Resumé

summary: The present article is an attempt to discuss some critical aspects of market theory and market systems. There is no satisfying theory of market disequilibrium. Existing theory is generally based on assumptions about special procedures during the marketprocess (WickselTs marketday and Wa Iras' auctioneer). A market-technique is defined and it is indicated that such a technique usually occur in other types of organizations than markets. In an economy with a considerable welfare-state the dual mode! with a private and a public sector it ucvurdirigly not very realistic, instead of idealized models of economy (markets) and of politics a new concept of a "mixedeconomy" be elaborated.

Indledning

Ett syfte med den har artikeln år att framlågga en kritisk hållning till marknaden. skall den vara en motvikt till den monetaristiskt inspirerade debatten om nedskårningar inom offentlig sektor och krav på okad marknadsallokering. avsnitt 1 diskuteras några olika idealtypiska marknader och deras grad av realism. Men egentligen ar det inte marknader utan »marknadstekniker» vi forhaller oss kritiska till (avsnitt 2). Sådana tekniker forekommer också inom organisationsformer inte normalt betraktas som marknader, t ex offentlig sektor och statsligt/politiskt Detta diskuteras i avsnitt 3. Dårifrån går vi vidare till att, for det forstå, konstatera att en enskild marknad inte bor studeras isolerat. For det andra konstateras at det i kapitalistiska samhållen med utvecklade vålfårdsstater inte finns ett statsligt/politiskt system och ett marknadssystem med så renodlade egenskaper som sytemen vanligen tillskrivs i olika idealtypiska modeller. I avsnitt 4 diskuteras dårfor blandningsformer av ekonomi och polititk som vi kallar »semimonetara» Dynamiska egenskaper hos sådanna ekonomier diskuteras i avsnitt 5.

1. Marknadsteori och verklighet

De idealiserdade marknader som finns hos klassiker som L Walras och K Wicksell.och
fortfarande har betydelse inom teorin for allmån jåmvikt. har en del

speciella egenskaper som skiljer dem från verkliga marknader. Detta galler t ex marknadsprocessen dår transaktionerna sker till ja'mviktspriser och med jåmviktskvantiteteroch/eller marknadsprocessen har egenskaper som skiljer den från faktiskt existerande marknadsprocesser. Vanligen forutsåttes sårskilda, konstrueradeprocedurer. år ett exempel på en sådan procedur.

Vad detta innebår skall vi exemplifiera med utgångspunkt från ett resonemang
som forekommer hos KWicksell (1965 s 137 ff).

For beståmningen av varupriser och råntan gor Wicksell antagandet att det finns termins- eller framtida marknader. Synen på jåmvikt ar dårfor nårbeslåktad med Walras' jåmviktsbegrepp¹. Sålunda antar Wicksell att det innan en produkttionsperiods ingås forbindelser mellan kapitalisterna, som år ekonomins sparare, och foretagarna. De forrå garanteras att återfå sitt kapital med rånta efter avslutad produktionsperiod. Samtidigt garanteras foretagarna en så stor effektiv efterfiågan att hela produktionsresultatet blir salufort vid produktionsperiodens slut.

Kontrakt om priser. loner, råntor och utbud av kapital uppråttas vid en marknad, indleder varje ny produktionsperiod På marknadsdagen lånar foretagarna i banken. De låner alltså inte direkt av kapitalisterna. Kapitalisternas transaktioner utfors med konsumtionsvaror som arbetare och markågare byter till Mg loi de lonei och lantui loietuguiiiu bcialai ut a\ de lun dessa Uigit i banken. Kapitalisterna får då en penningsumma i sina hånder som motsvarar det penningkapital lånat ut. Pengarna satter kapitatalisterna in på banken. Når nåsta marknadsdag infaller har foretagarna dels ett varukapital, dels en skuld till banken. Båda posterna år lika med vårdet på det lånade kapitalet plus råntan. Kapitalisternas som varit innestående på banken under produktionsperioden, har nu vuxit så mycket att dess varde år lika stort som vårdet på foretagarnas varukapital. tar ut sitt sparkapital och koper upp varukapitalet så att foretagarna kan betala tillbaka sina skulder till banken.

Dårmed år en produktionsperiod avslutad och en ny kan bo'rja (K Wicksell 1965 s
137 ff).

Både Wicksells marknadsdag och Walras' auktionsutropare år konstruerade procedurer som fungerar som terminsmarknader (tatonnement). Inga transaktioner under sjålva produktionsperioden. Hos Wicksell år sålunda alia lånetransaktioner varubyten koncentrerade till marknadsdagarna och sker då till jåmviktspriser och jåmviktsråntor. Transaktioner med priser och kvantiteter utanfor jåmvikt, vilket karaktåriserar verkliga marknadsprocesser, forekommer inte.

Det kan i detta sammanhang vara interessant att nåmna en artikel av WJaffé

---

1. En diskusion av Walrns' jfimvikt finns hos W Jaffe (1%7)

(1967) dår denne diskuterar i vad mån de jåmviktspriser och jåmviktskvantiteter Walras' procedur (auktionsutroparen) leder till år desamma som- de en verklig marknadsprocess skulle leda till om utgångspunkten vore densamma som vid proceduren med auktionsutroparen. Jaffé konstaterar att så i allmånhet inte år fallet.

Det år tveksamt om det i en kapitalistisk ekonomi finns terminsmarknader som kan liknas vid de konstruktioner som forekommer hos neoklassiska ekonomer som Walras och Wicksell. Keynes skriver tex angående moligheterna att på en terminsmarknad konsumtion och sparande over tiden: »Sparande innebår att man beståmmer sig for att avstå från ett mål mat idag. Men det år inte nodvåndigtvis också ett beslut om att man skall åta middag, eller att kopa en viss vara overhuvudtagit vid någon speciell tidpunkt» (J M Keynes 1970 s 210). Sparandet beståms istållet av de forvåntningar och planer som formogenhetsågare, foretag och hushåll har infor framtiden. I t om de mest utvecklade marknadsekonomierna år terminsmarknader undantag, inte regel, och de år begrånsade till en handfull råvaror. Terminsmarknader for tillverkade produkter lyser over hela vårlden med sin frånvaro (M Nuti 1974).

