summary.

This is an attempt to analyze critically assumptions about the functioning of a market-economy from a sociological point of view. Starting with a case study the article proceeds in discussing some of the implicit assumptions inherent in traditional economic models. discusses thereafter the dichotomy »market mechanisms versus centralized bureaucratic planning« as sole means to solve problems of information and co-ordination. It is asserted that this dichotomy is obsolete since market mechanisms are being eliminated in market economies to an increasing degree. Finally, a few problems like the elimination of power conditions, the status of the sovereign consumer, and market imperfections are touched upon.

i. En fallstudie

Sedan andra världskrigets slut har konstfiberindustrin växt sig stort i de flesta industrialiserade länderna. Den spelar en viktig roll för bl.a. textiltillverkningen: nylonskjortor, pullovrar, terylenkos ty mer, regnrockar några exempel på textilier tillverkade med konstfibermaterial.

För fibertillverkningen, som sker inom den petro-kemiska sektorn av industrin en speciell och mycket dyrbar utrustning. Tillverkningen sker därför för det mesta i stora fabriksenheter som kräver en enorm kapitalinsats. Varje ny fabrik måste för kapitalförräntningens skull åstadkomma en massproduktion. sådan fabrik innebär därför en enorm kapacitetsökning och ett stort tillskott till marknaden. Enligt en översikt som publicerades i den engelska tidningen Observer (9.4.1972) ökade efterfrågan på konstfiber av typen terylen under de senaste tre åren med ca. 10 procent årligen. Produktionskapaciteten tycks dock enligt samma källa har ökat med det dubbla, dvs. ca. 20 procent per år. Detta medförde överproduktion och avsättningssvårigheter. Sedan i början på 1972 har industrins kapacitet kunnat utnyttjas endast till 70 procent. En av giganterna i denna branch, den engelska ICI-koncernen sålde, för att citera Observer, »det sista året för 150 miljoner engelska pund (motsvarande ca. 2,6 miljarder danska kronor) med en profitmarginal på eländiga 3,3%«.

Genom import av japansk fibermassa, som besitter samma kvalitet som den engelska massan, men som säljs till rena dumpingpriser, förutsåg man att jättekoncernen ICI under 1972 inte ens skulle få uppnå »eländiga« 3 procents profit. Dess styrelseordförande mr Jack Callard har enligt samma källa på sina knän bönfallit det engelska handelsministeriet att ingripa. Vad mr Callard önskar är alltså att den konservativa engelska regeringen skall skydda honom och det av honom ledda företaget mot marknadsmekanismernas effekt - samma marknadsmekanismer vars förträfflighet höjs till skyarna av liberalismens ideologer både sådana som framträder som vetenskapsmän och sådana som gör det som politiker.

IGI gjorde i mitten på 60-talet en uppfinning, som tycks innebära att man kan få konstfibrar att bilda bucklor (jag är ingen specialist på konstfibertillverkning, enligt Observer medför denna »crimplingprocess« att man kan förändra utseendet på det garn som spinnes av konstfibrar och som används speciellt för tillverkning av barn- och damkläder). I Europa började omedelbart stora konstfiberproducenter att tillverka »bucklor« för att kunna tillfredsställa genom denna uppfinning skapade efterfråga. I USA tycks man däremot inte genast har fattat galoppen och förstått vilka profitmöjligheter »bucklandet« kunde erbjuda. Det gällde dock enbart konstfibertillverkarna, medan textilindustrin tycks ha förstått de fördelar den kunde få. Exportmöjligheterna England till USA blev därför storartade. 1969 exporterade England, främst ICI en mängd, vars vikt motsvarade 1.439.000 pund polyestermassa »bucklor« i (ett pund motsvarar ca. ett halvt kilo). 1971 hade exportmängden ökat till 17,7 miljoner pund. Men västtyskarna och japanerna var ännu skickligare. För västtyskarnas del ökade exporten till USA från 20 miljoner till 94 miljoner pund. Japanerna mer än tjugodubblade sin export, nämligen från 3 miljoner till hela 68,3 miljoner pund.

»Det var underbart så länge det varade, men liksom alla goda ting måste det bli ett slut« tillfogar Observer med den resignerade vishet hos dem som prisar och tror på marknadsmekanismernas överlägsenhet, men varken vill eller orkar analysera det kapitalistiska produktionssättet och marknadens fungerande på en världsvid basis. Bakslaget kom när amerikanerna själva upptäckte profitmöjligheterna som produktionen av »bucklor« kunde ge. De köpte dyrbart maskineri, gjorde jätteinvesteringar och i mitten på 1971 var de själva i gång med att producera »bucklor« i konstfibermassan. Det passade utmärkt att Nixon under trycket av USA's försämrade ekonomi införde sin 1 o-procentiga importavgift fär att skydda världens mäktigaste ekonomi mot de förträffliga marknadsmekanismerna och deras inverkan på USA's skamfiladeekonomi.

filadeekonomi.Denna importavgift träffade den engelska, västtyska och japanskakonstfiberexporten Men japanerna led dubbla förluster. De hade nämligen inte bara exporterat konstfibermassa till USA, utan gjort stora investeringeri i Hongkong, Sydkorea och speciellt i Taiwan. Där finns den billigaste arbetskraften och all facklig aktivitet, strejker etc är förbjudnaunder att ön befinner sig i krigstillstånd. Dessa textilfabrikeranvände del av den japanska konstfibermassan och textilierna exporterades sedan bl. a. till USA där de tack vare de otroligt låga lönerna slog ut de amerikansktproducerade. Även denna export drabbades av importavgiftenoch de importkvoteringar som Nixon, överbevisad om marknadsmekanismernasfria påtvingade japanerna.

Medan Japans export av konstfibermassa till USA i oktober 1971 uppgick
till 6900 ton, sjönk den i december samma år till skrala 96 ton.

Eftersom man än så länge inte kan äta konstfibermassa och eftersom de stora investeringarna tvingar fram profitjakten sökte japanerna sig till nya marknader bl. a. England. I december 1971 kunde den engelska koncernen ICI ännu sälja »bucklor« för 95-100 pence per kilogram fibermassa. Japanerna sålde den för 70 pence och i april 1972 var priset nere i 60 pence. Eftersom den japanska massan är av hög kvalitet, var den engelska textilindustrin, vars profitmarginaler var pressade, inte sen att föredra den japanska före den engelska konstfibermassan. De engelska textilfabrikanterna lider nämligen också konkurrensen av japanska textilier tillverkade i ovannämnda asiatiska u-länder.

