DET nuvarande läget inom den nationalekonomiska vetenskapen
bäst med satsen, att vi känna många
riktiga svar men få riktiga frågor — med andra ord, att det saknas
mera allmänt omfattade, generella frågeställningar, inneslutande
forskningens centrala uppgifter. De klassiska, nyklassiska, matematiska
historiska skolorna göra, var för sig, icke anspråk
på att behandla hela den ekonomiska problematiken, men ingendera
dessa riktningar kan bestämma, var gränsen går till
de kompletterande frågeställningarna. För var och en av dem ter
sig den egna teoretiska målsättningen alltmera ensidig, men huru
målsättningarna skola sammanställas och syntetiseras förefaller
att vara det mest centrala och hittills minst utredda problemet.

För att komma till större klarhet om den nuvarande metodkrisens är det inom ramen av en enda föreläsning lämpligt taga fasta på en bestämd fråga och med denna som utgångspunkt vårt ekonomisk-kunskapsteoretiska spörsmål. Vi välja här föremålet för den diskussion, som nu i åtta år med stor intensitet förts mellan de s. k. köpkrafts- och sparandeskolorna i samband med avvägningen av konjunkturpolitikens skilda element. den populärvetenskapliga och -politiska debatten har spörsmålet fått formen: »Skall man köpa mer eller spara mer under dåliga tider?« Det är uppenbart, att en så allmänt formulerad icke kan få ett tillfredsställande svar, med mindre än att frågan differentieras i olika riktningar. Den atomism och strukturella homogenitet, som förutsatts även i den teoretiska analysen, har varit grunden till att denna diskussion i viss mån mynnat ut i en återvändsgränd.

Men innan denna differentiering av de strukturella och konjunkturellapremisserna
är det skäl att komma till klarhetom

---

1) Föredrag i Socialøkonomisk Samfund den 24 februari 1938.

hetomsparande- och köpkrafltsbegreppens innebörd.Ett uttryck erhåller man då ur begreppet sparkvot. I ett statiskt system avser sparkvoten att definiera hur stor del av nationalinkomsten — som ju är ett statiskt begrepp— att användas för direkt konsumtion och hur stor del kommer att sparas. Vad som »kommer att« ske är emellertidicke till en process i tiden utan är att betrakta som ett enkelt algebraiskt uttryck för den givna nationalinkomstsummansuppdelning två delsummor, som rubriceras »konsumtion« resp. »sparande«. Närmare en realistisk analys kommer man, om man talar om en inkomstström, vilken delas så att en del föres direkt till konsumtionsnyttigheter, en annan till en tidskrävande framställning av realkapital. Men detta betraktelsesätt är blott en allra första approximation, som i denna form ännu är bunden av den statiska teoriens premisser. Vi skola därför tillfoga tre moment, vilka bidraga till att lösgöra frågeställningen från statikenssom icke redovisade förutsättningar:

a) Initiativet till sparkvotsändring måste lokaliseras till en viss grupp, som är specificerad med avseende på dess ställning i den ekonomiska produktions- och konsumtionsmekanismen och med avseende på dess inkomstnivå och därmed levnadsstandard. Man finner då omedelbart, att sparkvotsändringarna utlösas av mycket skilda motiv, att de äro av mycket olikartad storleksordningoch de även taga olika former. För att här endast beröra de extrema socialgrupperna kan man konstatera, att ett stort skikt i inkomstpyramidens bas icke har någon möjlighetatt huvud taget variera sparkvoten efter behag: liksom den stora massan av befolkningen inom primitiva samhällen pressardetta konstant mot existensminimum och dess fria inkomstdispositionär i det närmaste lika med noll. Går man så till den andra ytterligheten, till inkomstpyramidens topp, finner man utomordentligt stora variationsmöjligheter. Från konjunkturforskningens synpunkt är det därvid särskilt intressantatt huru de utpräglade lyxvarorna, silke och diamanter, inledde prisfallet vid den första och andra fredskrisen,1920 1929. Visserligen har prisfallet i den japanska sidenindustrienunder 1919_—20 även hänförts till den kinesiskabojkotten japanska varor, medan diamantindustriens förstakänning konjunkturomslaget även givits en förklaring, som anknyter till utbudssidan, men kvar står det faktum, att efterfråganpå för de högsta inkomstskikten avsedda, varor

tidigast visade tecken på högkonjunkturens avslutning. Den inkomstgrupp,som den största friheten att disponera över sin köpkraft och samtidigt besitter den bästa ekonomiska informationen,har först ändrat sin sparkvot. Men härvid visar det sig, att det ej bara är frågan om en förskjutning mellan »konsumera«och : vad det gäller är de högsta inkomsttagarnas önskan att »vänta« i en form som medger den högsta graden av likviditet. Under en högkonjunktur har deras inkomster stegrats, men sparkvoten har också stegrats och relativt mer av den löpande köpkraften har bundits i specifikt sparande, t. ex. i industriaktierav visst slag. Vad man här kan konstatera är sålundaen kvalitativ ändring i sparkvoten, då krisen nalkas; den köpkraft, som skulle kunna användas för extra konsumtioneller sparande, bindes i ingendera riktningen utan hålles som penningskapital. Men denna den egentliga penningkrisens»likviditetspreferens« är bara ett led i sparkvotenskonjunkturella och förklarar ingalunda hela relationen mellan sparande och konsumtion.

b) Därnäst måste sparandet sättas i relation till kapitalbildningsprocessen. i Wicksells sammanställning av låneränta realränta har man denna uppläggning klart angiven, men den har vidare utvecklats av Robertson genom införandet av en lång rad olika sparandeaktiviteter, knutna till olika grad av bundenhet till specifik realkapitalframställning. Differentiering »passivt« och »aktivt« sparande är sålunda den första approximationen på vägen till en analys, som skiljer mellan en lång följd av skilda sparandeaktiviteter, där den mest »passiva« är den rena tesaureringen och den mest »aktiva« är sparandets oåterkalleliga bindande i realkapitalframställning med utomordentligt lång konstruktionstid.

c) Men därmed äro vi också framme vid det allra viktigaste elementet i sparande- och sparkvotsbegreppens anknytning till ett realistiskt tidsmoment. Och här återstår ännu mycket att göra för att utbilda en analys, som verkligen kan tjäna en tydning av de ekonomiska förändringarna. Hos Wicksell talas om »s parande statu nascendi«, men detta är tydligen en formulering, tar sikte på jämviktsanalysens differentiella tänkande: sparandeintensiteten mätes som ett tänkt utslag från en abstrakt t_o-linje. På denna punkt har Wicksell faktiskt sökt en anknytning den österrikiska kapitallärans imaginära tid och Lausanneskolans tidlösa allmänna jämvikt. — I Stockholmsskolan

är det antecipationerna, som införa föränderligfaetselementet, väl att märka icke en förändring längs en verklig tidsskala. begreppet sparkvot någon gång användes, blir det — såsom i Ohlins version₁) — anknutet till dessa tidlösa experiment med tänkta ändringars inverkan på en standardiserad företagares beslut. Mjan får då en relation: »Planerat sparande = väntad inkomst multiplicerad med planerad sparkvot«. I en sådan relation sparviljan eller det egentliga kausala elementet uppenbarligen till en viss tidsutsträckning: det är frågan omi en sparplan, men icke om att spara och hålla köpkraften bunden under en bestämt period. I själva verket är det dock så att sparandets i ds b u n d e n h e t är dess viktigaste dimension. Spararens handling omsatta beslut att binda sin köpkraft på ett visst sätt och under en viss, bestämd period är det centrala i sparkvotens Ett utmärkt exempel på detta förhållande erbjuder bankernas kapitalräkningar med en uppsägningstid av 3 eller 6 månader och med räntegottgörelse i proportion till uppsägningstidens De disproportioner inom mekanismen, som kunna uppstå genom förkortning av spararens »tidsinställning«, d. v. s. hans vilja att vänta, kunna ytterligare kompliceras därigenom de skilda inkomstgruppernas tidsinställningar variera: sparandevolymen kommer sålunda genom tidsstrukturens ändring att kunna genomgå svårbedömliga och svårligen förutsebara växlingar. Och därtill kommer så de med högkonjunkturens avslutning spänningarna mellan sparandets volym och tidslokalisering å ena sidan och kapitalbildningens sparandebehov konstruktionstid å den andra. Först sedan man övergivit analys i anknytning till relationerna i jämviktssfären med dess tidlösa tendenser eller antecipationer framträder sparandet och sparkvoten som centrala element i förklaringen.

