Når man vil undersøge, i hvilket omfang bankerne er bundet ved aftaler, må
det bemærkes, at der findes en del aftaler, hvori provinsbankerne og de mindre
københavnske banker ikke er direkte deltagere, men repræsenteres af deres
foreninger, nemlig De danske Provinsbankers Forening, der omfatter praktisk
talt alle selvstændige banker i provinsen og nogle enkelte i hovedstadsområdet,
Københavnske Bankers Forening af 1920, der omfatter næsten alle
københavnske banker bortset fra de 3 hovedbanker og Andelsbanken.
man dock hår draga några lårdomar av de svenska erfarenheterna.

Till en borjan vill jag då framhålla, att prisutvecklingen under den gångna delen av 1900-talet på ett markant sått avviker från den som ågde rum under foregående århundrade. Under 1800-talet voro vårldsmarknadspriserna stort sett fallande, samtidigt som arbetslonerna undergingo en successiv stegring. Levnadskostnaderna hollo sig mer stabila: gjorda beråkningar Sveriges vidkommande visa, att en riksdaler riksmynt av år 1860 hade ungefår samma kopkraft i konsumenternas hånder som en krona år 1900. Under 1900-talet med dess två vårldskrig har prisnivån dåremot i stort sett varit kraftigt stigande. Gentemot 1 krona av år 1900 svarade sålunda ungefår 2 kronor vid slutet av 1930-talet, och nu har beloppet, enligt konsumtionsprisindexberåkningarna, stigit till cirka 3 kronor och 25 ore.

Når det galler att forklara detta omslag från ett stabilt eller snarast stigande penningvårde under 1800-talet till en betydande fortgående peonningforsåmring 1900-talet, kan man naturligtvis i forstå hand peka på de två forodande vårldskrigen, som vållat svåra ekonomiska rubbningar medfort en oerhord belastning av statsfinanserna. Emellertid visar utvecklingen sårskilt under de sista åren, då prisnivån fortsatt att stiga, trots att varutillgången blivit båttre och produktionen mera normal, att åven andra orsaker varit verksamma. Jag skall i det foljande soka nårmarø belysa dessa orsaker, vilka sammenhånga med att penningvåsendet i Sverige och i andra lander ånnu ej hunnit anpassa sig efter den djupgående omvandling av samhållets ekonomiska struktur, som agt rum under senare årtionden.

Såsom drivkrafter till den nu var an de prisstegringen kan man niimna dels sådana faktorer, som ge upphov till ett »inflationsgap« eller »kopkraftsoverskott« att anvånda ett par termer, som redan blivit populåra i Sveriga), dels sådana faktorer, som komma till uttryck i vad jag skulle vilja kalla autonorna inkomst- och prishojningar.

Ett inflationsgap foreligger, når den totala efterfrågan efter varor och tjånster har en tendens att overstiga tillgången, åven om priserna tillåtas att stiga. Detta intråffar i sådana fall, då prisstegringen verkar hojande å inkomsterna — den får alltså ej utgora kompensation for en nedgang i produktiviteten — och dårigenom skapar ett nytt kopkraftsoverskott. Fara forefinnes då for en fortgående hojning av prisnivån, och dettøi tyder på att samhållsekonomien, vad den monetår a sidan angår, kommit ur balans.

En vanlig orsak till en dylik brist på balans år, att de lopande statsutgifterna mer an vad beskattningsapparaten kan tåla och dårfor till våsentlig del maste iinansieras med okad sedelutgivning. I sådana fall tvingar prisstegringen de enskilda att inskrånka sin konsumtion så mycket som behovs for att statens behov skall kunna tillgodoses. Inflationen fungerar alltså som ett slags beskattningsinstrument. Men den fungerar effektivt endast så lange allmånheten ej blivit varse vad som år å fårde. Dårefter får prisstegringen gårna ett katastrofartat forlopp, som så småningom penningvåsendet ur funktion.