Även i Västtyskland och Holland började man få känning av den kärva konkurrenssituationen. Nio av de största konstfibermassetillverkarna i dessa länder, bl. a. AZKO-koncernen och Farbenwerke Höchst slöt då ett hemligt kartellavtal enligt vilket de uppdelade marknaden och för att samtidigt kunna dirigera priserna. Detta avtal är ytterligare ett ypperligt exempel på hur dessa företag ser på marknadsmekanismernas överlägsenhet. Amerikanska och engelskaföretag från denna kartellbildning. Men det var dessa som lyckades ta reda på den och göra den känd. Eftersom den västtyska regeringen tror på marknadsmekanismernas fördelar, ledde upptäckten till att företagen åtalades för brott mot kartellagstiftningen och ådömdes betala böter. Det största av dem, AZKO, dömdes till inte mindre än 21 miljoner D-mark böter. Men detta företag hade redan träffats hårt av den försämrade konjunkturen och Nixons importrestriktioner. Man försökte då att förmå EF-kommissionen i Bryssel att ingripa för att påverka den tyska regeringen. När detta misslyckades meddelademan man omedelbart skulle avskeda 6200 anställda. AZKO-koncernensoch

nensochdess tyska dotterbolags ENKA-Glanstoffes styrelseordförande, en herr S. C. Bakkenist, meddelade att man i Västtyskland skulle avskeda 3000 arbetare.Där man också nedlägga en splitterny fabrik. Detta är ett exempel på effektiv resursallokering med hjälp av marknadsmekanismer.

I Holland skulle 2200 man avskedas och i Belgien och Schweiz sammanlagt 1000 arbetare. Enligt Amsterdamtidningen De Telegraaf« betyder detta att var åttonde arbetare i denna jättekoncern skulle avskedas. En holländsk fackföreningsman, Drabbe, citeras för att ha sagt, att hans fackförbund inte kunde hjälpe de avskedade, eftersom »vi är helt utlämnade tilll de internationella koncernena. Besluten träffas långt borta, utan att vi kan göra något«.¹

Detta är bara ett exempel, fastän kanske ett mycket belysande, bland otaliga exempel på hur förträffligt den kapitalistiska marknadsekonomin fungerar, effektivt dess resursallokering är och hur väl den säkrar människornas

Inte minst det sista har blivit ett ytterligt aktuellt problem. Man har vant sig vid att efterkrigstidens, av keynasianska principer styrda, kapitalistiska marknadsekonomin skulle säkra full sysselsättning till priset av en »rimlig« inflation. upplever vi att den kapitalistiska världen skakas av både arbetslöshet inflation samtidigt. USA, Västtyskland, England är eklatanta exempel och det vi upplever i Skandinavien är en konsekvens av att vi är en liten, men hårt integrerad del av detta västliga ekonomiska block med USA som dominerande

Exemplet är belysande, fastän långt ifrån unikt: I Europa och Japan har man en överproduktion av konstfibermassa. Japan som har tillgång till billig arbetskraft, kan dumpa marknaden. Som följd skrumpnar profiterna, arbetarnakastas gatan, dyrbara investeringar ligger oanvända - allt detta medan det samtidigt råder ett skriande behov av textilier överallt i den fattiga delen av världen. Men behovet åtföljs inte av efterfråga, ty till skillnad från behov, förutsätter efterfrågan tillgång till köpresurser - något som ekonomerna »glömmer«när

---

1. Något tycks arbetarna ändå kunnat ha gjort. Ett halvt år efter sedan detta inträffade rapporterade tidningen Information (22. 10. 72) under rubriken »Ockupation lönade sig« följande: »1400 holländska arbetare har vunnit en uppseeendeväckande seger över det internationella bolaget AZKO, som är världens tillverkare av syntetiska fibrer. Företaget som äger 2 fabriker i Västtyskland, en i Belgien och 2 i Holland. Av ekonomiska skäl beslutade bolaget att stänga några avdelningar, vilket uppskattningsvis betyda nedläggningen av 5000 arbetsplatser. De 1400 holländska arbetare, som var anställda hos AZKO, besatte sitt företag och i går drog AZKO hotet om stängning tillbaka. Det heter i ett uttalande från AZKO, att det visserligen är orentabelt att fortsätta produktionen, eftersom marknaden är överfull, men av hänsyn till klimat på de övriga AZKO-företagen har man icke desto mindre beslutat att försätta produktionen som ger ett underskott.

mer«närdet sätter likhetstecken mellan behov och efterfråga. Sett i ett globalt perspektiv har vi överproduktion och avsättningssvårigheter i en del av världen och en skriande brist i andra delar. Det är sådant den förträffliga kapitalistiska marknadsekonomin fungerar. Marknadsmekanismer styr med en osynlig hand liksom en datamaskin, som inte ens behöver programmeras av mönniskor, vår ekonomi på det mest effektiva sättet. Denna bild är Assar Lindbecks - en av de mest framträdande försvarare av marknadsekonomien. Jag skall i fortsättningenta några principiella synpunkter och granska några av de argument,som av honom (Lindbeck 1970).

2. Modellbygge

En vanlig hobbyverksamhet är modellbyggen. Jag kan t. ex skaffa mig en byggsats och på min fritid konstruera en modellbåt. Denna konstruktion terger starkt förminskad skala, ofta in i minsta detaljen, en trogen avbild av verkligheten. min hobbyverksamhet konstruerar jag eller åstadkommer jag en modell av verkligheten.

Även samhällsvetenskaperna konstruerar modeller. Men till skillnad från hobbyverksamhetens produkter avspeglar dessa modeller inte verkligheten, även om en del vetenskapsmän inte tycks kunna skilja mellan sina modeller och verkligheten. modeller återspeglar inte verkligheten av två skäl: För det första är det frågan om tankemodeller. »Att konstruera något i huvudet« är något annat än att »konstruera något med händerna«, t. ex en liten hobbybåt. För det andra är dessa tankemodeller vanligtvis en förutsättning vetenskapliga teorier. De anger bestämda antaganden eller inför sådana som anses vara nödvändiga förutsättningar för de vetenskapliga teorier man önskar utveckla. Modellen liksom teorin kan man välja. Men har man valt en bestämt teori har man också valt en modell och tvärtom.

Anta att man har en teori om att en marknadsekonomi bygger på den suveräne konsumentens val, vilka fungerar som information för producenten. En sådan hypotes förutsätter åtminstone följande antaganden: (1) att samhällets processer kan uppfattas som summan av individernas handlingar att dessa processer inte är en konsekvens av den samhälleliga strukturens och att de i sin tur påverkar individernas handlingar; (2) att maktfärhållandena i ett samhälle är sålunda att konsumenten är starkare än producenten (eller åtminstske lika stark); (3) att det existerar sådana konkurrensförhållanden marknaden fungerar, dvs att stora monopol och oligopol är betydelselösa för samhällsekonomiska processer osv.

