Redogörelse

Dansk Generalkonsul i Goteborg.

Man kan val icke saga. att Sverige i och med den senaste riksdagens beslut på tull-lagstiftningens område intrådt i något nytt skede i fråga om nåringslagstiftningen,men hafva de fattade besluten, med dem foregående utredningar och ofverlåggningar, icke saknat Ibetydelse. I forstå rummet kan man dit råkna, att de anstrångningar från skyddsvånnernas sida, som borjade vid den nåst foregående riksdagen och fortsattes under mellantiden samt vid den nya riksdagens borjan, icke vunno någon som helst framgång. Dit hor ock antagandetaf nya handels- och sjofartstraktaten med Frankrike, hvarigenom ej blott trygghet bereddes for en tid af minst 10 år åt sjofarten och exporten på Frankrike, ock åtminstone några importartiklar stålides for samma tid utanfor området af dem, hvilka protektionismenkan få tullforhojda. Forhandlingarna hårom torde således icke sakna intresse åfven for Danmark,och

---

*) Denne Indberetning, der er bleven overladt Tidsskriftet til Offenliggjørelse, er forfattet i Juli d. A. paa Opfordring af Direktøren for det danske Udenrigsministerium. Eed.

mark,ochdetta år anledningen, hvarfor jag trott rnig
bora lemna en kortfattad redogorelse for dessa forhandlingar.

På grund af ett beslut af 1880 års riksdag uppdrog Majeståt åt den komité, som forut varit tillsatt i åndamål att utarbeta forslag till ny tulltaxa (med sårskild hånsyn till metersystemets inforande), att tillika verkstålla en «omfattande och sorgfållig undersokning rikets sårskilda nåringars och industrigrenars nuvarande stållning». Det var i sjelfva verket en fortsåttning enahanda arbete, som varit uppdraget åt den 1858 forordnade s. k. finanskomite, hvars betånkande i JB'ebruari 1863 och inneholl en redogorelse Sveriges ekonomiska och finansiella utveckling åren 1834^—60. Det var således i sin ordning, den nya komitén i sin historiska utredning gick tillbaka till samma år, der den aldre slutade, eller 1860. På detta vis kan man nu låtteligen erhålla en ofversigt af landets ekonomiska utveckling från och med 1834 t. o. m. 1879, hvarmed den senaste komitén slutat.

Det bor hårvid ej lemnas oanmårkt, att den ena som den andra undersokningen uppkallats hufvudsakligen de klagomål ofver nåringarnas stållning, hvarmed anhångare alltid soka motivera sina anspråk på okadt skydd åt nåringarna, eller, såsom det nu mera kailas, «skydd åt svenska arbetet». Båda undersokningarna hafva ledt till det resultat, att de morka forestållningssåtten befunnits i det stora hela sakna grund i verkligheten.

Den sista komitén, hvilken jag vill kalla 1880 års
komité, borjade sin verksamhet med att utarbeta en
mångd frågor rorande landets naringslif, hvilka, tryckta

på blanketter, skickades omkring i landet. Frågorna omfattade 1) Fabriksindustrien och bruksrorelsen, 2) Sågverksrorelsen,3) 4) Handtverkerierna, 5) Jordbruksnåringen,6) Icke mindre ån 11,588 exemplar af dessa frågoformulår utskickades i landet, deraf dock endast 1,y28 återkommo med svar.

På grund såvål af dessa svar som andra statistiska utarbetade komitén en tabellarisk ofversigt Sveriges industriella utveckling åren 1860— 1879, innefattad i ett drygt håfte om 272 qvartsidor, hvilket utan tvifvel utgor den lårorikaste delen af komitébetånkandet. Hår meddelas uppgifter icke blott rorande nåringarna, utan ock rorande rikets folkmångd, ut- och invandring, taxeringsvårdet å jordbruksfastighet samt å uppskattad inkomst å bevillning, inteckningar, konkurser, fattigvård, jordforbåttringar, in- och utforsel af jordbruks- och ladugårdsprodukter m. m., åfvensom rorande sjofarten, kommunikationsvåsendet, post- och telegrafverken, banker, forsåkringsbolag m. m., med ett ord rorande allt, som kunnat vara egnadt att gifva en forestållning om landets ekonomiska utveckling i dess helhet.