RW Clower (1965) diskuterar skillnader mellan J M Keynes' marknadsprocedur marknadsproceduren hos neoklassiska ekonomer som K Wicksell och L Walras. Han betraktar Keynes som en ojåmviktsekonom i den meningen att Keynes forutsate faktiska marknadsprocesser (utan några speciella konstruktioner) med transaktioner utanfor jåmvikt. Han såg allmån jåmvikt bara som ett specialfall sin teori². Skillnaden mellan såtten att se på marknadsprocessen kan illustreras en figur som brukar anvåndas till att visa jåmvikt på en marknad (figur 1). Som exempel anvånds byggmarknaden och analysen fokuseras på marknadsjåmvikt i fig. 1). S anger byggherrarnas planerade utbud vid olika priser och D anger hushållens planerade efterfrågan vid olika priser.

Bygmarknaden antas vara i ojåmvikt med ojåmviktspriset P_o. Bygherrarnas planer vid det priset innebår ett utbud motsvarande g_s. Hushållens planer vid samma pris innebår en efterfrågan motsvarande g_d. Vi antar att utbudet av bostader blir såsom bygherrarnas plan. Men vad blir priset? I lårobocker står det att priset blir P_x. Det år bara det att en faktiskt existerande marknad saknar den mekanism som skulle gora det mojligt for hushållen at uttrycka de priser som svarar mot olika nivåer på deras planerade efterfrågan. dårfor maste teorier som sager att priset blir P_x, och som således innebår en proces som stegvis leder fram

---

2. »Keynesian economics is price-theory without Walras' law. and price-theory with Walras' law is just a special case in Keynesian economics» (R W Clower 1965 s 295).

till Pj och g, vara beslåktade med procedurer som Wicksells marknadsdag och
Walras' auktionsforråttare.

Ojamviktsekonomerna, till vilka vi tidigare raknai keynes, loiuh>ållei mga marknadsdagar eller auktionsutropare, varfor inte den konventionella framstallningen marknadsprocessen (den i figur 1) galler i deras fall. Deras teori ar annu så lange betydligt mindre utvecklad och mera diferentierad an i det andra fallet. Åndå vågar vi påstå att om utgångspunkten ar verkliga transaktioner på fakstiskt existerande marknader så år det oklart om processen verkligen leder fram till marknadsjåmvikt (P och g.).

Skårningspunkten mellan efterfrågan och utbud (A i figur 1) år således en walraseansk jåmvikt. Detta år emellertid en speciell klass av jamviktstillstånd. J Kornai (1979 s 214 ff) menar tex att en situation som den på bygmarknaden i figur 1, och som vi karaktåriserat som ojåmvikt. kan vara ett bestående tillstånd och dårfor bor betraktas som en jåmvikt, dock inte en walraseansk jåmvikt. J Kornai kallar denna typ af ojåmvikt (i walraseansk mening) normatilstånd (»normal state»). Normaltillstånd anger dårfor, skulle man kunna saga, jåmviktssituationer verkliga marknader.

Vad kan så då slutligen vår diksussion av olika sått att se på marknadsprocessen
saga oss?

En slutsats skulle kunna vara att det inte finns någon tilfredsstållande teori om
markander utanfor jåmvikt varor de som nu forespråkar en okad anvåndning av
marknadci boi vaia forsiktiga med at dra slutsatser om vilka fordelar marknaden

har framfor andra resursfordelningssystem. Den teori om marknader som finns innebår i allmånhet att marknadsprocessen forutsåtter sårskilda procedurer (Wicksellsmarknadsdag.' auktionsutropare) som for det forstå kan mojliggora byråkratiska manipulationer och for det andra har kostnader for att hållas igång (transaktionskostnader). Tilsammans kan dessa båda omståndigheter gora att de fordelar. som marknaden anses ha. går forlorade.

2 Marknadsteknik

Der finns en bojelse, inte minst bland fackekonomer. att forklara alia sociala fenomen med hjalp av begrepp som byten, varor. individuell nyttomaximering etc. Omedelbart verkar det dårfor som om det existcrade en »marknausteknik» som har betydelse langt utanfor det vi normalt raknar till marknadssektorn.

Vi borjar med att karaktårisera en marknadsteknik for att dårefter med några
exempel visa den betydelse en sådan teknik har inom andra omraden an de som
normalt raknas till ekonomin.

»Byten» karaktåriserar en marknadsteknik. Med byten avses då omsesidiga overforingar, ex nar varor, tjanster och arbetskraft bytes mot pengar på en marknad. Hit hor också vissa ceremoniella transaktionsformer såsom gåvor i de fall då det finns bindande forpliktelser for mottagaren att gengålda. Arbetsbyten år ett annat exempel. Man hugger i och hjålper varandra och råknar med att det i det långa loppet skall jåmna ut sig.

Vi skall sårskilt framhålla en egenskap hos bytet, nåmligen att mottagaren tack vare motprestationen forfogar over ett signalsystem med vårs hjalp denne kan reglera de nyttigheter som mottages. Vill mottagaren inte ha en nyttighet så blir det ingen motprestation. I en marknadsekonomi kan det uttryckas som att koparen/konsumenten, sina preferenser. styr såljaren/producenten. Kravet på motprestation också att bytet autmatiskt medfor en viss återhållsamhet från mottagerens sida: en tendens till sparsamhet med knappa resurser om man så vill. Omvånt kan man saga att bytet innebår att samma signalsystem underråtar avgivaren om mottagarens behov.

Vid »ensidig 6verforing» erhåller dåremot en mottagare en nyttighet utan krav på motprestation. Exempelvis medfor sociala trygghetssystem att en enskild får pengar utan att avyttra någon vara (arbetskraft) och i en del sjukvårdssystem erbjuds den enskilde en vara utan att gengålda med pengar. Också statliga bidrag till foretag kan vara exempel på ensidiga overforingar.