I en tidigare publicerad bok (Israel 1972) har jag försökt att visa att alla

samhällsvetenskaper - nationalekonomi, sociologi, statskunskap, psykologi - arbetar med sådana förutsättningar av stipulativ art, även om de kan vara outtalade och ofta är det. Dessa antaganden, som tillsammans kan sägas utgöra tankemodeller kallade jag »stipuleringar«, därför att de innehåller utsagor av normativa art, dvs hur verkligheten bör vara beskaffad, hur samhället bör betraktas,hur bör uppfatta relationerna mellan individ och samhälle, vilka föreställningar man bör ha om människan och hennes natur. Dessa stipuleringarär för den typ av samhällsvetenskaplig teori man utvecklar och tvärtom, given en bestämd teori, så förutsätter den vissa normativa antaganden.

Dessa stipuleringar är av normativ art, vilket ordet »stipulering« skall antyda. språkligt sett formuleres de inte sällan som utsagor om verkligheten, dvs som påståenden av deskriptiv art. Den analys jag har försökt företa tyder dock på att de utsagor jag refererar till är s.k. »tekniska normer« (van Wright 1963). Det innebär att de anger hur man bör resonera, vilka antaganden man bör göra för att kunna konstruera en bestämd teori. Jag kan i detta sammanhang i detalj gå in på denna problematik utan får hänvisa till min tidigare citerade bok. Men jag skall försöka ge ett konkret exempel.

Neoklassisk ekonomisk teori utgår från antagandet om att individen bör vara en rationellt handlande varelse, dvs en varelse med bestämda, välordnade behov och preferenser, samt en allsidig kunskap om hur dessa preferenser kan förverkligas med ringast möjliga kostnader och högst möjligt utbyte (Godelier J 972).

De flesta nationalekonomer är eniga med mig om att denna modell av den »ekonomiska människan« inte återger verkligheten utan är normativ. Det innebär det är frågan om antaganden om hur verkligheten bör vara beskaffad om ideala förhållanden rådde. Men »ideala förhållanden« råder per definition aldrig i verkligheten.

Ett annat exempel på normativa utsagor har jag hämtad hos Assar Lindbeck(1972). skriver att informations- och koordinationsproblemen inom en marknadshushållning löses genom att «beslut om yrke, arbete, konsumtion och hushållssparande får fattas av det individuella hushållet«. För en okritisk läsare framstår detta som ett deskriptivt påstående om verkligheten. Men det är det inte. Nu har Lindbeck garderat sig genom att använde det mångtydiga ordet »fårfattas«. Om satsen skall innebära ett påstående om verkligheten kan »få fattas« översättas till »ha möjlighet« eller »ha tillstånd till« att fatta beslut. Är det en normativ utsago kan det tolkas som »bör få fattas«. Jag är benägen att tolka satsen som en teknisk norm med ungefär följande innehåll: »om man

vill försvara en teori om marknadshushållning och ange dess fördelar bör man
utgå från att beslut om yrke .... etc fattas av det individuella hushållet«.

Satsen som ett deskriptivt påstående om verkligheten är falsk, eftersom en mängd undersökningar bl. a. visar att folk inte fattar beslut varken om yrke, om arbete, om konsumtion etc utan att de handlar impulsivt eller »bara åker dit« på samma sätt som när de gifter sig. Jag bortser då från mera handfasta åtgärder såsom förflyttning av arbetskraft, t.ex vid strukturrationaliseringar. Vid sådana tillfällen är valmöjligheterna, om de överhuvudtaget existerar, ytterst små. Slutsatsen blir alltså att den citerade meningen ger uttryck åt en norm om de ideala förhållanden som bör råda för att en marknadshushållning skall kunna fungera och för att man teoretiskt och ideologiskt skall kunna försvara sådan hushållning.

Men det märkliga är att ekonomer när de talar om ekonomisk politik, när de ger goda råd till politiker om vad som är klokt eller inte, handlar inte sällan som om de använde sig av modeller som återspeglar verkligheten, medan de i själva verket konstruerar den. Ekonomen tror dock att hans modell på ett korrekt sätt återger verkligheten. Politikerna som ofta inte förstår dessa invecklade och teorier tror på ekonomen när han ger råd om den ekonomiska Detta leder till politiskt handlande, byggt på en felaktig verklighetsuppfattning. i sin tur kan påverka verkligheten. Därför är det inte likgiltigt varken för vetenskapliga teoriers utformning eller för utformningen av den samhälleliga verkligheten vilka normativa utgångspunkter en forskare väljer.

3. Samhället som socialt systen och som mekanism

Två problem bör framhållas som centrala vid val av tankemodell inom samhällsvetenskapen. Det första problemet kan formuleras på följande sätt: Man kan betrakta samhället som en helhet, såsom ett socialt system med en given struktur. Inom detta system pågår det sociala och ekonomiska processer - exempelvis produktion, konsumtion, utbyte av varor etc. Det är den samhälleligastrukturen bestämmer hur dessa processer fungerar och utformas och hur individen handlar. Visserligen skapas och förändras den sociala strukturen av mänskligt handlande men en given struktur har sin egen lagbundenhet. Den kan individen inte undgå annat än genom djupgripande strukturförändringar. Det är närmast en trivialitet att påpeka att de ekonomiska processerna varierar i samhällen med olika social struktur, t.ex om man jämför ett samhälle med en klassisk laissez-faire kapitalistisk struktur med ett samhälle dominerat av multinationellaföretag ett militär-ekonomiskt komplex (Melman, red., 1971).

Däremot skiljer sig kanske ett samhälle med en monopolkapitalistisk struktur
inte på ett grundläggande sätt från ett samhälle med en centraliserad statskapitalistiskstruktur
Sovjetunionens typ.

Ett alternativ sätt att se på samhället istället för att betrakta det som en komplex helhet, som ett system med återkopplingsmekanismer, är att utgå från individerna deras preferenser, deras val och handlingar. Man kan då summera ihop dessa »myriader av individuella beslut som samordnas genom samspel mellan utbud och efterfråga (Lindbeck 1972). Vid detta synssätt blir alltså de samhälleliga processerna summan av individuella handlingar, eventuellt koordinerade en »osynlig hand«.

Vi kan sammenfatta dessa två alternativa utgångspunkter. I det första fallet utgår vi från att samhället är en »komplex helhet« med en bestämd struktur ser efter hur denna struktur påverkar och utformar grundläggande samhälleliga processer. Individens handlande blir då ett resultat av dessa processers att fungera. Men ett sådant betraktelsesätt måste kompletteras med föreställningar att en given samhällelig struktur är en historisk produkt skapad av människor i samverkan. Den besitter doch en egen inre dynamik.

