Svar å Herr Rubins replik.

-Uå Redaktionen satt mig i tillfålle dertill, vill jag genast foga några anmårkningar till foregående artikel, ehuruvål i storsta korthet, då tidskriftens utrymme ej rimligen torde kunna långre tagas i anspråk for denna sak.

i) Det forhaller sig icke så, att jag hår ofvan forordat åktenskapsfreqvensen såsom faktor i kulturmåtaren, stållet for fodelsetalet. Jag har blott sokt visa, att om man, med Herr Rubin, gifver fodelsetalet en sådan rol, så år det i sjelfva verket aktenskapsfreqvensen kommer att uppbåra densamma. Men for egen del har jag icke plåderat for någondera.

Icke heller har jag någonstådes sagt, att ktenskapens år lågst uti de mest kultiverade lånderna. Tvårtom har jag antydt att forhållandet år »mera inveckladt« an så — ty en stor åktenskapsfreqvens forekommer både i lander med hog kultur (t. ex. England) i lander på en låg kulturgrad (t. ex. Osteuropa).

2) I mitt hår afsedda foredrag har jag ingenstådes forsokt att numeriskt måta afstanden i kultur mellan olika folk och tider. Det exempel hårpå, som jag ofvan anfort (Sverige gentemot Ryssland), år hemtadt Herr Rubins artikel, hvarest också uttryckligen påpekas att i detta fall afståndet våxer, medan i flere andra fall resonneras om, huruvida dylika åndringar i afstanden ske med rått eller med orått.

3) I mitt foredrag har jag visserligen med styrka framhållit det for oss svenskar glådjande faktum, att dodligheten i vart .land, som forr alltid var hogre an i Norge, numera sånkt sig något under detta lands standpunkt och dermed låtit oss intaga hedersplatsen i detta fall i hela den kånda verlden. Och i en senare uppsats har jag likaledes med tillfredsstållelse konstaterat, denna ofverlågsenhet å vår sida — som visserligen ånnu år mycket ringa — visar tecken till att blifva beståndande.

Men hvarken i mitt foredrag eller annorstades har jag påstått att Sveriges kultur år ofverlågsen den norska. I detta fall har jag stadse endast gjort gallande, de båda folken åro jemngoda. Till och med »det store Opgør mellem svensk og norsk Kultur« haller sig — såsom man låtteligen kan ofvertyga sig om — uteslutande på defensiven.

Alltså har jag vid kulturbedomandet verkligen
icke begagnat mig af den lilla decimal, med hvilken
Sveriges dodstal numera understiger det norska.

4) »Hvarfor icke taga fodelsetalet med i måttstocken, att det får skapa sig ett siffermåssigt uttryck, med samma styrka i ena fallet som i det andra ?«

Derfor att enligt min uppfattning fodelsefreqvensen, liksom hvarje annat kulturelement, redan har skaffat sig ett tillfredsstållande siffermåssigt uttryck i dodstalet, sådant detta faktiskt år. For Frankrikes del tror jag detta uttryck innebåra ett hojande af dodligheten. Om nu detta, såsom Herr Rubin anmårker, strider mot all annan erfarenhet, så torde få erinras, att Frankrike också år det en da land — med en befolkningsstatistik i hvilket tvåbarnssystemet år allmånt genomfordt. Då år det ej heller någon orimlighet om resultatet for Frankrikes del afviker från andra folks.

Och om enligt mångfaldiga forskares åsigt tvåbarnssystemet i fysiskt och psykiskt afseende bidragit att degenerera Frankrikes befolkning, år det då orimligt antaga, att denna degeneration skaffat sig ett uttryck i dodssiffran?

5) På hvad sått slutligen den af Herr Rubin anfordatabellen bevisa att sårskildt for Sveriges del hånsyn maste tagas både till fodelse- och dodstalen,detta jag ej — så vida ej dermed helt

enkelt afses, att minskningen af dodssiffran skulle i någon mån vara endast skenbar, såsom framkallad af en genom fodelsetalets nedgang orsakad åndring i befolkningens åldersfordelning. Men i så fall maste jag ånnu en gang hånvisa till min utredning i Befolkningslåran,der hoppas hafva ådagalagt att denna teori om åldersfordelningens inverkan på dodstalet icke haller streck — en utredning, hvilken åfven Herr Rubin,i af sin forstå artikel, synes hafva tagit for god.

Et Korrekturaftryk af Direktør Rubins Replik sendtes efter Forfatterens Ønske til Aktuarie Sundbårg. Denne har derefter tilstillet Tidsskriftet ovenstaaende Svarbemærkninger, som Redaktionen, i Overensstemmelse Direktør Rubin — der ikke antager, at en Fortsættelse af Debatten vil være tilstrækkelig frugtbringende betragter som afsluttende.

Red.