A. Schäffle är utan tvifvel en af vår tids aldra mest betydande vetenskapsmän och skriftställare. Han är i hög grad snillrik, full af befruktande idéer, praktiskt erfaren och synnerligen sjelfständig. Under det han till hela sin anläggning och skaplynne är vetenskapsman och det är honom omöjligt att behandla något ämne utan att ordna detsamma systematiskt, stundom kanske något skematiskt och doktrinärt, får likväl hos honom doktrinen städse lefvande innehåll genom idkeliga känningarmed praktisk lifserfarenhet. Häraf kunde väntas,att hans ord också utöfvade stort och omfattande inflytande. Detta gör det också alldeles oförnekligt. Men det är, så att säga, mer i andra hand, som hans idéer vinna anklang och utbredning, genom deras inverkanpå andra deras förmedlare, som omedelbart hafva allmänhetens öra eller inverka på sakernas gång. Hufvudorsakenhärtill ligger icke i hans framställningssätt, ehuru visserligen detta är något bredt, icke alltid fullt klart samt stundom, som sagdt, får en viss schablonmessig prägel. Den ligger fastmera uti hans nästan öfverväldiganderikedom

diganderikedompå tankar och deras doktrinära form, i följd hvaraf de måste förefalla allmänheten fremmande, samt uti hans sjelfständighet, som gör att han ständigt likasom gör front åt flere håll. Svårligen kan han inordnasunder något politiskt parti och uppbäras af detta. Konservativ är han visserligen ingalunda, men går i mångt och mycket i rak motsats mot den liberaltpopulära strömmen. I sin grundåskådning och sina sympatier står han ganska nära socialismen, men få hafva mot densamma och dess öfverdrifter riktat skarparehugg. Än mindre kan han räknas till något moderatmellanparti, då han i den riktning, han finner den rätta, icke skyggar tillbaka för ganska ytterliga conseqvenser.Snarare är han en ganska radikal utvecklingsman,och har med skäl till valspråk kunnat taga: »Erst wägen, dann wagen«. Alla partier kunna derföre i hans skrifter finna en rik arsenal af skarpslipade kraftigavapen, men intet kan dock räkna honom såsom sin. Dessa egenskaper förtaga dock intet af hans verkligabetydenhet, men de göra det för honom svårt, nästan omöjligt att vinna egentlig popularitet. Säkert är dock, att hvarje hans verk bör helsas välkommet, sannolikt frambär nya, fruktbringande tankar samt vinner beaktande hos ledande statsmän.

Detta gäller icke minst om det nu här föreliggande, som har till föremål en mångfald af nutide-ns hufvudfrågor. Titeln anger visserligen blott Tyska tidsfrågor, men intet kan bättre visa de Europeiska folkens samhörighet, än att dessa »Tyska» frågor äro de samma, som öfverallt bryta sig fram, för ej tala om att den internationala och kolonialpolitiken är ett af bokens hufvudämnen. Ursprungligen afsedt att utgöra en sammanfattning af delvis förut tryckta

små uppsatser, har verket under bearbetningen vuxit till något vida mera, icke blott genom införandet af flere nya undersökningar, särskildt uti författningspolitiken, utan ock genom frågornas sammanknytande under en samfäld vetenskaplig grundåskådning. Såsom man kunde vänta af en sociologiens grundläggare och kanske främste bearbetare, är det den sociala utvecklingsteorien, som bildar den det hela sammanhållande bandet. Endast i det ljus, som faller från denna teori, kan enligt författaren det för vårt tidehvarf särtecknande och egendomliga klart fattas.

Efter en öfversigtlig framställning af det »sociala urvalets« nutids verksamhet, särskildt med afseende på dess rättsliga och ethiska funktion, samt af vissa sidor i den så kallade »befolkningsspänningen« behandlas efter hvarandra^hufvudfrågor i förfall ningspolitiken, synnerligast beträffande folkrepresentationen, vidare i yttre politik och kolonialpolitik, ytterligare i Handelspolitik (Skyddstull m. m.), * Agrarpolitik (Jordbrukskredit m. m.), i Socialpolitik (arbetare-skydd och försäkring) samt sist i Finanspolitik.

Ensamt denna uppräkning af arbetets mångsidiga föremål visar, huru omöjligt det vore — helst vid det tankedigra innehållet af ett Schäffles verk — att söka inom ramen af en uppsats af denna art, om ock i kortaste drag, återgifva allt väsentligt deri. Vi komma derföre att inskränka vårt försök till några få af de uppräknade ämnena.

I. Den sociala utvecklingslagen i vår tidsalder.

För besvarande af frågan, hvad vår tidsålder är? hvad som utgör dess kärna och väsen ? hänvisar S. först dertill, att den redan med sitt lifsarbete har stora hufvudepoker i mensklig utveckling bakom sig och att den för de gamla kulturfolken ar en sen tidsålder. Likväl befinner sig samhällsverlden i fullt daningsförlopp och, den dag som är, i ett »fullare, rikare, snabbare än någonsin tillförene.« Begynnande der den organiska djuriska skapelsens samlif har sin slutpunkt, har det menskliga samlifvet nu bakom sig de stora hufvudperioderna icke blott af i) den »historielösa« urtiden af stamgemenskap (»Völkerschaftszeitalter«), utan ock hufvudsakligen de tre följande stora tidsåldrarne, dem S. benämner 2) den »feodala, ståndsstatsliga och embetsstatsliga« 3) den »civitetiska«, »borgerskaps eller stadsstatliga« samt 4) den »landstatliga, territorialistiska«. Vår tid befinner sig i ett femte hufvudstadium 5) den moderna »folkligt storstatligt nationala« tidsåldern, och sträcker sig i begynnande ansatser äfven utöfver denna hän till ett i fantasien anadt, i drömmarne om verldsfreden förespegladt, sjette stadium af folklig utveckling och förbindelse.

Hela denna utveckling bibehåller under alla stadier enahanda riktning till ökad mångfald i enhet och enhet i mångfald. Det försiggår ett oupphörligt fortskridande af delars och funktioners åtskiljande, »differentiering«, samt tillika deras förbindande till enhet, »integration«, af arbetsfördelning och arbetsförening, ordet arbete taget i aldra vidsträcktaste, icke blott i dess ekonomiska mening.

»Ethiskt är väl vår tids- grunddrag detsamma som det alltid och redan i urtiden varit: å ena sidan, objektivt, upprätthållande och fullkomnande af folksamhälligheten och samtliga dess medlemmar, å andra sidan, subjektivt, den enskildes lyckliggörande genom samhälligheten och i dess tjenst, i arbetet för sjelfuppehållelsen och lefnadskallets uppfyllande.« Men det särskilda vida rikare, mångsidigare, intensivare innehållet af vår tids sträfvan mot fullkomning är dock väsentligen annat än de förutgångna tidsåldrarnes. Detta innehåll består just uti fullkomnandet af författning, organisation, rätts och sedebildning för en »samfäldt folklig, national gemenskap, samt i förberedelsen till en högre international författningsbildning, organisation och kultur».

Likaså är vår tid likasom hvarje föregående resultatet af ett genom andlig kraft bestämdt lif, men den »ideala och-den praktiskt tekniska anden i vår tidsålder är dock ojemförligt rikare, mångfaldigare och mer egendomlig än i någon föregående«.

Vår tids beskaffenhet är vidare, också den, en verkan af den all folkutveckling genomgående och uppbärande naturligt tuktande »kampen för tilvaron«, slutföljden af egendomligt »socialt urval«. Men vår tids sociala urval artar sig dock åter annorlunda än föregående tidsåldrars. »Det är väl icke ännu fritt från brutalitet, våldsamhet och list, men det företer beträffande sociala stridskrafter, tillpassning, stridssätt, stridens afgörande och verkningar ett ofantligt framsteg i äkta menskligt, fredligt förande af kampen«.

Genom sådan kamp förmedlas och deraf betingas
utvecklingen äfven i samhällets verld. Men den gestaltar

sig helt annorlunda der än i den organiska skapelsen. Icke så att urvalet må betraktas såsom sjelfva orsaken till framsteg eller tillbakasteg, Denna orsak ligger bortom mensklig undersökning. Urvalet bildar blott den oundgängligaordningen för utvecklingsföreteelserna, det är deras utveklingsapparat. Denna apparat är dock sjelf underkastad fortbildning och gestaltar sig egendomligt efter hvarje tidsålder.

Den sociala utvecklingen, likasom framstegen i den organiska skapelsen, försiggår på grundvalen af oupphörliga ändringar, tillpassning och ärftligt fort plantande i följd af den större styrkans afgörande inverkan, men meniskornas kamp sinsemellan och med den yttre naturen företer dock helt egendomliga »subjekt, ordningar, intressen, föremål, stridsmedel, tillpassnings - och ärftlighetsformer samt arter och följder af kampen.«

Den sociala tillvarokampens vapen äro icke blott menniskors egna, personliga, andliga och lekamliga, under sammanlefnaden allt mer utvecklade krafter, utan hon väpnar sig ock med sakförnödenheter, med förmögenhet, under en af olikhet i det ena eller det andra framkallad »spänning« mellan skilda samhällsklasser.

