Kring trekronorsvapnet på svenska 1300-talsmynt

Resumé

Skomakare bliv vid din läst, lyder ett gammalt klokt ordstäv. När nu en numismatiker ger sig in i den heraldiska debatten, och därtill en så omdebatterad fråga som det svenska trekronorsvapnet, är det ingalunda för att han tror sig ha någon lösning till hands; orsaken är närmast den, att han anser det vara myntforskarens skyldighet att firsöka nå en förklaring till alla de egenskaper som ett mynt besitter, det må vara storlek, vikt, halt, teknik, bildkomposition - eller heraldik. Samtidig måste man naturligtvis vara medveten om, att bildframställningarna på mynt är sekundära - porträttet (om något) graveras inte på fri hand eller med monarken som sittande modell på myntverket, utan efter en teckning, s k visering, eller numera efter ett foto; vapnet återges efter en tidigare fastställd heraldisk förebild, låt vara att vi inte vet hur detta gick till i vårt land på 1300-talet. Man måste alltså nalkas problemet med försiktighet.