PROBLEME DER KRIEGSFINANZIERUNG. Vorträge gehalten an der 1. Arbeitstagung Vereins Deutscher Wirtschaftswissenschafter von Karl C. Thalheim, Horst Jecht, Klaus Wilhelm Rath, Hans Herbert Hohlfeld, Heinrich-Karl Nicklisch, Walther Hoffmann, Hans Kretschmar. Mit einem Vorwort von Heinrich Bechtel. Gustav Fischer, Jena 1940. 154 Sider.

Ovanstående arbete innehåller de föredrag, vilka höllos vid ett sammanträde Verein Deutscher Wirtschaftswissenschafter den 23. och 24. februari 1940. De utgöra ingen allsidig diskussion av den tyska krigsekonomiens — en sådan hade knappast kunnat offentliggöras — men återgiva dock en rad av de synpunkter, som varit bestämmande för dennas utformning.

Thalheims föredrag behandlar »Die Grundlagen der deutschen Kriegsfinanzierung«. framhålles bl. a., att Tyskland denna gång varken kan lita på utlänsdska tillgodohavanden eller större lager av råvaror och konsumtionsvaror, krigets kostnader måste helt bäras av den löpande produktionen. T. likväl ser optimistiskt på Tysklands krigsekonomiska styrka motiveras framför allt med den i jämförelse med år 1913 ökade nationalinkomsten, den starkt utvecklade produktionsmedelsindustrien, fyraårsplanens samt de goda möjligheterna till blockadfri utrikeshandel. kan ej heller bestridas, att Tyskland även ur ekonomisk synpunkt visat sig mäktig större krigsansträngningar än som i regel ansågs möjligt före krigsutbrottet, då man allmänt räknade med, att det ej skulle kunna hålla ut under mera än ett års intensiv krigföring.

Jecht och Rath diskutera båda olika utvägar att täcka krigskostnaderna. Jecht föreslår bl. a., att man enligt anglosachsiskt mönster uppdelar inkomstskatteni proportionell bottenskatt och en progressiv tilläggsskatt, något som inom parentes även gjorts i Sverige ehuru vi gjort även bottenskattensvagt Komsumtionen bör träffas av en omsättningsskatt, som lämnar den nödvändigaste förbrukningen fri men utgår med höga

skattesatser å den övriga. Av intresse är att observera, att de av J. rekommenderademetoderna att uppmuntra sparandet i huvudsak återfinnas i det s. k. järnsparandet. Ett synnerligen vanligt felslut återfinnes även hos J., när denne förklarar krigskostnadernas stegring i jämförelse med föregående krig medelst en hänvisning till att teknikens utveckling gjort krigsmaterialet långt dyrare. Hade t. ex. tanks och flygmaskiner varit lika billiga nu som då, hade krigskostnaderna sannolikt ej därför varit lägre utan man hade producerat så mycket mera. Förklaringen är i stället, att den ökade nationalinkomsten och den mera effektiva statsorganisationen möjliggöra större krigsansträngningar.

Rath betonar särskilt, att krigsfinansieringen ej blott har till uppgift att förse staten med den erforderliga köpkraften utan även att anpassa produktion konsumtion efter krigets krav. Ett medel härtill äro höga, efter förbrukningens nödvändighet differentierade, konsumtionsskatter. R. synes dock överskatta betydelsen af skillnaden mellan olika politiska system. de »liberalistiska« länderna ha, ju ej tvekat inför radikala tvångsingripanden, när sådana ansetts erforderliga. Den ekonomisk liberalismen äldre mening hade långt innan kriget förlorat sin praktiska betydelse, om slagorden levt kvar. En annan sak är, att Tyskland, när det gällde att genomföra upprustningen och de stora offentliga investeringarna grund av råvaru- och valutaknapphet tvingades till åtgärder, som övriga länder först måst tillgripa efter krigsutbrottet, och på detta sätt erhöll försprång i organisatoriskt hänseende.