Striden föres icke blott mot den yttre naturen under utveckling af allt mer storartade medel till dennas tvingande att tjena menskliga mål, utan också mot likar, emot inre och yttre fiender; visserligen icke allenast med våld och list, fastmera med andra, ett högre sambandframbringande medel. <Ojemförligt rika äro och städse högre, väldigare blifva formerna för personers och förmögenhetsdelars ordnande till sociala stridskrafter.

Redan stammen, horden, är väsentligt äfverlägsen den djuriska hjorden. Men under efterhand fortskridande sökande efter medlen för större kraft frambringas jemte stegring af de individuela krafterna en städse stigande mångfald af sociala makt- och subjektformer. Det sociala urvalet syftar städse till att på hvarje punkt bringa de verksammaste medlen tuTutveckling. Den starkaste segrar. För olika uppgifter visa sig än individer,än privata föreningar, än publika organisationer såsom starkast. Jemte hvarann måste derföre olika subjektformer komma till användning, hvar och en der den är dugligast. »Den största samfälda lifskraft uppnårett folk icke genom uppsugande af alla sina krafter i en enhetlig statsmakt, utan genom ändamålsenligt förbindandedermed af individuala, privata sjelfstyrelseorganisationer,hvar på området för dess specifikt största verkningsstyrka.«

Äfven det sociala urvalet försiggår, som sagdt, genom de elementära medlen af variation, tillpassning, ärftligtöfv er fö rande. Men de gestalta sig annorlunda. Variationen blir alltmer en om målet medveten ändring. Tillpassningen ordnar sig allt mer såsom enskild och samhällig bildning, uppfostran, skolad öfning,såsom ordna dt tillegnande af en allt verksammareoch rikhaltigare teknik. Och vid ärftligheten framstå alldeles egendomliga företeelser, som följa af ett städse längre utsträckt utvecklingsförlopp. Också socialt är den kroppsliga fortplantningen ett vigtigt medel, men långt ifrån det enda. Dertill sluter sig så väl förmögenhetsarf, som äfven, icke minst, öfverförandet af föregående tiders hela bildningsskatt till de efterföljande. Äfven ärftlighetsprocessen höjer sig i den sociala verlden

till en kollektiv aktion: hela samhället tar del i det rationelt beherrskningsbara ärftlighetsförfarandet, i ändamålatt möjligast största antal må erhålla bättre andlig tilpassning. Arfvet blir af mer Jandlig art och rikare innehåll. Just derföre har också inom samhällsverlden den i den naturvetenskapliga selektionsläran såkallade »progressiva« ärftligheten, nytillpassningen, försteg framför den konservativa, endast bevarande ärftligheten. Propagandan för det nya vinner i makt gentemot blotta vidmakthållandet af det gamla, en omständighet, som åter har sin väsentliga andel i den menskligt sociala utvecklingens snabbare förlopp.

»Stridssättet framdrifver i det sociala urvalet öfverhufvud helt andra företeelser än som förekomma i det naturliga urvalet; och dessa företeelser antaga vidare med hvarje högre tidsålder en särskild, städse mer storartad, den fortskridande utvecklingen mer gynnsam gestaltning.« Visserligen fortfar sjelfva striden. Utan stark strid fortgår icke ens lifvet i staten, fridens väktare. I sjelfva verket är intet lif mer fullt af kamp, än det politiska lifvet, »och så upprördt af kamp som i vår demokratiska tidsålder var statens lif uti ingen föregående. Denna vår tid är just derför, att sådan strid naturligt tuktar till framsteg, också vorden den snabbast fortskridande.« Men under det att det visserligen ännu är långt ifrån att kamp med våldets och listens vapen är utesluten, så undantränges likväl allt mer den brutala våldsstriden, och vinner fredlig kamp utan vald öfvervigt, en kamp under täflan, som afgöres genom tredje mans urval och dom samt under sträfvan efter- fredlig öfverenskommelse och fördrag.

Egendomliga för det sociala urvalet äro ock stridensdriffjedrar.

densdriffjedrar.Den tändes icke blott af driften till de sinnliga behofvens fyllande; också ideala interessen väcka kampen. I allt större mått kämpas det för lefnadsstälningensföreträde, om ära, rykte och välde, för öfvertygelsers genomförande.

Faktorerna för stridens utgång ställa sig också egendomligt. Väl är det alltjemnt »öfvermakten och intet annat än öfvermakt« som ger seger, men icke endast våldets makt, utan fastmer sådan allt mindre, om också denna »i sista instans förblir den militäriskt mekaniska »ultima ratio regum«, som tvingar till kampens förande utan våld«.

Icke mindre egendomligt ställa sig kampens följ der. Än kan stridens utgång blifva oafgjord, i hvilket fall detta föranleder de kämpande, antingen till bättre rustandeför dess återupptagande eller till slutligt fredsfördrag,än medför den å ena sidan seger, å den andra nederlag. Äfven sådan utgång bidrager negativteller positivt till utveckling, fortskridande, om det odugliga går under, tillfälligtvis tillbakagående, om det bättre underkastas lotten »væ victis«. Ju längre tillbakasamhällsutvecklingen stått, i desto vidsträcktare grad har tillintetgörelse varit denna iott. Manjemföret. ex. de ursprungliga samhällena med de moderna, nutidens straffrätt med äldre rätt. En annan följd af befaradteller inträffadt nederag är den besegrades undanvikandetill annan lefnadsort eller annat lefnadskall.En tredje art af social strids verkning är afvikande tillpassning, af nationalekonomen kallad arbetsdelning, af zoologen »divergent« tillpassning. På sådan beror all högre samhällsutveckling. Till divergensen kommer vid det sociala urvalet, och endast vid detta, städse mer

konvergens af tusentals skilda tillpassningar eller arbetssamverkan.Denna inbördes gagnande konvergens tilltar med hvarje högre utvecklingsstadium. Den kan vara så väl ofri, som fri.

Den ofria konvergensen upkommer enkannerligen i följd af våldförande eller cfverlistande strid. Af krigen mellan urfolken framgick massvis ofri arbetsfördelning. Krigsfångar, som förut dödades, blefvo slafvar, hela folk nedtrycktes till tjenande klasser o. s. v. Såsom ett nödvändigt mellanstadium mellan djurisk tillintetgörelsekamp och fri arbetsfördelning har äfven den ofria tillpassningen sin stora betydelse. »Den är i vidsträckt måtto samhällsbildande, den sammanhåller, om också med tvångsmakt, samhällselementer, som eljest skulle skiljas åt, den förtätar befolkningen under utbildning af åtskilnader i arbetsduglighet, den skapar fast samband, räddar underkufvade från tillintetgörelse och försäkrar de herrskande om de första fria inkomstöfverskotten till bildande af styrelse, förvaltning och krigsmakt, till uppfostran och religionskult, likasom till lifvets förljufvande genom skön konst.«

Denna ofria tillpassning har i vår tid väl icke alldelesförsvunnit (t. ex. kolonialbeherrskning af kulturfolk),men den är dock väsentligt trängd tillbaka. På de högre stadierna af den sociala verldsskapelsen framgårur den fria divergensen en vida rikare och ädlare samhällsbildning genom fria aftal och fri täflan. Det fria aftalet hvilar just på grunden af ömsesidigt gagn genom tillpassningen; och den fria täflan, i hvilken tredje person afgör mellan de stridande, visar sig desto mer fruktbringande, ju mer de privata eller publika skiljomännenträffa sitt afgörande efter det verkliga sanna

värdet hos de täflande, deras prestationer och produkter.Äfven der täflingskampen ändas utan enderas nederlag, föranleder den likväl på alla håll en sträfvan efter utveckling af det starkaste och bästa. Alldeles tvingande blir denna verkning vid enderas nederlag. När den duglige ensam behåller fältet, men den mindre duglige får vika, fullkomna sig och göra sig gagnelig på annat håll, der han kan segra, måste ett maximum af kollektiv kraft uppnås. Emedan detta endast kan vinnas under fri tillpassning, måste sådan frihet med nödvändighet göra sig gällande; och ju ädlare det intresseär, hvarom kampen står, ju mindre den gäller ensamt materiela fördelar, utan det kämpas om höga idéer och ideela mål, destomer framtuktas sam hällsandan till högre fullkomning.«

»Det sociala urvalets lag måste sålunda nödvändigt
föra derhän:

att i det enskilda de relativt bästa tillpassningarne så väl blifva framkallade som också förda till herravälde, utbredning och ärftligt öfverförande, medan deremot de relativt sämsta, urartningar och för utvecklingen fremmande bildningar, förintas, utstötas eller tvingas till förbättring;

samt att i det hela ett vexande mått af andlig och materiel kraft hopas för det samhälliga förandet af den menskliga tillvarokampen och dess städse mångfaldigare äleddelning under allt innerligare samband mellan de personliga arbetskrafterna så väl som i deras materiela utrustning, d. ä. att städse mera uppstår af samhällsbildning, borgerlig gemenskap, Civilisation.«