I det alternativa fallet hamnar man nödvändigvis i en sort psykologism blandad med en god portion metafysik. Med »psykologism«avser jag tendensen att förklara samhälleliga fenomen icke på en sociologisk nivå, vilket skulle vara det adekvata, utan att reducera dem till individualpsykologiska fenomen. Det blir individernas behov, motiv, preferenser, köpkraft, val och handlingar som i bästa fall ger upphov till samhälleliga mekanismer såsom utbud och efterfråga. kommer in när man tror att dessa mekanismer sedan fungerar en »osynlig hand«, en deus ex machina, som klarar alla problem till allas bästa.

Det är utan tvekan så att de ivrigaste försvarare av marknadshushållningen utgår från en sådan psykologiserande modell: de utgår från den suveräne, väljande, individen. Detta har till konsekvens att de kommer aldrig fram till samhälleliga mekanismer som primära. Ty för att citera Emile Durkheim autonoma individualiteter, såsom man föreställer sig dem, kan ingenting växa fram än det som är det individuella .... Kollektivt liv har inte fötts ur individuellt liv, utan det är tvärtom det senare som har fötts ur det första« (Durkheim 1968).

En annan konsekvens är att dessa ekonomiska teorier förvandlas till liberala Genom sitt val av normativ utgångspunkt, vilket bottnar i individualistiska och utilitaristiska värderingar, har man från början begränsat utformningen av sina teorier.

Det andra problemet rör samhället som mekanism. Även här har vi tminstone utgångspunkter. I det ena fallet, där man utgår från individernas behov, och val, antar man att producenten möter dessa preferenser, sedan han skaffat sig information med de varor som efterfråges. Prissättningsmekanismer centrala eftersom de åstadkommer balans eller harmoni mellan och motstridiga intressen och önskemål. Marknadens osynliga hand är den som åstadkommer jämvikt. Vi ha redan påpekat det metafysiska inslaget i förklaringar som talar om en »osynlig hand«. Därtill kommer det tveksamma i föreställningen om att samhället skulle karakteriseras av jämvikt och balans som en grundläggande faktor. Visserligen kan en sådan föreställning kombineras förekomsten av konflikter. Men dessa uppfattas som störning av den grundläggande balansen.

Den alternativa utgångspunkten antar att ett samhälle karakteriseras av att det råder konflikter, som åtminstone delvis är oförenliga. Konflikterna är inbyggda i den samhälleliga strukturen och får ses som en konsekvens av rådande (antagligen är det så att knappheten är inbyggd i vår teknologi så att varje gång vi löser ett knapphetsproblem så skapar vi andra). Konflikterna kan utkämpas mellan olika grupper och klasser eller hållas i schack av att de ekonomiska, politiska, militära och ideologiska maktmedlen är ojämnt fördelade. innebär bl. a. att kontrollen över (men inte nödvändigtvis ägandet av) materiella coh mänskliga resurser i varierande utsträckning har monopoliserats. vår typ av samhälle är det de som äger eller kontrollerar produktionsapparaten innehar denna maktställning. I Sovjetunionen är det den nya klassen av adminstratörer, teknokrater och centralbyråkrater. En liknande utveckling pågår i USA genom det militär-ekonomiska komplexets ökande dominans.

Vi kan nu med hjälp av denna korta, och nödvändigtvis skissartade, framställning
ställa upp en typologi

Som varje typologisering är detta naturligtvis en förenkling. Men konklusionenkanske
illustreras med hjälp av detta diagram: Det som skiljer olika

ekonomiska, sociologiska och andra samhällsvetenskapliga teorier är utgångspunkten.Det att det som skiljer är de antaganden man gör om människanoch natur, om samhället som en mekanism och som ett system, om relationen individen-samhället etc. Men detsamma gäller också för politiska ideologier. Det som skiljer liberalismen från socialismen t. ex är också grundläggandeantaganden människans natur, om hennes roll i samhället och samhällets sätt att fungera. Vetenskapliga teorier kan då lämpligen analyseras med hänsyn till deras ideologiska anknytning eller eventuellt i vilken utsträckningde i en ideologi.

Utgår man från en individualistisk harmonimodell hamnar man alltid, om man avser det eller inte, i liberalismens gungfly. Utgår man däremot från en system- och konfliktmodell har man olika möjligheter. Man behöver i varje fall inte med nödvändiget bli en förespråkare för en byråkratisk centralism med eller utan attributet »socialistisk«. Det är en vanföreställning att så är fallet, som marknadshushållsningen försvarare brukar använda som argument.

4. Några centrala teser hos marknadshushållningens försvarare

Jag skall försöka ange fyra teser hos dem som försvarar fördelarna av en marknadshushållning. Det är sådana som är ofta återkommande, samtidigt som de inte hör till de mest banala eller grovt demagogiska (t. xe att man antingen kan välja mellan individens frihet att skaffa sig det han önskar eller en grå uniformering där andra bestämer vilka varor man kan få sig tilldelade).

I ett debattinlägg, som kan betraktas som representativt (Lindbeck 1972),
framförs fyra synpunkter som centrala för stödet av en marknadshushållning:

(1)(₁) Det existerar ett informations- och ett koordinationsproblem med avseende produktion och konsumtion som antingen kan lösas genom byråkratisk centralisering eller genom decentraliserat beslutsfattande med hjälp av en marknadshushållning;

(2) En marknadshushållning kännetecknas av individuella beslut när det gäller val av yrke, arbete, konsumtion och med hänsyn till produktion av beslut angående och priser. Dessa beslut avspeglas i utbud och efterfråga som fungerar som en självregulerande mekanism.

(3) En marknadsekonomi kan dock inte fungera på »ett acceptabelt sätt utan
energiska offentliga insatser« (Lindbeck 1972).

(4) En klok statsmakt väljer dock med omsorg var den skall ingripa och hur
mycket den skall ingripa.

