AKTUELLA PROBLEM I SVENSK EKONOMISK POLITIK 1)

DET ar inte lått for mig att avgora, om de problem inom den ekonomiska
politiken, som år aktuella i Sverige, också år av intresse i Danmark. En
hel del av de senaste årens åtgårder inom den ekonomiska politiken år nog
ganska specifika for Sveriges ekonomiska och politiska situation. I och for
sig tror jag det skulle ha varit av stort intresse for Nationaløkonomisk
Forening att i stållet hora en svensk ekonom diskutera de aktuella danska
problemen, liksom jag också år overtygad om att vi i Sverige med storsta
spanning skulle lyssna till en dansk nationalekonom, som från sina utgångspunkter
på våra frågor. Det år ju så — åtminstone i Sverige — att vi
blir rått trotta på att hora våra egna nationalekonomer tala om det egna
landets problem. Vi skulle på denna våg kunna få ett uppfriskande nordiskt
tankeutbyte på den ekonomiska politikens fålt.

Min uppgift år emellertid att presentera några aktuella problem inom den svenska ekonomiska politiken. I ett foredrag med detta åmne får jag utgå från arbetshypotesen, att mitt danska auditorium verkligen år intresserat svenska ekonomiska problem. Såvitt jag forstår kan ett sådant intresse vara mer betydande av två huvudskål. For det forstå år många problem likartade i Danmark och Sverige. Min redogorelse for den svenska debatten och politiken kan från denna synpunkt vara av intresse och ha ett stimulerande varde. For det andra kan Ni eventuellt råkna med tillfredsstållelsen få saga: »Gud ske lov, de svårigheterna har vi i alia fall inte i Danmark« eller »så dumt bår vi oss i alia fall inte åt«. Jag hoppas att mitt foredrag i någon mån skall kunna bereda Er detta noje.

I Sverige har den ekonomiska politikens problem under hela efterkrigstidenoch minst under det senaste året i hog grad kretsat kring konjunkturutsikternaoch F. n. råder rått skiljaktiga meningarinom kretsar både betråffande konjunkturutsikterna och betråffandeden ekonomiska politiken. Bland nåringslivets mån dominerarnog for forsåmrade konjunkturer. Statsmakterna ser med storre lugn på konjunkturutsikterna och for dem kvarstår nog i hogre grad

---

1) Foredrag i Nationaløkonomisk Forening den 12. december 1952.

oron for en ny inflationistisk utveckling. Det nya elementet i den svenska konjunkturdebatten hånfor sig till att valutabekymmer visat sig vid horisonten.Trots brytningar i åsikter med hånsyn till det aktuella konjunkturlågetår dock inom alia kretsar ense om att inflationsproblemet vid hog och jåmn sysselsåttning år ett återkommande och på lang sikt bestående problem. Upplåggningen av en anti-inflationistisk långsiktspolitik behandlas dårfor som en fundamental samhållsfråga. Vid provningen av olika medel for anti-inflationspolitiken har man kommit in på allvarliga sporsmål om nya metoder. Man har utfort vissa experiment med nya vapen for kontroll av penning- och kapitalmarknaden och man siktar till en allvarlig omprovningav Infor dilemmat full sysselsåttning — stabilt penningvårde har den svenska debatten också tagit upp stora problem omkring den fria prisbildningens funktionssått och fackforeningarnas stållningpå T. o. m. socialiseringsfrågan, som lange legat ganska dod, har i viss mån aktualiserats i dessa sammanhang.

Det år i forstå hand ekonomisk-politiska problem av hår angivna slag som jag vill belysa. Detta betyder givetvis en snav begrånsning av mitt åmne. Det år klart, att en rad andra frågor inom den ekonomiska politiken år aktuella, frågor som ror socialpolitiken och socialforsåkringen, bostadspolitiken, industriell demokrati, kartell- och monopolkontroll m. Jag har emellertid valt att koncentrera mig på anti-inflationsoch hellre an att forsoka ge en allmån katalogisering av alia mer aktuella ekonomiska problem i Sverige. Man finner också, att den ekonomisk-politiska debatten till stor del rort sig kring problemen rorande den fulla sysselsåttningens inflationsrisker och hårvid har den senaste konjunkturforsåmring gett problematiken ett intressant nytt perspektiv.

Låt mig borja med att ge några allmåna synpunkter på vart sått i Sverige att formulera och »losa« problemen inom den ekonomiska politiken. Vi svenskar har nog egentligen ingen anledning att forhåva oss varken over nivån på vår ekonomiska debatt och ån mindre over framgångar att klara inflationssvårigheterna. Detta skulle dåremot mojligen vara fallet betråffandevolymen uppslag, som kommit fram i diskussionen, och kanske i någon mån också betråffande experimentlusten med ekonomisk politik. Ett flitigt experimenterande med olika medel inom den ekonomiska politikenbor gestora chanser till lårorika misstag. Om vi lår av misstagen befordras vår vetenskaps framsteg. Det tragiska år emellertid som bekant, att man inom den ekonomiska politiken ofta inte riktigt vet vad misstag år. Som exempel kan jag nåmna, att någon enighet inte nåtts i uppfattningen betråffande utfallet av apprecieringsexperimentet i juli 1946. For min del betraktar jag apprecieringen av kronan vid detta tillfålle som ett ganska klart misstag — sårskilt att doma av den politik i ovrigt,

som fordes och som ledde till den snabba uttomningen av vår valutareserv under 1947 och 1948. Forsvarare av denna politik kan emellertid å andra sidan håvda, att denna dels medforde lågre prisnivå an annars hade varit fallet, dels kom att betyda, att vi kopte varor våsentligt billigare an om vi anvånt vår valutareserv vid ett senare tillfålle.

