SAMBAND MELLAN EKONOMISK TEORI OCH EKONOMISK POLITIK 1)

Ekonomisk teori år till for att ge en forenklad bild av sammanhangen.
Den skall i sin konjunkturteoretiska utformning bl. a. visa oss hur prisutveckling,
betalningsbalans, investeringar, konsumtion, nationalinkomst
sysselsåttning hånger ihop. Vi vill med den ekonomiska
teoriens hjalp veta, vilka samband som åro strategiska och helst åven något
om arten av de funktionella sammanhangen. Vi ekonomer inbillar oss ibland
i vår formåtenhet, atten sådan overblick av de ekonomiska sammanhangen
år nodvåndig for att en rationell ekonomisk politik skall kunna foras. I
ogonblick av mer skeptisk visdom år vi dock nog medvetna om, att ekonomisk
sådan den brukas i mer ekonomisk-politiska diskussioner ofta
till stor del år en rationalisering av politiskt handlande, som i huvudsak
år beståmt av helt andra skål.

Min avsikt år, att med foljande ganska rapsodiska synpunkter forsoka belysa anvåndningen av ekonomisk teori såvål vid utformningen av som vid debatten omkring den ekonomiska politiken. Det år dårvid givetvis i hog grad frågan om vilken typ av ekonomisk teori, som passar till given typ av ekonomisk politik. Jag kommer i det foljande att huvudsakligen hålla mig till olika slag av penning- och konjunkturteorier och motsvarande av ekonomisk politik och liårcnast belysa åmnet med stod av erfarenheterna från Sverige. Dessa synas dock i ganska hog grad vara allmångiltiga.

Typen av ekonomisk politik beståmmes i våsentlig grad av de uppstållda normerna eller målsåttningen. En generell iakttagelse synes mig vara, att normerna for den allmånna ekonomiska politiken under de senaste 20^—30 årens utveckling blivit alltmer pretentiosa. Nedanstående ytterst ungefårliga klassificering av den ekonomiska politikens stadier avser att belysa detta. Dårvid bor bemårkas, att dessa stadier inte hånfora sig till klart avgrånsade tidsavsnitt inom de senaste decenniernas ekonomiska utveckling. De olika stadierna flyta i sjålva verket i ganska hog grad over i varandra; samma normer forekomma delvis samtidigt. Trots detta år det åndå intet tvivel om att man kan urskilja en successiv forskjutning i målsåttningen for den

---

1) På grundval av foredrag hållet i Socialøkonomisk Samfund den 19. november 1948.

allmånna ekonomiska politiken i riklning ifrån mycket blygsamma normer
till alltmer pretentiosa målsåttningar. Foljande stadieindelning blir dock
kanske mer didaktiskt an historiskt motiverad:

1. Den enklaste och blygsammaste målsåttningen avser helt enkelt den,
som gållde under den gamla guldmyntfoten. Målet var, att bevara
guldkassan och stabilisera våxelkurserna.

2. En något mer anspråksfull målsåttning avser en ekonomisk politik, som
går ut på stabilisering av penningvårde eller prisnivå.

3. Under 30-talet kom normerna for den ekonomiska politiken att alltmer
domineras av synpunkten att håva depressionen, utjåmna konjunkturerna
och i en sista forgrening skapa full sysselsåttning.

4. Under krigsårens inflationstendens och efterkrigsårens overfulla konjunktur målsåttningen åtminstone i Sverige formulerats som skapandet s. k. samhållsekonomisk balans. Jag kommer i det foljande in på, vad detta uttryck skall innebåra.

5. Det sista och mest anspråksfulla stadiet i normutvecklingen hånfor sig till nationalbudgeten med dess forgrening till den allra senaste fasen, nåmligen uppstållandet av fyraårsplaner for utvecklingen av landets hela nåringsliv.

Det år tydligt, att kraven på kunskap om de ekonomiska sammanhangen forandr as tåmligen parallellt med forsk jutningen i målsåttningen. I sjålva verket råder det ett omsesidigt sammanhang mellan ekonomisk politik och ekonomisk teori med sannolikt en viss efterslåpning i fråga om teoribildningen. Uppgifterna for den ekonomiska politiken i sin tur beståmmes påverkas i hog grad av den faktiska ekonomiska utvecklingen. Låt mig forsoka belysa dessa forhållanden genom att diskutera dessa fem stadier av målsåttning for den ekonomiska politiken just med hånsyn till de typer av ekonomisk teori, som dessa gjort aktuella.