Sammanfattningsvis skulle man på detta stadium av analysen kunna säga, att spar kvotens konjunkturvariation måste studeras ut ifrån skilda inkomstgruppers passiva och aktiva sparande med angiven tidsinställning.

Nästa stadium innebär, att man tar ställning til mera differentierande

---

1) B. Ohlin: Penningpolitik, offentliga arbeten, subventioner och tullar som medel mot arbetslöshet., Stockholm 1934, sid. 20, not.

1) Det agerande subjektet måste närmare fastställas. Vi ha redan med införandet av skilda inkomstgrupper tagit ett steg i denna riktning, men nu gäller det, att dessa gruppers ekonomisk-teoretiska bestämmes. En andra approximation ger då grupperna arbetare och kapitalister, varigenom man på en gång får en sociologisk och nationalekonomisk uppdelning. Sparkvoten sig då vara en funktion av arbetslönens och kapitalräntans och väntade variationer; arbeternas och kapitalisternas att på längre och bestämd sikt avstå en del av den löpande inkomsten i form av uppehållsmedel för kapitalbildningen traditionella terminologien står sig ännu på denna punkt) är ett uttryck för den socialekonomiskt bestämda sparviljan hos dessa grupper. Men redan det faktum, att man i det moderna samhället måste räkna med en mängd blandformer mellan arbetare och kapitalister, visar att en fortsatt gruppindelning nödvändig. Med en sådan, som kan sägas innebära en tredje approximation och alltså ytterligare närmar sig verkligheten, man definitivt uppgivit economic-man-premissen: det är icke på något sätt längre möjligt att ställa den överförenklande i grunden meningslösa frågan, om »man« skall spara mer eller köpa mer under dåliga tider.

2) Ekonomisk-politisk målsättning. När i konjunkturdebatten och köpkraftselementen vägts mot varandra, det skett med avsikten att finna den rätta politiken för att återställa goda tider. I denna första approximation har det sålunda endast gällt att återställa ett jämviktsläge; den statiska har använts för att nå fram till statikens samhällsmodell, ansetts »tillfälligt« bragt ur sitt normala läge. I en andra approximation ser man frågan som ett konjunkturproblem, cykelnar normalen: det gäller sålunda att ingripa på kapitalbildning och sysselsättning med konsumtionseller medel så att depressionsfasen inom cykeln avlöses av uppsvingsfasen. I en tredje tillnärmelse till realiteten måste man emellertid beakta, att konjunktur- och sekulärändringar interdependenta — att värje ingrepp konjunkturutvecklingen får sina konsekvenser för utvecklingen lång sikt. Frågan blir alltså huru korttids- och långtidsverkningarna avvägas, och detta förutsätter kännedom om hela det ekonomiska livets rytmik, men det förutsätter också att man kan angiva normer, som skola giva ledning för den ekonomiska avvägning. Är t. ex. en stegring av sysselsätt-

ningen med 30 % under det följande året och en minskning av sysselsättningen med 30 % under det tredje året att föredraga framför en stegring av sysselsättningen med 15 % under det följande året och obetydlig minskning under det tredje året? Sådana spörsmål kunna till sist icke undgås, om konjunkturpolitiken bliva en planmässigt orienterad politik i stället för hastigt förberedda och intermittent genomförda ingrepp i en supponerad ordre naturel. Först i ett sådant vidgat sammanhang får sparkvotens variation sin verkliga centrala innebörd.

3) Kausalitets typ. Bakom frågan om det agerande sub j ektet
och om den politiska målsättningen döljer sig dock en mera fundamental
nämligen spörsmålet om kausalitetens natur.
Hur tankes de skilda leden i »orsakskedjan« påverka varandra?
Uppfattar man en ändring av sparkvoten som en spontant uppkommen
hos alla de atomistiska, enligt den ekonomiska
handlande, personerna i en naturlig ordning? Eller
tänker man sig staten som initierande och ledande denna ändring?
Orsakssammanhanget blir uppenbarligen av ett olikartad slag i
dessa båda fall; särskilt betydelsefullt är tidsmomentets olikartade
betydelse: I det förra fallet tänker man sig, att den hos alla
konsumenter-sparare (economic men) uppkomna reaktionen så
småningom generaliseras och normaliseras i en anpassningsprocess,
tankes i längden leda till de konvergenta kraftemas
samverkan, vilken återställer det rubbade jämviktsläget. I det
senare fallet uppfattas däremot statens ingripande såsom något
momentant — en viljeakt, som samtidigt verkar på alla enheter
i den ekonomiska mekanismen, även om dessa på grund av olikartad
reagera olika snabbt för den centralt utlösta påverkan.
se här, huru svårt det också är att skilja mellan faktiska
och tänkta orsakssammanhang: det
faktiska samhället och teoriens samhällsmodell täcka varandra i
större eller mindre grad, men hur och när divergens uppkommer
dessa båda är sällan tillräckligt klarlagt. Ett studium
av sparkvotens variation måste sålunda grunda sig på vissa premisser
vad man menar med »orsak« i skilda fall. Är det ett
tankeexperimentellt ingrepp, är det en economic-man-reaktion
bland alla konsumenter-sparare eller är det ett statsingrepp?
4) Samhällstyp. Med den uppläggning av problemet, som vi
här antytt, är det uppenbart, att det till sist framför allt gäller att
differentiera mellan skilda samhällstyper. Man kan då först skilja
mellan det stationära samhället i vilka samtliga progressivi-

tetsfaktorer — befolkningsökning, kapitalökning, teknisk evolution smakförändring — saknas och det progessiva samhället, av olika kombinationer av utvecklingsmomenten. en realistisk analys blir det emellertid endast frågan om det progressiva samhället, ty från och med den första industriella måste man ständigt räkna med teknisk evolution, tillväxt och — väsentligen som funktion av dessa faktorer — även smakförändring. Att befolkningsökningen mindre och mindre vikt hindrar icke att den fortfarande roll i form av ålderfördelningens variationer; för övrigt befinna vi ju oss icke ännu inom industriländerna, varken totalt eller partiellt, vid befolkningsökningens upphörande. — Det är sålunda det progressiva samhället med dess fortskridande nyinvestering, som är analysens föremål. Men vi måste då tydligt skilja mellan två typer av progressiva samhällen, nämligen det absoluta fri-konkurrens-samhället och det absoluta plansamhället. För att markera dessa typers abstrakta karaktär har jag kallat dem X-samhälle, resp. Y-samhälle¹). Det verkliga samhället emellertid alltid ett »XY-samhälle« — man erhåller i varje fall skilda kombinationer av fri-konkurrens- och planelement. särskild vikt är det härvid att betänka, att man hittils haft en konjunktureli oscillation mellan X- och Y-typ: varje konjunkturuppsving att det allmännas initiativ på det ekonomiska inskränktes, relativt sett; varje depression medförde, den offentliga ekonomiska politiken fick större spelrum. När man nu diskuterar sparkvotens konkunkturvariation kommer man därför i själva verket att i stor utsträckning, medvetet eller omedvetet, även diskutera relationen mellan enskilt sparande och offentligt sparande, mellan enskild investering och offentlig investering.