Det år nog också ett ganska karakteristiskt kånnemårke for den svenska debatten om ekonomisk politik, att vi framfor så fina skål, så vackert formulerade motiv for den forda ekonomiska politiken, vare sig den år framgångsrik eller ej. Det år en gammal tradition som vi år stolta over. Teorier och motiveringar lever hos oss gårna sitt eget liv vid sidan av en liksom i andra lander famlande ekonomisk politik, som forsoker losa dagens problem inom ramen for det politiskt mojliga. Vackra rationaliseringar av den ekonomiska politikens intentioner, byggda på vål formulerade teorier stammar framfor allt från 30-talets guldalder. Vi har nog blivit ofortjånt hogt beromda for den epoken. Man finner hår exempel på hog, men tillfållig korrelation mellan stor vetenskaplig produktion inom nationalekonomien, livlig ekonomisk-politisk debatt på relativt hogt plan och snabbt ekonomiskt framåtskridande. Vi fick ju under den tiden en hel serie av avhandlingar om penningpolitikens mål och medel, om expansiv finanspolitik och stabilt penningvårde. Tack vare en stor portion tur sårskilt med utrikeshandeln blev 30-talet samtidigt ett ytterst framgångsrikt decennium for Sverige. I sjålva verket var den ekonomiska politiken emellertid i huvudsak rent passiv. Kronan bands till pundet 1933 och riksbanken kopte alia de valutor, som flot in som foljd av kronans undervårdering. Den låtta penningpolitik, som foljde hårav, var en gynnsam betingelse for den expansion, som framfor drevs fram av goda exportkonjunkturer. Man kan i en positiv formulering att den vetenskapliga verksamheten kanske i någon mån bidrog till att vi undgick att gora en del misstag, som under den tiden gjordes i andra lander — detta kanske också i den betydelsen, att ekonomernas intressen i forstå hand var mer vetenskapligt och mindre politiskt orienterade under efterkrigstiden.

Vi hade inte samma tur med efterkrigstiden. Inledningen utgjordes av en vacker teoretisk upplåggning av mål och medel for den ekonomiska politiken,som av finansdepartementets och riksbankens ekonomer och inom professor Myrdals efterkrigskommission. Normen for penningpolitikenvar som bekant den, att prisnivån skulle falla efter krigets slut, enligt gammal doktrin i omvand proportion till produktiviteten i samband med importens okning och importprisernas nedgang. Hårigenom skulle inkomstnivånkunna Formuleringen av den ekonomiska politikens mål skedde i direkt anknytning till 30-talets och aldre traditioner. Den stora skillnaden från 30-talet var emellertid nu, att den ekonomiska politikeninte och inte heller kunde vara passiv på samma sått som då.

Vi fick visserligen ett nytt slag av passiv penningpolitik. I stållet for att som under 30-talet kopa valutor hårrorande från en aktiv bytesbalans i avsikt att dårigenom hålla valutakurserna uppe, gick politiken nu ut på att motverka den åtstramande effekten av valutaunderskotten och hålla nere långtidsråntan genom kop av statsobligationer. En signifikativ skillnad från 30-talets ekonomisk-politiska konstellationer som bor noteras var också,att i stållet for att hålla sig på vetenskapens mer oskyldiga och opraktiska plan nu i hog grad ryckte in på strategiska positioner i den ekonomiska politikens tjånst (i riksbank, finansdepartement, bostadsstyrelse m. m.). Teorierna for den ekonomiska politikens mål och medel passade emellertid inte alltid så val in på efterkrigstidens nya ekonomiska verklighet.Visserligen importpriserna under den nårmaste tiden efter krigets slut, men levnadskostnaderna foljde inte med. I stållet borjade loner och andra kostnader att stiga snabbt. Statsmakterna forsokte motverka kostnadsstegringengenom appreciering av kronan, borttagande av omsåttningsskatten. Men foljden blev inflationstryck, valutakris och ett nat av regleringar.

Jag har i all korthet velat nåmna dessa slags ekonomisk-politiska erfarenheter, gjordes under de forstå efterkrigsåren, som en viktig bakgrund de senaste årens nyorientering inom den ekonomiska politiken. I två våsentliga avseenden har man nåmligen i Sverige fått en beståmd reaktion mot de forstå efterkrigsårens ekonomiska politik; dels med hånsyn till resultatet: inflationen, dels med hensyn till typen av ekonomisk detaljregleringar av nåringslivet.