I det forstå stadiet, guldmyntfotens stadium, dominerar i huvudsak kvantitetsteoriensoch grova schemata. Man arbetade i stor utstråckning med Fishers enkla formulering av kvantitetsteorien och med Cassels ånnu enklare formulering av sambandet mellan prisnivåer och våxelkurser. Man forutsatte i regel tåmligen fasta relationer mellan prisnivåeroch å ena sidan och penningmångd och prisnivå å andra sidan. Dessa enkla schemata gav en viss stabilitet i tånkandet over sammanhangenoch dessutom ledtrådar vid en diskussion over en sanering av penningvåsendet. Man finner i sjålva verket ånnu i dag betydande rester kvar av dessa »forlegade« problemstållmngar. Tag som exempel dagens svenska diskussion om våxelkurserna. Vi ha fått for oss, att kronan eventuelltblivit De senaste månademas erfarenheter synes for många omraden visa, att kostnadsnivån i Sverige drivits upp relativt hogt

i jåmforelse med prisnivån i andra lander, sårskilt England och Forenta Staterna. For att få hållpunkter på i vad mån en sådan overvårdering av kronan faktiskt foreligger, faller man i sjålva verket tillbaka på den klassiskaproblemstållningen forhållandet mellan pris- och kostnadsnivån i olika lander. Jåmforande beråkningar har utforts, bl. a. vid konjunkturinstitutet,over av ldnenivån i Forenta Staterna, England och Sverige sedan tiden fore kriget, med områkning efter gållande våxelkurser, och man har kunnat nå vissa, mycket ungefårliga slutsatser betråffande det svenska nåringslivets konkurrenskraft på den internationella marknaden.Man givetvis medveten om de svaga punkterna i denna alltfor enkla bild av sammanhangen, och slutsatserna framlåggas med alia reservationer.Åndå de dock utan tvivel en riktig tankestållare.

I det andra stadiet har 1930-talets erfarenheter betråffande utgiftemas och efterfrågans variabilitet gjort tiden mogen for Wicksells och Keynes' teorier. Det år fortfarande prisnivåns variationer som år huvudintresset men teoribildningen nu nåra till Keynes' formuleringar i »Treatise on Money«. De s. k. fundamentala ekvationerna ger såvitt jag forstår en enkel och naturlig for en diskussion av den ekonomiska politiken, når denna nårmast syftar till prisnivåns stabilisering. Man får en uppdelning av orsakerna till prisnivåns fluktuationer i å ena sidan de normala kostnaderna som Keynes definierat dem, och å andra sidan spånningen mellan investeringar och sparande. Man finner i sjålva verket, att mycket av debatten omkring prisnivåns fluktuationer och de foljande rekommendationerna den ekonomiska politiken hånfor sig till detta slag av teoribildning. får ju en låttfattbar och åven praktisk utgångspunkt for en diskussion av orsakerna till penningvårdets foråndringar genom att i anslutning Keynes' ekvationer gora distinktionen mellan forskjutningar i den »normala« kostnads- och lonenivån å ena sidan och »onormala« vinstvariationer och -deflation) å andra sidan. Keynes' liksom Wicksell diskuterade ju på detta stadium i huvudsak råntepolitiken såsom ett medel att nå en åtrådd stabilisering i prisnivån. Man kunde i huvudsak noja sig med en rent kvalitativ teori med ett minimum av statistisk information precision, då man ju egentligen endast behovde saga om råntan var for hog eller for låg.

Konjunktur- och sysselsåttningsvariationerna blir det primåra i det tredje stadiet. Teorierna kom att knyta sig nårmast till Keynes' »General Theory«. Med utgångspunkt ifrån den Keyneska jåmviksteorien blev multiplikatorn det mest begagnade begreppet. Finanspolitiken blev å andra sidan det centralainstrumentet att nå målet for den ekonomiska politiken, nåmligen en utjåmning av konjunktursvångningama. Intresset koncentrerade sig t'råmst till ett depressions- och stagnationslåge, som Keynes' jåmviktsteori

var sårskilt ågnad att belysa. Men såvål teori som rekommendationer med avseende på den ekonomiska politiken (se t. ex. i Alvin Hansen's Fiscal Policy) slåpade uppenbarligen efter i forhållande till den faktiska ekonomiskautvecklingen.

Den statistiska informationen betråffande den allmånna ekonomiska utvecklingenhar de senaste 10^—15 åren fått en våldig stot framåt. Detta galler framfor allt nationalinkomststatistiken. Vi vet nu delvis just tack vare den enorma framgången for de nya betraktelsesått, som Keynes har faderskapet till, våsentligt mer om inkomsternas, investeringarnas och konsumtionens utveckling an vi tidigare vetat. Samtidigt har den ekonomiskateorien takt med utvecklingen av den ekonomiska statistiken sedan 1936 gått emot en hogre grad av precision. Detta galler sårskilt ekonometrikernasstråvanden. har av dem generaliserats och utnyttjats enligt min mening langt over bristningsgrånsen. Jag tar som exempelSmithies' i maj-numret av American Economic Review 1948. Han visar dår, hur man med hjalp av korrelationsberåkningar på mellankrigsperiodensstatistiska kan få fram relativt stabila relationer mellanutgiftsforåndringar olika punkter och nationalinkomstutveckling. For att ta några exempel anser sig Smithies kunna redovisa en relativt stabil relation mellan forandringen i den totala nationalinkomsten och foråndringari disponibla inkomsterna, mellan foråndringar i de disponibla inkomsternaoch konsumtionsutgifterna, mellan foråndringar i nationalinkomstenoch de totala vinsterna och mellan foråndringar i nationalinkomstenoch de totala investeringarna. Smithies lyckas t. o. m. trolla fram ett fixerat samband mellan forandringen i nationalinkomsten och forandringen i de statliga utgifterna. For en gangs skull år det hår fråga om en negativ korrelation; en okning av nationalinkomsten med en miljard dollars beråknas sålunda medfora en minskning i de statliga utgifterna med 20 millioner dollars. Sammanstållas alia dessa koefficienter for utgiftsbenågenheten(propensities) får man fram ett generellt multiplikatorbegrepp.Man om dessa samband antagas någorlunda fixerade, sålundafaststålla stor okning i den lotala nationalinkomsten, som bor uppkomma vid en given okning av t. ex. de statliga utgifterna. Man uppstållerhelt nationalinkomstokningen som obekant i en ekvation och finner sedan med hjalp av de givna utgiftsbenågenheterna som procent av nationalinkomstokningen en summa, som i jåmviktslåget skall ståmma. Smithies når med hjalp av beråkningar av denna typ resultatet, att multiplikatornfor Staterna enligt meliankrigsperiodens erfarenheter borde vara omkring 2. For efterkrigstiden råknar han med, att man med hånsyn till en relativt hog konsumtionsbenågenhet, beståmd bl. a. av de ackumuleradebehoven krigsåren, har en så hog konsumtionsbenågenhet, råknad i jåmforelse med disponibla inkomsterna som 1 mot 0.7 enligt