Sedan dessa fyra premisser genomgåtts, torde det framgå tydligt att de icke äro inbördes oberoende, varför de icke som den statiska teoriens arbetshypoteser kunna tillfogas och avlägsnas libitum. Samhällstyp, kausalitetstyp och teorityp äro korrelerade, varav som ett korrolarium att konjunkturanalys samtidigt måste vara strukturanalys. Men därvid är det ej nog att angiva den struktur, den samhällstyp, som konjunkturanalysen — man måste även observera, att en viss konjunkturutveckling vara betingad av en viss strukturförändring,

---

1) Se förf:s »Ekonomisk kausalitet«, Lund 1936.

men att den samtidigt kan föra till en annan strukturtyp. Analysen av sparkvotens variation ter sig med dessa premisser ytterligt svår. Och ändå torde det kunna sägas, att man först sedan dessa föruttsättningar angivits, kommer in på en väg, som kan fullföljas framåt och ej som den med överförenklande, psykologiskt-atomistiska och strukturelit-klassiska premisser arbetande för till truismer eller till obestämda lösningar.

Låt oss nu se huru sparkvoten kan tänkas ändra sig och hur den bör ändras, om arbetslöshetens minimering på kort eller på lång sikt är politikens mål, och vi i tur och ordning studera ett stationärt X-samhälle, ett progressivt X-samhälle, ett stationärt Y-samhälle och ett progressivt Y-samhälle.

I. Stationärt X-samhälle.

Kan det i princip uppstå sparkvotsändringar i ett sådant samhälle? man endast räknar med yttre kommunikationsstörningar betraktar jämvikten som uttryckt med Walras' simultanekvationssystem en multiplikativ monetär faktor, så finnes det tydligen ingen plats för verkliga, längs tidsskalan förlöpande ändringar i sparkvoten. Det är därför helt konsekvent, att de som utgingo från statikens jämviksteori, förklarade 1929 års kris som ett rent »störningsfenomen«. Det kunde då ej ha något att göra med störningar mellan nutid och framtid — d. v. s. med kapitalbildning och sparande, som äro tidskrävande processer — utan det måste förorsakas av störningar i förbindelsen mellan land och land eller mellan varu- och penningsidan i kvantitetsteoriens Det var därför helt i sin ordning, då man med sådana teoretiska premisser rekommenderade frihandel och »ökning av penningmängden« som krisbot. Om man från den teoretiska uppställningen från början utesluter progressivitetselementen framför allt då sparandet och kapitalbildningen, så kan man ej komma fram till annat resultat.

Emellertid kan det dock även i ett stationärt samhälle framställas teori om sparkvotens förskjutning och detta i samband med penningvärdets ändring. Förutsatt en »störning« som framkallar allmänt prisfall, får man som följd härav en automatisk stegring av köpkraften för bankräkningarnas sparkapital. Denna tillväxt hos realsparandets summa skulle då kunna* tänkas förstärka sänka räntan och stimulera investeringen, men väl att märka endast reinvestering — ty nyinvestering saknas i det stationära samhällets jämviktsmodell.

Mer är ej att säga om sparkvotens konjunkturvariation i det stationära X-samhället, men faktum är, att stora delar av de senare diskussion utgått från denna samhällstyp för att behandla förhållanden med helt annan strukturell ram.

II. Progressivt X-samhälle.

Såväl om man skiljer på sparande och investering, som om man indentifierar dessa aktiviteter med varandra, uppstår det i det progressiva samhället efter en tid tecken på felinvestering, eller med en bättre term, felanläggning. Vad är då felanläggning? felanläggning menas det realkapital som vid den tidpunkt, det står färdigt att tagas i bruk, icke förmår uppdriva nödvändigt driftskapital till ett pris motsvarande den väntade avkastningen. Begreppet felanläggning är sålunda nödvändigtvis knutet till en tidsskala och till utbudet av sparande. Man skulle kanske kunna säga att penningväsendets oförmåga att i skilda konjunkturlägen verka neutralt (Hayek), d. v. s. utan egna inflytelser monetära termer översätta produktions- och konsumtionsmekanismens skärper denna felanläggning, som därigenom felinvestering. Felinvestering är sålunda felanläggning de disproportionaliteter, som under den beaktade perioden av penningsystemet.

Idén, men icke termen, om felanläggning är gammal inom konjunkturteorien och den visar sig fortfarande vara ett utmärkt kriterium på en konjunkturteoris kontakt med den nutida verkligheten. är utmärkande för de klassiska, rent monetära konjunkturteorierna jämviktsekonomiens termer — varav den senaste avHaberler — att de icke ha någon möjlighet att förklara ens beröra felinvesteringen. Endast en teori, som behandlar i sin konstruktion inarbetar felinvesteringen är en teori för ett modernt, progressivt samhälle.

Sättes nu begreppet sparkvot i relation till begreppet felinvestering elementen till en konjunkturteori, byggande på de skilda gruppernas inställning till nutids- och framtidsbehov samt dessa reaktioners konsekvenser för kapitalbildningens sammanträffande sparandet vid en framtida tidpunkt, d. v. s. vid den genomsnitliga konstruktionsperiodens slut. När det nu på denna punkt nödvändigtvis uppstår disproportionaliteter, tvingas samhället att hastigast möjligt åstadkomma en utjämningsprocess, som skall leda fram till en ny kumulativ sparvotsstegring. Denna utjämningsprocess är krisens och den första depressionens inne-

börd. Under denna tid sker en avmonopolisering på varumarknaden senare på arbetsmarknaden — ja, man skulle även kunna tala om en avmonopolisering på penningmarknaden, det att bankerna så småningom tvingas att uppgiva protektionistiska kreditpolitik, som främst söker skydda de stora kredittagarna från den senaste högkunjunkturen, och man erhåller till sist även här en likvidering. Under hela denna anpassnings- och likvideringsperiod sjunker den aktiva sparkvoten om den passiva sparkvoten mot periodens slut är stadd i stigande, vilket bäst åskådliggöres av tillväxten på bankernas

Denna process har under de senaste två årtiondena fått nya aspekter i flera avseenden, av vilka vi här bara skola nämna de två viktigaste. Genom världskrigets inriktning på maximumproduktion flytande tillverkning i förening med den därpå följ ande arbetstidsförkortningen kom rationaliseringen att påverka konjunkturförloppet. Att den första fredskrisen i Amerika 1920^—21 icke förde till en »sekundär kris« — en circulus — berodde troligen främst på det faktum, att den nu för första gången på fredsförhållanden tillämpade rationaliseringen en sådan stegring av avkastningen, att den positiva mellan realränta och låneränta snabbt förde till en kumulativ rörelse uppåt för såväl kapitalbildning som prisutvecklingl). krävdes under sådana omständigheter icke en så stor höjning i den aktiva sparkvoten, ty rationaliseringsvinsterna snabbt ett underlag för en fortsatt stegring av investeringen.

Av allt större vikt har även blivit det av Birck på sin tid påpekade sparandet, d. v. s. sparandet inom företagen och anlitandet av dessa outdelade vinster för ersättningsbyggnader, modernisering och annan investering. Detta interna sparande är särskilt betydelsefullt inom de stora företagen vid depressionens bottenpunkt, ty det är framför allt på detta sätt, som reinvesteringen kommer igång, vilket av många konjunkturteoretiker med rätta tillmätes vikten av primär uppsvingsfaktor. i den samhälleliga, aktiva sparkvoten har

---

1) Se ett diagram i förf:s Det ekonomiska läget 1928_—1932, Stockholm 1932, sid. 596, varav tydligt framgår, huru den industriella produktionen under åren 1922 och 1923 stegras i mycket hög grad, utan att sysselsättningen tillnärmelsevis i samma utsträckning. Varken förr eller senare har rationaliseringsprocessens effekt blivit så tydligt manifesterad.

alltså i ett progressivt X-samhälle sin utgångspunkt i det interna
sparandets förvandling till reinvestering.