I sjålva verket utloste den forstå efterkrigstidens misslyckade stabiliseringspolitiken svenska forhållanden enorm lone- och inkomstinflation. Vi fick under åren 1945^—52 en genomsnittlig lonestegringstakt på drygt 10 procent per år. Under flera år har loneokningen varit så stor som mellan 15 och 25 procent. Åven under de år då man lyckades få arbetsmarknadensparter engagera sig for s. k. lonestopp, d. v. s. prolongering av kollektivavtalen, blev lonestegringstakten i alia fall så stor som omkring 4 procent per år. Denna ihårdiga, starka loneinflation har — vid sidan om den åtfoljande fortgående forsåmringen av penningvårdet — lett fram till att Sverige fått ett starkt forsåmrat konkurrenslåge gentemot utlandet trots 1949 års depreciering. Inom konjunkturinstitutet har vissa ytterst approximativa beråkningar utforts, som år ågnade att belysa den relativa betydelsen av den svenska loneutvecklingen ur denna synpunkt. Man har jåmfort loneutvecklingen per »produktionsvolymenhet« inom industrien i Sverige och andra lander sedan 1948 och fram till slutet av 1952 och dårigenomfått ungefårligt mått på den relativa lonekostnadsutvecklingen; genom evalvering i samma valuta (svenska kronor) har hånsyn tagits till under perioden intråffade foråndringar i valutakurserna. Dessa beråkningar

har lett till resultatet, att mot en sådan lonekostnadsindex for Sverige på
140 (1948 = 100) svarar for Danmark 120, for England 110 och for Våsttysklandoch
endast 105.

Den andra reaktionen mot efterkrigstidens inflationserfarenheter hånfor sig som sagt till regleringspolitiken. Jag tror, att det var Myrdal som varnade for att inflationen drar oss »baklånges in i planhushållningen«. Det kontinuerliga tvingade statsmakterna till en ekonomisk politik, dominerades av negativa ingrepp, regleringar av olika slag for att hindra och stoppa i och for sig nyttig verksamhet. De hoga vinsterna medforde investeringsbenågenhet inom det enskilda nåringslivet och de hoga skatterna verkade snarast ytterligare stimulerande i detta avseende. Regeringen — for att nåmna ett viktigt exempel — till ingående och komplicerad byggnadskontroll, som snarast av »regleringstekniska« skål men inte på grundval av planmåssig prioritetsavvågning gick ut på att pressa ner den storsta posten inom byggnadsverksamheten, nåmligen bostadsbyggandet. holl man nere hyrorna genom hyreskontroll och subventioner och foljden har blivit en bestående bostadsbrist.

Inom alia lager har det uppkommit en stark reaktion mot detaljregleringar. år ju f. 6. en international foreteelse. Avvecklingen av importregleringen gått i fråmsta rummet, så att Sverige gentemot OEEC-lånderna upp till drygt 90 procent liberalisering. Men åven investeringsoch har luckrats upp våsentligt under perioden 1950^—52. Erfarenheterna av avvecklingen av regleringarna har emellertid inte varit enbart goda i dessa sistnåmnda hånseenden. I stållet for det mer dolda inflationstrycket under tidigare år, fick vi en oppen inflation av skråmmande

Från år 1952 uppstod det hos oss liksom på andra hall en paus i inflationen allt tack vare den internationella konjunkturfor åndringen. Den starkt forsåmrade exportkonjunkturen och den skårpta importkonkurrensen prisfall på viktiga varuområden har jåmte en restriktiv penning och finanspolitik lett till den samhållsekonomiska balans, som vi forgåves efter under de foregående 7 efterkrigsåren. Vi har i host åntligen fått ett låge, dår fackforeningarna tvungits till moderation och arbetsgivarna till motstånd i fråga om lonehojningskrav, och det ser ut som om en lonestabilisering år inom råckhåll. Vi befarar emellertid att detta år en tillfållig paus — om det inte år fråga om borjan till en ny vårldsdepression. har inte funnit vågen att »på egen hand« — utan hjalp av dåliga konjunkturer utifrån — losa våra inflationsproblem vid hog och jåmn sysselsåttning.

Inflationspotentialen inom den svenska ekonomien har visat sig vara
mycket stor. Det mårkliga år kanske, att inflationen skett under ett kontinuerligtoch

tinuerligtochforhållandevis snabbt ekonomiskt framåtskridande. Det har inte varit fråga om socialt missnoje och svar knaphett på varor, inte heller om någon stark misstro mot penningvårdet, som utlost inflationsprocessen. Det ser ut som om det varit fråga om tåmligen normala reaktionsprocesser inom en fullsysselsåttningsekonomi.

For att kunna fora en framgångsrik anti-inflationistisk politik — jag tanker på återkommande framtida påfrestningar — maste vi veta en hel del om orsakerna och helst ha en teori for inflationsprocessen. Den politiska debatten utpekar gårna sårskilda »villains in the piece«, såsom den fulla eller overfulla sysselsåttningen, de hoga vinsterna, det starka profitbegåret inom nåringslivet, fackforeningarnas lonehojande aktivitet, den alltfor rikliga m. m. Losningarna på inf lationsproblemet betingas sedan ofta av vilken faktor man — eventuellt av politiska skål — anser vara den mest betydelsefulla. Detta år givetvis den allra primitivaste formen av teori. Som exempel på en sådan instållning kan nåmnas, att de senaste årens anti-inflationspolitik sårskilt siktat till att genom en rad olika åtgårder skåra ned de hoga vinsterna. Vi har emellertid också fått en annan kanske typiskt svensk »losning« på vart problem. Regeringen har tillsatt en expertkommitté av sju vise man (nationalekonomer), som i två år får tanka på det stora problemet att forena ett stabilt penningvårde med full sysselsåttning; år i huvudsak fråga om rent teoretiska undersokningar utan några som helst direktiv av politisk art. Hår finner man sålunda åter en parallelt med 30-talets traditioner. Vi hoppas dårmed att åtminstone det goda skall folja av inflationen, att den vetenskapliga produktionen får en behovlig stimulans. Når statsmakterna på detta vis visar sitt intresse for vetenskapen, får detta emellertid gå i avråkning mot deras i andra hånseenden brist på sådan forståelse, som visar sig i frånvaron av sinne for vetenskaplig isolering vid foretagande av ekonomiska experiment. de senaste åren har så många och så olika slags åtgårder vidtagits och de har foljt så tått på varandra, att nationalekonomen inte blir i stand att isolera verkningarna och dra några såkra slutsatser om olika åtgårders betydelse.