4.1 Marknadshushållning contra centraliserad byråkrati

Låt oss nu se på dessa premissser och/eller argument för en marknadshushållning. första tesen att man skulle kunna välja mellan en centraldirigerad, styrning av beslutsprocesser och decentraliserad marknadshushållning på aggregerade individuella beslut som återspeglas i prismekanismer enligt mitt sätt att se från felaktiga premisser. Det gäller inte enbart tankemodell som ligger till grund för dessa resonemang och som diskuterats föregående avsnitt. Det gäller också beskrivningen av den samhälleliga

Utvecklingen av teknik och vetenskap och deras användning i den materiella har medfört en allt större koncentration av denna produktionsprocess i få enheter av monopolistisk karaktär på produktionssidan och av oligopolistisk karaktär på både produktions- och distributionssidan. Bakgrunden är det välkända faktum att genom denna utveckling produktionen mer och mer kapitalintensiv. Detta medför att stora kapitalinvesteringar göras och att dessa endast kan göras om risker för förluster blir små och garantier för deras förräntning kan skapas. Detta i sin tur medför att marknaden och dess mekanismer måste kontrolleras eller sättas ur spel. Hur detta sker beskrivs bl.a. av Galbraith (1967), och jag skall inte upprepa det här. Men konsekvensen blir bl.a. uppkomsten av karteller och oligopol, varvid marknadsmekanismer helt eller delvis sätts ur spel. Ett annat sätt att skydda sig mot eventuella förluster är stora statliga kontrakt, som garanterar en avsättning tillverkade produkter till bestämda priser helt vid sidan av marknaden och utan dess störande inflytande. Det är ur denna synvinkel man bl.a. bör betrakta av det militärt-ekonomiska komplexet i USA där stora multi-nationella företag har ingått en allians med en mäktig byråkrati. Båda behöver varandra ömsesidigt. Militärbyråkratin behöver en tekniskt högt utvecklad väl fungerande produktionsapparat och bolagen behöver en stark militärapparat dels som avnämare för deras produkter och dels som skydd för råvartillgångarna överallt i världen. Utan dessa skulle produktionen inte kunna genomföras eller också skulle omställningen på ersättningsråvaror bli mycket dyrbar och medföra ekonomiska problem över en längre övergångsperiod.

Jag skall bara ge två siffror om det militär-ekonomiska komplexet för att antyda storleksordningen (Melman 1970). 1970 uppgick Pentagons budget till ca 10% av USA's bruttonationalprodukt eller mellan 650-700 miljarder danska kroner vilket motsvarade ca 3 gånger Sveriges BNP. Ca 200 miljarder danska kroner gick till kriget i Vietnam. Tio procent kan kanske synas inte vara särskiltmycket. dessa militära utgifter påverkar en mycket större del av den

totala ekonomin än vad procentsiffrorna anger. De direkta militärutgifterna
för tillverkning och uppköp av vapen och utrustning kommer centrala sektorer
i den amerikanska industrin till del och har därför en kumulativ effekt.

Den andra siffra jag vill nämna är att 1970 uppgick IBM's redovisade tillgångar ca 45 miljarder danska kronor, men värderades av specialister på Wall Street till icke mindre än 280 miljarder, vilket var mera än Sveriges BNP. Jag namnar dessa siffror icke som bevis men som indikatorer på existerande ekonomiska maktförhållanden. Dessa medför att beslut angående produktionen i allmänhet, angående produkter och produktutveckling, investeringar etc i stor utsträckning och i en allt mera ökande utsträckning kontrolleras av jättestora organisationer, lika otillgängliga för offentlig kontroll och opåverkade av individuella konsumenters val eller marknadens prismekanismer en statlig planbyråkrati av den typ man finner i ett samhälle som Sovjetunionen.

Oligopolföretagens beslut bestämmer inte bara vad som skall produceras. Eftersom våra resurser är begränsade påverkar deras prioritering och resursanvändning ekonomin speciellt det som på grund av den existerande resursanvändningen kan produceras eller vilka följdinvesteringar som man tvingas vid en given prioritering. Ett välkänt exempel är bilindustrins roll i de västerländska kapitalistiska samhällenas ekonomi. Bilarna tvingar fram dyrbara i vägar och trafikled ofta kombinerad med nedrivning av bostadsbebyggelse. I Köpenhamn t. ex håller man, när detta skrivs, på med att bygga en sexfilig infartsled norrifrån till stan. Därvid var man tvungen att riva ett stort antal väl bevarade och relativt sent byggda bostadshus och villor. Det intressanta i detta sammanhang är att begyggelsen norr om Köpenhamn till stor del består av villaområden, där endast folk med höga inkomster har råd att bo. Det är för denna begränsade men inflytelserika del av befolkningen resursallokeringen sker. Samtidigt kan man med stöd av empiriska fakta hävda att »det blir arbetarnas och den lägre medelklassens bostadsområden som får lida mest av att det byggs alltmer avancerade trafikleder och att vägar breddas, något som leder till ökad trafiktäthet och ökade luftföroreningar (Mishan 1971).

Utöver trafikleder, förändringar i bostadsbebyggelsen finns, som känt, öven andra följdeffekter. Biltrafiken medför olycksfall, vilket innebär stora kostander för utbyggnad och vidmakthållande av sjukvården samtidigt som de skadades oförmåga till arbete åsamkar stora samhällsekonomiska förluster. Vidare bygger vi en mängd olika tankställen som alla säljer samma vara. Konsumentensval i välja mellan de jippon som oljebolagen använder för att öka sin marknadsandel. Det är han själv som får betala kostnaderna för dessa

jippon. Någon priskonkurrens som skulle leda till sänkta bensinpriser förekommerdäremot mellan dessa oligpol som har delat upp marknaden mellan sig och vars strävan går ut på att få ökningar av marknadsandelen av rent marginell art.

Genom en beständ resursanvändning påtvinges alltså en hel rad följdinvesteringar en allokering som kanske de flesta inte skulle välja om de hade de valmöjligheter som marknadsekonomerna förespeglar oss att vi har. Vi får alltså genom en bestämd resursallokering närmast tvångsartade följdinvesteringar som det uppstår »spilleffekter« vars kostnader är svåra att beräkna. »Sedan kriget har regeringarnas typiska reaktionssätt varit att barskt orda om effektivitet samtidigt som de tillåter och rent av uppmuntrar användningen nationens begränsade resurser till att bygga fler personbilar, lastbilar scooters, vilket tycks medföra vinst för tillverkarna och en vinning för dem som använder dem, eftersom man konsekvent bortser från de stigande kostnader för trafikkontrollen, för den ömsesidiga frustrationen och för det nästan olidliga trycket av buller, stank, smuts och förbittring, för att inte tala om det växande antalet döda och lemlästade. Populärjournalisten, som med förväntan ser fram mot morgondagens överflöd av prylar, är benägen att avfärda ökade mängden obehag och det moderna livets förtretligheter som 'det ofrånkomliga priset för framtskridande'. Men för nationalekonomen utgör dessa företeelser en växande härva av spilleffekter som har undgått prismekanismer kurs.] delvis på grund av sin natur men mera på grund av historiska tillfälligheter« (Mishan 1971).

Låt mig nu återgå till frågan om marknadshushållning eller centraldirigerad De stora dominerande multinationella företagen av oligopol karaktär har medel för att kunna kontrollera de priser enligt vilka de köper och säljer. De har likaledes medel för - i varje fall en icke föraktlig - styrning av vad de privata konsumenterna köper till de priser som de kontrollerar, för att terigen Galbraith.

