|
Nationaløkonomisk Tidsskrift, Bind 89 tillæg (1951) Axel Nielsen til mindeOm vardebestandiga penningkontraktAv Br. Suviranta Teoretiskt sett kan problemet om vardebestandiga penningkontrakt på två olika vågar. Den ena går over stabilt penningvårde, ju så att saga automatiskt garanterar att också alia i pengar uttryckta avtal forbli vardebestandiga. Det år dårfor helt naturligt att under epoker av stabilt eller åtminstone relativt stabilt frågan om vardebestandiga penningkontrakt maste forlora både i teoretisk och framfor allt i praktisk betydelse. Detta var också fallet t. ex. under guldmyntfotens glansperiod i slutet av forrå seklet och i borjan av detta sekel. Intresset koncentrerade då helt och hållet på frågan, hur man kunde gora guldet eller det på guld baserade penningsystemet ånnu mera vårdestabilt an forut. Detsamma var forhållandet under mellankrigsperioden 1920- och sårskilt 1930-talet, då guldmyntfoten visserligen redan hade kommit på fallrepet, men då man å andra sidan syntes vara på våg mot en vårdestabil pappersmyntfot. Som ett uttryck for den optimism som då var rådande, må foljande uttalande av Gustav Cassel anforas: »Vill man skapa ett penningsystem oforåndrat penningvårde, maste man stålla denna uppgift som det enda målet och får inte forbinda det med fråmmande Problemets losning ligger — dåri att man utgår från en fullståndigt fri valuta och soker stabilisera denna genom att fasthålla totalpriset på en beståmd varumångd. Mediet till detta kan blott vara bankernas råntepolitik. Att det på denna våg penningteoretiskt år mojligt att skapa en valuta utan våsentliga sekulåra variationer i den allmånna prisnivån och med mycket forsvagade konjunkturvåxlingar år intet tvivel underkastat.«1 1. Gustav Cassel, Teoretisk socialekonomi, s. 461. Stockholm 1934. Side 165
Trodde man alltså att det rådande penningsystemet var vardestabilt att realiserandet av ett sådant system var mojligt och nårastående, forefollo helt naturligt stråvandena att speciellt skapa vårdebeståndiga penningkontrakt som en ganska otillfredsstållande av vårdebeståndighetens problem. Denna fullt logiska drogs t. ex. av Axel Nielsen. Han polemiserade skarpt mot ett av Marshall framfort forslag om att beråkna penningkontrakt speciella vårdestabila »units«. Nielsen påpekade att detta inte endast var opraktiskt, utan att huvudinvåndningen dåremot var, »at man ikke hermed løser Problemet; man bibeholder i dens hidtidige Skikkelse og dermed de Svingninger Pengeværdien, denne giver; man søger at raade Bod paa disse paa enkelt Omraade - hvorfor da ikke hellere gaa direkte løs paa Problemet og skabe værdistabile Penge?«2 Vårdebestandiga pengar och vårdebestandiga penningkontrakt - det år idealet. Men i praktiken har detta hoga ideal sållan och endast for korta perioder uppnåtts. Sålunda påpekade redan den finska pråsten och nationalekonomen Anders Chydenius, att det svenska kuranta silvermyntet år 1762 representerade bara 1/sa4 av sin ursprungliga vikt 960 år tidigare.3 Och Sverige var i detta hånseende undantag; tvårtom har myntforsamringen så att saga utgjort det normala forloppet i penningvåsendets allmånna historia så langt tillbaka som man kan fol ja den. Under sådana forhållanden har penningkontraktens vårdebeståndighet det mesta representerat ett problem av allra storsta praktiska betydelse, ja rentav ett problem vårs någorlunda tillfredsstållande utgjort en conditio sine qua non for ordnade och penningtransaktioner. Och under sådana forhållanden man vidare nodgats forsoka losa problemet om penningkontraktens vårdestabilitet den andra vågen, d. v. s. inte under stabilt, utan instabilt pennmgvdrde. Men metoderna att nå detta mål har våxlat från fall till fall och från tid till tid. Från medeltiden
ånda intill 1800-talet bestod losningen i s. k. 2. Axel Nielsen, Bankpolitik, II s. 457. København 1930. 3. Anders Chydenius^ Rikets hje]p genom ett naturligt finanssystem. (Politiska skrifter av Anders Chydenius utgivna av E. G. Palmen, s. 294. Helsingfors 1880). Side 166
