I.

Jag tror knappast att jag någonsin träffat någon av mina många dansk-a
vänner utan att man använt en replik, som brukar tillskrivas Storm-
Petersen. Eftersom den med säkerhet kommer att förekomma i denna
diskussion i kväll, är det kanske lika bra att jag får anföra den först. Jag
syftar, som mina åhorare förmodligen redan forstått, på sucken: Det är
svårt profetera, i synnerhet om frarntiden.

Det intressanta i den här repliken ligger nu inte i kvalifikationen - i synnerhet om framtiden — för vad skulle man eljest spå om? Man kan väl inte spå om det förflutna - dar galler det att antingen vet man hur det var, eller också vet man det inte. Enligt min mening är det intressanta i repliken två andra saker. Det ena är att man anser det så svårt att förutsäga framtiden.Jag har själv varit med om att i Sverige göra upp ett halvt dussin s.k. nationalbudget-ar, ett antal konjunkturrapporter och ett par langtidsplaner. Sarskilt ifråga om de forstå blev det efter hand en sport eller vana, att förklara varför det just i år var ännu vanskligare an någonsin tidigare att göra en prognos. Ibland forelåg speciella svårigheter. For en ettårsplan uppgjord vid ett årsskifte, kunde de under det kommande årets forstå månader inträffande avtalsförhandlingarna på arbetsmarknaden komma att bli av avgörande betydelse. Att göra en realistisk bedömning av vad dessa skulle kunna leda till, var i vissa lägen over huvud inte tillåtet: det kunde i sin tur påverka avtalsförhandlingarna på ett satt som ansågs otillbörligt. kanske förstärka de inflationistiska tendenser som man ville motverka eller i var je fall argumentera emot. - Men i övrigt kom det att framstå som alltmera onödigt att upprepa en oändlig mängd reservationer år efter år. Det befanns viktigare att hederligt redovisa de grunder, på vilka framtidsbedömningenvilade. Därigenom kunde vem som helst bilda sig en uppfattning om tillförlitligheten av dessa. Det kunde också bli möjligt att ange effekten av en viss variation i olika antaganden, som med nödvändighet maste göras. Detta maste enligt min mening ha ett betydande pedagogiskt varde. Det

---

1. Foredrag i Nationaløkonomisk Forening fredag d. 8. januar 1960.

* Statssekreterare i det svenska handelsdepartement.

samma galler en diskussion i efterhånd om varför tidigare prognoser alliid slagit fel. Jag skall återkomma till den saken. Men jag vill likväl redan nu i'örklara, att jag bestämt mcnar, att det i'orhållandet att det verkliga förloppet avviker från en uppgjord prognos, inte utgör något argument vare sig mot uppgörandet av prognoser i allmänhet eller ens med säkerhet mot den konkreta prognosen i och för sig.

Det andra som är av intresse att notera i samband med Storm-P:s replik är det forhållandct, att denna replik oeh svårigheterna med förutsägelser i allmänhet inte leder till att man avstår från att göra sådana. Vi har alia våra förväntningar och vi gör alia våra planer. Det kan vara på längre eller kortare sikt. Redan som privatpersoner kan sådan planering ha langt perspektiv och stor vikt. Det galler inte bara om man ska gå på bio på lördag eller hur man skall tillbringa sin ferie nästa sommar. Det kan galla vad våra barn skall bli: deras skolgång och vidare utbildning och karriär i det yrke som väljs. Det kan galla ett målsparande: för att köpa päls, bil eller hus. För ett foretag galler det i an högre grad att planera: inköp, produktion och försäljning maste stämmas av mot varandra. När det galler investeringar i maskiner och byggnader kravs ett mera långsiktigt tänkande: en bedömning kanske med några årtiondens perspektiv. Samhället kan inte heller underlåta att planera på olika omraden. Jag nämnde att den enskilda planerar för sin, eller sina barns, utbildning. Undervisningsväsendet är väl överallt erkänt som en samhällelig uppgift. Det galler att bedöma barnantal, utbildningsgång och specialinriktning. Det gäller att här ha ganska långa perspektiv i sikte så att man också sörjer för erforderliga byggnader och lärarkrafter. Ingen kan väl hestrida att detta kraver en långsiktig planering. Det kan i de fiesta lander kanske riktas kritik mot det satt på vilket samhället skött denna sin uppgift, ofta med berättigande. Men den riktar sig då förmodligen mot att man ådagalagt för litet förutseende, planerat för litet, för visso inte mot att man haft för mycket av planering. På samma satt forhaller det sig med många andra samhälleliga omraden. Det stalls krav på att samhället skall svara för energiförsörjning eller vissa delar av denna, för grundvalarna för transportväsendet gen om vägar, järnvägar och hamnar, det stalls krav på en omfattande samhällsplanering.