I öfverensstämmelse med denna lag stå också vår
tids karakteristiska grunddrag: >De äro: Bildande af

ailtjemt starkare samlad kraft genom allians- eller föreningsväsen,utveckling af städse vidare utsträckt gemenskapaf offentlig och enskild art, utbredande och inre förstärkande af statsliga, kommunala, korporationsmessigamaktredskap under samtidigt fortgående högre individualiseringaf alla enskilda krafter; frihet i solidaritet och solidaritet under all individuel frihet; jemnare fördelningaf luft och ljus för alla i den sociala tillvarokampen: genom bildningens allmänna utbredning, genom tillbakaträngande af den enskilda besittningens Öfvermakt,genom utsträckande af offentlig förmögenhetsverksamhetför allmänna ändamål; förallmänligande af deltagande i statslifvet; tilltagande försäkrings- och kreditgemensamhet af enskild och numer äfven af offentlig art; fortgång i internationalt gemensamt tillvaratagande af ideela och materiela intressen; upphäfvandet af all rätt, som i tillvarokampen gynnar den ene eller genom undantagslagtillbakahåller den andre; allt detta och dermed beslägtade företeelser äro uttryck för väldiga förbättringari förandet af den sociala striden för tillvaron. Dessa företeelser tillhöra vår tid i aldrig tillförene uppnådd höjd och utsträckning. Derföre är den en tid af fortgång och lofvar att förblifva det.«

Vår tid är derföre på alla områden af folkets och folkens lif stadd i en väldig ombildning af de traditionela rättsordningarne, sederna och bruken. Särskildt alla socialpolitiska tidsfrågor äro frågor om genomgripande ombildning af den herrskande rätten. För att fullt förstå detta, måste man lära känna och uppskatta »rättens och sedens grundfunktion för helheten af alla det sociala urvalets företeelser.«

Med saknad måste vi dock afstå från ett fullständigareåtergifvandeaf

gareåtergifvandeafförf: s tankedigra undersökning af grunderna för moralens och rättens bildning, utbredning och utveckling. En framställning deraf här blefve allt för stympad och kunde ej göra förf. full rättvisa, helst vi icke i allt kunna dela hans uppfatning. Vi måste inskränka oss till ytterst kortfattadt återgifvande af de allmännaste grunddragen och af hufvudresultatet. Detta är: att rätt och sed väl ej kunna sägas hafva sin yttersta grund i socialt urval. Men att detta dock för dem utgör den oundgängliga utvecklingsapparaten. De måste betraktas såsom kraftburna, såsom lefvande makter;blottgenom kamp kunna rätt och sed komma till gällandekraft,under inskränkning af enskildes egenmäktighet,men utveckling af deras högsta och bästa krafter. Äfven deras fullkomna nde ett af återfallen, — hvilka äfven få sin teoretiska belysning — endast afbrutet fortskridande kan också lätt förklaras ur den allmännasocialautvecklingslagen. Enligt denna äro bildningenafrätt och sed naturliga och nödvändiga resultat af urvalet. Tillvarokampen verkar nödvändigt, att »de samhällsväsen behålla sitt lif, hvilka genom rätt och sed åt sina sträfvanden inåt och utåt gifva den mest och hastigast fullkomnande organisation och derigenom uppnå maximum af alla samhällskroppens lifsmöjlighet betingande krafter.« Härigenom kommer, väl långsamt, men säkert, en alltmera fullkomnad rätts- och sedelag till gällande kraft. »Erfarenheten undervisar om värdet af de utvecklingshistoriskt mest ändamålsenliga, andlig och fysisk makt mest framalstrande rätts- och sedebestämmelser«.Iarbetet härför tager den rättsliga och sedligaidealismenen allt mer framskjuten andel. Sjelfuppehållelsensbevarandekräfver ett städse större mått af kraftutveckling.Dennauppnås

utveckling.Dennauppnåsendast, >om rätt och sed alltmer förädlas, om de mer än tillförne understödja krafternas högre utbildning och mäktigare förening, om de gynna den tidsmessiga ombildningen och styrkandet af all från det förflutna öfverförd besittning, om de i det enskilda förstärka eggelserna till vidare framåtdrifvandetäflingskamp,om de från afgörande inflytande på tillvarokampen utesluta förstörande och förbittrande egenmakt, gifva framgång åt den dugtigare, men äfven åt den svagaste ansatser och medel till lifsuppehållande tillpassning. Under den utväljande tilvarokampen framvexasålundarätt och sed med nödvändighet, enär de sjelfva bilda en väsentlig bestånddel af den kollektiva sjelfuppehållelsens styrka!«

Förf. vänder sig ock mot påståendet att antagandet af »naturligt« tuktoval på den moraliska utvecklingens område skulle innebära ett förnekande af en »moralisk verldsordning« Det negativa urvalet eller utmönstrandetaf allt dåligt och olämpligt och det positiva urvalet eller antagandet af allt det bättre är dock, säger han, > det enda empiriskt utforskliga området för en moraliskverldsdom«. Den bakom och genom det sociala urvalet verkande kraften ligger bortom gränsen för all empirisk kunskap, utöfver vetjandets område, inom trons, hvilken blott i en af sina sidor är grundad i erfarenheten.Att den sociala utvecklingsläran icke kan ge några metafysiska förklaringar, är dock en lott, som hon delar med all sträng erfarenhetsvetenskap. Visst är sannt, att det sociala urvalet ingalunda i rätt och sed undertrycker allt ondt, utan tvärtom kan öfvergående gifva detta sednare tillfällig öfvermakt. Men i sista hand blir dock verkningen af det sociala urvalet »utbildningaf

ningafdet civiliserade samhället såsom den starkast lifskraftigakollektivkraften, en kraft som icke kan komma till stånd, icke fortbestå, icke uppehålla sig utan framkallandeaf alla de vilkor, som gälla såsom väsentliga beståndsdelar af den moraliska verldsordningen.« Med afseende på sin genetiska tillkomst vinna dessa vilkor sin förklaring just genom den selektionistiskt belysta moralläran. Denna sednare förnekar icke, utan fastmer förklarar den moraliska fullkomningen. Till och med religiositeten får i den sociala urvalsprocessen sin utvecklingoch fortskridande luttring; ty erfarenheten å ena sidan af allt lidande, jämmer och elände, hvilket alltidhäftat vid och alltid skall häfta vid jordelifvets strider, å andra sidan erfarenheten om det relativa fullkomnande, hvilket framgår ur det sociala urvalsarbetet, har sannoliktej ringa bidragit till att i menniskans andliga natur väcka och rena religionskänslans tvenne poler frälsningsbehofvetoch sträfvan efter fullkomlighet,gudsfruktan och salighetshopp. Utan menniskohjertatserfarenheter i det sociala urvalet vore religiositetensfactum näppeligen förkarligt till sin empiriskasida.«

Under samma synpunkt inordnas ock vår tids frihets och likhetssträ fv an: »dess sträfvan efter städse mera frihet och enkannerligen städse mer likhet för allt större antal, efter allmän rättfärdighet och broderlighet, efter på en gång full sjelfständighet och full solidaritet.«

»Ju friare enhvar förmår utveckla sin särskilda kraft i den motsvarande uppgifter i samhällighetens tjenst och tillika till egen fördel, ju mera likstäldt han har befogenhet att efter måttet af sin kraft öfverallt täfla

med, ju rättvisare en hvar efter *sina särskilda krafter och behof får det honom tillkommande, ju broderligare en hvar tillika tjenar den andre och hänger sig åt det hela, under det han sörjer för sig, ju sjelfständigare en hvar i sitt kall står under fruktbringande solidariska förbindelser med likar, desto högre utveckling är möjligför hela folksamhälligheten och alla dess största och minsta lemmar. Och omvändt, ju högre den verkligautvecklingen hinner, desto mer erfordras och möjliggöresfrihet och likhet, rättvisa och broderlighet, oafhängighet och solidaritet«. Visserligen får i vår tidsålder friheten icke betyda en alla andra störande og hämmande individualism och atomism, lika litet som likheten må bestå i ett innehållslöst »icke mer« eller »icke annorlunda« än andra. Ej heller må de betraktas såsom principer, såsom »trossatser af verldsligt innehåll«,utan såsom »praktiska fordringar vid en mer fullkomnadtillvarokamp, såsom nödvändigt historiskt resultat,såsom uttryck för det sociala urvalets framtvingandeaf alla krafters och alla bästa krafters frigörelse.«

II. Nutidens författningsfrågor.

Naturligen söker S. lösa äfven författningsfrågorna på den sociala utvecklingslagens grund. Den nyaste tidens stat befinner sig, såsom förut är nämndt, enligt hans uppfattning på det femte hufvudsakliga författningsstadiet,hvilket,

ningsstadiet,hvilket,ehuru ännu på långt när icke
bragt till fullbordan, dock i vissa kristallisationer förebådarett
sjette kommande.