Problemet är alltså inte längre om vi skall försvara en marknadsekonomi för att undgå en centraliserad och centraldirigerad. Detta skulle nämligen förutsätta den stipulerade marknadsekonomin finns och fungerar. Det centrala problemet är om stora industriella byråkratiers makt kan kontrolleras både på det nationella och det internationella planet och hur man skall kunna styrka producenternas, dvs arbetarnas, och konsumenternas inflytande. Häri ligger - på ett nationellt plan - ett av de mest väsentliga argumenten för företagsdemokrati samt för ekonomisk demokrati i betydelsen inflytande när det gäller samordningsproblem produktionsprocessen.

De ekonomer som i likhet med Lindbeck inför en dikotomisering - marknadshushålling centralstyrd byråkrati - utgår från utgångspunkter som den samhälleliga utvecklingen i den kapitalistiska delen av världen i största utsträckning gjort irrelevanta. De är föråldrade och om man ändå använder denna dikotomisering trots de sakfärhållanden som visar en byråkratisk styrning inom den s.k. fria marknadshushållningen, så gör man den antingen i polemiskt syfte eller därför att man inte kan frigöra sig från sina normativa utgångspunkter.

4.2 Elimineringen av maktförhållandena

Det intressanta med denna uppdelning är att man, när man förordar marknadshushållning, tycks bortse från maktförhållanden. Som på alla samhälleliga är även på det ekonomiska området och kanske just där makten ojämnt fördelad. Klasser, grupper, individer och organisationer kämpar hela tiden för ökat inflytande och ökad makt. Bakgrunden till negligeringen av makt och maktrelationer har att göra med den tidigare diskuterade normativa modellen. Tanken om perfekt konkurrens forutsättar frånvaro av skillnader i makt. Man föreställer sig samhället som ett system där maktens distribution är så vid - den finnus hos den enskilda konsumenten - att den kan negligeras. Det bristande intresse för maktförhållanden stöds dessutom av det faktum att man inom den del av nationalekonomin som bygger på marknadhushållningsmodellen sig på marknadsmekanismer i den utsträckning att man har svårt att få syn på de ojämna maktförhållandena som råder och den makt de jättestora företagen i dag kan utöva. Dessutom framträder maktspelet inte alltid Jag vill bara nämna ett exempel. Enligt en analys i Le Monde har de stora multinationella bolagen spelat en betydelsefull roll vid devalveringar av olika valutor genom spekulationer och överföringar av kapital från en valuta till andra valutor. Efter en devalvering har man sedan gjort motsatt operation och tjänat grovt på dessa manipulationer [Le Monde, 29. 6. 1972).

Maktproblematiken är ett utmärkt exempel på hur den normativa modell man väljer som utgångspunkt hindrar en utveckling av relevanta teorier och möjligheten att syssla med problem av central betydelse för samhällets sätt att fungera.

J. R. Hicks (1946) har klart givit uttryck för detta: »Det måste erkännas att ett generellt övergivande av antaganden om perfekt konkurrens och ett universellt accepterande av antaganden om monopol, kommer att ha mycket destruktiva konsekvenser för ekonomisk teori. Under monopol blir stabilitetsbetingelsernaosäkra den grund på vilken ekonomiska lagar kan konstrueras

hugges bort . . . Det är, tror jag, endast möjligt att rädda något från denna katastrof- och man måste komma ihåg att den hotar största delen av den generellajämviktsteorin om vi kan anta att den marknad med vilken de flesta av de företag, som vi behandlar här, konfronteras med, skiljer sig inte särskilt från den perfekta konkurrensens marknad«.

Låt mig återgå till maktproblematiken och säga några ord om de stora oligopolens inflytande på priserna. Undersökningar tyder på att det finns ett samband mellan produktivitet och företagsstorlek och mellan produktivitet och koncentration (Levinson 1972). Det hänger bl. a. ihop med att det finns ett samband mellan kapitalintensiv produktion och produktivitet, vilket innebär de stora företagen lättare kan göra de nödvändiga kapitalinvesteringar som en mekaniserad och automatiserad tillverkning kräver än vad små företag kan. »Som ett resultat skulle de större företagen lättare kunna sänka priserna än de mindre effektiva, små företagen. Om de inte gör detta är det på grund av överenskommelser om prissättning sinsemellan och med de mindre företagen vars gränskostnader är mycket högre. Av detta resonemang följer att med mera monopol och färre företag i en branch skulle priserna tendera att bli lägre snarare högre. Men detta är naturligtvis en önskedröm. Ju större de är, desto mera växer de och desto högre priser sätter de för att öka sina innehållna vinster. som när det gäller konkurrensen marginella inflytande på priserna är det inte de ineffektiva företagens behov som bestämmer prisutvecklingen utan de storas obegränsade förmåga att absorbera kapital. Lägre priser skulle inte uppstå vare sig ur försök att öka konkurrensen eller ur försök att stärka monopolen. Den epok när priserna återspeglade varornas gränsnytta för konsumenten är definitivt över, om den någonsinfunnits (min kurs.). I dag rör sig priserna på inarbetade massproducerade konsumtionsvaror sakta eller fort endast i en riktning, nämligen uppåt«. (Levinson 1972).

Det sistnämnda påståendet tycks vara ett av de få som är empiriskt väl belagt. Hög sysselsättning plus inflation å ena sidan eller en viss arbetslöshet och en bromsad inflationstakt har varit karakteristiska för efterkrigstiden. Sedan ett par, tre år tillbaka tycks denna trend vara över. Nu har vi en relativt hög inflation, arbetslöshet som är högre än under hela efterkrigstiden, en viss minskning i tillväxtakten, en fortsatt koncentrationstendens, snabba tekniska landvinningar som med litet dröjsmål används i produktionsprocessen. Detta i sin tur kräver ständiga kapitalinvesteringar, som i sin tur måste förräntas. Detta klarar inte en marknadsekonomi med dess mekanismer. Det är märkligt att de kontinuerliga prisstegringar, inflationen och dess konsekvenser inte tycks ha satt djupare spår hos marknadsekonomins försvarare. Där dominerar fortfarande konventionella klokheten.

4.3 Den suveräne konsumenten

En annan av marknadshushållningens normativa förutsättning är föreställningen den suveräne konsumenten. I själva verket rör det sig här om tminstone problem. Det ena problemet är av teoretisk art och gäller frågan om det är konsumentens val och preferenser som bestämmer vad som produceras. Det andra problemet är av metodologisk art och innebär frågan hurvida det är möjligt att förklara sociala processer som pågår inom ett socialt system med hjälp av aggregerade individuella handlingar. För att uttrycka det i andra ord: Är sociala processer summan av individuella handlingar eller är de »något mera« och i själva verket determinanter av individuella handlingar?