Det ligger i sakens natur, att ett land, som fått fortfarande åtnjuta fred och som icke varit hemsokt af några storre olyckor, vare sig i missvåxt, ihållande svårare handelskriser eller annat — om också tillfalliga ogynnsamma forhall anden icke saknats — skall hafva gått framåt i det stora hela, åfven då ett eller annat år kunnat visa en tillbakagång på det ena och andra området. For bedomandet af forhållandena får man således icke fåsta sig vid ett eller annat enstaka års vare sig framåtgående eller tillbakagående, liksom icke

heller en eller annan nårings båttre eller såmre tillstånd,utan
man verkstålla jemforelserna i långre
tidsperioder.

I ett land som Sverige spelar dervidlag årsvåxten en mycket betydande roll, hvarefter folja bergsbruket och tråvarurorelsen, det forstnåmnda synnerligast med hånsyn till landets allmånna inre vålstånd, de två sistnåmnda med hånsyn till handelsbalansen med deraf foljande finansiella forhållanden.

I sistnåmnda afseende år dock åfven hafreutforseln af stor vigt. Man kan utan ofverdrift beråkna en fullgod i Sverige till ett varde af omkring 500 millioner deraf på spanmålen folie omkring 250 millioner, på rotfrukter 30 millioner och på grås jemte andra fodervåxter millioner, och man kan likaledes beråkna skilnaden ett fullgodt och ett svagare år till omkring millioner kronor. Det år således lått att inse, hvilket stort inflytande ett godt eller ett dåligt skordeår utofvar på landets ekonomiska stållning.

Den ofversigt komiterade lemnat af skordebeloppen från och med 1860 till och med 1879 rojer de vexlingar varit underkastad, men vittnar tillika om ett framåtgående i det hela, om också icke i så stora mått, som visa sig på andra industriella omraden. Den storsta skordetillokningen galler hafren, hvarå skorden år 1879 endast sedan 1865 okats till nåra dubbelt, under det att utsådet samtidigt endast stigit med en tredjedel. Forklaringen ligger deri, att, med den låttade afsåttningen till England och dermed hojda hafrepriser, odlingen af detta sådesslag blifvit ej blott 6kadt till jordvidden, utan ock bedrifven med storre omsorg an tillforne.

Af tullkomiténs innehållsrika statistiska siffror må
hår vidare anforas några, som bast visa landets utveckling.

Folkmångden, som år 1860 utgjorde 3939/10 millio
ner, utgjorde 1879 4646/10 millioner.

Taxeringsvårdet for jordbruksfastighet har stigit från 1800 millioner kronor år 1862 til 2100 millioner år 1879. Åkerjorden utgjorde år 1865 474⁷/₁₀ millioner tunnland emot 58/5⁸/i₀ millioner tunnland år 1879.

Samtidigt har skorden af spanmål stigit från 13V₅ millioner tunnor till 19⁸/i₀ millioner tunnor. En jemforande ofver Sveriges skordar under några år mellan 1860^—1879 meddelas nedanfor.

I foljd af den okade konsumtionsformågan har dock inforseln af jordbruksalster stigit betydligt. En jemforande ofver utforseln och inforseln af jordbrukets alster under några år foljer nedan.

Eikets utforsel oeh inforsel, beråknade i kronor,
nedananforda år har utgjort

Då den okade vålmågan i ett land vanligtvis visar sig i en tilltagande inforsel af sådana artiklar, som konsumer as af den stora massan, meddelas hår nedan en tabell ofver inforseln af dylika artiklar under några år från 1860—1879.

Med hånsyn specielt till Jernindustriens utveckling bor framhållas, att tillverkningen af tackjern sedan år 1860 okats med nåra dubbelt, från 47₃ millioner centner år 1860 till 8 millioner centner år 1879, och af stangjernmed % eller från 37₅ millioner till 494⁹/₁₀ millionercentner.

lionercentner.Jernutforseln utgjorde: af tackjern 1860 299,000 centner emot 813,000 centner år 1879, af stangjern27.3 centner år 1860 mot 262⁶/_lQ millioner centner år 1879. Samtidigt hårmed har konsumtionen af jern inom landet betydligt okats till foljd af de stora mekaniska verkståderna. som trådt i verksamhet.