Genom att kravet på motprestation uteblir saknar mottagaren det signalsystem
hos bytet som gor hennes eller hans behov till ett effektivt påtryckningsmedel i
kampen om resurserna. De som forsvarar fordelningsprinciper baserade på byten

brukar darfor framhålla att når »bytet» overges så underkastas resursfordelningen de onskemål som finns hos en styrande elit som dårmed påtvingar den enskilde ett beståmt konsumtionsmonster. Bakom forsvaret av marknadsteknik och »byten» ligger således en stark tilltro till den enskildes formågen att fatta rationella beslut. Detta kallar vi marknadsteknikens rationalitetspostulat.

En marknadsteknik karaktåriseras också av ekvivalensprincipen: vardet av en tjånst och mottjånst skall vara lika³. Man kan också uttrycka det som att de nyttigheter som går i motsatta riktningar skall ha samma varden. Bytet år således en nodvåndig, men inte tillråcklig, forutsattning for ekvivalensprincipen.

En tredje egenskap hos en marknadsteknik år att handlandet beståms av egofordelar: aktorerna styrs av ett individuellt målinriktat handlande. Når vi talar om att aktorerna styrs av ett individuellt målinriktat handlande och at handlandet beståms av egofodelar så år det inte nodvåndigtvis detsamma som att aktorerna maximerar sin egennytta.

En person som efterstråvar egofordelar kan samtidigt vara »a satisfying animal» och inte »a maximizing animal» omvant kan man saga att en person som handlar altruistiskt också kan maximera sin egennytta. Det viktiga med individuellt målinriktat handlande, såsom jeg ser det, år att individen såtter sig sjålv och inte den sociala gemenskapen i centrum.

Individullea mål framhålls starkast inom liberal samhållsfilosofi: individuell valfrihet, frihet att driva handel och etablera foretag osv. I den socialistiska traditionen dåremot de allmånna målen i forgrunden: Solidaritet, jåmlikhets- och råtviseideal. Det finns kanske darfor en grans for hur langt socialism kan forenas med fodelningsprinciper som bygger på marknadsteknik.

Ibland har allmånna mål också funnits med i liberal marknadsfilosofi. Man anser tex att den enskilde, genom att handia i egen sak. också handlar i det allmånnas intresse. Det allmånnas intresse år emellertid inget annat an att alia samtidigt maximalt skall uppnå sina egofordelar.

Vid verkliga marknader kan inte »handlandet i egen sak» galla villkorslost; åtminstone inte om marknaderna skall fungera enligt den fullkomliga konkurrensens Utopin kraver nåmligen att kapitalisterna underkastar sig den perfekta logik trots att ett asidosattande av denna kan overensståmma med deras eget profitinteresse. En modeli over »perfekta» marknader som kan fungera i verkligheten maste darfor operera både med egofordelar och altruism. Denna insikt fanns t ex hos A Smith. Han skriver: »(men) could safely be trusted to pursue their own selfinterst without undue harm to the community not only

---

3. Ekvivalensprincipen diskuteras hos b Zeuihen 1948 s 82).

because of the restrictions imposed by the law. but also because they were subject
to build-in restraints derived from morals, religion, custom and education»4.

Att handia i egen sak år inget medfott hos individen. Darfor kan inte den
månskliga naturen åberopas av dem som onskar råttfårdiggora marknadstekniker.

I denna framstållning skall det individuellt målinriktade handlandet uppfattas som ett institutioneilt forhållande: det svarar mot ett bestamt tillstånd hos den institutionella strukturen. Således kan vi saga att »ekonomiska motiv», tex sådana motiv som gor marknadsincitament verkningsfulla, inte år konstanta utan fb'rutsåtter vissa egenskaper hos samhållsorganisationen och dessa egenskaper foråndras hela tiden.

Att ekonomcr ser marknaden som ideal gor att alia sociala fenomen uppfattas som styrda av ekonomiska motiv. Oformåga att tånka i andra banor omojliggo'r all diskussion av en samhållsekonomisk rationalitet som ligger utanfor marknadsmodellens Den betydelse individuellt målinriktat handlande har fått for resursfordelningsteorin står inte i något rimligt forhållande till dess betydelse for verkligt handlande. For detta spelar osjålviska. altruistiska motiv en viktig roll. Frågan år om resursfodelningssystem kan byggas upp omkring ett altruistiskt handlande och om sådana system kan anvandas istållet for markander.

3 Marknadsteknik som politisk styrning

Vi skall nu med några exempel visa att marknadsteknik har haft betydelse också utanfor marknadssektorn, t ex inom offentlig sektor och statligt/politiskt system. J S Dich (1973 s 9) menar »at analysere politik er at søge efter de klasseinteresser, der står bag den» och andra menar att politiken tjånar de allmånna målen medan ekonomin tjånar de individuella målen (V Ronge 1979). Dåremot har klassintressen'eller mål' inte haft någon betydelse for teorin for offentlig eller statlig resursanvåndning. Bland olika teorier om offentliga utgifter år nog den sk intr~sseteorin den mest typiska i detta avseende. Fo'retrådarana for teorin har. såsom A Forsman (1980 s 34) påpekat, i allmånhet sett den offentliga sektorn som en homogen del av marknaden (resursfordelningen bor ske på i princip samma sått mellan offentlig och privat sektor som mellan olika delar av den privata). Sålunda forutsatte KWicksell både byten och ekvivalensprincip. Transaktionerna mellan stat och individ skulle ha både ett bidrag och ett vederlag samtidigt som bidrag och vederlag skulle vara lika. Varje individ skulle med andra ord bidra till det

---

4. Citatet år håmtat från F Hirsch (1976 s 137).

offentliga i form av skatt i pantet med vad denne erhåller från det offentliga (Ibid.
s. 33).