II.

En planering av samhällets ekonomiska insatser är heller ingen nyhet. En sådan har väl förekommit i en eller annan form i alia tider. Med stigande omfaltning och stigande ambitioner för samhällsinsatserna ökar också kraven på en sådan planering oeh på det underlag, som erfordras för att följa heia samhällsekonomins utveckling. Detta är en långsiktig process. Här är några etapper i den historiska utvccklingen i Sverige.

När guldmyntfoten övergavs 1931 formulerades penningpolitikens uppgift

i termerna av en stabilisering av penningvärdet i konsumenternas händer. Sveriges riksbank skaffade sig då en konsumentprisindex. Den skaffade sig väl också en viss uppfattning om hur dess handlande kunde tänkas påverka prisutvecklingen.

Aldre finanspolitik arbetade med ganska formella kriterier på vad som var en sund budgetpolitik. På 30-talet slogs teorien om finanspolitikens uppläggning för att motverka konjunkturväxlingarna igenom av Wigforss, stödd på en hel generation av svenska ekonomer. År 1933 medföljde Myrdals utredning om konjunktur och offentlig hushållning finansplanen. Efter hand kom budgetforslagen att presenteras mot bakgrunden av en teckning av internationell och inhemsk konjunktursituation; under en följd av år härrörde dessa analyser från Dag Hammarskjölds penna, utmärkta av en särskild stringens men också därav att de var tillgängliga endast for en ganska exklusiv krets av läsare. Härur utvecklades sedan konjunkturinstitutet med dess utförligare analyser; ursprungligen foreslogs detta institut i ett betänkande om Ätgärder mot arbetslöshet, avgivet 1935 av arbetslöshetsutredningen och författat av Hammarskjöld.

Krigstiden medförde att tillgängliga ekonomer togs i anspråk i regleringsekonomins olika detaljer och dels på grund härav, dels på grund av nödvändiga sekretesshänsyn blev den översiktliga presentationen kanske försummad.

III.

Samhällsekonomisk planering kom i andra länder att stärkt befordras av de krav som krigstidens och den forstå efterkrigstidens regleringsväsende uppställde. Det epokgörande härvidlag är vad jag skulle vilja kalla för nationalbudgettekniken. Idégivaren är härvid kanske i främsta rummet Keynes och ett embryo finns redan i hans lilla broschyr från hosten 1939 om How to pay for the war. Det lär sedan ha varit Keynes som övertygade den brittiska finansministern om önskvärdheten av att utveckla systemet. En av de forstå krigsårsbudgeterna åtfoljdes av en ekonomisk översikt i nationalbudgettermer. Systemet utvecklades av Meade och Stone i deras nationalinkomstsystem. Man fick organisatoriskt the Cabinet Office och dess Economic Section.

Efter kriget begagnades en liknande teknik med stor energi tidigast och
mest ingående i Norge av Brofoss och Bjerve samt i Nederländerna av Tinbergen
och hans skola.

Jag kan inte säga annat an att vi i Sverige kom ganska långsamt och tvekande efter. Det dröjde till 1948 innan vi konstruerade vår forstå s.k. nationalbudget och jag var angelägen att kalla det dokument som innehöll denna för ekonomisk översikt. Därmed angavs snarare en anknytning till den engelska an till den norska förebilden. Eljest byggede man på tre element.

En nödvändig förutsättning var en systematisk statistisk analys av foregåendeårs utveckling. Harpå hade man längre arbetat i'rämst inom konjunkturinstitutetunder ledning av Ingvar Ohlsson, som från grunden la upp vår nationalräkenskap. Det andra var samma instituts satt att analysera vad man kailade for inflationsgapet. Analysmetoden var väl ursprungligen P>ik Lundbergs men teorin går delvis tillbaka på Stockholmsskolans tänkcsätt från 1930-talet och raffinerades i viss mån Hingst av Bent Hansen i dennes doktorsavhandling om inflationsteori. Den som laser Lundbergs bok om konjunkturpolitik kan för övrigt få den enligt min mening felaktiga föreställningenatt nationalbudgctanalyscn into var någonting annat an hans inflationsgapsanalys. Det tredje elementet var en systematisk hopfogning av de olika planer, som uppgjordes för olika regleringar. Och därmed är jag frainmc vid vad jag menar var det utmärkande för de svenska nationalbudgetarna.

