Ett typiskt drag för den svenska arbetsmarknaden är den höga grad av centralisering som utmärker löneförhandlingarna. Sålunda förhandlar Landsorganisationen (LO) och Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) om löner för 800 000 anställda, den största delen av tjänstemännen 350 000 förhandlar centralt genom Tjänstemännen Centralorganisation (TCO). På den statliga och kommunala sektorn sätts lönerna genom centrala förhandlingar, som påverkar 550 000 anställda.

Mot bakgrund av ovanstående är det klart att dessa organisationers sätt att agera har ett mycket starkt inflytande på landets ekonomi. En central fråga i samband med löneförhandlingarna är fördelningen av produktionsresultatet mellan löner och inkomst av kapital och i samband därmed vilken fördelning som är möjlig att uppnå.

En fråga i detta sammanhang gäller sambandet mellan arbetskraftens andel av produktionsresultatet och tillväxttakten. Speciellt uppstår frågan vilka löneökningar som är möjliga vid en i förväg bestämd tillväxttakt. Dessa frågor har nyligen diskuterats av Edgren, Faxén och Odhner (1969) och Bohm (1968) delvis med hjälp av en metod som tidigare använts av Kaldor (1955/56).

Med hjälp av följande symboler skall några synpunkter lämnas på detta
problem

y = nationalinkomst

A Y = förändring av nationalinkomsten

I = investering

S = sparande

W = löner

P = vinst

T = skatt

sp = den andel av vinsten som sparas; o<^sp <1

sw = » » » lönen som sparas; 0 .<. sw <1•

Det är svårt att kartlägga tillväxtens beroende av vinstandelen. Ett naturligtsätt
vore att mäta självfinansieringsgrad och tillväxt i några länder för
att undersöka om någon samvariation finnes. Det vanligaste måttet på själv -

---

* Professor ved Stockholms Universitet.

finansieringsgrad är outdelade vinster och avskrivningar beräknade i procentav
utförda investeringar.

Denna kvot finns redovisad för några länder i en rapport från OECD
(1967), jfv. tabell 1.

Tillväxttakten var under denna period mycket hög i Japan som har en låg självfinansieringsgrad under det att England med en relativt hög självfinansieringsgrad hade en låg tillväxttakt. En nära samvariation mellan tillväxt och självfinansier synes svår att påvisa på detta sätt.

Nu skall emellertid observeras att detta självfinansieringsmått dels är behäftat med en mängd svagheter (se Ohlin 1968) dels överensstämmer inte detta självfinansieringsbegrepp och kapitalets andel av nationalprodukten P. Vidare påverkas tillväxttakten av andra faktorer såsom utgångsläget och kunskapsnivån (t.^ex. Tyskland omedelbart efter andra världskriget) vilka inte eliminerats. Till sist kan nationerna själva genom sin ekonomiska politik hålla tillväxtnivån konstant under det att vinstandelen varieras vilket gör det svårt att finna ett samband mellan dessa storheter innan det har klargjorts att länderna för en likartad politik. Detta kommer ytterligare att diskuteras nedan.

Det får således anses mycket svårt att på denna väg finna sambandet
mellan tillväxt och vinstandel. De undersökningar som utförts rörande företagens
investeringsbeteende ger ej heller några direkta svar på denna fråga.

Det blir då nödvändigt att apriori försöka bedöma vinstandelens effekt på tillväxten.
Vi skulle kunna erhålla följande positiva och negativa effekter av
vinstandelen på tillväxten.

Vinstens och självfinansieringens betydelse för den ekonomiska tillväxten
har på senare tid diskuterats i Sverige, se t. ex. Bohm 1968, p. 59 och Edgren,
Faxén, Odhner 1969, pp. 139-40.

Vinstnivån antas därvid ha den betydelsen att investeringarnas kvalitet
höjs om vinsten och självfinansieringsgraden ökar1. De skäl som anförs för

---

1. En högre vinstandel skapar dessutom ett större utrymme för investeringar och verkar stimulerande på investeringsviljan.

detta är bl.a. att mer riskfyllda investeringar t.ex. i forskning och utveckling kommer att prioriteras, liksom även sådana som är mer långsiktiga. Denna uppfattning som diskuteras mer utförligt av Bohm (1968) leder till att vinsten bör behandlas explicit i tillväxtfunktionen.

Vi skriver således den relativa tillväxten som en funktion av den relativa
investerings- och vinstnivån på följande sätt

o)

där f antas vara en konkav funktion.

Uttrj^ck (1) innebär således ett antagande om att en viss tillväxttakt kan
I P P
uppnås med hjälp av olika kombinationer av — och —. Om — är hög då be/YYY

hövs ett lägre — för att uppnå en viss tillväxttakt därför att investeringarnas
kvalitet blivit högre.

Vi antager att full sysselsättning råder och skriver de vanliga relationerna
mellan de definierade storheterna

(2)

(3)

Sparandet kommer från löner, vinster och skatter

(4)

Vi har här bortsett från offentliga utgifter och det offentliga sparandet
eller budgetöverskottet övernsstämmer med T. Det bör även betonas, vilket
följer av evaktion (3) att W och P är beräknade efter skatt.

Vi skall studera karaktären hos en lösning av detta problem som dels
avser att maximera löneandelen vid given tillväxt och dels avser att göra
kvoten mellan löne- och vinstandel så stor som möjligt vid given tillväxt.

