De internationella kapitalrörelsernas problem har fått al It större aktualitet
under senare år, varvid såval frågans mere praktiska sida som dess
ekonomisk-politiska aspekter blivit foremål för uppmärksamhet. Härtill har
olika omständigheter bidragit. I forstå hand kanske man vill peka på den
starka kvantitativa utveckling som de internationella kapitalrörelserna
fått under senare år, en utveckling som utgjort ett markant inslag i världshandels
ökning och intensifieringen a> de internationella ekonomiska
relationerna överhuvudtaget. Ett frågekomplex av betydelse härvidlag har
icke minst varit kapitalexporten till de underutvecklade länderna. Stärkt
bidragande till det ökade intresset för de internationella kapitalrörelsernas
problem har också varit den diskussion som forts och de åtgarder som
vidtagits i detta hänseende inom ramen för den ekonomiska integrationen i
Västeuropa.

När frågan om de internationella kapitalrörelserna i dag tas upp till diskussion på «Nationaløkonomisk Forenings» sammanträde är det väl närmast mot bakgrunden av dessa europeiska aspekter av frågan. Det är integrationsfrågorna i Västeuropa som framför allt gjort frågan om kapitalets rörlighet över gränserna till ett viktigt problem också för oss här i Norden. De nordiska länderna har haft att ta ställning till dessa frågor inom ramen för det västeuropeiska samarbetet inom OEEC, vi är berörda av dem såsom medlemmar av EFTTA, vi är såsom sådana också intresserade av vad som på detta område händer inom den europeiska gemensamma marknaden.

När jag har tar upp denna fråga till diskussion är det i stärkt medvetande om att det gäller stora och komplicerade och även rätt kontroversiella sporsmål. Jag är emellertid hänvisad till att behandla dem utifrån mina speciella utgångspunkter - d.v.s. jag får lov att se på dem som en praktisk bankman och inte som en nationalekonom av facket. Även jag har visserligen under mina studieår last professor Iversens stora standardverk «International

---

1. Foredrag i Nationaløkonomisk Forening den 22/2 1961.

* Bankdirektør, Skandinaviska Banken, Stockholm.

Capital Movements«, men skall jag vara füllt ärlig har jag glömt det mesta. Som bankman kommer jag dock så gott som dagligen i kontakt med den praktiska sidan av dessa problem. Och det är endast dessa sidor jag här skall uppehålla mig vid.

Forst några ord om själva frågestallningen. Vad som i fortsättningen skall behandlas är enbart frågan om de privata kapitalrörelserna, medan jag helt lämnar åsido frågan om statlig kapitalexport och kapitalimport. De privata kapitalrörelser som det blir anledning att syssla med vill jag på övligt satt indela i tre kategorier, nämligen a) direkta investeringar i foretag, b) värdepappersinvesteringar, eller som de brukar kallas, portföljinvesteringar,öljinveste- samt c) finansiella och kommersiella krediter i samband med varnhandel o.d.

Den fråga som jag framför allt får anledning att komma in på är de strävanden till ökad frihet för internationella kapitalrörelser av dessa slag som på senare tid gjort sig gällande. Efter att först i korta drag ha karakteriserat den utveckling som skett i fråga om de internationella kapitalrörelserna under senare år och beskrivit läget i avseende på kontrollen av dessa kapitalrörelser, ämnar jag komma in på den problematik som den gemensamma marknaden och EFTA står infor på detta område, för att så till slut komma in på hur dessa frågor ter sig ur specieilt nordisk synvinkel.

Den privata kapilalexportens utveckling under senare år

Låt oss först sätta in denna fråga i dess globala sammanhang och kasta en blick på de privata internationella kapitalrörelsernas utveckling under senare år. De statistiska uppgifter som publiceras av Förenta Nationerna tyder på en kraftigt ökad kapitalexport under senare år. Medan den totala privata kapitalexporten i världen mellan åren 1954 och 1955 låg vid en nivå av 3 å 3,5 miljarder dollar per år, steg s iff ran 1956 till 5,8 miljarder och 1957 till en rekordnivå av 6,2 miljarder. Sedan inträdde visserligen en tillbakagång till 5,3 miljarder 1958 och sannolikt ytterligare någon minskning 1959, men det är att märka att den nedgangen i alldeles avgörande grad berodde på en enda speciell faktor, nämligen de minskade amerikanska oljeinvesteringarna utomlands.

Det kan också vara av intresse att ge några uppgifter om de privata kapitalrörelsernas fördelning på exportländer och importländer. Vi får då hålla i minnet att flertalet utvecklade lander samtidigt ar både kapitalexportörer och kapitalimportörer.

Om vi utgår från forhållandcna 1958, det sista år för vilket vi har mera
fullständiga uppgifter, kom av en total kapitalexport av 5.300 milj. dollar
icke mindre an 3.300 milj. från Förenta Staterna, som därmed svarade

för 62 % av totalexporten. Narmast i rangordningen kom Storbritannien med en kapitalexport av 840 milj. dollar, eller 15 % av totalsiffran. Av de övriga svarade Frankrike för 500 milj. dollar, Holland för 245 milj., Västtyskland för 225 milj. och Schweiz forvånande nog för endast 100 milj. dollar. Sistnämnda forhållande bottnade dock i en tillfällig avstängning av den schweiziska kapitalmarknaden för utländska emissioner under åren 1956-58.

Nu är det att märka att dessa siffror vad gäller de enskilda länderna varierar en hel del från år till år. Sårskilt synes rätt starka förskjutningar ha inträtt från 1958 till 1959. Sistnämnda år hade sålunda Västtysklands siffra stigit från nämnda 225 milj. till 530 milj. dollar och den schweiziska kapitalexporten från 100 till 200 milj., medan å andra si dan såval den amerikanska som den brittiska siffran gick tillbaka.

Vad så den andra sidan av saken beträffar, nämligen vilka lander som varit mottagare av kapitalflödet, bekräftar FN:s statistik det välkända forhållandet att kapitalströmmarna är starkast mellan de utvecklade industriländerna inbördes. Den större delen av kapitalexporten gick nämligen till andra industrilander, varvid dock sådana lander som Canada, Australien och Sydafrikanska Unionen hade speciell tyngd. Canada svarade 1958 för inte mindre an 1/5 av totalsiffran. De egentliga utvecklingsländerna svarade dock tillsammans för ett så pass betydande belopp som 2 miljarder dollar, eller 38 % av totalsiffran.

