|
Nationaløkonomisk Tidsskrift, Bind 83 (1945)FÖRSÄKRINGSANSTALTERNAS KAPITALPLACERING MED BEAKTANDE AV PENNINGVÄRDETS FÖRÄNDRINGARLEO HARMAJÄ BLAND de
ekonomiska problem, som Harald Westergaard
behandladeunder 1) Prisopgangen og Forsikringsvæsenet. Nationaløkonomisk Tidsskrift LVII, S. 145—164. 2) Karl Hildebrand har redogjort för dem i artikeln Värdebeständig kapitalplacering. Nordisk Försäkringstidskrift. Årg. 19. S. 123 o. följ. Side 250
åt statsmakten
såsom en del av det allmänna problemet rörande
Denna fråga har fått ny aktualitet till följd av det krig, som utbröt 1939 och som orsakat så stora förändringar i det ekonomiska Då penningvärdet nedgått, ha försäkringssummorna skadeförsäkring i egentlig mening på många håll höjts. I synnerhet livförsäkringarna ha redan förlorat en väsentlig del av försäkringssummornas faktiska innehåll; deras köpkraft är icke mera sådan, som ursprungligen avsetts. Frågan om penningvärdets förändringar och i anslutning därtill om försäkringar med fast köpkraft hänför sig huvudsakligen livförsäkringarna. Orsaken är den, att dessa i motsats till de egentliga skadeförsäkringarna, även omfatta mottagande av fortsatta besparingar och utbetalning av sålunda samlade kapital, även om ingen skada skett. Det borde medges, att de tidigare forskare, vilka livförsäkringen har dubbel natur2) hade rätt; det är att beklaga, att denna uppfattning om försäkringens ekonomiska senare nästan allmänt övergivits. Sålunda motsvara försäkringsbegrepp, som under de senaste årtiondena framställts, icke faktiska förhållandena på det ekonomiska livets område. Livförsäkringsanstalterna behålla de insamlade och besparade medlen under en längre tid, oftast under flere årtionden, innan försäkringssumman på förfallodagen utbetalas. Det samma är i viss mån fallet även med några andra försäkringsgrenar. Erläggandet livräntor kan sålunda fortgå under årtionden, när det är fråga om pensionsförsäkring eller om utbetalande av fortlöpande till följd av olycksfall. Til samma grupp måste även hänföras brandförsäkring för all framtid, en försäkringsform, under de senaste åren tagits i bruk i stor utsträckning. År 1939 funnos sådana brandförsäkringar i Finland till ett värde av 20.6 miljarder mark, motsvarande 24.9 procent av alla direkt avslutade brandförsäkringar i landet. Sådana försäkringsavtal kunna vara gällande under mycket långa tider, till och med under århundraden. *) G. E. Riemann: Om Forsikringsvæsenets kapitalsamlende Virksomhed. Nordisk Försäkringstidskrift. Årg. 18. S. 467—468. 2) B, Krosta: Über den Begriff der Versicherung und zu den Möglichkeiten wissenschaftlichen Entwicklungsformen des privaten Versicherungswesens Deutschland. Berlin 1911. S. 60—63. Side 251
Då försäkringstiden omfattar flere årtionden, är det naturligt, att penningens köpkraft och alltså försäkringssummans reella innebörd väsentligen förändras, innan densamma utbetalas. Detta gäller i synnerhet sådana tidperioder, då det ekonomiska livet undergått rubbningar till följd av krig. Den nu levande generationen fått erfara, att sådant icke bara är ett sällsynt undantag, ett tillstånd, som man på allvar måste taga med i beräkningarna, frågan gäller flere årtionden. Man kunde möjligen framhålla, att dessa förluster äro av övergående och att det tidigare penningvärdet kommer att terställas krigets slut. I den tron levde man under förra världskriget tog saken jämförelsevis lugnt. Men återgången till det förra penningvärdet var en mycket svår uppgift, och för många länder blev densamma övermäktig. Vilka utsikter
finns det nu, att penningen sedan freden kommit