mellankrigsperiodens erfarenhet. Resultatet for efterkrigsperioden blir då, att multiplikatorn skulle bli så hog som 3. Detta betyder t. ex., att en primår okning i det statliga budgetunderskottet med en miljard dollars skulle medforaen i nationalinkomsten med 3 miljarder dollars, och eftersom okningen i statsinkomsterna enligt samma typ av beråkningar som foljd av okningen i nationalinkomsten uppgår till 25 °/o av denna, bor det faktiskanettounderskottet statsbudgetens ex-post endast bli 250 miljoner.

Smithies anfor sjålv allvarliga reservationer mot denna typ av kalkyler. Men det hindrar inte, att han och en rad framstående ekonometriker som utfor — och med storsta allvar utfor. dessa beråkningar —, åndå maste antagas tro på resultatens anvåndbarhet vid utformningen av den ekonomiska For min del tror jag, att det hår i mycket stor utstråckning fråga om falska preciseringar. Man vill med hjalp av korrelationsberåkningar fram till en konstruerad upprepning av likartade situationer, som gor det mojligt att finna vissa statistiskt faststållbara konstanter hos de supponerade sambanden. I sjålva verket upprepas situationerna ju aldrig på ett så enkelt sått som korrelationstekniken forutsåtter, utan man har ståndigt nya slag av kombinationer mellan de ekonomiska drivkrafterna. vi sakna helt enkelt hållfasta kriterier på sanningshalten hos resultaten av den ekonometriska tekniken. Det år ju inte alls såkert, att en teori, som ger en något hogre korrelationskoefficient och en något båttre anslutning mellan de »forklarande« kurvorna och de kurvor, som skall forklaras, ger en riktigare bild av sammanhangen ån en annan teori, som bygger på antaganden om andra samband mellan delvis andra variabler, men kanske ger en något lågre total korrelationskoefficient.

Vad jag hår sagt om de ekonometriska metoderna kan givetvis inte fattas en djupgående kritik. Dårtill år jag helt enkelt inte kompetent. Min avsikt år endast att lufta mina bekymmer over ekonometrikernas i allmånhet isolering och ofta visade otillgånglighet for vanligt sunt fornuft. Min enkla, kanske lost fotade skepsis galler nårmast entusiasmen for de exakta resultaten, som visserligen »stammer med verkligheten« men åndå inte utan vidare kan sagas forklara den. Man ser for ovrigt for litet av alternaliva vid upplåggningen av ekonometrikernas ofta i och for sig myckel stimulerande analyser. Jag tror dock, att vi »litteråra« ekonomer med stort intresse bor folja ekonometriens utveckling men dåmpa ekonometrikernas genom att ståndigt påminna dem om, den av Carr pråglade satsen, »it is better to be vaguely right than to be exactly wrong«.

Harmed overgår jag till det fjårde stadiet i fråga om uppstållningen av mål for den ekonomiska politiken. Det år hår fråga om en betydligt blygsammareupplåggning den erforderliga ekonomiska teorien ån i det foregåendestadiet. avseende den samhållsekonomiska balansen

hånfor sig i den svenska diskussionen till ett tillstånd med inflationstryck. Det år fråga om att med utgångspunkt från nationalråkenskaps- och nationalinkomstberåkningarnå till ungefårliga forestållningar om spånningenemellan efterfrågan på varor och tjånster och total tillgång. I det foregående stadiet var utgångspunkten åtminstone från borjan ett depressionslåge, och teoribildningen knot sig an till Keynes' »General Theory«. I en analys av inflationsgapet sker i stållet snarast en anknytning till problemupplåggningen i »Treatise on Money«. Vi soker inte långra jåmviktslåget, utan vi år nårmast intresserade av den momentana spånningenmellan i fråga om efterfrågan och tillgång såsom mått på avvikelsen från den samhållsekonomiska balansen.

