EN LÄROBOK I NATIONALEKONOMI 1)

Denna nya lårobok ar avsedd att ersatta professor Winding Pedersens vålkånda arbete, »Samfundsøkonomiens Grundtræk«, som enligt forfattarens onskan icke skall ges ut i ny upplaga. Den ar narmast avsedd att ligga till grund for undervisningen i nationalekonomi vid handelshogskolorna men aven att anvåndas vid andra låroanstalter och for sjålvstudier. Ehuru den ar inriktad på en dansk lasekrets, kan den såkert finna en marknad aven i de andra nordiska lånderna. I Sverige ha professor Nyboe Andersens populåra larobocker, »Penge og Penges Værd«« och »Den økonomiske Sammenhæng« — den senare aven i svensk oversåttning —_■, fått stor spridning och anvands som larobocker bl. a. vid socialinstituten. Den goodwill prof. Nyboe Andersen harigenom forvårvat i Sverige kommer forvisso icke att minskas genom den nya stora låroboken, som pråglas av hans och hans två kollegers stora sakkunskap och pedagogiska talang.

Boken vander sig nårmast till låsare, som ha foretagsekonomi som huvudåmne och hamta sina kunskaper håri från andra kållor, men behandlar åndock de till denna grånsande delarna av partialteorien tåmligen utforligt — dock kanske icke så fullståndigt, som vore onskvårt for att den skulle bli låmplig som larobok vid svenska universitet, dår foretagsekonomi icke forekommer som sårskilt åmne. Rec. anser emellertid, att boken med vissa kompletteringar år fullt anvåndbar som kursbok for betyget approbatur vid universiteten i Sverige.

Boken har skrivits av ett forfattarbolag, vårs medlemmar åro solidariskt ansvariga for dess innehåll och utformning. Detta torde också vara den mest rationella metoden att produeera en larobok i ekonomisk teori. Forfattarna lyckonskas till att ha introducerat denna arbetsform i Skandinavien; i Amerika har ju tidigare publicerats larobocker med åtminstone två forfattare. Sex ogon se mera an två; samarbetet och den omscsidiga kritiken åro ågnade att vasenlligl hoja produktens varde. Numera torde det nåstan overstiga en månniskas krafter att ensam åstadkomma en forstklassig larobok i nationalekonomi. Den icke minsta fordelen med den solidariska ansvarigheten år att den hindrar forfattarna från att odla sårmeningar och specialintressen. Ett enmansverk kan få en mera personlig prågel, men elementåra bocker bora helst hålla sig till vad som år vetenskapligt commune bonum, medan originaliteten sparas till ett hogre stadium. Joan Robinson sager i forordet till ett vålkånt populårt arbete, att hon gjort sitt basta for att motstå frestelsen att »address my colleagues over the heads of my audience«. Den partiella anonymitet, som kånnetecknar medlemmen av en forfattarfirma, bidrar också till att eliminera risken for dylika felsteg.

Forfattarna ha lyckats fortråffligt med det som år den svåraste uppgiften for pedagoger: att hålla rått kurs mellan den ytliga enkelhetens Scylla och den korrektasvårbegriplighetens Carypdis. De avsnitt i boken som just i detta hånseende gora det starkaste intrycket, åro kap.VI_—IX, som behandla totalteorin. Sårskilt framstållningenav teorin for betalningsbalansen och våxelkurserna samt handels- och

---

1) P. Nyboe Andersen, Bjarke Fog og Poul Winding: Nationaløkonomi. Einar Harcks Forlag 1952. 431 sider. Pris: 28,50 kr.

valutapolitiken i kap. VII ar ypperlig. Rec. erinrar sig icke att ha sett någon battre eller ens lika bra redogorelse for denna problemkrets i andra lårobocker. Uppdelningenav betalningsbalansens poster i autonoma och utjåmnande vid behandlingenav utrikeshandelns jåmviktsproblem synes vara mycket åndamålsenlig. Den uttrycker ju samraa tanke som Stockholmsskolans distinktion raellan ex ante och ex post. Det hade kanske varit lampligt att anvånda en liknande terminologi vid diskussionen av sparande-investeringsbalansen i kap. VIII. Framstållningen hade hårigenom vunnit något i likformighet och pedagogisk slagkraft. Paralleller mellan det interna och det externa balansproblemet åro ofta mycket instruktiva. Sparandeinvesteringsbalansenkan betraktas som en intertemporal bytesbalans och rantefaktorn1 + r som ett slags intertemporal våxelkurs, vilken i likhet med valutakursernanumera ar ett politiskt pris och såsom jåmviktsskapande faktor spelar en annu mera underordnad roll ån dessa. Man kan då också påvisa att penningens vårdebevararfunktion år ett villkor for multilateralt byte mellan olika perioder liksom dess funktion som bytesmedel resp. valutornas konvertibilitet ar ett villkor for det multilaterala bytet inom landet resp. mellan lånderna.