»Vestigia terrent«, måste man genast säga, och de offentliga uttalanden, som tills vidare varit synliga i denna fråga, äro icke ägnade att verka lugnande. Det har t. o. m. gjorts gällande, att man enligt den åsikt, som »allmänt lär ha stadgat sig i nationalekonomernas icke borde beträda deflationspolitikens »fördärvliga utan prisen borde stabiliseras på en nivå, som icke mycket divergerar från den under vapenstilleståndet rådande.1) Detta betyder, att förändringarna i penningvärdet icke anses vara av övergående natur och att de inbesparade penningsummorna, t. ex. livförsäkringarna, sålunda redan definitivt torde ha förlorat största delen av sitt reella innehål. Dessutom borde beaktas, att det ekonomiska livet även under fredstid är underkastat fortlöpande förändringar till följd av de dynamiska krafter, som verka inom detsamma. De göra det mindre sannolikt, att penningvärdet skulle länge kunna vara alldeles trots alla de åtgärder, som i detta syfte kunna vidtagas. hänsyn härtill är det försiktigast, om man antar, att prisnivån i framtiden — under de årtionden, för vilka man nu kan uppgöra ekonomiska planer — kommer att undergå många, till och med betydande förändringar. Detta borde icke förbises av vederbörande försäkringsanstalter; det vore allt skäl för dem, att förbereda sig för sådana eventualiteter. 1) Br. Suviranta: Taistelu markasta. Kansantaloudellinen Aikakauskirja 1944. S. 3. Side 252
Man kan nog säga, såsom redan nämdes, att upprätthållandet av penningens värde ankommer på statsmakten och att försäkringsbolagen behöva befatta sig med detta problem. Denna ståndpunkt är formell t-juridiskt sett naturligtvis oantastlig. Försäkringskontraktens uppfyllas i laglig ordning, och mera får man icke begära. Detta torde vara den allmänna åsikten inom försäkringsmannakretsar. Men en sådan ståndpunkt harmonierar illa med den huvuduppgift har att sköta. Den ekonomiska trygghet, man genom försäkring söker åstadkomma, uppnås i sakligt endast delvis, om försäkringssummornas reella innehåll krymper ihop och icke fullt motsvarar det stöd, som vid ingåendet av försäkringskontraktet avsetts. Sannolikhetskalkylen och räntabilitetsberäkningarna, vilka man i försäkringsverksamheten så stor betydelse, ha sist och slutligen ett mycket begränsat värde, om försäkringssummornas köpkraft väsentligen skilj er sig frän den ursprungligen avsedda. Det kunde nästan sägas om livförsäkringen, att försäkringsmatematiken under ifrågavarande »silar mygg«. Försäkringsanstalterna kunna nog framhålla, att detta beklagliga icke är deras fel. Men det hjälper icke mycket, om man tänker på saken ur de försäkrades ståndpunkt. Det faktum att försäkringstagaren i sådana fall det här är fråga orn icke erhåller det, som meningen varit och som ställts i utsikt, då försäkringsavtalet ingåts. Det torde erkännas villigt, att ett dylikt missförhållande "kan uppstå. Men på vederbörligt håll försvarar man sig med påståendet, det icke står i försäkringsanstalternas makt att göra något åt saken. Försäkringskontrakten äro ställda på och måste vara ställda på penningsummor, men deras köpkraft vid olika tidpunkter försäkringsanstalterna icke ansvara för. Kravet pä att penningvärdet borde hållas alldeles stabilt under flere rtionden till de s. k. »fromma önskningarna«, icke endast inom försäkringen, säger man. Detta är väl även
fallet, om man därmed avser, att penningens Men om man uppställer ett anspråklösare mål och nöjes med garantier för att försäkringssummorna åtminstone till en väsentligdel bibehålla sitt värde trots de stora rubbningarna i penningens köpkraft, borde detta icke vara alldeles omöjligt att Side 253
