SVERIGE OCH KRISEN.

Det efterfoljande ar ett anspråkslost forsok att i storsta korthet ge en belysning av Sveriges lage i den svåra ekonomiska och politiska kris, som nu valler åven in over Skandinavien. Med hånsyn till det sista halvårets håndeiser år det naturligt, att min huvudsynpunkt dårvid blir den penningpolitiska. Jag kommer forst att med några ord berora det håndelseforlopp, som bragte Sverige ifrån guldmyntfoten, for att sedan något mera utforligt skissera huvuddragen av den ekonomiska utvecklingen under de månader, som dårefter foljt, och skall så avslutningsvis soka antyda opinionens instållning till och meningsbrytningarna kring den svenska penningpolitiken.

I min framstållning kommer jag helt att hålla mig till den svenska situationen och skall varken draga paralleller till eller påvisa divergenser från motsvarande foreteelser inom den danska situationen. Men eftersom vad jag har att saga hos mitt årade auditorium med all såkerhet oavbrutet maste fora danska forhållandeni tankarna — parallellerna åro ju så uppenbara — må det vara mig tillåtet att, innan jag går in på mitt egentligaåmne, åven erinra om de våsentliga olikheter, som dock råda mellan de båda grannlåndernas forutsåttningar och låge i denna kris. Englands andel i den svenska exporten år blott omkring halften så stor som samma lands andel i den danska exporten; den svenska exporten av specieilt jordbruksprodukter år langt mindre; overhuvudtaget år det svenska nåringslivet mera mångsidigt orienterat och i lågre grad inriktat på export eller beroende av import; Sverige har normalt en rått avsevård kapitalexport inom sin betalningsbalans (1926^—1930 beråknas netto-kapitalexporten ha genomsnittligt utgjort omkring 150 mill, kr. årligen), medan Danmark normalt snarast år kapitalimporterande;Sverige år i vidstråcktare mån engagerat i den internationellafinansen

tionellafinansen(Kreuger) o. s. v. I narvarande stund ha visserligende båda valutorna ungefar samma intemationella varde, men den danska kronan ar dårvid garderad genom en mycket ingripande valutareglering och genom andra offentliga åtgarder i avsikt att direkt påverka betalningsbalansen i aktiv riktning, medan Sverige praktiskt taget ej hittilis gjort bruk av några som helst extraordinåra metoder till valutans varn.

Ånnu en sak vill jag forutskicka, innan jag begynner min framstallning: mitt foredrag kommer icke att forses med någon extra window-dressing, dårfor att jag handelsevis rest over Oresund. Detta år i sjålva verket en del av charmen med det intima fortroendet mellan våra nationer. En svensk nationalekonom, som talar till sina årade kolleger i Kopenhamn, har dårfor råttighet och i sista hand plikt att tånka och tala lika fritt, som om han stode bland egna landsman.

Den ekonomiska kris, vari Sverige nu befinner sig, har ju, som ofta påpekats, alldeles påtagligt karaktåren av någonting utifrån inbrytande; formedlad genom foråndringar i avseende å landets utrikeshandel och dess intemationella kapitalrorelser. Inom Sveriges egen ekonomi fanns det knappast några moment av natur att driva fram en nåringskris. Alltsedan den stora deflationskrisen 1920^—21 och den dårefter foljande rekonstruktionsperioden, har Sverige visserligen i stort sett befunnit sig i rask ekonomisk utveckling med kraftigt stigande produktion. Arbetslosheten, som hade nått katastrofalt hoga tal 1921 och 1922, stabiliserade sig dårefter på en nivå, vilken liksom i andra lander låg våsentligt hogre an forkrigsnivån; ånda från 1927 befann den sig emellertid i sakta sjunkande. Likvål kan man for Sveriges del knappast tala om en mera accentuerad hogkonjunktur. Med undantag for kortare perioder hade prisnivån hela tiden varit sakta fallande. Spekulationen hade på grund dårav och av andra skål hållits inom någorlunda normala grånser. På hosten 1929 fanns det dårfor knappast några inre krisorsaker inom Sverige.

Det svenska nåringslivet visar också en alldeles egenartad motståndskraft gentemot denna utifrån inbrytande kris. Prisen falla visserligen våldsamt, i synnerhet naturligtvis prisen på intemationella varor. Men både produktionen och åven utrikeshandelnhålla sig i stort sett oberorda ånda in på sommaren 1930. Socialstyrelsens arbetsloshetsstatistik visar faktiskt for varje månad ånda in till maj_—juni under år 1930 rentav en lågre siffra an for den motsvarande månaden 1929. Detta

alltså mitt under krisen utomlands. Senare fram på sommaren 1930 borjar emellertid arbetslosheten att stiga, produktionen att minskas och exporten att krympa samman; allt medan prisfalletfortsåtter. Vårldskrisen har nått aven Sverige, och depressionendårstådes forvårras sedan månad efter månad. Har kommernu det mårkliga: medan exporten som redan påpekats minskas kraftigt, haller sig importen uppe¹). Vårdesiffrorna for importen forete visserligen ett visst fall, ehuru ej på langt nar så stort som for exporten, men detta fall forklaras nastan helt av de sjunkande prisen. Importens kvantitetstal hålla sig i stort sett oforandrade.

Under 1931 fortsåtter denna utveckling. Underskottet i den råa handelsbalansen blir for 1931 års tre forstå kvartal 254 mill, kr., medan motsvarande tal for år 1930 år blott 88 mill. kr. (For hela år 1931 beråknas underskottet bli inemot 325 mill, kr.). Forklaringen till denna utveckling år icke svar att finna. Sveriges export består ju till våsentlig del av råvaror for kapitalproducerande industri och av andra produkter, som ha sårskilda svårigheter att finna marknad under depressionstider. Exportprisen folio visserligen icke på langt når så våldsamt som importprisen, men det var mindre en fråga om pris: marknader gingo heit enkeit forlorade eller blevo inskrånkta. F. o. satte de stela produktionskostnaderna i svensk exportindustri en grans neråt for de prissånkningar, med vilka det kunde vara IQnande att konkurrera fram en båttre vidmakthållen export.

For importvaror åter var pristallet på vårldsmarknaden mycket starkare, och — givetvis i viss mån med undantrångande av svenska produkter, vilkas pris icke folio i samma grad — behollo importvarorna sin svenska marknad. Krisen hade vidare blott så småningom och i mindre mån tryckt ned de breda lagrens inkomster, vilket åven bidrog till att hålla uppe efterfrågan på importvaror, som till våsentlig del utgoras av konsumtionsvaror och råvaror eller halvfabiikat for konsumtionsindustrierna och lantbruket.

