DE INTERNATIONELLA KONJUNKTURUTSIKTERNA OCH DEN EKONOMISKA POLITIKEN FÖREDRAG I NATIONALÖKONOMISK FORENING DEN 9. OKTORER 1945

I7H3RMULERINGEN av titeln på mitt föredrag kan synas mycket . pretentiös. Man kan tycka, att själva titeln ställer »orimliga krav på verkligheten«. Kan vi verkligen i dag tala om konjunkturer framför allt om internationella konjunkturer? De politiska dominera ju för närvarande scenen, åtminstone i Europa. Det är ju självklart, att ett bestående politiskt måste ge upphov till helt andra betingelser den ekonomiska utvecklingen än de, som skulle uppstå, om en utjämning av motsättningarna komme till stånd. De politiska kan vi tyvärr inte underkasta en ekonomisk och bygga in i en konjunkturbedömning — dagens politiska motsättningar bero ju på ömsesidig misstro, nationella ambitioner och djupgående olikheter i uppfattningen om hur ett samhälle skall vara ordnat.

Ekonomen tvingas härmed till en av sina vanligaste tankeoperationer— Han måste bortse från möjliga, för honom okända förändringar i de politiska förhållandena staterna emellan.Detta uppenbarligen ingen meningslös tankeoperation. Även om de utrikespolitiska osäkerhetsfaktorerna dominera sceneni och deras framtida gestaltning i sista hand kan väntasbestämma de nordiska ländernas öde, blir den internationellaekonomiska under given politisk konstellationi grad bestämmande för de ekonomiska betingelserna i våra länder. Låt mig dra en kanske något halsbrytande parallell. Ombord på ett skepp i svår storm på havet bör man göra och gör man upp planer för landstigningen vid destinationshamnen och den fortsatta resan, även om det kan ifrågasättas, om vid ytterligareväderleksförsämring

terligareväderleksförsämringfartyget måste vända, söka nödhamneller o. m. lida skeppsbrott. På samma sätt är vi intresseradeatt om vi gå mot inflation eller deflation, om handelsförbindelsernaskall in i bilaterala fåror och avgränsas i ekonomiska block eller nå multilateral frihet, om en högkonjunkturskall av en ny svår världsdepression. Och detta vårt intresse gäller även om vi vet att politiska omkastningar kan komma att göra varje analys av de ekonomiska utvecklingsmöjligheternaintresselös.

Så vit jag förstår, är det fyra huvudproblem i den internationella utvecklingen, som särskilt intressera oss, därför att de bli i hög grad bestämmande för konjunkturutvecklingen i de nordiska länderna, och som dessutom kunna i någon mån analyseras. senare tillägget göres därför att det finns problem av stor ekonomisk betydelse för oss, som knappast kunna göras till föremål för ekonomisk analys, t. ex. hur och i vilken utsträckning Sovjetunionen kommer att deltaga i den internationella arbetsfördelningen). omedelbara problemet gäller utsikterna för råvaru och bränsleförsörjningen under den närmaste framtiden. Farhågor för en försörjnings- och arbetslöshetskris under vintern finnas i många länder. I nära samband härmed står tendenserna i den internationella pris- och lönutvecklingen — inflationsproblemet man inte ifrån. Ett tredje huvudproblem med syftning på längre sikt gäller den internationella handelns inriktning gestaltning. Och härvid synes sättet för lösningen av Englands betalningsbalansproblem bli avgörande för den väg, man slår in på. Slutligen ha vi den stora frågan om det privatkapitalistiska — eller vad som återstår därav i olika länder kan klara sysselsättnings- och expansionsproblemet under påfrestningarna efter den närmaste efterkrigstidens sannolika högkonjunktur eller om vi ha att vänta en ny världsdepression eller en ny stagnationsperiod av samma typ som i England och U. S. A. under 20- resp. 30-talet.

Redan en diskussion av dessa fyra huvudproblem borde vara nog att fylla en föredragsserie under en termin. Det skall vara en ekonom till att i lättsinnigt övermod åtaga sig att klara en sådan uppgift i en timmas föredrag! Men hans självbevarelseinstinkt säger honom kanske att han vid en utdragen föreläsningsserie riskerar att ständigt desavoueras av den faktiska utvecklingen. Det är klart, att jag endast kan komma med synpunkter på dessa problem utan några som helst anspråk på fullständighet. Dessa

synpunkter måste, så vitt jag förstår, även innefatta utblickar på den ekonomiska politiken. Konjunkturutvecklingen får ju inte gå av sig själv — inte ens i U. S. A. — utan olika slag av ingripanden måste ständigt tas med i räkningen. Härvid ämnar jag ibland söka anknytning till den ekonomiska politikens uppläggning i Sverige. De danska problemen behärskar jag tyvärr inte. Men jag vågar förmoda, att det bör vara av intresse att inför den kaotiska omvärld,som i alla fall är gemensam för danskar och svenskar, höra något om den svenska orienteringen.

