Dödstalen såsom kulturmätare. Genmäle till Herr Direktor M. Rubin.

1 åttonde håftet af denna tidskrift for nastlidna år har Herr Direktor M. Rubin till behandling upptagit foredrag, som jag hosten år 1895 holl i Nationalekonomiska foreningen i Stockholm och i hvilket jag sokte ådagalågga, att man uti dodlighetsintensiteten en tillforlitlig måttstock for olika folks och tiders kulturståndpunkt.

Herr Rubin år enig med mig derutinnan, att dodlighetsbeloppet, dodstalet, verkligen år den vigtigaste i detta afseende, men gor i sin omnåmnda artikel gållande, att dodstalens resultat maste i någon mån modifieras genom hånsyn också till fodelsetalen. Det mest tråfFande uttrycket for kulturståndpunkten år, enligt Herr Rubin, icke d, eller dodstalet, ensamt och såsom sådant, utand 2:d²: /, i hvilken formel f betecknar fodelsetalet, uttryckt liksom dodstalet i promille af befolkningen i dess helhet.

Forutsatt då att fodelsetalet bor i någon mån
intråda såsom faktor i >kulturmåtaren«, torde forst
bora undersokas hvad detta i sjelfva verket innebår.

Med fodelsetalet menas årliga antalet lefvande fodde på t. ex. ett tusental af en befolkning i dess helhet. Fbdelsetalets storlek år tydligen beroende af trenne olika faktorer, nåmligen:

a) huru många af sagda tusental som utgoras af
gifta qvinnor i produktionskraftig alder — alltså
åktenskapsfreqvensen;

b) huru många af dessa gifta qvinnor som under
loppet af ett år gifva lifvet åt barn — alltså fruktsamheten
danska: frugtbarheden); samt slutligen

c) freqvensen af fodelserna utom åktenskapet.

Af dessa faktorer år den sistnåmnda i regeln af mindre betydelse och torde derfor kunna lemnas derhån. Våsentligen år fodelsetalets storlek beroende af de båda andra faktorerna, åktenskapsfreqvensen och fruktsamheten.

Vi skola hår forst behandla den sistnåmnda. Densamma uttryckes i siffror exempelvis genom det antal fbderskor med åkta barn som årligen motsvarar ett tusental gifta qvinnor i åldern 15—45 år. Beråkningar foreligga uti min af Herr Rubin omnåmnda brochyr, Befolkningslåran, ur hvilken for ofrigt hemtats jemvål flertalet data som nåmnas på andra stållen i det foljande.

Fruktsamheten, på ofvan anforda sått definierad,
enligt i hvarje fall nyaste tillgångliga
siffror, i promille:

Af ofvanstående tabell framgå tvenne slutsatser
af betydelse for ifrågavarande åmne.

Den forstå år att fruktsamheten i Ryssland, och de slaviska lånderna i allmånhet, icke ar så ofverlågsen den vesteuropeiska, som man kanske vanligen foreståller sig. Hvad Rysslands tal angår år detsamma visserligen endast approximativt beråknadt, torde snarare vara for hogt an for lagt. (Jfr. har nedan). Maximum af europeisk fruktsamhet ieke ens in om ett osteuropeiskt land utan inom det vesteuropeiska Holland.

»Orientens frodighed« forefinnes alltså i sjelfva
verket icke på fruktsamhetens gebit. Den tråffas i
stållet inom åktenskapsfreqvensen.

Den andra slutsatsen, som vi ville draga af

tabellen hårofvan, år att i allmånhet taget fruktsamhetenicke så synnerligen mycket inom olika lander. Frånses Frankrike, år minimum 290 promille och maximum 355, det senare alltså endast 22 pCt. hogre an det forrå. Vid tanken på de vida storre variationerna inom fodelsetalen anar man redan hår att orsaken till sistnåmnda variationer maste i fråmstarummet en annan an fruktsamheten. Att så år visar sig ock tydligt vid en undersokning af åktenskapsfreqvensen inom olika lander, — eller fodelsetalets andra hufvudfaktor.

Åktenskapsfreqvensen mates i detta sammanhang det antal gifta qvinnor under 45 års alder, som ingår uti ett tusental af totalfolkmångden. Siffrorna for detta forhållande voro vid folkråkningarna år 1880 foljande:

Rysslands tal år blott approximativt beraknadt, men då motsvarande siffra for Ungern synes uppgå ånda till 150 eller ånnu mera, så torde talet 145 for Rysland snarare vara for lagt an for hogt.