Samtidigt med denna utveckling av handelsbalansen i passiv rikning hade vi både 1930 och 1931 en rått kraftig fastån svårmåtbarkapitalexport, som huvudsakligen år at betrakta såsom en foljd av tidigare engagement av svensk finans och av den utomlandsrådande depressionen. En del av denna kapitalexport

---

1) Se hårtill och for fortsåttningen K. Kock: „Hur Sverige tvingades att overge guldmyntfoten" i ett av d:r Kock och mig gemensamt utgivet arbete: Sveriges våg genom penningskrisen, Sthlm 1931, sidd. 141 ff.

hade sitt samband med vissa transaktioner av Kreugerkoncernen;en annan del framkallades av att en viss kvantitet svenska vardepapper med internationell marknad, som kommit i utlandska hånder, nu under depressionen kastades tillbaka på den svenska borsen.

Situationen skulle langt tidigare ha blivit alldeles ohållbar, såvida vi icke samtidigt hade haft avsevårda korta kapitalrorelser i riktning mot Sverige, vilka fortsatte under hela forstå halvåret 1931. Från årsskiftet till maj månads utgång okade de utlåndska bankernas insåttningar i svenska banker med nara 50 °/o. Avsevarda kapitalbelopp torde aven ha instrommat genom insattningar av privata kapitalister. Denna kapitalinstromning hade uppenbarligen till stor del karaktaren av „kapitalflykt" utifrån. På dess fortsatta tillstromning eller ens dess kvarvaro var givetvis ingenting att bygga.

Trots denna extraordinåra tillstromning av kort kredit, rådde det svårighet att hålla betalningsbalansen i jamvikt. Riksbankens valutareserv sjonk från den exceptionellt hoga siffran av 400 mill. kr. den 1 jan. till 280 mill, den 1 juni.

Situationen vid sommarens intrade ar alltså, for att rekapitulera,
dominerad av foljande drag:

1) en starkt sjunkande export och en kring sig gripande
depression fr. a. i de stora exporterande stapelindustrierna
och jordbruket;

2) en import, som daremot hålles uppe vid ungefar oforåndrade
kvantitetssiffror och vårs varde sjunker blott på
grund av sjålva prisfallet;

3) som resultat darav en tendens till ett allt storre deficit i
handelsbalansen;

4) samtidigt harmed en avsevard kapitalexport, som vasentligen framstår som en konsekvens av Sveriges tidigare livliga insats i den internationella finansen under efterkrigstiden

5) dessa båda hål i betalningsbalansen tåckas genom a) en
tillstromning av losdrivarkapital till våra banker och b) genom
en pågående minskning av riksbankens valutareserv.

Hela situationen ar uppenbarligen mycket labil. Faran ar delvis dold genom losdrivarkapitalets anstormning. Våra stora utomlandsinvesteringar blevo samtidigt till stor del fastfrusna och orealiserbara.

Svagheten i Sveriges likviditetssituation blev naturligtvis i
mera vålinformerade finanskretsar utomlands så småningom uppenbar,och
nar kreditkrisen i Centraleuropa på sommaren ytterligareanstrånger

terligareanstrångerdet internationella fortroendet borjar det utlandska kapitalflyktskapitalet fly. De svenska bankerna bli utsatta for en regelrått „run". Riksbankens och privatbankernas valutareserver nedgå kraftigt, sarskilt riksbankens, som vid augustimånads utgång blott ar 125 mill. kr., vilket år mindre an en tredjedel av dess reserv åtta månader tidigare. Misstroendetmot den svenska kronan stegras naturligtvis, nar Englandråkar i likviditetssvårigheter.

Vad gjorde då under tiden den svenska riksbanken? Den 6 februari 1931 sånktes diskontot från 3.5 % till 3. Avsikten var givetvis att soka håmma den pågående instromningen av kort kapital. Av många skal framstår vålbetanktheten av denna åtgård synnerligen tvivelaktig. Den korta krediten foljde uppenbarligen icke langre normala lagar: den kom icke till Sverige for att vinna hog forråntning, utan emedan Sverige ansågs såsom ett såkert placeringsland. Den extremt låga rantan hade nårmast den effekten att for en tid stårka tilltron till det svenska bankvåsendets likviditet utomlands. Det visar sig åven, att de utlandska bankernas insåttningar i svenska banker under de nårmaste tre månaderna okades med mer an 100 mill, kr., de okontrollerbara privata insåttningarna dårvid oråknade. Men vidare låg ju, djupare sett, faran i situationen alldeles icke i tillstromningen av denna korta kredit i och får sig utan tvårtom i det forhållandet, att denna tillstromning av kort kapital behov des for att betalningsbalansen skulle kunna hållas i jåmvikt, utan att dårvid en ånnu kraftigare urtappning av riksbankens egna reserver skulle bli framtvungen, ån den som faktiskt borjade åga rum och som blott fick okad fart, ju långre tiden led. Det skulle alltså i forstå hand ha kråvts åtgårder mot de tendenser i betalningsbalansen, som forde till att de korta krediterna togos i anspråk. Utvecklingen till passivitet i betalningsbalansen kunde emellertid ej håmmas utan snarare stimuleras genom en råntesånkning — råntestegring borde tvårtom från den synpunkten ha tett sig åndamålsenligare — och detsamma galler exporten och importen av vårdepapper. Nu hade visserligen riksbankens valutareserv under foregående år kraftigt okats och kunde tånkas utan fara medge en viss minskning; men affårsbankernas nettoreserver hade under samma år minskats i mer ån motsvarande grad, så att den motiveringen forefaller åvenledes ohållbar.

Under vårens och sommarens forlopp tillspetsades, som nyss
antytts, likviditetssituationen ytterligare, i synnerhet fr. o. m.
juni månad, då den korta krediten borjade dragas tillbaka (naturligtvisicke

turligtvisickepå grund av riksbankens låga diskonto, utan emedan de utlåndska insåttarna borjade misstro vår likviditetsstållningoch delvis emedan de iingo behov av sina penningar). Riksbanken rubbade emellertid inte diskontot forran under sensommarenoch hosten: den 31 juli hojdes diskontot från 3 till 4 °/o, dår det fick kvarstå tilis likviditets-svårigheterna utmognadei en regelrått kris i och med Englands overgivande av guldmyntfoten. Denna rantestegring var åvenledes synnerligen tvivelaktig till sin effektivitet. Var avsikten att hindra det korta utlandska kapitalets utstromning, framstår den foga ndamålsenlig,eftersom kapitalrorelser då mindre t. o. m. an under våren styrdes av hånsyn till kapitalets forråntning: en rantestegringunder sjålva den påborjade „runnen" gav sannolikt blott ny stimulans till misstroendet. Var åter meningen art trycka ned den inre konjunkturen for att dårigenom påverka sjålva handelsbalansen i aktiv riktning, framstår råntestegringen både mycket for sent vidtagen och i och for sig for liten. Hela diskontopolitiken under denna vår och sommar forefaller vara styrd eller snarare bromsad genom en oklar kompromiss mellan de direkt valutapolitiska och de konjunkturpolitiska synpunkterna;dår komplikationerna givetvis åro, dels att den så småningom skårpta internationella fortroendekrisen alldeles paralyseradeeller rentav omkastade de valutapolitiska verkningarnaav diskontoåndringar, och dels naturligtvis, att ingen riktigt kunde forutse den internationella konjunkturutvecklingen.