De två första huvudproblemen hänga intimt samman och kunna lämpligen diskuteras i ett sammanhang. Den knappa försörjningen viktiga punkter innebär en ständig inflationsfara — paralleller utvecklingen efter förra världskrigets slut har ofta dragits. Se vi på försörjningsläget i världen i stort, finner vi oerhörda och olikheter både emellan olika länder och olika varor. Det finns å ena sidan områden med akut varuöverflöd med utsikter till snabb förbättring under den närmaste framtiden och å andra sidan trånga sektioner där en omedelbar förbättring inte kan väntas. Jag kan givetvis inte gå in på någon detaljerad bild utan skall endast illustrera läget med några exempel. överflöd har omedelbart efter krigets slut uppstått på en rad metaller (aluminium, koppar, nickel, zink) samt på ull och bomull och möjligen vete. Vi ha inom en nära framtid att vänta en väsentlig förbättring i tillgången på bensin, olja och gummi samt på fartyg. Det bör observeras, att det förbättrade tonnageläget och bör medföra en ökad knapphet inom områden, där för närvarande en tillfälligt riklig tillgång råder just till följd av bristen på transportmedel.

Så finns det stora bristområden, som synas bli bestående under en längre tid — ett eller annat år. Hit hör matfett och kött och fläsk, — en följd av minskningen i kreatursstammarna och bristen på fodermedel — timmer, pappersmassa och papper — de svenska — läder och hudar samt framför allt stenkol och koks. Bränslebristen ser ju ut att bli en trång sektion för en lång tid framåt och måste sekundärt framkalla brist på en rad andra varor, inte minst byggnadsråvaror, såsom järn och cement. i fråga om arbetskraften överväger knapphetstillståndet. tar avsevärd tid innan demobiliseringen får effekt, och arbetskraften upp och återförts till den civila produktionen. Härigenom fortbestår svår knapphet på områden — t. ex. i fråga om bomulls- och yllevaror — fast råvarutillgången i och för sig är god.

Det är utan tvivel så, att knapphetssituationer helt dominera bilden. Överflödsomradena äro tills vidare undantag. Och detta läge kan utan tvivel väntas bestå under en rätt betydande övergångstid. står inför enorma återuppbyggnadsproblem, krav på stöd och hjälp åt av kriget härjade länder, väldiga investeringsbehov den civila produktionen och handeln och stort ackumulerat behov hos konsumenterna i fråga om kläder, inventarier alla slags husgeråd. I den utsträckning denna väldiga potentiella efterfrågan kan klädas i effektiv monetär dräkt måste pressen på förefintliga resurser i allmänhet bli av samma art och minst samma styrka som under krigstiden. De monetära resurserna nog överallt tillräckligt underlag för en mer än tillräckligt effektiv efterfrågan.

Jag har gett en mycket generell karakteristik av övergångstidens konjunkturförhållanden. Utvecklingen kommer givetvis att skifta starkt från land till land. Men en inflationstendens utan tvivel ett gemensamt drag. Samtidigt kunna -- paradoxalt nog — besvärliga arbetslöshetsproblem uppstå, som dock väl komma att bli relativt snabbt övergående fenomen. Arbetslöshet under övergångstiden uppstå av två huvudanledningar. kan uppstå friktionsarbetslöshet vid den väldiga omställningen näringslivet från krigs- till fredsproduktion, som nu försiggår i de förut krigförande länderna. Vidare kan rådande brist på viktiga råvaror och bränslen bilda »bottle-necks« inom stora produktionsområden med arbetslöshet som följd.

Det första slaget av arbetslöshet håller ju på att bli särskilt framträdande i Amerika. Det har sagts, att i U. S. A. har man med en gång hoppat i fredskonjunkturen, medan man i England fösiktigt kryper ner i det kalla vattnet. Amerikanarna har efter Japans kapitulation skurit ned krigsproduktionen drastiskt — med över 90 % i ett flertal branscher — och därigenom nära nog över en natt friställt 2 miljoner arbetare. Samtidigt återkommer ett progressivt växande antal krigsveteraner. Det kommer att ta tid, innan produktionen omriktats och omställts till fredsändamål, så att den växande arbetslösheten skall kunna absorberas. Hastigheteni blir givetvis starkt varierande inom olika branscher. Inom bilindustrien t. ex. beräknas ersättandet av maskiner använda för krigsproduktion med maskiner för den civilatillverkningen 4—64_—6 månader. Men den behövliga tillgångenpå och material erforderlig för uppnående av 50% kapacitetsutnyttjande tar minst 8 månader att organisera.

och det beräknas ta så mycket som 15 månader, innan bilindustrienär full gång. Men sedan kan industrien hålla på och spotta fram 6—B6_—8 miljoner bilar per år i 4—54_—5 år bara för att täcka den under kriget ackumulerade efterfrågan. Direktören för »War Mobilization and Reconversion« har beräknat den totala omställningsperiodentill 12_—18 månader, vilken tid det alltså skulle dröja, innan produktionen överlag hinner expandera så mycket, att någonlunda full sysselsättning nås. Innan dess beräknasarbetslösheten för att enligt en pessimistisk prognos nå ett maximum på våren 1946 med B—lo8_—10 miljoner arbetslösa.

