Medeltida estnisk klosterarkitektur

Resumé

Skiftet mellan 1100 och 1200-talet var i den estniska historien en synnerligen väsentlig period. På 1180-talet påbörjades kristnandet av Baltikum, det till en början lugna missionsarbetet utvecklades vid sekelskiftet till ett korståg och Ösels kapitulation år 1227 betecknade landets slutgiltiga övergång till utländskt herravälde. Munkordnarna blev heller inte åsidosatta av händelserna. Ar 1200 vänder sig påve Innocentius III till alla cistercienserkloster abbotar och munkar med en anhållan om att stödja biskop Albert i hans verksamhet i Livland. Likaledes lovar påve Honorius III biskopen i Tallinn att värva, oavsett ordentillhörighet, vilken munk som helst till missionsarbete. En i synnerhet viktig roll hade cistercienser dom första decennierna. Den extrema situationen
krävde även ibland otraditionella roller av munkarna. Så var den första abboten i klosteret Dimamunde/Daugavagriva karakteriserad som biskop Alberts diplomat, den andre abboten Bernhard II zur Lippe däremot som krigsminister. Krigssituationen i Gamla Livland lämnade inte heller den lokala klosterarkitekturens utseende opåverkad.