Nutidssamhällets tillkomst Kvantitativt studerad

Foljande sidor utgor forstå ansatsen till ett arbete som ej år mer an nått och jåmnt påborjat och vårs fortsåttning ånnu endast ar planerad. Det åsyftar att vara en utgångspunkt for framstållningen av den ekonomiska historien från tidpunkten efter Napoleonskrigens 1815 fram till nutiden, med tyngdpunkten på tiden fore det forstå vårldskrigets utbrott 1914. Problemstållningen kan uttryckas så: hur har ett ekonomiskt samfund med den prågel som utmårkte aldre tider och som i huvudsak var oforåndrad annu 1815 på ett kort århundrade kunnat forvandlas till forkrigstidens moderna samhålle? Den omvålvning som låg i detta forlopp utgjorde av det mest djupgående som Våsterlandets hela historia haft att uppvisa; det år ovisst, om vår kulturkrets' forvandlingar har foretett ett forlopp som i lika hog grad har revolutionerat månniskornas villkor. Efter mitt forstand bor studiet av sårskilda nåringar liksom av begrånsade håndeiser eller kortare tidrymder under det nittonde århundradet fråmst ses ur denna synvinkel, ses som bidrag till denna problemstållning. Också av aldre tider bor i ganska hog grad orienteras med hånsyn till denna, de bor uppfattas som forberedelse eller motsats det angivna forloppet.

Det år givet, att ett nåra nog obegrånsat antal skiida synpunkterkan på något till den grad omvålvande. Många av dessa synpunkter år dessutom komplementåra, så att de alia kan vara riktiga. Men man kan ej slå sig till ro med ett sådant resultat.Det av storsta vikt att ej bli stående vid slutsatsen att det ena och andra har inverkat; man maste soka sig fram till svar

på frågan om de olika momentens andel i resultatet. En sådan uppgift år under alia forhållanden mycket svar och ofta oloslig; men den erbjuder likvål storre mojligheter till losning når man har siffermåssigt material att rora sig med an når det ej år mojligt att komma till mer an allmånna, icke preciserade omdomen. Svaret blir dårfor i stor utstråckning beståmt av tillgången på statistiskt material, vilket naturligtvis begrånsar undersokningens utforbarhetoch medfor risken att de statistiskt måtbara faktorernaoverskattas sin inverkan på det hela. Detta maste beaktasvid slutsatser ur undersokningen, men det hor till samhållsforskningensofrånkomliga och bor ej få stå i vågen for dess fortgång.

Den nu antydda problemstållningen synes få sårskild vikt i betraktande den »revolution« i den ekonomiska teoriens behandling på en mångd hall vårlden over har ståilts i samband med John Maynard Keynes' General Theory av år 1936. Det hållbara ohållbara i den nya konstruktionen, uppfattad enbart som ett sammanhångande teoretiskt system, år ej vad det dårvid galler. Keynes var sjålv i sin bok ytterst ivrig att framstålla teorien den enda råtta tolkningen av en faktisk, yttre verklighet, alk sedan historiens gryning. Redan valet av titel på boken: General Theory var uttryck dårfor, och det kom dessutom fram i sårskilda våndningar, t. ex. denna (sid. 347 f.):

It is impossible to study the notions to which the mercantilists were led by their actual experiences without perceiving that there has been a chronic tendency throughout human history [sic] for the propensity to save to be stronger than the inducement to invest. The weakness of the inducement to invest has been at all times the key to the [sic] economic problem.

Hur just merkantilisternas yttranden skulle kunna uppfattas som bevis for en tendens som stråckte sig over årtusenden maste forbli en hemlighet som Keynes tog med sig i sin beklagligt tidiga grav; men det skall hår alldeles låmnas å sido. Det avgorande år nu, att Keynes ansåg sig kunna faststålla en i den yttre verklighetenuniverseli, annat dominerande tendens, d. v. s. ville finna en formel for hela det faktiska, historiska forloppet. I betraktande

av den nåstan enastående roll som hans teori har fått både for teoretikernas forestållningar och for den ekonomiska politiken jorden runt, forefaller det som en viktig uppgift for den ekonomiskaforskningen komma fram till hållbara resultat i fråga om en verklighet som han endast har presumerat. Visserligen ar det uteslutet, att Keynes' psykologiskt formåde kategorier i någonhogre skulle kunna vare sig verifieras eller vederlåggas. Men om man genom empiriskt studium kunde komma några bland de viktigaste beståmmande faktorerna på spåren, så skulle dåri komma att ligga också en provning av riktigheten eller oriktighetenav tolkning av verkligheten.

A priori bor man alltså varken acceptera eller avvisa Keynes' tolkningsforsok, och hår skall det endast uppfattas som en av de många utgångspunkter for verklighetsstudiet man maste operera med for att kunna stålla de råtta frågorna på materialet. Också om man skulle komma fram till helt andra slutsatser an Keynes gor i sin vårldsberomda bok, skulle det for ovrigt visa sig, att man eventuellt kunde åberopa hans egna uttalanden som uttryck for verkligheten, och nårmast verkligheten just under det nittonde århundradet, d. v. s. som de beståmmande faktorerna vid tillkomsten det moderna ekonomiska samhållet. Det forefaller uppenbart, Keynes sjålv, med den formåga att stålla sig kritisk till sina egna aldre resultat som utg jorde en av hans mest o varderliga fore sin dod kande behov av att varna sina mer okritiska beundrare mot åtskilliga av deras slutsatser ur hans låra, fastån lårjungarna ej har varit mycket villiga att ta hånsyn till varningarna eller ens att ge dem storre spridning. I en posthum artikel om den amerikanska betalningsbalansen som foreligger i juni-håftet av Economic Journal 1946 - Keynes dog i april samma år - skrev han sålunda bland annat (sid. 185):

I find myself moved, not for the first time, to remind contemporary economists that the classical teaching embodied some permanent truths of great significance, which we are liable to-day to overlook because we associate them with other doctrines which we cannot accept without much qualification. There are in these matters deep undercurrents at work, natural forces, one can call them, or even

the invisible hand, which are operating towards equilibrium. If it
were not so, we could not have gone on even so well as we have for
many decades past.