Tabellen vittnar tydligen om huru stora olikheterna fråga om åktenskapligheten åro i skiida lander. Maximum år hår ej mindre ån 62 pCt. hogre an minimum (åfven om Irland lemnas derhån).

Jemfor man nu i samtliga hår omhandlada hånseenden
par ytterlighetslånder, t. ex. Sverige och
Ryssland, blifver resultatet foljande:

Och framtråder alltså hår på det klaraste, att Rysslands ofverlagsna fodelsetal till ojemforligt storsta delen år beroende å dess ofverlågsna ktenskapsfreqvens.

Håraf framgår att når man infor fodelsetalet såsom en faktor i kulturmåtaren, så år det egentligen åt åktenskapsfreqvensen man tilldelar denna rol. Och ehuruvål jag hår icke torde behofva upptagaden huruvida hårigenom fodelsetalets anvåndbarhet for ifrågavarande uppgift 6'kas eller minskas, så synes mig dock att genom nu uppvisade faktum åskådningen i det hela maste blifva våsentligenannorlunda

ligenannorlundaan den som ligger till grund for Herr Rubins resonnemang. Och då Herr Rubin sager att >den Kraft, der formindsker Dodeligheden, er kulturel, den, der foroger Fodselshyppigheden, er elementår«, så torde detta nappeligen vara fullt riktigt. Åfven fodelsetalets hojd år ett resultat till mycket stor del af samfundstillståndet, om an sammanhangethår af en något mera invecklad natur. De sårskilda forhållandena i Frankrike skola behandlasfor i det foljande.

Forutsåttes emellertid fortfarande såsom riktigt att vid kulturmåtarens uppstållande en viss betydelse bor inrymmas åfven åt fbdelsetalet, så blir nåsta fråga: huru skall denna betydelse uttryckas numeriskt?

Jag tror en hvar skall medgifva att vi hårvidlag
stå infor det rena godtycket.

Herr Rubin har utfort beråkningen på ett af de
otaliga tånkbara såtten, då han i stållet for d infor

Mot detta och mot det resonnemang, som knyter sig hårtill, kan invåndas att på detta sått intet hånsyn till fodelsetalets storlek i och for sig utan endast till dess forhållande till dodstalet.

Om af tvenne lander det enas såvål fodelse- som dbdstal åro lika med 20 promille, det andras såvål fbdelse- som dbdstal åter lika med 50 promille, så behbfver man enligt Herr Rubin icke taga något hånsyn till fodelsetalen, emedan fbrhållandet till dbdstalen begge fallen år detsamma. For min del tror

jag, att skall ofverhufvud hånsyn någonstådes tagas till fodelsefreqvensen, så skall det vara i dylika ytterlighetsfall. Herr Rubins metod blir foljden den, att afstanden skårpas, der den allmånna och val afven naturliga åskådningen i stållet fordrar att de forminskas.

Låt oss t. ex. ånnu en gang sammanstålla med
hvarandra Sverige och Ryssland.

Anvåndes dodstalet ensamt såsom kulturmåtare, år afståndet mellan dessa båda lander så att saga vid pass ioo procent — ty Sveriges dodstal år 17 promille, men Rysslands 35.

Detta afstand skall såkerligen for mangen synas alltfor stort. Man skall betrakta Rysslands fvenledes hogre fodelsetal såsom en formildrande omståndighet och på grund deraf vilja sluta att Sveriges foretråde icke kan vara fullt så stort som kunde synas ensamt af dodstalen.

Om ett dylikt resonnemang kan nog disputeras, men detsamma år åtminstone fullt begripligt, och det ofverensståmmer i det hela med det allmånna forestållningssåttet.

Men hurudant blir nu resultatet enligt Herr Rubin? Jo, att afståndet mellan Sverige och Ryssland så att det i stållet for 100 procent blir omkring 160 procent.

Langt ifrån alltså att Rysslands hogre fodelsetal skulle vara ett formildrande faktum, bor enligt denna teori Rysslands kultur domas ånnu hårdare an om man tager hånsyn till dodstalet allena.