Betraktar man nu de senaste årens diskussion om sparandets roll under dåliga tider, skall man finna en intressant förskjutning, innebärande att den jämviktsekonomiska köpkraftsteorien, som utgår från konsumentefterfrågan som drivande faktor i en uppsvingsrörélse,i mån håller på att övergivas. Tre drag i det senaste årets svenska diskussion torde exemplifiera denna tendens:Om fordom (som jag gjorde omkring 1931) hävdade önskvärdheten av en förkortning av avtalsperioderna möttes man av bestämda gensagor från såväl arbetsgivar- som arbetarrepresentanter:arbetsfreden, kort sikt, ansågs så värdefull, att inga argument kunde tänkas rubba förtroendet för långa, exempelvis 2-åriga avtalsperioder. Då problemet nu återupptagits, har allt flera röster höjts till förmån för en avtalspolitik, som ger en mera plastisk anpassning till konjunkturrörelserna. — Omkring rsskiftet1937/38 i Sverige en rad nya kollektivavtal ingåtts innebärande lönehöjningar på omkring 7—lo7_—10 % och detta fastän konjunkturen sedan tre kvartal varit tydligt fallande. Principiellt måste motivet för en sådan lönepolitik grundas på önskvärdheten av en sekulärt genomförd ändring av inkomstfördelingen, varvid konjunkturarbetslöshetens stegring på grund av denna lönepolitik, motarbetas genom planekonomiska ingrepp under depressionen. Denna så betydelsefulla verkan av den nu förda lönepolitiken har dock mig veterligt icke diskuterats, men man har på vissa håll framkommit med förslag om ökad sparverksamhet bland arbetarnapå av dessa senaste lönestegringar: den höjda löneinkomstenskulle i viss utsträckning sparas tills depressionensätter på allvar. Tar man dessa krav som uttryck för principen att man — som det s. k. sunda förnuftet dikterar — bör spara under goda tider för att ha en reserv under de dåliga, så tar man fel. Ty vad denna stegring av arbetarnas sparande angår, innebär den endast, att arbetarna — liksom kapitalisterna i Keynes' teori — giva uttryck för sin »liquidity preference«; de höja med andra ord sin passiva sparkvot. Men därmed har man tydligen icke alls avsett en stegring av den aktiva sparkvoten, innebärande ökad investering, ty i så fall vore konsumtionsreservenbunden realkapital, då depressionen gör sig gällande med full styrka. — Slutligen har det i den politiska diskussionen framhållits,med från praktiskt taget alla partier, att man nu, sedan fallande konjunkturer inträtt, bör begränsa de icke-produktivasociala vilka innebära statens finansierandeav

randeavkonsumtionen. Visserligen är det mycket sannolikt, att andra synpunkter komma att göra sig gällande, om arbetslöshetenskule i högre grad och staten på nytt måste beakta sin primära socialpolitiska uppgift — att hålla alla samhällsmedlemmarovan — men det är dock märkligt, att ovannämnda åsikt nu kan framställas med allmänt gillande. Den tar ju bestämt avstånd från den teori, som lades till grund för den köpkraftsskapande, expansionistiska politiken af 1932_—34.

Av allra största intresse är dock det nya ställningstagande till frågan, som framställts av den kände dansk-amerikanske nationalekonomen Hansen. Genom sin utmärkta »Business cycle theory« (1927) och än mer genom sina senare skrifter har Hansen blivit en av den s. k. accelerationsprincipens främsta försvarare: enligt denna ståndpunkt är kapitalbildningens konjunkturella stegring en funktion av konsumtionens tillväxt, varför lönesänkning ökat sparande under depressionen endast kan bidraga till de deflationistiska krafternas förstärkning. Nyligen har Hansen yttrat¹), att höga lönesatser icke kunna garantera hög löneinkomst och full sysselsättning och att man i Amerikas senaste ekonomiska politik alltför mycket underskattat räntabilitetssynpunkten investeringsverksamheten. På grund av detta förhållande har de senaste årens direkta privata investering inskränkt och den fria penningmarknaden har spelat en oväsentlig roll för kapitalbildningens tillväxt, vilken bestämts av offentliga företag och rustningar.

Till denna synpunkt bör man på det internationella planet också tillfoga observationen, att en diskontostegring numera i ren motsats till den klassiska teorien icke verkar som ett medel att draga utländskt sparkapital in i landet utan i stället verkar som en varningssignal, ofta åtföljd av kapitalflykt. Den tillväxt i sparandetunder som före kriget i form av stigande varulager, ökning av bankernas på lång sikt bundna kapitalräkningaroch sänkning av reallönen lade grunden för nytt konjunkturuppsving, har icke någon tydlig motsvarighet under tiden efter 1931²). De politiska riskerna och penningvärderiskernate

---

1) A. H. Hansen: The consequences of reducing expenditures. An adress before the Academy of political science at its anriual meeting on November 10, 1937. New York 1938. Se särskilt sid. 68 och 71.

2) C. Bresciani-Turroni: The economics of inflation, London 1937, (ursp. ital. uppl. 1931) ger en utormordentligt klar och instruktiv skildring av sparandets förändring i Tyskland under 1920-talet. Vad som säges om Tyskland under denna tid gäller i viss mån för övriga industriländer under 1930-talet.

riskernatesig så stora, at blickfältet förkortats i högsta grad: lagringav i produktionsprocessen — som är särskiltviktigt konjunkturuppsvingets början — ter sig med tanke på eventuella omläggningar i produktionen alltför osäkert; penningsparandet tar korttidsplaceringens form (»hot money«, som vagabonderar mellan penningcentra, icke så mycket sökande hög avkastning som säker och framför allt likvid placering); reallönen höj es under depressionen då arbetarsammanslutningarnaicke fordom äro svaga utan tvärt om genom statens skilda socialpolitiska och produktionsreglerande ingrepp få offentligtstöd sitt krav på fortskridande inkomstnivellering.

Det ar uppenbart, att räntan som en regulator på efterfrågan och utbud på sparkapital icke under sådana omständigheter kan intaga den plats i den automatiska konjunkturutjämningen, som tillkom den före 1914. Det progressiva X-samhället, som uttrycker alla ändringar i monetära termer, och som väsentligen styres av kreditoperationer på en penningmarknad, där betalningsmedel för konsumtionsvaror och sparkapital för långtidsinvestering omväxlas åsättas ett pris med ledning av räntabilitets- och likviditetssynpunkterna det privata näringslivet, har förändrats till ett semi-plansamhälle, i vilket staten genom skattepolitik, finanspolitik socialpolitik genomför sina primärt icke monetärt uttryckta operationer. Den fysiologiskt betingade »rationen« i en levnadskostnadsräkning och normenia för offentligt bostadsbyggande offentligt genomförd utbyggnad av kommunikationer andra allmännyttiga byggnadsföretag har blivit utslagsgivande sparkvotens läge — icke prismekanismens utslag för det rätta jämviktspriset på väntande. Penningmarknaden har därför alltmer förvandlats till en konstant i ekvationen: spararna erhålla en låg, »skälig« avkastning och variablerna bli prisen på arbetskraft och realkapital. Vid en differentiell analys av sparkvotens skulle man sålunda i Wicksells uppläggning problemet kunna eliminera låneräntan som en konstant och uteslutande studera realräntans och varuprisens interdependens. ren motsats till Keynes, som gör låneräntan till den enda oberoende variabeln, bör man sålunda i den nuvarande ekonomiska betrakta låneräntan som en relativt oväsentlig faktor bedömningen av de ekonomiska förändringarna längs tidsskalan.

Den konstanta prisnivån under högkonjunkturen 1936—37 är
sålunda en indikator på den privata — av konsumenten-spararens

fria val betingade — kapitalbildningens bristande betydelse för det ekonomiska framåtskridandet under de senaste åren, liksom den konstanta prisnivån under boomen 1928_—29 var en indikator på penningpolitikens bristande betydelse för progressionen under rationaliseringskonjunkturen. Bakom dessa fakta ligger det grundläggandeförhållandet, vi år 1931 upplevde en strukturförvandling,som en förändring av teorien om sparkvotens konjunkturvariation och dess samhälleliga innebörd.