uppnå.l) För att förverkliga detta borde försäkringsanstalterna själva göras mindre beroende av förändringarna i penningvärdet än vad de hittills varit. Detta synes icke vara möjligt med anlitandeav skuldsedlar, som på 1920-talet planerades och som delvis även prövades i praktiken, dock utan tillräcklig framgång. Härvid borde ett annat förfarande tillgripas. Då frågan gäller en neutralisering av penningvärdets förändringar ifrågavarande område, synes det lämpligaste tillvägagåendet att försäkringsanstalterna vid placeringen av sina fonder icke endast nöja sig med tillgodohavanden, som äro uttryckta pengar, utan även anskaffa realegendom och på detta sätt investera en betydande del av sina kapital. Om bolagen i fråga skulle äga fastigheter, såväl i städerna som på landet, och i synnerhet skogsområden, skulle de i samma mån vara säkerställda mot penningvärdets fatala nedgång. Vid utbetalningen av de förfallna skulle de sedan kunna göra sådana tillskott till desamma, att en betydande del av de skador, som minskningen i penningens köpkraft eventuellt förorsakat,* kunde utjämnas. Mot detta förslag kan från försäkringsanstalternas sida framföras, de räntabilitetskalkyler, på vilka försäkringsrörelsen vilar, ha som bas en bestämd räntefot, men den avkastning, som realegendomen skulle giva, är osäkrare, och försäkringsanstalternas planer skulle sålunda komma att förlora sin fasta grund. Otvivelaktigt äro placeringar med fast räntesats i många hänseenden både för försäkringsanstalterna och även för andra, som placera sina pengar. Åtminstone äro de lättare att sköta. Men allt för betungande behövde förvaltningen av föreslagen icke bliva. Den erfarenhet, som de finska försäkringsanstalterna detta område vunnit, synes icke giva några bevis därpå. Livförsäkringsbolagen i Finland ha ägt både stadsfastigheter och aktier i sådana bolag, som byggt bostadshus. I Kaleva-bolagets räkenskaperutgjorde vid sekelskiftet 1.4 miljoner dåtidafinska Kort före första världskriget var motsvarande x) Jmf. Eli F. Heckschers uttalande: »Jag tror därför inte det är berättigat från det höga idealets topp utan vidara bryta staven över lösningar, som visserligen långt ifrån äro tillfredsställande men som i alla fall kunna rädda något av det som står på spel«. Livförsäkring med fast köpkraft. Nordisk Försäkringstidskrift. Årg. 19. S. 141. Side 254
belopp 3.75 miljoner eller 10.3 procent av bolagets placeringar vid denna tid. Suomi-bolaget hade vid samme tidpunkt placerat i fastigheter14.5 av sina tillgångar, men sedan såldes största delen av dem, och under senare tider har bolaget huvudsakligen ägt endast sådana fastigheter, som direkt kunna användas för dess egna behov. År 1915 utgjorde totalvärdet av de fastigheter, som de finska livförsäkringsbolagen innehade, 4,8 procent av deras tillgångar,men 1939 hade detta tal sjunkit till 1.8 procent. Härtill komma aktier i fastighetsbolag, ett icke obetydligt belopp. De livförsäkringsbolagshistoriker, vilka redogörelser för i frågavarandeutveckling ge icke en antydan om att realegendomensförvaltning ha förorsakat svårigheter och besvär. Om bolagen hade behållit sina placeringar i nämnda objekt, skulle det, med hänsyn till penningvärdets nedgång, av allt att döma varit för dem mycket fördelaktigare än tillgodohavanden i form av lån och obligationer; dylika placeringar ha i Finland, liksom även i andra länder huvudsakligen anlitats. I detta sammanhang kunde omnämnas, att stadsfastigheterna under de senaste oroliga åren icke visat sig vara så säkra placeringsobjekt tidigare, då krigshotet icke behövde beaktas i samma mån som nu. Men ifrågavarande skador ersättas ju åt fastighetsägarna, åtminstone till största delen. I alla fall ha fastigheterna på landet och i synnerhet de egentliga som tidigare ansågos vara jämförelsevis osäkra placeringsobjekt, på grund av de senaste erfarenheterna blivit