I Sverige torde ingen befara en utveckling av detta senare slag. Men man kan åndå stålla den frågan, om ej den offentliga hushållningens kraftiga på senare tid haft en viss inflatorisk effekt. Jag tanker hårvid icke på krigsårens påfrestningar och de dårmed fornippade onormalt statsuigifterna, som i icke ovåsentlig omfattning maste finansieras upplåning. Att dessa utgifter bidragit till prisnivåns uppgång under dessa år, torde ingen vilja fomeka. Jag tanker på den nuvarande situationen, då den reguljåra statsbudgeten ligger på en relativt hog nivå i forhållande till forkrigstiden, beroende på okade utgifter for forsvaret, for sociala och kulturella vålfårdsanordningar av olika slag etc. Har vart skattevåsende verkligen måktat tillbodose de stora krav, som denna utveckling

Se vi på skattetryckets utveckling i Sverige, finna vi, att den totala beskattningen stat och kommun, som år 1913 belopte sig till mindre an 10 % av nationalinkomsten och vid mitten av 1930-talet till ungefår 15 %>, numera torde uppgå till icke mindre an 25 %> av nationalinkomsten. Man forstår, att denna kånnbara okning av skattebordan har gett allmånheten den uppfattningen, att de nuvarande skatterna snarare åro for hoga an for låga. Statens inkomster åro ju nu också så stora, att de forslå till tåckning endast av de lopande utgifterna utan åven av sådana statliga kapitalinvesteringar, eljest bruka lånefinansieras.

Trots att statsbudgeten sålunda for nårvarande år balanserad — eller overbalanserad, om man ser endast till driftbudgeten — framstår det emellertid sannolikt, att den statsfinansiella expansionen haft en verkan i inflatorisk riktning. Det har nåmligen visat sig svårt att bereda plats på marknaden for statens okade efterfrågan. Detta beror framfor allt på att allmånheten ej gårna reducerar sin konsumtion med samma belopp som skatterne okas utan i stållet minskar sitt sparande. Flera orsaker samverka

a) Då beskattningen reducerar den inkomst, som de enskilda få behålla for egen råkning, maste den samtidigt minska deras mojligheter till sparande. sparandet utgjorde en konstant kvotdel av den efter skatt behålina skulle det reduceras i samma proportion som denna inkomst. I verkligheten kan nedgangen i sparandet antages bli något storre, då sparkvoten formodligen minskas vid fallande inkomst.

b) Hårtill kommer, att den starkt progressiva skatteskalan och den inkomstutjåmning, åven i ovrigt åger rum genom den offentliga hushållningen, att de storre och mera sparkraftiga inkomsterna reduceras hogre grad an de mindre inkomsterna. På senare tid har man sokt att genom propaganda stimulera sparsamheten inom de breda lagren. Med allt erkånnande av dennas stora betydelse for okad ekonomisk maste dock konstateras, att den åtminstone hittilis ej låmnat några resultat av sådan storleksordning att detta hunnat kompensera minskningsfaktor.

c) Bidragande till sparandets nedgang torde åven ha vant, att den direkta utnyttjats i så stor omfattning. De hoga direkta inkomst och formogenhetsskatterna, som traf fa den sparade inkomsten hårdare den konsumerade, ha till foljd att spararen kånner sig ogynnsamt behandlad av skattemyndigheterna. I hogre lågen forslår ju knappt råntan på sparmedlen att tåcka den skatteokning, som orsakas av sparandet. Detta maste givetvis forsvaga lusten att spara.

Från denna sista regel ges det dock ett viktigt undantag, i det att aktiebolag ekonomiska foreningar m. fl. kunna ernå temporår skattefrihet for sparande inom foretagen, i den mån de utnyttja ratten til fri avskrivning inventarier eller ratten (som också tillkommer andra bokforingspliktiga att skriva ned vårdet av sina lagertillgångar. Denna temporåra skattefrihet torde sårskilt vid nuvarande hoga skattetryck ha utgjort ett incitament till okat sparande.