Man jåmfor planerad efterfrågan i summa från enskilda inkomsttagares, foretagares, statens sida med den faktiska tillgång, som kan beråknas framkomma motsvarande period, och denna faktiska tillgång år då beråknad givna priser. Man kan — om man vill — uttrycka denna differens en spanning mellan planerat sparande och planerad investering i anslutning till gammal god terminologi från stockholmsskolans glada dagar. Meningen år, att en sådan typ av kalkylerat inflationsgap skall låggas grund for utformningen av den ekonomiska politiken. Det kan emellertid vara nodvåndigt att kånna till konsekvenserna for den ekonomiska av en sådan momentan spanning mellan planerad efterfrågan faktisk tillgång. En prognos maste alltid bli osåker i den mera blygsamma upplåggning av teoribildningen, som år karaktåristiskt for detta fjårde stadium. Man formulerar gårna slutsatserna ungefårligt och alternativt. av en inflationsspånning kan bli en fortgående prisstegring, ett underskott i betalningsbalansen, lagerfortåring, vinststegring, budgetoverskott delvis alternativa proportioner. Man finner i denna typ av resonemang naturlig anknytning till den enkla problemstållningen i Keynes' Treatise. Det år i princip fråga om inkomstinflation med lonestegring och vinstinflation med dess vidare konsekvenser for investeringår och lonebildning. processens hastighet år helt obeståmd. Vi kan inte utan att infora antaganden bl. a. betråffande »leads and lags« få fram en preciserad bild av sjålva utvecklingsforloppet. Dårmed skulle vi snart åter vara inne på de falska preciseringarnas våg. Enligt min mening råcker den enkla formuleringen av inflationsgapet en god bit for att nå slutsatser betråffande av den ekonomiska politiken.

Rekommendationer, som foljer av en analys av inflationsgapet, kunna bli av foljande natur. Genom en hojning av de direkta skatterna minskas de disponibla inkomsterna och dårmed spånningen mellan efterfrågan på konsumtionsvaror och lopande tillgång. På samma sått kan en nedskårningav dåmpa inflationstrycket. Kalkylen over inflationstrycket ovan angiven mening kan ge vissa hållpunkter åven for att ange

storleksordningen av de åtgårder, som år nodvåndiga. Det skulle fora for langt att hår gå in på de statistiska vanskligheterna vid denna typ av kalkyler;det råcka med att jag forklarar mig vara i hog grad medveten om dem.

Vid valet mellan olika åtgårder inom den ekonomiska politiken kommer inte langt med ekonomisk teori. Vi kan visserligen klart inse arten av sammanhangen, som det år frågan om, och inom olika politiska partier vara ense om, hur t. ex. inflationsgapet medfor en tendens mot underskott i bytesbalansen, hur investeringarna stimuleras och lonestegringen men åndå vara bittert oense om slutsatser betråffande den ekonomiska politiken. Detta har vi mycken erfarenhet av i Sverige under senare år. Man kan t. ex. saga, att en viss kontrollerad prishojning i och for sig borde minska inflationstrycket. Om detta sker genom en omsåttningsskatt, pålågges konsumtionen, vore detta i och for sig sjålvklart. Vid annan prisstegring, som foretagarna får del av, år resultatet något mer tvivelaktigt. Å ena sidan begrånsas den reala konsumtionen tack vare prisstegringen, å andra sidan betyder ju prishojningen en okning i vinsterna. lange man råknar med, att den marginella utgiftsbenågenheten i genomsnitt år storre inom lontagargrupperna ån inom de grupper, som nårmast kommer i åtnjutande av de okade inkomsterna tack vare prisstegringen, lange borde en viss begrånsad, kontrollerad prisstegring medfora minskning i inflationsspånningen. I bågge dessa fall bygger emellertid på forutsåttningen, att lonenivån inte påverkas. År det emellertid så, att lonerna i hog grad beståmmas av prisutvecklingen, vare sig lonerna åro direkt indexreglerade eller ej, så haller slutsatsen givetvis icke. Hår står vi just infor dessa på samma gang, både svåra och enkla problem, arten av sammanhangen inte utan vidare kan avgoras och ån mindre preciseras med hjalp av ekonometriska metoder. Frågan år helt enkelt, om jag ser på problematiken under de senaste åren i Sverige: År lonenivån i våsentlig grad beståmd av den knapphet på arbetskraft, som inflationstrycket direkt och indirekt framkallar, eller år den i huvudsak beståmd av den prisstegring som denna inflationsspånning eventuellt utloser? man skål for att i huvudsak lågga vikten vid det forstå sammanhanget, uppenbarligen slutsatsen. att en viss begrånsad prisstegring, åstadkommes t. ex. genom inforande av en omsåttningsskatt, bor leda i riktning mot samhållsekonomisk balans. År i stållet den andra typen av sammanhang det dominerande, blir en sådan åtgård ur ifrågavarande synpunkt utan varde och innebår tvårtom en onodig forsåmring i penningvårdet, dessutom medfor risker for jåmviktsstorningar i utrikeshandeln.