Dessa startade i ctt läge då man arbetade med en rad regleringssystem. Man hade en rätt stor statsbudget, dvs en plan för de offentliga finanserna. Man hade en praktiskt taget total importreglering, för vilken det gjordes upp en plan. Man hade en omfattande kontroll av investeringarna därigenom att de fiesta byggnadsarbeten krävde särskilt tillstånd och för tillståndsgivningen uPPgJordes en budget. Man hade åtskilliga regleringar av industriella råvaror och förnödenheter, i flertalet fall administrerade genom överenskommelser mellan de statliga organen och näringslivet. Man hade vissa förbrukningsregleringar, som dock efter hand inskränktes i antal. Det var ett minimivillkor som med fog kunde ställas på den offentliga verksamheten, att de planer som gjordes upp på olika omraden någorlunda avstämdes mot varandra. Det maste råda en viss samstämmighet mellan anslagen till offentliga investeringar och de tillstånd för dessa som ingick i byggnadsregleringen. Produktion och import av viktiga byggnadsmaterial maste också räcka till för de byggen som förutsattes etc. Vidare maste planelementen stå i rimligt forhållande till prognoselementen: importplanen sammanhängde imtimt med en prognos för exportinkomsterna. I ett avseende underlättades prognosarbetet: i varuknapphetens och inflationstryckets tid kunde man räkna med att allt, som kunde produceras, också skulle vinna avsättning. Produktionens storlek kunde anses bestämd av fysiska omständigheter i stort sett oberoende av efterfrågesidan.

Organisatoriskt befanns det lämpligt att knyta nationalbudgetens utarbetande mera direkt till regeringens bestämmande över de olika planerna. Den utformades av en interdepartemental kommitté, inte som konjunkturrapporterna av det relativt självständigt stående konjunkturinstitutet. Det skulle dock vara förmätet att hävda, att nationalbudgeten gjorde stort mera an redovisande och motiverade uppgjorda planer, snarare an påverkade utformningen av dessa.

Knappt hade emellertid nationalbudgetarbetet i Sverige organiserats, förrän förutsättningarna för det ändrades. Regleringsekonomin avvecklades successivt. Konsumentransoneringarna försvann tämligen raskt. De industriella regleringarna gick hastigt samnia väg. Importplaneringen hade redan tidigt brutits av bilaterala avtal. Sedan satte frilistningen in och den regierade sektorn inskränktes efter hand till en allt mindre del. Byggnadsregleringen lättades och de senaste åren har någon allmän plan för denna inte längre uppgjorts. Endast statsfinanserna har fortsatt att ta en allt större andel av nationalprodukten. Deras betydelse för samhällsekonomin står därför alltmer i centrum för intresset. Återstår att tillägga att penningpolitikcn, som till en början spelade en relativt passiv roll, egentligen aldrig blev ordentligt inbyggd i nationalbudgetanalysen. På detta område återstår mycket, inte minst för den ekonomiska forskningen.

Genom denna utveckling har nationalbudgeten kominit att innehfdla alltmera av prognos och allt mindre av plan. Den är alltmera Hk en 30-talets konjunkturrapport, koncentrerad i allt hogre grad på forhållandet mellan den offentliga hushållningen, statsfinanserna, och ekonomin i övrigt.

IV.

Men jag skall lämna detta spår för att i stallet ta upp ett annat. Redan tidigt visade det sig att ett år var en alltför kort period för att erbjuda till— räckligt intressanta perspektiv. Detta galide också under regleringstiden. Man fick ägna stor uppmärksamhet åt relationen mellan tillstånd - till import, till byggen etc. - och den av dessa tillstånd beroende verksamhcten. I varje fall forelåg därvidlag en tidsförskjutning. Årets byggen bestämdes i stor utsträckning av under foregående år lämnade tillstånd etc. Även i andra avseenden ar vad som händer under ett år bundet redan langt i förväg. Vill man bedriva en politik som påverkar den ekonomiska utvecklingen, maste den därför i allmänhet ta sikte på en längre tidsperiod. En av mina akademiska lärare har en gang sagt, att ingen borde få ägna sig åt ekonomisk planering, som inte först skaffat sig erfarenhet av trädgardsskötsel; det bör nämligen ha lärt honom att planera på lang sikt och att kunna vänta.

Det som utlöste i Sverige liksom i flertalet västeuropeiska länder försök att planera för ett antal år f ramåt, närmast för en fyraårsperiod, var emellertidyttre omständigheter. Det var nämligen Marshallplanen. Det var sålunda alls ingen radikal eller rentav socialistisk planhushållningsiver. Det var under inflytande av krav från kapitalismens högborg, Förenta staterna. Men logiken i detta krav var likväl slående. Amerika var berett att hjälpa, om Europas lander å sin sida gjorde vad de kunde för att komma ur sitt besvärliga läge efter kriget. Det gällde härvid att bedöma hur mycket hjälp varje land behövde och vad som skulle kunna åstadkommas med denna hjälp. Det gjordes därför upp årsprogram, som naturligtvis för varje land

visade ett betydandc underskott i bytcsbalansen, motsvarande det bistand utifrån som man gjorde anspråk på. Men man krävde också fyraårsprogram, som skulle visa hur dessa underskott successivt skulle försvinna. Och for båda dessa uppgifter ägnade sig den nye nationalbudgettekniken sardeles väl. För i derma teknik förfarna var det ingen större svårighet att yxa till lämpliga tal. Det finns ingen anledning att dölja att det var produkter av myeket olika kvalitet som framkom ur denna process.