Vad slutligen de skandinaviska ländernas förhallanden beträffar är det väl egentligen endast Sverige som enligt tillgängliga statistiska uppgifter har haft någon kapitalexport av större omfattning under senare år. Denna kapitalexport har praktiskt taget helt och hallet tagit formen av direkta investeringar i foretag utomlands. De statistiska uppgifter om beviljade tillstånd som den svenska valutastyrelsen offentliggjort visar att summan av dessa investeringar stigit från en nivå av c:a 135 milj. kr. under åren 1955 och 1956 till en höjdpunkt av 357 milj.kr. år 1959 - altså en trend helt likartad den som framkommer av FN-statistiken för den totala världsexporten av kapital. År 1960 var siffran något lägre, nämligen 288 milj.kr. Av detta belopp avsåg half ten, eller 145 milj. kr., investeringar i utvecklingsländerna.

Det kanske bör noteras att det samtidigt sker en icke obetydlig kapitalimport
i form av direkta investeringar i det svenska näringslivet från
utländsk sida. År 1960 uppgick denna kapitalimport till 134 milj. kr.

En intressant omständighet som belyses av FN-materialet är i hur hög grad de direkta investeringarna i foretag dominerar i den privata kapitalexporten. Av den nämnda totalsiffran för 1958 av 5,3 miljarder utgjordes sålunda 3,6 miljarder eller två tredjedelar av sådana direkta investeringar. Denna situation står i kontrast mot forhållandena före det andra världskriget,

då portföljinvesteringarna utgjorde den dominerande formen for internationella kapitalrörelser. Den regelrätta formen for ett kapitalbehövande land att ta utlandskapital i anspråk var att emittera obligationer på olika kapitalmarknader. Det andra världskriget lade denna internationella kapitalmarknad helt i ruiner - i den man den överlevt följderna av 1930-talets svåra depression. Det är dock att märka att under de senaste åren portföljinvesteringarna börjat visa en glädjande tendens att stiga. Kapitalmarknaderna har blivit bättre organiserade och öppnats för utlänningar i många länder dar de tidigare varit stängda. Och det internationella förtroendet - den oundgängliga förutsätningen för denna form av investeringar - har med växande ekonomisk stabilitet i världen börjat komma tillbaka.

En form av internationella portföljinvesteringar av nytt slag som framkommit under senare år är sådana som sker inom ramen för s.k. »investment trusts«, vilka har fått en mycket betydande utbredning på den europeiska kontinenter* sårskilt i Schweiz, Västtyskland och Holland.

Kontrollen over kapitalrörelserna

De anförda uppgifterna må vara tillräckliga för att belysa det uppsving för de internationella kapitalrörelserna som inträffat under senare år. Att detta uppsving nått en sådan omfattning avspeglar naturligtvis ett stigande förtroende länderna emellan som ökat det privata kapitalets rörlighet och som gjort att man kunnat reparera något av det svåra avbräck som 1930talets depression och och framför allt det andra världskriget vållade i detta hänseende. En stärkt bidragande faktor har emellertid också varit medvetna ansträngningar från många länders sida att avveckla en del av de hinder för kapitalets rörlighet som sarskilt under krigsåren byggdes upp genom valutarcgleringar och andra atgärdcr. Ännu kvarstår dock på många hall rätt genomgripande regleringar och vi hartrots alia liberaliseringsåtgarder ännu langt kvar till den så gott som absoluta frihet som flcrstädes radde på detta område under förkrigstiden. Dessa kvarstående restriktioner grundas på olika typer av motiv. De kan bottna i en nationeli kapitalbrist som gör att man vill förhindra en kapitalexport, det kan vara fråga omen rädsla för kapitalirnpoiL som tar sig uttryck i växande utländska intressen i den inhcmska industrien, det kan galla kontrollåtgarder för att förhindra spekulativa kapitalrörelser som komplicerer forhållandena för den ekonomiska politiken i ett land etc.

Innan vi kommer in på de aktuella strävandena mot en liberalisering av kapitalets rörelsemöjligheter kan det vara skal att göra en snabb översikt over regleringsforhållandena på detta område i Västeuropa i dag. Forhållandena varierar i detta avseende rätt avsevärt de olika länderna emellan. Om man försöker inrangera dem i en skala efter graden av frihet har vi

överst på skalan två lander med praktiskt taget absolut frihet för såval kapitalimport som kapitalexport av olika slag, nämligen Schweiz och Västtyskland. De modifikationer som kan galla, såsom t.ex. ifråga om den schweiziska nationalbankens kontroll över utländska emissioner av viss storleksordning, eller forbudet mot förräntning på bankkonto i Västtyskland av utlandsmedel av karaktaren »hot money«, kan ju knappast betecknas som någon avgörande inskränkning i kapitalrörelsernas frihet. Även i ett land som Belgien är kapitaltransaktionerna i princip helt fria, även om en hel del värdepapperstransaktioner maste ske på en speciell valutamarknad vid sidan om den officiella.

I Nederländerna är forhållandena något mera regierade, i det att alia kapitalrörelser till och från landet är foremål för kontroll och vissa sådana är beroende av tillstand. All kapitalimport är dock praktiskt taget fri, bl.a. utlänningars förvärv av holländska värdepapper. För de fiesta former av kapitalexport krävs å andra sidan tillstånd, som dock i praktiken ges i mycket liberal omfattning. Även i Frankrike är kapitalirnporten helt fri men flertalet former av kapitalexport beroende av tillstånd. I praktiken råder knappast några egentliga hinder för den internationella värdepappershandeln, som här liksom i Belgien utspelas på en särskild valutamarknad vid sidan om den officiella. Går vi till Italien blir forhållandena mera restriktiva när det gäller kapitalexporten, medan även här kapitalimporten i praktiken är helt fri.

Om vi ser på våra egna forhållanden här i Norden kan vi väl konstatera, alt vi trots väsentliga uppmjukningar i praxis under senare år har kvar ett rätt omfattande system av kontrol!- och regleringsåtgarder på detta område. Praktiskt taget alia kapitaltransaktioner av någon betydelse är beroende av tilstand och även om sådana som regel ges mycket liberalt när det gäller direkta investeringar är framför allt värdepappersliandeln med utlandet underkastad mycket stränga restriktioner. I Sverige är det forbud likaväl för kapitalimport som kapitalexport den vagen och det enda som överhuvudtaget tillåtes är switch-operationer inom den existerande portföljen av svenska resp. utländska värdepapper. Emissioner utomlands liksom annan form av langfristig upplåning är beroende av tillståndsgivning, som i vart land är mycket restriktiv. Flertalet former av finansiella och kommerciella kreditoperationer med utlandet är också tillståndsberoende utom när det gäller den kortfristiga finansieringen av varuhandeln. Forhållandena synes vara i stort sett likartade i Danmark och Norge.