Det år vidare kant, att riksbanken redan under våren och sommar en overvågde upptagandet av ett valutalån, vilket inte ar så underligt, eftersom redan i maj det svenska bankvåsendets likviditetsstållning till utlandet maste ha tett sig synnerligen allvarlig framforallt med hånsyn till den accelererande utvecklingstendensen. Mera effektiva underhandlingar inleddes emellertid knappast forrån i september, och då visade det sig att vi voro for sent ute: vi fingo ingenting låna.

Under de tre forstå veckorna i september sjunker riksbankensvalutareserv stadigt. Då underråttelsen ingått om att Bank of England frångått guldmyntfoten, stånges fondborsen for att hindra panik och for att hindra nya mångder vårdepapper från att hastigt slungas in på den svenska marknaden. Samtidigt hojes diskontot till 5 °/o och sedermera den 25 september till 6 °/o. Under denna vecka forlorar riksbanken omkring 100 mill. kr. av guld och reserver. Man forsoker emellertid alltjåmtvidbliva guldmyntfoten; finansministern forklarar i ett meddelandetill pressen, att man icke har en tanke på att slåppa

guldmyntfoten. Nar emellertid riksbankens valutareserver vid veckans slut voro så gott som uttomda, tvingades riksbanken den 27 september att hos regeringen begåra befrielse från skyldigheten att inlosa sina sedlar med guld samt exportforbud på guld.

Dårmed år forstå kapitlet av den utveckling, som jag hår skildrar, avslutat. Jag understryker ånnu en gang, att hårtill hade riksbanken tvingats; det år rått viktigt att komma ihåg vid en kritisk granskning av riksbankens åtgoranden intill den 27 september, att dessa ståndigt maste ses från synpunkten om guldmyntfotens vidmakthållande såsom riktmarke.

Vi åro så inne i den fria svenska valutans period. Den oppnades genom en programmatisk deklaration av finansministern, att „penningpolitiken" nu skulle „inriktas på att med till buds stående medel bevara den svenska kronans inhemska kopkraft". Denna kanske något dunkla deklaration uttolkades allmånt såsom en forsåkran, att man ville soka forebygga en inflation. Det var nåmligen vad man i vart land allmånt fruktade: att de hogre våxelkurserna skulle ge fart åt en inre varuspekulation och en allmån prisstegring; nåmligen om ej kraftiga penningpolitiska motåtgårder tillgrepes. Riksbanken delade denna uppfattning och hojde dårfor, i uttalat syfte att forebygga en prisstegring beroende på varuspekulation inom landet, samtidigt sin diskontosats till 8 %, en råntesats, som dittilis aldrig forekommit i Sverige. For min del gav jag redan då uttryck for den uppfattningen, att vi i Sverige — med hansyn till varufårsorjningens riklighet och det allmånna konjunkturlåget — knappast hade att frukta en prisstegring av denna grund. Jag var dårfor mera intresserad for den passus i samma regeringsdeklaration, dår det sades, att guldmyntfotens overgivande borde medfora den fordelen, „att det långa och forodande pristallet i vårlden icke skall behova i samma utstråckning som hittilis gora sitt inflytande gållande i form av okad arbetsloshet och i ovrigt till skada for Sveriges nåringsliv". Jag fruktade — och fruktar alltjåmt — den deflationistiska tendens, som med hånsyn till våra exportmarknaders alltjåmt pågående tillstångning och det alltjåmt fortsatta pristallet i guldlånderna skulle ligga i en riksbankspolitik, som i fruktan for denna spekulativa faktor inomlands och med guldmyntfotstraditionen blott ofullkomligt undanrojd skulle alltfor hårdhånt trycka den inhemska konjunkturen for att hålla våxelkurserna nere.

Programmet att „den svenska kronans inhemska kopkraft"

skulle bevaras, var som sagt icke fullt klart. Åtminstone fyra olika tolkningar ha givits åt detta program. I synnerhet i borjanvarman på många hall benågen att tolka de citerade ordenheltenkelt såsom ett oforandrat grosshandelsprisindex. Då med de stigande vaxelkurserna importvarer råknades skola komma att stiga, skulle denna tolkning innebåra en viss nedpressningavde inhemska varornas pris. Den andra tolkningen innebar i så motto en modifikation av denna forstå, att man ville medgiva en så stor stegring av ett grosshandelsprisindex, som motsvarar importvarornas prisstegring; blott de inhemska varornas prisnivå skulle stabiliseras. En ytterligare modifikation i samma riktning for fram till den tredje tolkningen, dår åven de inhemska varorna skulle tillåtas stiga, i den mån prisstegradeimportvareringå såsom produktionskostnader. Fortfarande skulle man icke ha någon prisstegring av inhemska orsaker. Den fjarde tolkningen ar ett någorlunda oforandrat levnadskostnadsindex.Medhansyn till den helt olika arten och åven vagningenavvaror och tjånster i ett levnadskostnadsindex, skulle denna definition med all sannolikhet innnebåra mojligheten av den relativt sett storsta prisstegringen av ett vanligt grosshandelsindex.—I den allmånna diskussionen ha naturligtvis icke linjerna kunnat hållas så klara; sammanblandningar och oriktiga forestållningar om forbindelsen mellan grosshandelsprisindex och levnadskostnadsindex ha varit vanliga. Dessutom har det funnitsanhangaretill en mera omedelbar återgång till guldmyntfoten,vilkanaturligtvis icke ansett sig kunna godkånna det officiellaprogrammetutan velat omedelbart inrikta penningpolitiken efter kronans yttre varde i stållet for dessinre. For att återvanda till sjålva tolkningsfrågan torde densamma numera få anses avgjordtillden fjarde tolkningens favor: i ingressen till årets statsverksproposition talas det om „kronans varde på den inhemskamarknaden,i forstå hånd dess kopkraft i konsumenternashånder",vårs fluktuationer antages „skola kunna hållas inom trånga grånser". Denna deklaration fortydligas genom foljandepåpekande:„Detta utesluter givetvis icke vissa justeringaravpriserna /' synnerhet i partihandeln". Fullkomligt klar år betydelsen dock ånnu icke. Bland annat år det alltjåmt en oppen fråga, vilken basperiod som avses: om man tarsikte på en stabilisering av levnadskostnaderna i deras låge sista veckan i september eller eventuellt i stållet avser t. ex. ett årsmedeltal, vilket senare just med hånsyn till den kraftiga deflationen dessforinnangivetviskommer någon enhet hogre. Det forefaller av flera skål sannolikt, att den sista losningen kommer att aecepteras.—81.