I Sverige hyliar regeringen helt denna senare uppfattning, och slutsatsenblir
och regleringar, medan ekonomerna i allmånhet —

delvis kanske beroende på en naturlig dragning till en mer invecklad teori for penningvårdet an en enkel ldnekostnadsteori — vilja eliminera inflationsgapetmed offentligt och privat sparande. Samma typ av motsåttninggaller, man diskuterar frågan, om en råntehojning skulle verka dåmpande på inflationstrycket. Den mojliga existensen av finare teoretiska sammanhang stores obevekligt av en direkt politisk sammanbindning mellanloner råntesatser. Sedan man på ledande socialdemokratiskt hall har gett ett beståmt uttryck for uppfattningen, att en råntehojning skulle betraktasmed misstro och som en signal till lonehojningsaktion, blir framgången for lonestabilisering absolut bunden vid hållandet av en stabil råntenivå. En råntehojning blir dårmed givetvis icke något medel, som leder mot samhållsekonomisk balans. Nya mycket enkla samband mellan strategiskaekonomiska etableras sålunda på politisk våg; de politiska kortsluten gor rent hus med gamla fina ekonomiska teorier!

Diskussionen av den ekonomiska politiken med utgångspunkt från beråkningen inflationsgap leder sålunda ganska snart till en tervåndsgrånd. drives over till en mer omføttande problemstållning med utgångspunkt framlåggandet av en total nationalbudget, och jag kommer dårmed over till vad som ovan rubricerades som det femte stadiet. Det år i och for sig ett hogst naturligt steg. Vågen fram till uppstållandet av en nationalbudget kan i anknytning till ovanstående diskussion låmpligen tånkas i tre stadier. Det forstå stadiet år planstatistiken, det andra prognosen det tredje sjålva programmet. Det forstå stadiet hånfor sig till den ganska losa kalkyl av inflationsgapsnatur som ovan diskuterats, dår man jåmfor beråknad tillgång på varor och tjånster med de planer for anvåndningen varor och tjånster, som våntas foreligga under ett kommende Kalkyler av denna typ maste bli osåkra inom vida marginaler. Det år bl. a. fråga om, i vilken grad mer eller mindre obeståmda, relativt luftiga planer skall beaktas i kalkylen. Viss sanering av planerna år nodvåndig, beråkningen over spånningen mellan tillgång och efterfrågan skall vara till ledning for uppstållandet av programmet for den ekonomiska politiken. Det vore ju meningslost, att t. ex. inom statsforvaltningen utan vidare ta med olika departements eller verks åskanden, innan dessa skurits ned av ett strångt finansdepartement, ty forst efter en sådan sanering få dessa planer karaktåren av aktuell efterfrågan på varor och tjånster.

Det andra stadiet på vågen till nationalbudgeten hånfor sig till nationalprognosen.Det frågan om, att — med utgångspunkt från den momentanaspånningen planer — faststålla vilken utveckling som synes sannolik, t. ex. under forutsåttning av att den ekonomiska politiken bedrives på samma sått som under en gangen period. Man utgår helt enkelt ifrån, att importkontroll, investeringskontroll, foretagarereaktioner, konsumtionsbenågenhet,o.

benågenhet,o.s. v. år oforåndrade på visst sått. Man kommer med hjalp av sådana antaganden fram till resultatet, att t. ex. en viss prisstegring, en viss forsåmring i bytesbalansen, en viss varufortåring m. m. år sannolik.Accepteras sådan utveckling såsom politisk onskvård, blir prognosen på en gang ett program och innehåller dårmed också nationalbudgeten. Det tredje stadiet innebår emellertid i regel, att prognosen inte accepteras såsom onskvård, utan man uppståller en. annan målsåttning, en nationalbudgetfor under året. Det år alltså frågan om en plan for den ekonomiska utvecklingen, en plan som siktar på en viss utveckling av utrikeshandeln, en viss medelnivå for investeringsverksamheten, konsumtioneno. v. Vissa av de storheter, som ingå i nationalbudgeten kan fixeras direkt av statsmakterna. Detta kan t. ex. ske mellan vissa grånser for statsutgifternaoch de investeringar, som kontrolleras. Det år emellertid oundvikligt, att i allmånhet en mycket betydande del av nationalbudgetens siffror hånfor sig till ren prognos. Det ar i sjålva verket i regel mycket svårt åtminstonc for en utomstående, att inom ramen for en nationalbudgetskil mellan vad som år faststållt som handlingsplan for statsmakterna, vad som år ren prognos och vad som endast år fromma onskningar.

