Forhandlinger i Sverig om en nordisk Toldforening og om den svensk-norske Mellemrigslov.

1/_et vil, særligt med Henblik paa det forestaaende nordiske nationaløkonomiske Møde i København være hensigtsmæssigt her at levere et Uddrag af de Forhandlinger, der i afvigte Maj er blevet førte i Sverig om Spørgsmaalet om en nordisk Toldforening saavelsom om den svensknorske Mellemrigslov. Vi benytte herved Referaterne i »Stockholms Dagblad«.

I den stockholmske nationaløkonomske Forening indledede Bankdirektør Dr. J. W. Arnberg den 3. Maj en Diskussion om »Tanken om en nordisk Toldforening«. Dr. Arnberg henviste først til, at Tanken om en Toldforening mellem de tre nordiske Kiger, eller i det Mindste om Forholdsregler sigtende til at lette og udvikle Handelsforbindelserne imellem dem, havde været diskuteret ved adskillige tidligere nationaløkonomiske Møder, i Foreninger, i Afhandlinger og Artikler osv. »Man kan gerna säga«, bemærkede Taleren, »att den i allmänhet emottagits med intresse och sympati, om också den protektionistiska vind, som under senare år börjat blåsa med allt större styrka samt gifvit frisk fart och ny framgång åt anhängarne af ett gammalt och som man trodde utdömdt systems flagga, kommit på många håll denna sympati att svalna och framkallat likgiltighetens missmod på andra. I det intresse, hvarmed frågan likväl i det hela omfattats, synes mig

ligga en giltig anledning till styrelsens onskan. att den skulle blifva foremal fur iifven vår nationalekonomiska forenings uppnnirksamhet och egnas någon stunds diskussion, ocli detta så mvcket mera som den kommer att framstailas vid det nationalekononiiska motet i Kobenhavn i sannnanhang med sommarens stora exposition derstikles, oeh saledes icke borde vara obekant i dess allmiinna drag for oss. For att så skulle kunna ske har man uppdragit at mig att inleda ofverlaggningen med nagra utredande ord for at satta ledamoterna in i den vidtomfattande fragån och dess betydelse«.

Efter at have omtalt Vanskelighederne ved Sagens Behandling og Ønsket om, at de officielle Myndigheder vilde tage Sagen i deres Haand fortsatte Taleren saaledes: En tullförening mellan de 3 skandinaviska länderna innebär ju ett ömsesidigt fördrag, hvarigenom de skulle komma att i tullpolitiskt hänseende bilda en enhet med lika och gemensamma tullsatser i de från alla länder införda varor och med upphäfvande af alla andra tullsatser vid varubytet de 3 länderna emellan. Detta varubyte skulle således blifva fritt frän alla pålagor och hinder af tullskrankor, såväl beträffande inom förbundets stater producerade varor som äfven de från andra länder införda, hvilka, såvidt de voro tullpligtiga, erlagt sin skatt vid någon af förbundets tullgränser. Då nu alla de genom tullarne inflytande inkomster vore de 3 staternas gemensamma egendom, måste för ett sådant fördrags genomförande derjemta fordras en öfverenskommelse angående fördelningen af dessa inkomster mellan staterna, antingen detta nu skulle ske efter invånareantallet eller efter de olika förbundsmedlemmarnes af erfarenheten kända förbrukning af de olika förnämsta med tull belagda införselsartiklarne eller efter någon annan grund. Slutligen äfven en för de 3 staterna gemensam representation, ett tulldepartement eller tullkommission, med full myndighet att ordna och bestämma dessa förhållanden.