Den nu nåmnda anordningen av beskattningen har sålunda antagligen haft till foljd, att foretagssparandet fått okad och det enskilda sparandet minskad betydelse. Då det forrå sparandet till stor del neutraliser as av investeringar gamla foretag, kan det emellertid ej ersåtta det senare sparandet. fritt kan anvåndas till finansiering av nya foretag, bostads-

Det forefaller emellertid troligt, att det totala på frivillig våg framkommande våsentligt har nedgått, sårskilt som man vid sidan av beskattningen kan peka på ytterligare ett par faktorer, som verka sånkande på sparbenågenheten:

d) Under kriget med dess påfrestningar och avspårrning från våra reguljåra fick tillgodoseendet av många behov anstå till båttre tider. Under efterkrigsåren har dårfor forelegat ett ackumulerat kopbehov, som bl. a. kommit till uttryck i importens starka ansvållning. I den mån dessa forcerade inkop skett for konsumtionsåndamål, ha de givetvis inkråktat på det enskilda sparandet.

e) Slutligen kan nåmnas, att den pågående prisstegringen på många
hall minskat det fortroende for penning vår dets stabilitet, som år en forutsåttning
att allmånheten skall skjuta sina inkop på framtiden.

Om denna nedgang av det totala enskilda frivilliga sparandet — som visserligen år svar att statistiskt belågga men som vi funnit vara en sannolik av bl. a. den statsfinansiella expansionen — hade åtfoljts av motsvarande av den privata sektorns kapitalans prak, skulle den samhållsekonomiska kanske kunna ha bevarats. Utvecklingen på detta senare område har emellertid gått i motsatt riktning. Kapitalbildningen inom industrien synes nåmligen nu vara storre an någonsin.

Flera omståndigheter kunna anforas till forklaring hårav. Forst och fråmst maste många investeringsbehov tillgodoses, som maste anstå under krigsåren med dess avspårrning. Vidare ha stora produktionsomlåggningar blivit nodvåndiga på grund av att vår utrikeshandel fått en ny inriktning — många varor som vi forut importerat från Tyskland maste vi nu borja producera inom landet, varvid kapitalkråvande nyanlåggningar bli nodvåndiga. kommer ytterligare, att det svenska folket nu kraver en allmån standardhojning betråffande just det mest kapitalkråvande av alia behov, nåmligen behovet av bostad. For att majoriteten av folket skall kunna utbyta sina omoderna och ohygieniska enrumslågenheter mot moderna och trerumslågenheter, maste under en lang foljd av år milliarder i byggandet av nya bostader.

En allmån stimulans har investeringsverksamheten dessutom erhållit genom den relativt låga råntenivån och de forut omnåmnda liberala avskrivningsreglerna beskattningen. Man kan befara, att de senare i många fall foranlett en från samhållsekonomisk synpunkt icke onskvård inriktning av kapitalbildningen; omfattningen av de investeringar, som i forstå hand dikterats av skattehånsyn, år dock svar att faststålla.

Sammanstålla vi denna okning av investeringsverksamheten med den

Inflationsgapet utloser dels en tendens till okning av importen, dels en tendens till prisstegring. I samma mån en importokning kommer till stand, forsvagas prisstegringstendensen. De onormalt stora importoverskott, som vi haft under de sista två åren, ha ej endast vant ett synnerligen tydligt indicium på att ett inflationsgap forelegat, de ha också fylit en våsentlig del av gapet och dårigenom håmmat prisstegringstendensen. Nu ha vi åter tomt vår valutareserv och kunna ej påråkna någon våsentlig kapitaltillforsel — tvårtom ha vi som bekant ådragit oss vissa forpliktelser som långivare till utlandet. Dårfor kan inflationsgapet for innevarande och nårmast kommande år ej overbryggas på annat sått an genom prisstegring, å ena sidan begrånsar investeringarna och å andra sidan medfor konsumtionen minskas och sparandet okas. Denna prisstegring åstadkommer visserligen likhet mellan sparande och kapitalbildning, om vi se bakåt, men kan ej åstadkomma jåmvikt mellan de for framtiden gallande och sparandeplanerna. Bristen på balans kvarstår alltså, och detta galler åven landets forbindelser med utlandet, i den mån utvecklingen ej forloper efter analoga linjer. Om prisnivån inom landet stiger kraftigare an i utlandet, okas tydligen tendensen till importoverskott, varfor, om ett sådant ej kan finansieras genom Marshallhjålp eller annan utlåndsk kreditgivning, antingen importrestriktionema maste skårpas eller valutan deprecieras.