Det bör observeras, att det inte är frågan om någon depression i egentlig mening. Efterfrågan och köpkraft är mer än tillräckliga hela tiden. Någon kumulativ depressionsspiral nedåt av samma slag som efter 1929 behöver knappast befaras. Man står inför en fysisk omställningsprocess av samma slag som efter förra världskriget, som även då ledde till en konjunkturnedgång, som sträckte sig fram till mitten av 1919. Denna gång är dock omställningsprocessen ojämförligt mycket större dimensioner.

Denna typ av konjunkturförsämring, som håller på att utveckla sig i U. S. A., skiljer sig egentligen inte mycket från den typ av arbetslöshet, som hotar att uppstå i många andra länder, inte minst hos oss till följd av brist på vissa råvaror och framför allt bränslen. Det fattas inte efterfrågan och köpkraft, men den fulla produktionen och sysselsättningen måste invänta omställningen inom andra länder. Dilemmat i ett land som Sverige t. ex. ligger i att det inte lönar sig att ta upp ny eller utvidga gammal ersättningsproduktion utebliven import, när man \et, att tillgången en nära framtid med all sannolikhet snabbt måste förbättras. Man står ju i alla fall inte inför krig och avspärrning med obekant utsträckning. Men denna övergångstid kan bli svår. Sveriges näringsliv är ytterst känsligt för den hotande kol- och koksbristen. Byggnadsverksamhetens och även skogindustriernas läge kan med nuvarande utsikter bli mycket bekymmersamt fram på våren.

Bekymren ökas genom att man överallt samtidigt har att bekämpaen inflationstendens. Jag skall nämna några ord härom. Här finns alla grader. I Kina har indextalet nått 190.000. I Tyskland har marken till stor del förlorat sitt värde som betalningsmedel.I Finland och Frankrike är inflationsprocesseni I ett antal andra länder håller en mer eller mindre fast priskontroll visserligen tillbaka köpkraftstrycket. Men

även där man klarat påfrestningarna under krigsperioden på ett tillfredsställande sätt, kan övergångsperioden vålla nya och t. o. m. större svårigheter än krigsperioden. Sett med utgångspunkt från förhållandena i Sverige — och de äro väl i stort sett av samma slag i andra länder — ökas svårigheterna i prispolitiken av tre orsaker: kaotisk utrikeshandel, starkt lönetryck och allmänt svagare underlag för priskontrollen.

Under förra kriget blev exporten stora inkörporten till den inflationsartade År 1944 hade Sverige ett importöverskott omkring 800 miljoner kronor. Nu är läget helt omkastat. under de tre månaderne juni_{— september} i år har exportöverskottet uppgått till 550 miljoner kronor! Denna omkastning läget, som tenderar att på en gång medföra ökade inkomster och minskad varutillgång inom landet, måste uppenbarligen ökade påfrestningar för prispolitiken.

För dagen finns det ingen världsmarknad i egentlig mening. Samma vara kostar olika mycket i olika länder. Någon utjämning har svårt att komma till stånd under rådande förhållanden, och man får ta varan, där den överhuvudtaget är åtkomlig ganska oberoende av priset. Flertalet viktiga länder går visserligen in för att bibehålla priskontroll så länge inflationsfaran består, vilket ju är en väsentlig skillnad mot utvecklingen efter förra världskriget, priskontrollen nästan med en gång kastades överbord med kända konsekvenser. Men månheten om det interna prisläget vara parat med ganska stor hänsynslöshet, vad beträffar på export. Här finnes föga av internationellt samarbete och knapphetssituationerna utnyttjas gärna, vilket givetvis besvärliga återverkningar. Det finns nog få motsvarigheter den blygsamma återhållsamhet, som Sveriges försäljning av de knappa trävarorna på England utgör ett lysande exempel på. De svenska trävarorna säljas väsentligt under den kanadensiska ryska prisnivån, och eftersom ändå exportpriserna kommit ligga över det inhemska prisläget i Sverige, upptages en exportavgift, som tillföres statskassan! Vi äro nämligen ytterst ängsliga för varje prisrörelse på skogsprodukternas område; en prisstegring på trävaror eller pappersmassa medför lönestegringar och höjda priser på skogsavverkningsrätter, timmer och ved och har sålunda återverkningar på hela näringslivets kostnadsstruktur.