Liberalisering av kapitalrörelserna inom OEEC

Det är givet att den splittring av forhållandena när det gäller kapitalrörelsernas
regiering som råder i Västeuropa i och för sig är en olägenhet.
Sarskilt mot bakgrund av de framgångsrika insatser som den västeuropeiska

samarbetsorganisationen OEEC gjort nar det gällt att liberaliscra varuhandeln och andra löpande transaktioner mellan länderna är det naturligt att man dar också ägnat en hel del uppmärksamhet åt forhållandena på kapitaltransaktionernas område. Valutakonvertibilitetens införande för löpande transaktioner och de allmänna strävandena till ekonomisk integration har kommit åtgarder för att försöka liberalisera även kapitalrörelserna att te sig mycket angelägna. Icke så föraktliga resultat har rcdan vunnits i dessa strävanden. I december 1959 antog sålunda OEEC:s ministerråd en stadga beträffande liberalisering av kapitalrörelserna som sedan komplettcrats med vissa tillägg under 1960 och 1961.

Enligt denna stadga förpliktar sig medlemsländerna i princip att avveckla gällande restriktioner på de inbördes kapitalrörelserna i den grad som detta är nödvändigt för ett effektivt ekonomiskt samarbete. Stadgan inncfattar specifika förpliktelser både ifråga om direkta investeringar, värdepapperstransaktioner och kommcrsiella krediter. Åtagandet till liberalisering är dock icke ovilikoriigt utan är lore nat med en aiimän undantagskiausui som i händelse av att en viss liberaliseringsåtgard skulle resultera i ekonomiska störningar i ett medlemsland tillåter detta att upphäva eller modifiera tgärden i ifråga. Dessutom har det varit möjligt för medlemsländerna att presentera reservationer på enstaka punkter till de antagna rekommendationerna - en rätt som inte minst de skandinaviska länderna gjort ganska flitigt bruk av.

Så länge dylika reservationer och rätt kautschukartade undantagsklausuler är för hånden, kan man naturligtvis ifrågasatta vilket praktiskt varde denna liberaliseringskodex har. I principiellt avseende har den dock en stor betydelse i och med att medlemsländerna härigenom har erkänt önskvärdheten av ett frigivande av kapitalrörelserna och åtagit sig att arbeta för att denna målsattning realiseras. Man har s.a.s. fast på papperet att det icke längre är god takt och ton i det internationella umgänget att behålla mera restriktioner på kapitaltransaktionerna över gränserna an som kan betraktas som oundgängligen nödvändigt av ekonomisk-politiska skäl. I jämförelse exempelvis med den stadga som efter kriget antogs för den internationella valutafonden och dar medlemsländerna fick en generell absolution för kontrollåtgarder mot kapitalrörelserna, innebär detta en rätt beaktansvärd utveckling.

Kapitalrörelserna i den gemensamma marknaden och EFT A

Ännu mera direkt relevans har frågan om kapitalrörelserna mellan länderna i sammanhang med de båda integrationsblockens bildande i Västeuropa. Här foreligger dock en avsevärd principiell och praktisk skillnad mellan den gemensamma marknaden å ena sidan och EFTA-blocket å den andra. I det förra fallet upptar fordraget en avtalsmässig förpliktelse till

liberalisering av kapitalrörelserna, vilket icke är fallet i det senare. Denna skillnad är ju också naturlig med hänsyn till den mera långtgående sammansvetsning av medlemsländernas ekonomiska förhallanden som Romavtalet innebär jämfört med EFTA-överenskommelsen.

Enligt Romavtalet skall det ske en successiv frigörelse av kapitalrörelserna inom EEC. Senast vid första etappen, d.v.s. efter fyra år, skall alia löpande betalningar förorsakade av kapitalrörelser vara helt liberaliserade. Total frihet för alia kapitalrörelser förutses inom 12 å 15 år efter fordragets ikraftträdande. Detta generella stadgande är dock icke ovillkorligt i det att ett land som riskerar att råka i svårigheter genom spekulation mot dess valuta under vissa förutsättningar skall kunna lägga restriktioner på kapitalrörelserna. Vidare framhålles att en viss försiktighet maste iakttas i avvaktan på att en samordning av medlemsländernas finans- och penningpolitik kommer till stand.

Enligt de riktlinjer som numera utarbetats för liberaliseringsbestämmelsernas tillämpning har man fastslagit en viss angelägenhetsordning för frigörelsen av olika typer av kapitaltransaktioner. Forst kommer därvid direkta investeringar och repatriering av sådana, personliga kapitalrörelser betingade av förflyttning av arbetskraft eller företagsamhet från ett land till ett annat samt kommersiella kortfristiga och medelfristiga kapitalrörelser. Nästa steg skulle vara ett frigivande av den börsmässiga värdepappershandeln och det tredje steget de övriga medel- och långfristiga kapitalrörelserna. Som det fjärde och sista steget kommer sedan skapandet av en enhetlig penningmarknad med fri rörlighet för skattkammarväxlar, bankaccepter, interbankkrediter och alia andra korta kapitalrörelser av rent finansiel! karaktär. Något åtagande att realisera detta sista steg foreligger dock icke.

Det kan kanske synas forvånande att dessa korta kapitalrörelser kommer sist i angelägenhet, men detta får ses mot bakgrunden av de risker för betalningsbalansstörningar som en del länder räknar med innan man hunnit med den förutsedda harmoniseringen av den ekonomiska politiken inom sexstatsunionen. I själva verket synes denna begränsning heller icke ha någon större betydelse eftersom det de facto råder en rätt tillfredsställande praktisk frihet på detta område i det nuvarande läget. Det är väl framför allt fråga om att tilis vidare bibehålla en eventuellt nödvändig kontrolloch regleringsmöjlighet, om påfrestningar av mera spekulativ natur skulle uppstå.