Jag skall hålla mig till de svenska erfarenheterna. Vår fyraårsplan gjordes 1948 i ett läge, då vi hade råkat in i betalningsbalanssvårigheter, förbrukat en stor del av vår valutareserv, tvingats genomföra en nära nog fullständig importreglcring och sag mörkt på de närmasle ulsikterna för vår betalningsbalans. Vi var något osäkra om i vilken utsträckning importansvällningen 1946-47 var beroende av tillfälliga omständigheter (och är det väl fortfarande). Vi hade vissa faktorer som strukturellt höll nere vår exportexpansion, framför allt den begränsade råvarutillgången för våra skogsindustrier (som fortfarande är en realitet, även om vi idag bedömer tillgangen som något större an vad vi gjorde den gangen). Utgångspunkten för det forstå svenska langtidsprogrammet var onskemålet att snarast - inom en fyraårsperiod - åstadkomma en balans i utrikesekonomin vid fri import. Vi ville åstadkomma detta vid en hüg, inte vid en låg utrikeshandel, dvs inte genom att skaffa oss höga tullar eller dylikt. Utvägen var då att söka stadkomma så stark ökning av exporten som möjligt. Vi ville göra detta vid en hog investeringsnivå, som möjliggjorde snabbt fortsatt framåtskridande. Med utgångspunkt harifrån formulerades, även i kvantitativa termer, ett program som innebar en relativt stark ökning av produktion och export, syftande till balans. Riktmärket för alia rekommendationer var åtgarder som underlättade exporten.

När programmet framlades föranledde det ingen annan kritik an en som gjorde gallande att det var på tok för optimistiskt. Vad som sedan hände var att både produktion och export steg så myeket att programmet var realiserat på ungefär halva den förutsedda tiden. Det skall villigt erkännas att återhamtningen i andra länder hjälpte till. Och jag tror ingen behöver vara ledsen att det gick så bra. Värdet av programmet låg intc i de exakta siffrorna, utan i den allmänna malsättningen: det angav rätt riktning att arbeta i.

V.

Redan 1950 var man så färdig att sätta igång den andra långtidsutredningen.Den skulle programenligt avse första hälften av 50-talet. Det blev en mera allmän rundmålning av utvecklingstendenserna med kanske sarskilt intresse beträffande investeringsavvägningen. Eftersom det är den enda av de svenska långtidsutredningarna som jag personligen inte medverkat i, skall

jag fatta mig kort om den. Jag tror man kan säga, att den i många fall
ersatte en motivering för sina standpunkter med en allmän hänvisning till
att en harmonisk utveckling av det svenska näringslivet krävde det.

Den tredje långtidsutredningen började 1955 och var färdig i slutet av 1956 med ett betänkande om Balanserad expansion. Den avsåg andra hälften av 50-talet men hade också ett tioårsperspektiv i mera allmänna termer. Jag betraktar också här investeringsavvägningen som det centrala. Av intresse är även dess tankegang att man borde göra »rullande« långtidsutredningar kontinuerligt, dvs årligen företa revisioner avseende en fem- eller tioårsperiod.

Så har emellertid inte blivit fallet. En allmän översikt har knappast skett. Nu har en fjärde utredning igångsatts. Den tarsikte på sextiotalet, dvs en tioårsperiod med särskild tonvikt dock på första hälften. I direktiven har denna gang uttryckligen angivits att också den ekonomiska politikens medel skall beaktas och att finanspolitikens roll skall ingå i utredningen. Liksom för den forstå och den tredje utredningen är professor Svennilson ordförande. Samtliga utredningar har utförts av expertkommittéer.

VI.

Det forhållandet att man tillsatt en fjärde långtidsutredning kan tydas som utslag för att man tillmäter dem ett visst varde. Vilket? Ja, innan man går in på det, är det väl bäst att ställa några andra frågor: Hur har utvecklingen gestaltat sig i forhållande till den bild, som tidigare långtidsutredningar tecknat? Vilken roll har härvid utredningarna i och för sig spelat? Och vilken roll önskar man att utredningarna skall spela?