Den vigtiga tråvarunåringen har också gått mycket framåt; detta visar sig bast, då man jemfor utforseln i de sista årtiondena. Man finner då, att utforseln af plankor och bråder stigit från 58 millioner kubikfot år 1865 till 82 millioner kubikfot år 1875 och 102 millioner kubikfot år 1879.

Sveriges handelsflotta har också icke obetydligt tillvåxt, i synnerhet år detta fallet med ångbåtsflottan. År 1865 utgjorde svenska handelsflottan st. 3155, hvaraf 197 ångare. med en sammanlagd drågtighet af nylåster 83,500 (1 nylåst = 100 centner), år 1879 st. 4302, hvaraf 752 ångbåtar, med 531,000 tons drågtighet.

Af svenska fartyg inseglade bruttofrakter beråknas
for år 1879 till 32 millioner kronor.

Enligt tullkomiténs betånkande uppgick den beråknade
inkomsten af rorelse, nåring eller
yrke i Sverige:

Om man kastar en blick på fabrikernas utveckling under åren 1865^—79, sådan den visar sig i oftanåmnde komités betånkande, finner man val en okning i de flesta fabrikers tillverkningsvårde, men den relativt startasteutvecklingen

tasteutvecklingenfaller afgjordt på de fabriker, hvilka åro naturliga for vart land, såsom jernforådlings-, tåndsticks och pappersfabriker m. m. Af de mest skyddade fabriksnåringarna framtråda egentligen blott tobaksfabrikernamed betydligare okning, under det att sådana af starkt tullskydd gynnade fabriker, som klådesfabriker,bomullsgarnsspinnerier fl., i allmånhet samtidigtval något framåt i tillverkningsvårde, dock endast undantagsvis i samma grad, som de forstnåmnda slagen af fabriker.

Hår foljer en tabell ofver de storre ocn vigtigare
fabrikernas tillverkningsvårde under en del år:

Ett sporsmål, som i Sverige våckt och våcker icke ringa bekymmer, år det om landets stigande skuldsåttning. år nemligen icke blott staten, som upptagit och upptager lån, utan också jordbrukarne i de s. k. hypotekslånen.

Komiténs ofversigt visar, att i forrå fallet, nemligen från statens sida, återstod vid 1879 års slut en kapitalskuld 220 millioner kr. Hypoteksforeningarnas och Hypoteksbankens obligationsskuld utgjorde vid samma tid c:a 290 millioner kr., sedan under årens lopp betydliga amorteringar skett.

Denna stora skuldsåttning framhålles ofta af de mera misstrostande såsom ett bevis på ekonomiskt tillbakagående, mycket mer som, mena de, landet derfor erhållit god valuta, utan anvåndt de upplånta medlen till inforande från utlandet af en mångd lyxartiklar, , import for den skull borde genom hojda tullsatser allvarligt ståfjas.

Hårtill kan man likvål å andra sidan visa, att forst
hvad statens skuldsåttning vidkommer landet derfor

erhållit vid 1879 års slut icke mindre an 181 sv. mil statsjernvåg (= 1935 kilometer), hvilkas byggnadskostnadutgjortcirka millioner, hvarforutom staten till enskilda jernvågar lemnat betydliga anslag och låneforskott,hvarafallt resultat uppstått, att Sverige vid 1879 års slut egde jernvågar, statens och enskilda, till en sammanlagd långd af 530 sv. mil (= 5665 kilometer)meden af cirka 400 millioner.Iafseende importen af lyxartiklar, hvartill de utlåndska lånen skulle i våsentlig mån blifvit anvånda,månåmnas, endast under tidrymden från 1860_—1879 uppgår inforseln af redskap och maskinerier till 105 millioner, och dessa importartiklar kunna vål icke råknas till lyxartiklar, utan hafva vål fastmer bidragittilllandets Att jordbruket genom hypotekslånen blifvit forhjelpt till en mycket stark forkofran,bordeicke kunna fornekas af någon, som sett forhållandena i Sveriges bygder forr och nu. Nag-ra exakta siffror kunna vål icke hårutinnan framlåggas, men sådanaframtrådai å den kapitalbildning, som innehålleside hvilka insatts uti bankerna, en kapitalbildning, hvari också jordbruket tagit del, om åfven hufvudsakliga delen torde falla på andra nåringar och andrasamhållsklasser,• genom jordbr ukarens storre konsumtionsformåga jemte dermed forenade båttre lonevilkorfortjenstemån arbetare blifvit satta i tillfålle att gora besparingar. Insåttningarna i rikets samtliga banker utgjorde vid 1879 års slut 240 millioner kronor, hvartillkommerinsåttningar sparbankerna 140 millioner, i rånte- och kapitalforsåkrings-anstalterna 17 mill. Alltså en sammanlagd summa af cirka 400 millioner, hvilken bor tagas med i råkningen. Man kånner ock, att ett ej