bankopengar, vilka utgåvos av girobankerna. Den åldsta av dessa, banken i Venedig, grundades redan omkring 1171, men for Nordenblevo i Amsterdam (grund. 1609) och sårskilt banken i Hamburg (1619) av allra storsta betydelse. Principen i deras verksamhet var den, att man hos banken kunde låmna in en depositioni eller andra vårdeforemål och fick ett motbevis over depositionens verkliga varde. Då den deponerade metallen overhuvudtaget inte utmyntades och dårfdr inte heller kunde reduceras i vikt, bibehollo bankopengarna, t. ex. riksdaler hollandskeller banco, sitt metallvarde praktiskt taget oforåndrat, trots den nåstan kontinuerliga deprecieringen av de cirkulerande myntslagen, och kunde sålunda anvåndas som vårdebeståndigahandelsmynt internationella transaktioner. Utover dessa internationella handelsmynt hade t. ex. Sverige också ett eget handelsmynt: den svenska riksdalern (tidigare dalern). bevarade genom århundraden en nåstan oforåndrad såsom framgår av att den år 1540 inneholl 25.5957 gr. fint silver och år 1873, då den avskaffades vid Sveriges overgang till guldmyntfot, 25.5045 gr. Den svenska riksdalern undgick således den myntforsåmring som fortgick i Sverige ånda in på 1800-talet. Dessa olika handelsmynt utgjorde under århundraden penningvåsendets punkt som vårdebevaringsmedel och som vårdemåtare foremåls och prestationers varde uttrycktes, skriftliga avtal ingingos o. s. v. Juridiskt betydde detta att betalningen skulle ske i dessa mynt; sålunda inneholl t. ex. handelsbalken i 1734-års lag beståmmelsen att varje skuld skulle till fullo återgåldas till borgenåren jåmngod och i samma slag som den upptagits. I praktiken betalningen emellertid vanligen i »kurantmynt«, men »efter kurs«, d. v. s. i ett belopp av kurantmyntet motsvarande den summa i handelsmynt som gållde når avtalet ingicks. Hade kurantmyntet sjunkit i varde gentemot handelsmyntet, t. ex. till hålften av vad det var når avtalet ingicks, så fick man betala dubbla beloppet och omvånt.4 4. Denna redogorelse over de tidigare handelsmynten grundar sig huvudsakligen på Eli F. Heckscher bl. a. i foljande skrifter: Sveriges ekonomiska historia från Gustav Vasa I, II och 111 (Stockholm 1935, 1936 och 1949). De svenska penning-, vikt- och måttsystemen (Stockholm 1941). Vårdebeståndighetens mojligheter Sunt Fornuft, november 1950, Stockholm.) Side 167
Detta århundraden gamla system for såkerstållandet av penningkontraktens forlorade sin betydelse vid uppkomsten av mera ordnade penningforhållanden under 1800talet dess 6de blev slutgiltigt beseglat vid den allmånna overgangen guldmyntfot. De olika handelsmynten forsvunno - moren hade gjort sin tjånst, moren fick gå! Allmanheten in vaggade alltmera i forestållningen att vårdebeståndighetens problem blivit tillfredsstållande och varaktigt lost av guldmyntfoten. Med guldmyntfotens sammanbrott under forstå varldskriget blev frågan om vårdestabila penningkontrakt under instabilt penningvårde åter aktuell, och många olika vågar att nå detta mål foreslogos eller provades i praktiken. 81. a. forordades en återgång till det gamla system av vardebeståndiga handelsmynt som under tidigare århundraden hade praktiserats. En inflytelserik for denna tanke var den kande hollandske bankmannen Vissering, som också kunde direkt anknyta till de stolta traditionerna från Amsterdams Bank. Han ville skapa ett slags parallellmyntfot dels med vardebeståndiga bankpengar som skulle komma till anvåndning vid avslutandet av penningkontrakt, i bankrorelsen o. a. dyl. och dels med »cirkulerande pengar« som skulle anvåndas vid betalningen av loner, i detaljhandeln o. s. v. Denna plan togs upp och utvecklades vidare av den radikale tyske teoretikern och politikern Robert Eisler.s Dessa planer stannade emellertid på papperet, ty