Man kan givetvis alltid ha delade meningar om rimligheten av gjorda prognoser. Detta galler t. ex. de antaganden om produktivitetens utveckling under det kommande året, som en nationalbudget alltid maste bygga på. Detsamma galler antaganden om utvecklingen av bytesforhållandet med utlandet, om lagerutvecklingen o. s. v. På en rad punkter kommer utvecklingen vara utanfor statsmakternas direkta kontroll, och resultatet blir till obeståmd del av ren prognosnatur. Det år dårfor mycket rimligt, att en utomstående ekonom, som står utanfor nationalbudgetberedningens inre cirkel, på grundval av en framlagd nationalbudget, som anger regeringens program, i sin tur gor en prognos betråifande den sannolika ekonomiska utvecklingen och dårvid mycket val kan komma till annat resultat, an nationalbudgeten

En ekonomisk politik, som upplågges med stod av en nationalbudget, får i sin forstå fas en relativt negativ karaktår. Det galler i forstå hand att forhindra att vissa utgifter bli for stora, t. ex. att hålla importen nere på viss nivå, att forhindra en for stor lonestegring, att skåraner investeringarna,att konsumtionen inom rimliga grånser. Nationalbudgeten ger ramen for den allmånna utvecklingen och vissa hållpunkter for stabiliseringsaktionen.En negativ utformning av den ekonomiska politiken, som tilisvidare i huvudsak år karakteristisk for låget i Sverige, forutsåtter i sjålva verket i viss utstråckning ett bestående inflationstryck. Passiviteten i detta slag av ekonomisk politik betyder nåmligen, att det aktiva elementetmaste utifrån utanfor det statligas ram. Inflationstrycket ser till, att tillråckligt med initiativ kommer utifrån, så att valmojligheterna

blistora, når de kontrollerade organen sedan skåra ned utgifterna till planeradomfattning. år emellertid uppenbart, att en sådan negativ politik,som innebår en viss arbetsfordelning mellan de statliga myndigheternaskontroll den privata sektorns initiativ, har sin snåva begrånsning.Den i sin negativa utformning knappast tånkas fortgå på långre sikt. Man tvingas i sjålva verket alt forr (just nu på grund av Marshallhjålpenskrav) senare overgå från nationalbudgetens 1-års-planeringtill planering over en flerårs-period. Det i detta sammanhang intressantamed langtidsprogram over en 4-årsperiod år, att de i våra lander knappast kan sagas ha karaktåren av handlingsprogram. Forutom den negativa regleringspolitiken på kort sikt, invåntar man helt enkelt resultaten. Ingen kan ju reglera fram en produktivitetsstegring, och inte heller åtminstone i Sverige i någon hog grad en exportokning. Investeringarkan bli for stora på olika omraden, men man kan inte i alia konjunkturlågen locka fram den råtta sorten i overensståmmelse med flerårsprogrammet.

Uppgorandet av nationalråkenskap och framlåggandet av nationalbudget år en ytterst maktpåliggande och ansvarsfull uppgift. Det statistiska materialet, skall sammanstållas for att nå fram till resultaten, år på många våsentliga punkter åven i lander med mycket god ekonomisk statistik ytterst Det galler att anlita ofta mycket vågsamma kalkylmetoder, och det kravs mycket av sans och omdome från nationalinkomstberåknarnas Men framlåggandet av siffrorna i en nationalbudget kraver också utan tvivel mod och kanske dårtill en viss portion hånsynsloshet. Det år ju ofta fråga om ytterst losa kalkyler, som det for en samvetsgrann forskare tid att van ja sig vid, och riskerna for missbruk av dålig statistik år utan tvivel mycket stor. Det år ju ofta så, att forstå gangen en vågad kalkyl gores, sker det med viss vånda och då i basta fall med dåligt samvete. når nåsta gang kalkylen upprepas, har metoden fått håvd, siffrorna i tryck, och man år fårdig for nya djårva insatser. Det år for ovrigt mycket svårt att jåmfora den grad av mod och hånsynsloshet, som kommer till uttryck i nationalbudgetberåkningar och nationalinkomstberåkningar olika lander. Mitt intryck år emellertid, att norrmånnen synas bast rustade med mod och fantasi i forhållande till sin statistik. Det år dåremot svårt, att jårnfora Sverige och Danmark i detta avseende. Man har i Sverige visserligen visat sig nog återhållsam och blygsam genom att icke publicera någon ingående nationalbudget i den form som den t. ex. redosivats tidigast i Norge. I Danmark har man nu i år framlagt en nationalbudget, men å andra sidan har Danmark nog i våsentliga avseenden en båttre fortlopande statistik tin vi har i Sverige.

Frågan år emellertid nu: vart har den ekonomiska teorien tagit vågen,
som skulle stå i sammanhang med den ekonomiska politik, varåt nationalbudgetenger

budgetengeruttryck? Uppstållandet av nationalbudget och nationalråkenskapår sagt ett expertgora av mycket kvalificerad natur. Det år mycket s vart for en utomstående att bedoma arten av och osåkerheten i de beråkningar,som Svårigheterna for en utomstående bedomare ligger bl. a. dåri, att de omtåliga avvågningarna mellan alternativa losningar till svåra problem sker internt i diskussion mellan experterna och mellan experterna och den ansvarige ministern. Avvågningen, mellan behov och resurser sker icke oppet på marknaden, spånningarna kan icke avlåsas i prisrorelser, m. m., såsom en ekonom under mer normala forhållanden kunde gora. Avvågningensker stållet i kretsen av experter med teorier och motiv, som åro mycket svåra att bedoma for utomstående.