Lönetrycket har ökat i alla länder. Ett ackumulerat missnöje
har fått fritt utlopp, när den sammanhållande moraliska kraft,

som den gemensamma krigsfaran inneburit, släppt. En intressant iakttagelse är, att lönetrycket ökar, när försörjningsläget börjar förbättras. Vid hård ransonering har man kanske inte någon påtaglignytta en lönehöjning. Men de lägre betalda grupperna känner sig ännu fattigare än vanligt, när ransonerna öka, och eventuellt dyra importvaror åter börja visa sig. Man kan nog i någon liten mån förklara den svåra verkstadstrejken i Sverige genom den stora — som det visade sig alltför stora — ökning av kött- och fläskransonerna, som ägde rum under 1944. Stora grupperhade råd att fullt utnyttja ransonerna, vilket under krigethade både en vana och en rättighet.

I de förut krigförande länderna motiveras de stora lönehöjningskravenav stora bortfallet av övertidsförtjänster och inkomstminskningtill av överflyttning från de högt betalande krigsindustrierna till relativt lågavlönade arbeten inom civila tillverkningsgrenar. Man önskar vid kortare arbetstid bibehålla årsförtjänsten och i U. S. A. uppstå därmed krav på lönehöjning med upp til 30—40°/o. Man har även på officiellt håll i U. S. A, gett yrkandet på allmän lönehöjning en konjunkturteoretisk motivering.Department Commerce har beräknat, att överflyttning av arbetskraft från högre till lägre betalande industrier samt bortfallav arbetstid och övertid tillsammans kan medföra en total inkomstminskning med 1U av totala lönesumman eller inte mindre än 20 miljarder $. En deflationstendens kunde uppstå, som i så fall bör kunna kompenseras genom en ökning av lönerna. För min del tror jag inte så mycket på detta resonemang. Köpkraftenär mer än tillräckligt stor ändå — inte minst tack vare den väldiga anhopning av likvida medel och sparmedel, som ägt rum under krigstiden, vartill kommer relativt rikliga bonusbetalningartill och arbetslöshetsunderstöd. Den officiellaavsikten att lönestegringen skall beredas rum inom existerandepriser. längre sikt — 3—43_—4 år — bör detta kanske vara möjligt även vid en lönestegring på 30 °/o med hänsyn till de väldiga möjligheter till produktivitetsstegring, som ackumuleratsinom industri under kriget. Några år efter förra världskrigets slut steg produktionen per arbetstimma språngvis med mycket stora belopp, vilket möjliggjorde ett starkt prisfall med i huvudsak bibehållen eller relativt liten sänkning i lönenivån.Men kort sikt — och det är ju det frågan gäller — äro möjligheterna mindre — och arbetskonflikter uppstå. Strejkrörelsernai S. A. och England innebära ett allvarligt hot för omställningsprocessenssnabba

ställningsprocessenssnabbaoch friktionsfritt genomförande och
än mer för försörjningen i Europas nödlidande länder.

Det är väl mycket möjligt och enligt min ringa mening även sannolikt, att man trots svårigheterna lyckas hindra en allmän stark prisstegringsprocess under övergångstiden. Erfarenheterna från inflationskonjunkturell efter förra världskriget ha satt djupa spår i sinnena, och man är överallt fullt medveten om farorna — till stor skillnad mot förra gången. Men frestelsen kan i en del fall bli stor att lösa de svåra motsättningarna mellan arbetare och arbetsgivare på minsta motståndets väg, som för stunden alltid en prisstegring till kompensation för en löneförhöjning. Kommer processen väl i gång, blir den svår att hejda — tminstone ett land som Amerika.

Man måste dessutom räkna med, att priskontrollmyndigheternas grepp om prisbildningen successivt försvagas. Tålamodet med ingrepp och förbud försvinner och moralen luckras upp alltmer, ju längre man kommer från krigsperioden. Även i ett relativt så pass genomorganiserat land som Sverige märker vi i dag mycket klara symptom på en sådan uppluckring. Priskon trollsvårigheterna på sätt och vis större än någonsin under själva krigsperioden, förmågan att kontrollera och behålla greppet ser ut att bli sämre än tidigare. Min slutsats är därför, att prisutvecklingen i hög grad befinner sig »in a state of flux«. Härav borde följa, att tidpunkten inte är inne för en så pass fast fixering av valutakurserna, som förutsättas i Bretton Woodsplanerna.