Åven internationellt sett befinna vi oss emellertid nu i ett skede, då den totala investeringen tenderar att overstiga det totala sparandet och marknaden blir såljarnas. Dårav foljer prisstegring, overfull sysselsåttning allt vad dårmed sammanhånger. Under den stora depressionen i bor jan av 1930-talet gick tendensen i rakt motsatt riktning: det var då s vart att utnyttja allt sparande genom kapitalbildning, och foljden blev prisfall och arbetsloshet. Det var detta samhålle, som den beromde engelske nationalokonomen Keynes hade for ogonen, når han uppstållde sin bekanta teori om arbetslosheten som ett medel att åstadkomma balans mellan sparande investering. Nationalokonomerna har nu bråttom att ersåtta denna teori med en annan, som båttre ansluter sig till det nuvarande låget, nåmligen teori for jåmvikt i ett samhålle med mojligast full sysselsåttning.

Vid utarbetandet av en dylik teori kommer man antagligen fram till den insikten, att en stabil prisnivå ej kan uppråtthållas på långre sikt, om arbetsloshet med alia medel skall hindras uppkomma. Den normala utvecklingen nåmligen, att framsteg på vissa omraden maste kopas med till-

Om vi vilja undvika detta och bevara ett stabilt penningvårde, maste vi
resignera infor det forhållandet, att normala framsteg på vissa hall inom
vart samhålle maste kompenseras av tillbakagång på andra hall.

Jag har nu talet om inflationsgapet och dess två komponenter, sparandeminskningen investeringsokningen, och overgår till de s. k. autonoma inkomst- och prishojningarna, vilka också åro av stor betydelse under nu varande forhållanden.

Inneborden av den inflationsmekanism, som hårvid åsyftas, forstår man låttast, om man tanker sig in i foljande situation. Antag, att vid en viss tidpunkt alia lontagare lyckas tilltvinga sig en inkomsthojning på 10 °/o, dårfor att foretagen råkna med att få priskontrollnåmndens tillstånd att hoja priserna i samma grad som kostnaderna okats. Antag, att jordbrukarna lontagarnas exempel och få tillstånd att oka sina inkomster genom en 10 °/o-ig hojning av jordbrukspriserna, och att åven husågare och andra samhållsgrupper få en liknande kompensation. Under dessa forutsåttningar kommer flertalet inkomster och priser att stiga med 10%, och om jåmvikl var rådande vid utgånglåget, kan jåmvikt också tånkas uppkomma vid det nya hogre prislåget. Vad som skett i detta fall år att en stegring av prisnivån uppkommit, som inte orsakats av något inflatoriskt utan år av mera autonom karaktår. Den beror på den omståndigheten, ett penningvårde, som inte har någon fast forankring, kan forsåmras bara genom att alia råkna upp sina nominella inkomster. Om denna uppråkning sker på en gang och omfattar alia, vinner ingen samhållsgrupp på transaktionen, utan alia få i stort sett samma reala inkomst som tidigare.