Att teorin for statlig eller offentlig resursfordelning år uppknuten till marknadsteknik också av att s k »free-riders» ofta haft stor betydelse for teoriutvecklingen. teorin uteslutande forutsåtter ett individuellt målinriktat handlande baseras på egofordelar antas det att aktorerna (»free-riders») forsoker dra nytta av offentliga varor och tjånster utan att vara med om att betala dem. Om fordelningssystemet har egenskapen att starka preferenser for en nyttighet innebar en hog betalningsandel så år det i en cgomotiverad individs intresse att uppge falska preferenser och »åka snålskjuts» på andra. Aktorerna år ohederliga dårfor aft det overensstå'mmer med deras egna individuella intressen att vara det. Vad foretrådarna for denna teoretiska tradition bortser från år att alia samhållen i verkligheten har normer for socialt handlande eller altruism och att sådana principer år sårskilt nodvåndiga på omraden dår ekonomiska motiv inte normalt fungerar, tex omraden dår politiska processer år vanliga (L Johansen 1977). Problemet med »free-riders» år med andra oid overvarderat.

Studeras enskilda sektorer inom offentlig forvaltning, t ex socialpolitik, så finner man att resursfordelningsteorier med de marknadsteoretiska forutsåtningarna kommer Om ån i något moditierad torm jamlort med den nier generclla forvaltningsteorin ovan.

Således har socialpolitik i statlig regi analyserats som byten mellan generationer: produktiva Åldersgrupperna står for den yngre generationens uppehålle mot at de forrå får en tryggad alderdom (når den yngre generationen sjålv uppnått produktiv alder) (KBoulding 1962). Undersokningar av det sått på vilket socialpolitiken realiteten utvecklats visar dock att det inte fråmst år byten utan ensidiga overforingar som varit den dominerande transaktionsformen. J S Dich (1973 s 19 ff) konstaterar tex for det danska socialpolitiska systemet att detta under en lang tidsperiod karaktåriserats av att den hårskande klassen påtagit sig fdrplitktelser att hjålpa de fattigaste klasserna (»ensidig 6verforing»). Detta overensståmmer med F Zeuthen (1939 s 29) som menar att socialpolitik handlar om ingrepp i forhållandet klasserna och då fråmst i de såmst stålida klassernas forhållanden i relation till det ovriga samhållet.

Forsorjningslinjen inom socialpolitiken (den allomfattande statliga socialforsåkringen) t ex. enligt F Zeuthen (1948 s 20). sina rotter i den kyrkliga vålgorenheten. uppstod ett vakum, menar han. vid de gamla institutionernas sammanbrott kapitalismens barndom. Detta vakum bestod ånda fram till dess att den moderna vålfårdsstaten tillkom.

4 »semi-monetår» ekonomi

De forutsåttningar som ligger till grund for idealtypiska marknader (L Walras' tatonnement, modellen for fullkomlig konkurrens etc) år i allmanhet så orealistiska det ar svårt att avgora om de har något forklaringsvårde. Ett krav man borde kunna stalla på en modell ar att den åtminsone kan forutsåga riktningen på ekonomiska stiger priset. sjunker efterfrågan. okar arbetslosheten, minskar inflationen etc. Men inte ens hår tycks modellerna vara till någon storre hjalp. Efterfrågan på småhus har t ex under en lang period fortsatt att stiga trots stora prisstigningar, inflationstakten dåmpas inte trots okande arbetslohet.

Svårigheterna med att anvånda modellerna till forutsågelser kan bl a bero på att marknadssektom i verkligheten år uppblandad med fordelningsprinciper som inte uppfyller våra villkor for marknadsteknik. Marknadssektom har nåmligen organisationsformer liknar marknader (transaktionerna sker med pengar) utan att organistionsformen dårfor har de egenskaper som kravs av en markandsteknik. Att de marknadstekniska villkoren inte år uppfyllda kan bero på att marknadssektom har tåta forbindelser med det statligt/politiska systemet. De generosa reglerna for skatteavdrag gor t ex att småhusmarknaden inte lyder under ekvivalensprincipen.

Det ar emellertid inte bara bristande uppfyllelse av forutsåttningarna for marknadsteknik gor att småhusmarknaden uppfor sig onormalt. Banden (i form av skatteregler) mellan statligt/politiskt fordelningssystem och småhusmarknad gor att andra signaler an priser har betydelse før utbud och efterfrågan, tex »politiska signaler». Dessa påverker bl a marknadsaktorernas riskbedomningar.

År inte de marknadstekniska villkoren uppfyllda for en del av marknadssystemet, år de ofta inte heller uppfyllda for andra delar. Darfor år de mikro-teoretiska som forsoker forklara marknadsanpasningen utifrån forutsåttningar som galler for en enskild marknad alltfor begrånsade. Vi kan forestålla oss en hypotetisk ekonomi som illustration till tankegangen. En sådan ekonomi antas ha en lonmottagarklass utan egen formogenhet och utan tilltrade till kreditmarknaden. i ekonomin år således det A Forsman (1980 s 104) har kallat »det ekonomiska tvånget», dvs tvånget att arbeta for sin egen forsorjning. Ekvivalensprincipen således galla: vårdet på det utforda arbetet skall vara lika med vårdet på de konsumtionsvaror lontagarna kan forvårva.

En vålfårdsstat som intervenerar på arbetsmarknaden, t ex genom offentliga sjukoch upphåver emellertid ekvivalensprincipen. Dårigenom också det ekonomiska tvånget. Detta bor på ett eller annat sått få betydelse for vad som hånder på de andra marknaderna. t ex småhusmarknaden.

Nar »ensidiga overforingar» på detta sått ersåtter »byten» blir budgetrestriktionerna»mjuka
s. Existensen av sociala tryggehtssystem får dårmed realekonomiska

effekter (via budgetrestriktionerna). Men de påverker också normerna for sparande
och såttet att hantera riskfaktorer i inkopsplanerna och darmed å'ndras marknadsanpassningen.