Den centrala frågan inom den anti-inflationistiska politiken galler loneutvecklingen.Forutsåttningarna lonepolitiken år i Sverige i viss mån annorlunda an i flertalet ovriga lander. Vi forsoker finna vågar att hålla ett någorlunda stabilt penningvårde utan hjalp av ingående statliga regleringar av priser, utrikeshandel och investeringar under foljande forutsåttningar: ett genomorganiserat samhålle med starka organisationer for olika intressegrupper,full hog och jåmn) sysselsåttning och s. k. facklig frihet. Det sista villkoret avser onskemålet, att arbetsmarknadens parter får gora upp om lonerna utan statlig inblandning i intressetvisterna. For detta onskemål har fackforeningsrorelsen uttalat sig mycket beståmt. Ett

dilemma under dessa forutsåttningar ligger i det forhållandet, att arbetarna enligt all erfarenhet vinner på inflationen åtminstone på kort sikt, samtidigtsom inte år onskvård bl. a. dårfor att den år i hog grad storande for en socialistisk politik. Det har ju egentligen aldrig varit sant, åtminstone inte i Sverige under industrialismens tid, att arbetarna forlorat på prisstegring — annat ån under krigsår med sånkt allmån produktivitet. Dåremot kan man nog med ledning av den svenska lone- och prisstatistiken håvda, att reallonestegringen normalt varit något snabbare under prisfallstiderån prisstegringstider. Den snabbare realloneforbåttringen under deflationsperioder skedde emellertid i regel på bekostnad av sysselsåttningen.Man saga att det var tack vare variationerna i sysselsattningen som penningvårdet kunde stabiliseras på långre sikt.

Enligt det uppstållda programmet for den ekonomiska politiken skall sådan stabilitet nu nås utan tidigare variationer i sysselsattningen. Under tider med hog sysselsåttning — i synnerhet om detta såsom i regel tycks vara fallet år forenat med inflationstryck — blir foretagarnas motstånd mot lonehojningskrav i hog grad forsvagat. Detta år ett allmånt kant och forklarligt fenomen, som jag inte nårmare behover uppehålla mig vid. Av stort intresse år i stållet vår erfarenhet i Sverige att en hogt utvecklad rationalitet vid arbetarnas upplåggning av lonekraven utgor en starkt inflationsdrivande faktor. Vi har inte haft mycket av den danska probiematiken indexbundna loner men den mer »rationella automatiken« i vart system synes ha verkat mer inflationistiskt ån den indexbundenhet, som gållt i Danmark.

Vart dynamiska pris-lonesystem har ju under efterkrigstiden vid olika tillfållen utsatts for inflationsimpulser från utlandet. På grund av den »harmoniska« sammansåttningen av Sveriges utrikeshandel har i allmånhetimport och exportpriserna stigit samtidigt och någorlunda parallellt, så att inflationen inneburit både vinstokning och stegring i produktionskostnaderna.For nå onskad kompensation for en intråffad eller beråknadlevnadskostnadsstegring foljd av en uppgång av import- och exportpriserforanledes vid en rationeli upplåggning av lonepolitikenatt en procentuell lonehojning, som år våsentligt storre ån stegringen i levnadskostnaderna till foljd av utlandsprisstegringen. Man kan i detta sammanhang tala om en »lonemultiplikator«. Detta forhållande beror på att Landsorganisationens ekonomer råknar med s. k. konsekvensprisstegringar.En foljd av en pris- och lonehojning år, att priserna på livsmedel pressas upp tack vare vår ut- och invecklade jordbruksprisreglering.Vidare man kalkylera med att stegringen i lonekostnadernaåven andra omraden leder till konsekvensprisstegringar. I en inflationsbetonad konjunktur tas prishojningar ut dår det år mojligt, medan eventuellt mojliga sånkningar knappast kommer till stand. Eftersom arbetarparteni

betarpartenisista hand siktar till viss forbåttring i sin konsumtionsstandard,så arbetarna får en rimlig del av produktivitetsforbåttringen, kommer de relativt hoga marginalskatter, som åven arbetarna maste råkna med, in i kalkylen. En kalkyl, som bygger på rimliga forutsåttningar betråffandemarginal och genomsnittsskattens storlek och konsekvensprisstegringarnasomfattning genomslagshastighet, leder t. ex. till att full kompensation for en forvåntad primår 10-procentig levnadskostnadsstegringger motiv for 20_—25 procents lonehojning. Den våldiga loneinflationen under åren 1950_—52 kan delvis betraktas som en sådan lontagarreaktion infor utifrån kommande prisstegringsimpulser. En sådan lonepolitik från fackforeningarnas sida kan ju trots allt betecknas som både ansvarsfull och besinningsfull i Beveridge's stil. Man soker inte mer an hålla positionerna i fordelningen mellan loner och vinster, som hotas att forsåmras till foljd av prisstegringen på export- och importvaror. En mer blygsam attityd skulle på kort sikt lått medfora en nedgang i realinkomsterna— f. 6. holl på att bli fallet under 1951. In the long run lever inte intresseorganisationernas talesman!