i praktiken slog man in på andra vågar. Sålunda tog man i lander med starkt deprecierad valuta sin tillflykt till den metoden, att åven rent interna penningavtal i många fall utskrevos i någon fråmmande och som mera vårdebeståndig ansedd valuta, t. ex. pund sterling, amerikanska dollar eller svenska kronor. Denna metod gav ett visst skydd mot verkningarna av den egna valmans fortgående depreciering. Men den hade också sina olågenheter av vilka den 4. Denna redogorelse over de tidigare handelsmynten grundar sig huvudsakligen på Eli F. Heckscher bl. a. i foljande skrifter: Sveriges ekonomiska historia från Gustav Vasa I, II och 111 (Stockholm 1935, 1936 och 1949). De svenska penning-, vikt- och måttsystemen (Stockholm 1941). Vårdebeståndighetens mojligheter Sunt Fornuft, november 1950, Stockholm.) 5. Se Irving Fisher, Stabilised money, ss. 289 och 100. London 1935. Side 168
storsta var den, att ingen valuta visade sig på Iång sikt ens nojaktigtvårdebeståndig; torde t. ex. den svenska kronans kopkraft i varor for nårvarande inte utgora mer an cirka 25 ore i 1914 års mynt, och ungefår detsamma galler andra som »starka« ansedda valutor. En annan utvåg for såkerstållandet av penningkontraktens vårdebeståndighet sig i den s. k. guldklausulen, som också fick en ganska utbredd anvåndning sårskilt på 1920-talet. Men åven denna metod visade sig långtifrån tillfredsstallande. På grund av guldets nåstan kontinuerligt stigande varde i forhållande till varupriserna gåldenårerna nåmligen i ett svårt låge, medan borgenårerna kunde inhosta ofortjånta vinster. Detta sakforhållande i de fiesta lander motåtgårder från myndigheternas Sålunda upphåvdes guldklausulen i Amerika genom en av kongressen antagen och av presidenten den 5 juni 1933 stadfast Denna resolution forklarade 1) att guldklausulen stred emot den officiella politiken, 2) att alia i guld eller något beståmt mynt betalbara kontrakt kunde betalas i gållande mynt (legal tender) dollar for dollar, samt 3) att intet framtida kontrakt utskrivas i något beståmt mynt eller någon beståmd valuta.6 Utom medels lagstiftning upphåvdes guldklausulen i många fall också medels domstolsbeslut. Av dessa skål och åven på grund av guldets allmånna detronisering som penningmetall har guldklausulen efter hand forlorat så gott som all praktisk betydelse. I detta sammanhang torde det vara av intresse att anfora, att den gamla beståmmelsen att lån skulle återbetalas i samma myntslagsom upptagits i Sverige upphåvdes år 1937 och i Finland tio år senare. Denna lagparagraf hade, såsom redan påpekats, varit av vikt under tidigare forhållanden, då kontrakt utskrevos i internationellahandelsmynt a. dyl., men hade med tiden blivit endast en dod bokstav utan någon som helst praktisk betydelse. Såtillvida var det på tiden att avskaffa denna foråldrade beståmmelse. Men reformen var tidsenlig också i den bemårkelsen, att den gav uttryckfor 6. Fisher, a. a., s. 348. Under 1930-talet forklarades guldklausulen som ogiltig bl. a. i Sverige, Norge, Danmark och flera andra lander. Side 169
tryckforden moderna statens ovilja att godkånna en vårdemåtare eller en vårdebevarare som låg utanfor dess egen maktsfår, på samma sått som den amerikanska kongressen hade avskaffat guldklausulensåsom mot den officiella politiken«. Emot denna statliga princip synes den omståndigheten ha betytt foga, att mojligheten att forsåkra låneavtalens vårdebeståndighet tminstoneteoretiskt minskades genom dessa åtgårder. Vi ha hittills berort forsoken att forlåna penningkontrakten vårdebeståndighet genom att anknyta dessa till en oforånderlig metallbas eller något relativt vårdestabilt myntslag eller båda delarna. dårmed år frågan om vårdestabila penningkontrakt under instabilt penningvårde ingalunda uttomd. Det finns nåmligen kvar den mojligheten, att dessa kontrakt baseras på ett beståmt varupris eller ett medeltal av flere priser, d. v. s. en