Låt oss gå vidare med vår hypotetiska ekonomi genom att också se på foretagen. Foretagen antas finansiera sina investeringar genom extern finansiering (via kreditmarknaden). jåmvikt galler ekvivalensprincipen: vårdet (for foretaget) av ett lån skall vara lika med amorteringar plus rånta. Om staten ingriper på kreditmarknaden ett system for subsidier till foretagen frångås inte bara ekvivalensprincipen det sker ofta också en overgang från »byten» till »ensidiga 6verforingar». Effekterna begransas dock inte till kreditmarknaden utan det blir en avsmittning på kapitalvaru- och arbetsmarknaderna. Ett omfattande statligt bidragssystem ju leda till at praktiskt taget varje investeringsobjekt kan goras till foremål for forhandlingar om statliga medel. Foretagen kan då saga till sig sjålva att en investering »får kosta vad den vill. Forlusterna betalas andå av staten».

Om man kraver att en marknad åtminstone skall uppfylla de marknadstekniska villkoren i 2; filing det isåfall overhuvudtagct några marknadcr i ekonomier med en utvecklad vålfardsstat? For det forstå skall diskussionen ovan forhoppningsvis ha visat att man inte bor isolera en enskild marknad, utan istållet tala om ett marknadssystem. systemet år lorbundet med andra ies>uisloidelning^ysleni, tex system som regleras av politiska processer, vilket gor att villkoren i 2 inte ar uppfyllda for delar av marknadssystemet. Detta kan ha en så kraftig inverkan på ovriga delar av systemet att man bor vara forsiktig med att urskilja oar med »goda marknadsegenskaper».

Vi skall åtminsone forutsåtta att når någon av de marknadstekniska forutsætningarna
någonstans i marknadssystemet så åndrar hela systemet karaktår.

Något liknande galler for det statligt/politiska systemet. Når systemet, eller delar av systemet, antingen begreppsliggors som en del av marknaden (jmf 3) eller direkt tråder i forbindelse med marknadssektorn (genom generell och selektiv ekonomisk politik) upptråder tendenser till att systemet åndras i forhållande till de idelatyper som forekommer hos tex V Ronge (1979). nya samband mellan ekonomi och politik gor saledes att också kategorin statligt/politiskt bor anvåndas med viss forsiktighet.

Sammanfattningsvis verkar det som om det i samhållen med utvecklade vålfårdsstaterinte
et statligt/politiskt system och ett marknadssystem med så
renodlade egenskaper som man tillskriver olika idealiserade system. Det år mera

---

5. Jmf katcguiicm^ »haidw icspekthe -vsufl budget Luii.^tiaintsv hos J Kornai (1979).

realistiskt att tånka sig »blandningsformer» av ekonomi och politik. I fortsåttningenkommer dårfor inte att tala om statligt/politiskt system och marknadssystem (eller offentlig och privat sektor) utan istallet anvånda beteckningen »semi-monetår»ekonomi då skallange foreningen av de båda systemen. »Semi-monetå'r» ekonomi ar således en benamning på organisationsformer som liknar marknader fast de i betydande grad regleras av politiska processer (sociala trygghetssystem. subsidier till foretag, arbetsråttslig lagstiftning osv).

5 År sociala system dynamiska åven utan marknader?

Hitintills har vi sett på marknaden enbart som ett resursfordelningssystem, vilket har givit en statisk bild av ekonomiska sammanhang. Frågan har varit hur en effektiv anvåndning av givna resurser uppnås utan hånsyn till att sjålva resursmångden åndras. Problem som galler resursmångden år också viktiga. Vi skall darfor forsoka saga något kortfattat om forhållandet mellan marknader och dynamiken sociala system.

Man kan spekulera over varfor marknadsmodellen år så seglivad som den faktiskt år. En forklaring kan vara att marknaden anses vara en dynamisk faktor: att den mobiliserar och bidrar till skapandet av resurser, bl a så att den stimulerar industriell Detta galler for ett kapitalistiskt system; åtminsone enligt marxistisk K Marx framhåller nåmligen mqjligheten att oka mervårdet som den sporre som driver kapitalisten till at producera och till at fornya produktionsinrikting produktionsprocess. Mervårdet kan emellertid inte realiseras med mindre an att varorna har ett bytesvårde som i sin tur bara existerar om det finns pengar. K Marx skriver sjålv: »The exchange value which is separated from commodities exists alongside them as itself a commodity, this is -money. In the form of money all properties or the commodity as exchange value appear as an object distinct from it, as a form of social existence separated from the natural existence of the commodity)) (K Marx 1973 s 145).

Existensen av pengar år dock inget tillråckligt villkor for bytesvårdet: ekvivalensprincip byten maste också galla. Dynamiken i det kapitalistiska systemet (såsom systemet renodlas i K Marx" modell) forutsåtter således att villkoren for en marknadssteknik i 2 år uppfyllda.

Hur åndras dynamiken i ett kapitalistiskt system vid overgang till en »semi-monetår» dvs till en kapitalism som inte uppfyller ett eller flera marknadstekniska Antagligen finns det flera. delvis motstridiga. svar på den frågan. Genom ett exempel. som anknyter till det hypotetiska fallet med statlig kreditmarknadssubsidiering foretag i 4, skall vi antyda att uppgivandet av vissa mark-

nadstekniska villkor faktiskt kan forbåttra systemets dynamiska forutsåtningar. Detta sammanhanger med att foretagen kalkylerar med en riskfaktor som stiger med nivån på en investering. Problemet diskuteras av KWickman (1980 s 36 ff) som håvdar att denna riskfaktor ger upphov till en alltfor svag utveckling av forskning och utveckling i samhållelig skala. Atminstone galler det grundforskning och en rad typer av radikala innovationer.

Den ovannåmda riskfaktorn hqjs vid sjunkande sjålvfinansieringsgrad (Ibid. s 105), dvs nar foretagens beroende av kreditmarknaden okar. Detta, tillsammans med det ovannåmda sambandet mellan riskfaktor och innovationer, har anvants som forklaring till strukturproblem i den svenska ekonomin. Foretagen har namligen under vissa perioder upptrått starkt risk-undvikande genom att hålla nere sin externa upplåning och expandera på traditionellt sått, dvs att bygga ut kapaciteten redan existerande anlaggningar utan forandringar av strukturen (Ibid, s 149).