III. Stationärt Y-samhälle.

När pundgruppen på hösten 1931 övergick till en väsentligen penningpolitiskt betingad expansionspolitik, innebar detta att den teoretiska motiveringen sökte sig en ny samhällsmodell, en ny abstraktionstyp. Under de två föregående depressionsåren hade man sökt komma tillrätta med problemet med utgångspunkt i den nyklassiska teoriens stationära X-samhälle; nu övergick man till ett stationärt Y-samhälle. Det var väsentligen två tankelinjer, som härvid följdes, en avseende de externa relationerna, en inställd på den interna processen.

Beträffande expansionens externa moment ansåg man, att en depreciering av det egna landets valuta omedelbart genom sänkning av exportprisen och höjning av importprisen skulle framkalla en kostnads- och prisrelation, som måste medföra en stegring av produktion och sysselsättning. Tankegången är sålunda knuten till en logistisk avräkning; skillnaden gentemot tiden före hösten 1931 är den, att man nu ej mer räknar med autonoma, interna ändringar i kvantitetsteoriens monetära faktorer utan i stället tar ett statligt ingrepp, valutadeprecieringen och kompletterande handels- och finanspolitiska åtgärder, till utgångspunkt. Den »expanionistiska« teorien är sålunda knappast i sin externa variant en teori om kumulativa processer i ett progressivt Så är ej heller fallet med den interna varianten :

Den statliga företagarverksamheten, som betingar och betingas av en expanionistisk penningpolitik med underbalanserad budget och köpkraftsstegrande låneoperationer, avser nämligen att på nytt nå upp till ett utnyttjande av den befintliga, icke använda kapaciteten inom näringslivet. Vid analysen av betingelserna, för en stegring av kapacitetsutnyttjandet resonerar man som om kapacitetenvore och det gällde att fylla utrymmet. Men i själva verket är det ju så, att endast en stegring av kapitalbildningen—

ningen—alltså en ökning av kapaciteten — kan möjliggöra ett större utnyttjande av den givna kapaciteten. Detta förhållande ter sig som en paradox i den praktiska ekonomiska politiken, och planåtgärderna efter 1931 ha därför som regel utgått från en abstraktionsmodellmotsvarande stationära plansamhället.

Vill man finna exempel på ingrepp av detta slag, som haft expansionistisk men faktiskt haft en stationär teoretisk samhällstyp till utgångspunkt, så ger den amerikanska »recovery«politiken än nog som illustrationsmaterial¹). Vad man under åren 1933_—37 framför allt eftersträvade, var en köpkraftsökning möjliggörande stigande efterfrågan och därmed ökad produktion. Denna köpkraftsstegring skulle nås på tre vägar, nämligen genom 1) offentliga arbeten, 2) lönestegringar och 3) åtgärder som höja farmarnas inkomst. Hela resonemanget är grundat på en jämviktsekonomisk en stegring av faktorn M i Fishers »equation of exchange« skall leda till en höjning av faktorn P och detta i sin tur till en stegring av T; men uppgång för produkten PT betyder höj d nationalinkomst och genom fortsatta, planmässiga åtgärder skulle på denna väg nationalinkomsten kunna bringas upp till en nivå motsvarande fullt utnyttjande av produktiviteten.

Resultatet motsvarade icke förväntningarna. Man fick under 1933 en kortvarig spekulationskonjunktur grundad på företagens ökning av råvarulager och produktion av mellanprodukter innan code-systemets kostnadstegrande bestämmelser trätt i kraft. Först på hösten 1934 började produktionsstegringen åter att komma i gång men kulminerade redan vid utgången av 1936 och då på en avsevärt lägre nivå än den som uppnåddes 1929. Bostadsbyggandet, i en uppsvingsrörelse med konsumentefterfrågan som primär faktor borde vara av särskild vikt, stegrades ytterst långsamt. nya bostäder, som under perioden 1922_—1928 låg på en nivå av 700.000 till 900.000 per år, kunde, efter bottenläget 1932—1933 med 60.000 per år, endast höjas till nära 300.000 under 1936 och 1937.

Om förbindelsen med den europeiska rustningskonjunkturen

---

1) Se särskilt C. F. Roos: NRA economic planning, Cowles commission for economic research, monograph no. 2, Bloomington, Ind. 1937. Roos, som är en framstående ekonometriker — förf. till Dynamic economics (1934) — var »principal economist and director of research on policy matters« i National Recovery Administration från juli 1933 till september 1934. Hans slutsats beträffande hela Roosevelts konjunkturpolitik är den, att det är tvivelaktigt, om den underlättat konjunkturstegringen efter 1933.

1935_—37 beaktas, ter sig NRA-politikens resultat i ännu sämre dager, ty den amerikanska kortvariga produktionsuppgången sammanfallerdå denna period av internationell prisstegring, som i hög grad betingades av ökad förbrukning och spekulativ lagring av direkta och indirekta krigsmaterial.

Sammanfattningsvis kan man om dessa på valutadepreciering och köpkraftsstegring genomförda åtgärder säga, att de hittills med visshet kunnat inregistrera en kreditpost och tre debetposter. Som kreditpost kan man uppfatta det faktum, att de sannolikt bidragit till att häva prisfallstendensen — att fruktan för inflation deflationstrycket. Som debetpost kan man i första hand framhålla en valutapolitik, som genom depreciering av det egna landets valuta söker nå förmåner för det egna näringslivets avsättning utan att beakta världsekonomiens intressen; en sådan politik måste skada de internationella relationerna och minska möjligheterna till ett ekonomiskt utnyttjande av de naturtillgångar, stå mänskligheten till buds. Som debetpost kan man också betrakta den nästan systematiska sammanblandingen av konjunktur- och sekulärpolitiska synpunkter, som tagit sig uttryck i code-systemets inlemmande i NRA-politiken; försöken att utveckla Staternas högeligen efterblivna sociallagstiftning har på ett olyckligt sätt kombinerats med depressionsåtgärder på kort sikt, med risk att varken depressions- eller socialpolitiken i längden draga nytta av denna kombination. Som debetpost kan man slutligen nämna den amerikanska expansionspolitikens underskattning kapitalbildningens kumulativa stegring under konjunkturuppsvinget, vilket fört till planekonomiska åtgärder med köpkraftsstegring som medel men sparandestegring, d. v. s. kapitalstegring, som mål.

De planekonomiska ingreppen i ett samhälle, som uppfattas isom ett stationärt samhälle med underutnyttjad kapacitet, har sålunda grundats på en nationalekonomisk uppfattning, vilken till sist hämtat sin begreppsutrustning från den klassiska ekonomiens idealmodell, enligt vilken konsumenternas efterfrågan är all produktionsöknings Felet ligger uppenbarligen i själva frågans uppställning. Man har ej insett att samhällstyp, ekonomisk teori och ekonomisk politik äro korrelerade och att oriktiga premisser, de läggas till grund för ekonomiskt tänkande och ekonomiskt handlande, föra till oväntade och icke önskade resultat.

IV. Progressivt Y-samhälle.

I ett plansamhälle är den automatiska prisbildningsmekanismen och de monetära faktorerna av underordnad vikt. Målet är en utbyggnad av realkapitalet enligt en i detalj på förhand fastställd plan; produktionsapparaten utbygges således enligt i princip samma detaljerade kalender, som gäller vid konstruktionen av ett fartyg på ett modernt varv: Varje mängd av råvaror, mellanprodukter fabrikat, varje stegring och fördelning av arbetskraften har på förhand i planen utplacerats längs planperiodens tidsskala. Framställningen av konsumtionsvaror är infogad i denna plan enligt principen för »underhållsmedlens« fördelning i den äldre kapitalteorien. Sparkvoten är med andra ord bestämd av produktionsplanen kapitalindustrien och konsumtionsrationerna fördelas anslutning till denna. Felanläggningen, som naturligtvis icke heller kan undgås i ett plansamhälle — den tekniska utvecklingen dock icke förutses, ej heller politiska störingar — kommer att leda till förluster, vilka här genom en ny plan intermittent över de skilda socialgrupperna.