På foljande sida i uppsatsen talar Keynes om "how much modernist gone wrong and turned sour and silly, is circulating in our system". Naturligtvis år det lika litet meningen att på forhånd derma uppfattning som att stodja sig på den han tidigare gav uttryck åt.

Kanske låter det foregående alltfor anspråksfullt i forhållande till ej blott de foljande par sidorna utan också till den undersokning sedan skall komma till stand. Det ar ej stor forhoppning att någon stor del av vad man villyetal_veta också skall kunna faststållas; också några fragment skulle vara av varde. Någon undersokning av hela det internationella forloppet skall jag ej ens forsoka, icke blott dårfor att det statistiska materialet formodligen otillråckligt for åndamålet utan också dårfor att min avsikt består i att lågga grund till ett oversiktligt avslutningsband mitt arbete Sveriges ekonomiska historia från Gustav Jag vågar hoppas, att en sådan undersokning for Sverige delvis skall bli av intresse också for de ovriga nordiska lånderna, dårfor att deras karaktår har paralleler till den svenska; men i några hånseenden år dock olikheterna av stor vikt, sårskilt genom det svenska forloppets samband med jårn- och tråvaruindustriernas Också det internationella forloppet skall naturligtvis foremål for uppmårksamhet, så langt material finns for en bedomning och så langt det återverkade på det svenska eller erbjuder paralleler till detta, de två senare synpunkterna sårskilt Det hela år emellertid endast ett forsok.

Forsokets utgångspunkt skall bli en bearbetning av alia något så når långa serier av statistiskt material. På den vågen bor man i åtskilliga fall kunna få en måtare på den kvantitativa tillvåxt som den moderna hushållningen representerar i forhållande dels till det nittonde århundradets bor jan, dels också till det foregående rhundradet,som har haft tillfålle att studera ingående under en foljd av år och som, åven det, har ett rikt statistiskt material for Sverige att lågga till grund. Sedan det kvantitativa totalforloppet

på den vågen har studerats, kommer den viktigare uppgiften att
soka de beståmmande faktorerna.

For detta åndamål skall materialet forst sonderlåggas efter kortare som maste val jas så att deras inbordes - huvudsakligen kvantitativa - olikheter kan komma fram. Dessa delperioder bearbetas på två vågar. Den ena består i att faststålla tillvåxt (eller tillbakagång) procentuellt och att jåmfora delperioderna detta hånseende; man bor på den vågen kunna beståmma, foråndringarna har varit starkast och svagast. Sådana jåmforelser maste verkstållas enligt formeln for sammansatt rånta, eftersom perioderna har olika långd sins emellan. Emellertid blir medeltal alltid lått missvisande, i detta fall sårskilt dårfor att valet av delperioderna sjålva ej kan hållas alldeles fritt från subjektivitet. nu antydda metoden bor dårfor få vid sin sida en annan, som ej lider av samma fel, nåmligen grafisk behandling av materialet. diagram bor gora det lått både att se våxlingar forloppets hastighet under olika delperioder och att fol ja f orloppet kontinuerligt, utan hånsyn till periodindelningen, d. v. s. också inom de perioder man har valt. Allt detta år avsett for att - om uttrycket må tillåtas - ringa in de medverkande faktorerna, så att man kan se vid vilka tidpunkter foråndringarna har varit viktigast; man kan också kalla det en kartiåggning av f altet. Sedan detta har skett, kommer den egentliga historiska undersokningen, studiet av de kållor man kan finna for konkret studium av nya faktorers tillkomst, och forsvagning eller eliminering av gamla element. De fiesta historiker skulle formodligen gå direkt på denna senare uppgift, men jag skulle tro, att man i så fall både riskerar att forbise avgorande moment och att lått falla offer for forutfattade om betydelsen av det ena och det andra. Emellertid blott erfarenheten visa, om den ena eller andra vågen år den båttre; och som redan har antytts, år jag fullt medveten om att forsoket enligt de nu angivna linjerna kan misslyckas.

En svaghet ligger naturligtvis alltid i det statistiska materialets många felaktigheter, och det kan ej vara tvivel om att många i ovrigt lovande forskningslinjer av den anledningen maste overges.Men grafiska behandlingen ger i detta hånseende vissa

korrektiv. En av dess storsta fordelar år ju att tillåta jåmforelser mellan forlopp i fråga om sins emellan inkommensurabla storheter; framfor alk galler det logaritmiska kurvor. Genom sådana jåmforelserbor i lyckliga fall ganska såkert kunna faststålla, om den ena eller andra serien maste vara felaktig, på grund av det kånda faktum, art det år s vart att ljuga konsekvent. I andra fall lyckas metoden formodligen icke; men man får gora så gott man kan.