Det finns inte några empiriska belågg for (åtminsone inte som forfattaren kanner till) att statliga ingrepp på kreditmarknaden, som åsidosåtter de marknadstekniska villkoren, också reducerar riskfaktorn och forbattrar de systemdynamiska egenskaperna att systemets mqjligheter att bryta sig ur en problemfylld investeringstsruktur ⁶. Åndå finns det goda skal att anta att så ar fallet. Den betydelse ohka statliga subsidieordningai hai lbi Ibi_etagens lnveisteiingsbeteendc studeras inom ett annat projekt i Roskilde (TG Hansen 1981). En viktig problematik ar att undersoka riskfaktorns hojd vid sjålvinansiering i forhållande till statliga subsidieordningar. Inom parentes kan namnas att motiven for upprattandet en svensk, statlig investeringsbank 1967 bl a gick ut på att ge nåringsiivet kreditsubventioner till riskintensiva investeringar som antas påskynda teknologisk fornyelse och som inte skulle ha kommit till stand utan kreditsubventioner (KWickman 1980 s 105).

Ett annat exempel, dar inte alia marknadstekniska villkor ar uppfyllda, ar når det statligt/politiska systemet intervenerar på arbetsmarknaden, t ex genom sjuk- och arbetsloshetsforsåkringar. Vi har allaredan namnt att en sådan intervention upphåver ekonomiska tvånget» och dårmed ekvivalensprincipen: Vardet på det utforda arbetet behover inte vara lika med vardet på de konsumtionsvaror lontagarna forvårva. Så lange ekvivalensprincipen fungerar kan man med Marx' ord saga att »pengar verkar produktivt». De forbinder arbetsprestation med konsumtion och sporrar dårigenom arbetaren till at oka produktiviteten. Men det kapitalistiska produktionssåttet, som år skaparen av arbetsmarknaden, foljer penningbegåret, som ger den egna inkomsten en ny och avgbrande dimension, eller som Marx sjålv har

---

6. KreJitsubveniioner upphihci la ekvivulunspiinupen udi Jirekta bidrag upphtivcr hytet

uttryckt det: »When the aim of labour is not a particular product standing in a particular relation to the particular needs of the individual, but money, wealth in its general form, then, firstly, the individuals industriousness knows no bounds; it is indifferent to its particularity, and takes on every form which serves the purpose; it is ingenious in the creation of new objects for a social need etc. It is clear, therfore that when wage labour is the foundation, money does not have a dissolving effect, but acts productively)) (K Marx op cit s 224).

Dagens konservative kritiker av valfardsstaten ser också »det ekonomiska tvånget» som en nodvåndighet i en ikke-totalitår kapitalism utan stagnation. Darfor har man i de sociala tryggehtssystemen sett en fara for att dynamiken i det kapitalistiska skall undergravas.

År arbetsmoral som skapar fornyelse och utveckling i verkligheten så avhångig av de marknadstekniska villkoren (»ekonomiskt tvang)? Kan man inte uppnå en sådan moral utan egomotiverat handlande och tvang? Det brukar ju t ex sagas att arbetaren »identifierar sig med sitt arbete», att han eller hon går in i sin yrkesroll. Detta påstående år dock, enligt min mening, innehållslost eftersom det inte sager något om vad som driver arbetet. Alia maste ju identifiera sig med sitt arbete, både ackordarbetaren och lektorn. Internaliseras inte de normer som yrkesrollen kraver så blir man avskedad.

Det finns dock arbetsnormer som inte fråmst år egomotiverande. E Durkheim (1968 s 105) skriver t ex om credon som trossatser som får alia individer att stråva mot gemensamma mål. Credona år verkningsfulla så lange trossatserna inte forlorat sin autktoritet eller kullkastats.

Credot kan var en religion men också en ideologi i bredare mening. Den bekånnelse till vetenskaplig och professionen auktoritet, som man finner inom vissa yrken, år på sått och vis också en bekånnelse till ett slags credo. Yrkesetiken kan t ex, vilket otvivelaktigt år fallet inom en del professioner, omfattas av ett teknologiskt att man till varje pris skall anvånda den modernaste teknoligin. Inom sjukvården har de låkare som arbetar med den mest avancerade behandlingsteknologin hogst status (Freidson 1970). J Kornai (1979 s 329) pekar på liknande fenomen i socialistiska ekonomier. Hår galler det vad J Kornai kallar expansions-tvånget (»expansion drive») som bl a har sina rotter i en forestalling bland foretagsledare om att de skall kunna uppvisa den modernaste maskinparken, basta bygnaderna etc. Både exemplet med låkarkåren och de socialistiska foretagsledarna visar att innovativa processer kan hållas igång på annat sått å'n med hjalp av marknadstekniska incitament.

Också inom vårdyrkena har det varit vanligt att forbinda effektivitet med professionell
och inte med lonstimulanser. S Beckman (1981 s 49) pekar t ex på att

etiken inom de fiesta vårdyrken foreskriver att varden skall vara motivationeilt »obeflackad» av annat an den exklusiva omtanken om klienten (klientorientering). Anknyter vi till vår jargong skulle vi kunna kalla en sådan arbetsnorm for professionell

S Beckman framhåller emellertid som en påtaglig kålla till ineffektivitet att normen så ensidigt har denna klientorientering utan att vårdaren samtidigt identifierar »med den gemenskap som år vardens logiska korrelat» (ibid, s 50). Forfattaren definierar då vård som verksamheter som vill forhindra manniskor från att falla ur ett kollektiv som uppfattas som en moraliskt forpliktande gemenskap (Ibid, s 45). Om den professionella vårdaren lyckas konkretisera en gemenskap, som han eller hon också kan identifiera sig med. så medfor det en auktoritet som leder till ett effektivare vårdarbete.