»På detta stadiums höjdpunkt framstår statsväsendet såsom den organiskt leddelade sammanfattningen af regering, lagstiftning och förvaltning af alla till ett storfolk eller folkhelt hörande landsbefolkningar liksom i deras kommunala och yrkesmessiga korporationsbildningar«. Dertill har det framdrifvits och framdrifves af samtliga de orsaker, som framkallade genombrytandet af det föregående »landsstatliga« författningsstadiet: national literatur, storslöjd, väldig utsträckning af handel och företagskapital, militärmaktens utbildning, de jättestora framstegen i förbindelsemedlen. Fullt utbildad är dock den nyaste staten ingenstädes, och efter en och samma typ blir den det näppeligen någorstädes. I sin konstruktion upptager den motbilder till samtliga föregående författningsstadier. Ehuru visserligen statens territoriala utsträckning står i nära samband med dess utvecklingshöjd, så till vida som högre författningsstadier dels hafva till förutsättning dels till verkan statsområdets större utsträckning och fastare indelning, må dessa dock så mycket mindre förblandas, som satsen icke kan omvändas, utan låg författningsutVeckling kan förekomma äfven vid den största utsträckning af det territoriala statsområdet.

Författningens demokratisering är ett nödvändigt grunddrag i nutidens utveckling. »Intet tvifvel derom,« menar S., tillhör demokratien, i den gamla verlden, likasom i den nya verldens kerbrukskoloniriken!Denna tids utveckling till demokrati i statslifvet,likasom i alla öfriga områden af samhällslifvet,

är oemotståndlig och fortgår utan uppehåll. Man måste i dess innersta förstå detta kraf för att icke blott icke nödgas frukta dess genomförande utan helsa det välkommet.«Högre bildningsstadium kräfver fullare frigörelseoch utbildning af folkets alla krafter, och ju mer de blifva fria, desto högre bildning blir möjlig. På det högsta hittills uppnådda bildningsstadiet — och ingen föregående tid har i politik och kultur uppnått så hög ståndpunkt — måste derföre demokratien allt mer komma till genombrott. Den tilltagande demokratiseringenär alltså intet ondt och ger ej anledning till berättigade farhågor. Men »visserligen under den förutsättning, att demokratien är författningsmessigt riktigt ordnad, så att på grundvalen af allmänt deldeltagandei statslifvet den demokratiska författningsbygnadenuppföres på sådant sätt, att icke allt öfverlemnasåt massornas lidelser och begär, utan ledningen för och genom folket kommer i handen på dess personligenmest betydande män. Den stora ännu olösta uppgiften är just den att genom motsvarande utbildningaf folkrepresentationens författning åstadkomma, att denna förutsättning verkligen må förefinnas.«

Som man lätt finner, är S.'s demokratiska ideal tempereradt af en ganska aristokratisk tillsats, blott ej bördsaristokratisk. Under den gifna förutsättningen torde ock få vilja motsätta sig hans åsigt. Men frågan blir, om detta mål vinnes på den väg, som nutidsfolken nu vandra, under införande i första hand af massornas makt i afvaktan på en sednare organisation, som skall leda dess naturliga följder i annan riktning, om ej den nu styrda kursen skall gifva makten i deras hand, som ej äro vuxna dess vård, och om ej på denna väg

just landets mest framstående, mest sjelfständiga män måste allt mer varda från deltagande i folkförsamlingarneuteslutna och deras plats intagen af folksmickrandemedelmåttor — eller värre!

Det sätt, hvarpå S. tänker sig frågan löst, är utbildande och införande i representationen af kommunala yrkesmesmessiga korporationers inflytande jämte den allmänna rösträtten. Innan han öfvergår härtill, framställer han i förbigående grunderna, hvarföre demokratiens seger icke är liktydig med den allmänna, än mindre den plötsliga republikaniseringen. Den ärftliga konstitutionela monarkien finner han tvärtom för många folk (såsom Tyskland, Österrike, Italien m. fl.) åtminstone för beräknelig framtid förtjena det mest afgjorda företräde äfven i och just i en demokratisk

I staten framstår folket såsom med vilja och makt begåfvad enhet. Nödvändigheten af någon folkrepresentationframgår deraf, att statens uppgifter icke kunna tilfredsställande lösas ensamt genom ett regeringsmaskineri.På alla författningsstadier fordras — och framkommaverkligen fastän på ganska olika gestaltade sätt — någon mot- och medverkan af alla sjelfständiga delar af folket, af alla sociala grupper och leddelar. Äfven statslifvet kan icke förlöpa såsom rörelsen af en ren mekanism. Det måste på ett lefvande sätt framvexa ur kampen mellan intressen och ideer hos alla beståndsdelaraf folksamhälligheten. Det är folkrepresentationen,som bildar den egentliga valplatsen för det politiska socialurvalet. Der skall det politiska afgörandetträffas: alltid genom mindretalets underordnandeunder flertalet, huru än rösterna räknas. Representationensuppgift

presentationensuppgiftär väl till sitt väsen en och samma, nämligen folkets så förmedlade deltagande i statslifvet efter hela fullheten af dess intressen, önskningaroch känslor. Men detta deltagande rör sig dock i två grundriktningar: å ena sidan representation gentemot regeringen, å den andra representationen i samarbete med denna för lösningen af de statsliga uppgifterna. Af denna grundfunktion följa fyra hufvudfordringarpä en god folkrepresentation: fullständighet,proportionalitet, oafhängighet, saklig duglighet. Alla folkets beståndsdelar måste medelbarteller omedelbart vara representerade, och de böra vara det i lämpligt förhållande. Sin pligt — ingalunda blott rätt! — förmår det endast fylla, om representationenhar nödig oafhängighet och den innesluter de för fyllande af dess uppgifter erforderliga förståndets, karakterens och känslans egenskaper.

Den ställning, S. intager i frågan om allmän rösträtt, är den för honom karakteristiska: han är grundligt frisinnad, men vänder sina vapen mot flera håll.

Å ena sidan leder honom hans doktrin och hans
hela riktning till att synnerligen varmt taga denna rätt

nutida och ensamt den nutida folkgemenskapens innerstaväsen;den nyaste tidens hela skaplynne har gjort den möjlig och nödvändig; stående i samband med hela den nutida samhällsutvecklingen betecknar också denna dess författningspolitiska produkt ett stort framsteg,såsnart den får sig vidfogad naturenlig motvigt. Det moderna samhället har beröfvat en massa äfven af vuxne män deras förut befintliga fasta samband med andra, genom hvilka de förr varit medelbarligen representerade.Derföreär desse mäns omedelbara representationvordennödvändig, och detta är en af grundförutsättningarnefördenna rösträtt. Vidare äro de stora massorna sedligt och andligt bättre i stånd att träffa dugliga val. De äro ock, såsom arbetareklassens röstningar visa, tillräckligt oafhängiga för sjelfrepresentation.Dehafva sedlig kraft att vid väljandet hafva tanke icke blott på sig och sitt, utan ock på tredje man och på det hela, och att förena sig till samfälda stora impulser för hvarje stor folkangelägenhet, således till att betrygga lyftningen af enhetlig folkande, genom allas omedelbara deltagande. Medlemmarna af denna massa äro väl individuelt mer olikartade, än medborgarne i förflutna tidens samhällen det varit; men just emedan hvarje väljare har sitt särskilda skaplynne och en hvar fattar de allmänna intressen på sitt egendomliga vis, sålunda just på grund af de enskildes olikhet, är det genom den allmänna valrätten konstituerade deltagandet af alla till deltagande i statsiifvet nödvändigt, på det att verkligen allt som lefver hos folket må i representationenkunnagöra sig gällandet S. förmenar också, att, under förutsättning af valrättens nödiga motvigter, massorna ingalunda äro otillgängliga för

ledning af nationens mer framstående elementer, och att sålunda dessas, af proportionalitetens grundsats betingadestörrebetydelse i representationen visst icke är utesluten.

Å andra sidan godkänner S. för ingen del rösträttensgrundandepå den s. k. principen af allas likhet eller dess deraf följande utsträckning till alla, som ■ hafva et menskligt anlete«. Han framlägger ganska starka skäl, hvarför den icke ens bör tilldelas qvinnan. >'Den allmänna rösträttens sak vore grundligt förlorad, om den måste stöda sig på grunden af allas likhet. Individerna äro i dag icke blott icke lika, utan mera olikartade och mer sjelfständigt utvecklade än någonsin tillförene, och de skola under fortskridande bildningsutveckling, hvilken är likbetydande med stigandedifferentiering,blifva det allt mera.« Och vidare framhåller S., huru som den allmänna rösträtten skall föra till den grofvaste disproportion i representationen, om massorna utöfva den ensidigt för sina intressen och fördomar«, hvilket bekräftas af erfarenheten, som visar, att >den hvarje motvigt saknande allmänna rösträtten icke blott öfvergående, utan fortfarande i allt högre grad framkallar det obildade flertalets öfvermakt«, och att densamma ofelbart leder till uteslutande eller på kompromisserberoendeherravälde af enskilda klasser, stånd, konfessioner.« — »Ensam för sig lider denna rätt under sin saknad af motvigt, emedan den blott är anlagd på ofullständigt representerande af en sida hos folket, nämligen blott på individernas representation.Denförer, blott i en nyare form, lika fullt till korruption som censussystemet. De intressen, som genom massflertalets välde blifva orepresenterade, rent