Det forefaller mig som om de nu skisserade metoderna for det hår avsedda åndamålet skulle vara båttre ån anvåndning av sammansatta som ofta spelar en stor roll inom konjunkturforskningen, tal som utgor en sammanvågning av t. ex. priser, guldproduktion, aktiekurser och arbetsloshet. Når det galler finna inverkan av olika faktorer, år det sonderdelning och ej integrering av materialet som fråmst bor komma i fråga. Man kan dårvid i vissa fall komma langt. Studerar man exempelvis forloppet en viss industri, bor visserligen dess allmånna produktionsutveckling vad som forst demonstreras; men om det år mojligt, bor man dårnåst soka fol ja forloppet i fråga om dess olika processer, t. ex. inom jårnindustrien den gamla vålljårnsprocessen och de nya gotjårnsprocesserna, liksom av dessa senare separat bessemerprocessen och martinprocessen. Forst dårigenom blir det mojligt att faststålla det inf ly tande som tillkomsten av de nya metoderna utovat. Den oumbårliga overblicken av forloppet som helhet, av de olika faktorernas samspel, bor enligt min mening fråmst vinnas genom att man lågger in kurvor for olika faktorer på samma diagram; som helhet ger diagrammet då en totalbild, samtidigt med att ingredienserna framtråder var for sig. Man undgår den orovåckande godtycklighet som svårligen kan undgås når foreteelser av den mest disparata beskaffenhet representeras av gemensamma tal. Dårmed skall ej vara sagt, att den senare metoden skulle kunna undvaras ens for mina åndamål, alldeles oavsett dess betydelse inom konjunkturforskningen.

Det foljande år nu endast ett preliminårt forsok att visa, hur de
tillåmpade metoderna kan tånkas komma till anvåndning.

Dårvid får man en låmplig bakgrund i penningvåsende och prisutveckling.Icke

utveckling.Ickeminst den vikt Keynes tillmåter forsorjning med
kopkraft och betalningsmedel gor det onskvårt att borja med dessa
faktorer.

Den internationella prisutvecklingen efter Napoleonstiden foretrådes bast av Sauerbecks index, som borjar just vid den avsedda tidpunkten och sedan har fullfoljts fram till nutiden; mig veterligen finns det ingen annan prisindex med international rackvidd som tillgodoser en sådan uppgift. Det starka inflytande som de engelska importvarorna utovar på hans resultat ger denna index också storre allmån giltighet an en index med huvudvikten på rent engelska varor skulle aga. For Sveriges del finns ingen likvårdig motsvarighet dårtill, men den historiska prisindex vi har, Karl Åmarks till nutiden fullfoljda, går å andra sidan langt tillbaka tiden, ånda till 1732. Dess storsta svaghet, sarskilt ur den har avsedda synpunkten, år att den endast innefattar rent svenska varor och har sin tyngdpunkt på jordbruksprodukterna. Men de experiment jag har gjort med andra mojliga prisindexberåkningar for det adertonde århundradet har tydligt visat overlågsenheten av Åmarks index, så att man åtminstone ej utan modosamma, ånnu icke verkstållda undersokningar kan komma fram till något battre.

Av ovriga ingredienser i det åsyftade forloppet år guld- och silverproduktionens storlek fore 1850 eller iB6O icke mig veterligen annat an i tio- eller femårsmedeltal; men också de kan visa den allmånna trenden. Sedelcirkulationen år for Sveriges del kånd nåstan så lange den har existerat, nårmare beståmt sedan 1701. I det hela står alltså material till forfogande, och for ovrigt ror man sig ju hår på kånd mark, också om man ofta moter missuppfattningar det faktiska forloppets karaktår. I detta sammanhang jag inskrånka mig till de stora utvecklingslinjerna och låmna detaljerna å sido.

Prisutvecklingen bildar den basta utgångspunkten, och jag skall forst fol ja forloppet fram till det forstå vårldskrigets utbrott med ledning av Sauerbecks index. I stort sett visar denna index en stark nedgang från Napoleonstidens mycket hoga nivå ånda till åren nårmast fore halvsekelskif_tet, sålunda under en trettiårsperiod. Också om man låmnar å sido de mycket hoga talen omedelbart

efter Napoleons fall och tar år 1820 till utgångspunkt, så får man en nedgang fram till 1849 med en tredjedel. Det forekom några starkt markerade undantag från denna tendens, dels 1822-1825 dels 1835-1840, delvis i samband med konjunkturvåxlingar; men de hindrade ej att den genomgående tendensen var starkt sjunkande.

Från och med 1850 vånde emellertid resultatet abrupt, samtidigt med de kaliforniska och australiska guldupptåckterna - jag yttrar mig ej nu om orsakssammanhanget - så att det foregående långa prisfallet nåstan fullståndigt kompenserades under den korta tiden av åtta år, fortfarande enligt Sauerbecks siffror. Denna haftiga prisstegring foljdes emellertid av den enda tidrymd under hela århundradet då ingen pristendens forelåg vare sig uppåt eller nedåt, trots haftiga fluktuationer mellan de sårskilda åren. Under sexton år, mellan de två krisåren 1857 ocn 1873, hade man alltså genomsnittlig prisstabilitet. Men sedan satte en lang period av fallande in, och nedgangen var nu stark. Det var tiden for »depression of trade and industry«, då forestållningen om dess orsaker gav upphov till skårpta krav på bimetallism, trots att de lander som redan hade detta myntsystem nåstan alia satte det ur funktion eller direkt gick over till guldmyntfot. Prisfallet slutade forst med år 1896, och det hade då inneburit nedgang med ej mindre an 45 procent från toppåret 1873; 1896 års siffra år den lågsta Sauerbeck registrerar. Sedan inledde de nya guldfyndigheterna, alk i Transvaal, en ny prisstegring, som overgick i det forstå vårldskrigets haftiga inflation.

Om man nu vill f orestålla sig, såsom nog utgor den vanliga uppfattningen,att prisstegring utgor en pådrivande och allmåntprisfall återhållande tendens, så visar det foregående, att man forst efter 1850 skulle ha haft att vånta en stark expansion av Våsterlandets nåringsliv, ty forst då intrådde ju prisstegring. Den andra expansionsperioden skulle i enlighet dårmed ha drojt ånda till det nittonde århundradets slut och borjan av det nya århundradet. Under de hundra åren mellan Napoleonskrigens slut och det forstå vårldskrigets borjan skulle det ej ha varit mer an omkring tjugofem, nåmligen 1850-1857 och 1896-1914, då en stark expansion hade varit att vånta. Frånvaro av inverkan från

prissystemets våxlingar forelåg ju endast under sexton år, 1857-1873.