Den forstå frågan har jag redan varit något inne på i samband med den forstå utredningen. I stort sett kan man kanske säga, att utvecklingen visat en ganska god överensstämmelse med den faktiska utvecklingen. EU utmärkande drag är i alia fall att alia utredningarna varit för konservativa; de ha underskattat den möjliga produktions- och exportutvecklingen. Man har alltid hållit sig på vad som brukar kailas den säkra sidan. Den senaste utredningen räknade exempelvis med två olika alternativ och diskussionen efter dess framläggande kom att huvudsakligen röra sig kring det lagre av dessa (vad beträffar nationalindkomstens ökning). Produktionen har emellertid stigit något mer an i det högsta alternativet.

Frånsett den forstå langtidsplanen har utrikeshandeln egentligen inte erbjudit något problem. Hänsynen till önskvärdheten av att kunna ha en stor och fri utrikeshandel har endast helt allmänt varit ett motiv bland många för en produktiv inriktning av investeringarna och mot en inflationistisk utveckling inom landet. Trots allt har likväl sårskilt exportutvecklingen stadigt blivit gynnsammare an vad som angivits i utredningarna.

Centralt i de senare har varit investeringsavvägningen. Utmärkande för

alia de svenska långtidsutredningarna har varit dcras utpräglat investeringsvänligakaraktär. Vi har en jämförelsovis hög investeringsnivå i Sverige. Likväl har varje utredning rckommenderat en ytterligare ökning av denna. En sådan ökning har oekså inträffat. Låt mig stanna något vid detta fenomcn,som rymmer så många paradoxer.

VII. Exkurs

1. Sverige är väl ett av de lancier i \ ariden, dar inkomsluljämningens politik drivits längst. Likafullt är det ett land dar kapitalhildningen är stor. Spark\olen är avscvärt hcjgre nu an under tider då inkomstolikheterna var betydligt större. Det är sålunda hell enkelt inte sant alt jäinnare inkomstfördelning oeh ökad social trygghet maste leda tul minskat sparande; det har i varje fall inte gjort det i Sverige. Jag tror att jag skulle kunna anföra en serie olika skäl härför.

2. Inte heller är det sant att våra höga direkta skatter oeh relativt höga företagsbeskattning leder till detta. De direkla skatterna är otvivelaktigt mycket höga internationellt sctt, även om den totala skattebelastningen alls inte är exceptionelt. Och den höga företagsbeskattningen motvägs av värderingsregler, som även efter diverse skärpningar, är förhallandevis liberala. För min del är jag alls inte overens med dem som tror att man skulle få en väsentligt mera progressiv ekonomi genom att ersätta den nuvarande beskattningen med någonting som man kallar för en bruttobeskattning.

3. Det är vidare en anmärkningsvärd bild man erhåller när man finner att den ena gruppen av experter efter den andra, i huvudsak baserat på sitt eget tyckande, rekommenderar ytterligare höjd invcsteringskvot. Skenbart löper detta tvärtemot vad man väntar sig av politiska tendenser i vår tid, dar det ofta galler att i forstå hand tillgodose kortsiktiga konsumentintressen. Den senaste utredningen gick så langt, att den rekommenderade en investeringspolitik som vid en langsam produktionsökning skulle ha medfört ett praktiskt taget fullständigt utgiftsstopp for alia konsumtionsutgifter (förutom pensionärernas). Den gjorde detta helt öppet och uttryckligt. Det viftades inte bort. Experterna förlorade alls inte medborgerligt förtroende (majoriteten är med i den nya utredningen).

4. Slutligen kan man beträffande Perspektiven för den framtida kajntalbildningen komma till politiskt avgörande problem. Jag menar för min del att en ekonomisk politik av den typ som bedrivits i Sverige under efterkrigstiden varit ägnad att medföra en större kapitalbildning och därmed lägga grunden för den framtida levnadsstandarden - an en mera ortodox ekonomisk politik. I vissa avseenden kommer utrymmet för denna politik i fortsättningen att påverkas av de internationella samarbetssträvandena. Dessa kan komma att ställa ökade krav på vår kapitalbildning. Det kan därvid bli aktuellt med nya former för denna. Jag vill inte dölja att vad jag här tanker på närmast är former av kollektiv sparande som hittilis är oprövade.

Något mindre god är överensstämmelsen mellan planer och förverkligande när det galler exempelvis invcstcringarnas inriktning. Härvid galler att experterna liksom alia andra varit delvis blinda. överensstämmelsen är god på väl kända omraden: de offentliga investeringarnas, i viss mån industrins. Den är allt annat an god på ett i vart land så föga kartlagt område som Handelns, over huvud har vi för närvarande en stärkt dynamisk utveckling igång på varudistributionens område, som alltför litet uppmärksammats av nationalekonomerna.

VIII.