Ifråga om EFTA-blocket finns som bekant i själva konventionstexten ingen förpliktelse till liberalisering av kapitalrörelserna. Det finns endast en antydan om att en viss frihet på detta område kan vara av betydelse for att sammanslutningen skall kunna fungera på ett riktigt satt, men i övrigt anses de förpliktelser medlemsländerna åtagit sig i andra sammanhang, d.v.s.

framför allt inom ramen för OEEC, vara tillräckliga. Detta betyder naturligtvis inte att kapitalrörelserna skulle sakna relevans för EFTA-områdets funktionsduglighet. I den man samarbetet mellan medlemsländerna intensifieras, torde betydelsen av fria inbördes kapitalrörelser komma att tilldra sig okad uppmärksamhet.

Kapitalrörelscrnas frigivande ur nordisk synvinkel

Jag kommer därefter over till frågan om de nordiska ländernas intressen och problem infor dessa utvecklingstendenser på de internationella kapitalrörelsernas område. Visserligen kan det måhiinda vara förhastat att utan vidare tala om en nordisk attityd, eftersom det ju ingalunda å priori är givet att våra problem är ensartade, och jag är medveten om att vad jag kan ha att säga naturligtvis framför allt är präglat av svenska synj)unkter. Dessa synpunkter kanske inte alltid låter sig direkt överföra på exempelvis danska forhållanden. Det är dock två omständigheter som borde göra det berättigat att behandla denna i'råga som en gemensam nordisk fråga. Den ena är att våra nordiska ekonomier i det avseendet är myeket likartade, att vi alia är stärkt inlemmade i den internationella ekonomien genom ett intensivt utbyte av varor och tjänster över gränserna. Denna intresseinriktning har ju också kommit till uttryck i en generellt myeket positiv attitud till de allmänna integrationssträvandena i Västeuropa. Den andra omständigheten är att praxis när det galler kontrollen av de internationella kapitalrorelserna utvecklat sig tämligen likartat i de skandinaviska länderna, även om man naturligvis kan peka på vissa olikheter i detaljer. Jag skall därför tillåta mig att förutsätta att det råder eller borde råda en viss gemenskap i uppfattningen om dessa frågor, och sedan kan ju möjligen diskussionen leda till en viss nyansering av frågeslallningarna. En annan sak är att min argumentering i väsentlig utsträckning maste bygga på svenska erfarenheter och speciellt svenska synpunkter.

Under de senaste åren har frågan om en liberalisering av kapitalrörelserna varit foremål för en ganska livlig debatt i Sverige. I denna debatt har det uppstått en viss meningsbrytning mellan å ena sidan näringslivet, som hävdat att en raskare takt i liberaliseringssträvandena hast skulle främja Sveriges intressen, å andra sidan våra myndigheter, vilkas attityd i dessa frågor präglats av en stark försiküghet sarskilt när det galler frigivningen av värdepappershandeln över gränserna och upplåning utomlands.

Man kan fråga sig var orsakerna ligger till de aktuella betänkligheter mot friare kapitalrörelser som gör sig gällande från de svenska myndigheternas sida och som otvivelaktigt står i viss kontrast til! den bedömning man har flerstädes på kontinenten. Skall man sammanfatta motiven bakom den officiella svenska inställningen kan man säga, att betänkligheterna till en del bottnar i att man icke synes tro så myeket på fördelarna för Sveriges

ekonomi av en utvidgad liberalisering på detta område, men framför allt synes man mena att de risker och olägenheter av olika slag som skulle vara förenade med ett frigivande av kapitalrörelserna skulle vara alltför stora för att uppväga de mera begränsade fördelar som skulle stå att vinna. Jag skall fortsättningsvis ta upp dessa båda sidor av saken var for sig.

Fördelarna av friare kapitalrörelser

Om vi då först går in på frågan vilka fördelar som en friare rörlighet för kapitalet över gränserna skulle betyda for en ekonomi av svensk typ, så är jag medveten om att dessa fördelar inte alltid kan framställas så konkret och i så klar belysning som motsvarande risker. Det är alltid lätt att som vi sager »måla hin på väggen«. En risk vager ofta tyngre an en ehans. Men jag tror det är viktigt att man på detta område inte är alltför riskmedveten. Man skulle här kunna använda samma maxim som en klok bankman en gang präglat beträffande affärsbanksrörelsen, nämligen att »den bank som aldrig vill ta några risker, kommer snart icke att ha några risker att ta«. Sårskilt om man ser saken på litet sikt är i varje fall fördelarna av friare kapitalrörelser mycket påtagliga.

Det är ett klart och odisputabelt faktum att vi f.n. befinner oss i en period av mycket intensiva internationella integrationssträvanden som syftar till att svetsa samman de nationella ekonomierna till mera funktionsdugliga och utvecklingsbara enheter och som vi hoppas skall lägga grunden för en intensivare världshandel. Inte minst är det härvidlag fråga om en reintegration som kan gottgöra de skador som 1930-talets och världskrigets disintegration vållade. Vad vi bevittnar är en »internationalisering« av de ekonomiska forhållandena. Detta är påtagligt i de regionala integrationssträvandena i Västeuropa men även den uppmärksamhet som nu ägnas de underutvecklade länderna är ett inslag i denna bild. Kapitalets »internationalisering« är en del och en omistlig del av denna process. Den internationella integrationen kan inte vinnas enbart genom att man skapar ökad frihet för handeln med varor och tjänster. Vi maste få till stand en rörlighet även för produktionsfaktorerna, d.v.s. för arbetskraft, för tekniskt kunnande, för kapital. Endast därigenom kan man skapa den utjamning av produktionsförutsättningarna de olika länderna emell-an som är den enda säkra grundvalen för en ekonomisk integration. Man blir mer och mer medveten om att de kapitalresurser som de enskilda länderna förfogar över kommer till bästa totala användning om kapitalet fritt kan röra sig över gränserna för investering i de projekt som oberoende av vilken nation det galler ger de bästa avkastningsutsikterna och den bästa tryggheten för investeringarna. Samtidigt blir många av anläggningsprojekten så stora att i varje fall i de mindre länderna det egna landets gränser ger en för trang bas för finansieringen. Gemensamma kapitalinsatser från olika lander och simultana finansieringsoperationer

på olika kapitalmarknader blir en mer och mer naturlig
foreteelse.