cepteras.—81.a. på grund av sin dunkelhet har denna oflicielladeklarationicke i åsyftad grad kunnat styra den penningpolitiskadiskussioneni landet, allrahelst det forelegat meningskiljaktigheterifråga om den kausala inbordes relationen mellan diskonto, vaxelkurser och prisnivå.

Låt mig nu har nårmast ge en skiss av den faktiska utvecklingen
i olika hanseenden under dessa månader av fri myntfot
i Sverige.

Forst vaxelkurserna. Kronan foil kraftigt rakt ner, men steg darpå under de narmaste dagarna och holl sig anda framemot slutet av oktober relativt stabil: något mer an 15% under dollarn men en 7—B7^—8 % over det engelska pundet. Under den sista veckan av oktober borjade emellertid den svenska kronans varde att på nytt forsamras. Den 17 november var den svenska kronan nere i jåmnbredd med det engelska pundet; den 18 november sokte riksbanken — som uppenbarligen fruktade svårigheter att manovrera en krona i lagre varde an pundet — hålla en effektiv pundkurs genom att kopa och salja pund vid den gamla parikursen. Riksbankens valutareserv var mycket liten och for att stodja sin pundkurs genomfordes darfor samtidigt en direkt valutaransonering, som emellertid rent tekniskt var illa anordnad. Forsoket misslyckades, och fyra dagar darefter slåpptes både den effektiva pundnoteringen och den direkta valutaransoneringen. Kronan dok då ned under pundet; men i synnerhet då nu pundet borjade falla i forhallande till dollarn, sjonk pundkursen igen efter en vecka något under pari. I borjan av december stodo vaxelkurserna på guldlånderna omkring 50 procent over pari. Sedermera har den svenska kronan någorlunda foljt pundet och hållit sig någon procent hogre i varde.

Overhuvudtaget tyckes det engelska pundet vara en stark och oemotståndlig tyngdpunkt for de fria skandinaviska valutorna (utom den finska, som tidtals sjunkit mycket djupare, ehuru den likval i sina fluktuationer fojjer pundet). Spekulationen i valutorna tycks inrikta sig på en alltmer stabil pundkurs. Ett diagram over valutakurserna visar just hur efter den forstå forvirringen de skandinaviska valutorna samla sig i ett allt tatare knippe kring det engelska pundet. Vi ha således allt mera tydligt fått något som faktiskt liknar en pundstabiliserad svensk krona, vilket visserligen icke sager, att denna någorlunda srabila pundkurs åven kommer att råda for framtiden.

Sannolikt tar jag inte miste, om jag påstår, att denna våxelkursutveckling — åtminstone fram till december — mindre ar ett åsyftat resultat av en beståmd riksbankspolitik, an en faktisk utveckling, som gått sina egna vågar tamligen obekymrad om riksbankens vilja och avsikter. Vi få komma ihåg att riksbanken intrådde i denna period praktiskt taget utan några valutareserver, och den lilla reserv som fanns minskades rentav under oktober och november. (Nu haller den dåremot på att våxa igen). Riksbanken har faktiskt varit nodsakad att lamna våxelkurserna tamligen åt deras 6de. Det ingripande, som skedde den 18^—22 november, liknade ju ett fiasko. — Men låt mig lamna penningpolitiken for ogonblicket; jag kommer strax åter till den saken.

Hur utvecklar sig nu de olika posterna inom betalningsbalansen? Exporten får faktiskt en viss, ehuru måttlig stimulans. Decembersiffrorna, som just blivit tillgångliga, visa en an något starkare stegring an de tidigare månadernas exportsiffror. Vad galler prisen på våra exportvaror, så har visserligen icke på langt nar hela våxelkursstegringen kommit att motsvaras av prisstegring. Orsakerna dartill ligga naturligtvis i konkurrensen med de ovriga papperslånderna och med Tyskland, i alia de nya importhindren i avnåmarlånderna, i den pågående depressionen dårstades o. s. v. Malmprisen stå val fast i de gamla kontrakterade prisen, men malmexporten ar också ofantligt liten. Tråvaruprisen ha stigit med i genomsnitt kanske 10 °/o och åven en del andra exportvaror ha stigit i pris. Pappersmassan har daremot snarast varit fallande. Att prisforhållandena for våra animaliska jordbruksprodukter icke ha varit lysande, behover jag icke påpeka hår i Danmark. Prisforhållandena åro alltjåmt något forvirrade; fortfarande beråtter man alltså, att man på vissa varumarknader får ut båttre pris i guldlanderna an i papperslånderna.

Om exportforhållandena alltså som helhet i någon mån utvecklat sig emot en mera aktiv handelsbalans, så foreter daremot importen, mårkvårdigt nog, knappast någon minskning. Detta år desto besynnerligare, eftersom en avsevårt storre del av importen hårstammar från guldlanderna, an som motsvarar den export, som går till samma lander, och eftersom av dessa och andra skål importprisen i genomsnitt faktiskt stigit mera an exportprisen. Forklaringen hårtill torde i våsentlig grad ligga i forekomsten av en hel del spekulativ import, som skett i våntan på an hogre våxelkurser eller i våntan på tullar och importregleringar.

Någon mera påtaglig forbåttring av handelsbalansen har alltså knappast ånnu agt rum. For den narmaste framtiden framstår det emellertid sannolikt, att vi ha att vanta en utveckling i aktiv riktning av vår handelsbalans. Jag råknar dårvid mindre med en okning av exporten, allrahelst åtminstone en del av vår export de senaste rnånaderna sannolikt efterfrågats for att fylla lager i avnåmarlånderna, dår man kalkylerat med mojligheten av nya importhinder och eventuellt aven tagit hansyn till risken for arbetsstrider och dårav orsakade exporthinder hos oss. Exporten brukar dessutom normalt krympa ihop under de forstå månaderna av året beroende på våra frusna norrlandshamnar. En mera avsevård stegring av den svenska exporten kan darfor i alia håndeiser icke våntas åga rum forrån langre fram under året och blir framforallt beroende på i vad grad konjunkturerna då låttat i våra avnamarlånder. I fråga om importen åter, forefaller det, som om vi kunde hoppas på en rått snar och kraftig nedgang. Den forcerade importen under hostmånaderna har sannolikt resulterat i ganska stora lager. Tyvårr ha vi ingen tillforlitlig lagerstatistik.