Möjligheten af att utan allt för stora svårigheter
genomföra detta program, cl. v. s. en gemensam tulltaxa

utåt med borttagande af alla tullsatser inom det gemensammatullområdet beror naturligen på mångahanda förhållanden,i framstå rummet derpå, huruvida de tullpolitiska system, som f. n. äro gällande inom de särskilda förbundsstaterna,icke förete större principiella eller faktiska olikheter,än att de skulle kunna låta sig sammanjemkas utan att de fiskala intressena eller statsinkomsterna deraf alltför kännbart komme att lida. Dernäst beror det vill på i livad mån man anser, att hvar och en af de särskilda staternas nationella hushållning skulle komma att allt för mycket blottställas för äfventyr och skada genom att utom det hittils åtnjutna tullskyddet fritt konkurrera med de andras alster och tillverkningar, samt i hvad män a andra sidan ersättning för denna risk och skada skulle kunna vinnas i den högra produktiva kraft och vinst, som den större marknaden måste förläna. Man finner redan häraf huru mycket problemets lösning försvåras af de hänsyn som måste tagas till tullens dubbla egenskap af på en gäng en ganska väsendtlig skatteform och ett skyddsmedel för den inhemska arbetsfliten genom beskattning af andra länders med densamma konkurrerande arbetsprodukter.

De 3 staternas tullpolitik erbjuder till en början den likhet, att för alla 3 tullen spelar en ytterst betydande rol såsom inkomstkälla. Man har i korthet uttryckt detta sä, att Sverige hemtar 35—40 pCt., Danmark 40—45 pCt. och Norge 50^—55 pCt. af sin hela från beskattning flytande inkomst utaf tullarne. Don erbjuder derjemta den likhet att af dessa tullinkomster tages största delen af varor, som införas från icke skandinaviska landar, och skulle sålunda fortfarande kunna upptagas äfven under regimen af en gemensam tulltaxa. De förnämsta af dessa skatteartiklar åro, såsom bekant, de s. k. kolonialvarorna, tobak, kaffe, socker, té m. fl. samt derjemte i Danmark äfven stenkol och salt. Man har beräknat att i allmänhet och i mycket afrundadt tal af dessa tullar Sverige tager 2/₃ af hela sin tullinkomst, Danmark något öfver hälften och Norge nära 3/₄ af densamma. Dessa förhållanden äro

ntiturligen i viss man till fordel for mojligheten af att vinna en tullforening, eniedan såsom sagdt, de alldeles icke behofde uppgifvas utan kunde till statskassurnas fromma bibehållas. Men de iiro iifven å andra sidan en stor oliigenhet, eiuedan just deras stora betydelse for statsinkomsterna maste gore hvarje sådan jemkning och forandring af siirskilda tullsatser, som nodviindigt pakallades for att komma till flir alla 3 staterna lika tullsatser a dessa varer, maste i hog grad inverka pa de olika forbundsmedlemmarnes tiskala intressen. Betydelsen af denna oliigenliet beror naturligen framst derpå, i hvad man de slirskilda staterna "lika tungt tullbeskatta dessa s. k. kolonialvarer.

Tag-er man, för att bedöma detta, de fyra hufvudartiklarne kaffe, socker, tobak och te, sä finner man att Danmark beskattar dem jemförelsevis lagt, Sverige något högre och Norge ytter värre. Om vi vid ingående af en tullförening skulle antaga de danska tullsatserna å dessa artiklar, skulle detta vålla vår statskassa en förlust på omkring 5 inill.; toge vi deremot de norska, erhölle vi en vinst af omkring 8 mill. Detta under förutsättning att de sänkta eller höjda tullsatserna lemnade förbrukningen oberörd och oförändrad. Det sannolika är väl att de skulle föranleda någon höjning eller minskning i förbrukningen i förhållande till de sänkta eller stegrade taxorna och sålunda göra rubbningarna i budgeten mindre betydande. Efter samma beräkning skulle Norges antagande af de danska tullsatserna nedsätta dess inkomst af desse nämnda varor till mindre än hälften, och Danmark genom att antaga de norska skulle erhålla ett belopp af två till tre gånger den nuvarande inkomsten. Huru man nu än ville söka å ömse sidor justera dessa tullar för att komma till enhet, måste det kännbart ingripa i de särskilda ländernas budget och skattefö'rhällanden och på samma gång äfven i vanor och lefnadsvilkor. För att t. ex. svenska folket skulle kunna besluta sig att med antagande af Danmarks tulltaxa på dessa artiklar gifva upp en betydlig statsinkomst och söka ersättning derför i andra, kanske nya och opröf-

vade skatteformer, eller å andra sidan att antaga den norska och dermed icke obetydligt fördyra varor, som till stor mängd ingå i folkets dagliga förbrukning, måste det hafva bibringats en liflig känsla af behofvet eller nödvändigheten af en närmare tullsammanslutning mellan länderna och på samma gång en klar insigt af att vinsten deraf vore uppoffringen