Längden av den övergångstid, jag här talar om, under vilken omställningen från krigs- till fredsproduktion i huvudsak sker, blir givetvis i hög grad beroende på hur den internationella handelnutvecklar Takten i omställningsprocessen mot normal inriktning i produktionen kan väntas bli starkt varierande för olika länder. För en utjämning av ojämnheter i knapphets- och kostnadslägen, vilken bör verka påskyndande på omställningsprocessen,kommer omfattning och gestaltning att bli av stor betydelse. För en bedömning av utvecklingsalternativeni hänseende måste England, som bekant, ges en strategiskposition. kriget hade England en nyckelposition i den internationella handelns invecklade nätverk. Detta gällde icke minst i förhållande till de nordiska länderna. Danmarks och Sverigesstora på England, som möjliggjorde finansierandetav länders stora i_{mnort överskott} från Tvskland och

Amerika, utgjorde ett led i en slinga av betalningsströmmar mellanEuropa,
S. A. och kolonialländerna med England i centrum.

Detta system av multilateral handel, där exportöverskott i handeln ett land möjliggjorde överskottsimport från ett annat, byggde i mycket hög grad på jämvikten i Englands betalningsbalans. den punkten hotar det gamla systemet att brista. Vi vet ju₅ att England från att ända sedan drottning Elizabeths tid ha varit ett borgenärsland, nu blivit ett gäldenärsland. Under kriget England ha förbrukat hälften av sina utländska fordringar investeringar, som före kriget uppgick till omkring 4 miljarder £, och dessutom skaffat sig en kortfristig skuld till Indien, Egypten m. fl. länder på bortåt 3,5 miljarder £. Före kriget täckte Englands inkomster från utlandsinvesteringarna omkring av det stora löpande importöverskottet. Därtill kommer, reduktionen i Englands handelsflotta, som dessutom skall konkurrera med ett jättelikt amerikanskt tonnage, betyder minskad från denna post.

Englands prekära situation blev akut när lend-lease leveranserna upphörde i slutet av augusti. Englands löpande importbehov äro f. n. övernormalt stora, samtidigt som en stegring av exporten endast kan komma till stånd så småningom. Samtidigt England inte försämra sin ställning på längre sikt genom upptagandet av ett stort dollar-lån — man talar ju om ett omedelbart på 4—54_—5 miljarder $. Englands illikvida läge hotar nu att tvinga in handeln i bilaterala fåror. Bristen på $ nödgar England att söka utjämna betalningsbalansen med varje land för sig eller med grupper av länder. Risken är stor för att om utvecklingen gång på allvar slår in på denna linje, blir det svårt att bryta upp systemet och skapa en friare handel.

För de nordiska länderna skulle en sådan utveckling vara mycket ofördelaktig. Både Danmark och Sverige har en starkt utvecklad multilateral handel, i vilken summan av samtliga import och exportöverskotten på olika länder representerar en betydandedel utrikeshandelns hela värde; för Sverige uppgick denna andel före kriget till ungefär lU. En ökad bilateral utjämningmåste betyda minskad total omfattning i utrikeshandeln, dels måste ofördelaktigare utbytesförhållanden uppstå, om vi tvingasköpa vissa länder, dit exporten går, och inte har frihet att köpa, där det är billigast. Dessutom har de små länderna ofta svårt att göra sina intressen gällande vid bilaterala förhandlingar; de kunna då lättare pressas till oförmånliga uppgörelser med

mäktigare partners, än när en anonym världsmarknad står som alternativ. Vår strävan måste därför bli att nå fram till friast möjliga handelssystem med ett minimum av blockbildningar och bilaterala överenskommelser. Tyvärr få vi väl dock inte mycket att säga till om i de uppgörelser, som nu förestå.

Den internationella handels öde vilar väl för dagen närmast i U. S. A.:s händer. Underhandlingar pågå som bekant f. n. i Washington. Mycket har inte sluppit ut om vad som händer. Lord Keynes lär ha lagt fram ett överväldigande material, som belyser att England burit en relativt sett mycket större andel av totalkostnaderna krigets vinnande än U. S. A. Man behöver helt visst inte mycket statistiskt material för att förstå detta. Englands levnadsstandard under kriget pressats ned 20 % under förkrigsnivån, konsumtionsvolymen i U. S. A. snarast ökat trots de väldiga försvarsutgifterna. Englands export har under kriget sjunkit till en bråkdel av förkrigsnivån, medan U. S. A. :s ställning på exportmarknaderna stärkts ofantligt. U. S. A.:s produktionsutrustning för täckande av fredsbehov har i olika avseenden byggts ut mycket starkt, medan detta endast i blygsam grad varit fallet i England. Och slutligen har U. S. A. i hög grad stärkt sin borgenärsställning, medan England förlorat sin. I båda länderna har ungefär hälften av den löpande bruttonationalinkomsten tagits i bruk för krigsföringen — men detta har i England medfört en mycket stor kapitalförtäring, som inte alls har någon motsvarighet U. S. A. De olyckliga finansiella resultaten för Englands del bero sålunda egentligen på en godtycklig bokföring av de allierades gemensamma krigskostnader och för England ofördelaktiga Men en tröst är ju, att läget kunde ha blivit ännu svårare, om nämligen inte lend-lease systemet uppfunnits en uppfinning, som kom till bl. a. mot bakgrunden av de dåliga erfarenheterna efter förra kriget av stora krigsskulder staterna emellan.