I kap. VIII, »Indkomst, prisniveau og beskæftigelse«, tillåmpas Stockholmsskolans forloppsanalys på ett skickligt sått. Forfattarna ha avstått från den i moderna engelskspråkiga bocker gångse metoden att demonstrera ett totalekonomiskt jåmviktslåge som en skarningspunkt mellan en sparkurva och en investeringskurva eller mellan en nationalutgiftskurva och axelvinkelns bisektris med nationalinkomsten på den horisontella axeln. Rec. delar i viss mån forfattarnas negativa instållning till denna metod, som ju utgor en statisk formulering av ett dynamiskt problem. Sjålva begreppet totalekonomisk jåmnvikt ar ju ganska diskutabelt; det innebår en tillåmpning av partialteorins komparativt-statiska metod på totalteorins essentiellt dynamiska problematik. Det kan dock ifrågasåttas om icke Keynesdiagrammen — med nodiga reservationer — åro en pedagogiskt andamålsenlig introduktion till totalteorin, forutsatt att de kompletteras med en forloppsanalys. Rec. har funnit det svårt att helt avstå från dem i sin undervisning. Genom att anvånda dem får man också en viss anknytning till partialteorin, vårs diagram for prisbildningen vid fullståndig konkurrens i viss mening utgor en brygga — låt vara en bråcklig sådan — mellan partial- och totalteori.

Multiplikatorteoremet ar utelåmnat, bortsett från en kort antydning i avsnittet om det allmånnas depressionspolitik i kap. IX. Detta kan givetvis motiveras med att teoremet i sin ursprungliga, statiska formulering blott år en omskrivning av identiteten nationalutgiftsdifferens = nationalinkomstdifferens. Om frågestållningen dynamiseras i periodanalysens form, synes dock multiplikatorn ha en viss anvåndbarhet som ett koncentrerat uttryck for viktiga samband.

Kap. IX med titeln: »Økonomiske bevægelser« analyserar historiskt givna expansions - och kontraktionsprocesser. Det ger alltså konjunkturteori i ordets mest vidstråckta bemarkelse och diskuterar också konjunkturpolitiska problem. Framstållningen år odoktrinår, val nyanserad och i basta mening eklektisk.

Det viktiga kap. VI, som behandlar penning- och rånteteorin på 32 sidor och som avslutas med en utmårkt redogorelse for den danska penningpolitiken 1939_— 1950, år synnerligen vålskrivet men kanske alltfor koncentrerat; det tarvar nog kompletteringar. Forfattarna hånvisa sjålva till professor Jørgen Pedersens »Pengeteori og Pengepolitik« i listan over supplerande litteratur. For nyborjare åro nog de teoretiska kapitlen i Lars-Erik Thunholms »Svenskt kreditvåsen« mera låttillgångliga.

De partialteoretiska kapitlen II_—V med rubrikerna »Indkomstanvendelsen«, »Indkomsterhvervelsen«, »Produktion og prisdannelse« och »Produktionsfaktorernes priser« syfta framforallt till att ge en konkret och levande bild av de ekonomiska subjektens stiillning och reaktioner i en nutida marknadshushållning, som ar kringgardad av statens direkta och indirekta kontroller. Forfattarna ha lyckats bra harmed, men det har i någon mån skett på bekostnad av den didaktiska overskådligheten. Framstållningen av marknadssituationerna hade måhånda bort goras något mera systematisk, trots de risker for schematisering som detta inedfor. Det ar sant, att den ekonomiska teorins marknadssituationer i verkligheten glida over i varandra och sallan forekomma renodlade, men det hade kanske varit låmpligt att uppstålla en katalog over de ingredienser, som de existerande marknadsformerna innehålla i olika proportioner. Forfattarnas terminologi avviker något från den vedertagna. Man faster sig vid att den gångse termen oligopol icke forekommer, ehuru sjålva foreteelsen analyseras, dock utan anvåndning av den ganska instruktiva knakurvan.