Om det i ett sådant samhälle uppstår en nedgång i sparkvoten, som äventyrar planen, kommer detta att leda till tvångsmässig konsumtionsinskränkning genom skärpt ransonering av mindre nödvändiga förbrukningsvaror, genom inskränkning av importen och eventuellt genom ökad rationalisering inom industrien. Sparande bas för ökad kapitalbildning är i ett sådant samhälle en så påtaglig verklighet, att man ofta direkt kan tillämpa de icke-monetära konjunkturteorierna av Spiethoffs typ på ackumulationsprocessen.

Som exempel på denna form av »konjunkturuppsving« tjänar den första ryska 5-årsplanen av 1928_—32, men krigskonjunkturen liksom mycket av planekonomien i Tyskland och Italien ha många gemensamma drag med denna modell. I den danska valutakontrollen, avstänger importen av vissa förbrukningsvaror att möj ligga sparkvotens uppehållande till förmån för betalningsbalans och finansiell stabilitet, finnes likaså element av det progressiva Y-samhällets ekonomi.

Vi kunna nu sammanfatta våra slutsatser om förhållandet mellan och konjunkturpolitik. Under de båda första depressionsåren efter 1929 förutsattes det i den gängse nationalekonomiska att man kunde utgå från relationerna i den klassiska modellen, det stationära X-samhället. Penning-

och finanspolitiken av år 1931 hämtade däremot impulser från relationerna i ett stationärt Y-samhälle, i vilket man genom statsingrepp ett fullständigt utnyttjande av den givna produktionskapaciteten.

Viktigast är dock den egendomliga sammanblandningen av institutionella i den teoretiska baseringen av expansionspolitiken Amerika och i många europeiska länder under åren 1932_—35. Man utgår nämligen ifrån, att de teoretiska resonemangen föras i neoklassiska termer, vilket innebär, att man accepterar denna teoris förutsättning, det stationära X-samhället. Samtidigt beaktas dock, att konjunkturväxlingarna varit beroende av kapitalökningen och att man sålunda att göra med ett progressivt X-s amhäll e. Som man kommit till ett läge, då politiska och ekonomiska disproportionalitetsfaktorer detta samhälle till en död punkt vid den »sekundära« depressionens botten, anser man sig genom koordinerade statsingrepp böra tillfälligt överföra det till ett progressivt Y-s amhäll e. Men som kapaciteten är sta rkt underutnyttjad och offentlig företagsamhet icke nog hastigt kan genomföras sträcker man sig ofta ej längre än att genom köpkraftsstegrande försöka åstadkomma ett utnyttjande av kapaciteten; resonemanget tar då sikte på det stationära Y-s amhället.

Vi se sålunda, att den s. k. expansionspolitikens teoretiska argument sig på förhållandena i alla fyra samhällstyperna, att dock klargöra hur dessa ställa sig till varandra. finnes dock ett resonemang, som uppenbarligen tar sikte just på detta problem, och det är teorien om statsingreppens sekundära verkningar på ett fri-konkurrens-samhälle under depressionsfasen¹). Man studerar alltså huru offentliga investeringar på en ordre naturel, men frågan huru sädana slutsatser kombineras med ett tidsbestämt, kumulativt konjunkturförlopp öppen. Att statsinvesteringarnas verkan gäller just den lägsta punkten på konjunkturkurvan söker man inarbeta genom att tala om outnyttjad kapacitet och diskutera ett jämviktsläge, just utmärkes av icke fullständig sysselsättning. Den klassiska och matematiska teorien har ju alltid utgått från produktionsfaktorernas utnyttjande i den momentana bytes-

---

1) Jfr. framför allt i?. F. Kahn: The relation of home investment to unemployment, Journal 1931, och Public works and inflation, Journal of the American Statistical Association, 1933.

mekanismen; huru man skall kombinera sådana momentana jämviktslägen med å ena sidan jämviktsteoriens allmänna tidlösa och å andra sidan med konjunkturteoriens tidsbestämda, kumulativa förlopp har varken Keynes eller någon annan klassisk ekonom lämnat svar på. Frågan är om ett sådant svar kan lämnas — om över huvud de klassiska premisserna kunna användas för att studera kumulativa förlopp i ett progressivt med fri-konkurrens- och planinslag av växlande styrka.

Såsom problemet nu dragits upp av dem som studera statsingreppens verkningar på ett under kapacitetsgränsen arbetande X-samhälle, blir det väsentligen knutet till två reaktioner: ena sidan räknar man med statens finans-, penning- och socialpolitiska ingrepp som ackumulationsprocessens primärorsak det är staten, som övertager det kapitalistiska samhällets till fortskridande kapitalökning. Å andra sidan utgår man från konsumenten-spararen i den bestående, som X-samhälle uppfattade, strukturen och därvid blir det i äkta klassisk anda endast efterfrågesidan, som betraktas såsom primärt Staten sätter i gång nya kombinationer, allmänheten sin stegrade köpkraft för att efterfråga den stigande varumängden.

Med ett sådant resonemang är det självfallet, att allmänhetens sparande under lågkonjunktur blir en rent negativ post — ett hinder för ackumulationsprocessens fullföljande. Sparandet uppfattas alltså uteslutande som icke-konsumtion, som ett deflationstryckl),vilket »statskonjunkturen« att utvidga sig till en »marknadskonjunktur«²). Förutsätningen för ett sådant resonemang är tydligen, att de privata företagarnas kapitalbildningicke beaktas, därför att deras räntabilitetskalkyl leder dem till att stryka ut alla vinstantecipationer, och vidare, att det sparande, som skulle äga rum, endast bleve passivt sparande, därför att det icke kommer att förvandlas till faktisk kapitalbildning. Staten bygger sin kapitalbildningsprocess på lån och beskattning, och det passiva sparandet kommer i en sådan process i bästa fall icke att få annan innebörd än företagens avskrivningar— sämsta fall blir det, som sagt, en rent negativ post

---

1) G. Myrdal: Der Gleichgewichtsbegriff als Instrument der geldtheoretischen Beiträge zur Geldtheorie, Wien 1933. Sid. 427.

2) K. Burkheiser: Grenzen des Staatskredits, Berlin 1937, Sid. 43.

genom att sparkvotsstegringen hindrar avsättningen av den genom
statskonjunkturen växande varumängden.

I själva verket torde denna argumentering bilda kärnan i »motkonjunkturens« utformning¹). Allt efter som erfarenheterna ha de teoretiska och praktiska svårigheterna — som äro i hög grad korrelerade — blivit tydligt framträdande, och man kan nu med en viss säkerhet lägga fingret på tankegångens svaga punkter. Vad denna tankelinje räknar med är en intermittent växling: Under konjunkturuppsving drar sig staten tillbaka och lämnar den privata företagsamheten fritt spelrum; under depression är det däremot staten som övertar ansvaret för den ekonomiska progressiviteten. Vad detta i och för sig logiska och tänkvärda program — som hittills i viss mån tillämpats — lämnar utan beaktande är väsentligen två ting: Dels överväger man icke konjunkturcykelns korta utsträckning i tiden, vilket lägger nästan oöverstigliga hinder i vägen för en klar differentiering statlig högkonjunktur- och statlig depressionspolitik; betänker man icke, att en snabb omställning mellan aktivitet och passivitet inom det privata näringslivet stöter på stora psykologiska hinder, i det att risken för en institutionell förändring måste leda till en permanent inskränkning av det enskilda initiativet.