Denna konstruktion har en viss motsvarighet i verkligheten. Betrakta vi utvecklingen i Sverige under de sista åren, finna vi, att den egentligen avviker från konstruktionen endast i det hånseendet, att inkomststegringarna forsiggå samtidigt. Ett år, sag 1947, lyckats arbetarna få en lonehojning i genomsnitt 15 %>. Nåsta år driva jordbrukarna igenom en hojning av jordbrukspriserna som kompensation hårfor. Den hårav foranledda av levnadskostnaderna blir året dårpå motivet till en ny stegring av lonenivån osv. Skulden till den inflationistiska utvecklingen sålunda av fackforeningarna, som genom en hojning av penninglonerna sig kunna ernå en våsentlig forbåttring av arbetarnas reala

Jag tror att fackmånnen åro tåmligen eniga om att vid sidan av inflationsgapet denna andra inflationsfaktor — de autonoma inkomsthojningarna nu år verksam i Sverige. Dåremot torde det vara svårt, for att inte saga omojligt, att objektivt konstatera, vilken betydelse som i nuvarande låge skall tillmåtas var och en av dessa faktorer. Det forhaller sig nåmligen så att den ena faktorn i viss mån forstårker den andras effekt. Når prisnivån år stigande, dårfor att konsumenterna åro obenågna att inskrånka sin efterfrågan i erforderlig grad, får efterfrågan efter arbetskraft tendens att ståndigt overstiga utbudet. Dårfor når man så småningom sådant låge av full sysselsåttning som vi har for nårvarande. Vid detta låge kommer arbetsgivarnas konkurrens om arbetskraften att driva upp lonerna oavsett arbetarnas egna krav. Men i ett sådant låge år det naturligtvis låttare for arbetarna att genom sina aktioner driva igenom en ytterligare hojning av lonenivån, varigenom pris stegringen forstårkes.

Hårvid bor sårskilt erinras om att en dylik autonom lonehojning ej minskar det inflatoriska gapet. Hur mycket arbetarna ån hoja sina loner, kommer det fortfarande att råda brist på arbetskraft, under forutsåttning att foretagarna få kompensation for lonestegringen i form av hogre produktpriser. omståndigheten, att det råder brist på arbetskraft -_—

Det år svårt for mig att bedoma, i vilken mån de nåmnda två inflationsfaktorerna
verksamma också i Danmark.

Jag har emellertid fått den uppfattningen, att inflationsgapet for nårvarande mindre i Danmark ån i Sverige. Den danska statsbudgeten belastas ej med så stora militårutgifter som den svenska. Vidare har man i Danmark ej okat de sociala utgifterna i samma grad som i Sverige under

Dåremot torde den andra inflationsfaktorn, som kommer till uttryck i pris- och lonerorelser, som ej åro direkt beroende av ett kopkraftsoverskott, vara av betydelse också for Danmark. Denna faktor inbegriper nåmligeii sådana prisstegringar, som via exporten och importen tillforas landet utifrån. danska export- och importpriserna ha ju tredubblats sedan forkrigstiden, detta har naturligtvis inte kunnat undgå att påverka den inhemska pris- och loneutvecklingen. Åven de autonoma lonehojningarna ha spelat en stor roll. Under sjalva krigsåren synes de t. o. m. ha varit storre i Danmark an i Sverige. Under efterkrigstiden ha dåremot de svenska arbetarna lyckats erhålla en storre loneokning ån de danska arbetarna. Sårskilt var stegringen i Sverige från 1946 till 1947, som for industriarbetare till 17 å 18 °/o och for lånt- och skogsarbetare till 30 å 33 %. Trots detta synes reallonens hojning over forkrigslåget inom industrien något mindre i Sverige ån i Danmark (från 1939 till 1947 12 °/o gentemot 16°/o).

Om den analys av orsakssammanhanget jag nu givit år riktig i huvudsak, slutsatserna rorande inflations farans bekåmpande foljande: for det forstå maste åstadkommas jåmvikt mellan sparande och investering genom att sparandet okas eller genom alt investeringarna inskrånkas eller genom båda dessa åtgårder; for det andra maste de autonoma inkomsthojningama, sig de komma från lontagare, jordbrukare eller andra foretagare, stoppas.