Ett vardefullt drag ar det starka ock konsekventa framhåvandet av tidsfaktorns betydelse. Dårigenom får åven partialteorin ett inslag av forloppsanalys. Forfattarna ha dårvid foljt den marshalJska traditionen men utan de normalpriskonstruktioner, som alltjåmt spoka åven i moderna bocker. Sarskilt tacknamligt ar att prisbildningen vid fullståndig konkurrens, som brukar vara en svag punkt i de fiesta lårobocker, framstålles som ett forlopp med potatismarknaden som exempel. I avsnittet »Prisdannelsen for differentierede varer« ha forfattarna bembdat sig om att med utnyttjande av empiriskt material ge en bild av hur foretagarnas priskalkylering i verkligheten går till. Den traditionella marginalanalysen kommer efteråt.

En god sak år att forfattarna ågnat rått stort utrymme åt produktionsfaktorernas prisbildning, d. v. s. den funktionella inkomstfordelningen, och åven några sidor åt den personella inkomstfordelningen. Fordelningsteorin år ju annars efter grånsproduktivitetsteorins degradering till ett element i produktionsteorin mycket styvmoderligt behandlad i moderna lårobocker.

Den forstå upplagan av en lårobok har alltid vissa ofullkomligheter, denna bok dock mindre an många andra. Fofattarnas samarbete har val redan fore tryckningen eliminerat det mesta hårav. Om rec. lågger sina två ogon till deras sex och i det foljande gor några detaljanmårkningar, så sker det blott i forhoppning om att dessa — i den mån de icke bottna i rena missforstånd eller åro alltfor bagatellartade — kunna vara till någon nytta vid redigeringen av nåsta upplaga av verket.

Det har sagts, att det svagaste kapitlet i en lårobok ofta år det forstå. I någon mån galler detta åven om denna bok. Det syftas hårvid nårmast på §§ 2—42_—4 i kap. I. Den ekonomiska teorin år som en byggnad med flera ingångar. Det galler for låraren att vålja den som gor det låttast for de studerande att snabbt orientera sig. Forfaltarna borja med allmånna betraktelser om knappheten, som ju blott år ett sått att utrycka det faktum att varor och tjånster ha priser. Rubriken till § 2, »Knaphedens lov«, forefaller dårfor något missvisande, sårskilt som forfattarna eljest visligen avstå från att tala om ekonomiska lagar. En terminologisk egendomlighetår att nederbord anfores som exempel på fria nyttigheter. Motiveringen år att man ånnu icke kan producera regn. Men man koper ju regn indirekt når man betalar ett relativt hogt pris for en jordbruksfastighet, som år belågen i en nederbordsrik trakt. Forfattarna anse, att regnet skulle bli en knapp nyttighet om det blir tekniskt mojligt att framkalla regn på låmpliga platser och vid låmpliga

Udpunkter. Effekten av ett sådant tekniskt frarasteg vore val att nederborden bleve
mindre knapp an forut, liksom knappheten på jord mildras genom ott man kan
producera ny jord genom torrlåggning.

I § 3 ges en allmån overblick over produktionsproblemet med undcrrubrikerna »Hvor meget skal man producere«, »hvad skal man producere« och »hvordan skal man producere«. Vem lir då denne »man«? I detta sammanhang ar det tydligen sjålva folkhushållet, betraktat som ett fiktivt ekonomiskt subjekt. Det ar den klassiska och nyklassiska doktrinens »kommunistiska fiktion«, som i denna idékrets blev anknytningspunkten for tcleologiska utlåggningar om samhållsekonomin. Forfattarna ha naturligtvis inga dylika avsikter- utan ha blott velat framstålla vissa allmånna ekonomiska sammanhang, som antas vara oberoende av samhallets politiska organisation, men resonemangen bli skåligen innehållslosa, om man icke forutsåtter en total kollektivism. Diskussionen av val mellan olika mojligheter att anvånda produktionsfaktorerna: produktion av lantbruks- eller industriprodukter, produktion av konsumtions- eller kapitalvaror o. s. v., hanger i luften nar man ånnu icke har introducerat priserna. Rec. lagger ingen vikt vid denna anmårkning utan vill blot ha sagt att det kan vara en smula oforsiktigt att på ett tidigt stadium leda in låsarnas tankar på teleologiska banor. Det basta såttet att borja en lårobok ar nog att efter en kort redogorelse for den nutida samhållsekonomins fysiska och institutionella ram kasta sig direkt in på nationalbokforingen. Man kan naturligtvis också ta en analys av de verkliga ekonomiska subjektens valhandlingar som utgångspunkt, men då bor jar man direkt med partialteorin.

