De finska klostren under medeltiden

Arkeologiskt och byggnadshistoriskt perspektiv

Resumé

I de tre staterna i Skandinavien grundades under medeltiden ca. 200 kloster och konvent eller med dem jämförbara avdelningar av slutna religiösa organisationer. I östra delen av Sverige, d.v.s. i Finland i Abo biskopsdöme, grundades sammanlagt sex, av vilka fem var tiggarordens konvent eller hus (dominikanerkonventen i Abo och Viborg samt franciskanerkonventen i Viborg, Raumo och Kökar) och bara ett, som tillhörde birgittinerna (Nådendal). Abostiftets andel av Skandinaviens kloster - ca. 3% - återspeglar obestridligt dess geografiska läge och därigenom dess kyrkopolitiska och ekonomiska ställning under medeltiden. Trots det ringa antalet kloster - för enkelhetens skull kommer jag att använda denna något vilseledande term - har det inte ännu i Finland skrivits någon framställning som skulle redogöra för de väsentliga historiska, arkeologiska och byggnadshistoriska uppgifterna om varje kloster och granska de
problem som ansluter sig till vederbörande forskning. Det 4. nordiska kyrkoarkeologiska symposium har gett mig ett välkommet tillfälle att samla ihop de väsentliga historiska, arkeologiska och byggnadshistoriska uppgifterna om Finlands medeltida kloster och att komma med egna synpunkter på dem. I den forskning och litteratur som berör Finlands medeltida klosterväsen kan man inte se något program. Sedan 1860-talet har både historiker och byggnadshistoriker/arkeologer på var sitt håll sysslat med undersökningar. Historieforskningens grundläggande verk är trots en del mindre fel och ålderdomligheten i synsättets fortfarande K.A. Leinbergs
De finska klostrens historia. Däremot finns det inte, som jag redan konstaterade, någon allmän framställning som skulle omfatta byggnadsforskning och arkeologiskt material. Det finns naturligtvis skrifter som behandlar enskilda objekt och till och med två monografier. På det arkeologiska och byggnadshistoriska området kommer forskningspotentialet otvivelaktigt i framtiden att vara större än inom det historiska, där källmaterialet praktiskt taget inte ökar alls.