Föreställningen om den »suveräne konsumenten« är oumbärlig för en liberal ideologi. Men denna föreställning har föga med verkligheten att göra. För det första har även marknadsekonomer som följt Paretos tankar accepterat en optimal resursallokering kan defineras som den där en samling varor som produceras och distribueras kan göra att inga personer får det bättre utan att någon annan får det sämre. Men denna tanke innebär att några konsumenter är mera suveräna än andra. Ty en given optimal resursallokering är beroende av en given inkomstfördelning. En förändring i resursallokering kan väl medföra att några som har de högsta inkomsterna får det bättre medan resten med lägre inkomster visserligen inte får det sämre. Men möjligheten att deras val skall påverka produktionen är korrelerad med deras inkomst: ju mindre desto mindre spelar ens egna preferenser en roll och desto mindre suverän är man. Det motsatta gäller för de som har höga inkomster.

Såsom det har påpekats (Mishan 1967) skulle man inom en given marknadsekonomi åstadkomma ett obestämt antal opitmala uppsättningar av varor som skulle kunna produceras med existerande resurser. Var och en av dem är bl.a. avhängig av en en bestämd inkomstfördelning och relaterad till bestämda priser. Konsumentens suveränitet är alltså bestämd av hans inkomster en given situation där man har en optimal allokering av resurser.

Sambandet mellan efterfrågan och inkomstfördelningen är välkänt för försvararna av en marknadshushållning. Men de brukar göra det lätt för sig genom att hävda att inkomstfördelningen är en »extern faktor«, att den bestäms av politiska förhållanden etc. Alen detta visar jo att man godtyckligt avgränsar det ekonomiska området om inkomstfördelningen betraktas som en »extern faktor«. Det gör man bl.a. på grund av den valda normativa utgångspunkten.

Den resursfördelning man eftersträvar i ett samhälle är alltså beroende av
den inkomstfördelning man väljer. Men hur gör man detta val? Antingen -
enligt Lindbeck och andra - genom en mäktig byråkrati med enväldigt fattade

beslut eller av marknadsmekanismerna. I detta sista fallet rör man sig i cirkel. Man kan naturligtvis också, som man försökt här, genom i demokratisk ordning fattade beslut åstadkomma större jämlikhet. Man kan argumentera för och försöka genomföra en solidarisk lönepolitik och man kan genomföra en politik som syftar till utjämning av inkomst- och förmögenhetsskillnader. Denna politikvisar att man inte kan överlåta åt marknadsmekanismer att åstadkomma en bestämd inkomst- och förmögenhetsfördelning, om man har vissa politiska målsättningar. Att vi inte kommit längre beror bl.a. på att demokratiskt fattade beslut inte kan realiseras på grund av ekonomiska mekanismer, t. ex inflation.

Antingen kan man då gå in för ökat samhälleligt inflytande eller också kan man hävda att inkomsterna, t. ex lönerna skall bestämnas av marknadsmekanismer. märk väl ett konsekvent hävdande av marknadsmekanismernas för lönesättningen skulle ha en rad följder. Bl.a. skulle man hindra all fackföreningsaktivitet. Man skulle t. ex hindra fackföreningarna från att kräva och få genom så höga löner att de företag som inte kan betala dem slåss ut. Strukturrationalisering är en form av omfördelning av resurser som man inte överlåter enbart åt marknadsmekanismernas fria spel.

Ta ett annat exempel. En stor del av höginkomsttagarnas löner bestäms inte av marknadsmekanismer. Det finns en stor efterfråga efter att bli byråchef, biskop, statsråd och professor. Utbudet av dessa jobb är mycket begränsat. Skulle man följa marknadsmekanismerna skulle nyssnämnda yrken antagligen höra till de sämst betalda och andra - bl.a. de skribenter i dagspressen som försvarar - skulle antagligen själva få betala subventioner för att kunna fortsätta i sina jobb. Jag har aldrig hört någon professor i nationalekonomi över att marknadsmekanismerna inte fungera vid lönesättning av hans arbete. Men är detta inte ett ganska godtyckligt sätt bestämna var marknadsmekanismer får fungera och var inte?

Låt mig återvända till den suveräne konsumenten vars fria val bestämmer produktionen. En sak man förbiser är institutionaliserade förhållanden som hindrar dessa val. Anta att vi för att minska trafikolyckor skulle begränsa hastigheten vägarna till 25 km i timmen (Mishan 1967). Detta skulle medföra radikal förändring av människornas val och preferenser. De skulle knappast vilja köpa stora bilar med många hästkrafter om de inte föredrog att cykla. De skulle välja andra bostäder än vad de nu gör. Många skulle dra sig för att skaffa sig villor och egna hem långt borta från arbetsplatserna, vilket i sin tur skulle påverka stadsplaneringen. Folk skulle ändra på sina fritids- och semesterpreferenser.

»Om straffet för att döda en fotgängare skulle bli hängning, så skulle man

med stor säkerhet kunna förutsäga en markant ökning av den kollektiva trafiken,en drastisk minskning av hastigheterna etc« (Mishan 1967). Gällandelagstiftning, normer och sedvänjor, traditionen etc liksom utformningenav fysiska miljö bestämmer och påverkar konsumentens val. Dessa sociologiska faktorer är så välkända att man förundras över hur lite de spelar en roll i marknadsekonomernas modeller.

Ett annat påstående bör också tas upp. Det hävdas att om man ökar antalet på marknaden så ökar vår valfrihet och därmed (underförstått) vår välfärd. Låt oss nu bortse från den märkliga definitionen av välfärd. Men i det samhälle vi lever sker det visserligen en ständig förnyelse av varusortimentet, men med varje ny sort som tillförs marknaden så försvinner äldre varor eller modeller. Även om konsumenten skulle föredra dem så kan han inte välja dem eftersom de inte längre produceras genom industrins försorg. Ekonomerna som har gjort valfriheten till en dogm har inte »lagt märke till att när mattan 'ökade valmöjligheter' rullas ut framför oss en halv meter i taget, så rullas den samtidigt ihop bakom oss en meter i taget. Vi tvingas med eller mot vår vilja att följa med den in i den framtid, som handeln och tekniken gestaltar för oss« (Mishan 1967).

Det finns fler andra välkända argument mot föreställningen om valfriheten. mig ta ett sista. Konsumenten kan i bästa fall välja mellan de varor som finns på marknaden, men han kan knappast påverka inriktningen av resursanvändningen stort. Jag skall ge ett konkret exempel. För ett par år sedan infördes färgtelevision i Sverige. Den lär ha kostat ca 6 miljarder kronor (jag kan inte gå i god för siffran, men dess faktiska storlek spelar en underordnad för resonemanget). Många människor i Sverige skulle med säkerhet ha föredragit att man skulle ha använt pengarna för att bygga daghem, skolor, sjukhus eller andra allmännyttiga inrättningar. Men dessa människor ha de ingen som helst möjlighet att påverka resursanvändningen. Som konsumenter kan de välja mellan olika färg-TV-apparater. I det avseende är de »suveräna« (bortsett från deras köpresurser som uteslutar valet av vissa modeller).