prisindex. Det i den ekonomiska litteraturen ofta anforda klassiska exemplet kontrakt baserade på varupriser utgores av en under drottning Elisabeth utgiven lag, enligt vilken de engelska colleges påbjodos att utarrendera sina jordbesittningar mot en arrendesumma i vete eller malt. Denna beståmmelse blev for dessa lårdomsanstalter av sådan vålsignelse att en forfattare tvåhundra år senare kunde påpeka, att den tredjedel av jorden, som på detta villkor utarrenderats, gav dessa colleges dubbelt så hog inkomst som de två tredjedelar, for vilka arrendet betaltes i pengar. Aven från andra lander torde liknande exempel kunna anforas, vilka hånfora sig såvål till aldre tider som till den inflationsepok vi for nårvarande befinna oss i. Intressantare åro emellertid de fall dår man velat basera penningkontrakten en prisindex. Dessa åro ur modern synpunkt sett intressanta redan for den skull, att vi for nårvarande leva i »indextånkandets« tidevarv. Tanken att på detta sått betrygga penningkontraktens vårdebeståndighet år emellertid ingalunda ny utan har rått gamla anor. Ja, sjålva indextånkandet synes ursprungligen uppkommit i sammanhang med letandet efter garantier penningavtalens vårdebeståndighet. Idén hade, som
också naturligt år, sin upprinnelse i England. Side 170
fiesta redan glomda (t. ex. sir George Evelyn, 1798, Joseph Loive, 1822, John Rooke, 1824, G. Poulette Scrope, 1833, och G. R. Porter, 1838). Dessa man plåderade for utarbetandet av en s. k. »tabular standard« eller »table of reference«, som skulle omfatta viktiga konsumtionsvaror och periodvis ange forskjutningar som under tiden hade intråffat i deras priser. På grund av sålunda utarbetadetabeller sedan skuldavtalen kontinuerligt områknasså, deras reala borda skulle forbli oforandrad trots fluktuerandepriser. Denna idé togs senare upp av ingen mindre an W. Stanley Jevons som i sin beromda bok »Money and the mechanism of exchange« ågnade ett helt kapitel åt vad han kallade »a tabular standard of value«. Hans plan for att såkerstålla penningkontraktens torde framgå ur foljande citat: »A permanent commission would have to be created, and endowed with a kind of judicial power. The officers of the department collect the current prices of commodities in all the principal markets of the kingdom, and, by a well-defined system of calculations, would compute from these data the average variations in the purchasing power of gold. The decisions of this commission would be published monthly, and payments would be adjusted in accordance with them. — At first the use of this national tabular standard might be permissive, so that it could be enforced only where the parties to the contract had inserted a clause to that effect in their contract. After the practicability and utility of the plan had become sufficiently demonstrated, it might be made compulsory, in the sense that every money debt of, say, more than three months' standing, would be varied according the tabular standard, in the absence of an express provision the contrary«.7 Jevons var
mycket optimistisk angående genomforbarheten av 7. W. Stanley Jevons, Money and the mechanism of exchange, s. 330. New York 1875. Ang. forespråkarna for "tabular standard" se också Irving Fisher, a. a. samt Palgraves Dictionary of Political Economy. Forstå upplagan London 1894. Side 171