Äfven om med ömsesidig god vilja denna svårighet skulle kunna öfvervinnas och en gemensam tulltaxa för dessa stora skatteartiklar erhållas, möter genast en annan och kanske ännu betänkligare — den nämligen att finna lämplig och billig grund för fördelningen af den inkomst, som i hvarje fall dock alltid måste hemtas af dessa tullsatser. Den första tanken, som dervid gör sig gällande, är naturligen att fördela inkomsten efter hufvudtalet, så att h värj o stat skulle erhålla andel i proportion till antalet af dess invånare. Att tillämpa denna grund leder dock till orimligheter, emedan förbrukningen i de särskilda länderna är sä olika; man har nämligen beräknat att t. ex. af socker och tobak förbrukningen pr. individ i Danmark är nära dubbelt sä stor som i Norge. Socker- och kaffeförbrukningen i Sverige är något mindre än i Danmark, ehuru icke så särdeles betydande, men af tobak deremot liksom i Norge endast hälften. En fördelning efter hufvudtalet skulle således vara en stor orättvisa mot Danmark och en stor ynnest för Norge och äfven för oss, emedan svenskar och norrmän då skulle erhålla en förhållandevis mycket större del af inkomsten än hvarmed vi bidragit i skatt. Gent emot Norge skulle den deremot blifva oss til skade, särdeles i hvad angår inkomsten af sockertullen, emedan vår förbrukning ar 9 kilo mot Norges något öfver 5. Man måste derför, synes det mig, öfvcrgifva denna grund och söka en annan, rättvisare, och man har dervid tänkt sig att den af erfarenheten kända förbrukningen pr. individ under en viss föregående period af t. ex. s—lo5^—10 år kunde läggas till grund för fördelningen. Men då förbrukningen är mycket vexlande, stiger i ett land och faller i ett annat, eller

stiirer af den ena artikeln och tallar af den andra, sa råaste alltemellanåt en justering företagas af den antagna földelningsproportionen. Men detta förutsätter en apparat für att mäta förbrukningen inom hvarje land, d. v. s. tulieller registroring'sstationer. <>oh redan denned vore ett stort inträng gjord t i det obehindrade utbytet mellan nationerna, och derigenom i fördelarne af detsamma. Derjemte fordras äfven föi- ett dylikt arrangement en för alle länderna, gemensam auktoritet och representation, antingen nian vill kalla denna tuHparkunent eller tullkommission eller med hvad annat namn som heist, dock med makt att i sista har.d ordna och reglementera förhållandena, och man kan befara., att en sådan kanske blefve kinkig nog att till allas tilfredsstilllelse ordna.

Slutligen återstår dock ännu en svårighet att öfvervinna, hvilken icke bör förbises eller ringaktas. Denna förerinnas i de uti de särskilda länderna gällande accis- eller produktionsskatterna, ty klart är, att skola alla varor kunna fritt utbytas mellan föreningens stater, måste de vara antingen fria frän dylika produktionsskatter eller ock lika beskattade i alla staterna, emedan ju i annat fall det land, der de voro icke eller ringa berörda af sådan tunga, skulle kunna med stor vinst undersälja och tilintetgöra produktionen i det land, der motsatsen egde rum. Yör att finna huru det i detta afseende förhällar sig behöfver jag endast erinra om t. ex. bränvinet, som i "Xorgo är älagdt en tillverkningsskatt s—(>5_—(> gånger så hög som i Danmark och vida högre än hos oss; och att i Sverige och Danmark linnes icke sådan skatt på öl, men deremot i Norge, hvilken inbringar öfver 2 millioner kr.