Det forhållandet att denna »lonemultiplikatoreffekt« blir så stor beror i sista hand på att det finns så pass få att »lura« i en så vålorganiserad ekonomi som den svenska. Det år i sjålva verket lått att tånka sig ett låge, dår ingen aldrig så stor lonestegring råcker for att nå en efterstråvad kompensation. låge uppstår i ovanstående fall om konsekvensprisstegringarna tillråckligt stora och snabba, bl. a. dårigenom att den »organiserade av inkomstbildningen år stor och/eller marginalskatten år tillråckligt hog. I ett sådant låge kunde man tånka sig att arbetsmarknadens skulle resignera och ta reson och dårmed inflationen upphora. kan t. o. m. tånka sig ett låge av hogre »moralisk valor«, dår det på grund av ovan angivna parametrars storleksforhållanden skulle lona sig med lonesånkningar och dår det blir staten som blir lurad på marginalskatt. det låget år vi dock ånnu inte.

Under åren 1949_—50 gjordes det som jag tidigare nåmnt vissa forsok med lonestabilisering genom prolongering av kollektivavtalen. Foretagen konkurrerade emellertid hårt om arbetskraften och var beredda att betala hogre loner, vilket yttrade sig i loneglidningar. okade spånningar uppstod under denna tid mellan lonerna i olika fack och på olika omraden. Reaktionen fackforeningsrorelsen mot denna återhållsamma lonepolitik våxte; det kunde ju inte vara en naturlig och rimlig uppgift for fackforeningsrorelsen, i en inflationskonjunktur med goda vinster hålla tillbaka for foretagens eller for penningvårdets skull. Reaktionen mot denna frivilliga lonestabiliseringspolitik kom sedan i ett olyckligt låge efter Koreakrisen.

Som jag redan nåmnt vill man i Sverige undvika en tvångsmåssig regieringav

ringavlonerna. Facklig frihet anses vara ett frihetsvårde av hog prioritet.Detta emellertid inte endast for fackforeningsrorelsen utan indirektockså arbetsgivarna-foretagen, vilket inte alltid inses. Den fackligafriheten ju forutsåtta en tillråckligt stor sektor av fria foretag, med vilka avtalsforhandlingar kan ske tåmligen oberoende av staten. Det vore ju också naturligt, att fackforeningarna foredrog en någorlunda svag part på andra sidan forhandlingsbordet framfor statsågda eller av staten starkt beroende foretag. Det år overhuvudtaget for jåmvikten i vart samhållenog lyckligt, att både kooperationens och fackforeningsrorelsens liberala principer bryter mot de mer socialistiska argumenten for att losa inflationsproblemet genom starkt okad statlig kontroll eller socialisering. Under det senaste året har från yngre socialdemokratiskt hall sålunda framforts skål for en socialisering av skogsindustrierna under hånvisning till att dessa utgor den viktigaste inkorsporten till inflationen. De under en hogkonjunktur regelmåssigt snabbt stigande exportpriserna på tråvaror och massa drar med sig hojda skogspriser och starka lonerorelser bland skogsarbetarna, varifrån inflationsmentaliteten sprider sig till andra omraden.Det emellertid inte riktigt klart av argumenteringen, hur man tanker sig att en statligt dirigerad skogsindustri båttre skall stå emot utifrån kommande inflationspåfrestningar. Man har också hart roster från fackforeningshåll inom skogsindustrien, som tydligen inte utan vidare accepterar denna typ av losning utan framhåver betydelsen av enskild foretagsamhet just på exportens konjunkturrorliga omraden.

Ser vi på den faktiska ekonomiska politiken i Sverige sådan den forts under de senaste åren finner vi, att man framforallt litat till finanspolitiken.Man siktat på att komma åt inflationsvinsterna genom en serie åtgårder av typen exportavgifter, sårskild konjunkturvinstskatt, investeringsavgift,begrånsning ratten till avskrivningar på lager och inventarier.Dessa har utan tvivel ex post begrånsat de redovisade vinsterna men uppenbarligen inte tillråckligt snabbt och effektivt hindrat pris- och loneinflationen. I Sverige diskuterar man ett forslag till en form av mer aktiv finanspolitik, som hosten 1951 lades fram av en organisationskommittéinom Syftet med finanspolitiken skulle enligt detta forslag i sista hand gå ut på att klåmma ihop vinstmarginalerna mellan hojda loner och hojda indirekta skatter. Om man tanker sig en lonehojning med 5 procent utover det utrymme som motsvarar produktivitetsstegringen,så effekten på efterfrågan neutraliseras genom en hojningav indirekta skatterna. En tillråckligt stor hojning av de indirekta skatterna skulle betyda, att foretagarna — eftersom ekonomien bringats i balans — inte år i stand att kompensera sig for lonehojningarna. Utvecklingenmaste bli ojåmn på olika omraden, men i genomsnitt

skulle detta vara forhållandet. Hårigenom skulle vinstmarginalerna pressas ihop och den privata sektorns expansionslust hållas tillbaka. Med stod av en sådan politik skulle utrymme också beredas for en expansiv statlig ekonomiskpolitik i kontrast till den negativt regierande politik som varit karakteristisk for de foregående inflationsåren.