obetydligt belopp af inhemska obligationer finnes inom
landet.

Det var naturligt, att de upplysningar, som genom denna komités redogorelser kommo i dagen, skulle ganska mycket inverka på riksdagens tånkesått rorande behofvet och nodvåndigheten af lagstiftningens mellankomst, att dels skydda det svenska arbetet, dels ståfja importen af ofverflodsvaror, och detta så mycket mer som den nedgang, komiténs tabeller visade på tskilliga omraden, under året 1880 åter varit stadd i uppåtgående.

Tullstriderna borjade vid forhandlingen om regeringensforslag fornyande af handels- och sjofartstraktatenmed de punkter, hvarvid man å den protektionistiska sidan der faste sig, voro hufvudsakligasttrenne. de något jemkade tullsatserna å linnevåfnader, tullfrihet å redskap och maskinerier samt de lågre vintullarne. Man utråknade, att de forluster,landet lida genom att icke få lågga hogre tull på dessa varor, ingalunda uppvågdes af de fordelar, som bereddes landet genom en tryggad frihet från umgålderi hamnar åt sjofarten samt genom den i fordraget beviljade nedsåttning i tullen å hyflade bråder och jern, rorande hvilken sista artikel man ondgjordes derofver, att Frankrike hojt den i foregående fordrag stipulerade tullsatsen. Man ville gerna, hette det, hafva en handelstraktat med Frankrike, men icke en tarifftraktat,som lagstiftarens hånder under en lang foljd af år. Håremot anmårktes, att de artiklar, rorande hvilka man nu blefve «bunden«, blifvit mycket reducerade, jemforde med den forrå traktaten. Efter det ofverlåggningarnahårom rått lange i bevillningsutskottet,

kom titskottets betånkande till riksdagen i borjan af Mars; forstå kammaren bifoll Kongl. Maj:ts proposition utan synnerlig strid, hvaremot striden i andra kammarenvar liflig, i det den fortgick under tre dagar. Stållningen var under någon tid ganska oviss, och man mårkte nu, att protektionisterna begagnat tiden val från riksdagens borjan, for att inverka på de många nyvaldaledamoterna kammaren å derfor hållna moten, genom utgifvande af ett sarskildt tidningsblad m. m. Oenom finansministerns klara och ofvertygande utredningaf och genom de kraftiga skål i politiskt afseende, som framlades af Hans Excellens statsministern, bragtes dock flertalet ofver på regeringsforslagets sida och våxte vål i sista stunden med ett par tiotal, så att segern vanns med 113 roster mot 81.

Hårmed voro skyddsvånnernas forstå anstrångningar omintetgjorda och framgång vunnen åt de mera frihandelsvånliga Men ånnu återstod det af Eegeringen framlagda nya tulltaxeforslaget, grundadt på forutnåmnde komités betånkande, hvilket Regeringen med obetydliga modifikationer antagit.

Hår gållde det forst tullen å landtmannaprodukter, i afseende å hvilka protektionisterna vid foregående riksdag vunnit någon framgång, i det denna riksdag belagt dels med tullafgifter dels med s. k. registreringsafgifter forut tullfria artiklarne hvetemjol, majs och majsmjol. Man ville nu dertill lågga tullafgifter åfven å allt slags mjol, flåsk, gryn.