En sammanjemkning af alla dessa här antydda olika förhållanden forutsætter äfven en så betydande förändring i de särskilda staternas skatte- och budgetsförhällanden, att man väl kan tveka om den kan vara antaglig utan att först förberedas genom en långvarig och verksam men dock mindre genomgripande förening. Man har brukat anföra Preussens och de tyska småstaters exempel dera att en

fullständig tullförciiing i trots af liknande och andra svårigheter dock kan genomföras och blifva beständande, men jag fruktar att detta exempel icke här kan få någon särdeles slående betydelse. Ty historien om det tyska tullförbundets uppkomst visar, bland mycket annat, hurusom de förutvarande tullförhållandena, som förbundet afsåg att ändra eller uppliäfva, måste hafva varit rent af olidliga mellan alla dessa i hvarandra och de störra inneslutna och enclaverade stater, och att likväl för sammanslutningens vinnande och upprätthållande det var nödigt att en enda medlem af förbundet var så bestämmande, att dess ord och vilja i sista hand dikterade lag för de öfriga.

Skulle man nu af de förhållanden jag i största korthet sökt antyda draga den slutsats, att för det närvarande en sammanslutning, som vi hittills förutsatt eller en fullständig tullunion, ehuru visserligen önsklig och eftersträvansvärd i sig sj_elf, dock måste förberedas genom en mindre fullständig öfvergangsform. så vänder sig tanken naturligen till en så beskaffad mellanrikslag, som vi redan hafva med Norsi'O.

Det är föreningen bekant, att sedan länge existerat ett fördrag mellan Sverige och Norge i detta hänseende. Det nu gällande är af 1874 med åtskilliga modifikationer och forklaringer af 1887. Enligt detta fördrag får det ena landets naturalster och tilverkningar fritt föras in i det andra, med undantag endast för de egentliga s. k. stora kassartiklarnc samt sådana varor, som i det ena eller andra landet äro underkastade tillverknings- och stämpelafgifter. Det är äfven kändt, att denna s. k. mellanrikslag föranled t åtskilliga slitningar och många klagomål frän de enskilda intressen, som deraf funnit sig kränkta, detta beroende dels på svårigheten af att afgöra livad med inhemska tillverkningarskulle förstås och på olikheten i tullsatserna a råvarer och halffärdiga produkter. I trots af detta kan dock lagen sägas hafva verkat välgörande och mycket bidragit,att närma folken till hvarandra, och derjemte så ingåtti vanorna hos befolkningen närmast intill den långsträktagränsen,

sträktagränsen,att den för densamme blifvit ett verkligt behof, livars undvarande skulle medföra stor afsaknad. Den har äfven ganska mycket bidragit att öka värdet af handelsomsättningenmellan de båda folken, så att sedan 1874 vår införsel till Norge i väsentlig mån stigit och Xorges till oss fördubblats. Denna lags betydelse kan dock icke skattas efter dessa sistnämnda uppgifter, lika litet som värdet af den samfärdsel den skapat, ty denna är i första hand en gränshandel och småhandel, livars värde icke kan i siffror uppgifvas ocli icke heller med sådana mätas.

Vill man fastlia.Ha tanken på att uttsträcka denna s. k. mellanrikslags bestämmelser derhän att gälla äfven för våra handelsförhållanden med Danmark, så gäller det naturligen att i någon mån söka göra sig reda för, hvad vår handel och produktion derpå skulle kunna vinna eller å andra sidan möjligen förlora.

Taleren gik derefter over til en Betragtning af Handelsstatistikens Tal, og søgte — skønt ikke skjulende de svenske og de danske handels statistiske Opgivelsers Mangel paa Kongruens -- at uddrage Kesultater deraf med Hensyn til det foreliggende Spørgsmaal.

De finansielle Vanskeligheder vilde, mente han, være forholdsvis lette at overvinde, idet den danske Statskasse i Told af svenske Artikler (Jern-, Træ- og Manufakturvarer), kun vilde tabe omtrent 1 Hill. Kr., den svenske Statskasse derimod i Toldindtægt af danske Artikler omtrent 2 Mill. Kr.