Går man till det senaste årtiondets konkunkturpolitik skall man finna goda exempel på detta förhållande. I Australien tillämpade man under de två första depressionsåren, 1929_—31, en utpräglad kostnadssänkningspolitik med en allmän lönesänkning av 10 %, som fullföljdes ända tills lönenivån fallit med 25%; samtidigt nedsattes räntebetalningarna på den inhemska statsskulden med 22V2 %. I juni 1931 efterföljdes denna politik av ett prisstegrande program, stött på offentlig företagarverksamhet, lånestegring och allmän höjning av den konsumtiva köpkraften2). Denna kombinationav på varandra följande, motstridiga konjunkturpolitiskaprogram ganska väl och detta otvivelaktigt på grund av två omständigheter, nämligen dels det förhållandet att

---

1) Tanken, att staten under lågkonjunktur bör öka sina investeringar, upptaga lån och underbalansera budgetenar tre årtionden gammal. Se H. Richter-Altschäffer: Volkswirtschaftliche Theorie der öffentlichen Investitionen, 1936, sid. 129 ff. Jfr. även förfrs Depressionens fördelningsproblem, ekonomiska läget (april 1932) sid. 740 ff.

2) i?. Burrows: The problems and practice of economic planning, London sid. 149 ff.

man ganska lång tid höll fast vid vardera programmet, dels och
framför allt att ingreppen betraktades som engångsåtgärder
— exceptionella krisingrepp under svår kris.

Går man däremot till den amerikanska konjunkturpolitiken under Roosevelts ledning skall man finna, att kombinationen av kostnadssänkning och köpkraftsstegring fört till ett vida sämre resultat än vad man väntade sig. Den amerikanska produktionsstegringen åren 1933—36 företer en zick-zack-kurva, som är av helt annat slag än det typiska kumulativa konjunkturuppsvingets och detta otvivelaktigt i första hand på grund av att de agerande krafterna ständigt växla utgångspunkt. Än måste man lita på statens förmåga att utan de privata företagarnas primära medverkan genomföra en kapitalistisk ackumulationsprocess, måste man i stället grunda förtroendet till framtiden på företagarnas — och särskilt företagarnas inom kapitalindustrien räntabilitetskalkyl och stigande vinstantecipationer. Denna tvekan, om och när staten skall skjuta utvecklingen framåt genom sin finans- och penningspolitik kombinerad med tvekan om och när de privata företagarna skola draga expansionen med sig genom sina på bestående kostnader och priser grundade vinstförväntningar verkat förlamande och har nu efter kort tid fört till en ny allvarlig depression, bäst karakteriserad av att stålindustriens utnyttjas till endast en femtedel¹).

Vad vi här stå inför är uppenbarligen en strukturkris. Ingenstädes kan denna bättre studeras än inom den sfär, som betecknas med sparkvotens växlingar, ty sparandets storlek och dess pris är en indikator på företagarnas och konsumenternas inställningtill Skall den enskilda spararen-konsumenten i egenskap av sparare och ej endast som skattebetalare medverka till kapitalbildningen eller skall han förbruka sin »konsumtionsration«och överlåta åt staten att taga hand om expansionsprocessen?Det detta frågan gäller. En förmedlande lösning, som söker fördela ansvaret mellan det enskilda näringslivet och staten, så att den ena parten expanderar under konjunkturuppsvingetoch andra tar vid under depressionen, synes icke

---

1) Sammanfattande köpkraftsstegringens oförmåga att i längden uppehålla ett konjunkturuppsving säger W. L. Crum i Review of economic statistics, vol. XX, 1938, no. 1, sid. 43: »At colossal cost we have tested whether stimulated purchasing power can produce recovery; 1937 teaches that conditions had not been generated which could maintain prosperity when the reduction in stimulus — inevitable sooner or låter — began.«

numera kunna giva några bestående och pålitliga resultat, och detta därför att man icke för allmänheten lyckas avskärma framtidensriskmoment form av plötslig strukturförändring. Varje aktivt sparande — sålunda varje sparande som ej tar formen av tesaurering och som kommer kapitalbildningen till godo — är sparande på lång sikt. Teorien för den statliga motkonjunkturenmåste anpassa sig til den korta kon j unkturcykeln — den blir nödvändigtvis inställd på en politik på kort sikt. Enskild sparplanering och statlig konjunkturplanering bli sålundaicke och det förefaller allt mindre sannolikt, att det enskilda sparandet kan förmås att bortse från detta förhållande.Frånvaron nyemissioner, partiell återbetalning av aktiekapitalet till aktieägarna och företagens interna sparande under den senaste högkonjunkturen giva utmärkta belägg för påståendet, att man med utgångspunkt i sparkvotens variationer kan konstatera det progressiva X-samhällets stigande oförmåga att funktionera i det nuvarande läget.

Det är emellertid mycket intressant att i detta sammanhang observera, huru de flesta försöken att i teorien konstruera ett expansivtsamhälle annan typ leda till en kombination av rent liberala och rent planekonomiska tendenser¹). Man har alltmer nödgats uppgiva tanken om en intermittent kooperation mellan staten och det enskilda näringslivet i anslutning till konjunkturcykelnsskilda men man söker i stället sammansmälta enskilda och statliga initiativ. Intill en viss gräns kan en sådan sammansmältning lyckas, men då det statliga initiativet överskrideren grad är det endast krigs- och krisförhållanden, som kunna tjäna som utgångspunkt för en dylik kooperation. Under andra förhållanden synes det endast bliva frågan om två alternativ:ett i vilket konsumenten-spararens blickfält kan räcka så långa, relativt riskfria perspektiv, att aktivt sparande och därpå grundad kapitalbildning inöj liggöres eller också ett plansamhälle, i vilket samhällsmedlemmarnas inkomstdispositionsker det begränsade blickfält som statsekonomien tillåter, medan sparkvotens dirigering omhänderhaves av staten för dess kapitalbildning på lång sikt. Det är icke vetenskapsmannenssak angiva, vilket av dessa alternativ som vid ett fritt

---

1) Man jämföre t. ex. R. L. Hall: The economic system io a socialist state, London 1937, och M. Fanno: Introduzione allo studio della teoria economica del corporativismo. Padova 1936.

val — vilket icke förekommer i verkligheten — skulle verka mest tilldragande. Man kan här endast fastställa, att de politiska och ekonomiska riskernas stegring visa en tendens att oavbrutet förstärkade krafterna; händelseförloppet i Frankrikeunder tre senaste åren utgör härvidlag en utomordentligt tydlig illustration.

I detta problem om sambandet mellan struktur, konjunktur och sparkvot torde man som oftast icke nog beakta de teoretiska svårigheterna för en syntes av X- och Y-tendenser. Den statliga och privata konjunkturpolitiken är emellertid i så hög grad grundad ett teoretiskt ställningstagande till den ekonomiska föränderlighetens att det primärt icke är på tillämpningsområdet på det principiella planet, som utvecklingen mot skarpare differentiering och därigenom ökad klarhet är att emotse.

Huru ha då de skilda nationalekonomiska skolorna tagit ställning denna fråga, som nu med allt större tydlighet visar sig vara ett spörsmål om förhållandet mellan institutionella och konjunkturella ändringar? Vid besvarandet kunna vi begränsa oss till tre väsentliga riktningar, nämligen den centrala jämviktsekonomiska den ekonomisk-historiska skolan och slutligen företagsekonomien.