Intetdera af dessa forslag ronte framgång i bevillningsutskottet,lika som man der formådde vinna flertal for okad tull å sullåder. Regeringens forslag till ny tulltaxa segrade i allmånhet i bevillningsutskottet

med så val dess forslag till sankning i vissa tullsatser, såsom å bomullsgarn, som dess forslag till hojning, hvaribland må nåmnas leksaker, å hvilka afgiften hojdesfrån ore till 1,50 ore pr. kilo samt den forstucknahojning, låg i borttagande af den hittills medgifna beråkning af thara å vissa artiklar. Endast i en vigtig punkt nedsattes Kegeringens forslag, nemligeni om miner_alolj or, med hånsyn dertill, att detta vore en artikel, som numera inginge i den fattigesforbrukning.

Mot bevillingsutskottets betånkande afgåfvos reservationer tvenne olika riktninger, nemligen i frihandelsriktning Herr S. A. Hedlund m. fl., samt i protektionistisk af i forstå rummet Herr E. G. Bostrom fl.

Herr Hedlund, som år representant for Groteborg oeh en afgjord frihandelsvån, borjar sin reservation med att åberopa nnansministerns yttrande, att tidpunktenicke gynnsam for mera betydande nedsåttningari eller genomgripande foråndringar i ofrigt och betonar finansministerns uttalade åsigt, att man icke borde ofvergifva eller inskrånka det system, som rådt under de senaste årtiondena i vår tullagstiftning.Han att de uppgjorda forslagen till en tulltariff i en del fall afvika från sistnåmnda princip, och det år håremot han hufvudsakligen afgifver sin reservation,i han framhåller, att man i tullkomiténs sakrika utlåtande saknar en utredning ofver hvad skyddssystemettill for en del fabrikanter kostar vart lands ofriga befolkning. Eeservanten anfor i denna riktning, att det hittillsvarande skyddet på bomullsgarn, 8 ore pr. skålpund på 1879 års tillverkning, som var

14⁸/₁₀ millioner skalp., gor 1% million kronor, hvilket utgor ungefår samma belopp som samtlige arbetarne i bomullsgarnsfabrikerna haft i afloning. Skyddet på raffinadsockeranser svårare att på siffran utråkna, men utan gensaga från vederborande har man beråknat denna skyddstull till 2V₄ ore pr. skalp, netto for fabrikanterne,hvilket en tillverkning af 38 millioner skalp, år 1879 gor 850,000 kronor eller på 1000 arbetare 850 kronor pr. man.

Han soker åfven visa, huru tullen på en del varor, t. ex. på grofre klåde, bomullsvaror m. m., derigenom att den utgår efter vigt och icke efter varde, verkar rent prohibitistiskt, omojliggorande inforsel och alltså fordyrande for konsumenterna. Han framhåller, huru tullen å råsocker, fordom en ren finanstull, nu åfven kan anses som en skyddstull for hvitbetssockret, och likaså huru tullen å tobak från en ren finanstull småningom ofvergått till skyddstull for den svenska tobaksodlingen. Tullen å leksaker 150 ore mot 50 ore per kilo, anser han alldeles for hog. Han framhåller, att ofver 100 artiklar finnas i vår tulltaxa, som i tull inbringa 1000 kronor årligen, deraf några gifva 1^—4_—7 kronor eta, och att det vore praktiskt riktigt om dessa artiklar blefve tullfria.

Vidare reserverar Herr Hedlund sig specielt emot, att emballage och omholjen, såsom askar, hvilka hittills fått afdragas såsom thara, framdeles skulle medråknas i tullvigten.

Han slutar med den onskan, «att den tid ej måtte vara alltfor aflågsen, då svenska folket och dess ombud komme till en klar insigt deraf, att det fria varuutbytet emellan folken år likaså vålsignelserikt, som det fria

utbytet mellan enskilde.» Den naturliga arbetsfordelning,som framkallas, yttrar Herr Hedlund, lander alla till fordel, och det beroende, hvari folken dermed komme att stå till hvarandra — på samma sått som de enskilde, då de ej sjelfve kunna åstadkomma alla vilkor for de med bildningen och vålståndet våxande behofven — detta beroende skall visa for enhvar, att egen vålfård icke strider mot andras, utan tvårtom. Så skall åfven den råttauppfattningen i afseende å den egna nyttan varda mågtigt medverkande till det stora mål: uppråttandeaf stadgadt fredstillstånd mellan folken, som lange hågrat for menniskovånnens blickar.»