De ovriga posterna i betalningsbalansen åro an svårare att overskåda. Så mycket år emellertid klart, att de utlåndska bankerna och kapitalisterna redan fore den 27 september iyckades bringa ur landet praktiskt taget allt vad hår fanns av korta placeringar. Vi ha alltså inte att frukta en „run" lik den som hårjade under sommaren 1931. Gentemot en massforsaljning till Sverige av svenska vårdepapper, som befinna sig i utlåndska hånder, år valutadeprecieringen en viss spårr. Och fondborsen i Stockholm år så pass liten, att ett mera våsentligt utbud av dylika papper sånker deras varde så kraftigt, att de som vilja salja icke finna det formånligt. Vi stå alltså i båda dessa hånseenden mycket båttre rustade an ånnu for ett halvår sedan. Vanskligare att bedoma år givetvis mojligheten av kapitaloverforingar, vilka ha sitt samband med stora svenska finansieringsoch industriforetag på den internationella marknaden, vilka inte kunna låmnas utan stod. Det år kant, att den starka kursstegringen på utlåndska valutor från slutet av oktober hade sitt samband med dylika valutaanspråk. Tåmligen såkert år det val dåremot, att kostnaderna for svenskars turist- och studieresor utomlands ha minskats och komma att minskas.

Jag går dårefter over till den inre ekonomiska utvecklingeni
Sverige under dessa månader. Jag har redan nåmnt,
att våxelkursstegringarna icke resulterat i dåremot svarande

prisstegringar ens på de internationella varorna. I genomsnitttorde importvarer ha stigit kanske B—lo8_—10 °/o, medan exportvarori genomsnitt stegrats blott omkring 2—42^—4 °/o. De egentliga hemmamarknadsvarorna ha snarast sjunkit i pris. Slutresultatetar att de vanliga partiprisindices, som åro starkt beroendeav importvarorna, visa en stegring av blott ett par procent, medan Socialstyrelsens levnadskostnadsindex fallit en poång, och riksbankens nya veckoliga levnadskostnadsindex, som år mycket fullståndigare, stått nåstan absolut oforåndrat vid sin septembernivå.

Ifråga om priser kan man dårfor summeraner resultatet sålunda: Overgivandet av guldmyntfoten stoppade det katastrofala pristallet men har ånnu icke lett till egentliga prisstegringar av storre betyde!se ens vad galler internationella varor. Det ar visserligen mojligt, att priserna hållits nere på grund av gamla lager; men av storre vikt ar sannolikt den omstandigheten att prisen har hemma lågo for hoga i forhållande till den internationella prisnivån vid de gamla vaxelkurserna, samt vidare den omstandigheten, att prisfallet i guldlanderna i viss utstrackning fortsatt och att „the terms of international trade" åtminstone tillfålligtvis hogst vasentligt forskjutits till Sveriges nackdel. Inhemska priser ha val narmast fortsatt att falla. De omståndigheter, som medfort, att prisen icke stigit i takt med vaxelkurserna, aro emellertid icke mera allmant ett resultat av svensk penningpolitik; varav foljer, att ett kvarblivande vid guldmyntfoten —om det nu varit mojligt -_— med all sannolikhet skulle ha utlost ett våldsamt prisfall, vilket alltså genom guldmyntfotens overgivande forhindrats.

Vad darefter galler arbetslosheten, som samtidigt ar vart basta mått på produktionens storlek, finns det inga tillforlitliga siffror senare an for utgången av november. Arbetslosheten inom fackforeningarna var då uppe i ett procenttal på 19.3, medan motsvarande tal 1930 var 15.3 och 1929 10.1. Arbetslosheten har emellertid hela detta år legat hogt. Fortfarande aro arbetsloshetssiffrorna betydligt lågre ån de voro 1921, då arbetsloshetstalet i november var 28.8. 1922 var novembertalet emellertid lågre ån nu, nåmligen 17.2. Som helhet maste man karakterisera situationen såsom mycket oroande, allrahelst inga tecken tyda på en våsentlig ljusning.

Den allvarligaste faktorn på arbetsmarknaden år emellertid
for nårvarande de hotande arbetskonflikterna. Kollektivavtalenfor
praktiskt taget hela exportindustrien aro uppsagda

(berorande omkring 160.000 man, varav omkring 90.000 man i jårnbruks- och verkstadsindustrien och 70.000 man i tråvaruindustrierna),och avtal åro ånnu icke ernådda. Det år kant att många arbetsgivare voro starkt emot avtalsuppsagningar, då de genomdrevos. Under veckan fore jul ernåddes en uppgorelse mellan arbetarnas och arbetsgivamas ombud inom jarn- och verkstadsindustrien på basen av vissa lonereduceringar, som dock hollo sig inom 4—64^—6 %, men denna kompromiss forkastadesav arbetarna vid omrostning. Arbetsgivarna satte dårefterutan vidare ned lonerna med de dubbla procenttalen (8^—12), varpå arbetarna svarade med varsel om partiella strejker,som borjade i går, vilket i sin tur gav arbetsgivarna anledningatt forklara lockout over hela linjen. Lockouten skall trada i kraft den 24 januari. Det våntas dock allmånt, att overenskommelsetrots allt skall nås¹).

Den storsta svårigheten i dessa loneforhandlingar har givetvis just varit ovissheten om den penningpolitiska utvecklingen. Arbetarna ha fruktat inflation och levnadskostnadsfordyring; arbetsgivarna ha fruktat en fortsattning och kanske forvarring av depressionen. En omfattande lonestrid inom exportindustrierna skulle givetvis kunna ha synnerligen odesdigra verkningar på exportvolymen och darmed på vaxelkurserna.

Som jag redan namnt ingick riksbanken i den fria valutans period praktiskt taget utan anvåndbar valutareserv. Riksbankens mojligheter att driva en direkt våxelkurspolitik ha dårfor varit synnerligen begrånsade: vaxelkurserna ha i stort sett fått skota sig sjålva. Det forefaller sannolikt, att riksbanken numera blott soker i viss mån begrånsa sjålva dagsfluktuationerna, och att den dårutover blott tillvaratager mojlighetema att långsamt samla ihop en valutareserv, som framdeles kan bli av gagn for en mera aktiv valutapolitik.

