Genmäle.

Herr Redaktor.

Når en recensent faller en så strång dom, som den cand. mag. Bisgaard i Eder tidskrift afkunnat bfver mitt arbete Geldzins und Giiterpreise, och bokens forfattare efter att ha genomlåst och begrundat den motivering, som skall tjena såsom stod for denna dom, icke kan komma till någon annan slutsats, an att rec. antingen alls icke måtte ha last boken (det referat han gir af dess teoretiska del år foga annat an en ofversåttning af min egen sammanfattning på sid m) eller i alia håndeiser icke i någon mån formått tillegna sig dess innehåll — så må några ord till sjelfforsvar från forfattarens sida anses berattigade om ock, från en annan synpunkt sedt, kan hånda ofverflodiga. Jag skall emellertid inskrånka mig till att bemota et par af hr. Bisgaards anmårkningar, hvilka vid ett flyktigt påseende kunde tyckas innehålla något sken af beråttigande, lemnande samtliga de ofriga — t. ex. det ofverraskande påståendet, att ett oforånderligt penningvårde vore likbetydande med ekonomisk stagnation och dod — at Edra låsares sunda omdome.

Gent emot min sats, att fbråndringar i den naturligakapitalråntan vid relativt oforåndrad penningrantafororsaka en fortgående stegring, resp. sankning af varuprisen, anmårker rec. forst, att det i regeln tvårtom år varuprisens foråndringar, som fororsaka foråndringarna i den naturliga kapitalråntan, ty, sager han, vid utsikt till okade pris okas också efterfrågan på kapital o. s. v. Redan denna anmårkning visar, enligt min mening, att han nåppeligen kan ha egnat min teori något virkligt studium. Definitionen på

naturlig kapitalranta var ju: »den som vilde fastsættesved Tilbud og Efterspørgsel, hvis man overhovedetikke betjente sig af Pengetransaktioner, men Realkapitalerne blev udlaante in natura«. En så beskaffadstorhet maste dock enligt sjelfva sitt begreppvara oberoénde af penningvårdets foråndringar. Den bestammes fastmer af naturliga, af penningen oafhångiga orsaker (icke oafhangiga af allt annat i verlden, såsom hr. Bisgaard synes forestålla sig, at jag menat) nåmligen af den reala arbetslonens hojd, som i sin ordning regleras af tillgången på arbetskraft i forening med realkapitalets storlek och g"enomsnittligainvesteringstid, af den reala grundråntan (på liknandesått beståmd), slutligen af produktionsresultatetsvexlande storlek på grund af tekniska framsteg o. d.

Af desse tre, flerestådes i boken omnamda faktorer har min recensent åtminstone observerat den sistnåmda. Men sager han »selv i sidste Tilfælde (tekniska framsteg, som åstadkomma eller lofva att åstadkomma ett storre produktionsresultat) er Stigningen i den naturlige kapitalrente ikke en Aarsag men en Virkning« (hvad han harmed syftar på, forstår jag, uppriktigt sagdt, icke) „og det en Virkning som ovenikøbet vil ledsages af en Nedgang og ikke en Opgang i Varepriserne«.

Alltså raka motsatsen till, hvad jag yrkat, och, mårkligt nog, också motsatsen till, hvad han sjelf på foregående sida tyckes medgifva, då han sager det vara gammalt och kåndt, att »Forholdet netop gaar i den« af mig >paapegede Retning«.

Något slags stod for sitt påstående anfor han icke. Formodligen anser han det sjelf klart: ju storre produktion, dess lågre varupris o. s. v. Nu kan det emellertid icke ha undgått min recensent — ifall han namligen har låst min bok — att en stor del af dess innehåll (bl. a. och ej minst de kapitel, som rec. eget nog anser »ikke taget med for Theoriens Skyld«) går ut på en motbevisning af just denna, ytterst vanliga, skenbart påtagliga, men enligt min åsikt grundfalska forestalling, att produktionsresultatets storlek i och for sig, d. v. s. oberoénde af penningvåsendetsbeskaffenhet, inverkar på varuprisans allmånnahojd. År penningvåsendet, såsom jag forutsatt,tilstråckligt

utsatt,tilstråckligtelastiskt, så finnes ingen anledning,hvarfor icke efterfrågan efter varor skulle kunna stiga i jembredd med den okade tillgången, ja till och med under långre tid ofverskjuta den hvarigenomprisen fortfarande bringas att stiga; saknar det åter elasticitet, så kommer å andra sidan penningråntanatt stiga til samma nivå som den naturliga kapitalråntan, och då bortfaller jemvål enligt min teori forutsåttningen for en prisstegring. — Jag kan naturligtvis icke formena hr. Bisgaard att, utan att anfora några skål, helt naket uppråtthålla en sats, som jag anvåndt en tredjedel af min bok på att gendrifva,och lika naket negera en annan, som jag anvåndt de återstående två tredjedelarne på att bevisa— men icke kan sådant gerna kallas kritik.

Villigt medgifves att »Bogens theoretiske fremstilling ... er ... besværlig at arbejde sig ind i for den uerfarne« en olågenhet, som dock ej helt och hållet stått at undvika, derest jag ej ville for låttfattligheten uppoffra precision och'strång bevisf oring. Om några veckor utkommer emellertid en forenklad resumé af boken, hallen såsom foredrag i Nationalekonomiska foreningen i Stockholm. Jag skall ta mig friheten sånda den til min kritiker når den utkommer. Den år kort och så populårt hallen, som amnets svårigheter medgifvit, och torde mojligen kunna bidraga till at klara hans uppfattning af frågan.

Upsala d. 26. September 1898,