Men frågan är om vi med de massmedia vi har till vårt förfogande i dag inte hade kunnat presentera och diskutera olika alternativ: »6 miljarder för färg-TV« eller »6 miljarder för barnstugor«. Man kunde har presenterat relevantaargument och emot och sedan låtit befolkningen välja - antingen direkt eller genom politisk valda representanter. Då hade man börjat kunna tala om den »suveräne konsumenten«. Problemet är alltså inte att individerna skall kunna välja mellan olika sorters bensin med samma egenskaper, mellan samma tvättmedel i olika förpackning etc utan att man skulle kunna påverka

prioriteringen av hur våra begränsade resurser skall användas. Detta förutsätter
kunskap om alternativ. Men tekniskt sett är denna kunskapsförmedling genom
massmedia inget olösligt problem.

I början på detta avsnitt nämnde jag också det metodologiska problemet. Jag skall i korthet beröra det. Föreställningen hos marknadsekonomer är vanligtvis man kan utgå från individen och aggregera »myriader av beslut«. Man utgår från analogin om att individuella beslut motsvaras av summan avaggregatets Den totala utbudskurvan som möts av den totala efterfrågekurvan allt från tandborstar, kostymer, bombplan, landbruksmaskiner, och napalm (vid beräkningen av BNP inkluderas ju också alla varor och tjänster utan vägning och utan beräkning av kostnader). På samma sätt förfar man med sparandet. En jättekoncerns självfinansiering är i princip detsamma som ett enskilt hushålls sparande. Resultatet av denna metodologiska är att ekonomiska processers samhälleliga natur, dvs att det är en del av ett system, inte kan upptäckas. Samhället kan inte uppfattas som ett system, med ett systems egen lagbundenhet, som påverkar individernas handlande än vad de är i stånd till att påverka systemets fungerande.

5. Imperfektioner

De flesta försvarare av en marknadshushållning har naturligtvis för länge sedan upptäckt att den modell på vilken de bygger, visar föga överensstämmelse sociala och ekonomiska förhållanden. Teori och empiri överensstämmer Resultatet blir att man börjar tala om »imperfektioner« (Lindbeck Användningen av en sådan eufemism ger ingen klarhet i om det är modellen eller verkligheten som är imperfekt, fastän ofta får man ett intryck av att det inte är teorierna det är något galet med. På grund av »imperfektionerna« »en marknadsekonomi inte fungera på ett acceptabelt sätt« hävdar Lindbeck (1972). Men han gör sig inte några ansträngningar att ange kriteria för vad som kan kallas acceptabelt eller ännu mindre för vem som det skall vara acceptabelt. Ty om man utgår från en konfliktmodell är en rimlig konsekvens att det som är acceptabelt för någon är helt oacceptabelt för andra när de har motsatta och oförenliga intressen.

Vad är nu dessa »imperfektioner« ? Jag skall ta ett exempel från samma författare, förslitningen av arbetskraft. Den beror enligt det liberala marknadsekonomiskasynsättet att »företagsledningarna pressats att ställa allt större krav på arbetstakten«. Lägg märke till formuleringen« pressats till«. Vem är det som pressat företagsledningarna om inte annat än det ekonomiska system som av marknadshushållningsens försvarare trots sina imperfektioner framställssom

ställssomdet enda godtagbara alternativet till nattsvart byråkratiskt förtryck. Systemet medför bl.a. att konkurrensen mellan oligopolföretagen internationelltsett och att mindre företag som inte kan hänga med obarmhjärtigt slås ut. Men för att kunna »hänga med« måste man ständigt göra nya kapitalinvesteringarför kunna rationalisera tillverkningen. Investeringarna måste förräntas. Därför måste arbetstakten pressas upp. Men inte bara för att förräntadet kapitalet utan också för att ackumulera det kapitalet som gör nya kostbara investeringar möjliga. Men arbetstakten kan lättast pressas upp om man behandlar människor rätt och slätt som arbetskraft, dvs som en produktions/izføør på samma sätt som kapitalet är en produktionsfaktor.

Men man behöver inte bara människorna som en vara med beteckningen »arbetskraft«, man behöver dem också som potentiella konsumenter, dvs som köpkraft. Det är denna dubbla förvandling av människor till objekt, till ting eller till varor om man så vill, som är konsekvensen av de samhälleliga processerna vårt ekonomiska system åstadkommer. När man ser det ur denna synvinkel är termen »imperfektion« inte bara en eufemism. Den är uttryck för antingen en kallhamrad cynism eller fören önskan om att dölja faktiska förhållanden. kan naturligtvis också vara något hyggligare och förklara det som uttryck för oförmåga att fatta och förstå rådande förhöllanden). Denna process, som jag i ett annat sammanhang (Israel 1969) kallat för »människans reifikation« man inte upptäcka om man ser verkligheten genom den liberalistiska ideologins färgade glasögon som presenteras som ekonomisk vetenskap.

»Nationalekonomin som den konventionellt undervisas är en del av ett föreställningssystem mindre avsett att avslöja sanningen än att ge ny tillförsikt om de etablerade sociala arrangemangen åt dem denna ekonomi vänder sig till«. Jag håller med detta uttalande av J. K. Galbraith även om jag skulle vilja byta ut »nationalekonomi« mot »samhällsvetenskap«. Desto viktigare är det att reflektera över teoriernas förutsättningar och avslöja deras ideologiska och legitimerande funktion.

Litteratur

durkheim, e. 1968. On the division of labour
in society. 6th printing. New York.

hicks, j. R. 1946. Value and capital. Oxford.

israel, Joachim. 1969. Fremmedgørelse:
Fra Marx til moderne sociologi. København.

galbraith, j. k. 1967. Den nya industristaten.

israel, joachim. 1972. Om kunsten at løfte
sig op ved hårene og beholde barnet i badevandet.

godelier, m. 1972. Rationality and irrationality
economics. London.

levinson, ch. 1972. De multinationella
företagen och inflationen. Stockholm.

melman, s., red. 1971. The war economy of
the United States. New York.

mishan, E. j. 1967. The costs of economic
growth. London.

lindbeck, a. 1970. Det nye venstres politiske
økonomi. København.

lindbeck, a. 1972. Artikel i Arbetet, 9. och
10. 6. 1972.

mishan, E. j. 1971. Ekonomisk tillväxt tillvilketpris?

melman, s. 1970. Pentagon capitalism. New
York.

von wright, g. h. 1963. Norms and action.
London.