Emellertid visar detta ingenting om den totala verkan av de två motsatta tendenserna, och for att få ett svar på den frågan maste man gå till de absoluta indextalen. Sauerbecks siffror har foljånde karaktår. Från en nivå av 112 år 1820 -år 1818 stod nivån så hogt som 142 - sjonk siffran till 74 år 1849 men steg sedan till 105 år 1857; år 1873 hade 1820 års siffra nastan kommit tillbaka. Så langt hade alltså prisstegring och prisfall hållit varandra stangen, i den mån Sauerbecks siffror kan anses tillforlitliga. Men dårpå folj de det långa prisfallet, som bragte ned siffran ånda till 61 år 1896. Den dårpå f oljande prisstegringen fore det forstå vårldskriget ej på langt når i stand att kompensera det foregående prisfallet, utan siffran for såvål 1913 som 1914 var endast 85. Om talen år jåmforbara, skulle det alltså under in emot ett århundrade ha forelegat en prissankning med i det nårmaste en fjårdedel. Detta hor till de fakta i det nittonde århundradets ekonomiska historia som ofta forbises.

Det svenska prisforloppet, mått med Åmarks index, visar mycketstarkare an den engelska eller internationella, fortfarandei om tiden fram till 1914. Medan Sauerbecks index, som nyss sades, rent av visar nedgang mellan 1820 och 1914, foreliggerenligt index en uppgång mellan samma år med drygt half ten (resp. -f-24 och +53 procent). Delvis sammanhangerdetta med jordbruksprodukternas overvikt i den svenska index, men skillnaden forefaller vara alltfor stor for att kunna forklaras enbart dårmed. Annu mer sannolik blir tillvaronav saklig olikhet når forloppet studeras mer i detalj. Sårskiltstarkt var olikheten under tiden fore halvsekelskiftet,ty ett prisfall for England på en tredjedel svarade då for Sveriges del rent av en uppgång, med nåra en femtedel. Den foljande prisstegringen fram till 1857 var ungefår lika stark i begge lånderna, fastån den for Sveriges del bor jade redan efter 1848, mot 1849 i fråga om England; också prisnivåns dårpå foljandejåmnhet tiden fram till 1873 var nastan den samma for begge lånderna, endast något starkare markerad i fråga om Sverige.Från

rige.Frånoch med detta år, 1873, gick ju Norden over till guldmyntfot,och var sedan mindre anledning att vånta olikheter mellan de två lånderna ån forut, fastån prisfallet i verkligheten var något starkare for Englands del, nåmligen 45 procent, mot 37 procentfor På detta sått uppstod det resultat fram till 1914 som nyss har angivits.

Forloppet efter 1914 ar så pass starkt i alias minne ånnu, att det ej behover behandlas utforligt. Det forstå vårldskrigets inflation var mycket håftig overallt, men den var betydligt starkare i Sverige i England, och så till vida fortfor proportionen från forkrigstiden två lånderna emellan tåmligen oforåndrad, trots forsoket oss att mota prisstegringen genom guldspårrning, utan någon motsvarighet dårtill i England. Det prisfall som sedan efter några års avbrott satte in var, råknat från pristoppen 1920, håftigare något foregående under hela den långa tiden sedan Napoleonskrigen. Englands del innebar det nåmligen en nedgang 66!_/2 procent -i sig sjålv en nåra nog otrolig siffra, visserligen också påverkad av råvaruprisernas overvikt i Sauerbecks Icke desto mindre visar Åmarks index for Sverige ett ånnu något starkare fall, nåmligen med 70V2 procent. Så till vida holl sig relationen mellan forloppen i de två lånderna fortfarande Alen dårefter vånde sig tendensen, ty prisstegringen det andra vårldskriget var mycket starkare i England ån i Sverige, och ånnu starkare markerad var skillnaden i denna nya riktning dårefter, ty mot nåstan oforåndrade indextal for Sverige fram till 1947 svarade en ny håftig engelsk prisstegring.

De faktorer som i sin ordning kan tånkas ha varit beståmmande for prisforloppet kan tydligen också i många fall ha haft mojlighet direkt påverka den allmånna ekonomiska utvecklingen. Hår skall jag emellertid inskrånka mig till att i storsta korthet fol ja det faktiska forloppet på betalningsmedlens område.

Det stora internationella prisfallet 1816-1849 gick ej tillsammans med absolut nedgang i guld- och silverproduktionen utan tvårtom, fastån produktionen av ådla metaller var en obetydlighet av vad den senare skulle bli. En mycket stark nedgang sårskilt for guld

forelåg visserligen fram till 1811/20, men dårefter var produktionenstigande begge metallerna. Det år givet, att detta ej behover ha uteslutit en forsorjning med betalningsmedel som steg svagare an omsåttningen. Det foljande forloppet for produktionen av ådla metaller år alltfor val kant for att behova mer an antydas.

Guldproduktionen fick sin forstå starka tillvåxt under 1850-talet, så att beloppet nåstan fyrdubblades mellan 1841/50 och 1851/60. Men sedan kunde produktionen ej ens hållas uppe på denna nya nivå och an mindre stiga i forhållande till den allmånna ekonomiska guldproduktionen 1881/85 var endast 80 procent av 1850-talets. Detta nya tillstånd gick tillsammans med det långvariga fortfarande utan att jag nu vill yttra mig om orsakssammanhanget, som ju var mycket omstritt. Sedan vånde strommen på nytt, an en gang samtidigt med prisforloppet. For tiden under och efter det forstå vårldskriget erbjuder guldproduktionens mindre intresse, också om det åven då kan ha inverkat.