Förenta Staternas ställning är dock inte heller så enkel. En affärsmässiguppgörelse ett stort dollarlån, som vore den ur amerikansk synpunkt rimliga lösningen, kan England av nämnda skäl knappast acceptera. Man vill från amerikansk sida dessutom gärna ställa villkor för en uppgörelse t. ex. i form av ett upphävandeav engelska imperiets preferenssystem, vilket Englandmed sannolika framtidsperspektiv inte gärna kan acceptera.Stor med ett bortskänkande av ett jättelikt dollarbeloppär inrikespolitiska synpunkter knappast möjlig. En

växande opinion i Amerika ser med misstänksamhet på Englands förehavanden och är mycket missnöjd med, att U. S. A. uppträder som hela världens jultomte. Man ser tidningsuttalanden i stilen, att »vi har ingen anledning att betala Englands socialiseringsexperiment«.

Vi kan inte från vår dåliga utsiktspunkt bedöma utsikterna för en positiv uppgörelse i Washington, som blir av sådan beskaffenhet, betingelser för en fri och multilateral utrikeshandel skapas. få nöja oss med att uttala ett önskemål, att en uppgörelse av denna karaktär träffas. Härvid har jag tagit som givet, att vi både i Danmark och Sverige äro intresserade av en stor utrikeshandel största möjliga multilaterala frihet. Men är det nu så säkert? Det är visserligen sant, att betingelsen för en snabb ökning välståndet i våra små länder med liten hemmamarknad i hög grad bero på utrikeshandeln och dess expansion. Den ökning i Sveriges reala nationalinkomst med 40% per 10-årsperiod, som ägde rum under mellankrigsperioden, skulle inte ha varit möjlig att uppnå, om utrikeshandeln varit av väsentligt mindre omfattning varit mer ensidigt inriktad. Av detta skäl äro vi angelägna om möjligt knyta an till förkrigstidens utvecklingstendenser. skall emellertid vägas den instabilitet i den ekonomiska som beroendet av en relativt stor utrikeshandel betyder. Det är via utrikeshandeln, särskilt via exporten konjunktursvängningarna i utlandet överförts till det egna landets näringsliv. Vi »laver« inga egna konjunktursvängningar vi importerar dem — det gäller både för Danmark och Sverige, och ju större exportens andel är av nationalinkomsten starkare blir instabiliteten i det egna landets ekonomiska Det är vidare klart, att ett komplicerat system av multilaterala betalningsströmmar — som i och för sig är eftersträvansvärt är betydligt mer ömtåligt för stötar av olika slag än ett bilateralt uppbyggt system. En konjunkturnedgång i ett land sprider sig vid det förra systemet lätt och kan snabbt medföra allmän kontraktion i handeln mellan de olika länderna. Vid bilaterala överenskommelser och även vid bildandet av ekonomiska mellan länderna blir det lättare att kontrollera och i tid förebygga sådana effekter. Man når med andra ord ökad stabilitet till priset av ett långsammare framåtskridande.

Det amerikanska näringslivets påfallande stora konjunkturkänslighetvar
kriget den viktigaste orsaken till den internationellahandelns
En stark konjunkturnedgång i

U. S. A. påverkar importen snabbt och med kraftigt utslag, varefterde - - framför allt råvaruländer -- som fått sin export minskad till U. S. A. i sin tur tvingas skära ned importen o. s. v. Har man nu efter kriget att vänta samma risker för snabba konjunkturväxlingari S. A.? Den stora efterkrigsde^pression, man ofta talar om och förbereder sig emot, väntas ju åter komma från U. S. A. Jag är härmed tydligen inne på mitt fjärde och sista huvudproblem.

Jag kan givetvis här endast ge några synpunkter på detta jätteproblem, i en aldrig sinande ström av böcker, uppsatser och pamfletter i flera år diskuterats av amerikanska och engelska ekonomer. är nog ense om att goda konjunkturer och full sysselsättning nås efter det övergångstidens omställningsprocess slutförts. Enligt en enquete utförd av Committee för Economic Development produktionsplanerna för ett stort antal industriföretag den industriella produktionsvolymen att om 18 månader ligga mer än 4O°/o över 1939 års nivå. Tages hänsyn till ökad produktivitet och en erfarenhetsmässig proportion mellan och övrig sysselsättning kommer kommittén till slutsatsen, att brist på arbetskraft framstår som sannolik för ifrågavarande Detta resultat är ju inte överraskande med hänsyn till de enorma eftersatta behov, som ackumulerats såväl hos konsumenterna som ifråga om bostäder och företagarnas investeringar. har dessutom frambragt ny teknik och nya varor medförande nya behov i en delvis revolutionerande omfattning. Under denna vad amerikanarna kalla »catching-upperiod« betingelserna sålunda mycket goda för högkonjunktur och full sysselsättning. Risk föreligger uppenbarligen för en kumulativt pris- och lönestegringsprocess, som eventuellt kan få samma typ, som under åren 1919_—1920 med inslag av spekulation växande lager. I varje fall torde den amerikanska priskontrollen vara värst effektiv vid det laget — den har nog sopats överbord under övergångstiden.