Sverige har hittills icke gjort några som helst ingrepp i betalningsbalanseni syfte att vid oforåndrad inre penningpolitik få valutareserven att våxa kraftigare eller i syfte att vid samma valutastållning kunne hålla en mildare inre penningpolitik (eller någon kompromiss mellan de båda). Vi ha hittills ej haft några importforbud eller extraordinåra tullar och ej heller någon direktvalutareglering (undantagandes for ett par dagar i samband med det redan omtalade forsoket att hindra den svenska kronansinternationella

---

1) Overenskommelse har sedermera tråffats inom jårn- och metallindustrien med ungefar de avtalade arbetslonereduceringarna (4—6 %) men med vissa smårre modifikationer till arbetarnas forman i fråga om semester etc.

nansinternationellavarde att sjunka under det engelska pundetsi slutet av november). Finansministern har visserligen i statsverkspropositionen forebådat vissa finanstullar på lyxbetonadevaror, avsedda att ge 19 mill, kr., men det forefaller av motiveringen att doma sannolikt, att dessa tullar valts mindre med hånsyn till resultat ifråga om importbegrånsning an ifråga om intakt till statskassan¹). Dessa finanstullar få darfor knappastbetraktas såsom ett avsteg från den eljest foljda non-interventionsprincipen.Ett verkligt undantag från regeln foreligger dåremot i den kreditdiskrimination, som riksbanken med affårsbankernas hjalp genomforde efter den kortvariga direkta valutaregleringens sammanstortande. Affårsbankerna ha anmodatsatt vid fall av sådan varuimport, som framstår mindre nodvåndig, strama åt krediten och likaså att genom kreditbegrånsningse till att exportorema komma fram med sina valutavåxlar.Det år mycket tvivelaktigt, om den indirekta importochvalutareglering, som innebåres i denna kreditdiskriminering, någonsin varit av storre effektivitet, och det ar av olika skål nåstan såkert att den i långden icke kommer att vara det. Den effektivitet, som dessa åtgårder likvål hittills haft, forklaras av det forhållandet, att ett flertal banker av likviditetshånsyn i alia håndeiser åro angelågna att hålla nere kreditvolymen och darforgivetvis åro angelågna att tillvarataga plausibla skål att kunna vågra kredit åven mot god såkerhet och till gamla kunder.Då olika banker ha en rått olika likviditetsstållning och åven av andra skål forefaller det mycket sannolikt, att de personerha rått, vilka påstå, att kreditdiskrimineringen utovas med en mycket olika grad av eftertryck i olika banker. Sjålva direktivenåro ju också så forhållandevis losa.

Med detta undantag har riksbankens penningpolitik varit helt och hållet inriktad på att styra den inre konjunkturen och dårmedden inre prisnivån²). Diskontot, som i panikståmningen vid guldmyntfotens låmnande hojts till den oerhorda satsen av 8 °/o, sånktes redan den 8 oktober till 7 °/o och den 19 oktobertill 6 °/o. Vid denna alltjåmt mycket hoga diskontosats har riksbanken sedan dess hållit fast. Emellertid år det knappastde

---

1) Sedermera har det också visat sig, att bl. a. kaffe tullbelagts. Så procentuellt obetydlig som tullstegringen tilltagits och så ringa som sannolikt efterfrågeelasticiteten for denna vara år, kan man utgå från att kaffekonsumtionen och dårmed kaffeimporten blott kommer att påverkas i mycket ringa grad av denna konsumtionsbeskatining.

2) Ått riksbanksdiskontot just nu icke har några direkta verkningar på våxelkurserna och att dess verkningar på den inre konjunktursituationen åro rått kapriciosa, se dårom a. a., tredje kapitlet.

pastdehoga råntesatsema, som nu hålla nere den inre konjunkturen,utan framforallt de efter allt att doma synnerligen kraftiga allmånna kreditrestriktionerna, som affårsbankerna till— lampa med riksbankens goda minne men i forstå hand av hansyntill egen likviditet. Det ligger i sakens natur, att de stegradekrav på kreditsakerhet, vari dessa allmånna kreditrestriktionertaga sig uttryck, åro hårdare i vissa banker an i andra.

Som slutomdome torde man våga påstå, att med hansyn till det svenska nåringslivets betryckta stållning efter den långvariga deflationen det hoga diskontot och de hårda kreditrestriktionerna icke låra kunna vidmakthållas en langre tid utan att leda till forvårrad kris i landet. Prisnivån på inhemska varor år nårmast fallande och arbetslosheten har en farlig utvecklingsriktning.

Trots de darmed iorbundna mycket stora svårigheterna skulle jag icke vilja avsluta mitt foredrag utan att något litet berora åven diskussionen och åsiktsbildningen i de penningpolitiska sporsmålen under de nyss forflutna månaderna av fri myntfot i Sverige. Den mera offentliga diskussionen har hittills huvudsakligenbesorjts dels av nationalekonomerna av facket och dels av en del ekonomiskt intresserade privatman, vilka dock icke få betraktas som i hogre grad representative varken for politiskapartier eller for intressegrupper i samhållet. Vad galler politikerna år deras tystnad mycket forklarlig: regeringen vill uppenbarligen i gorligaste mån fritaga sig från direkt ansvar for penningpolitiken och overvåltra det helt och hållet på riksbanken,som ju i svensk konstitution nårmast ansvarar infor riksdagen; riksdagen har ej varit sammankallad och detta instrumentfor åsiktskonsolidering har dårfor ej varit i verksamhet; efter vad som år kant, har det vidare funnits avsevårda meningsskiftningarinom partierna, som man ej varit angelågen att blottlågga; slutligen har man uppenbarligen på alia hall kant sig osåker och desorienterad och velat se tiden an. Vad galler såvål de politiska partierna som representanterna for intressesorganisationernainom nåringslivet, ha dårtill de pågående avtalsforhandlingarnapå arbetsmarknaden varit en sårskild anledningtill forsiktighet. Den utgång dessa forhandlingar komma att få, maste nåmligen från de sårskilda gruppintressenas synpunktmotivera en olika instållning åven till det penningpolitiskaproblemet (medan det i en mera rationell planhushållning egentligen skulle vara tvårtom, att det penningpolitiska problemetintegrerades i det arbetsmarknadspolitiska, och nårmast ett visst avgorande i penningpolitiken finge motivera ståndpunktemai

temaiavtalsforhandlingarna). Från fackforeningsrorelsens synpunktmaste det t. ex. te sig så, att arbetarna, om de lyckas genomfora en prolongering av de gamla avtalen eller en uppgorelsemed blott obetydliga lonesånkningar, kunna vara bereddaatt godtaga en kanske avsevard stegring av grosshandelsprisoch en dårmed forbunden måttlig uppgång på ett par procentaven av levnadskostnader i syfte att den dårigenom ernådda konjunkturforbåttringen skall hålla nere arbetslosheten. Om fackforeningarnadåremot skulle tvingas gå med på ett par tiotal procents lonesankning i de nu uppsagda avtalen och darmed åven stå infor utsikten att snart nog få taga liknande lonenedsåttningaraven i de andra industrierna, blir det sannolikt tvartomett arbetarintresse att trycka prisen neråt for att icke arbetarklassenslevnadsstandard skall beskaras från båda hallen. (Hur intresselaget skulle gestalta sig i fall av omfattande striderpå arbetsmarknaden, vill jag inte gårna tanka mig in i).