av den mest åndamålsenliga tekniska metoden; sjålv rekommenderadehan man skulle vålja t. ex. 100 olika varor och for dessa råkna det geometriska medeltalet. Fordelarna av systemet utmåladespå 6l jånde sått: »Such a standard would add a wholly new degree of stability to social relations, securing the fixed incomes of individuals and public institutions from the depreciation which they have often suffered. Speculation, too, based upon the frequentoscillations prices, which take place in the present state of commerce, would be to a certain extent discouraged. The calculationsof would be less frequently frustrated by causes beyond their own control, and many bankruptcies would be prevented. Periodical collapses of credit would no doubt recur from time to time, but the intensity of the crises would be mitigated,because prices fell the liabilities of debtors would decreaseapproximately the same ratio.«8 Under den foljande perioden ågnades frågan om »tabular standard« inte endast i England, utan också i andra lander. Och det år att mårka att diskussionen helt koncentrerade sig kring frågan huru penningavtalens vårdestabilitet kunde såkerstållas instabilt penningvårde. Detta framgår klart ur foljande i Palgrave's »Dictionary of Political Economy«: »The practical object which those who now advocate the adoption the tabular standard propose is the attainment of a perfectly currency for the payment of rents or other deferred contracts. — In other words, the employment of such a standard is expressly limited to deferred payments; in these it is proposed (if we may make a local application) that account should be taken by means of a tabular standard of changes in the purchasing power of the sovereign.«9 Det mest betydande inlågget i diskussionen torde ha givits av Alfred Marshall i en i »Contemporary Review« år 1887 publiceradartikel. foreslog att man skulle taga i bruk »a standard unit of purchasing power«, som helt enkelt kunde kailas »The 8. Jevom, a. a., s. 333. 9. Se uppslagsordet »Tabular standard«, Palgraves Dictionary 111, s. 509. London 1910. Side 172
Unit«. Denna skulle utgora en båttre standard for »deferred payments«an ordinarie myntet: »When a loan was made, it could, at the option of those concerned, be made in terms of units. In the latter case the lender would know that, whatever change there might be in the value of money, he would receive, when the debt was repaid, just the same amount of real wealth, just the same command over the necessaries, comforts and luxuries of life, as he had lent away. The borrower would not be at one time impatient to start ill-considered enterprises in order to gain by the expected rise in general prices, and at another afraid of borrowingfor business for fear of being caught by a general fall in prices. Ground-rents also should be fixed in general units, though for agricultural rents it would be best to have a special unit based chiefly on the prices of farm produce. The reckoning of mortgages and marriage settlements in terms of units of purchasing power, instead of gold, would remove one great source of uncertainty from the affairs of private life, while a similar change as to debentures and Government bonds would give the holders of them what they want - a really constant income. 10 Allt detta sammanfaller i det stora hela med de planer som redan hade framlagts av tidigare forfattare, framfor allt Jevons. Men for Marshall oppnade sig ånnu vidare vyer. Sålunda skulle staten, efter det systemet hade blivit inarbetat i folkhushållningen, kunna overgå till att faststålla åven skatter och avgifter, ja, t. o. m. pensioner och loner i units i stållet for vanliga pengar. Denna sårskilt i England på 1870- och 1880-talen forda diskussion emellertid inte till några praktiska resultat och den synes så småningom ha tynat bort efter det guldmyntfoten hade blivit rotfast som ett internationellt system. Det ar ju också naturligt frågan om vardebeståndiga penningkontrakt under sådana forlorade all aktualitet som ett specifikt problem. med guldmyntfotens sammanbrott under forstå vårldskriget diskussionen om »tabular standard« åter i gang. 10. Se Memorials af Alfred Marshall, s. 197. London 1925. Side 173