Vi kan här i Norden självfallet inte ställa oss utanför den internationella integrationsprocessen och det är väl knappast någon som vill försvara en isolationistisk attityd när man ser frågan mera allmänt. Frågan ar om en positiv inställning till integrationen i allmänhet i längden later sig förena med en negativ attityd till kapitalmarknadernas internationalisering. Jag tror det icke. Jag tror inte att vi kan plocka ut vissa delar av integrationsprocessen och ställa oss avvisande till andra. I varje fall är detta inte möjligt i längden. Vi kan ha vår frihct att skynda mer eller mindre långsamt ifråga om vissa aspekter av integrationen, men det är nog andå realistiskt att slå fast att vi maste röra oss i samma riktning som världen i övrigt. Och en »festina lente«-politik får inte drivas så extremt att vi hotar att komma på efterkälken.

Jag har tidigare beskrivit den tendens mot intensivare kapitalrörelser mellan länderna som foreligger ute i väriden och det arbete som pågått och pågår för att riva ner skrankorna på detta område. Den utvecklingstendensen är ett faktum som vi maste konstatera. Vi kan inte sticka huvudet i busken och låtsas som om det här problemet inte intresserar oss. Och vi har heller ingen som helst anledning att göra det, ty denna utvecklingstendens maste på sikt vara av stort värde även for vår ekonomiska utveckling här i Norden. Strävandena mot en liberalisering av kapitalets rörlighet ute i Europa ar ju ingenting som man strävar efter för nöjes skull, utan man vill med den utvecklingen vinna vissa fördelar. Och dessa fördelar galler i lika hög grad oss.

Skall vi i Norden kunna spela vår roll i den process mot förbättrad internationell arbetsfördelning som ligger i integrationens natur, maste det betecknas som en betydande fordel om vi på ett tidigt stadium kan bestämma oss för en positiv inställning till ett frigivande av kapitalrörelserna över gränserna.

Jag kommer sedan over till en mera konkret aspekt av fordelen med fria kapitalrörelser , nämligen fördelarna med hänsyn till vår inhemska kapitalfÖrsörjning. Jag vill poängtera att jag på denna punkt helt stöder mig på de svenska erfarenheterna och att jag saknar förutsättningar att bedöma om frågan har samma vikt i våra nordiska grannländer. Resonemanget är följånde: Friare kapitalrörelser maste betyda ökad frihet i bägge riktningarna, både för import av och export av kapital. Det maste bli fråga om en »two-way traffic«. När det galler exportsidan är det utan tvivel så att vi är tvungna att uppratthålla en viss kapitalexport. Vi maste finansiera svenska företags produktionsanläggningar utomlands. Vi maste ta på oss bordan av en allt mera betydande exportkreditgivning. Och vi är alia medvetna om att vi maste göra vår insats för de underutvecklade länderna.

För att i någon man balansera av den betydande kapitalexport det på dessa olika vägar blir fråga om är det angeläget att vi samtidigt så mycket som möjligt drar fordel av de möjligheter till kapitalimport som kan föreligga. Och detta bör utan tvivel vara möjligt i viss utsträckning genom en liberalisering av forhållandena på värdepappershandelns område. Mycket talar för att vi inom den sektorn i varje fall i den aktuella situationen skulle bli nettomottagare av kapital. Anledningen är att det svenska näringslivet i det aktuella läget har en strak expansionskraft som emellertid hämmas av en kännbar kapitalbrist. I dagens läge ger industriella investeringar i Sverige en forhållandevis hög förräntning. Kapitalbristen avspeglas också i det förhållandet att rantenivån ligger forhållandevis högt, vilket i och för sig borde verka lockande på internationellt placeringskapital. Man kan ju möjligen invända att å andra sidan också våra skattesatser ligger relativt högt, men däremot bör man ställa det förhallandet att när det galler företagsbeskattningen våra skatteregler är så utformade att de premierar expanderande företag. Möjligheterna till skattefri nedplöjning av vinstmedel i foretagen är i Sverige relativt stora. En sådan situation bör verka lockande på internationellt placeringskapital, inte minst när det gäller aktieförvärv i svenska industrikoncerner med världsnamn. Det har också i praktiken framkommit ett mycket stort intresse, som det dock med hänsyn till föreliggande spärr för kapitalimport den vagen icke varit möjligt att tillgodose.

Men om spärrarna hävs, kommer då inte de svenska kapitalplacerarna i stallet att söka sig utomlands i så betydande utsträckning att detta kapitalinflöde från utlandet motvägs, eller så att det kanske rent av blir ett nettoutflöde av kapital? Troligen inte. Även för en svensk kapitalplacerare ter sig idag som regel en placering i svenska papper - vare sig det galler aktier eller obligationer — ur förräntningssynspunkt och utvecklingssynspunkt i stort sett mera lockande an en placering utomlands. Det visar sig också att de begränsade möjligheter som redan nu finns för svenska medborgare att via switch-operationer förvärva utländska papper begagnas i förvanansvärt ringa utsträckning.

Skulle man, såsom jag tror man har anledning förutsätta, genom ett frigivande av kapitalrörelserna få till stand ett visst inflöde av placeringskapital till Sverige, skulle detta kunna bli en icke oväsentlig hjälp att lösa det strukturella kapitalmarknadsproblem vi f.n. kämpar med i Sverige. Det är klart att något sådant icke kan ske utan att resa vissa ekonomiskpolitiska problem. Men det är en fråga som jag får anledning återkomma till.

Det brukar visserligen ibland hävdas i den svenska diskussionen att det icke kan vara rätt att ett högindustrialiserat land som Sverige drar till sig utländskt kapital, när det råder en skriande kapitalbrist i de underutvecklade länderna. Gentemot denna synpunkt kan man å andra sidan hävda att det inte är så säkert, att den omständigheten att vi låter bli att ta emot

utländskt placcringskapital som vill soka sig till vart land, gor att detta kapital i stallet söker sig till något underutvecklat land. Vi kanske tvärtom kan säga, att om vi genom en sådan kapitalimport kan vinna en snabbare utveckling av vissa delar av den svenska industrien, så ökas därigenom våra möjligheter att själva göra de insatser for de underutvecklade ländcrna som vi alia är intresserade av att prcstera.