Hur länge denna högkonjunktur_— under »catching-up-perioden« - - kan räcka, därom saknar jag all förmåga att profetera. Med hänsyn till långt större volym ackumulerade behov än efter förra kriget och sannolikt större vishet både från företagarnas och myndigheternas vid handhavandet av den ekonomiska politiken bör konjunkturen bli långvarigare och stabilare än förra gången. Men skulle konjunkturen under en stark prisstegring åter få en mer spekulativ karaktär kan en kris komma oväntat snabbt.

Till slut mäste emellertid de under krigsperioden och övergångstiden eftersatta behoven i huvudsak vara. täckta och »catching-up-perioden« avslutad. Hur går det då? Konjunkturen från denna tid så att säga leva på den vid radande framkommande löpande efterfrågan. Blir den totala efterfrågan då tillräcklig för att ge någorlunda full sysselsättning bilda underlag för bibehållande av de goda konjunkturerna? inte det amerikanska näringslivet oundvikligen mot den stora efterkrigsdepressionen? Det är dess ödeläggande på den internationella handeln och på konjunkturläget våra länder, vi i sista hand befara. Ja, härom har det spekulerats mycket.

1 princip är problemställningen i själva verket mycket enkel. Den totala produktionsförmågan i U. S. A. beräknas med ledning av krigserfarenheterna vid full sysselsättning av produktionsfaktorernabli stor. Olika siffror ha nämnts, och jag tar en ur högen, som synes plausibel. Det gäller ju här endast att få en illustration till resonemanget. Omkring år 1950 skulle vid full sysselsättning bruttonationalinkomsten räknad i förkrigspriser nä omkring 170 miljarder $, och den totala produktionsvolymen därmedligga över 1940 års nivå. Frågan är om tillräckligt stor effektiv efterfrågan framkommer för att ta hand om denna väldigavaruström. efterfrågan för liten uppstå avsättningssvårigheter,prisfall vinstminskning medförande nedgång i sysselsättningoch Vi skulle vara framme vid den stora depressionen.Konsumtionen enligt utförda beräkningar behövaligga över den högsta nivån före kriget, om full sysselsättningskall Det är kanske inte så lätt att få människor att på så kort tid, som det här är fråga om, att ställa om sina vanor och höja sin standard så väsentligt. Myrdal har i sin bok »Varning för fredsoptimism« formulerat sitt tvivel på konsumenternasförmåga snabbt öka sin konsumtion. De sakna enligt Myrdal »tillräckligt av intelligens, fantasi och kultur« för att hinna med en sådan »prestation«. Men härtill kommer, at även om denna väldiga efterfrågan på konsumptionsvaror verkligen skulle framkomma,måste stora investeringsutgifter samtidigt företagasför balansera det stora sparande, som vid gällande inkomstfördelningväntas vid den höga inkomstvolym, som svarar mot full sysselsättning 1950. Även om bostadsbyggandet tankesundergå mycket kraftig ökning — t. ex. en fördubbling av den högsta förkrigsnivån — måste investeringarna i den löpande

produktionen (framför allt industrien) för att den fulla sysselsättningenskall bli så stora, att — enligt några låt vara ganska fantasifulla beräkningar — vid bibehållande av denna investeringsnivåproduktionsförmågan på 10 år. Enligt detta räknesättmåste eller senare en avsättningskris uppstå. Man löser sysselsättningsproblemet för stunden genom väldiga investeringar i produktionsapparaten — men den snabbt växande produktionsförmågangör ännu värre vid en senare tidpunkt och till slut måste krisen komma. Den kan också tillfälligt uppskjutas genom ett stort exportöverskott, som uppenbarligen kan vålla bekymmerinte för England.