Silverproduktionen foretedde efter Napoleonstiden i bor jan svagare jåmnare tillvåxt ån fallet var med guldproduktionen, men okningen fortsattes under guldproduktionens stagnationstid och blev sedan langt starkare ån for den andra metallen. Trots tillvaron av silvermyntfot i Norden fore 1873 år det svårt att finna något starkare samband mellan silverproduktionens forlopp och prisutvecklingen hos oss; och efter 1873 var något sådant samband ej ens att vånta.

Som sista ledet i detta komplex skall den svenska sedelcirkulationensforlopp hår liksom på alia andra berorda punkter har siffrorna lagts in på logaritmiska diagram, fastån deras storlek har hindrat en reproduktion i denna korta uppsats. Efter Napoleonstidensslut cirkulationen till 1824 men stod sedan absolutstilla tio år, fram till 1834, då Sverige återgick till effektiv silvermyntfot, omkring ett årtionde fore Norge och Danmark. Det klagades mycket over centralbankens restriktiva lånepolitik, då skyddet for den langt om lange återvunna pariteten sattes framforallt och i overensståmmelse dårmed intrådde också en mycket stark nedgang i sedelcirkulationen mellan 1837 och 1844.

Men i det stora hela foljde cirkulationen konjunkturerna, med toppar 1837, 1847 ocn 1%57-> d. v. s. under de internationella krisåren.Sedan en ganska jåmn nedgang till 1867, foljd av en mycket stark motsatt tendens fram till 1872. Eftersom också priserna påverkades av konjunkturerna, rådde det en viss overensståmmelsemellan och sedelcirkulation, fastån prisåndringarnavanligen svagare an den senares fluktuationer. Från 1880 borjade sedelcirkulationen sedan gå starkt i hojden och fortfor att gora det i ståndigt brantare kurvor; sårskilt vid åren 1892 och 1900 vånde (de logaritmiska) kurvorna allt mer varaktigtuppåt, uttryck for en stigande acceleration. Betalningsmedlenstillvåxt nu alldeles att låmna prisforloppet bakom sig, och det framgår tydligt, att det ekonomiska livets hela prågel hade åndrats. Sedelcirkulationens åndrade forlopp i forhållande till prisutvecklingen kan dårfor bli utgångspunkt for fortsatta studier.

Medan det som nu har visats ju endast galler bakgrunden, kan det vara av intresse att också fol ja forloppet på ett område av nåringslivet i trångre mening, och den sida dårav som tåmligen naturligt kommer i forstå rummet år utrikeshandeln. Den ger nåmligen samlat uttryck for en mångd olika sidor i ett lands nåringsliv materiella forsorjning; det år svårt att finna någon annan del av tillståndet och forloppet som i sig forenar så många sidor av det ekonomiska samhållslivet. Samtidigt maste man emellertid på det klara med utrikeshandelns begrånsning ur denna synpunkt, liksom med den fara for felsyn som en overdriven betoning dess innebord kan medfora. Ty utrikeshandeln år langt ifrån att tillhandahålla en enhetlig måttstock på alia sidor av nåringslivet ånnu långre från att ge alia sidorna samma proportioner de har i samhållet som helhet. Den låmpar sig dårfor sårskilt vål som utgångspunkt men kan ej tåcka hela fåltet.

I ett annat hånseende lider utrikeshandeln som måtare på forloppetav svaghet som utgor baksidan av dess stora anvåndbarhetfor nåmligen att ur ekonomisk synpunkt som helhetknappast uttryckas i annat ån vårdesiffror. Det år just genom att på detta sått framtråda i penningform som handeln

formår sammanfatta en mångd element som ej kan måtas med kvantitativt enhetliga mått. Men just dårigenom blir en måtning av utrikeshandeln utsatt for alla de svårigheter som uttryck i penningformskapar. kan formodligen icke på något sått fullt overvinnas på denna punkt, dårfor att den ligger i sjålva problemstållningen. Det ar nåstan omojligt att precisera innebordenav »storlek«. Om det vore mojligt att finna ett konsekventuttryck inneborden av »neutrala« pengar och måta avvikelserna från sådana i det faktiska forloppet, så kunde man genom att utjåmna dessa avvikelser komma fram till ett uttryck for handelns storlek och foråndringarna dåri; men ingendera forutsåttningen kan anses foreligga.

Under dessa forhållanden får man no ja sig med ganska grova medel for att få någon forestalling om verkligheten. Den metod som i huvudsak - fastån ej utan många avvikelser - lange kom till anvandning i den engelska importstatistiken bestod i fasta enhetsvården varorna, s. k. official values; men systemet led alldeles oavsett sina rent statistiska brister av att innebåra samma inbordes prisrelationer mellan alia berorda varor som under basperioden; och det ar naturligtvis en i hog grad missvisande forutsåttning, nar man vill faststålla forloppet under ett till den grad dynamiskt år hundrade som det nittonde. For Sveriges del foreligger dessutom ens forarbeten for sådana beråkningar. Den losning jag har valt år mycket enkel men kan dårfor ej heller anses motsvara hogt stållda krav. Den består i att råkna om handelsstatistikens siffror med den allmånna prisindex. Metoden har åtminstone fortjånsten taga sikte på den punkt dår en rensning av de observerade har att såtta in, nåmligen dår en missvisning uppstår genom sjålva prissystemets inverkan. En områkning har alltså for Sveriges del skett med Åmarks prisindex, trots att den år mycket langt ifrån idealisk for åndamålet, genom att den ej tar hånsyn till andra an inhemska varor. Forklaringen har givits redan i det foregående: att ingen annan svensk prisindex står till forfogande for den långa period det galler.

Det år de sålunda vunna resultaten som i det foljande kallas
»områknade« tal, for Sveriges del efter områkning med Åmarks

index och, i den mån jåmforelser gores med England, for detta senare land med Sauerbecks index. For Sveriges del skall jag emellertidockså beråkningarna på grundval av de »ursprungliga«, d. v. s. direkt ur handelsstatistiken tagna siffrorna.