af tvingas att genom bedrägliga medel och massornas smickrande m. m. göra sig tillgodo deras rösträtt och att genom politiska konstgrepp, genom folktalare, genom >repdragare«, genom samvetslösa organer i dagspressen, genom de andlige, vinna ett mer än tillbörligt, ett mycket ensidigt inflytande. Man har betecknat den Ryska författningen såsom en endas absolutism, inskränktgenomlönmord-, den rena demokratien under inverkan af ensidig representation blott medelst allmän rösträtt blir oundvikligt massornas despoti, inskränkt genom lögn och smicker af den fördummade millionhöfdadesuveränen,äfvenväl genom dess bestickande med pengar eller in natura, med »fritt öl och fri korf.« Härtill lägges, att »den Tyska Riksdagen efter hvart nyval visar sig ständigt fattigare på förmågor, att blott de sociala makter, som hafva ett särskildt inflytande på folkmassorna: arbetareledare, andlige bondekungar, antisemitiske skrikhalsar och »krakelare» städse vinna större insteg under allt extremare hållning; att socialdemokratism,ultramontanism,agrarism och antisemitism vid allmän rösträtt blifva och måste blifva allt starkare, att bildningen af ofruktbara, regeringsodugliga koalitionerafparlamentspartier, hvilka blott i negationer äro eniga, städse mer försvårar regerandet-, samt att de aldra vigtigaste folkintressen finna alls ingen eller endast tillfällig och otillfredsställande representation.« Derjemtepåpekas,att äfven utom Tyskland klagas öfver tilltagande medelmåttighet hos kandidater och representanter:»\Frankrike som i England, för att icke tala om Nordamerikas förenta stater under herraväldet af yrkesmessiga politiker, embetsjägare och advokater«. Ja, S. finner det icke omöjligt, att »ur det ensidiga

massherraväldet skall utgå det förfall, som skulle beståipatologiskt sjuklig tillbakagång till andra stadiets författningstillstånd (knekt- oeh skrifvarevälde) eller till och med till första stadiets (pöbelvälde)!

Mot en sådan anhångare och forsvarare af allman rostrått kan icke mycket invandas, aldraminst af forfattarentill denna anmalan, som i en aldre uppsats¹), under samma hufvudvilkor af vederborlig representativorganisation, som också Schåffle uppstållt, till fullo erkånt den allmanna rostråttens utstråckning sa langt som mojligt. Dervid betonades likvål tillika, att allman rostrått icke nodvåndigt behofver vara allmåntlika rostrått, samt att i sjelfva verket en graderingaf rostskalan i många fall kan vara låmplig och stå i noggrannare ofverensståmmelse med folkets verkligalifsforhållanden, på samma gang som en sådan graderings genomforande på bestående grund blir låttare,i samma mån som de representativa funktionerna med afseende på olika verkningskretsar mera åtskiljas. Hurusomhelst »blir den allmanna rostråttens resultat — forutsatt att folket hunnit det utvecklingsstadium, att det kan bruka denna våldiga håfstång for utveckling— hufvudsakligen beroende deraf, huru den representativaorganisationen i ofrigt år utvecklad och hvilka garantier den lemnar emot rostråttens missbruk och for dess råtta bruk«. Hårutinnan borde en hvar kunna inståmma med Schaffle. For vår del hafva vi i anforda uppsats sokt ge skål for den åsigt, att fyllandetaf

---

1) Statsverksamhetens stegring och det representativa styrelsesättet, införd i- Smaaskrifter, tilegnede A. F. Krieger den 4. Oktober 1887 af Nordiske Forfattere_<•. Kjøbenhavn

landetafnutidens kraf så i detta som i andra representationsfrågor— t. ex. i afseende på parlamentarism m. m. — lämpligen endast kan genomföras under fördelning af representationens uppgifter på ett flertalsärskilda afdelningar af representationen, en hvar af dem utsedd och sammansatt i den för dess värfs bästa uppfyllande mest lämpade ordning. Detta hindrar naturligtvis icke, fastmer förutsätter det, att hos en enda af dessa afdelningar måste koncentreras den till alla sig sträckande finansiela hufvudfunktionen. Men visserligen måste denna representationsafdelning sammansättasmed afseende härpå och under medverkan af samtliga öfriga afdelningar¹).

I hufvudsak står äfven det sätt, hvarpå S. vill vinna bättre representativ organisation, icke på särdeles skiljaktig grund. Han vill nämligen uppnå jemvigt emot och komplettering af den allmänna rösträlten genom att — vare sig representationen fördelas på flera kamrar eller icke — i densamma införa representanter, icke blott för de kommunala sjelfstyrelsekretsarne, utan ock för andra korporationer, bildade efter yrkeskall (kyrka, universitet, skola, jordbruk, industri, handel o. s. v.). Han visar, hurusom representationen härigenom obestridligenskulleväsentligt vinna i fullständighet, proportionalitet,sjelfständighetoch duglighet. En sann v folkkammare« är, säger han, »verkligen icke att finna i en blott massfiertalskammare«. Tillika tager han sitt förslag i försvar emot åtskilliga framkomna eller förutseddainvändingar.Först

---

1) Skulle den i Tyska kejsarens trontal nyligen förebådade, just af Schäffle föreslagna organisationen af jordbrukskamrar komma till stånd och vinna efterföljd, vore dermed ett nytt steg taget i den af mig förordade riktningen.

seddainvändingar.Förstden, att det nya slaget representanterskullevara *nya privilegierade«, hvilket han vederlägger med hänvisning dertill, att tillträde till de väljande korporationerna ju står en hvar öppet, allt efter hans lifskall och duglighet. Vidare den dermed närstående invändningen, att förslaget innebure en tergångtillen De väljande korporationernahvarkenkunna eller böra vara socialt ståndsmessigt afsöndrade. Intet hindrar deras byggande på fullt demokratisk grund, så snart man blott ej delar den grundfalska åsigten, att »folket blott är en massa af lika eller åtminstone likberättigade individer.« Likasådengensagan, att »folket dock är något mer än den »rena« demokratiens individmassa samt kommunala och yrkesmessiga korporationer tillhopa, utan tillika ett oöfverskådligt helt af fria förbindelser af mångfaldiga slag, hvilka då också borde få sitt representativa inflytande!Javisserligen I Men politiskt blifva äfven dessa fria förbindelsers intressen fullt tillvaratagna på det föreslagna sättet. Ytterligare hvarför man icke kan nöjas med antingen endast representation genom allmänrösträtteller endast genom korporativ rösträtt? Den allmänna rösträtten är i nutiden nödig, emedan individualiteten vida skarpare och mångsidigare utpreglatsochindividerna icke så som förr uppgå i de särskilda kretsar, de tillhöra, emedan individerna förete »olikartade korspunkter och bärare af olika folkets angelägenheter,medandra ord emedan de äro olika, icke emedan de äro lika-. Men ej heller kan ensamt de kommunala och yrkesmessiga intressernas representationmedelbartgenom allas rösträtt göra tillfyllest. Detta vederlägges af daglig erfarenhet, och det ligger

äfven i sakens natur. Karakteristiskt nog upptages äfven den invändningen, att efter genomförandet af en socialistisk organisation all klasskillnad skulle försvinna, hvadan allmän rösträtt då borde göra tillfyllest. Häremot påvisas, att just i en socialistisk folkhushållning" all statens organisation måste blifva korporationsmessig eller kommunal, samt att ett socialistiskt ordnadt samhällealltsåaldraminst kunde umbära en derpå stödd representativ organisation, så vida ej allt skulle flyta i sär uti fortfarande anarki. För öfrigt stode just en delvis korporativ representation af alla samhälliga bildningskretsarsåsomett oöfverstigligt bålverk i vägen för socialdemokratiens storartade omstörtningsplaner. Till sist bemötes också farhågan, att det kommunala och yrkesmessiga lifvet skulle förvridas genom dess inryckande i den politiska hvirfveln. Emot detta framhålles dels, att på grund af det organiska sambandetemellandet hela och dess delar äfven det kommunala och yrkesmessiga lifvet skulle vinna i lifskraftgenomorganiseradt samband med staten, dels ock, att visserligen icke korporationernas medlemmar skulle sätta deras närmare liggande intressen tillbaka för de mer aflägsna.

Allt detta må hufvudsakligen medgifvas, om ock en eller annan invändning kunde göras. Vi åtnöja oss med endast två anmärkningar. Den ena är den, att S. icke visat, ej heller lätteligen skall kunna visa, huru införandet af andra representanter i riksdagen jemte dem, som utsetts genom allmän rösträtt, hvilka enligt hans förslag fortfarande till antal och ställning skola hafva öfvervigten i representationen, skall kunna förändra och förbättra beskaffenheten af dessa sednare

och sätta valmännen i stånd att bättre begagna sin
valrätt, bättre uppfylla sin valpligt. Snarare ar att befara,det
ett ytterligare nedgående i deras qualitet
skall inträda, i följd dels af den skarpare motsatsen
emellan riksdagens båda hufvudbeståndsdelar, dels ock
deraf, att de mera framstående klassernas och personernasredan
nu allt" för skönjbara benägenhet att
undandraga sig massornas valkamp möjligen ytterligare
skall tilltaga, när de säkrare på annan väg komma till
deltagande, och kampen på den allmänna valrättens
område möjligen är mera hopplös. Deremot om riksdagenefter
frågornas olika art delades i hufvudgrupper,hvar
för sig afgörande sina ärenden, skulle
det åtminstone varda lättare för en hvar valman att
bilda sig ett sjelfständigt omdöme om de föreslagne
kandidaternas åsigt och duglighet samt möjligare
for honom att icke blindt följa en partiledares fana,
hvarjemte visserligen också rösträttens graderande efter
valförmåga vore möjligare, alltså också bättre
tionalitet« inom representationen vunnes.