S Beckman namner hår det svenska Hasselakollektivet som ett exempel dår det
finns en tydligt utpekad gemenskap (arbetarklassen).

Att viljan uppråtthålla en gemenskap kan vara en måktig håvstång under ett utvecklingsforlopp kånner vi till från andra hall an vårdarbetet. Vi kan nåmna effektiviteten inom japansk industri som brukar forklaras med arbetsorganisationen foretagen, dår foretaget inte år en abstrakt gemenskap, utan en gemenskap lontagarna i hogsta grad kånner sig delaktiga i. \iteiligaie ett exempel kan nåmnas, nåmligen den israelska kibbutzen. Hår år dock håvstången en kombination av credo och gemenskapsmotiv. Det sammanhållande elementet i kibbutzen antas vara medlemmarnas anslutning till socialistiska principer (H Barkai 1975 s 213). I konsekvens med detta saknar kibbutzen kopplingen mellan inkomst och arbetsprestation. Principen år istållet »från var och en efter formåga till var och en efter behov». Detta gor att beloningssystemet ser annorlunda ut an i det kapitalistiska foretaget. Arbetsprestationerna i kibbutzen år avhångiga av en ideologi, dvs av kibbutzmedlemmarnas formåga »to understand, absorb and turn into action a complicated set of abstractions» (Ibid s 218). Sålunda tillåter inte ideologien beloningssystem som bygger på materiella stimulanser. Istållet utgor arbetslagets ogillande mot maskning en stark sanktion.

I realiteten kan det vare svårt for gemenskapsmotivet att trånga igenom eftersom den gemenskap det refereras till år alltfor abstrakt. Att identifiera sig med »samhållet» eller »foretaget« upplevs ofta problematiskt for att inte saga direkt motbjudandc (jmf S Beckman op cit s 49).

Sammanfatningsvis kan vi konstatera att det tyeks som om en effektivitets- och
innovationsframdrivande arbetsmoral inte forutsatter marknadsteknik och »econo-

miskt tvång». Om credon och gemenskapsidentifikation levandegors for månniskor
så kan de bli till kraftfulla drivhjul i ekonomier utan marknader.

Vi for nu vår diskussion av samband mellan marknader och systemdymik ett steg vidare genom att se på sociala systems strukturåndarnde egenskaper. Med strukturånding vi då en forandring av de mekanismer som regierar transaktionerna systemet. Om normerna åndras. tex genom att 'egofordelar i marknadsmekanismen av 'gemenskapsindentifikation' eller 'professioneli altruism', så år det exempel på strukturåndring i vår mening.

For att belysa några av de problem som år forenade med strukturåndringar skall vi gå in på fackekonomernas lovord till marknadsmodellens egenskap att konvergera jåmvikt. Denna egenskap framhålls som något positivt: den harmoniserar intressen och jåmviktslåget antas under vissa forutsåttningar ha en del vårdefulla egenskaper⁷. Ett ofta håmningslost dyrkande av marknadens sjålvreglering gjort att fackekonomen intresserat sig mer for jamvikt an for ojamvikt. når systemet befinner sig i stabila ojåmvkitstillstånd år dårfor vanligen att systemet bor byggas på med en prismekanism. Det framkom t ex i Sverige i samband med diskussionen om hyresregleringens eventuella avskaffande och det framgår också av den ny-klassiska argumenteringen i den aktuella debatten den offentliga sektorns framtida organisering.

Man bor nog vara forsiktig med att betrakta ojamviktstillstånd enbart som något negativt i jåmforelse med marknadsjåmvikt. De spånningar som ligger i en ojåmviktssituation kan vara fron till strukturåndringar som leder systemet mot tillstand båttre egenskaper an vid marknadsjåmvikt. Dåremot bor man, enligt min mening, inte anvånda arbetsloshet som ekonomisk-politiskt instrument, t ex till att åndra institutionella forhållandena på arbetsmarknaden (forsvaga de fackliga ornanisationerna) for att dårigenom forsoka hålla tillbaka inflationen. Jag nåmner detta eftersom sådana strategier foreslagits från en del konservativa hall.

Vid ojåmviktssituationer åndras reglermekanismerna dårigenom att situationen
kraver av aktorerna att de underordnar sig någon form av ransonering.

Ransonering betraktas enligt min mening alltfor ofta som ensidigt negativt. Om t ex en perfekt marknad år gynnsam for den som har mycket pengar. så år ransoneringssystemet for den som »kan vånta». Jåmvikten på en perfekt marknad år visserligen paretooptimal. men det betyder inte att den också år behovsoptimal. Dåremot år det antagligen ingen b'verdrift att påstå att ransoneringssystemet allmånhet innebår en stråvan mot behovsoptimalitet.

Som exempel på skillnader mellan regiering vid marknadsjåmvikt och regiering

---

7. Jåmviktslåget kan vara paretooptimalt.

vid ojamvikt (ransoncring) kan nåmnas regleringen av lakarvård. En låkare som ar verksam på en marknad utan kobildning. dvs en marknad som i huvudsak år i jåmvikt, hamnar, enligt E Freidson (1981 s 92). lå'tt i hånderna på sina patienter (»to keep them he must give them what they want»). Vidare rådfrågas inte kolleger eftersom dessa uppfattas som konkurrenter, man vågar inte remittera patienter till andra låkare for man år rådd for att mista dem etc. Om statsmakten lagstiftningsvågeninfor ransoneringssystem, t ex genom att infora enhetliga taxor som ligger under jåmviktspriset eller genom at begrånsa nyetableringen av låkare. så framtvingasen med kobildning. Under sådanna forhållanden bor låkaren bli mer sjålvståndig i forhållande till sina patienter an vid det tidigare fallet med marknadsjåmvikt. Han eller hon behover inte tillgodose en patients onskan att få psykopfarmaca enbart for att bchålla patienten. Istållet okar låkarens lojalitet mot normer for kunskap och professionen skicklighet. Vidare uppfattas inte andra låkare i så hog grad som konkurrenter, varfor kollegiala arbetsformer kan utvecklas.E (1981 s 75) konstaterar också att låkarens benågenhet att remittera patienter okar vid kobildning och ransonering. I den mån detta inncbår att patienternakommer nodvåndig specialistbehandling kan detta vara till patienternastodel.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att en ransonering pa grund av siatligt
ingrepp i en marknadsmekanism faktiskt kan leda till en strukturåndring som i sin
tur medfor hogre behovstillfredsstållelse an om marknaden var oreglerad.