Slutligen vill jag hänvisa till de uppenbara fördelar större frihet för ka])italrörelserna skulle medt'öra i'ör bankemas opcrationsmöjligheter och därmed deras möjligheter att hjälpa sin kundkrets att lösa de finansiella problem som nutidens komplicerade förhallanden ger upphov till. Det är givet att den internationella integrationsprocessen även ställer bankväsendet i de olika länderna inför nya problem och nya uppgifter. Medan banksystemcn naturligt nog är uppbyggda på grundval av ofta stärkt skiljaktiga nationella förutsättningar, tvingas de mer och mer att se internationellt på problemen, att söka samarbete med andra banker över gränscrna, att överhiivud anpassa sig till en internationell »modus operand!«. Stormarknadernas uppbyggnad ställer krav på större och brett upplagda finansieringstransaktioner som ofta kan lösas endast genom gemensamma insatser från banker i de olika länderna. Detsamma galler i stor utsträckning de finansieringsbehov som insatserna i de underutvecklade länderna aktualiserar. Det är intressant att notera att inom sexstatsunionen bankerna i stor utsträckning börjat ta hänsyn till dessa behov av samverkan genom att bilda olika fasta samarbetsgrupperingar över gräiiserna.

Det är alldeles uppenbart att en sådan internationalisering av bankernas insatser blir svar alt genomföra under nuvarande forhållanden i våra nordiska lander med avseende på kontrollen av och spärrar för de internationella kapitalrörelserna. Med undantag för kortfristiga kredittransaktioner i samband med varuhandeln är flerlalet former av kreditgivning och andra finansiella operationer över gränserna beroende av tillståndsgivning. Och spärrarna för värdepappershandeln forsvårar en löpande kontakt med de utländska kapitalmarknaderna. Det är inte för litet sagt att bankerna här i Norden på grund av dessa begränsningar i rörelsefriheten arbetar med ett visst handikap}) om vi jämför oss med bankerna i de fiesta andra lander. Detta är inte bara besvärande för bankerna. Det betyder också att våra kunder inom industri, handel och sjöfart icke utan vidare kan få den basta finansiella hjalp som bankerna skulle kunna lämna vid ctt fritt och maximalt utnyttjande av de internationelia möjligheterna.

Ett Specialproblem i detta sammanhang är exportkredilfrågan. Sarskilt när det galler exporten av kapitalvaror som i Sverige utgör en mycket betydande del av exportsortimentet har förmagan att ställa kredit på ofta avsevärda tidsfrister till köparnas förfogande blivit ett avgörande försäljningsargument. I den man dessa behov vuxit, har de kommit att ställa

betydande anspråk på foretagens finansiella resurser och därmed naturligtvis också på bankväsendet och kapitalmarknaden. De stora svenska exportindustrierna har också att möta stigande finansieringsbehov för uppbyggande av sin försäljningsorganisation utomlands, och i många fall också för etablerande av produktion på utländsk botten. Det är naturligt om man försöker att på traditionsenligt satt i viss utsträckning täcka dessa behov genom att ta utländsk kapitalhjälp i anspråk. Även för lösande av de problem som sammanhänger harmed är det av värde att på ett tidigt stadium bygga upp en intim, löpande kontakt med utländska kapitalmarknader. Det ar uppenbart att nuvarande sparrar på kapitalets rörlighet forsvårar och fördröjer dessa strävanden. Och det är härvidlag inte bara fråga om möjlighetarna att genomföra vissa upplånings- eller andra finansieringsoperationer utomlands som man ju alltid »in casu« kan söka och erhålla tillstånd för inom valutaregleringens ram. En friare värdepappershandel kan i detta hänseende vara till mycket god hjalp på längre sikt genom att skapa förtrogenhet med och iförtroende för svenska foretag hos utländska kapitalplacerare och utländska kapitalmarknader överhuvudtaget. Genom att förhindra kapitalimport begränsar vi våra möjligheter till kapital export.

Vilka ris ker kan friare kapitalrörelser aktualisera?

Jag skall därefter komma over till den andra sidan av saken, nämligen de olika risker och olägenheter som kan vara förenade med en liberalisering av kapitalrörelserna. Storleken av dessa risker är naturligtvis i hög grad avhängig av i vil ken takt man tanker sig att frigöra kapital rörelserna. Man behöver ju ingalunda tänka sig overgangen så att vi i morgon dag hux flux infor fuliständig frdhet på detta område. Det enda rimliga är ju en stegvis skeende liberalisering dar man kan hålla en viss kontroll over riskerna. En fågel som suttit inburad en lang tid lär sig ju inte att flyga med en gang och är den dessutom född i bur - om jag får använda den liknelsen for den generation som vuxit fram i en regleringsekonomi - så kan det ju ta åtskillig tid innan vingarna bär riktigt säkert.

Om vi då litet närmare granskar de olika riskerna så har vi först och främst den ofta påtalade risken för att ett frigörande skulle kunna medföra ett kraftigt kapitalutflöde eller rent av kapitalflykt och att därmed kapitalbristen på den inhemska marknaden skulle förvärras i stallet för att lättas. Jag har redan varit inne på den frågan och framhållit att det ur svensk synvinkel är tämligen osannolikt att själva frigörandet av möjligheterna till kapitalexport skulle utlösa en sådan reaktion. Vår erfarenhet från mellankrigstiden, då kapitalplaceringar utomlands var helt fria utan några som helst inskränkningar tyder heller inte på att det skulle bli någon rusning efter utländska placeringspapper. Det kanske t.o.m. är så att nuvarande spärrar kommer kapitalexport i olika former att förefalla mera lockande

an det skulle vara vid fullständig frihet. Den mänskliga naturen ar nu en gang sådan. Ar det så att man i alia fall fruktar en sådan kapitalexport som följd av en liberalisering finns ju alltid möjligheten att införa friheten stegvis, att pröva sig fram för att se hur mycket frihet vi tål på den punkten.

En annan sak ar naturligtvis att ett kapitalutflöde i en oviss framtid kan inträda som resultat av en förtroendekris, dar kapitalet så att säga skräms bort ur det egna landet. Men är det inte att måla hin på väggen i väl bjärta färger? I ett katastroffall finns ju för övrigt alltid möjlighet att åter införa restriktioner. Ingen har väl tankt sig - inte ens inom sexstatsunionen — en liberalisering utan någon form av »escape clauses«.

Ungefär liknande synpunkter kan anföras beträffande den typ av risker som brukar kailas faran för spckulativa kapitalrörelser som följd av kapitalets ökade rörlighet över gränserna. Dessa risker har ju tillmätts stor betydelse icke bara i vår egen diskussion utan även i samband med liberaliseringssträvandena inom sexstatsunionen, såsom belyses av den rätt styvmoderliga behandling rörligheten för det korta finansiella kapitalet fått i sistnämnda sammanhang. Det är skräcken för vad man kallar för »hot money« som ligger bakom denna restriktiva inställning, vilket ju också kommit till uttryck i de motatgärder mot inflöde av kort kapital som man vidtagit i två eljest så extremt liberala lander som Schweiz och Västtyskland.