Detta underliga resultat, som år en gifven foljd

af qvadreringen af dodstalen, synes mig ensamt for
sig vara tillråckligt att misstånkliggora formeln d?:/

Fasthåller man att dodstalet år den vigtigaste faktorn och fodelsetalet den mindre vigtiga, samt att skilnaden i betydelse bor uttryckas genom en olika dignitet af den ena faktorn mot af den andra, så synes det mig rimligare att låta d vara oforåndradt och i stållet draga qvadratroten ur f. I stållet for d²:/ skulle man alltså fk d:Vf.

Hårigenom blefve visserligen ordningen mellan lånderna densamma som enligt Herr Rubins metod — då de nya talen intet annat åro an qvadratiotterna ur de forrå — men deremot skulle vinnas att afstanden landen minskades, der den naturliga så fordrar.

Skall denna forandring genomforas, kunde på samma gang aflågsnas af ven en formell brist hos måtaren d²: /, att nåmligen dess koefficienter åro rent abstrakta tal, vid hvilka man har svårt att fåsta någon reel fdrestållning.

Utbyter man fodelsetalet mot dess forhållande till ett antaget normalt fodelsetal, t. ex. 35 promille, eller ungefår såsom medeltalet for Vesteuropa utom Frankrike, så att vår nyss foreslagna formel får utseendetd:V/: så b]ifva de vunna koefficienterna i sjelfva verket endast modifikationer af dodstalen och kunna tånkas under formen af sådana. For Sverige t. ex. blir resultatet ¦= 16,9 : \/2g,i : 35 = 18,5, hvilket tal uttrycker Sveriges dodstal, under hår gjorda forutsåttningar, om dess fodelsetal vore 35 promillei for 29,1. For Ryssland blefve den

nya koefficienten 35,0: :35 ¦= 29,7 promille,
o. s. v.

Hår kommer alltså ett hogt fodelsetal att galla såsom i viss mån en ursåkt for ett hogt dodstal, hvaremot en ringa fodelsefreqvens blir en forsvårande omståndighet, som krafver att dodstalet uppfores till något hogre belopp ån det utgor i verkligheten.

Beråkningen ar framlagd i nedanstående tabeli,
i hvilken inforts jern val resultatet af d2:/.

Såsom redan omnamnts, blir ordningen mellan lånderna alldeles densamma hår som enligt Herr Rubins hvadan man från denna synpunkt kan resonnera om begge metodernas resultat såsom ett.

Har nu genom har skedda modifikationer fbdelsetalet
sig en for stor eller en for liten betydelse
tillerkand ?

Svaret maste visserligen blifva rent subjektivt, men åtminstone en ledtråd vinnes om man betraktar den inbordes ordningen mellan de tre landerna Frankrike, Tyskland och Italien.

Tager man intet hånsyn till fodelsetalet, utan domer efter dodstalet allena, så kommer Frankrike på ett hogre kulturstadium ån Tyskland. Detta våckte redan vid mitt omnåmnda foredrag i åmnet opposition.

Tager man så mycket hånsyn till fodelsetalet som hår ofvan skett, så maste Italiens folk uppforas såsom mera kultiveradt ån det franska. Jag tror att många skola invånda, att om så sker, så har fodelsetalets skattats for hogt.

Den allmånna forestållningen torde alltså formodligen att fodelsetalets råtta betydelse ligger mellan o och det qvantum som tillerkånts densamma hår.

Accepteras resultatet af tabellen hårofvan, torde alltså de fleste vilja erkånna, att vi fast fullt så mycket vid fodelsetalet som det fortjenar — och kanske litet derutofver.

Under sådana forhållanden torde det åndtligen vara tid att ofvergå till en granskning i sak af Herr Rubins resultat. Fortfarande lemnas dock Frankrike å sido, att behandlas sårskildt i det foljande.

Jemfor man nu kulturens rangskala, å ena sidan
efter dodstalets votum ensamt, å andra sidan efter det

med hånsyn till fodelsetalet modifierade dodstalet, finner man ingen annan olikhet de båda serierna emellan, an att i det senare fallet några lander bytt plats, hvilkas dodstal ligga hvarandra synnerligen nara.

Forst hafva Sverige och Norge bytt plats inbordes. Sveriges dodstal år 16,9 och Norges 17,0. d. v. s. de skiljas af en tiondedels promille! I mitt foredrag gjorde jag endast gållande, att dessa båda lander åro ungefår jemngoda, och detsamma torde val resultatet blifva, hvilken metod man an anvånder.