Nationalbudgeten år i sjålva verket, så vitt jag forstår, ett politiskt dokument,gjort att overtyga allmånheten om, att de riktlinjer for den ekonomiskapolitiken, den innehåller, år de enda riktiga. Det ligger nåra till hands att tånka sig, att nationalbudgeten helt enkelt blir ett overtalningsinstrumentmed grad av redovisning, som anses låmplig. Jag skulle vilja gora en ganska oforskåmd parallel!. Nationalbudgeten kan kanske i någon mån redan nu och med stor sannolikhet i framtiden våntas få samma roll som ett bokslut har for ettenskilt foretag. Det galler ju for ledningen av ett privat foretag att — gentemot både aktieågare och arbetare och givetvisgentemot — i foretagets eget intresse på långre sikt genom stora avskrivningar och konsolidering dolja undan vinstmedel. Man litar inte på, att dessa olika parter skall ha samma intresse som foretagsledningen for foretagets utveckling på långre sikt. Man kan genom raffinerade bokforingsmetoderåstadkomma tvångssparande, som ur foretagets långsiktssynpunktanses På samma sått och av ungefår samma skål kan frestelse uppstå vid nationalbokfdringen och nationalbudgeteringen. Man kan anvåndanationalbudgeten att i olika former fora politiker och allmånhet ja t. o. m. statsråd bakom Ijuset betråffande de faktiskt disponibla resurserna.Behovet skydd mot politiskt beståmda, mycket kortsiktiga intres sen for disponeringen av landets resurser år utan tvivel i våxande. For att långsiktsintressena for samhållet skall kunna håvdas behover man någon sorts mysterium, som skyddar de av experterna uppstållda planerna mot den nya typ av politisk kortsiktsrationalitet, som inte bojer sig for »ekonomiskalagar« »osynliga hånder« utan i stållet har en overtro på regleringarnasformåga skåra igenom de ekonomiska sammanhangen. De gamla mysterierna om ekonomiska lagar ha vittrat sonder under det senaste decenniets erfarenheter. Den nya typen av mysterium blir kanske helt enkeltnågonting av typen nationalbudget. Nationalbudgeten år ju tillråckligtinvecklad svårbegriplig for en politiker och icke fackman for att skapa respekt. Man kan få ett starkt intryck av att de mycket inveckladesammanhang, inkluderas under nationalbudgeten, inte tål att tummaspå klumpiga fingrar. Man får lita på experterna, som gjort upp

nationalbudgeten, och man tors inte utan vidare diskutera enstaka poster, om man inte år inne i de invecklade samband som råder mellan olika konton. Nationalbudgeten kan med andra ord i en nåra framtid bli vart nya mysterium, omgivet av de magiska iorestållningar, som erfordras for utt skapa respekt och samhållssolidaritet. — Jag vill med dessa antydningar inte saga, att vi år framme i detta låge utan har endast framhållit detta perspektiv såsom en mojlighet i framtiden. Tendenser i denna riktning kunna i varje fall skonjas, och riskerna for en sådan utveckling bor klargoras.Harmed jag givetvis inte forneka den stora betydelsen av att man på ett systematiskt sått forsoker overblicka verkningarna av den ekonomiska politiken i det totala samhållsekonomiska sammanhang, som en nationalbudgetuppstållningju Det år endast den entusiastiska overtron jag vill varna for.

Vad jag vill komma till år egentligen helt enkelt, att nationalråkenskapsoch innebår en centralisering av makt och kunskaper, kan gora en fri ekonomisk deWtt i ifrågavarande lander svårare den annars skulle vara; upplåggningen av en nationalbudget år hårvid givetvis endast att fatta som ett symptom på tendensen mot central planering och koncentration av den ekonomiska makten i regeringens hand. Infor detta perspektiv år det enligt min mening de utomstående ekonomernas att med tillgångliga medel tvinga frain en så allsidig och fullståndig av de resonemang och avvågningar, som ligger bakom de faktiska resultaten av nationalbudgetkalkylerna. Och for en intelligent debatt omkring en nationalbudget med gi vande kritiska synpunk ler erfordras for denna typ av ekonomisk politik låmpad ekonomisk teori. Jag vill till slut ge några exempel på sådana synpunkter.

Kritiken av nationalbudgetupplåggningen bor inte underlåta att såtta in skeptiska synpunkter på det statistiska underlaget. Som jag tidigare framhållit, beråkningar av denna typ bygga på delvis mycket våghalsiga kalkyler, som det statistiska materialet knappast tillåter. Den fullståndighelsdjåvul, driver fram den totalbild av den ekonomiska utvecklingen, det hår år frågan om, nodvåndiggor denna typ av kalkyler. Man saknar vid presentationen av nationalbudgeten, så vitt jag vet, i regel en redovisning av de andra tånkbara alternativ, som kan bilda utgångspunkten en upplåggning av den ekonomiska politiken. Delvis år det fråga om alternativ, som overvagts och diskuterats inom expertgruppen, men som av okånda skål forkastats. Den utomstående ekonomens uppgift år bl. a. att genom en stimulerande kritik dra fram dessa dolda alternativ i Ijuset och få dem diskuterade.