Enligt min uppfattning skulle for inflationsgapets fyllande i Sverige kråvas av ungefår foljande storleksordning: antingen en nedskårning av statsutgifterna ej med några tiotal eller hundratal utan med låt mig saga tusen milj. kr. med samtidigt bibehållande av nuvarande skatter, varvid alltså statens eget sparande skulle okas med nåmnda belopp; eller en okning av de enskildas frivilliga sparande med cirka en miljard kr. per år; eller slutligen, om den nåmnda sparandeokningen ej kommer till stand, en inskrånkning av bostadsbyggandet med ungefår en tredjedel av den nuvarande omfattningen eller en motsvarande beskarning av nyinvesteringarna industrien.

Var oeh en som år insatt i statsfinanserna forstår, att någon mera våsentlig
av utgiftsnivån på detta område ej år mojlig: vi kunna

Hur skall återstoden av inflationsgapet fyllas? Om man på goda grunder infor tvångslån — som ej nåmnvårt kommer att påverka konsumtionen inom hushåll med likvida formogenhetstillgångar men desto mera kånnbart kommer att traf fa de ovriga hushållen — återstår, efter mitt sått att se, bara en utvåg, nåmligen att staten genom pålåggandet av nya skatter, som ej skola anvåndas till att finansiera nya utgifter utan t. ex. till att avbetala statsskulden, tvångsvis åstadkommer den erforderliga av det samhålleliga sparandet. Under kriget okade vi vår statsskuld, som forut ej uppgick till mer an 2V2 miljarder kr., med cirka 9 miljarder. Såsom utvecklingen kommit att forlopa, vore det rimligt, att vi nu bor jade avbetala denna skuld med 600 å 700 milj. kr per år, varigenom sparmedel skulle tillforas kapitalmarknaden och mojliggora ett tillgodoseende av den privata sektorns kreditbehov utan någon inflatoriskt kreditgivning.

De nya skatterna, som alltså skulle mojliggora en ny overbalansering av statsbudgeten med 600 å 700 milj. kr., bora naturligtvis anordnas så, att de i minsta mojliga grad minska de enskildas sparande — eljest skulle de ju motverka sitt eget syfte. De maste dårfor låggas på konsumtionen och då låmpligen taga formen av en proportioneli beskattning av all konsumtion en ny och snarast skarpt altman omsåttningsskatt. De sociala olågenheter, som åro forknippade med en en dylik skatt — den tråffar hårdast dår behoven åro storst — borde samtidigt i mojlig mån avhjålpas genom låmpliga och effektiva subventionsåtgårder till forman for lågre inkomsttagare och barnrika familjer. (Om kostnaden for dessa subventioner anslås till cirka 250 milj. kr., borde den nya omsåttningsskatten avkasta omkring 900 milj. kr., vilket belopp motsvarar ungefår 5 °/o av den totala privata konsumtionens varde).

For att en dylik skatt ej skall hoja prisnivån mer an som motsvarar
skattetillågget till priserna, fordras givetvis att den ej tillåtes ge upphov
till motsvarande lonehojningar, vilket skulle bli fallet vid indexreglerade

I Danmark torde man ej behova tillgripa en så besk medicin, som jag foreslagit for Sveriges vidkommande, utan hår kan man nog fara mera varligt fram. Av den i pressen forda diskussionen har jag fått det intrycket, att man har vissa sympatier for en hojning av den direkta beskattningen, om avdrag dårvid finge goras for sparade medel. En dylik begrånsning av den direkta skatten till konsumtionen har i andra lander betraktats som onskvård men ogenomforlig. Skall frågan kunna losas nu, forutsåtter detta alltså en exceptionell skicklighet hos den danske skattelagstif_tåren.

De åtgårder jag hit tilis talat om utgora emellertid bara halva programmet. om vi i Sverige skulle kunna fylla inflationsgapet genom en ny omsåttningsskatt kombinerad med andra restriktiva åtgårder, skulle prisnivån fortsåtta att stiga, om det ej samtidigt genom andra åtgårder drogs forsorg om att den genomsnittliga inkomstnivåns hojning per år ej oversteg de få procent, som mojliggoras av kapitalets okning och produktivitetens om betingelserna ior utrikeshandeln ej forsåmras.