Hela den penningpolitiska diskussion, som likval forts, har av naturliga skål varit ratt forvirrad och svåroverskådlig, bland annat emedan den sammanvåvts med nåringspolitiska och finanspolitiska meningsskiljaktigheter. Man kan emellertid få en viss uppdelning av åsikterna genom att skilja på en mera expansionistisk och en mera kontraktionistisk åsiktslinje, varemellan det naturligtvis finns alia grader.

Den kontraklionistiska riktningen var starkast och konsekventast håvdad just i borjan av den fria myntfotens regim; sedan dess har oavbrutet en viss retratt agt rum, både vad galler sjalva ståndpunkten och an mer vad galler argumenten. Guldmyntfotens overgivande halsades i dessa kretsar såsom en svar olycka. Man tog fasta på finansministerns ord i den redan citerade programdeklarationen, att „skilsmåssan från guldet" icke var avsedd att vara definitiv, och påyrkade en återgång till guldmyntfoten snarast mojligt; detta oavsett att en sådan politik forstods innebåra och forutsatta en kraftig prisnedskruvning.

En egendomlighet hos denna meningsriktning ar nu vidare, att, trots att man egentligen ar intresserad av valutakurserna i och for sig och t. o. m. år beredd att uppge prisbalansen inom landet for ernåendet av fasta våxelkurser med guldlånderna vid de gamla guldpariteterna, så ståller man sig ytterst fientlig mot alia „onaturliga" ingrepp i betalningsbalansen i syfte att bringa ned de speciellt från denna synpunkt abnormt hoga våxelkurserna.Man vill ej ens godtaga dylika ingrepp såsom rent tillfålliga åtgårder, ty man fruktar, att de latt skulle bli definitiva. Overhuvudtaget år denna meningsriktning forbunden med en

starkt manchesterliberal instållning till de ekonomiskt politiska problemen. Guldmyntfoten hor, alia dess fel till trots, till det internationella systemet, och ar ett ideal vart alia offer. Låt vara, att guldmyntfoten under stundom ter sig som en grym naturmakt; det ar likval sakrare att underkasta sig dess lagar an att ge sig till att plåstra med politiska „ingrepp". Hela meningsriktningen år vidare i allmånhet forbunden med en viss fatalistiskt mekanisk konjunkturuppfattning. Man bor underkasta sig depressionen; den år naturlig och fy Iler en funktion, nåmligenden att „rena" nåringslivet och rikta det rått igen. Om man soker undfly denna plikt kommer det surt efter; då mogmardet bara fram en ny kris, som sannolikt blir an vårre. En fri valuta antas innebåra en ståndig fara for prisinflation. En fri valuta år så svårtydd. Denna uppfattning står i en viss egendomlig motsats till den mycket starka tilltro till diskontotseffektivitet, som man maste ge uttryck åt for att overhuvudtagetkunna plådera for en penningpolitik med angivna syfte och genomford utan hjalp av några ingrepp i betalningsbalansen.

Denna meningsriktning har emellertid varit på retrått: numera finns i Sverige knappast några konsekventa forespråkare for en mera omedelbar återgång till guldmyntfoten vid den gamla pariteten. I stållet nojer man sig inom detta låger nu vanligen med att så mycket som mojligt motsåtta sig åtgårder, vilka skulle ha till verkan att stegra grosshandelsprisen, och soker motivera en mojligast återhållsan kreditpolitik.

Den mera expansionistiska meningsriktningen hålsade tvårtom guldmyntfotens overgivande såsom en lycka. Guldmyntfoten hade genom fortroendekrisen alldeles desorganiserats och var nu blott en tåckelse kring den katastrofala depressionen, vilken — framforallt med hånsyn till de dårav fororsakade forskjutningarna i de internationella efterfråge- och utbudskurvorna — skulle ha tvingat Sverige till ett fortsatt, oerhort prisfall, om vi inte kastats av guldmyntfoten. En återgång till guldmyntfoten vore f. n. ej blott oonsklig utan helt enkelt ogenomforbar, allrahelst riksbanken icke forfogar over anvåndbara valutareserver. Man skulle åtminstone bli tvungen till en sådan „kraftpolitik", att nåringslivet skulle slå stopp. 30^—40 procents sankning av våxelkurserna skulle alldeles ruinera i forstå hand lantbruket och exportnåringarna och dårefter de o'vriga.

Denna meningsriktning fortsåtter nu med att soka påvisa svårigheternaatt
åvågabringa de nedskruvningar av produktionskostnaderna,som

kostnaderna,somden motsatta meningsriktningen åven i sin uppmjukade form forutsatt mojliga, och som givetvis åro absolutnodvåndiga for det kontraktionistiska programmets genomforande.Till en borjan aro givetvis de fasta råntekostnaderna omojliga att nedbringa; såvida man icke vill ifrågasåtia antingenen lagstittningsvagen genomford skuldnedskrivning for att kompensera penningvårdestegringen eller en masslikvidation av foretagen, men båda alternativen skulle vara till ytterlighet destruktivafor det allmånna affårsfortroendet och for en lugn samhållsutveckling. Produktionskostnadsnedpressningen maste darfor uteslutande galla arbetslonerna och maste av samma skal ifråga om arbetslonerna bli desto avsevardare for att bringa naringslivet på fotter igen. Kollektivavtalen aro emellertid uppsagdaeller inom kort tid uppsågbara blott inom begransade omraden av arbetsmarknaden. Åven på dessa begransade omradenar det praktiskt omojligt att få ner arbetslonerna i sådan grad, att lonenedsåttningen blir av storre belydelse for foretagensrantabilitet ■^— såvida man icke vill taga risken for omfattandeoch långvariga arbetsstrider, vilka givetvis sårskilt undernuvarande penningpolitiska forhållanden skulle kunna ha odesdigra verkningar.