Nationalbudgetberåkningen bygger ju i stor utstråekning på prognoser
over produktivitetsutvecklingen, over relationen mellan inkomster och konsumtion,mellan

sumtion,mellaninvesteringar och produktionsokning m. m. Dessa sambandåro rent tekniska, men delvis håmtade ur erfarenheter av ut- v^recklingen under tidigare perioder. Jag har i det foregående berort faran av att precisera en gangen periods erfarenheter i koefficenter och trender. Den utomstående ekonomens insats kan hår bli att framfora fantasier over alternativa mojligheter och en analys over forutsåttningarna for dessa. Det ekonomiska livet innehåller ju ett stort mått av overraskningar, av risker och chanser betiåffande olika håndelseforlopp. Det år ur dessa synpunkter formatet av nationalbudgetens konstruktorer att passa in dessa ovissa framtidsutsikteri enda alternativ. Det bor vara rimligare, att framlågga maximi- och minimalalternativ inom vilka ett sannolikhetsfålt kan antagasligga.

Beråkningarna bygga i sista hand på kunskaper om mojliga reaktioner från de enskilda foretagarnas och från inkomsttagarnas sida. Antaganden om produktivitetsutveckling, om samband mellan investeringar och produktion s. v. beror ju på hur foretagarna fungerar i ett halvt fritt och halvt regierat nåringsliv. Nåringslivets anpassningsformåga och initiativkraft blir ju under oiika betingelser utslagsgivande for de faktiska resultaten. Man kan inte bara forutsåtta reaktionssåtten i form av givna koeffecienter, ur en gangen tids erfarenheter. Det kan vara frågan om harmoni disharmoni mellan centrala planer och enskilda foretags reakiionssått. — och detsamma galler for ovrigt också den Keyneska teorien — soker på ett schematiskt sått sammanfatta komplicerade mångfalden av individuella anpassninggsforlopp totalsummor. Detta år nodvåndigt for overblicken, men metoden bor i och for sig inte tillåta, att man forsummar de enskilda foretagarnas och de enskilda inkomsttagarnas i olika situationer ytterst komplicerade reaktionssått. Den Keyneska teoriens och nationalbudgetens schematiska sammanfattningar bor underbyggas resp. kritiseras med hjalp av partialanalys ett representativt urval av foretag, visande hur dessa i en given ekonomisk situation och med utgångspunkt från en given ekonomisk politik tånkas reagera, for att sedan bygga upp dessa reaktionssått till en totalbild av den sannolika ekonomiska utvecklingen. Min slutsats på denna punkt utmynnar alltså i det alltrner vanliga ropet på en syntes av mikrooch Med utgångspunkt ifrån mikroanalys over de enskilda foretagens låge och reaktionssått kan man också komma fram till ett narmare av de forutsåttningar betråffande produktivitetsutveckling, export- och investeringsbenågenhet, som nationalbudgeten bl. a. bygger på.

En utopiskt tånkande nationalekonom, som vill soka forklara den totala ekonomiska utvecklingen under nuvarande forhållanden, bor givetvis åven soka inkludera en forklaring av statsmakiernas reaktionssått. Liksom den enkla vinstmaximeringens nonner haller på att overges vid analysen av det

enskilda foretagets reaktioner i olika situationer, bor man givetvis inte hellerforutsåtta och rationella handlingsmonster, når man avser att forklara statens ekonomiska politik. På den punkten behovs nog ingen varning. De tio senaste årens utveckling med den snabba och såkerligen bestående utbredningen av statligt administrativt inflytande over nåringslivetståller oavvisliga krav på en nyorientering av analysmetoderna. Det år frågan om olika slag av ekonomisk-politisk analys, dår en sammansmåltningav statskunskap, ekonometrisk teori och institutionellt kunnande blir av avgorande betydelse. Jag vill i detta sammanhang som en ytterligare synpunkt på de behov av ekonomisk teori, som detta senaste stadium av ekonomisk politik ståller, nåmna, att teorierna for vålfårdsekonomiensom år på våg att bli moderna igen. Det år ju också tydligt, att når man lågger upp planer på kort sikt och på långre sikt, så behovs det normer for avvågning av olika slag av behov. Man behover satta samhålleliga prioriteter for olika behov for att avgora vilka som skall komma i forstå hand, och vilka som skall skjutas tillbaka. Hår firms utrymmefor intelligent och också mycket meningslost arbete. Ett gammalt mysterium kallas med andra ord tillbaka. Hår år det av storsta vikt att ekonomerna så mycket som mojligt haller tillbaka vårdemetafysikenoch stållet inriktar forskningen på teori- och metodundersokningar, inte minst for att just utrona, på vilka grunder man kan veta något om hur olika alternativ for produktionsutvecklingen påverkar den reala nettonationalinkomsten(som mått på »welfare«). Vi behover sålunda for det femte stadiets ekonomiska politik åtminstone på något långre sikt en ny ekonomisk teknologi, eftersom man nåmligen inte vill och inte kan over låta kalkylerandet och anpassningen mellan behov och tillgång till en marknad med konkurrens och fri prisbiidning.