Jag kommer så till frågan om vilken roll som dessa langtidsplaner spelat oeh spclar för utvecklingen. Jag vill därvid betona, att jag tror det finns grund att vara ungefär likt modest som ifråga om nationalbudgetens betydelse. Ingendera har blivit något centralt instrument för en strikt planmässig politik. Jag skall återkomma till varför jag enligt min mening anser att detta inte ens skulle vara sarskilt önskvärt.

De har likväl inte varit utan värde. För det forstå tror jag att deras genomförande medfört att myndigheter och näringsgrenar tvingats tänka i långsiktiga termer, att uppgöra planer eller åtminstone reflektera over mera långsiktiga perspektiv. Utredningarna har inte bara ökat vår kunskap om det ekonomiska skeendet - vilket är betydelsefullt i och för sig - utan också stimulerat ett planerande på olika fait. Det är möjligt att detta planerande andå skulle ha kommit till stand förr eller senare, men det kan ha påskyndats genom utredningarnas frågvishet.

För det andra tror jag inte att det kan ha varit utan inflytande på utvecklingen att ekonomerna så tveklöst som skett kastat in sitt ord för en ökad kapitalbildning. Jag har redan uppehållit mig ganska utförligt vid detta. Får jag i forbigående nämna att den nya utredningen planerar att också ägna särskild uppmärksamhet åt vad forskning och utbildning betyder för den ekonomiska utvecklingen.

För det tredje tror jag att dessa utredningar haft ett mycket stort pedagogiskt värde. Det är alltid ett problem att skapa forståelse för ekonomiska sammanhang. Jag tror man kan säga att den traditionella nationalekonomin lämnar ett ganska hjälplöst intryck. Läsarna av även populära ekonomiska skrifter känner knappast igen den värld de lever i. Den mera konkreta inriktningen av långtidsutredningarna ger däremot ett mera påtagligt intryck. Får jag nämna att det på grundval av den senaste långtidsutredningen utarbetats en grundkurs i ekonomiska frågor för Brevskolan som enligt min mening hör till det nyttigaste som härvidlag åstadkommits.

Däremot är jag för min del alls inte enig med dem, som önskar att ett langtidsprogram skall utformas på ett sådant satt att det kan direkt bli foremål för handlande av dem som utformar den ekonomiska Politiken, säg högtidligt godkännas av regering och riksdag som rättesnöre. Det må användassom

vändassomreferensmatcrial i sådant sammanhang, men knappast mera. Det kan vara en karta i den ekonomiska terrängen, men en karta sager ju inte vart vi skall gå! Inte heller accepterar jag den invändningen mot ett langtidsprogram, att det är värdelöst om inte statsmakterna skaffar sig tillräckliga hcfogenheter för att tilise att det till punkt och pricka kan förverkligas.Programmet som sådant kräver inte användningen av en viss politik; däremot är det nyttigt om man vid dess utformning utgår från elementara politiska realiteter.

Och därmed är jag over på den sista och avgörande frågan: Vilken roll kan och skall ett langtidsprogram spela? Dct är självklart att detta är en sak som baia kan bli ett utlryek för en personlig, bögst subjektiv uppfallniiig. Jag talar här alltså bara för mig själv.

IX.

För det forstå tror jag varje langtidsplan maste innehålla ett helt dominerande element av prognos. Det betyder att man samlar ihop och sammanställer allt prognosmatcrial som i övrigt forekommer och kompletterar detta med bedömningar i övrigt. Man får därvid också anledning att söka stadkomma viss systematik och avstämning. Redan detta tror jag är en mycket nyttig och ur olika synpunkter användbar sak.

Denna framtidsbedömning maste för det andra vara den bästa man kan göra i ett visst läge. Det betyder inte alls att den i efterhånd kommer att visa sig överensstämma med det faktiska förloppet. Det enda som jag tror är absolut säkert betraf fände varje prognos är att verklighcten kommer att bli en annan. Det oväntade, ja det oförutsebara sker ständigt. Men detta är som jag inledningsvis var inne på intet argument vare sig mot att göra prognoser eller mot en viss bestämd prognos. Vi kommer aldrig från att vi i allt vart handlande utgår från en viss mer eller mindre nyanserad bild av framtiden, vi gör oss alia våra prognoser. Det enda krav vi kan uppställa är att prognosen skall vara så bra den kan vara i ett visst ögonblick. Vi tror också att det bästa sättet att komma fram till en användbar prognos är att den blir offentligt redovisad, att de förutsättningar den bygger på stalls under diskussion.

