Til RvT 77, Tema-artikel: Livsberättelsen och det statligt sanktionerade våldet

Alevitiska erfarenheter av våld och åminnelsens makt i Turkiets moderna historia

Resumé

ENGLISH ABSTRACT: This article analyses how experiences of state-sanctioned violence in Turkey are shaped, conveyed and renegotiated in Alevi life stories. Drawing on personal accounts, it examines how individual experiences of violence are interwoven with collective narratives of persecution, marginalisation and resistance. The study focuses in particular on two interviewees, Berfin and Ahmet, whose stories illustrate how the boundaries between the personal and the collective are blurred in the retelling of violence. The analysis draws on the concepts of cultural trauma and counter-narratives to understand how violent events, such as the abuse of political prisoners in Ulucanlar Prison and the arson attack in Sivas in 1993, acquire lasting significance in Alevi memory practices. The article demonstrates how these events are not merely remembered as historical crimes, but continue to shape identity, political engagement and relations with the state. At the same time, it analyses how state memory institutions, such as museums and cultural centres, contribute to reshaping and, in some cases, rendering these experiences invisible through depoliticisation and simplistic narratives. By highlighting Alevi life stories as counter-narratives to state historiography, the article argues that stories of violence do not merely recount experiences, but also function as political acts. These narratives challenge established power relations regarding who has interpretative authority over the past and how this is to be represented in the present.

SVENSK RESUME: Denna artikel analyserar hur erfarenheter av statligt sanktionerat våld i Turkiet formas, förmedlas och omförhandlas i alevitiska livsberättelser. Med utgångspunkt i livshistorier undersöks hur individuella erfarenheter av våld sammanflätas med kollektiva narrativ om förföljelse, marginalisering och motstånd. Studien fokuserar särskilt på två intervjupersoner, Berfin och Ahmet, vars berättelser belyser hur gränserna mellan det personliga och det kollektiva suddas ut i återberättandet av våld. Analysen tar avstamp i begreppen kulturellt trauma och motnarrativ för att förstå hur våldsamma händelser, såsom övergrepp mot politiska fångar i Ulucanlarfängelset och mordbrandsattacken i Sivas 1993, får en varaktig betydelse i alevitiska minnespraktiker. Artikeln visar hur dessa händelser inte bara ihågkoms som historiska brott, utan fortsätter att strukturera identitet, politiskt engagemang och relationer till staten. Samtidigt analyseras hur statliga minnesinstitutioner, såsom museer och kulturcentra, bidrar till att omforma och i vissa fall osynliggöra dessa erfarenheter genom avpolitisering och förenklande narrativ. Genom att lyfta fram alevitiska livsberättelser som motnarrativ till statliga historieskrivningar argumenterar artikeln för att berättelser om våld inte enbart återger erfarenheter, utan också fungerar som politiska handlingar. Dessa narrativ utmanar etablerade maktrelationer kring vem som har tolkningsföreträde över det förflutna och hur detta får gestaltas i samtiden.