Som vi framhållit har man hittils vid den teoretiska diskussionenav expansionistisk politik sökt avväga de skilda elementen med tillhjälp av jämviktsekonomiska resonemang. Man har därigenom, oftast omedvetet, tvungits att acceptera alla det stationära X-samhällets karakteristika och detta i en analys som går ut på att temporärt förvandla en progressivt X-samhälle till ett progressivt Y-samhälle. I Stockholmsskolans omfattande teoretiskaprestation jämviktskonstruktionens bibehållande som bekant möjliggjorts med tillhjälp av att resonemanget föres i termer av företagarnas antecipationer. Framtiden antages vara riktigt förutsedd och den uppfattning som företagaren äger om denna framtid kommer att utlösa ekonomiskt handlande, som inregistreras i den studerade jämviktspunkten. Det karakteristiskaför analys är frånvaron av realistiska tidsperioder; jämviktsekonomiens centrala premiss har bibehållits och därmed följer också, att just de disproportionaliteter i tiden — framför allt sparkvotsförskjutningar — som göra sig gällande vid strukturförändringar,icke kunna beaktas. Det problem, som vi

här behandlat, och som för oss ter sig som ett fundamentalt problem,kan huvud taget icke diskuteras med Stockholmsskolansmetodik. Gå vi till den därnäst viktigaste jämviktsekonomiskariktningen, så finna vi i Keynes' senaste konstruktion en legering av rent klassiska tankegångar med Stockholmsskolanssynpunkter. beaktar en punkt på konjunkturkurvan,nämligen topp, då det anses råda full sysselsättning, fördelningen anses riktig och även framtiden anses riktigt förutsedd. Det gäller nu att med en lämplig räntepolitik föreviga detta läge, som lösgjorts från tidsutvecklingen och diskuterasi klassiska alternativanalysens termer. Att man icke kan beakta strukturändringar eller över huvd taget några institutionellaföreteelser självfallet, då de agerande momenten uppträdasom »konsumtionsbenägenhet« och andra av economic-man-ideologiens rationella själsegenskaper. Även här finna vi, fast i betydligt högre grad än beträffande Stockholmsskolan,att de viktigaste utvecklings- och förändringsproblemenfalla analysens ram. Då tiden sålunda avskäresfrån början, är det givet, att sparandet endast får karaktären av icke-konsumtion, en negativ post i den momentanabytesmekanismen, minskning av den potentiella köpkraft,som anses frigöra. Kapitalbildningsprocessenlämnas detta sätt utanför och sparkvotens betydelse för den tidskrävande produktionen dölj es bakom ögonblickets likviditet.

Den ekonomiska historiens sätt att betrakta den ekonomiskautvecklingen ju i stor utsträckning en reaktion mot jämviktsekonomiens abstraktionsmodell. Och dock ha representanternaför skola i den aktuella spara-köpa-diskussionen som regel fallit tillbaka på jämviktsekonomiens klassiska upphov och med ledning av bytesmekaniken i den primitiva naturahushållningenbestämt att det är självfallet, att man bör spara i goda tider och öka inköpen i dåliga. Man behöver ju här endast framhålla, att det synes vara ohistoriskt att lägga en idealisering av en för länge sedan försvunnen samfundstyp till grund för diskussionen av förhållandena i en kapitalistisk progressivpenninghushållning invecklade, inbördes beroende strukturella och konjunkturella ändringar. För övrigt kan man påpeka den anomali, som ligger i den historiska skolans behandlingav teoretiska problem: har man sagt, att det endast finnes »historiska« engångsföreteelser är det ologiskt att tala om

ekonomiska regler, som förutsätta förekomsten av repetitionsfenomen.Utan skulle en ekonomisk-historisk forkning verksamtha bidraga till belysningen av de senaste tio årens invecklade händelseförlopp, men detta skulle tarvat en kunskapsteoretiskprövning intertemporala jämförelsers innebörd.

Vända vi oss slutligen till den företagsekonomiska frågeställningen, så kan man säga, att denna har lättare at komma med frågan inom sin egen begränsade ram, det enskilda Att det för ett företag till en viss gräns måste vara lämpligt att konsolidera sin ställning genom avskrivningar och bankinsättningar under goda tider faller av sig självt. Men problemet får en annan aspekt om man undersöker de samhällsekonomiska av ett ökat företagssparande under goda tider. Ty hur skall nu sådana »trygghetsfonder« placeras? Bankerna äro ju blott genomgångsstationer och man vill väl icke tillråda, att företagssparandet skall taga tesaureringens form. Skulle det konverteras till en stegring av varulagren, så skulle detta leda till en allvarlig skärpning av depressionen, då just lagerstegringen pressar prisnivån nedåt. Är det slutligen meningen företagssparandet skall överlåtas till andra företag, till stat eller kommun, så har man därmed sagt, att bankerna helt enkelt uppfylla sin primära uppgift — att uppsamla sparandet och att fördela det på kapitalmarknaden. Vill man utgå från det enskilda företagets kalkyler och generalisera dessa till samhällsekonomiska stöter man på ett invecklat problem, som man kan kalla »summeringsproblemet«. Vi ha i detta sammanhang kunnat stanna vid ett enkelt exempel, som emellertid åskådliggör skillnaden mellan företagsekonomisk och nationalekonomisk teori och praktik.

Vår granskning av spörsmålet om förhållandet mellan samhällsstruktur, och sparkvot torde nu ganska tydligt ha uppvisat, att en ekonomisk analys, som icke från början inför bestämda tidsprocesser i resonemanget icke förmår lösa detta problem, framför allt betingas av disproportioner i samband med de skilda agerande gruppernas olikartade blickfält. För att antyda, enligt min uppfattning en teori bör vara beskaffad, för att kunna taga ställning till de fundamentala förändringsproblem, vi nu brottas med, skall jag här endast uppställa ett schema över de primära parametrarna. Ett sådant schema kan få följande utseende:

I. Agerande grupper.

A. Staten, som vid sina beslut, dels i konjunkturpolitiken beaktar
av ett eller annat års räckvid, dels uppställer
sträckande sig över årtionden.

B. Företagargrupper, som inom konsumtionsindustrien kanske nöja sig med hänsynstagande till årets resultat, men som inom kapitalindustrien planera för flera år framåt, närmast i anslutning konjunkturcykeln.

C. Konsumenten-spararen, vilken i egenskap av konsument ser på kort sikt, men som sparare på långt sikt och därigenoom vid bestämningen av den individuella sparkvoten måste lösa ett problem, innehåller faktorer med mycket skilda tidskvaliteter.

II. Blickfältsändringar.

A. Fortskridande blickfältsändringar, vilka kunna exemplifieras
den ständigt stigande tillförsikten — d. v. s. blickfältsförlängningen
under prisstegringsperioden 1896—1913.

B. Plötsliga blickfältsändringar, vilka kunna belysas av den plötsliga förkortning av framtidsperspektivet, som blev ett resultat krigsutbrottet 1914 men även av den allmänna institutionella förändringen omkring åren 1931_—33.

III. Strukturförändringar.

A. Fortskridande strukturförändringar, som bäst illustreras av
penninghushållningens överhandtagande under de senaste hundra

B. Plötsliga strukturförändringar, som göra sig gällande exempelvis
Ryssland vid övergången till den första 5-årsplanen och
i Tyskland vid revolutionerna 1918 och 1933.

IV. Ekonomiska perioder.

A. Sekulärperioder, vilka betingas av sådana faktorer som befolkningsrörelsen
den tekniska evolutionen.

B. Konjunkturperioder, vilka till sin utsträckning alltid i viss
mån äro beroende av konstruktionstidens längd, av kreditväsendets
och av psykologiska faktorer.

Vi se. att detta systems samtliga komponenter ha en tidsdimension. En analys, som under förutsättning av »full rörlighet men ingen rörelse« med differentialprincipen vill undersöka tendenserna i ett momentant läge, har ej visat sig kunna komma tillrätta med den aktuella verklighetens viktigaste förändringsproblem.Under omständigheter synes det fullt

konsekvent att övergå till en tidsekonomisk analys, i vilken varje variabel är tidsbestämd och tidlösa faktorer elimineras som konstanter.Men är också uppenbart, att en sådan analys kräver en djupgående omprövning av hela det ekonomiska forskningsfältet.Endast vi besluta oss för att gripa oss an med en granskningav ekonomiska analysens mest fundamentala — institutionellaoch kunskapsteoretiska och metodologiska — premisser, synes vi ha anledning att hoppas på en bättre anknytningmellan teori och ekonomisk realitet än den, som kännetecknat det senaste årtiondet.