mera uppskattade. I intet fall kan deras värde gå helt och hållet förlorat, så länge egendomsrätten i allmänhet bibehålies. Men deras räntabilitet kan ju variera jämförelsevis mycket, även om lantbruket skötes av en duktig och erfaren fackman. För ett aktiebolag, som regelbundet, varje år, önskar få tillräckligt hög ränta på sitt kapital, äro de egentliga lantegendomarna sålunda mindre lämpliga. Men om man tar hänsyn till den genomsnittliga avkastningen under längre tidsperioder, såsom livbolagen nog kunde göra, skulle räntabiliteten likväl kunna vara tillfredsställande; dåliga tider komma vanligen bättre och mera givande år. Dessutom borde beaktas, att jordens värde i allmänhet visat en stigande tendens och därigenom uppkommande vinster skulle till en väsentlig del kunna uppväga den ojämna och mindre tillfredsställande avkastningen. För sådana
juridiska personer som försäkringsanstalterna
förefallaskogsegendomarna Side 255
jekt.Denlångfristiga hushållningsplan, som för dem uppgöres, ställer dem jämförelsevis oberoende av tillfälliga fluktuationer inom det ekonomiska livet. Då de ha kunnat förvaltas även av stats- och kommunala tjänstemän och då stora industriella företagha positiva erfarenheter såsom skogsägare, borde de lika väl kunna skötas antingen av försäkringsanstalterna själva eller av deras dotterbolag. I varje fall borde aktierna i sådana bolag, som skaffat sig vidsträkta skogsområden, vara för försäkringsbolagenfördelaktiga Vad Finland beträffar finnas sådana bolag i stort antal, och de ekonomiska resultat, som dessa företag ernått, ha i allmänhet varit goda, delvis utmärkta. Försäkringsbolagentorde även kunna starta nya företag på detta område utan att underskasta sig alltför stora risker. De tillfälliga konjunkturväxlingarnaoch förlusterna till följd därav skulle för dem icke vara avgörande, då deras verksamhet baserar sig på långa tidsperioder och de just ha behov av långfristiga investeringar.Såsom vore aktierna i sådana bolag säkrare än penninglån eller depositioner, vilkas värde kan nedgå i betydande grad. För hela folkhushållningen vore det även till fördel, om kapitalstarka bolag skulle förvalta och sköta vidsträckta skogsarealer, på vilka de kunde tillämpa så effektiva brukningsmetodersom Den forsttekniskt sett låga nivå, varpå skogsskötselntill stor del ännu befinner sig, kunde därigenom väsentligenhöjas, att arealen av statens skogar eller de privata skogsegendomarna skulle behöva minskas i någon betydande grad. Olika företagsformer, av vilka var och en har sina fördelar och nackdelar, kunde gott trivas bredvid varandra, och de kunde på ett hälsosamt sätt tävla med varandra om att uppnå den bästa möjliga avkastningen. Mot de förslag, som ovan framställts, kan även den invändningengöras, de tillgångar, som försäkringsanstalterna placerat i aktier av nämnda slag, icke vore tillräckligt likvida för utbetalandeav så snabbt som möjligt. Dessutom behövalivförsäkringsanstalterna pengar för beviljande av lån mot livförsäkringsbrev; detta har i stor utsträckning förekommitunder tidsperioder. Men för ett försäkringsbolag, som är i full verksamhet och därigenom fortlöpande erhåller kontanta medel i form av försäkringspremier, skulle här väl inga svårigheteruppstå, ens under kritiska tider. Och här har icke förslagits, att försäkringsanstalterna skulle investera mera än en väsentlig del av sina kapital i fastigheter och i sådana aktier, vilka Side 256
kanske icke äro
tillräckligt likvida med hänsyn till