Det finns ju ingen anledning att frånkanna denna fråga en viss betydelse. Det är utan tvivel riktigt att det korta rörliga kapitalet, »hot money«, spekulativa kapitalrörelser eller vad man vill kalla det är en komplicerande faktor i många länders betalningsbalanspolitik. Det är dock två frågetecken som man skulle vil ja sätta till detta resonemang. Det ena är om det vcrkligen är riktigt att förhindra ett internationellt räntearbitrage, i den meningen att kapital sökcr sig från lander med lagre till lander med högre rantenivå. En internationell utjämning av ränteförhallandena maste väl i och for sig betecknas som ett gynnsamt inslag i en internationell integrationsprocess. Och räntevapnet blir väl vid någorlunda fria kapitalrörelser en värdefull styrningsmekanism i ett lands betalningspolitik. Vad man vill förhindra är sådana korta kapitalrörelser som är uttryck för spekulation eller kan leda till spekulation mot den egna valutan. På den punkten är frågan dock - och det är det andra frågetecknet - om direkta kontrollåtgarder är den rätta vagen att bemästra dessa kapitalrörelser. Det finns ändock allehanda smygvägar, inte minst via förskjutningar i betalningsvillkoren, på vilka detta korta kapital alia kontroller till trots kan röra sig från land till land. Både det tyska och det schweiziska exemplet visar hur svårt det är att hindra kapital att komma in i ett land dit det söker sig, och vill man inte upprätthalla ett fullständigt vattentätt valutaregleringssystem med en jättelik administrativ apparat, lär det vara minst lika

svårt att hindra det korta kapitalet att söka sig bort från ett land som det
förlorat förtroendet för.

Erfarenheten visar nog att man inte hittat någon bättre losning på detta problem an den gamla beprövade metoden att styra det internationella kapitalets rörlighet genom diskontopolitiken, d.v.s. det satt som ända fram till 1930-talets förtroendekris fungerade mycket bra. En kapitalflykt från ett visst land innebär en avtappning av vederbörande centralbanks valutareserver. För landets vidkommande innebär ju detta strängt taget inget annat an att de fordringar på utlandet som konstituerar valutareserven overgår från centralbankens till enskilda personers, bankers eller företags ägo. Men centralbanken har alltid möjlighet att möta ett sådant valutautflöde, d.v.s. en sådan privatisering av valutareserverna, genomen restriktiv penningpolitik och räntehöjning, som gör det fördelaktigare för de enskilda Subjekten att byta utlandsfordringar mot inlandsfordringar och alltså stadkomma ett valutaflöde tillbaka till centralbanken. På motsatt satt kan ett valutaflöde till centralbanken som börjar få alltför stora proportioner mötas genom räntesänkning och andra kreditlättande atgärder.

Ur nationell synpunkt är naturligtvis en olägenhet med detta satt att möta de s.k. spekulativa kapitalrörelserna att utrymmet för en självständig, nationeli penningpolitik begränsas. Centralbankerna maste inrätta sin diskontopolitik så att man kan uppratthålla en arbitragejämvikt, vilket betyder att lander med större valutarisker, d.v.s. svagare betalningsbalans, måsta hålla ränteläget vid en hogre nivå an lander med stark betalningsbalans. Detta är emellertid en frågestallning som inte enbart beror det korta kapitalets rörlighet utan som har relevans for alia former av fria internationella kapitalrörelser.

Denna fråga om de ekonomisk-politiska konsekvenserna av fria kapitalrörelser har spelat sårskilt stor roll i den svenska diskussionen. I ett yttrande av riksbanksfullmäktige ter sig detta resonemang så här: »Genom en i forhållande till andra lander återhållsam ekonomisk politik, med tyngdpunkten lagd på konsolidering snarare an expansion, kan sådana forhållanden skapas - betryggande valutareserv, låg kostnads- och prisnivå, etc. — att kapitalrörelserna kan liberaliseras utan risk för menliga konsekvenser. Erfarenheterna från efterkrigstiden visar, att en mera fullständig kapitalliberalisering flerstädes har foregåtts av sådan konsoliderande ekonomisk politik och har sina ivrigaste forespråkare i lander med stark betalningsbalans. Frihet för kapitaltransaktionerna med utlandet är alltså något som et land kan kosta på sig först sedan den ekonomiska politiken givits en sådan inriktning att erforderligt utrymme härför skapats . . . Ett land med Sveriges expansiva ekonomiska politik och därmed sammanhängande begränsade valutareserver har däremot mast bibehålla vissa möjligheter att självt

bedöma vilka kapitalrorelser som är till gagn for landet och som därför bör
tillåtas.«

Detta resonemang ar ju i och for sig logiskt och riktigt. Om man för en mera expansiv politik an omvärlden får man ett tryck på betalningsbalansen, och man kan då icke utan vidare släppa kontrollen over kapitalrörelserna. Vad man kan säga är emellertid att förandet av en sådan ekonomisk politik står i strid med hela den ekonomiska integrationens idé. Detta kommer även till iittryck när i samma yttrande bankofullmäktige pekar på den naturliga vagen ut ur dessa svårigheter, nämligen en successiv samordning av den ekonomiska politiken i de berörda länderna. Det är uppenbarligen här som kärnpunkten i problemet ligger och jag \ill ingalunda underskatta svårigheterna att åstadkomma en samordning av detta slag. Men om man överhuvudtaget menar allvar med integrationssträvandena maste detta problem lösas. Det är ju ingalunda endast en liberalisering av kapitalrörelserna som tvingar härtill utan i minst lika hög grad varuhandelns liberalisering. Behovet av en sådan samordning kommer till klart uttryck i stadgan för sexstatsunionen. Men det har även uttryckligen erkänts i diskussionen kring EFTAöverenskommelsen.

Jag tror inte man odelat skall betrakta detta tvang till ekonomisk-politisk samordning som en olägenhet, som man skall sätta på de fria kapitalrörelsernas debetsida. Det kan kännas besvärande att man i den ekonomiska politikens uppläggning och utförande blir bunden av internationella hänsyn, men den frågan har man strängt taget redan tagit ställning till i ooh med att man slår in på den internationella integrationens väg. Vad man kan säga är att det med nödvändighet kommer att ta tid att genomföra en sådan samordning och att detta motiverar en viss försiktighet när det galler takten i liberaliseringens genomförande.