Till prognoselementen kommer också vissa politiska element d.v.s. sådana omständigheter dar man kan göra ett val, ge uttryck för olika önskningar. Jag upprcpar cmellertid att enligt min mening prognoselementet i regel är helt dominerande och det politiska elementet jämförelsevis litet. Om redan det forrå kan bli foremål för diskussion och tvivel, galler det givetvis ännu mera om det senare. Vilka är premisserna för experternas värderingar? Med vad rätt anser dessa sig skickade att välja för andra, att formulera ett politisktprogram? Detta är centrala frågor som behandlats i den s.k. välfärdsekonomiskalitteraturen och dar vi i Sverige väl alla är stärkt skeptiska,

influerade av Myrdals ungdornsarbete om det politiska elementet i nationalekonominoch

Välfärdsekonomiskt tänkande utgår oftast från den traditionella bilden av prisbildningsmekanismen. Dar denna finns, dar den fungerar och dar den fungerar så tillfredsställande att den tillåtes fungera, ja, dar löser väl prisbildningen av sig själv valproblemen. Allt vad därtill hör räknar jag darför snarare till prognosområdet. Prognoserna kan vara osäkra och otillfredsställande därför att vi vet för litet om efterfrågans pris- och inkomstelasticitet. Det statistiska material som finns härom är ju anmärkningsvärt begränsat. Men i princip är det här fråga om prognos, inte program. Detta kanske förklarar det stora rum jag tillmäter prognoselementet. Jag skall också gärna gå med på att utrymmet för prisbildningsautomatismen kanske kunde vara ännu större. Det är nog en bland ekonomer i Sverige gängse uppfattning att det skulle vara önskvärt om vi använde litet mera av prisbildningsautomatik på två sådana omraden som jordbruket och bostadsmarknaden. Detta gränsdragningsproblem är i och for sig intressant. Men det är likväl intet den saken jag just nu är ute efter att diskutera.

Det viktiga enligt min mening är emellertid, att även om man går mycket
langt i att använda prisbildningsmekanismen, så kommer man alltid att få
kvar ett större eller mindre område, dar man inte har någon automatisk
losning av problemen, dar det med andra ord galler ett val, en politisk
vardering. Det är dessa omraden som erbjuder sina speciella problem. Det
gäller här i sarskilt hög grad ett sådant problem som valet mellan nutid
och framtid: hur mycket skall vi ägna åt invjestering_ai%d.v.s. åt framtiden?
Enligt min mening har den ekonomiska vetenskapen aldrig lyckats konstruera
en konsistent kapitalteori som man härvid kan bygga på. De värdefullaste
elementenar därvid enligt min mening av historisk och institutioneli
natur. Inte heller finns den marknadsmekanism som ger ett automatiskt
utslag härvidlag. Det är i stallet ett centralt politiskt problem, vilket som
jag tidigare antytt t.o.m. berör själva samhällsstrukturen. — Inte heller har
vi någon marknadsmekanism som bestämmer over investeringarnas inriktning.
På de fiesta hall fungerar kapitalmarknaderT'över huvud
daligt. Även dar en utbildad kapitalmarknad finns, berör den endast avvägningsproblemen
inom en del av investeringsområdet, närmast den privata
delen. Däremot finns ingen sådan mekanism som bestämmer eller kan
bestämma hur mycket som skall investeras i vägar, kraftverk, skolor, fritidsanläggningar,
offentliga byggnader, för att inte tala om forsvar. Hela
investeringsavvägningen blir därför ett annat centralt politiskt problem.

Blir då experterna forvandlade till politiker? Ja och nej. De maste ta vissa politiska hänsyn. Därmed menar jag inte att de skall ta på sig dagspolitikens skygglappar. Det finns inget mera missbrukat uttalande an det om politiken som det möjligas konst. Det är inte sant. Politikenar, om något, det omöjligas

konst, d.v.s. konsten att göra dct nödvändiga eller önskvärda möjligt. Men även de ekonomiska experter, som gor upp ett program, maste ta hänsyn till de politiska uppfattningar som rader i samhället. På vissa omraden får man kanske ta vissa förhallanden som givna: försvarsutgifter av viss storlek, en pensionsordning som de politiska instanserna bundit sig föv etc. I övrigt får man gå igenom behov och önskemal på olika omraden ooh bilda sig en uppfa I tning om angelägenlieisgraden.