försäkringsanstalternesdagliga Vid en betydande nedgång av penningens köpkraft skulle de realvärden, som försäkringsanstalterna skulle äga, i allmänhet ge bättre avkastning än de på vissa penningbelopp ställda tillgodohavandena, sålunda skulle försäkringsanstalterna kunna i motsvarande grad höja de försäkringssummor, som skola utbetalas. åtgärd vore mycket enkel och naturlig för de ömsesidiga och konkurrencen skulle sedan mana även andra försäkringsanstalter att förfara på samma sätt. De fördelar, vilka härigenom komme vederbörande försäkringstagare till godo, skulle visserligen icke motsvara den forlust, som penningvärdets skulle förorsaka, men även en mindre gottgörelse den samma vore säkert för vederbörande mycket välkommen. principiellt vore det mycket önskligt, att försäkringsanstalterna icke utan vidare skulle åtnöjas med de deprecierade försäkringssummorna, utan för sin del skulle så mycket som möjligt försöka att skydda försäkringstagarna mot förlusterna av detta slag. Det är icke nog med att hänvisa till statens skyldigheter att upprätthålla penningens köpkraft; denna uppgift kan, såsom erfarenheten visat, överstiga statsmaktens möjligheter. Men penningens köpkraft kan även ökas och prisnivån sjunka betydligt. Om ett sådant tillstand skulle bliva bestående under flere år och försäkringarna vore fixerade till vissa penningbelopp, skulle försäkringstagarna draga nytta av denna utveckling. Däremotskulle medel, som försäkringsanstalterna investerat i fastighetereller realvärden, då ge mindre avkastning i penningarän vanliga tider. Det vore därför rättvist, om försäkringssummornai mån reduceredes vid utbetalningenav Men detta skulle säkert vara svårt att verkställa, även om sådant vore uttryckligen stipulerat i försäkringskontrakten.Delvis försäkringsanstalterna avhjälpa olägenheten i fråga därigenom, att desamma skulle, för att minska sina utbetalningar,avstå beviljandet av vanliga vinstandelar åt de försäkrade.De som försäkringsrörelsen under normala år ernått, ha stigit till avsevärda summor på grund av många olika orsaker: den verkliga dödligheten har varit mindre än den beräknade;kostnaderna kunnat något reduceras till följd av rörelsensutvidgande; de tidigare inlösta försäkringsbreven ha erlagtslägre än det matematiska värdet; och fonderna ha Side 257
kunnat inbringa större ränteinkomster än vad som kalkylerats. Dessa poster kunna till en del uppväga den ifrågavarande nedgångeni avkastning, i synnerhet då det icke är sannolikt, att det ekonomiska läget länge förbleve oförändrat. Och i värsta fall kunde försäkringsbolagen stödja sig på reservfondernastillgångar, ju avse täckandet av dylika oförutsedda förluster.Sakligt detta förfarande väl motiverat, och med hänsyn härtill borde reservfonderna hållas tillräckligt stora. Då realvärdena skulle utgöra endast en del av försäkringsbolagens placeringar, bleve risken härvid desto mindre. Vad brandförsäkringarna beträffar äro verkningarna av penningvärdets i allmänhet lätt avhjälpta genom tillskottsförsäkringar, erfarenheten visat. Men de på all framtid ställda brandförsäkringarna äro i detta hänseende i nästan samma ställning som livförsäkringarna. Om penningvärdet åter stiger och prisnivån faller, ha brandförsäkringsanstalterna möjligheten att ersätta brandskadorna in natura: i stället för att betala det överenskomma kunna de på egen bekostnad låta uppföra ny byggnad till ersättning för den genom eldsvådan skadade. Därigenom kunde svårigheterna i fråga jämförelsevis lätt övervinnas. Detta förfarande skulle även motverka den lockelse till anstiftande av mordbrand, som under sådana tidsperioder visat sig vara mycket större än vanligt. Det är en erfarenhet, som gjordes även i Finland i början på 1930-talet, då penningens köpkraft var betydligt högre än under normala tider. Att leda och sköta en försäkringsrörelse går nog mycket enklare, om man icke fäster något avseende vid penningvärdets