Den stora fordelen med finanspolitiken i jåmforelse med penningpolitiken i sedvanlig mening år ur dessa synpunkter, att den i langt hogre grad kan differentieras i olika avseenden. Det skulle enligt det diskuterade forslaget vara mojligt, att hålla nere konjunkturen inom olika delar av det enskilda nåringslivet i onskad grad, samtidigt som staten genom olika åtgårder, inte minst genom generosa flyttningsbidrag, som okar rorligheten på arbetsmarknaden, till att arbetskraft overfores från verksamhetsgrenar och foretag som tvingas inskrånka till omraden med expansionsmojligheter. Leder politiken till att marginalforetag i storre utstråckning tvingas lågga ner driften, så att mer betydande arbetsloshet hotar att uppstå, kan staten genom positiva åtgårder, t. ex. i form av subventioner och lån, hålla verksamheten liv inom omraden, som staten vill stodja.

Staten skulle sålunda genom en depressiv finanspolitik riktad mot det enskilda nåringslivet inte bara kunna åstadkomma ett så pass forsåmrat vinstlåge, att risken for loneinflation effektivt reduceras, utan dårigenom också bereda utrymme for en aktiv planering av samhållsutvecklingen i de banor, som statsmakterna ger hog prioritet. Det femårsprogram for den ekonomiska utvecklingen i Sverige, som lades fram forrå hosten, byggde i viss mån på tankegångar av denna typ. Genom okade indirekta skatter och ett darav foljande statligt sparande skulle utrymme ges åt offentliga investeringar skolor, vågar o. s. v.) och framfor allt åt ett utvidgat bostadsbyggande.

I Sverige liksom i andra lander ger långsiktsperspektiven en onskelista på oundgångligen nodvåndiga investeringsprojekt, som ståller problemet hur sparandet skall kunna bringas upp till erforderlig nivå. Några storre mojligheter bringa upp det enskilda inkomsttagarsparandet finns knappast vid den skatte- och socialutgiftspolitik vi beståmt oss for. Det hoga foretagssparande i hog grad levt på under foregående år maste bringas ned våsentligt, eftersom det ju framkallat loneinflationen. Man kan dårfor saga, att den finanspolitik man soker sig fram till betyder ett overforande av foretagssparandet till statsbudgeten. Ett okat offentligt sparande skulle vara en losning på vart inflationsproblem. Dessa idéer år givetvis varken nya eller originella, men de har på ett stimulerande sått framforts i ett låmpligt låge. Det år emellertid inte lått att overtyga t. ex. konservativa fackforeningsmån och socialdemokrater om att indirekta skatter år till forman for arbetarna. Nu sitter det ett par kommittéer i Sverige och provar mojligheterna att med en ny skattepolitik finna framkomliga vågar.

Fordelen med finanspolitiken ligger enligt den hår gjorda upplåggningen i att den teoretiskt sett kan differentieras i den grad man onskar. Detta medfor, att man inte behover hålla den allmånna efterfrågenivån så hog som annars skulle vara erforderligt for att nå hog och jåmn sysselsåttning. penningpolitiken i dess vanliga mer generella utformning har man inte dessa mojligheter att centralt dif feren ti era verkningarna. Som kritikerna sager, verkar den »blint« på investeringarna allt efter dessas kånslighet for rånteforåndringar. Av politiska skål har penningpolitikens mojligheter i Sverige i hog grad begrånsats, når råntan i huvudsak varit tabu som medel for den ekonomiska politiken. Någon mindre råntehojning har dock agt rum under de senare åren (omkring V 2 procent på den långa råntan for statliga lån), men denna stegring har knappast varit ett planmåssigt i penningpolitiken.

Reaktionen mot 1951 års våldsamma inflation har emellertid också utlost en annan instållning till penningpolitiken, som resulterat i forsok med en i viss mån ny typ av penningpolitik. Den siktar på att nå effekt genom kontroll av likviditeten och regiering av kapitalmarknaden inom ramen for i huvudsak oforåndrad råntenivå. Vi har sålunda fått en fullmaktslag råntereglering, som gor det mojligt for statsmakterna att låsa existerande råntesatser eller fixera in- och utlåningsråntor vid låmpliga lågen. Denna lag, som nårmast utgjorde en reaktion mot rånteglidningen på knappt y2y₂ procent under hosten 1950, då riksbanken underlåt att stod ja marknaden och litade till vissa mycket allmånna overenskommelser med affårsbankerna, har emellertid inte tillåmpats. Råntelagen utgor dock genom sin existens utan tvivel en gynnsam allmån betingelse for riksbankens overlåggningar overenskommelser med kreditmarknadens institutioner och ger också en bekråftelse på statsmakternas instållning till råntan.

Penningpolitiken har sålunda från bor jan av 1952 inriktats på att nå kontroll over kreditgivningen genom overenskommelser med affårsbankerna och andra kreditinstitut. Det år inte mojligt att i detta sammanhang gå nårmare in på den i Sverige tillåmpade tekniken. Jag får no ja mig med att nåmna, att man i forstå hand syftat till att nå restriktivitet i affårsbankernas genom overenskommelser om den grad av likviditet som skall uppnås for olika banker. Det bor emellertid observeras, att den starkt restriktiva kreditgivning, som nåtts under 1952, huvudsakligen framkallades av det våldiga budgetoverskottet under forstå halvåret, som drog likvida medel från marknaden. Den kreditåtstramande politik, som åstadkommits under 1952, har kompletterats med overenskommelser om bindning av råntevillkor prioritet for olika slag av utlåning, dår i forstå rummet stats-, kommun- och bostadslån favoriseras. Riksbanken utovar dårjåmte fullståndig over nyemissioner av obligationer.