Dernåst hafva de fyra lånderna Finland, Nederlånderna, och Schweiz bytt plats inbordes; deras dodstal åro resp. 21,2, 21,0, 20,3 och 20,8, d. v. s. skilnaden mellan det hogsta och det lågsta hinner icke till 1 promille. Huru dessa fyra lander bora graderas inbordes, år val ock alldeles lonlost att tvista om. Att drifva måtningen ånda in på decimalerne ju Herr Rubin, lika val som jag, afsagt

I ofrigt — finnes icke vidare någon skilnad. Med nåmnda, som jag tror betydelseslosa, undantag, blifver ordningen alldeles densamma, vare sig man domer efter dodstalen allena eller efter både dodsoch

Men under sådana forhållanden synes man med full rått kunna påstå att dessa modifikationsforsdk med fodelsetalets hjelp icke åro af det praktiska behofvet påkallade — forutom att de teoretiskt åro helt och hållet godtyckliga.

Enda resultat blifver val alltså, att dodstalet

ensamt och såsom sådant år den fullt tillråckligakulturmåtaren.

Återstår Frankrike. Med afseende å detta land år det som hånsynet till fodelsetalet egentligen har någon betydelse och der dodstalets vitsord allena år svårast att forsvara. Men om Frankrikes nativitetsforhållanden, Herr Rubin sager, vittna om »overkultur, som er antikultur«, så vore egendomligt om detta skulle vara det enda slag af antikultur, af hvilket dodstalet icke skulle taga intryck. For min del tror jag icke att så år fallet. Jag tror tvårtom att med normal nativitet Frankrikes dodstal skulle vara åtskilligt fordelaktigare ån nu.

Antydningar i denna riktning får man vid en jemfdrelse t. ex. mellan Frankrike och Belgien. I snart sagdt hvilken kulturfråga, i vanlig mening af ordet, man ån vill bringa å bane, år vål Frankrike ofverlågset Belgien. Och likvål år Belgiens dodstal 20 promille men Frankrikes 22. Har icke då Frankrikes på nativitetsområdet verkligen skaffat sig ett beståmdt uttryck i dodstalet?

Af samma slag blifver resultatet om man jemfor dodlighetens aftagande i Frankrike, t. ex. under det senaste halfva århundradet, med den samtida forbåttringeni ofverhufvud. Under dessa femtio år har vålståndet i Frankrike troligen vuxit hastigare ån i något annat europeiskt land, och i fråga om folkbildningenshojande man åtminstone under de senaste tjugu åren gjort jåtteanstrångningar. Under sådana forhållanden skulle man vål med såkerhet

vånta, att Frankrikes dodlighet skall hafva aftagit minst så hastigt som Vesteuropas i allmånhet. Och likvål befinnes forhållandet vara sådant som framgåraf tabell:

For ett halft århundrade sedan var alltså Frankrikes 12 procent lågre an Vesteuropas, men denna ofverlågsenhet har nåstan oafbrutet forminskats, under de senaste åren har den endast uppgått till 4 procent. Den dag år troligen icke langt aflågsen, då dodligheten i Frankrike år jemnhog den for Vesteuropa i medeltal.

Om nu utvecklingen i denna riktning gått jemnsides ett troligen ofverlågset framåtskridande å Frankrikes sida å flertalet andra kulturområden, blott icke å det som betecknas af nativitetssiffrorna, år det då orimligt att antaga, att det just år sistnåmnda underlågsenhet orsakat det ogynsamma resultatet for Frankrike i fråga om dodligheten?

Men har åfven i detta fall dodstalet visat sig
vara ett tillforlitligt uttryck for kulturen i des s
he Ih et, omfattande alia dess otaliga skiftningar, då

synes mig knappast långre något våsentligt vara att
invanda mot »dodstalen såsom kulturmåtare«.

Och om man an kan finna det resultat underligt, som ståller Frankrike på ett hogre kulturstadium an Tyskland, så torde icke bora forgåtas att afven i sistnåmnda land gifvas mycket allvarliga missforhållanden hvilka den vetenskapliga glansen så lått ofverstrålar, men hvilka dock icke underlåta att komma till synes om man endast vådjar till det omutliga vittne, som heter — dodstalet.