förändringar tar saken blott formellt. Men då blir, såsom ovan framhållits, ekonomiska trygghet, som försäkringstagaren blir delaktig av, i synnerhet under exceptionella förhållanden, i många fall mindre än vad önskligt vore. I värsta fall kan det gå med försäkringen på så sätt, som den kända försäkringsforskaren Manes beskrivit genom ett ofta citerat exempel: med en försäkringssumma 25.000 RM kunde man ännu år 1918 köpa sig ett hus, men i oktober 1923 förslog dette penningbelopp icke till inköp av ett frimärke på ett brev till den försäkrade. Dylika fataliteter kunde man undvika, om försäkringsanstalternas tillgångar till en väsentlig del skulle omfatta realvärden. Då Westergaard
på försäkringskongressen i London år 1927 Side 258
framåtskridande1). Men tyvärr ha de hinder, vilka även han omnämndei av sin framställning, tills vidare visat sig vara övermäktiga. I försäkringsmannakretsar har man icke heller visat tillbörligt intresse för denne fråga, som är av fundamental betydelseför I Finland, där livförsäkringarnatill av rubbningarna i landets valutaförhållanden underförra hade förlorat största delen av sitt reella innehåll, blev detta problem åter aktuellt i början på 1930-talet. Då deltogo livbolagen i kampen för finska markens värde. Men under de senaste krigsåren, då penningens köpkraft sjunkit betydligt,enligt officiella levnadkostnadsindexet större delen av sitt normale värde, ha försäkringsmännen i landet ickevisat något nämnvärt intresse för denna viktiga fråga, lika litet som i andra länder, där prisnivån stigit. Däremot har finska riksdagen fäst uppmärksamheten vid densamma. Då socialutskottet den. 2. december1943 sitt betänkande med anledning av den av Folkpensionsanstaltens fullmäktige avgivna verksamhetsberättelsen,framhöll att det med anledning av penningvärdets nedgång syntes ur synpunkten av tryggandet av de försäkrades intressen vara nödvendigt, att, så fort förhållandena det medgiva, justera stadgandena angående placeringen av pensionsanstaltens medel sålunda, att dessa i större utsträckning än för närvarande skulle placeras i realformögenhet. Riksdagen godkände betänkandetoch detsamma Folkpensionsanstaltens fullmäktigei för kännedom. Det kan tilläggas, att industriaktierna vid utgången av förra räkenskapsåret redan utgjorde 21.6 procent av pensionsanstaltens samtliga placeringar och att senare en betydandemängd anskaffats. All ekonomisk verksamhet är risk underkastad, mera eller mindre.Försäkringen, uppgift är att utjämna risker och ersätta ekonomiska skador, kan icke heller helt och hållet frigöras från möjligheten att även den själv drabbas av störingar, trots de noggrannasteförhandskalkyler den insiktsfullaste ledning av affärerna i fortsättningen. Den svåraste olägenheten på detta område har ovan i korthet berörts, och i sammanhang därmed ha några antydingar gjorts om de åtgärder, som i någon mån kunde avhjälpa detta missförhållande. De hinder, som lagstadgandena kunna ställa i vägen för den nödiga reformen, borde avskaffas x) Currency depreciation as affecting life assurance contracts. Transactions the Eighth International Congress of Actuaries. Vol. 11. S. 260. Side 259
genom revidering av paragraferna i fråga. I Finland äro dessa föreskrifter så allmänt avfattade, att de kanske icke behöva förändras för att möjliggöra placeringen av försäkringsanstalternasmedel realförmögenhet i större utsträckning än tills vidare skett. Frågan om införandet av försäkringar med fastare köpkraft än hittills synes i alla fall vara ett spörsmål, som vore värt fackmannautredning. dette problem kunde lösas i positiv riktning, den betydelsefulla tjänst försäkringsverksamheten gör i det ekonomiska samhällslivet, vinna ökat värde. |