Sedan är det också klart att tvånget till en internationell samordning icke blott skapar bundenhet ifråga om den ekonomiska politikens inriktning - alltså graden av restriktivitet - utan också i viss mån ifråga om valet av medel för den ekonomiska politiken. En kapitalmarknadskontroll sådan som den svenska, dar riksbanken hart regierar rätten att lägga upp obligationslån på marknaden, blir ju meningslös, om den kan kringgås mcdelst upplåning utomlands. Det ar emellertid ett ekonomiskt-politiskt medel som vi har mycket litet sympati för inom svenskt näringsliv och det synes sannolikt att Sverige i likhet med praktiskt taget alia andra lander borde kunna klara sin kapitalmarknadspolitik med andra medel.

Slutligen kommer jag in på en fråga som i diskussionen kring kapitalrörelsernas liberalisering ägnats mycken uppmärksamhet, nämligen behovet av skydd mot utländsk infiltration i äganderätten till inhemsk industri. Man behöver, menar man, behålla en restriktiv kontroll over både direkta investeringar och aktieförvärv från utländsk sida för att förhindra

det utländska inflytandet över den inhemska industrien att bli för
stärkt.

Jag skall inte här gå närmare in på denna rätt stora och besvärliga fråga. Det är uppenbart att i småstater som våra nordiska lander vi har behov av vissa skyddsåtgarder i angivna syfte. Vad jag skulle vil ja hävda är att den naturliga vagen att komma till rätta med detta problem icke är en kontroll av kapitalrörelserna i och för sig utan snarare en koncessionslagstiftning som syftar till att bevara vissa värdefulla naturtillgångar i inhemsk ägo eller sådana anordningar i aktiebolagsrätten att man kan begränsa rösträtten på aktier som tillåts komma i utländsk ägo. I båda dessa hänseenden har vi i Sverige en lang och positiv erfarenhet. Man kan genom sådana anordningar skydda den inhemska äganderätten till viktiga foretag utan att fördenskull behöva avstå från de fördelar som kapitalinvesteringar från utlandets sida i den inhemska industrien dock innebär.

Handlingsprogram för en successiv liberalisering au kapitalrörelserna

Detta försök till avvägning av de fördelar å ena sidan och de olägenheter å den andra som kan vara förknippade med en overgang till friare kapitalrörelser över gränserna har naturligtvis en stärkt subjektiv anstrykning. Det ansluter till den syn på dessa frågor som under den senaste tidens diskussion utkristalliserats i svenska bank- och industrikretsar. Med vissa andra utgångspunkter och värderingar kan man hamna i en mindre positiv bedömning. Vi kanske dock inte skall överdriva dessa skiljaktigheter i bedömningen. På alia hail inser man nog mödvändigheten eller i varje fall Önskvärdheten av att vi på sikt såsom ett led i den pågående internationella integrationen kommer fram till ökad rörlighet för kapitalet. Meningarna går väl framför allt isär när det galler i vilken takt man skall söka realisera denna malsättning. Min egen mening är ingalunda - såsom jag uppredade ganger understrukit - att vi i Sverige är mogna att med en gang slopa kvarstående restriktioner på detta område och overgå till ett system av helt fria kapitalröreiser. reiser. Tvärtom tror jag det är skäl att vi försöker stegvis närma oss målet. Å andra sidan är det angeläget att vi inte väntar för länge med vissa anpassningsåtgarder för att inte hamna på efterkälken i forhållande till andra lander i Europa.

Om jag i dag för svenska forhållanden skulle skissera ett praktiskt
handlingsprogram nar det galler den fortsatta liberaliseringen av kapitalrörelserna
skulle jag vilja göra detta i följande punkter:

1) Beträffande de direkta investeringarna ar praxis redan nu rätt liberal och man kan därför inte säga att valutakontrollen på detta område ter sig alltför betungande. På sikt maste det dock betecknas som ett onskemål att helt liberalisera denna form av kapitalrörelser och därmed avlägsna det

osäkerhetsmoment für foretagens planering och dispositioner som tillståndkravet
och därmed förenade villkor dock innebär.

2) För upplåning utomlands vill jag rekommendera en mera liberal praxis i awaktan på att man på detta område kan komma fram till en mera fullständig liberalisering. Det är dock ett rimligt onskemål att våra foretag skall kunna till sin fordel utnyttja kapitalmarknadernas »internationalisering« och ta hansyn till de uttländska kapitalmarknadernas möjligheter i sin finansiella planering. Bl.a. skulle de därigenom i vissa lagen få möjligheter att dra fordel av lagre upplåningskostnader. En sådan liberalare praxis på detta område skulle andå inte leda till att någon störtflod av utländskt kapital skulle välla in over våra grånser. J)en som tror det har aldrig fürsökt låna pengar i Schweiz.

3) Hög angelägenhetsgrad har frågan om en liberalisering av vardepappershandeln shandeln över gränserna. Nuvarande nästan fullständiga avstängning forsvårar för oss att bygga upp de löpande kontakter med de internationella kapitalmarknaderna som på sikt maste vara ett svenskt intresse. Liberaliseringen kan ske stegvis. Varför inte börja med att låta investeringsfonder och vissa andra institutionella placerare - dar det uppenbart inte är fråga om ett spekulativt intresse utan ett långsiktigt placeringsintresse - förvärva svenska vardepapper och tillåta nya svenska förvärv av utlandspapper i samma takt?

4) Vi skulle Önska väsentligt mindre byråkrati när det galler den kommersiella kreditgivningen. På det området kan valutaregleringen andå inte vara någon sarskilt livsviktig sak? men den hämsko den lägger på företags och bankers rörelsefrihet är för deras operationer rätt besvärande. Handeln bör kunna få flyta så l'ritt som möjligt och dess finansiering få ske på ett så flexibelt satt som möjligt.

Dessa onskemål kan synas vara ganska blygsamma. Men erfarenheten lär ju att man inte ska begära för myeket på en gang. »Den som gapar över mycket, mister ofta hela styeket« heter ett gammalt svenskt ordspråk. Ävcn ett realiserande av dessa blygsamma onskemål skulle dock innebära en både reellt och psykologiskt viktig anpassning till de friare forhållandena ute i Europa.