I § 4 talas om att hushållens sparande stålles till de foretags forfogande, vilkas egna sparande icke råcker till at finansiera en planerad utvidgning av produktionsapparaten. Produktionen finansieras emellertid med pengar och icke genom sparandet, vårs socialekonomiska funktion blott år att skapa ett utrymme for investeringar utan inflation. Sparandet kan ju i socialekonomisk mening icke lagras, varfor man icke ens i det fall då ett foretag bekostar investeringar med egna fonder, kan påstå att sparandet finansierar investeringen.

Avsnittet om den internationella handeln i kap. I borde hellre ha infogats i kap VII. Allmånna resonemang om det internationella bytet som en form av arbetsfordelning mellan lånderna bli foga givande, når prisbildningen på varor och valutor låmnas utanfor.

På några stållen i kap. I finner man påståenden som icke aro generellt giltiga. Det sags t. ex. att avskrivningsbelopp anvåndas till att kopa nya produktionsmedel, som skola ersåtta de utrangerade. Detta galler icke for extraktivindustrier eller for foretag, som skola avvecklas, innan återanskaffning av varaktiga produktionsmedel blir aktuell.

I avsnittet om nationalbokforingen uppstålles ett schema, som fullt korrekt uttrycker att bruttonationalprodukt = bruttonationalindkomst, bruttoinvestering = bruttosparande o. s. v. Den påstådda overens.ståmmelsen mellan reinvestering och avskrivning galler dock icke ens socialekonomiskt generellt. Den år uppfylld i en stationår hushållning och åven i en progressiv, om man bortser från svårigheten att dår dra en grans mellan reinvestering och nyinvestering. Den galler dåremot icke i ett samhålle med negativ nettoinvestering. Hårtill kommer att om kapitalforemålen ha en ojåmn åldersfordelning, kan avskrivningarna overstiga reinvesteringen for en bokforingsperiod, åven om folkhushållet år stationårt eller progressivt for en långre period. Konjunkturvåxlingarna alstra en dylik ojåmnhet i kapitalvarustocken och de skårpas av denna.

I diskussionen av de faktorer, som påverka efterfrågans priselasticitet, stiges alt denna troligen år mindre an 1 for lyxvaror vid hoga priser, om man bortser från substitutionsmojligheten. Detta år något diskutabelt. Åven om en vara saknar substitut, så år ju sjålva behoven till en viss grad substituerbara. Vid något pris maste efterfrågekurvan tråffa den vertikala axeln och då blir elasticiteten oåndligt stor.

Elasticitetsdefinitionen år en smula oklar. Det sags att priselasticiteten år negativ, når efterfrågekurvan har negativ lutning men att man »underforstår« minustecknet och alltså anvånder positiva elasticitetstal, fastån man mcnar att de åro negativa. I konsekvens harmed sages korselasticiteten vare positiv vid substitutiv efterfrågan och negativ vid komplementår efterfrågan. År det icke båttre att bibehålla Marshalls definition, enligt vilken priselasticiteten år positiv, då efterfrågekurvan lutar negativt? Att priset på den ena varan och den efterfrågadc mångden for den andre foråndras i samma riktning vid substitutiv efterfrågan galler f. 6. icke generellt, eftersom realinkomsteffekten kan vcrka i motsatt riktning, men dessa sammanhang åro besvårliga att utreda utan indifferenskurvor.

Framstållningen av prisdifferentieringens teori synes vara alltfor kortfattad. Det omtalas icke att villkoret for vinstmaximering år att grånsintåkten år lika stor på alia marknaderna. Åtminstone dumpingfallet borde nog ha illusircrats med ett diagram. Som exempel på prisdifferentiering anfores bl. a. att man tar olika priser vid olika tidpunkter for vissa saker, t. ex. att hyran for en sommarstuga år lågre i juni ån i juli. Detta år dock snarare ett exempel på prissåttning vid joint supply ån på ren prisdifferentiering. Hår år det ju fråga om olika nyttigheter. Dessa båda problem ha visserligen ofta ett nåra samband, men bora nog hall as isår i en teoretisk framstållning.