For att denna andra del av programmet skall kunna realiseras, fordras stor återhållsamhet från alia samhållsgrupper vad galler kraven på inkomsthojningar. for en hojning av vår reala standard år under nuvarande ogynnsamma forhållanden så snav, att den mojliggor en blott i moderat tempo fortgående forbåttring av de eftersatta gruppernas ekonomiska. Men åven mellan dessa grupper kan konkurrensen bli hård, och fara foreligger alltid for att man våljer den bekvåmaste vågen at soka formellt tillgodose for många krav på bekostnad av penningvårdet.

Man torde dock våga hoppas, att utvecklingen under de senaste åren givit de ansvariga instanserna en hålsosam låxa i detta avseende, och att man dårfor snart år mogen att genom regelbundna rundabordskonferenser dverlågga och overenskomma om vilka inkomsthojningar, som få forekomma en viss period framåt, t. ex. det nårmaste året. En dylik kollektiv regiering innebår visserligen en stark begrånsning av vederborande parters handiingsfrihet. Men vi få resignera infor detta onda, då vi eljest få dragas med ett ånnu storre ont, nåmligen en regiering i detalj av vart ekonomiska handlande. Den enda mojligheten att få till stand storre frihet inom prisbildningen, att bevara friheten rorande yrkesval m. m., år att vi folja vissa regler, som garantera att kampen om fordelningen av produktionens ej driver fram en forsåmring av penningvårdet.

Jag formodar att många av mina åhorare nu skulle vilja invånda, att
vi tidigare hade ett relativt stabilt penningvårde utan regleringar av den

Till dut må ånnu en fråga uppstållas. Om det visar sig vara så besvårligt stå emot eller reglera de krafter, som verka i penningforsåmrande riktning, om hårfor kravs så stora uppoffringar och om t. o. m. en viss arbetsloshet hårvid kan våntas, år det då ej båttre att resignera infor en måttligt stigande prisnivå såsom det minst onda bland flera obehagliga alternativ?

For min del år jag benågen att besvara denna fråga nekande och detta av den anledningen att programmet om en måttfullt men kontinuerligt stigande prisnivå år ohållbart från rent logisk synpunkt. En penningforsåmring hållas inom moderata granser endast så lange den ej uppstålles program. Moderationen år nåmligen beroende av att allmånheten på prisnivåns stabilitet. Så snart allmånheten får klart for sig, att den har att emotse en kontinuerlig stigande prisnivå, kommer den att anpassa sina åtgårder dårefter, d. v. s. den kommer att påskynda sina inkop och minska sitt sparande. och foljden hårav blir att programmet for den sakta stigande prisnivån ej kan uppråtthållas: prisstegringen kommer allt mera accelereras och får till slut inflationsartad karaktår. Man skulle dårfor nodgas fora allmånheten bakom Ijuset och soka bibringa den en forestalling om att penningvårdet år stabilt, trots att man ej sjålv tror dårpå. Dylika machiavellistiska metoder bora ej få forekomma och kunna ej heller på långre sikt tillåmpas i ett upplyst demokratiskt samhålle.

Penningvåsendets historia visar, att det endast drojande och efter svåra kriser och misslyckanden anpassar sig efter samhållets utveckling i ovrigt. For nårvarande synes penningvåsendet genomgå en ny kris, som sammanhånger genomgripande foråndringar i samhållsstrukturen, framdrivna av motsåttningarna mellan måktiga ekonomiska intressegrupper. Jag har idag velat framhålla, at overvinnandet av denna kris forutsåtter uppoffringar de enskildas sida och ståller stora krav på solidariteten mellan olika samhållsgrupper. Ju forr vi inse detta, desto storre åro utsikterna for att vi kunna få behålla ett demokratiskt samhållsskick med allt vad detta innebår av hoga livs varden.