De finansielle Vanskeligheder troede Taleren derfor, at man temmeligt let vilde kunne komme ud over. Hvad Produktionsforholdene angik, formente han, at det svenske Jordbrug, der før har maattet finde sig i den danske Konkurrence,ogsaa herefter i det Hele taget maatte kunne gure det, omend Stillingen for den svenske Hvedeavl maatte blive noget vanskelig. Med Hensyn til Industrien formente han, at en Mellemrigslov maatte kunne gøre det muligt for svenske Manufakturvarer at fortrænge nogle af de tyske Manufakturvarer fra det dansko Marked. Xoget lignende

niaatte gælde om svenske Metalvarer, hvis Indførsel til Danmark nu er, naar den svenske Metalindustris høje Standpunkt tages i Betragtning¹, »uhørt ringe«. Ogsaa for andre svenske Produkter — f. Ex. Tændstikker, Papir, Glas, Træ m. fl. — vilde en Mellemrigslov med Danmark aabne et nyt Marked, der ikke vilde være at foragte ; thi vel er Danmarks Befolkning kun 2 Millioner stor, men denne lille Befolkniug har en forholdsvis stor Forbrugsevne.Men paa den anden Side vilde Mellemrigsloven ganske vist ogsaa paa visse Omraader paaføre den svenske Industri — især den lille Haandværksindustri — en Konkurrence;men Taleren vovede at udtale den i vor Tid noget kætterske Anskuelse, at den svenske Industri netop vilde have godt af denne Konkurrence.

Tilsidst kom Taleren ind paa Omtalen af det tidligere i Theorien almindeligt anerkendte Princip: Livsfornødenheders Toldfrihed. Han sluttede med følgende Bemærkninger

Hos oss har redan länge tillämpats denna nyssnämnda princip, men, och här kommer ett stort men, på senaste tides har man såsom bekant totalt kastat öfver bord denna grundprincip och antagit en diametralt motsatt. Nu gällar det såsom regel, att lifsmedel böra tullbeskattas till skydd för vår egen produktion, och då Danmark är producent i stor skala af just dylika jordbrukets och ladugårdens produkter lärer det väl finnas föga sannolikhet, att den nya tullpolitikens målsmän skola finnas villiga att medgifva en tullfrihet gent emot detta land, hvarigenom dessa nya tullars uppgifna ändamål måste i hög grad blottställas. Då dertill kommer, att man just i dessa dagar sett på allvar föreslås, att upphäfva det gällande tullfördraget med Norge, så kan frågas, hvartill det kan löna att ifrågasätta och tala om detta fördrags utsträckande till ännu ett land. Man kan då kanske förebrå oss att sysselsätta oss med ämnen, som under nu varande förhållanden nästan äro innehållslösa fantasifoster, tomma drömmar.

Det torda kunna vara mycket att svara på en sådan

förebråelse. För min del vill jag' endast erinra, att dessa funderingar pa en närmare forening for att utveckla och underlätta varubytet mellan de 3 nordiska länderna., huru otidsenliga de än kunna anse*, dock är o framkallade i icke ringa grad af den allt mera framträdande afspärrniugslustan hos de stora nationerna, emedan derigenoni de små snart sagdt tvingande hänvisas till att söka sluta sig samman för att sålunda blifva äfven de i någon män stora och icke stängas inne inom livar sin lilla marknad, inom livars tränga gränser deras ekonomiska lif måste sammankrympa och förtvina. Dernäst kan det kanske tillåtas mig att antyda, att den ekonomiska politiken är lika oviss som all annan politik, lika beroende af dagens skiftande meningar och tillfälligheter, och deri måste ligga en stark maning att äfven när framtiden synes som mörkast icke upphöra att hoppas på och arbeta för en ljusare sådan. — Och slutligen — den främsta, vishetsregeln är ju af gammalt att lära känna sig sjelf. och jag tillägger, dernäst sine grannar, och om alla dessa funderingar icke hittills ledt och kanske pä länge icke skola leda till mera än att mana till studium af var egen nations och de dermed beslägtade nationernas ekonomiska lif och, såsom jag hoppas, skola alltjemt mana till mera omfattande och inträngande sådana, så är ju redan dermed icke litet runnet, ty kunskapen är dock och förblir den enda makt, som förmår att undanrödja de fördomar, som af okunnigheten fostrats.