Det såges att storsta delen av reklamen har som huvudverkan att en del av efterfrågan overflyttas från ett foretag till ett annat i samma bransch. En mycket stor del av reklamen år val dock retentiv, d. v. s. den formår blott neutralisera effekten av konkurrenternas reklam. Forfattarna antyda sjålva detta vid beskrivningen av oligopol med produktdifferentiering.

Vid framstållningen av de inbordes sambanden inorn prissystemet hade det kanske varit båttre att i storre utstråekning bibehålla Marshalls terminologi. Hans term »composite demand« = sammansatt efterfrågan torde vara båttre ån i'orfattarnas »konkurrens om utbudet«. En terminologisk forbåttring vore nog också att betrakta forenad och alternativ efterfrågan resp. forenat och alternativt utbud som specialfall eller grånsfall av de mera generella begreppen komplementår och substitutiv efterfrågan resp. komplementart och substitutivt utbud. Ur dispositionssynspunkt hade det nog varit båttre att placera redogorelsen for de allmånna prissammanhangen efter eller i slutet av kapitlet om produktionsfaktorernas priser.

I framstållningen av prisbildningen på jord och varaktiga kapitalforemål hade det varit onskvårt att relationen mellan priserna på nyttjandena och priserna på sjålva objekten blivit mera ingående analyserad. Jordrånteteorin år ju en teori for priset på jordnyttjanden. Forfattarna diskutera emellcrtid blott prisbildningen på sjålva jorden. Denna antas ha en vertikal utbudskurva. Dårmed åsyftas tydligen att den totala tillgången på jord år given. »Efterfrågan« måsta då betyda benågenheten att åga jord, alltså ett »stock concept«. Utbudet av jordegendomar på marknaden for dessa år givetvis icke konstant. Och åven tillgången på jord for vissa anvåndningar år variabel.

I det penningteoretiska kapitlet anvåndas termerna utbud av och efterfrågan
på betalningsmedel. Dessa uttryck åro ju allmånt vedertagna, så det år kanske

småaktigt att anmårka på dem. Men det hade nog varit på sin plats att framhålla,att rtbud och efterfrågan i detta fall åro stock concepts. De betyda i verklighetenpenningtillgång resp. benågenhet att åga pengar vid en viss tidpunkt. Den språkliga inneborden av utbud och efterfrågan på pengar år val egentligen en benågenhet hos banksystemet att oka penningmångden resp. en benågenhet hos allmånheten att oka sina kassor under en period.

Det har redan sagts att bokens framstållning av penning- och rånteteorin år starkt koncentrerad. Man hade nog onskat att i denna lårobok få återse mera av professor Nyboe Andersens utmårkta behandling av dessa problem i de tidigare publicerade arbetena »Penge og Penges Værd« och »Laanerenten«. Betydelsen av betalningsmedelsvolymens uppdelning på transaktionskassor och spekulationskassor och i samband dårmed distinktionen mellan kommersiella och finansiella transaktioner synes icke vara tillråckligt starkt framhåvd. Keynes definierar som bekant penningens inkomstomloppshastighet som en kvot mellan nationalinkomsten och transaktionskassorna. Forfattarna anvånda den mera vanliga definitionen: nationalinkomsten dividerad med hela penningmågden. Med ett sifferexempel demonstreras sambandet mellan penningens inkomstomloppshastighet och intåktsterminerna. Om nationalinkomsten år 18 miljarder och inkomsten utbetalas månadsvis, skulle en penningmångd av 1500 mill. kr. vara tillråcklig for att klara hela omsåttningen. Men det nåmnes intet på detta stalle om att en del av penningmångden anvåndes for omsåttning av vårdepapper, aldre kapitalforemål och mellanprodukter. Nyborjaren blir kanske något konfunderad av detta exempel, ty han har i foregående styeke blivit upplyst om att penningens inkomstomloppshastighet i Danmark omkring år 1950 var 3.

Finanstullar definieras som tullar vilkas huvudsyfte år att »skaffa pengar till statskassan«. I en lårobok år det kanske bast att undvika denna populåra fras. Det socialekonomiska syftet med skatter och finanstullar år ju att doda kopkraft. De ha givetvis också rent monetåra verkningar, men det bor helst uttryekas på ett annat sått. Alia som sysslat med undervisning i nationalekonomi, ha nog den erfarenheten att nyborjare ha svårt att frigora sig från en falsk privatekonomisk analogi i sin syn på den offentliga hushållningen.