Nu återvånde Alfred Marshall i sitt ålderdomsverk »Money credit and commerce« till sin ungdomsplan angående »the standard of the purchasing power«. Han upprepade i huvudsak sina tidigare forslag, men satte nu storre vikt på att man borde utråkna speciella units anpassade efter forhållandena i olika naringar. understrok också med eftertryck att staten borde ordna det så, att dess obligationer kunde, om så onskades, utbytas mot i units betalbara obligationer.11 Det ar åven intressant att finna, att Marshall fick medhåll bl. a. av Pigou. Denne ansåg att det stora målet visserligen var att stadkomma vårdestabilt penningsystem, men att så lange detta mål svåvade i det blå allting talade for att man åtminstone skulle forsoka det mera begrånsade mål som »a tabular standard for long contracts« utgjorde. Han påpekade också att åtminstone i ett viktigt fall idén hade blivit omsatt i praktiken; genom den s. k. Dawes-planen hade nåmligen de tyska reparationsbetalningarna bundits vid prisindex på så sått, att den nominella skuldbordan reducerades vid sjunkande prisnivå och tvårtom.12 I Norden torde Harald Westergaard ha varit den nationalekonomsom forstå vårldskriget visade det storsta intresset for vårdebeståndiga penningkontrakt. Han framforde sin syn på saken ieni Nationaløkonomisk Tidsskrift publicerad artikel.13 Hans utgångspunkt synes ha varit den, att han inte trodde på mojlighetenatt stabilisera penningens varde och detta nårmast på grund av lonernas kontinuerligt stigande tendens: 11. Alfred Marshall, Money credit and commerce, s. 36. London 1913. 12. A.C.Vigou, Industrial fluctuations, s. 232. London 1926. Denna indexklausul foil emellertid bort från Young-planen som 1929 eftertradde Dawes-planen. - De av Marshall och Pigou framforda idéerna vunno anklang åven hos en tredje beromd Cambridge nationalekonom, nåmligen /. M. Keynes. Infor den s. k. Colwvn kommittén forordade han utgivandet av statsobligationer "the capital and interest of which would be paid not in fixed amount of sterling, but in such an amount of sterling as has a fixed commodity value as indicated by an index number compiled for the purpose". Detta forslag godtogs emellertid inte av kommittén. (Report of the Committee on National Debt and Taxation, s. 343. London 1927). 13. Harald Westergaard, Prisopgangen og Forsikringsvæscnet. Nationalokonomisk Tidsskrift 1919. Side 174
»Det er
Rugakset i Ærmet: det vil altid bevæge sig i en bestemt
Alen om de vårldsomspånnande planerna for penningvårdets stabilisering inte kunde realiseras, uppstod frågan, »om man ikke omvendt kunde rette sig efter Prisniveauet i Stedet for at prøve paa at gøre Indgreb i dette, om man ikke kunde tænke sig en Ændring i Lønningssystemerne, hvorved man kunde tage Hensyn til de store Forskydninger i Priserne«. Det var emellertid inte angående lonernas vårdebeståndighet, utan livforsåkringarnas, som Westergaard kom att nårmare utveckla tankegang. Han påpekade att forsåkringsvåsendet tekniskt forestållde en fin och »glimrende« apparat, utom i en viktig punkt: »En Mand tegner en Livsforsikring mod en vis aarlig Præmie. Alle Beregninger er fuldstændig paalidelige, der er saa god Sikkerhed for den forsikrede, som der overhovedet kan være, for at den tegnede Sum engang skal blive udbetalt uden mindste Afkortning. Selskabet har taget Risikoen for den forsikredes Død paa sig. Men Forsikringspolicen giver ikke - saaledes som Forsikringsvæsenet hidtil har været indrettet - Dækning Risikoen for Opgang i Prisniveauet.« Denna brist kunde emellertid enligt Westergaard ordnas lika lått som de ovriga tekniska detaljerna i livforsåkringsverksamheten. var endast att man skulle utge vårdebeståndiga i vilka bolagen kunde placera sina medel (eller alternativt i vårdebestandig realegendom): »Sæt at man kunde købe en Obligation, hvis Rente ikke lød paa et bestemt Pengebeløb, men paa den øjeblikkelige Pengeværdi af en Kvantitet en eller anden Vare, eller en Række af Varer. Det kunde f. Eks. være et vist Antal Tønder, eller Hektoliter, Rug eller Byg efter Kapitelstakst. Det kunde være et vist Antal Enheder multipliceret Index-nummer. — Lad os nu tænke os, at et Forsikringsselskab Obligationer af denne Art, og ansætter alle Ydelser og Modydelser deri, saa er Stillingen ganske den samme, som om Pengenes Købeevne var gjort konstant. Man er hørt op at regne med Penge, men bruger en anden Værdienhed, det er hele Forskellen.« Side 175