Den svenska handelsstatistiken stod efter tidens forhållanden hogt i det adertonde århundradet, nårmare beståmt 1738-18_13; for den tiden saknas ej uppgifter for något år. Av någon anledning emellertid systemet i stycken omedelbart dårefter, och materialet fore 1830 ar så otillfredsstållande, att det åtminstone ej på detta stadium forefaller mojligt att bygga på det. Det angivna har darfor tagits till utgångspunkt; från och med 1830 bor jade officiell handelsstatistik publiceras, samtidigt med att Sverige återgick till fast paritet i silver. Sårskilt vårdesiffrorna led visserligen lange av stora brister, men de kan svårligen nu råttas, och det år ej ofta som seriemagera_ger anledning till misstankar om allvarliga fel i fråga om totalsiffrorna, så osåker man an ofta maste vara i fråga om sårskilda varugrupper.

Den forstå metodiska omlåggningen genomfordes från och med år 1871. I enlighet med det system som nu kommer till anvåndningi fiesta lander overgick man då till att beråkna alia varors varden i svensk hamn, medan varor på inhemska fartyg dess forinnanhade i utlåndsk hamn och endast varor med utlåndskafartyg det nu brukliga såttet, detta for att låra kånna handels- (och sjofarts-)balansen. Det aldre vårderingssåttet ansågsformodligen råtta ha varit otillforlitligt på många punkter;och oavsett detta var omlåggningen tydligen ågnad att råkna med hogre varden i importen och lågre i exporten an enligt den aldre ordningen. Det år också sannolikt, att foljden blev en rent statistisk forskjutning mellan import- och exportvårdena,utan i verkligheten; resultaten tyder på det. Alen i ovrigt år det svårt att av de publicerade siffrorna kunna sluta till någon ojåmforbarhet mellan tiden fore och tiden efter omlåggningen, ty både import- och exportkurvor visade påfallandejåmnt mellan 1868 och 1872. En ny omlåggning trådde i kraft 1913, då vårdedeklaration avloste vårdeuppskattning,men den forandringen verkade torde vara omojligt att

avgora, eftersom vårldskriget nåstan samtidigt åndrade verklig-

heten i en utstråckning som alldeles dolde verkningarna av den
statistiska omlåggningen. I alia håndeiser år det foljånde grundat
på siffrorna sådana de foreligger i den officiella statistiken.

Det galler dårvid uppgifterna for specialhandeln. Transithandeln och har varit av så liten vikt for Sverige, att skillnaden mellan general- och specialhandel år oviktig. For England forhaller sig något annorlunda, men också vid jåmforelser med detta land har specialhandeln lagts till grund.

Forstå uppgiften består i att finna ett uttryck for den totala kvantitativa forandringen under hela den långa period det galler. Detta har skett på två olika vågar, dels genom att fråga, hur många gåfiger storre utrikeshandeln nu år ån den var under utgångsåret 1830, dels också genom att enligt formeln for sammansatt rånta faststålla den årliga tillvåxtprocenten sedan samma utgångsår. I begge fallen har det råknats med fyra olika slutår, dårfor att våxlingarna sedan det forstå vårldskriget låter resultatet utfalia mycket olika alk efter valet av slutpunkt for jåmforelserna.

Den forrå av de två metoderna har tillåmpats i f6l j ånde lilla
tabell.

Hur pass tillfållig den mycket starka tillvåxten fram till 1950 kan visa sig vara år svårt att ånnu saga. Dåremot kan man redan nu se, att den motsatta ytterligheten, resultatet fram till 1945, berorpå sårskilda situationen vid slutet av det andra vårldskriget. Sannolikt år de två forstå jåmforelserna de basta uttrycken for

forloppet på lang sikt; skillnaden mellan dem visar, hur stark trill—
våxten sedan det forstå vårldskrigets utbrott har varit.

Den senare av de två angivna metoderna redovisas på de fyra
sista raderna av den folj ånde, storre tabellen. Redan av talen som
sådana kan man se, att tillvåxten har varit mycket avsevård. Den

på flere sått av flere forskare konstaterade årliga tillvåxtsiffran for vårldens stapelvaror, nårmast dess råvaror, under den hår behandladetiden varit 2 l/₂ å3 procent, och dårvid har bortsetts från krigstidernas retarderande inverkan. Tabellen visar ju enligt de omraknade talen en tillvåxt i den svenska utrikeshandeln, också med inråkning av krigsperioderna, med drygt fyra procent i importenoch emot fyra procent i exporten; de icke omraknade

talen visar helt naturligt storre tillvåxt, eftersom ju prisnivån i Sverige har stigit. Det år alltså tydligt, att den svenska utrikeshandelnhar betydligt starkare an vårldsproduktionen av de viktigaste råvarorna.

Det historiskt enastående i detta forlopp framtråder starkast genom en jåmforelse med det adertonde århundradet, som sannolikt pråglades av svagare expansion an ånnu tidigare rhundraden snarast skulle man vilja antaga motsatsen. For tiden 1738-18 ₃ har man resultaten sammanforda i tredje boken av min Sveriges ekonomiska historia från Gustav Vasa (1950), åskådligt illustrerade av de tillhorande diagrammen (xxvi-xxx), som ger handelsstatistikens resultat, liksom hår ovan områknade med Amarks index. Det visar sig dår, att talen visserligen fluktuerade våldsamt men att de icke visade någon som helst trend, d. v. s. att utrikeshandeln alldeles icke expanderade over den långa perioden som helhet. Forst mot denna bakgrund framtråder forloppet efter 1830 i sitt råtta ljus.