1. Maximering au arbetskraftens andel

Om vi subtraherar (3) från (4) och använder (2) kan vi skriva efter
division med Y

(5)

vilket även kan skrivas

(6)

w
Vart intresse skulle kunna tånkas vara att maximera — vid en given till-
II P\
våxttakt. Ett visst varde, f, på tillvåxten f\ r, — kan uppnås med olika
I P .
kombinationer av och -. Detta finns visat i figur 1 dar olika isotillvaxtkurvor
inritats (f0, flf f2, f3).

Antag att ett visst samhälle bestämmer att tillväxttakten skall vara fx samt
att man önskar maximera W.

Följande villkor måste vara uppfyllt

(7)

d.v.s. summan av vinst och lön måste understiga nationalinkomsten.
Om (7) insattes i (6) fås

(8)

Vidare förekommer det en undre gräns för löneandelen t.ex. minimilönen
för att arbetskraften skall överleva, minimilön enligt lagstiftning eller en
politiskt möjlig minimilön.

W W
Således — > — där W anger en minimigräns för W

Vi erhåller då ur (7)

(9)

samt

(10)

D.v.s. investeringen kan ej överstiga skillnaden mellan nationalinkomst och
konsumtion vid minimigränsen för W.

Restriktionerna (8) och (10) anger att endast lösningar inom det streckade
området i figur 1 är möjliga.

Om även en minimigräns medtages för P d.v.s. P > p utgöres det möjliga
lösningsområdet av (8), (10) samt en vertikal linje med .r-interceptet PJY.

För varje värde på W erhållas enligt (5) en rät linje i figur 1 med lutningen
SSp— 1. När W växer förskjutes linjen mot origo. Det högsta värde W kan
antaga, under villkoret att tillväxten skall vara flt uppnås vid tangerings-

punkten a. Sedan — och -- därmed bestämts, fås —- ur (5) och skatten
ur (3). Vid den angivna tillväxttakten kan arbetskraften ej förbättra sin
situation annat än genom en ökning av sp, vilken här förutsätts vara konstant.

2. Inkomstutjämning mellan kapital och arbetskraft

I ett förhandlingsläge är det tänkbart att relationen mellan de andelar, som går till arbetskraft respektive kapital, får en viss betydelse. Diskussionen rörande utjämning av inkomstolikheter skulle kunna leda till att arbetarparten sökte maximera

(11)

vilket med tidigare skrivsätt kan tecknas

(12)

Om (12) insätts i (5) fås

(13)

Detta blir en linje i figur 1 (streckad i figuren) med en avskärning på

Om a göres så stor som möjligt uppnås maximilaget när linjen (13) tangerar
fx vid b. Vi finner helt naturligt att b ej överensstämmer med a, vilket
innebär att såväl W som P är mindre i läget b under det att T är större.

En ytterligare ökning av den relativa andelen till arbetskraften (utöver
den som anges i b i figuren) är endast möjlig om en lägre tillväxttakt accepteras.

3. Randlösning

Hittills har vi diskuterat de situationer då både a och b faller inom den
streckade triangeln c, d, e. Om emellertid a faller utanför triangeln uppstår
det bästa läget för arbetskraften i skärningspunkten mellan begränsningen
(8) och isotillväxtkurvan. Om även b faller utanför triangeln och på samme
sida som a, uppkommer den situationen att en politik som både avser att
W
göra W och — så stor som möjligt sammanfaller. I detta läge medför en
P W W
höjning av T att såväl — , — som — försämras och en politik som avser
att skapa jämvikt med användande av variationer av skatten är således icke
önskvärd ur de aspekter som här diskuterats.

Om lösningen hamnar längs begränsningen (10) utan att isotillväxtkurvan
tangeras kan ett fördelaktigare läge eventuellt uppnås vid punkten c om
ingen av isotillväxtkurvorna tangerar de.

P W
Vid c uppnår — sitt största möjliga värde, arbetskraften får - och skatten
är noll.

4. Slutsats

Vi har här genomfört analysen med hjälp av Kaldors (1955/56) formulering av inkomstfördelningsproblemet och vi har implicit antagit att målsättningen är att uppnå ekonomisk jämvikt vid full sysselsätning och att balans råder mellan export och import.

Syftet med denna artikel har varit att undersöka möjligheterna att genom
balansering av budgeten eller genom ökningar av offentliga fonder av typen

Sveriges Allmänna Pensionsförsäkring ATP ersätta företagens sparande med
ett allmänt sparande.

Bohm kommer bl.a. till slutsatsen att .. .»the profit share having a positive
net effect on the growth rate, the profit share may be diminished without
the growth rate being unattainable« (Bohm 1968, p. 61).

Syftet med denna artikel har varit att med hjälp av ovanstående analysmetod, som innebar stora förenklingar, ange några gränser för en politik som går ut på att förbättra arbetskraftens andel genom att sänka vinstandelen.

LITTERATUR

Bohm, P. 1968. A note on the SAF proposal. Swedish Journal of Economics 70:57-63.

Edgren, E., K. O. Faxen och C.-E. Odhner. 1969. Wages, growth and the distribution of income.
Swedish Journal of Economics 71:133-60.

Kaldor, N. 1955/56. Alternative theories of distribution. Review of Economic Studies 23:83-100.