Den andra anmärkningen är den, att om den allmännarösträtten utan motvigt måste medföra sådane förderfiiga verkningar, som S. skildrat, det måste betraktasminst sagdt såsom ett ytterligt vågadt experiment,ett »språng ut i mörkret«, att, såsom S. gillar, göra början med den allmänna rösträtten och först derefter skapa dess motvigter. Är icke den omvända ordningen både nödvändig och naturlig? Det sednare derföre, att den korporativa representationen har omedelbaraanknytningspunkter i den föregående utvecklingen. Kan man vara berättigad att på lös förhoppning om

framtida motvigter utsätta folklifvet för »pöbelväldes
och för den naturliga reaktionen deremot, »sabelvälde« ?
»Erst wägen, dann wagenh

III. Handelspolitiska och Agrarpolitiska hufvudfrågor.

Äfven i dessa frågor häfdar S. den honom karakteristiska ståndpunkten emellan eller kanske rättare öfver partierna, som just i dem nu så häftigt bryta sig emot hvarann.

»Icke blott blodigt med kulor och krut« — börjar han — »midt under folkens vapenfred, är fredlöshet i den internationala samfärdseln, är kriget med tariffernas skarpa vapen möjligt! Möjligt? Nej, tyvärr, i hög grad en verklighet.« »Handelsspärring och handelsfrihet, skyddstull och frihandel äro åter i första linien att betraktaoch bedöma såsom företeelser af det sociala urvalet.Det önskvärda är visserligen möjligast största frihet i handelsförbindelserna, och denna frihet är berättigad,enär den gifver det högsta måttet af eggande täflingskamp mellan folken. Men hvarhelst och närhelst handelns frihet hämmar enskilda folk i utveckling af vissa bestämda grenar af folkhushållningen eller finner dessa i särskilda svaghetstillstånd, hvarhelst alltså täflan urartar till förqväfvande eller tillintetgörelse genom utlandets öfvermakt, der är också hvarje slags hämmandeaf konkurrensen berättigadt, ja, för uppehållande

och utveckling af det enskilda folket såsom kraftig lem i folkens gemenskap, till och med påkalladt. Och detta i lika hög grad såsom jordbruks-skydd och industri-skydd. Först samfärdselns hämmande framkallar,under nämnda två förutsättningar, sunda utvecklingsvilkor.Då måste existensmöjligheten af en nation sättas framför frihandeln. Skjortan sitter närmare än rocken. Den ekonomiska egenutvecklingen är grundvalenför verldshushållningens högsta blomstring, för det mest fruktbringande tillgodogörandet af naturen genom menskligheten. Derföre är det rätt och pligt för hvarje folk at eftersträfva den på hvarje tid högsta grad af dess folkhushållnings egenutveckling. Sådan utveckling kan genom öfvermäktig utländsk konkurrens hindras och försvagas derigenom, att denna hindrar tillväxten af i vardande stadda förvärfsgrenar eller till nöd och undergång prisgifver sådane lemmar och grenar af den nationala hushållningen, hvilka befinnas i ett tillfälligt svaghetsstillstånd. Då visar sig den fria konkurrensen icke längre såsom välgörande eggelse, såsom framåtdrifvande sporre, utan såsom ekonomisk förintelse-, förträngnings-, undertryckningskamp af den öfverlägsne och fullvuxne gentemot den svagare och halfvuxne. Då är också skyddstull berättigad såsommedel till uppfostran och till styrkande, ända till dess att uppfostran blifvit fullbordad och svaghetstillståndetöfvervunnet. Blott måste noga tillses, att dessa förutsättningar verkligen forefinnas och att tullskyddeticke hotar och tillintetgör den ena nationala näringsgrenen lör att höja och rädda den andra.«

Förträffligare och mer pregnant kunna svårligen
vare sig handelsfrihet eller tullskydd förklaras och

motiveras. Man kan blott anmärka, att skyddets nödvändigaförutsättningar lättare inträffa uti industrien än vid jordbruket, hvilket bland annat i jordräntan och i tillpassning af jordegendoms pris har ett slags fallskärm emot inträffande svårigheter.

Den granskning, Förf. derefter underkastar handelspolitiken, särskildt i Tyskland åren 1879 till 1891 (»gamla kursen«), är likaledes klar, öfverskådlig och af största intresse. Till fullo uppskattande orsakerna till denna politik — befintliga dels i de ekonomiska förhållandena, särskildt i spanmålsprisens fall och betrycket i jern- och textil-industri, delsipolitiska förhållanden, deribland den allmänna rösträttens förstärkande af landtmännens makt, dels, icke minst, i finanspolitiska behof — blir dock resultatet af förf.s undersökning på det hela ingalunda gynnsamt i afseende på systemets verkningar. Detta förtjenar så mycket mer beaktande, som undersökningen öfverallt bär pregeln af största objektivitet och opartiskhet. Sålunda förnekar han för ingen del den stora faran af plötsliga prisfall å jordegendom och betonar varmt nödvändigheten att taga berättigad hänsyn till dem, som i beräkning på högre prisställning å produkterna öfvertagit egendom genom köp eller på arrende.

Resultatet af S.s undersökning om det protektionistiska
systemets verkningar i Tyskland är hufvudsakligen

Den landtliga stor egendomen har dervid jemförelsevis stått sig bäst. För det första har afkastningaf skogsegendom sannolikt derigenom bevaratsfrån starkare fall. En konstlad stegring af skogsräntan måste dock betraktas såsom en försämringaf

ringafinkomstfördelningen i det hela och verkar till höjande af produktionskostnaden i all annan produktion, derunder äfven inbegripet de skog saknande mindre jordbrukens. Vidare hafva också egendomsprisen på det hela hållits uppe till och med vid den synnerligt höga ståndpunkt, de hunno under 6c^— ₇₀ talen. Likaså hafva längre tids arrenden — på arrendatorernas kostnad— uppehållits på en icke Längre naturlig höjdpunkt,ehuru emot periodens slut något sjunkande kunnat märkas. Men vid närmare skärskådande visar sig likväl icke ens storbesittningen ha kommit på grön qvist. Oaktadt tullarne på det hela verkat höjande¹), hafva de dock icke förmått hindra spanmålsprisens fall. Skyddet har ock mången gång verkat hindersamt och uppehållande för den i alla fall oundgängliga öfvergångentill andra tidsenligare brukningssätt. Statistiken öfver egendomstvångsförsäljning utvisar ingen gynnsam ställning ens hos innehafvarne af storegendom.

För den medelstora eller bondeegendom gäller hufvudsakligen detsamma. Utan spanmålstullarne skulle den tidigare och i högre grad hafva undgått att betungas genom följder af jordens öfverbetalning vid köp och vid arf, samt brukningen mera lämpats efter nya förhållanden. »Framstegets försenande blef gynnadt; detta kunde icke hafva gynnsam verkan.- Öfriga tullars höjning har i allt fall snarare ökat än minskat jordbrukets produktionskostnad.

---

1) Utrymmet medger icke att återge ens hufvuddragen af S.s undersökning derom, utvisande att spannmålsprisen på det hela höjts med en något mindre siffra än tullsatsen, likasom för hans behandling af frågan, hvem som betalar tullen, dervid han visar, huru olika svaret derpå under olika förhållanden måste utfalla.

Den lilla egen domen, som lemnar föga säd
eller köttvaror till marknaden, har icke kunnat vinna,
och parcellegendom endast förlora.

På det hela skola väl skuldfria jordegare snarast kunna anses hafva gjort någon vinning; men utan samtidig fördel för de skuldsatte innehafvarne af öfverbetalde gods och i allt fall på alla öfriga folkklassers bekostnad •, »just de förstnämnde jordegarne skulle dock snarast ha varit i det läge, att de kunnat öfvergå till intensivare brukning och derigenom lämpa sig efter spanmålens prisfall.«

»Försöket att konstladt vidmakthålla jordens grundränta vid en kulminationspunkt har, — det är min öfvertygelse,« säger S.^— »snarare förvärrat jordbrukets läge och skall fortfarande förvärra det.« Ifrån detta försök till hjelp genom odugliga medel måste man vända sig till de dugliga. Hjelpen för jordbruket kan kraftigare och bättre än genom tullar gifvas genom ändamålsenlig lagstiftning för jordégarnes organisation och för jordbrukskrediten, hvarom mera i det följande.

Den industriela företagsvinsten har genom agrartullarne snarast blifvit tryckt nedåt. På prisstegringar i särskildt skyddade industrigrenar har industriens massa icke vunnit, men genom inverkan af högre kött- och virkespriser, likasom genom det i jemförelse med utlandet mindre prisfallet på spanmål nödvändigt måst förlora.