— Den Diskussion, der knyttede sig til Dr. Arnbergs Foredrag, aabnedes af Hr. Lj ung berg, der bestred, at en 3lellemrigslov med Danmark vilde være nyttig for Sverig; -den norske havde jo i kommerciel og politisk Henseende blot haft ulykkelige Folger.« — Denne Paastand gav Præsident H. Forssell Anledning til et Genmæle, under hvilket han som Anledning til de paastaaede ulykkelige Følger af 3Jellemrigsloven fremha:vede netop den prohibitive Ketning, der søgte at ophæve den. Udsigterne til et nærmere Handelsforhold med Danmark fandt Taleren helt ringe. Skulde det kunne lade sig gennemføre, vilde en Mellemrigs-

lov for Øjeblikket være det eneste mulige Middel. — Hr. Ljungberg paastod fremdeles, at Mellemrigsloven havde paaført den svenske Industri Tab. — Præsident Wærn forlangte Bevis herfor, og Hr. Lj ungberg svarede med at henvise til, at Bevillingsudvalget havde beregnet Tabet til 800,000 Kr. — Hr. Sebenius talte, skønt Toldven, for et frit Vareombytte mellem de tre nordiske Riger. — Friherre Hochschild indskærpede sluttelig Sverigs Repræsentanter ved det nordiske nationaløkonomiske Møde at optræde »med største Forsigtighed« i København.

— Kort efter den her omtalte Forhandling i den nationaløkonomiske Forening kom Mell emrigslovenmell em Norge og Sverige til Forhandling i den svenske Rigsdag (d. 9. Maj). Medlemmet af første Kammer Hr. Ny strøm havde stillet Forslag om Lovens Ophævelse; men dette radikale Standpunkt fandt dog ikke tilstrækkelig Tilslutning. Derimod var der af Grev Strömfeit blevet foreslaat, at Rigsdagen skulde overdrage til Regeringen at erklære Mellemrigsloven for ophævet, — hvis de Underhandlinger om nødvendige Ændringer i Loven, som »Rigsdagen venter«, at Regeringen indleder med den norske Regering, ikke fører til et antageligt Resultat, som kan forelægges Rigsdagen og Storthinget 1889. — I Anledning af disse Forslag havde Bevillingsudvalget henstillet, at Rigsdagen i Skrivelse til Regeringen skal dels anholde om. at Regeringen, i Anledning af Rigsdagens Beslutninger om Ændringer i Toldtarifen, vilde behage, saa snart ske kan, at indlede Underhandlinger med den norske Regering om saadanne Bestemmelser i Mellemrigsloven, som nødvendiggjordes ved Rigsdagens Toldændringer, dels ogsaa bemyndige Regeringen til, hvis de indledede Underhandlinger ikke synes at ville lede til det tilsigtede Maal, at opsige den nævnte Lov.

Regeringens Repræsentanter, i første Kammer Statsministeren, i andet Kammer Finansministeren, ytrede ikke synderlig Glæde over den af Bevillingsudvalget foreslaaede Bemyndigelse for Regeringen. Alligevel vedtoges Udvalgets

Forslag: i forste Kammer med 65 mod 10, i andet Kammer
med 125 mod 80.

I første Kammer havde d'Hrr. Wærn, H. Forssell og Benn ich erklæret sig for den første Del af Udvalgets Forslag, — idet de erkendte, at de vedtagne Toldændringer nødvendiggjorde en Kevision af Mellemrigsloven, — men imod den sidste Del: den deri indeholdte Trusel kunde bidrage til at svække Unionsbaandet. — For Udvalgets Forslag talte d'Hrr. Frih. Barnekow, Beut er s värd og Forssman, der ikke kunde se noget for Nordmændene saarende i Forslaget, der jo tværtimod var et Mæglingsforslag; thi der var jo dem, der uden videre ønskede Mellemrigsloven

I andet Kammer talte en Mængde Talere for Udvalgets Indstilling, saaledes d'Hrr. Danielsson, By din, Liss Olof Larsson, De Laval og Nils Petersson, og det lykkedes dem, som ovenanført, at sætte deres Krig igennem. Forgæves talte d'Hrr. O. Jonsson og Andersson rentud imod hele Beslutningen. Forgæves talte Dr. Hers low i samme Betning som d'Hrr. Wærn, Forssell og Bennich i første Kammer; Besuitatet blev det ovennævnte.