Det andra vårldskrigets utbrott år 1939 blev upptakten till en ny period av instabilt penningvårde, en period i vårs mitt vi ånnu befinna oss. Och med instabilt penningvårde har också frågan om vårdebeståndiga penningkontrakt ånyo dykt upp. Den betydelse man vid nuvarande låge ger frågan om penningkontraktens år sjålvfallet starkt beroende av den prognos man ståller på den aktuella inflationsutvecklingen. Går man t. ex. ut från forestållningen, att instabilt penningvårde endast ett overgående fenomen, s. a. s. ett beklagligt intermezzo mellan två epoker av relativt stabilt penningvårde, då kan man också ta frågan om penningkontraktens fluktuerande varde ganska eller helt forbigå den. Och just denna synpunkt torde ha varit dominerande såvål under kriget som under efterkrigsperioden. har det såkert aldrig forut talats så mycket om penningvårdets stabilisering eller bedrivits en så hogljudd stabiliseringspolitik. skulle det enbart ha berott på detta, skulle penningvårdet for lange sedan ha stabiliserats. Frågan om penningkontraktens vårdestabilitet får emellertid en helt annan betydelse, om man intar en mera pessimistisk syn på varaktigheten av »intermezzot« eller om man rentav ståller till sig frågan om det over huvud skall anses mojligt att nå en tillfredsstållandelosning det stabila penningvårdets problem på den våg som stabiliseringspolitiken speciellt under efterkrigstiden foljt. Denna politik har inte hållit sig till det grundvillkor vi sago Cassel anlågga på en framgångsrik stabiliseringspolitik, nåmligen det att »vill man skapa ett penningsystem med oforåndrat penningvårde,maste stålla denna uppgift som det enda målet och får inte forbinda det med fråmmande uppgifter«. I stållet for detta har »den fulla sysselsåttningen till vilket pris som helst« blivit det primåra målet for den ekonomiska politiken och ett av de pris man fått betala for denna politik synes just ha varit offrandetav stabilitet. Med detta faktum for ogonen kunde man upprepa den fråga, som efter forstå vårldskriget stålldesav nåmligen den om inte de stigande lonerna blivit »Rugakset i Ærmet: det vil altid bevæge sig i en bestemt Retning«. Och man kånner sig också frestad att upprepa frågan, Side 176
om man inte i
stållet for ett stabilt penningvårde i den ekonomiska
Denna synpunkt har, som sagt, knappast i någon storre utstråckning sig gållande i den aktuella penningteoretiska och penningpolitiska diskussionen, utan man har fortsatt att operera med fiktionen om stabilt penningvårde som ett nåra forestående mål. Men trots denna teoretiska instållning synes på annat hall en motsatt stromning vara på vag att bryta sig igenom och den blir såkert allt kraftigare ju långre penningvåsendets nuvarande dekadens Saken forhaller sig nåmligen så, att ågarna av penningkapital stigande grad ha borj at dra lårdom av sina svåra inflationsforluster och inte mera vil ja spela den foga avundsvårda rollen av mjolkko for staten eller for andra som gora sig rika på deras bekostnad. De ha med andra ord borjat minska sitt penningsparande kanske helt upphort med det och i stållet okat sin konsumtion eller (och) tagit sin tillflykt till anhopande av realkapital i olika former. Genom denna tendens, som for nårvarande gora sig gållande nåstan overallt, blir det onda endast mycket vårre, ty den år ågnad att ge okad kraft åt inflationen. samtidigt torde den tendensen på olika hall ha vunnit en viss utbredning, att man har borjat låna sitt penningkapital mot inflationsgaranti, d. v. s. har borjat leta sig fram till vårdebeståndiga I ett land som Finland, som under en generation fått genomgå två håftiga inflationer och dår penningens kopkraft nu år mindre an x/ioox/ioo av vad den var fore forstå vårldskriget, har den stora allmånheten i hog grad »sophisticated« och later inte mera lika lått lura sig. Sparviljan har foljaktligen starkt avtagit eller overgått i en flykt till realvården. Det mest karakteristiska for finska forhållanden torde emellertid utgoras av den våxande roll som vårdebeståndiga penningkontrakt fått under de senaste åren. Och mårkligt nog har det varit staten som i detta hånseende blivit vågvisaren. Det år inte