Den nya penningpolitiken har inte genomforts utan friktioner. Det år

dårvid av intresse att observera, att affårsbankerna i allmånhet tycks ha funnit sig någorlunda val med systemet. Man anser nog ganska allmånt inom affårsbankskretsar, att den åtstramning av likviditet och kreditgivning,som varit i hog grad onskvård och utgjort ett vålkommetavbrott den tidigare passiva riksbankspolitiken. For affårsbankernahar inte alltfor mycket avvikit från det normala, nar likviditetsknapphet framtvungit en hård beskårning och ransonering av kreditgivningen. Den relativt stabila råntenivån har inte vållat alltfor allvarligaolågenheter inte heller overenskommelserna med riksbanken om fordelningen av långivningen. En forutsåttning for denna relativt positivainstållning dock vara ett hopp om att det år fråga om overgående ingripanden och inte om en borjan till utvecklingen av en ny struktur hos vår penning- och kapitalmarknad med våxande statlig kontroll. Forsåkringsbolagenhar haft betydligt svårare att finna sig i det nya systemet. Livforsåkringsbolagen var sålunda i hostas inte beredda att forlånga avtalen med riksbanken att galla under 1953. Enligt gållande forsåkringslag åligger det bolagen, att i forsåkringstagarnas intresse inom angivna såkerhetsgrånserplacera basta mojliga rånta. Men avtalen med rigsbanken skulle forhindra dem från att fullgora sina skyldigheter mot forsåkringstagarna. Når forsåkringsbolagen »tredskade«, såg sig statsmakterna tvungna att utarbeta ett forslag till tvångslag, som skulle medfora mojligheter att i erforderlig utstråckning dirigera forsåkringsbolagens placeringar av fondmedelfor finansiera investeringar i bostader och statliga och kommunalalånebehov.

Tillkomsten av en sådan lag skulle nog ha betytt en permanent begransning forsåkringsbolagens placeringsfrihet i avsikt att dirigera forsåkringssparandet for den statliga politiken passande riktning. Rådande låge på kapitalmarknaden kunde nåmligen betraktas som ganska normalt. Det synes i sjålva verket som om en balanserad ekonomi med restriktiv penningoch och med någorlunda goda konjunkturer inom det enskilda nåringslivet inte »automatiskt« leder till en ur statsmakternas synpunkt onskvård inriktning av sparandet. Som jag tidigare framhållit maste det vara svårt att vid »normala konjunkturer« få rum med investeringsonskemålen inom ramen for frivilligt sparande (utan inflation). År råntelåget låst och ges långsiktsinvesteringar av typen bostader och kraftverk hog prioritet, maste slutsatsen bli, att våsentligt mer av ransonering och statlig dirigering sparandet an tidigare får bli en bestående ingrediens i den ekonomiska Nu lyckades man dock denna gang utan tvångslagstiftning nå en »frivillig« overenskommelse mellan riksbanken och det stora flertalet en overenskommelse som dock inte blev så ingripande som den foreslagna lagen syftade till.

Det år ganska mårkligt och nog också i någon mån tragiskt, att det fria
nåringslivets mån, som i Sverige så lange ropat på en effektiv penningpolitikfor

politikforatt råda bot på inflationen, nu når de åntligen blir bonhorda får en sådan i en form som de inte gårna vill acceptera. Man har velat ha en effektiv penningpolitik for att slippa detaljregleringar av investeringar, priser och import; i stållet får man en ingående regiering av penning- och kapitalmarknaden. Det år i och for sig mycket mojligt, att de spånningar på kapitalmarknaden, som f. n. råder i Sverige, i huvudsak skulle kunna utjåmnas om en tillråcklig råntehojning tillåts. Under skydd av bostadsochjordbrukspolitiska ormler betraktas emellertid en sådan våg i Sverige som politiskt oframkomlig. Från bankvårldens och naringslivets sida år man trots allt villig att langt hellre ta och åven aktivt stodja den nu tillåmpade typen av penningpolitik an att få ett såmre alternativ realiserat— sig detta skulle vara ett återvåndande till den tidigare epokens passiva riksbankspolitik eller betyda en mer ingripande och på lagstiftning byggd regiering av kreditmarknaden.

Till de liberala doktrinerna hor ju uppfattningen, att centralbanken skall vara relativt sjålvståndig inte bara mot privatbankernas och naringslivets intressen utan åven gentemot staten, enkannerligen finansministeriet. Med den moderna upplåggningen av den ekonomiska politiken — syftande till en planmåssig integrering av penning- och finanspolitiken — hor dessa forestållningar i sin mera extrema utformning till en gangen vårld, inte minst i Sverige med en starkt politiserad riksbanksstyrelse. Men det år i alia fall åven hos oss frågan om ett mer eller mindre av sjålvståndighet for riksbanken med konsekvenser for den typ av ekonomisk politik, som kommer foras. Den tanken ligger nåra, att om banker och andra kreditinstitut på att gora den nuvarande penningpolitiken framgångsrik, okas chanserna att håvda riksbankens relativa sjålvståndighet — och dårmed mojligheterna att slippa en mer ingripande finans- och regleringspolitik.