Emellertid vore det onskvårt att gora jåmforelse med ett annat land, och det kan i huvudsak ske genom bearbetning av den engelska efter samma metoder som av den svenska. finns det icke jåmforbara tal for tiden fore 1854 for mer ån exporten; men W. Schlote har i Probleme der Weltwirtschaft Kiel publicerat en bok, kailad Entwicklung und Strukturwandlungen des englischen Aussenhandels von 1700 bis zur Gegenwart (Jena 1938), dår importsiffrorna har beråknats tillbaka till 18_10, och hans resultat synes kunna låggas till grund for denna del av jåmforelsen. I enlighet med vad som redan har sagts, galler det dårvid också for Englands del specialhandeln, d. v. s. i exporten endast inhemska varor.

Siffrorna ingår i efterfoljande tabeli, och vad det nu galler år dess sista tre rader; tal som år jåmforbara med de tidigare år ej nu tillgångliga for år 1950, och motsvarigheten till sista raden i de två foregående tabellerna har dårfor mast uteslutas. Som man finner, låg tillvåxten i Englands både import och export enligt de hår meddelade, områknade talen i allmånhet mellan två och tre procent om året och icke under någon av de undersokta periodernahogre

dernahogrean det senare talet, d. v. s. motsvarade tamligen val de vanligen beråknade okningarna for stapelvarornas produktion. Detta år endast naturligt, men det visar samtidigt hur stor skillnadenvar tillvaxten for Sverige. Eftersom England enligt vad forut visats har haft svagare prisstegring an Sverige, dår det icke rent av har haft prisfall, ligger det i sakens natur, att skillnadenskulle varit ånnu storre vid en jåmforelse mellan de hår ej upptagna, ursprungliga talen; de står for Englands del lågre an de områknade, medan de tvårtom år hogre an de senare for Sverige.

Den starkare tillvåxten i den svenska utrikeshandeln ån i den engelska år alltså utpråglad. Inneborden av detta faktum kan emellertid icke avgoras enbart på grund av de nu meddelade talen. En huvudingrediens dåri består såkert i att Sverige langt senare

ån England har vuxit samman med den internationella hushållningenoch forloppet så till vida innebår starkare okad andel for det internationella bytet i Sveriges fall an i Englands under den nu undersokta perioden. Huruvida forloppet också rymmer starkare okning av produktionen kan dåremot ej sagas på detta stadium, och det skall ej undersokas i denna uppsats.

Emellertid lider alia dessa beråkningar av den svaghet som foljer av att det isolerade året 1830 utovar stort inflytande på resultaten och att statistikens brister i aldre tid kan forrycka bedomningen. de hår avsedda åndamålen år dessutom jåmforelse mellan delperioder mycket viktigare, och sådana erbjuder också mojlighet till korrigering av de mycket allmånna tal som hittills har diskuterats. Begge de två senast meddelade tabellernas huvuddel dårfor av siffror for delperioder, och jag overgår till diskussion dårav, forst for Sverige enbart, enligt den forrå av de två tabellerna. Jag foljer nårmast de områknade talen.

Den starkaste tillvåxten foreter rent siffermåssigt den sista undersokta 1945/50. Detta erbjuder emellertid ej stort intresse, ty utom att perioden år helt kort, endast fem år, utgor stegringen i importen ej mer ån kompensation for den enastående nedgangen under det andra vårldskriget och har också i fråga om exporten åtminstone till stor del samma innebord. Denna lilla delperiod dårfor hår a sido.

Då återstår tre delperioder med sårskilt stark tillvåxt, nåmligen 1850/55, 1858/74 och 1921/29. Den forstå av dessa perioder kommertydligen ej ovåntat; den år ett uttryck for den stimulanssom nya guldupptåckterna medforde i hela vårldens nåringsliv; hår har man alltså ett ganska markerat uttryck for guldproduktionens och prisstegringens positiva inverkan. Men den perioden varade ju endast fem år, och de två senare av de nåmnda perioderna år dårfor de som fråmst tilldrar sig intresset. Den forrå, 1858/74, var den långsta, sexton år, och pråglades som vi vet av ganska svag prisstegring. Åren 1857 och 1873 hade ju i Åmarks index exakt samma tal; mellan 1858 och 1874 forelåg visserligen en prisstegring, men den var ej storre ån 12¹/₂ procent på sexton år, och talen år fullt jåmforbara, eftersom begge åren

foljde omedelbart efter utpråglade hogkon junktur- och krisår. Den starka tillvåxten just då kan dårfor ej i någon våsentlig grad ha varit påverkad av åndringar i prisnivån, och man har att nårmareundersoka, foreteelser som då framst gjorde sig gallande;mojligen man dår finna det egentliga genombrottet for det moderna nåringslivet i Sverige.

Ur delvis samma och delvis andra synpunkter ar också den tredje av de stora uppgångsperioderna, 1921/29, vård sårskild uppmårksamhet. Medan den nyss behandlade uppgångsperioden, 1858/74, i alia fall foretedde en visserligen mycket måttlig prisstegring, det om 1920-talet, att det praglades av ett pris]all som var flerfaldiga ganger starkare an uppgången i det forrå fallet. prisindex visar nåmligen mellan 1921 och 1929 en nedgang med ej mindre an drygt en tredjedel, 36V2 procent, på åtta år. Derma period har vanligen och jag tror med råtta betecknats det sista forsoket att återstålla forkrigstidens hushållning; galide for Sveriges del också guldmyntfoten, som hår infordes redan år 1924, tidigare an i något annat europeiskt land. Det år onekligen av intresse att konstatera de resultat som dårvid uppnåddes under den korta tiden av åtta år. Icke mindre upplysande det att gora en jåmforelse med den f6l j_ånde uppgångsperioden, hår 1932/39. Denna har ofta framstållts som helt annorlunda framgångsrik an den forrå, som den ungefår motsvarade långd. Våra siffror visar, att detta omdome ej kan tillåmpas utrikeshandeln, som då utvecklade sig våsentligt svagare, trots att det betråffande begge perioderna delvis var fråga om terhåmtning mycket svar depression. Den angivna perioden under 1932/39, pråglades av en mycket avsevård prisstegring, enligt Åmarks index 33^{1 1}/₂ procent på sju år. Man har alltså i detta fall mojlighet till jåmforelse mellan verkningarna forlopp under två motsatta prisutvecklingstendenser. Såkerligen också 1920-talet i hog grad studium ur de hår angivna synpunkterna, så mycket mer som den svenska utrikeshandelns gick for sig inom ramen for ett internationellt forlopp som var betydligt mindre utpråglat.