Arbetslönerna hafva allmänligen antagits hafva stegrats efter 1879; med full noggrannhet kan dock jntet derom afgöres, särskildt icke huruvida reallönen möjligen sjunkit. Men icke utan farhåga kan man emotse ett längre fortfarande af högre medelpris på

näringsmedel. Om andra länder hafva dessa 20 till 30 % billigare, kan icke slå fel att ju antingen industrien lider, eller ett omotståndligt tryck på arbetslönen inträffar, eller kanske båda delarne.

Lägges nu härtill, att Tysklands transitohandel af tullkriget utan tvifvel lidit, att jernvägsinkomsterna derigenom minskats, att den finansiella stora framgången kan anses dyrköpt, då dessa tullar otvifvelaktigt kosta folket vida mer än de inbringa statskassan och jemväl äro förenade med betydande förökningar af statsutgifterna särskildt för härens underhåll, finnas säkerligen starka skäl att mildra systemet och söka styra en »ny kurs«. En sådan beträddes, som bekant, af Tyskland genom handelsfördragen med Österrike, Italien, Schweiz och Belgien i Dec. 1891.

Den närmaste hufvudanledningen till denna »nya kurs» var det allt mer trängande behofvet af stabilitet och undvikande eller åtminstone mildrande af det hotande »kriget af alla emot alla«. I samband härmed, uppgafs ock hufvudsakligen det i veterinära förbudsbestämmelser, jernvägstariffer m. m. förklädda tullskyddet.

Hvad framtiden angår kan fortsättningen på samma bana endast synas önskvärd. Sålunda, hvad jordbrukstull arne angår, fortskridande till deras finanspolitiskt minsta möjliga mått; dock skonsamt, beträffande nedsättningarnes utsträckning och hastiga genomförande. Likaså bör man hvad industritullarneangår kunna fortsätta på den nu beträdda vägen. På den samma kan vinnas stabilitet i de mellanfolkliga förbindelserna och skall man kunna närma sig den sammanslutningaf de Europeiska staterna till ett inbördes förbundet helt, som för deras bestånd och utveckling

under kampen for tillvaron blir allt mer onndgänglig. Medelst tariffmessiga handelstraktater, under allmänt ömsesidigt inrymmande af likställighet med den »mest gynnade« nation, skulle man, utan att beröfva någon stat, ens den minsta, dess fria sjelfbestämning eller dess rätt att tillgodose sina individuela ekonomiska kraf, kunna vinna sammanslutning mellan större delen af Europa. Lyckades det, att, ; helst med, men i nödfalläfven utan Frankrikes anslutning,« fördragsvis sammanslutaEuropas gamla kulturländer i ett s måttfullt frihandels —respective måttfullt protektionistiskt system« och med Englands stöd hölle vägen till kolonialverlden öppen, då »behöfde vi århundraden framåt icke hysa farhågor ens för de Förenta Staternas eller Rysslands ;. jettestorlek s åtminstone så vidt icke den gamla kultureninvärtes urartar , Medlet att hinna detta mål ligger i fortsättandet af en görligast frisinnad, periodisktsig alltjemnt utvecklande tulltariffpolitik, äfven omfattande veternärbestämmelser och jernbanstariffer. »Icke så, om man redan nu ville försöka en tullunion! En sådans genomförande kunna vi lemna åt våra barnbarneller barnabarnsbarn, sedan blott vi för dem banat vägen«.

För detta mål, hvars uppnående dock försvåras genom den representativa författningens bristfällighet, måste dock i första hand inre fred slutas mellan jordbruk och industri samt det förras »nöd« afhjelpas. Må alltså medlen härför eftersökas! Och tillses, huru det betryckta jordbruket må kunna kraftigare stödjas och utvecklas än genom jordbrukstullar!

Medlen härför måste afpassas efter orsakerna till
det onda, En orsak finnes säkerligen i de till följd af

kommunikationernas utveckling m. m. nedgångna prisen på spannmål och andra näringsmedel, som hemtas från jorden. Att afhjelpa detta genom konstlad spärring af tillförseln är knappast görligt, aldraminst i exportland, för befolkningen i dess helhet hårdt, nästan grymt, och i afseende på de allmänna ekonomiska inverkningarne, så för produktion som fördelning, förderfligt. Skydd emot inverkan af vexlande konjunkturer kan öfverhufvudingennäringsgren för sig kräfva. För den enskilda eganderätten och företagsamheten är det just en hufvudfunktion,attden skall bära risken af ogynnsammaförhållanden,likasom den är berättigad att för sig inberga verkan af deras gunst. Jordegendomen har icke något grundadt anspråk att fritagas härifrån. ÖfVerallt eljest måste den enskilde bära den onda dagen liksom den goda: köpmannen, industriidkaren ända ned till daglönaren, alla, måste de göra detta: genom reservers och besparingars uppläggande och användande vid behof, genom tillpassning efter ändradeförhållanden,genom genom intensivare kraftansträngningar, under hvilka kampen för tillvaron förer till framsteg. Befrielse från denna nödvändighet kan icke åstadkommas, åtminstone icke utan groft försyndande mot den enskilda eganderättenshelasystem, ifall man vid inträdt behof skulle kommunistiskt af statens medel göra utdelningar till nödstäldajordegare!Och sådan hjelp komme ändå i de flesta fall försent och komme faktiskt att tilldelas åt och stanna hos helt andra än de direkt hulpne. Hvad som deremotkanoch bör göras, det är att göra jordbrukaren motståndskraftig och gifva honom förmåga att sjelf bära och öfvervinna mötande svårigheter, vare sig af

vexlande konjunkturer, af torka eller väta, af boskapspest,vextparasitereller foderbrist. I sjelfva verket har jordbruket, så framt det icke tryckes af öfverväldigandeskuldsättning,mer än någon annan näringsgren både kraft och äfven vana att utjemna magra och feta år. Den sednaste tidens priskastningar äro långt ifrån något enastående eller exempellöst, såsom erfarenheten från ej synnerligen afiägsna tider nogsamt visar. Tvärtom hafva på det hela kastningarne, just i följd af en verldsmarknads utbildning, väsentligeninskränkts.Vore det fråga om alldeles Öfvergåendeförhållanden,kunde möjligen blifva tal om att genom tull utjemna dessa. Men detta är ingalunda säkert. Starka skäl tala väl för att i längden befolkningstillvextensspänntryckskall höja så väl jordprodukternasprissom jordräntan, men ännu lång tid framåt är det ganska sannolikt, »att tillförsel från Indien, Amerika, Ryssland med Siberien samt »jungfruliga« jordområdeniandra verldens delar skola tvinga gamla verldens jordbrukare till afpassning efter lägre spannmålspris«.Underbibehållande af jordvärdets höjd är detta icke möjligt på annat sätt än genom intensivarebruk,genom andra brukningssätt, genom uppsökandeochalstring af sådane produkter, som ej lika träffas af prisfallet o. s. v. Men i yttersta fall, om det ej så kan hjelpas, måste det ske genom en naturlig afpassning af egendomspris och arrendens höjd efter ändrade förhållanden. Om också ytterst vigtiga statsintressenafmånga slag kräfva, att en sådan öfvergång sker skonsamt, har hvarken nation eller jordbruksnäringioch för sig något gagn af höga jordvärden, aldra minst af deras konstlade stegring.

Roten till jordbrukets hufvudsakliga lidande är icke att söka i tillfälliga konjunkturers tryck, missvexter eller dylikt. Det är att finna i brukarens på skuldsättning beroende kroniska brist på motståndskraft mot inträffande svårigheter och i hans bristande makt att vidtaga de verkligt nödiga åtgärderna. Hvad som kräfves är, menar Schäffie, afhjelpande af denna brist, som har sin grund i den »ultra liberala jordbruksrätten „ i »Manchesterdömet i Agrarpolitiken«. Den bestående ultraliberala, ultraindividualistiska jordegendomsrätten är af allt Manchesterdöme det mest ödesdigra. Den har vållat, att nationens mest betydande arbetareklass, den landtliga egendomens bearbetare, i kredittagande, i boskapshandel och i godshandel till den grad beröfvas sitt arbetes > mervärde <, att den — korta särskildt gynnsamma tidsförlopp undantagne — egentligen taget alls icke kan komma ur sitt permanenta nödläge. »Äfven detta Manchesterdöme bör falla, visserligen så, att man dervid icke förgriper sig på godsomsättningens frihet och egendomarens fria delbarhet«. Man skall blott sätta skrankor för rätten att skuldsätta sig öfver förmåga, sätta jordbruket i stånd att bilda och hafva förfogande öfver behöfiiga förmögenhets- och kredit-nödreserver samt till de nyvunna friheterna foga bondeståndets solidariska sammanslutning till samfäld styrka.

Saknaden af behöfiiga nödreserver har sin hufvudorsak i »besittnings-skuldsättning«, hvarmed förstås den skuldsätnning som uppkommer improduktivt, endast för förvärf af egendomsbesittning. På grund af gjorda officiela undersökningar visar sig denna skuldsättning i samband med den kroniska kreditnöd,

som lik en qvarnsten hänges fast dervid, vara hufvudorsaken
till tvångsförsäljningarne.