Herr R G. Bos trom deremot forer i sin reservation talan, i det han foreslår forhojning sullåder och bibehållande af de hoga bomullsgarnstullarne att tull borde låggas å majs och risgryn; vidare yrkar han på tull å allt slags malen spanmål och malen krita jemte en forhøjning af vintullarne. de senare angår, hålla reservanterna på, att vin år just en artikel, som låmpar sig bast for hog beskattning, enår den konsumeras af den formognare af befolkningen.

Då forslaget inkom till riksdagen, blef det der foremålfor dagars ofverlåggning. Nu intråffade det hittilis icke sporda forhållandet, att andra kammaren bifoll bevillningsutskottets forslag, afslående således alla utaf reservanterne gjorda yrkanden på tullsatser å mjol och flåsk samt hogre tull å sullåder; hvaremot forstå kammaren,hvars hittills representerat den frihandelsvånligauppfattningen riksdagen, bifoll den yrkade forhojningen å sullåderstullen samt å krita. Vid den hårom verkstållda gemensamma omrostningen emellan

kamrarne segrade andra kammarens beslut i fråga om sullådret och forstå kammarens i fråga om krita. varande alltså sistnåmnda tullsats allt, hvad protektionismenkunde sig till ersåttning af hvad den i andra hånseenden forlorat.

Hår må icke lemnas oanmårkt, att protektionisterna, som i forrå tider gjort borttagandet af tullen å alla lifsfornodenheter ett oeftergifiigt vilkor for mojligheten att nedsåtta tullen å fabriksalster, numera med ifver omfattat stråfvandet att återinfora tullen just på lifsmedel, ju hora alla de ofvan nåmnda jordbruksprodukterna. ligger deri, att man velat med denna eftergift åt jordbrukets formenta fordel vinna riksdagensjordbrukare for hogre tullsatser å vissa fabriksalster. argument skulle i alla fall icke varit tillråckligt så vida man icke dertill lagt ett annat, som slagit an på patriotismen, nemligen att genom hoga tullsatser och dermed lagda hinder for inforsel fråmmande fabriksalster, «penningarna komme att stanna inom landet.» Detta gamla merkantilistiska argument, som spelat så stor rol inom statsekonomien, har, som man lått kan forestålla sig, mycken betydelse hos en mångd af våra både storre och mindre jordbrukare, det år således mera underligt, att de protektionistiska icke vunnit framgång, an att de hade stort hopp om en sådan.

De vigtigaste tullforåndringar kunna sammanfattas
i foljande:

På ett annat område segrade deremot den protektionistiska fullståndigt och det just på grand af forutnåmnda merkantilistiska argument. Det var i fråga om tillverkningsskatt å hvitbetssocker. Då vid slutet af 1860-talet man borjade i Sverige lifligt fororda odlandet af hvitbetor, kunde det ej undgå uppmårksamlieten, om denna odling toge stort omfang, skulle dermed den tullinkomst af 3—43_—4 millioner, som landet drager af råsockertullen, kunna lida stort afbråck. Befolkningen komme att fortfarande vidkånnas den gamla tullbeskattningen, hvarmed sockerpriset hojdes for konsumenterna åtta till tio ore per skålpund, men någon statsinkomst uppstode ej deraf, enår tullen komme att verka endast såsom skydd for hvitbetssockertillverkningen. forekommande af denna statens stora forlust det således nodvåndigt att belågga nåmnda sockertillverkning med en accis, som motsvarade tunafgiften. forstå motionen hårom våcktes vid 1867 års riksdag, motionen upprepades 1868, och man lyekades genomdrifva en hemstållan till regeringen om frågans utredning. Åndtligen bragtes 1869 frågan derhån, att skattefrihet beviljades till 1. Juli 1873, efter hvilken tid en accis skulle erlåggas under tre år, motsvarande 7,5 af tullafgiften å råsocker, hvilken accis borde från 1. Juli 1876 till 1. Juli 1879 hojas til 2/₅, for att under år derefter hojas med ytterligare 1j₅ och från 1. Juli 1882 till 1. Juli 1885 med ytterligare 75,7₅, hvarefter sknlle fortfarande utgå med de då uppnådda femtedelarne af tullafgiften.