Delperioderna med negativ utveckling erbjuder ej stort intresse;

de var kortvariga, och deras karaktår ligger nåstan i sakens natur. Två av dem, 1855/58 och 1929/32, beståmdes av håftiga internationellakriser; en tredje sådan kris, nåmligen det tidiga 1920talets,kunde behandlats på samma sått. De två ovriga tillhorde de två vårldskrigen.

Det framgår av denna genomgång, att de allmånna resultat som redovisas på tabellens fyra sista rader och som forut har diskuterats kan anses som verkan av sårskilda forhållanden i bor jan av den eller de långa perioderna, ty studiet av delperiodemager samma resultat av stark expansion.

Jåmforelsen mellan det svenska och det engelska forloppet efter delperioder ger, liksom for Sverige enbart, likartade resultat med det som framgår vid jåmforelser for hela den långa perioden under ett; men denna overensståmmelse år mindre enhetlig an i fråga om jåmforelse på grundval av totalf orloppet, och några olikheter kraver fortsatta undersokningar, som den också inbjuder till. Med ett enda undantag har okningen varit starkare for Sverige an for England under alia delperioder då resultaten for Sveriges del var positiva. Denna skillnad till Sveriges favor var påfallande starkt markerad sårskilt under två delperioder, nåmligen dels 1850/55, då tillvåxten for England egendomligt nog var ytterst obetydlig, dels 1932/39, då det samma var fallet; undantaget gållde enbart importen 1900/14 och var ej mycket markerat. Dåremot forhaller sig annorlunda under delperioder då de svenska siffrorna var negativa. Mest påfallande var skillnaden 1855/58, då England hade nåstan lika stark uppgång som Sverige hade nedgang; sammanhanget mojligen hår fås att framtråda genom jåmforelse på grundval av annorlunda avgrånsade delperioder. Den langt svagare for importen i fråga om England an for Sverige under det andra vårldskriget, gent emot det motsatta forloppet inom exporten, år av mindre intresse, ty det sammanhångde med rent krigsekonomiska forhållanden, sannoiikt utan råckvidd for fredstider. Det allmånna intrycket år som sagt det samma som framtråder i tabellens tre sista rader, for den långa perioden.

Liksom for de fiesta hår behandlade serier har också kurvor for
den svenska utrikeshandeln inlagts på logaritmiska diagram, som ej

har kunnat finna plats hår. Endast några få av de slutsatser som
kan dragas dårav skall har nåmnas.

Av de stora uppgångsperioderna foretedde 1858/74 sårskilt påfallande uppgång och jåmn acceleration, så mycket mer anmårkningsvårda på grund av delperiodens relativt stora varaktighet. Det samma var fallet under den våsentligt kortare uppgångsperioden 1921/29. Dåremot var den håftiga stegringen 1850/55 något mer hektisk; den hade sin storsta styrka mellan tre år, 1853-1855. Detta synes bekråfta, att de två forstnamnda delperioderna sårskild uppmårksamhet.

Forhållandet mellan import och export vore givetvis i behov av ingående studium, men uppgiften forsvåras av normerna for handelsstatistikensredan vårdeuppgifter. Genom att importen enligt nuvarande redovisningssått innefattar frakter men exporten icke gor det, ger statistiken normalt vårdeoverskott for importen for alia lander under ett, vilket naturligtvis år en omojlighet i verkligheten. Det aldre svenska systemet var ur denna synpunkt principiellt mycket båttre, men det led formodligen av brister i tillåmpningen som gor betydelsen av det principiella foretrådet illusorisk. Ser man på de publicerade siffrorna, så visar det sig, att enligt de områknade talen exportoverskott undantagslost redovisas fore 1850 men att forhållandet mellan import och export våxlade fram till 1870, varefter importoverskott undantagslost forekom ånda fram till det forstå vårldskriget. Detta forlopp år alls icke osannolikt, eftersom kapitalimport till Sverige egentligen icke borjadefore naturligtvis då med påfoljd att driva upp importeni till exporten. Men slutsatsen blir tvivelaktig når man finner att det definitiva omslaget intråffade samtidigt med statistikens omlåggning till hogre vårdering av importen och lågre vårdering av exporten ån enligt den aldre metoden. Frågan maste dårfor tyvårr hållas oppen. Exportoverskottet under den aldre tiden blir osåkert av andra anledningar, dels smugglingens roll underdet hårskande prohibitivsystemet, dels vårdeuppgifternas allmånna osåkerhet. Att langt senare ett stort exportoverskott ågde rum under det forstå vårldskriget år otvivelaktigt, samtidigt med att forhållandena våxlade starkt från år till år. Under det andra

vårldskriget tycks dåremot intet motsvarande ha forekommit.
Emellertid skulle det leda alltfor langt att fordjupa dessa problem.

Det foregående år alltså endast forstå ansatsen till undersokningar kraver både långre tid och langt mer utrymme an hår kan komma i fråga. Avsikten har endast varit att stimulera till fortsatta efter sådana linjer, som forefaller ha vissa mojligheter att bli fruktbringande.