Det år uppenbart, att den aktiva penning- och finanspolitik, som man syftar att fora, ståller stora krav på våra kunskaper om sammanhangen. Det år inte klart, hur riksbanken genom att fol ja utvecklingen av likviditet och utlåning skall bedoma, om politiken år for mycket eller for litet restriktiv. var visserligen också forhållandet med den gamla typen av penningpolitik, man i hogre grad litade till råntan. Skillnaden mot forr — man får gå tillbaka till 20-talet i Sverige — år val fråmst att vi nu nått eller år på våg att nå en betydligt hogre grad av maktkoncentration, i forstå hand till finansdepartementet; en sådan maktkoncentration borde motsvaras en »minst lika stor« okning av kunskaperna och formågan att oberoende politiska intressen genomfora den ekonomiska politiken efter en viss plan. — Det bor dock tillåggas, att mer oberoende av rationaliteten ur ekonomisk-politisk synpunkt år greppet over kapitalmarknaden ett gammalt onskemål. I så klara termer ror sig emellertid inte den politiska debatten på detta område.

De problem jag hår diskuterat har fått nytt perspektiv genom konjunkturforsåmringenunder

forsåmringenunder1952. Vi år på våg mot ett starkt forsåmrat budgetlåge liksom också mot underskott i den lopande betalningsbalansen. Det finns allvarlig oro for vår exportindustri och detta inte bara på grund av det ogynnsamma kostnadslåget for svensk industri. Den svenska exporten år i hog grad underkastad regleringar från utlandets sida. Vi haller på vår langt drivna importliberalisering, samtidigt som många av våra exportprodukter, inte minst den viktigaste nåmligen pappersmassan, behandlas ungefår på samma sått som danskt smor. Det år sårskilt verkstadsindustrien, som råkat ut for svårigheter med snabbt minskande orderstockar. Faran for valutasvårigheter kan dårfor framtvinga en restriktiv ekonomisk politik, som kommer i konflikt med den fulla sysselsåttningens mål. Ånnu har vi dock inte fått någon som helst betydande oppen arbetsloshet, men många symtom tyder på en dold arbetsloshet i form av korttidsarbete, tillfålliga arbeten, permitteringar under helger o. s. v. Nåringslivets man klagar och målar en ganska dyster bild over framtidsutsikterna. Från denna sida yrkas det typiskt nog på låttnader i fråga om den ekonomiska politikens tryck t. ex. genom borttagande av investeringsavgiften. Från nåringslivets hall håvdas, att svensk industri med hånsyn till skarpt utlåndsk konkurrens maste bringa ned kostnaderna genom okad rationalisering och dårfor inte får forhindras från att gora okade investeringar.

Det ser åtminstone for tillfållet ut som om vi i Sverige nu fått den balanseradekonjunktur, skulle vara en forutsåttning for den åsyftade prisochlonestabiliseringen. skulle dårmed på sått och vis vara fråga om en tillåmpning av fackforeningsrorelsens program for den ekonomiska politiken,fast huvudsakligen kommit till stand genom den internationellakonjunkturforsåmringen. 1952 har man sålunda på viktiga omradenav enskilda nåringslivet fått prisfall samtidigt som lonehojning agt rum, varigenom vinstmarginalerna »programenligt« pressats ihop. Samtidigthar också fått okat utrymme for en efterstråvad expansiv politik,som n. utmynnar i ett starkt okat bostadsbyggande och i en betydandeokning offentliga utgifter for vågar m. m. Ett fullfoljande av programmetståller stora krav på den ekonomiska politiken och detta vare sig konjunkturen åter forbåttras, då penning- och finanspolitiken bor hindra for stark expansion inom det enskilda nåringslivet, eller exportkonjunkturenytterligare då stora krav stålles på penning- och finanspolitikens differentieringsmojligheter. Det kan till slut vara vart att notera, hur liten nytta man har av en nationalbudget vid genomforandet av en ekonomisk politik efter hår diskuterade linjer i en konjunktur av rådande typ. 1951_—52 års starka pris-, lager- och produktionssvångningar har i hog grad stort alia nationalinkomstkalkyler. Det har visat sig oerhort svårt for att inte saga omojligt, att med någon rimlig grad av såkerhet i efterhånd

utrona, hur real nationalinkomst, vinster, sparande, lagerinvestering m. m. foråndrats under dessa år. Detta betyder, att det år mycket svårt att få en grund for att lågga upp ett program i nationalbudgettermer. Vår svenska nationalbudgetdelegation ståils infor ganska omojliga problem, om den skall utreda hur stor tillskottsefterfrågan som år nodvåndig for att hog och jåmn sysselsåttning skall hållas eller hur stor minskning i total efterfrågan som år erforderlig for att valutajåmvikt skall nås under 1953. Den differentieradepenning och finanspolitiken, som åsyftas, ståller helt andra frågor an de som i en tidigare »enkel« konjunktur med inflationsgap kunde besvarasmed av nationalbudgetkalkyler. Det haller vi på och lår oss. Vi får nog i fortsåttningen noja oss med att pr ova oss fram och liksom under tidigare skeden i sista hand lita till symtom på våsentliga foråndringari s. k. samhållsekonomiska balansen, sådana dessa framtråder i utvecklingen av priser, valutalåge och arbetsloshet.