De lysande forhoppningarna å hvitbetsodlingen visadesig
snart hafva varit blåndverk; hvitbetsudlingenmed
fabriker bragte stora forluster

åt egendomsegare och affiarsmån, som derpå inlåto sig, hvartill orsaken låg deri, att de for odlingen anvånda jordrymdernaicke den hoga kultur, som betan kråfver. "Vid borjan af 1880-talet återstod blott en enda hvitbetssockerfabrik, nemligen i Landskrona. Naturligtvisskulle omståndighet framkalla klagomålofver ehuru man likvål icke vågade tillskrifvaforetagens denna afgift. — Å andra sidan hade också erfarenheten visat, att hvitbetssockertillverkningenvål komme att blifva så farlig for statsinkomsten, som man befarat. Det ronte således icke synnerligt motstånd vid 1879 års riksdag att få en forlångning på ytterligare 3 år af den accis utaf 2/₅, som fortgått sedan 1876 och hvilken bort 1879 hojas med ytterligare 1/₅. Emellertid borde med 1. Juli 1882 den uppskjutna forhojningen intråda, och detta var något, som man från protektionistisk sida eller kanske råttare från hvitbetssockertillverkarnes sida onskade forebygga.På grund våcktes i begge kamrarne tskilligamotioner åmnet, hvilka gingo ut på att motverkaforhojningen olika vågar. I bevillningsutskottetkom till det resultat, att skatten skulle från och med 1. Juli 1882 till 1. Juli 1887 utgora 5/₁₀, derifrånoch 1892 6/₁₀, derifrån ytterligare till 1897 7/io? derifrån slutligen 8/io? hvarvid man borde stanna. Mot detta utskottets forslag reserverade sig dels Herrar Bennich och Wærn samt Herr Hedlund, hvilken senare ville medgifva skattens hojning med 1/₁₀ hvart tredje år, men icke kunde gå in på en så lang tidrymd som 5 år for hvarje hojnings intrådande, och å andra sidan Herrar C. A. Jonsson och E. G. Bostrom, som icke ville medgifva någon forhøjning, utan onskade, att man fortfarande skulle stanna vid de 2/₅ delarne.

Under ofverlåggningarna hårom upplystes, att den fdrlust, som statsverket lidit från och med 1873, då hvitbetsodlingen borjade beskattas, till och med 1881 uppgått till i jemna tal 982,000 kronor, eller omkring 110,000 kronor om året, då man nemligen såsom forlust skilnaden mellan den tullinkomst, som bort inflyta for det tillverkade sockret, och den erlagda skatten. Det upplystes tillika, att numera endast en fabrik, nemligen Arlof i sodra Skåne, fortfar med sin verksamhet.

Forstå kammaren bifoll utskottets forslag, men andra Herrar C. A. Jonssons och E. G-. Bostroms hvilken senare mening också segrade vid den gemensamma omrostningen emellan kamrarne.

Hårvid intråffade, att en och annan, som ville håfda statens rått i denna del, foredrog att rosta for den lågre accisen, framfor det att binda staten vid en något hogre for en tidrymd af 15 år. Argumenterna från andra kammarens flertals sida voro hufvudsakligen den forut omnåmnda merkantilistiska satsen, att det vore en fordel att «penningarna stannade inom landet», genom att sockret hår tillverkades, och det var fåfångt att soka ofvertyga landtmånnen om, att det vore fordelaktigare tillbyta sig socker mot spanmål, an att till— verka det forrå så ogynnsamt, att staten dertill maste bidraga med ett skydd af ofver 100,000 kronor om året.

Forgåfves påvisades tillika, att en hvitbetsodling å sag 20,000 tunnland eller låt vara något mer skånsk åkerjord med dertill horande sockertillverkning komme att berofva staten en inkomst af omkring 4 mill. kr. eller lika mycket som det hogt ofverklagade indelningsverket kosta. Skålet strandade mot argumentet: inom landet. >