Inflationen och arbetsmarknadsorganisationerna

1980-talets ekonomiska problem, som är huvudtemat för denna konferens, kan sägas ha börjat på allvar för ungefär 10 år sedan, när oljepriserna fyrdubblades på två år, 1973-74. Oljeprisstegringarna föranledde en mycket väsentlig kostnadsförhöjning företagen. Det skulle inte ha överraskat någon, att företagen reagerade som de gjorde, delvis genom att vältra kostnadsökningen över i prisnivån och delvis genom att skära ner arbetskraften. Som följd ökade inflation och arbetslöshet samtidigt i nästan alla länder i vår världsdel - resultatet blev långvarig stagflation.

Hur reagerade statsmakterna? De försökte i många fall att bekämpa den ökande arbetslösheten på inflationens bekostnad med finans- och penningpolitiska medel. Den offentliga sektorns snabba expansion i Sverige de senaste åren kan till exempel förklaras till en väsentlig del med regeringens sysselsättningspolitik. I andra länder försökte regeringarna att göra det motsatta genom att bekämpa den stigande inflationen och bytesbalansunderskott på sysselsättningens bekostnad (t.ex. Danmark där den öppna arbetslösheten är väsentligt högre än i de övriga nordiska länderna).

Men inflation och arbetslöshet beror inte enbart på externa faktorer så som oljepriser och på statsmakternas ekonomisk-politiska styrningsmedel, utan också på en nyckelfaktor till: lönerna. Eftersom löner utgör som regel mellan 80 och 90 procent av netto nationalinkomsten i de flesta industriländerna, har de en avgörande betydelse för kostnadsutvecklingen och därför också för konjunkturoeh Vi måste därför ta arbetsmarknadsorganisationernas beteende i räkningen. Men arbetsgivare och regering brukar ha gemensamt intresse av återhållsamma lönestegringar, så att det är först och främst fackföreningarnas som är interessant från stagflationssynpunkt.

Hur reagerade fackföreningarna i oljeprisstegringarnas kölvatten? Överhuvudtagetvar
inte beredda att sänka deras levnadsstandard, även om en

sädan standardsänkning var en självklar och oundviklig följd av de snabbt ökande oljebetalningar till utlandet. Tvärtom fortsatte lönerna att stiga ungefär i takt med priserna praktiskt taget överallt i Väst-Europa och Nord-Amerika. I vissa länder (t.ex. Sverige) tenderade lönekostnaderna att överskrida produktivitets- och prisutvecklingen, både genom exogena lönestegringar trots stagflation och genom ökande arbetsgivaravgifter. Denna löne- och prisspiral samt exogena lönekostnadsförhöjningarbidrog fortsatt inflation och hög arbetslöshet. Bland industriländernaär det enda landet, där den första oljeprisstegringen 1973-74 inte ledde till långvarig stagflation.

När det blev klart sent på 1970-talet, inte minst efter den andra oljeprisstegringen att stagflationen skulle fortsätta, blev de politiska förutsättningarna för återhållsam ekonomisk politik bättre i många länder. Thatcher regeringen kom till makten i England och föresatte sig för att reducera inflationen genom restriktiv penning- og finanspolitik. Det lyckades i själva verket, men det blev dyrt: arbetslösheten är 13% nu fem år senare. I början, 1979-81, fortsatte löneinflationen förr och bidrog därigenom till den ökande arbetslösheten, men regeringen gav inte upp. »Monetaristen« Thatcher har genom sin regeringspolitik visat omvärlden, att Phillips kurvan är fortfarande i livet, åtminstone i 5 års perspektiv - som är naturligtvist högst relevant fra ekonomisk-politisk synpunkt. Många regeringar i Väst-Europa följde den brittiska regeringen i spåren - med liknande, om inte lika dramatiska, resultat.

Men statsmakternas svängrum för framgångsrik stabiliseringspolitik är avsevärt mera begränsad nu på 1980-talet än på 1960-talet. Folk och företag har lärt sig anpassa sig till - och på det sättet i många fall motverka - regeringarnas ekonomiska politik, inte bara genom »rationella förväntningar« utan också genom att i växande grad utöva sin organisationsstyrka i olika kapaciteter - inte minst i fackföreningsrörelsen. Ekonomiska interessekonflikter inte bara mellan löntagare och arbetsgivare utan också mellan olika löntagargrupper utgör enligt min mening en potentiellt viktig del av den mekanism som driver inflation och arbetslöshet i höjden. Regeringarna blir deltagare i detta spel, därför att de måste ta ställning till, om de skall ge efter eller inte. Till sist blir alla variabler i det ekonomiska systemet endogena i detta spel: priser, löner, växelkurser, penningmängd, o.s.v; Och då kan det bli riskabelt för en regering att bryta cirkeln, eftersom det är svårt att förutsäga, om motspelarna (främst fackföreningarna) är villiga att samarbeta eller inte. Politiker har ofta anledning att vara rädda för, att löntagarna skulle inlägga deras veto mot ett seriöst försök till att reducera inflation och (sedan) arbetslöshet.

Denna rädsla är troligen huvudskälet till regeringarnas medvetna ackommodationspolitiki

tionspolitikiFinland, Sverige och framför allt på Island de senaste åren. I Finland har regeringen givit efter för lönestegringar genom upprepade devalveringar.I har regeringen givit efter både genom devalveringar och genom att expandera sysselsättningen i den offentliga sektorn. Och på Island har den ena regeringen efter den andra givit efter på praktiskt taget alla fronter, inte minst i penning- och växelkurspolitik. Arbetslöshet har aldrig varit problem på Island (utan när sillen försvann från isländska vatten 1967-68), men denna obegränsade ackommodationspolitik har medfört en inflationstakt, som är bland de högsta i hela världen.

Med hänsyn till stabiliseringspolitikens begränsade möjligheter innanför den institutionella ram vi har och enligt gällande spelregler, måste vi fråga oss själva, om denna ram och dessa spelregler kan inte ändras och förbättras i syfte att underlätta bekämpningen av inflation och arbetslöshet. Är det inte möjligt, t.ex.. att vi kan lära oss något av Japanerna på detta område? Som jag nämnde i mitt föredrag här på konferensen, äger nästan alla löneförhandlingar i Japan rum på företagsnivå. Detta lönebildningssystem försäkrar, att arbetarnas lönekrav nästan aldrig överskrider företagens betalningsförmåga - och kräver därför nästan aldrig ackommoderande och inflatorisk regeringspolitik i svensk, engelsk eller isländsk anda. Jag tror knappast, att det är en tillfällighet, att oljeprisstegringarna på 1970talet endast kortvarig stagflation i Japan, medan de i alla andra industriländer en lång löne- och prisinflationsprocess samt rekordhög arbetslöshet.