Alia de svenska långtidsutredningarna h;>r statt int'ör investeringsönskemal som varit vida större an vad som kimnat genoml'öras. Alan bar därför först argi'.mentcrat für en bog investeringskvot. Det har jag redan talat om. Kanske är i'örkärleken för investeringar en yrkessjukdom biand ekonomerna - jag tvekar inte att bekänna att jag i så fall själv är smiitad av den och att jag inte är sårskilt ledsen för det. Nur det sedan galler avvägningen mellan olika investeringsområde!!, så tror jag det är viktigt att man får fram så mycket kunskaper om bakomliggande forbållanden som möjligt och får dctta material redovisat. Man kan naturligtvis »tycka« någonting rakt ut i luften utan att vcta så mycket om det, men jag tror det är bättre att genom ett sådant underlag få utrymmet för tyckandet i viss mån begränsat och bundet. Jag tror det är viktigt att man vidare har bakom sig det system som varje administration bygger på, nämligen en ordning dar önskemal från de närmast berörda silas genom en hel apparat och på varje stadium vages och värderas mot önskemal som kommer från andra hall. Jag betraktar denna apparat som en garanti för att viktiga synpunkter inte blir helt förbisedda, i denna mening för en viss grad av objektivitet. (Det är samma forhållande som gör att en ansvarig politiker i regeringsställning med hela administrationen bakom sig tvinges till en viss grad av objektivitet, medan en professor som sitter på sin kainmare, hur genial han an må vara, tenderar att bara se sin del av verkligheten och därmed blir langt mera subjektiv, ja inte kan vara objektiv.) Det är vidare viktigt, att kretsen av experter innefattar olika inställningar. Vi har i Sverige haft personer med både konservativ och radikal allmän inställning utan att detta någonsin synes direkt ha påverkat resultatet. Men lika viktigt är att man inte har aktiva politiker, som är ute efter partitaktiska fördelar. Därav denna egendomliga konstruktion med grupper av ekonomiska och politiska cxperter.

Vilken karaktär får då produkten? Ja, det är, om man så vill, ett politiskt program, i varje fall en samlad bild innefattande resultatet av en serie val. Detta program har gjorts upp av experter eller låt mig säga man av god vilja som sökt arbeta sig igenom problemen och enat sig om vissa rekommendationer.

Xu menar jag inte att man skall överlämna makten i samhället till en
sådan grupp av man. De bor inte vara diktatorer. Jag tror inte att de passar
for det. Och jag vill bestämt säga, att om jag skulle få välia diktatorer -

vilket jag inte alls önskar göra, för jag tycker inte man ska ha sådana - så skulle jag alls inte välja dessa. Långtidsutredningen kan inte göra anspråk på att dess program skall accepteras. Det skulle vara ett orimligt krav. Den bör ha visat så mycket av realism att dess program likväl får ett visst bcaktande. Eljest har deras arbete varit meningslöst.

Och det största värdet tror jag är pedagogiskt: sådana är utsikterna. Vill mann åstadkomma detta, får man göra så och så. Vill man åstadkomma någonting annat — och det vill man säkert, får man precisera konsekvenserna därav. Jag har redan nämnt tredje långtidsutredningens slutsats: vill man åstadkomma en viss ökning av investeringskvoten, maste detta komma att innebära ett nära nog fullständigt utgiftsstopp för konsumtionsutgifter utöver sådana man redan bundit sig för. Det är en tes som en partipolitiker i ett demokratiskt samhälle kan ha svårt att föra fram, men som han säkert kan ha nytta av att få sig itrumfad. Som pedagogiskt instrument, som jämförelseled, som analysmetod ser jag alltså långtidsprogrammen.

Därmed tror jag också jag har angivit, varför jag tror att sådana kan ha ett varde oberoende av utformningen av den ekonomiska politik som fores, oberoende av vilket politiskt system som kommer ifråga. Det är sant att både nationalbudget och långtidsplanering först togs upp i samband med regleringsekonomin under och efter kriget. Men de förblir - enligt min mening och med den modesta utformning som jag talatom - av varde också i en aldrig så liberal ekonomi, så liberal den over huvud kan tänkas i våra dagar. Något tilispetsat skulle jag vilja säga, att just tack vare långtidsutredningar kan man kanske undvika sådana tillspetsade situationer, som kraver regleringsingripanden av kortsiktig karaktär. Sådana situationer uppkommer nämligen många ganger på grund av att man visat för litet förutseende.

I allt vad jag sagt ligger också att jag inte heller delar den uppfattningen att man skulle behöva göra särskilda ingripanden för att förverkliga ett langtidsprogram. Det finns naturligvis ett visst samband mellan mål och medel. Men vid utformningen av sin målsattning får en långtidsutredning realistiskt räkna med den typ av ekonomisk politik, som är acceptabel i det aktuella samhället. Gör den inte detta, brister den i realism på ett satt som allvarligt begränsar dess varde.

Och till sist. Det är inte alls säkert att det samhälle blir lyckligast som har de fiesta och basta långtidsutredningarna. Det är på samma satt inte säkert att den affärsman blir framgångsrikast som gör de basta och medvetnaste prognoserna, säg bäst forstår använda matematikmaskiner. Det finns också något som heter näsa för affärer och att ha tur. Det är de basta egenskaper man kan ha. Men det hindrar nog inte att vi alia försöker göra en så rationell framtidsbedömning som vi kan i alia fall. Det ligger i vår rationalistiska inställning. Vi kan, sedan vi en gang börjat, inte låta bli.