mojligt att inom ramen av denna uppsats nårmare
Side 177
indexbundna ersåttningsobligationer åt den från Karelen och andra till Sovjetunionen avtrådda omraden bortflyttade befolkningen,d. s. staten forsedde obligationerna med en klausul som band deras nominella belopp vid partiprisindexen for inhemska varor. Året dårpå foljde den statliga folkpensionsanstalten exempletoch jade uteslutande ge lån som till halva beloppet voro indexbundna. Ett år senare borjade aven flere forsåkringsbolag forse en del av sina lån med en ungef. liknande klausul och bevilja livforsåkringar med visserligen mestadels mycket inskrånkt indexbinding.H Och otvivelaktigt forekomma många indexbundna lån aven i den rent privata långivningen; som ett kuriosum må nåmnas, att nyligen en fastighet utb jods till salu på det villkor, att den del av kopeskillingen som inte betalades kontant, skulle bindas vid professorernas loner - men så var också saljaren en hogskola, vårs utgifter till stor del bestodo just i professorsloner. I samband med uppkomsten av mer eller mindre vårdebeståndigapenningkontrakt det i Finland också uppstått en livlig diskussion om de privat- och nationalekonomiska verkningarna av dessa kontrakt. Denna diskussion har knappast ånnu i hogre grad klarlagt denna i den nationalekonomiska teorin mycket forbiseddafråga, påstående står ofta mot påstående.151 5 Ett i den pågående debatten anfort påstående har t. ex. gått ut på, att vårdebeståndigakontrakt 14. Helt andra linjer for uppnående av vardestabilitet på forsåkringsvåsendets område er det forslag till allmån pensionsforsikring som nyligen framlagts i Sverige. Enligt detta skulle forså'kringstagarnas pensionsformåner avvågas i forhållande till de aktiva befolkningsgruppernas levnadsvillkor vid den tidpunkt pension uppbåres och på så så'tt goras helt oberoende av fluktuationer i prisnivån. A ven detta forslag synes vara ett utslag av den tilltagande skepticismen penningvårdets stabilitet på lang sikt. (Allmån pensionsforsikring. och forslag av Pensionsutredningen. Stockholm 1950). 15. Den intresserade låsaren hånvisas t. ex. till foljande uppsatser som foreligga på svenska: 1. Om tillåmpningen av indexklausul på in- och utlåning (Ekonomiska utredningar 1950:11. Publikationer utg. av Finlands Banks institut for ekonomisk forskning, serie A: 11) -, 2. Erik Tornqvist, Det indexreglerade nåringslivet jåmte Reino Rossis inlågg: Ytterligare om indexklausulen (Ekonomiska Samfundets Tidskrift 1950); 3. Br. Suviranta, Indextånkandet - illusion och verklighet, samt Yrjo Leinberg, Livforsåkringsverksamheten i inflationstider (Ekonomiska Samf. Tidskrift 1951); 4. Aarne Kuusi, Erfarenheter av indexforfaranden inom livforsåkringsverksamheten Forsåkringstidskrift 1951). Side 178
beståndigakontraktskulle vara en
helt ny foreteelse som inte Till slut må de i
denna uppsats anforda synpunkterna sammanfattas
i. Vid stabilt
penningvårde utgora vårdebeståndiga penningkontrakt
2. Vid instabilt
penningvårde kan denna fråga i långden inte
3. Losningen av
problemet bestod genom århundraden i ett 4. De andra
losningsforsok som forekommit ha antingen misslyckats
5. Sedan 1945 forekomma vardebeståndiga penningkontrakt i Finland i form av indexbundna lån, livforsåkringar etc. Det hela befinner sig emellertid ånnu på experimentalstadiet och bedomningen systemets anvåndbarhet maste dårfor anstå. |