Jag har framlagt dessa tankegångar för att illustrera det amerikanska Den numeriska precision, som presterats, är nog inte mycket värd, men jag tror, att det ligger en hel del i resonemanget. Det löper parallellt med ganska allmänt accepterade Man kan nog inte komma ifrån slutsatsen, stor risk föreligger för att en ny svår efterkrigsdepression uppstår i U. S. A. efter en tid av goda konjunkturer. Men det är givetvis bara en risk, även om den kan teoretiskt motiveras och bekräftas av tidigare erfarenheter. Det behöver inte gå så. Det må vara, att konsumenterna sakna tillräcklig fantasi för att använda stor ökning å.sina inkomster och hitta på nya behov. Dock måste jag liksom en annan svensk ekonom säga, att det inte behövs något större mått varken av intelligens, fantasi eller kultur för att hitta på utvägen att ligga en timma längre i sängen morgonen — d. v. s. förkorta arbetstiden. Men det är ju i minst lika hög grad företagarna, det hänger på, och de ha nog både fantasi och begåvning — kulturen kommer i andra rummet för att locka och stimulera konsumenterna till nya utgifter. ekonom vill jag också i all blygsamhet göra det tillägget att det nog mest är vi själva — nationalekonomerna — som sakna fantasi för att bedöma framtidsmöjligheterna i fråga om nya varor och nya behov.

Men man kommer ändå inte ifrån påpekandet, att det finns en stor risk för att det går galet. Och medvetandet om denna risk bör och kommer utan tvivel att föranleda myndigheterna i U. S. A. att upplägga en förnuftig ekonomisk politik, som i möjlig mån motverkar uppkommande depressionstendenser. På detta område kommer man nog inte att styra så blint, som man gjorde under 20-talet — just i medvetandet om att den amerikanska ekonomien

inte är säker mot konjunkturväxlingar. Den gamla lättsinniga
»prosperity for ever«-mentaliteten skall väl inte återuppstå.

Vilka bli nu slutsatserna av denna diskussion av konjunkturutsikterna våra egna länders ställning och den hos oss förda ekonomiska politiken? Några bestämda slutsatser om konjunkturutvecklingen jag inte nått — det har väl ingen väntat — utan jag har fått nöja mig med att diskussionsvis peka på olika alternativ och risker för utvecklingen. Stor sannolikhet föreligger uppenbarligen för att vi — även bortsett från de politiska momenten få en helt annan ekonomisk värld omkring oss än vi hade före kriget. En värld, som på ett bestående sätt organiseras i politiska ekonomiska block, kan uppstå, där oumbärlig utrikeshandel i bilaterala fåror. Den världen kan bli nog så stabil den fulla sysselsättningens problem bli relativt lättlösta. Jag vill erinra om att på många håll kan stabilitet och full sysselsättning den grad dominera målsättningen, att utrikeshandelns omfattning och gestaltning blir en sekundär fråga. När detta tminstone dagen synes vara en ganska tongivande uppfattning i England — en uppfattning, som ju också som jag tidigare framhållit av Englands prekära betainingsbalansläge — bürdet inte lätt att åstadkomma en värld med fritt handelsutbyte mellan länderna.

En chans finnes emellertid också för att ett friare, multilateralt inriktat handelssystem kommer till stånd. Många goda krafter arbeta i den riktningen — Bretton Woods-planerna för ordnandet av världens valutasystem är ju ett uttryck för detta strävande. Väldiga svårigheter stå emellertid i vägen för att det multilaterala systemet skall kunna arbeta på ett tillfredsställande sätt. Otvivelaktigt ett sådant system att bli mindre stabilt, men i stället de ekonomiska möjligheterna särskilt för små länder att nå en snabb välståndsökning större. Enligt min mening bör vi i de nordiska länderna med våra svaga krafter sträva i denna riktning, mot fri, multilateral handel. De ökade konjunkturriskerna vi vara beredda att ta. Fluktuationer i utrikeshandeln bli oundvikliga. Om vi önska deltaga i en rationell internationell arbetsfördelning, få vi inte låta en tillfällig konjunkturbestämd arbetslöshet inom exportnäringarna motivera en omställning, som binder friställd arbetskraft i byggnadsverksamhet eller hemmaindustri. så fall skulle vi ju inte snabbt kunna utnyttja en senare förbättring på exportmarknaderna utan för varje konjunkturförsämring vidare ett steg mot ökad autarki.

Däremot äro vi i Sverige givetvis beredda och inställda pä att stoppa och hämma de sekundära verkningarna av exportens nedgång en internationell konjunkturförsämring. Ett mångsidigt program, innefattande färdigutarbetade planer på offentliga arbeten, j ande åtgärder och utvidgad socialpolitik, skall ge möjligheter till smidig och anpassningsbar sysselsättningspolitik. om den svenska räntenivån redan pressats ned rätt långt, finns dock, som tur är, rätt mycket kvar över noll-läget, för att inte en ytterligare räntesänkning skall kunna bli ett gott medel att särskilt stödja bostadsbyggandet under en depression. Accepteras linje med så stor och så fri utrikeshandel som möjligt, måste sålunda visst avkall göras på programmet om full sysselsättning. Sverige har en stor och multilateral utrikeshandel inom alla läger uppfattats som nästan en livsbetingelse för vårt näringsliv, målet för sysselsättningspolitiken har också i konsekvens härmed getts en blygsammare formulering. Vi tala sålunda endast om hög och jämn, inte om full sysselsättning.