Men »icke blott denna undergångens sista akt framkallas af denna skuldsättning. Ännu vida större är den förlust som bondeståndet år ut och år in lider genom ocker, genom vrakpris vid försäljning, nödpris vid inköp. Äfven utan utomordentliga olycksfall, äfven utan öfverlast genom utlandets konkurrens blir bonden, åtminstone i Tyskland, fortfarande utplundrad genom sitt fullständiga beroende af privat mellanhandel och lånekapital. Derföre ar det den främsta hufvuduppgiften för en förbättrad jordbruksrätt, att, i så vidsträckt mån som det öfverhufvud kan ske, göra den improduktiva besittningsskuldsättningen omöjlig.

Flere vägar härför hafva blifvit ifrågasatte, såsom det socialistiska yrkandet på kollektivistiskt jordbruk, jordens indragande till staten och utarrendering af staten, för att icke tala om återgång till de gamla inskränkningarne i arfsrätt m. m. Utan tillgripande af någon bland dessa radikalkurer kan förhållandet af hjelpas, helt och hållet på grundvalen af bestående samhälls- och egendomsordning. S. föreslår i stället två hufvudmedel: dels organiserande af jordbrukskrediten på sund grundval, dels i samband dermed landbruksnäringens organisation genom bildande af representativa yrkeskamrar för den samma *). Endast i yttersta korthet kan här redogöres för förslagets hufvudgrunder.

Dessa äro i afseende på jordbrukskrediten hufvudsakligen:

---

1) Just sådane landbrukskamrar, hvars organisation, sedan detta nedskrifvits, förebådats i Tyske kejsarens trontal til Preussiska landtdagen.

i) Att all realkredit för bondejord uteslutande skall förmedlas genom jordbrukarekorporationer under egen sjelfförvaltning, samt eventuelt understöd och garanti af staten.

2) Att all förvärfskredit eller »besittningskredit« inskränkes till viss procentsats (förslagsvis 40 procent, inom hvilkan gräns kreditenar alldeles »fri«); detta i det dubbla ändamålet, att egendomsprisen skola trängas tillbaka till den naturliga tyngdpunkten af jordens kapitaliserade afkastningsförmåga samt att tillräckligt spelrum må lemnas för öfriga kreditbelhof. Till erhållande af realkredit inom denna gräns har jordegare gent emot kreditkorporationen ovilkorlig rätt.

3. Att öfrig realkredit — för jordbruksdrift eller personela behof — må af kreditkorporationerna lemnas, och detta ända till 80 ä 90 procent af jordvärdet, men endast inrymmas för bestämdt uppgifna ändamål under efter dessa lämpade forpligtelser i afseende på medlens användning och amortering samt under kredit- och bondekorporationers fortfarande kontroll öfver vilkorens uppfyllande. Denna kredit skall alltså vara strängt »bunden«.

Den höga belåningsprocenten blir möjlig genom alla pantfordringars lika rätt, hvilken naturligt följer deraf, att det blott förefinnes en enda långifvare, kreditkorporationen; genom egendomarnes noggranna uppskattning till verkliga af kastningsvärdet; genom den fortfarande korporationsmessiga kontrollen öfver medlens användning och efter ändamålen lämpade återbetalning; genom inköp och utarrendering för samfäld räkning af sådan egendom, som i tryckt tid tillfälligtvis eljest skulle säljas under dess verkliga värde; samt genom

bildande af reservfond för kreditkorporationen, hvartill,
innan sådan hunnit bildas, kunde komma statsgaranti
för pantobligationerna.

4. Att väl äfven utöfver nyssnämnda belopp vederbörligen inskrifna landtmannaföreningars fordringar må kunna vinna inteckning, men deremot icke några enskilda fordringar, utom arfsandelar och obetald köpeskilling inom den för forvärf skr e dit bestämda gränsen.

Genom inteckningsrätt för laga landtmannaföreningar vinnes möjlighet att, i nödfall, begagna äfven den aldra sista återstoden af fastighets reala kreditmessighet, dock med säkerhetens naturliga förstärkande inför dessa föreningar, hvilka i hufvudsak kunde organiseras lika med de bekanta Raiffeissenska lånekassorna, dock med vissa af den öfriga organisationen följande förbättringar.

5. Att all tvångsförsäljning af bondejord för alla
p ersonalkreditfordringar uppskjutes till inträffande
arfsfördelning eller annan förändring i eganderätt.

6. Att organisationen, som möjligast finge lämpas efter hvarje landsdels särskilda förhållanden, jemväl anlägges så att derigenom må förhindras bondeegendoms uppsugning af det rörliga kapitalet, af nya latifundier eller storegendomar, samt att nödig varsamhet iakttages vid öfvergången till den nya kreditorganisationen, så att denna öfvergång hufvudsakligen eger rum i samband med arfsdelning och annan besittningsvexel.

På detta sätt skulle realkredit kunna hållas landtmannenständigt tillgänglig i förut okänd utsträckning ända till dennas yttersta gräns, och i följd af förhållandenasenkelhet och klarhet äfven erhållandet af personalkreditunderlättas

sonalkreditunderlättasför den deraf fortjente. Jemväl skulle betydande räntenedsättning kunna och böra uppnås, särskildt i följd af samtliga inteckningars likstäldhet.Likaså skyddades landtmannen i görligaste måtto för utsugning genom ocker i alla dess former, hvarjemte organisationen i hög grad underlättade det landtliga försäkringsväsendets utveckling i alla riktningar.Och framför allt måste organisationen utöfva en stark påtryckning till bildande af nödiga reserver. Å andra sidan vore det endast och allenast rätten till jordens öfverbelastning, som blefve inskränkt, men all annan frihet, äfven den till delning och fritt föryttrande blefve oförkränkt, så att intet hindrade det sociala urvalet från att verka till jordens förande i de för dess brukande mest dugliges händer eller från omfångets utsträckning eller inskränkning allt efter produktionens, art och beskaffenhet. I sjelfva verket hade landtmannenemot vinnande af så väsentliga fördelar alls intet annat uppgifvit, än rätten till öfverskuldsättning af jorden, rätten att förkläda personalkredit i realkreditensformer samt friheten att låta sig utplundras af ockrare. Ej heller blefve mindre plats lemnad åt det privata lånekapitalet att vinna säker placering. Korporationernaspantobligationer erbjöde i rikt mått beqvämligsådan.

Utan tvifvel möter öfvergången till detta eller dylikt system åtskilliga svårigheter, men när dessa blifvitöfvervunna, vore också jordbruket i fast och tryggadställning, i stånd att kraftigt bekämpa alla för detsammaegendomliga faror, i stånd att -:dels genom intensivare, kapitalrikare brukningssätt åtminstone upprätthållajordräntans gamla höjdpunkt, dels, om det

stode qvar vid oförändradt eller oföränderligt brukningssätt,kunna uthärda dess fall och genast kunna afpassa jord värdena efter de nya konjunkturerna*. Denna positiva och negativa tillpassningsförmåga måste landthushållningenförvärfva. »Den är den motståndskraftiga rustning, som, äfven utan hög skyddstull, alltjemnt förblir vuxen verldsmarknadens konjunkturvexlingar och icke lemnar någon sårbar punkt. Denna rustning kan blott vinnas och bevaras i styrka genom oupphörligtframalstrande af nya förmögenhets- och kreditreserver.Hufvudmedlet härför är och förblir en fullständig,allmän, korporationsmessig organisation af jordbrukskrediten, en organisation, som inskränker jordförvärfskredit och till användningssättet binder andra slag af realkredit samt efterhand, i den mån motsvarighettill gjorda utgifter åter flyter in, omsorgsfullt sträfvar till amortering af allt lånadt.«

Slutresultatet af Schäffies undersökning och förslag
sammanfattar han sålunda:

»Jordbrukets eviga beroende af naturens inflytande till godt eller ondt, af verldsmarknadens konjunkturer, af foderbrist, af missvext, af hagelskada eller kreaturpest, af utländsk konkurrens kan ingen dödlig upphäfva. Men den nöd, som följer af dylik skada, är det möjligt att genom kreditmessigt utjemnande af de feta och de magra årens af kastning fullständigt utesluta«.

Det begränsade omfånget af en anmälan gör det
omöjligt att närmare redogöra för alla detaljer i dessa
förslag, än mindre att utveckla de anmärkningar, som

deraf kunde påkallas. Vi få nöjas med en hänvisning till Schäffles eget arbete, vissa, att ingen sakförståndig skall ångra att hafva gjort dess bekantskap samt att det i rikt mått är egnadt att väcka eftertanke och mana till framsteg i rätt riktning.

Ett försök att också göra reda för Schäffles mångsidiga och snillrika utveckling af frågor i utrikespolitiken, i socialpolitiken, i finanspolitiken skulle icke kunna göras utan att alldeles öfverskrida gränserna för en uppsats af denna art. Vår anmälan berör kanske redan en allt för stor mångfald af ämnen. Endast det må ytterligare framhållas, att hvarje del af arbetet icke blott står i samklang med och ansluter sig till hans grundåskådningar, utan ock genom sin idéerikedom i fullaste mått förtjenar studium och eftersinnande, icke blott af vetenskapsmannen eller statsmannen, utan ock af en hvar som i tidens vigtigaste frågor vill bilda sig en sjelfständig, på sakförhållanden grundad öfvertygelse, denna må nu stämma öfverens med Schäffles eller gå i annan riktning.