6 Sammanfattning

I 1 nåmnes att ett syfte med den hår artikeln år att kritisera marknaden. Nu kan vi konstatera att det egentligen inte år marknader utan marknadstekniker vi bor forhålla oss kritiska till. Sådana tekniker forekommer också i samband med organisationsformer inte normalt betraktas som marknader.

For undersokningar av våxelspelet mellan olika allokeringstyper, tex mellan politiska processer och marknadsprocesser, kan vi nu gora två viktiga konstateranden. det forstå att man inte bor studera en enskild marknad isolerat utan att man bor vålja en holistisk ansats genom att betrakta marknadssystemet som en helhet. For det andra finns det inte i kapitalistiska samhållen med utvecklade vålfårdsstater ett statligt/politiskt system och ett marknadssystem med så renodlade egenskaper som systemen vanligen tillskrivs i olika idealtypiska modeller. Vi skall dårfor tånka i »blandningsformer» av ekonomi och politik som vi kallar »semimonetåra»

Del åi nod\åndigt att finna en annan utgångspunkt for en resursfordelningsteori

an marknadstekniken. Dårfor har jag frågat mig varfor marknadsteknik och marknaderdominerat resursanvåndningsteori ånda sedan 1700-talet. En anledning kan vara att marknader och marknadsteknik anses ha goda dynamiska egenskaper (jmf 5). Detta tror jag åndå inte ar den viktigaste forklaringen. Den år, enligt min mening, att marknadstekniker antas vara forenliga med den enskildes frihet att traffa privata beslut. Den symboliserar reaktionen mot arbetarrorelsens idé om ett solidariskt samhålle. Ett altenativ till marknadstekniken bor dårfor ha två byggklossar. Den forstå byggklossen år ett postulat om att vi for det mesta handlar efter sociala principer: att handlandet både styrs och bor styras av altruistiskaprinciper. likhet med E Durkheim (1968 s 176) uppfattar vi då altruism som det forhållande en individ har till samhållet når individen inte såtter sig sjålv i centrum. Byggklossen innebår med andra ord en brytning med den tredje av de ovanåmnda egenskaperna hos marknadstekniken, nåmligen att handlandet styrs av egofordeler.

Den andra klossen år ett brott mot vart forstå kånnetecken på marknadsteknik (bytet) eftersom den innebår ett ifrågasåttande av postulatet om att koparen/konsumenten, sina preferencer bor styra såljaren/producenten. Till skillnad från forespråkarna for marknadstekniker, som så starkt betoner vårdet av en konsumtions eller konsumentstyrd ekonomi, vill jag framhålla de varden en produktions eller producentstyrd ekonomi har. Den andra byggklossen innebår dårfor också ett ifrågasåttande av marknadens rationalitetspostulat. Den år istållet ett postulat om att koparen/konsumenten många ganger bor fatta beslut under paternalistiska mottagaren av en nyttighet bor inte vara ensam om att definiera sitt intresse. Med en sådan utgångspunkt blir inte bytet lika centralt som vid en marknadsteknik, utan en alternativ fordelningsteori skall snarare handia om den ensidiga overforingen.

Litteratur

Barkai. H. 1975. The kibbutz: An experiment
in microsocialism. I Self-management s.
213-226. J. Vanek (ed), Harmondsworth.

Beckman, S. 1981. Karlek på tjanstetid. Arbetslivscentrum.

Boulding, K. 1962. Notes on a theory of philanthropy.
Philanthropy and public policy
s. 57-71. F. G. Dickinson (ed). New York.

Clower. R. W. 1965. The Keynesian counter-

Dich. J. S. 1973. Den herskende klasse. København.

Durkheim. E. 1968. Sjalvmordet. Uppsala.

Freidson. E. 1963. The hospital in modern society.

Freidson. E. 1970. Profession of medicine: A

Freidson, E. 1981. Doctoring together: a study
of professional social control. Chicago.

Forsman, A. 1980. En teori om staten och de
offentliga utgifterna. Uppsala.

Hansen, T. G. 1981. Socialøkonomisk analyse af de direkte og indirekte subsidier/tilskud til erhvervslivet. Projektrapport Institut for Samfundsøkonomi og Planlægning, Roskilde

Hirsch. F 1976. "social limits to growth Cambridge.

Jaffé. W. 1967. Walras% theory of tatonnement:
critique of recent interpretation.
The Journal of Political Economy 75: 1-19.

Johansen. I 1977 The theory of public
good: Misplaced emphasis? Journal of Public
7: 147-152.

KcNiius. J M 1070 Tin win-nil thi'on of
employment, interest and money, London.

Kornai, J. 1979. Economics of shortage. Insti-

Kornai, J. 1979. Resource-constrained versus
demand-constrained systems. Econometrica
801-819.

Marx. K. 1973. Grundrisse, Introduction to the
critique of political economy, Harmondsworth.

Nuti, M. 1974. En kritik av allmån jåmvikt.
Nordisk Tidskrift for politisk ekonomi 1:
23-28.

Ronge. V. 1979. Bankpolitik im spatkapitalismus,
am Main.

Wickman, K. 1980. Makro-ekonomisk planering
orsaker och utveckling. Uppsala.

Wicksell, K. 1965. Interest and prices. New
York.

Zeuthen, F. 1939. Socialpolitik, Bind I. København.

Zeuthen. F 1948 Socialpolitik Rind II Kobenhavn.