Samtidshistoria, objektivitet och perspektiv

Resumé

Det finns nu för tiden stort intresse för samtidshistorisk forskning. Intresset för skilda delar av historien är inte något som uppvisar en konstant fördelning. Det varierar i hög grad över tid. Vad beträffar historieskrivning om samtiden tycks den, utan att man kan stödja ett sådant påstående på några historiografiska undersökningar, särskilt framträda i samband med krissituationer. I förbindelse med de båda världskrigen kan man iakttaga ett sådant ökat engagemang av historikerna i samtida problem. Det nuvarande intresset för samtidshistoria daterer sig till slutet av 1960-talet. Historia blev plötsligt någonting som angick nutiden. Historien, både den äldre och nyare, men mest den nyare, blev argument i en debatt som i stor utsträckning anlade helhetssyner på samhällets utformning. Ett ökat intresse för samtidshistoria kom också bland historikerna att förenas med krav på mer omfattande generaliseringar och på synteser. Historikerna var inte fackligt förberedda på den nya situationen. Många vände sig till de andra samhällsvetenskaperna, som under 50-talet åtnjutit sådan prestige för vetenskaplighet och generaliseringsförmåga, för att upptäcka att de drabbats av eftertankens kranka blekhet och själva hjälpsökande orienterade sig mot historien. Till det genombrott för marxismen som samtidigt skedde i historieforskningen bidrog troligen också önskan om en helhetssyn på historien¹).