Hohlfeld behandlar de kreditpolitiska problemen. Tack vare att staten redan innan krigsutbrottet helt kontrollerade kreditmarknaden, ha dessa varit lättare att lösa i Tyskland än i övriga krigsförande länder. Nicklisch behandlar vissa problem i samband med självkostnadsberäkningar vid statliga

Hoffmann har i et innehållsrikt och objektivt föredrag skildrat Englands krigsekonomi. Enligt H. ligger dennas största svaghet i att man ej koordinerat med finans- och lönepolitiken, samt i att man genom att tillåta prishöjningar vid kostnadsstegringar berövat sig möjligheten att hålla prisnivån stabil. Även om det är svårt att se, huru det sistnämnda helt kunnat undvikas i ett land, som i så hög grad som England är beroende av importen, synes denna kritik i princip riktig och detta ej blott för Englands Det kan dock erinras om att England efter en relativ stark, och delvis inflatorisk, prisstegring sedan april 1941 lyckats hålla levnadskostnaderne taget oförändrade.

Kreschmar söker beräkna ett levnadskostnadsminimum. Enligt hans beräkningar är detta i Tyskland så lågt, att det ej skulle kunna hotas genom någon höjning av den direkta beskattningen, så länge blott de nuvarande skattefria minimibeloppen bevares oförändrade. Detta är dock ganska självklart, då levnadsstandarden bestämmes av tillgången på konsumtionsvaror, denna i stort sett är oberoende av huru stor del av krigskostnaderna täckas genom skatter.

Jämför man dessa uppsatser med t. ex. de som i Economic Journal, behandlakrigsekonomiska frapperas man av den stora likheten i uppfattning. Det förefaller som om man äntligen funnit ett område„ där ekonomerna äro eniga. Delvis beror detta väl på att alla äro ense om krigspolitikensmålsättning. gäller att med alla medel uppnå största möjliga

krigsansträngning. Alla övriga intressen och värden, vilka ekonomerna i vanliga fall, huru objektiva de än söka vara, ha svårt att helt bortse från, måste träda tillbaka i jämförelse med detta allt dominerande syfte. Endast på en mera väsentlig punkt synes en värdering spela in, i det att man allmäntförutsätter en inflation så vitt möjligt bör undvikas. Men denna åsikt ligger så nära till hands och är dessutom så välmotiverad med hänsyn till den s. k. krigsmoralen, att den helt naturligt ej givit upphov till några meningsskiljaktigheter.

Härtill kommer väl, att krigsekonomien ej erbjuder många problem av mera allmänt teoretiskt intresse. Detsamma torde för övrigt gälla om all mera konsekvent genomförd planekonomi. Det förefaller t. ex. svårt att utbilda någon allmän ekonomisk teori rörande den ryska femårsplanen. Även inom krigsekonomien är det främst staten, som bestämmer vilka varor, som skola produceras och; huru de skola fördelas och den störste svårigheten ligger i att övervinna knappheten på råvaror och produktionsfaktorer. ekonomiska problemställningen upplöser sig i en rad specialproblem skattepolitik, priskontroll, lönepolitik etc.

Krigsfinansieringen är svårare att genomföra i praktiken än att planera i teorien. Det är lätt att säga, att man ej får låna mer än vad som motsvarar plus de genom kapitalförbrukning frigjorda beloppen, men i praktiken ställer detta krav på beskattningsapparaten, som denna ej kan motsvara. I allmänhet har man utgått från att krigskostnaderna borde till lika del bestridas medelst skatter och lån, men i intet fall har man varit i stand at realisera detta program. Såväl i Tyskland, England som U. S. A. torde för närvarande ej mera än en tredjedel av de ständigt växande kostnaderna täckas medelst skattemedel¹). Detta har visserligen ej den betydelse för dessas fördelning på nu- och framtiden, som populärt antagas, men bereder i stället priskontrollen så mycket större bekymmer.

---

1) Då krigskostnaderna kunna beråknas på olika sått, år det svårt att gora en jåmforelse emellan. Hårtill kommer att propagandasynpunkter m. m. gora de for de olika låndernas del publicerade siffrorna otillforlitliga. Foljande uppgifter angående krigskostnaderna per dag åro enligt rec. uppfattning mest sannolika: U. S. A.: 150 milj. dollar eller halva nationalinkomsten. Kostnaderna okas snabbt. Tyskland: 225 milj. Riksmark eller två tredjedelar av nationalinkomsten. Hårtill komma bidrag från ockuperade lander. England: 15 milj. pund eller 60 pct. av nationalinkomsten. Japan: 50—60 milj. yen eller två tredjedelar av nationalinkomsten. Italien: 175 milj. lire eller en tredjedel av nationalinkomsten.