Denna mera, expansionistiska åsiktsriktning godkanner vidare ej den andra meningsriktningens mekanistiska konjunkturteori. Åven om man naturligtvis ej ar beredd att helt reducera konjunkturutvecklingen till orsaker på penning- och kreditpolitikens område, havder man, att vi genom denna politik likval ha medel i vår hand att modifiera konjunkturforloppet. Man bestrider, att naringslivet just nu skulle vara i behov av den „rening", som skulle ligga i omfattande likvidationer orsakade av en fortsatt och forstarkt kredit- och prisdeflation.

Det expansionistiska programmet går darfor ut på en sådan penningpolitik, som vid ungefar oforåndrade loner medger en så våsentligt forbåttrad rantabilitet for foretagen, att arbetslosheten kan hållas inom rimliga granser. Med hansyn till de sista två årens kraftiga deflation skulle detta forutsatta en viss uppgång av partiprisen, men, framforallt under forutsattning av en intelligent bostadspolitik, • skulle likval levnedskostnaderna av olika skål kunna hållas någorlunda oforåndrade.

Gentemot detta program genmåla kontraktionisterna, att i alia håndeiser en stegring av prisnivån år ytterligt riskabel; den kunde lått bli riksbanksledningen overmåktig och utlosa en ohåmmad prisinflation. Expansionisterna anse emellertid denna

fruktan overdriven och framhålla tvårtom, att en hårdare penningpolitiklått
kan åvågabringa ett sådant stillestånd inom produktionen,att
penningpolitiken brister sonder.

En langt allvarligare invåndning ar emellertid hånvisningarna till resultaten i fråga om vaxelkurser. Kontraktionisterna framhålla, att en mildare penningpolitik och något stigande pris rentav kunde fora till hogre vaxelkurser på utlandet, vilket på en annan våg kunde leda till ohammad inflation. Samtidigt håntyder man på att våxelkursstegringar hittills knappast på ett effektivt sått forbåttrat exportindustriernas råntabilitetslåge. Expansionisterna svara hårtill, dels att våxelkursstegringen faktiskt varit effektiv i sistnåmnda hånseende, fastan andra, samtidigt intråffande håndeiser, som våsentligen icke varit orsakade av Sveriges penningpolitik, likvål hållit ner exportprisen på deras exceptionellt låga nivå. Att de hoga våxelkurserna åro effektiva, kan man bast se genom att forestålla sig dem våsentligt lågre utan att andra forhållanden foråndrats. Emellertid forklara sig åven expansionisterna icke gårna vilja framkalla an hogre vaxelkurser. De frukta, att den svenska kronan, om den komme under det engelska pundet, skulle vara svårmanovrerbar med hansyn till den baissespekulation, som då kunde såtta in. De påpeka emellertid, att sambandet icke ar så direkt mellan prisnivå och vaxelkurser. I varsta fall ar man såkerligen inom detta låger ratt allmånt beredd att genom vissa importbegrånsningar forhindra den okade kopkraiten att ta sig uttryck i okad import.

Om expansionisterna således av angivna skål ej åro villiga att kopa låttnaden inom nåringslivet med ånnu hogre vaxelkurser, så reser sig emellertid den avgorande invåndningen, att i så fall de nåringar, som åro hårdast drabbade av depressionen, nåmligen exportindustrien och jordbruket, ej bli hjålpta. Hårpå ha expansionisterna blott tre ting att svara: dels att hemmamarknaden ej ar utan betydelse for dessa nåringar och att prisforhållandena inom hemmamarknaden likvål ha en viss sjålvståndighet gentemot exportmarknaden, vidare — vad galler exportindustrien -^— att redan en utvidgning av marknaden vid oforåndrade pris vore av betydelse, och slutligen, att storre livaktighet på andra omraden likvål skulle i någon mån kunna låtta arbetsloshetstrycket åven inom exportnåringarna. I alia håndeiser utgor denna invåndning icke ett skål for att hålla en kurs i penningpolitiken, som åsyftar en stegring av den svenska kronans varde våsentligt over det engelska pundet.

En fråga, som i denna diskussion spelat en viss roll, ar problemet om diskontots effektivitet. Att diskontot genom de korta kapitalrorelsernas frånvaro mist nåstan allt direkt inflytande på vaxelkurserna, ar numera allmånt erkånt. I fråga om diskontots effektivitet for den inre konjunktursituationen åro daremot meningarna något delade. Kontraktionisterna aro i allmanhet bojda att skatta dess effektivitet ratt hogt; expansionisterna tvårtom. En synpunkt, som narmast talar i den sistnåmnda riktningen men som knappast kommit till sin ratt, ar foljande. Om produktionskostnadema aro trogrorliga, leder ett hogt diskonto och overhuvudtaget en snav kreditpolitik narmast blott till produktionsinskrånkning och arbetsloshet. Då med hånsyn till rådande politiska forhållanden de arbetslosa likvål maste underhållas tamligen frikostigt, och då vidare foretagarklassen knappast inskrånker sin konsumtion mera våsentligt på grund av produktionsminskningen (men val sitt sparande), betyder detta, att den samlade kopkraften nedgår blott med ett mindre belopp. Minskningen av den kopkraft, som vander sig emot importvaror, blir då åven mindre. Samtidigt produceras mindre varor inom landet att svara till denna kopkraft, på grund varav prisen icke sjunka så våsentligt. Det kan alltså vara fråga om ratt indifferenta jåmviktslågen for kreditpolitiken. Det år inte såkert, att man vid en våsentligt låttare kreditpolitik och båttre konjunktur med fullståndigare sysselsåttning får en avsevårt hogre prisnivå och ett avsevårt storre tryck uppåt på vaxelkurserna.

Jag kan icke gå in på en nårmare redogorelse for denna penningpolitiska diskussion i Sverige under de sista fyra månaderna,som naturligtvis dessutom gållt „sparandets" roll, finanspolitiken (speciellt med hånsyn till det offentliga ioretagandetoch arbetslosheten), jordbrukets sårskilda svårigheter o. s. v. Blott ånnu en sak vill jag tillågga. Vill man bedoma den, blir sakert instållningen våsentligt olika, beroende på om man tanker sig den rådande internationella depressionen stå infor sin avslutning eller om man befarar en lang tids fortsåttningoch kanske forvårring. I forrå fallet synes kanske den kontraktionistiska uppfattningen eller en uppmjukning av den —• en halvdeflationism — mindre omotiverad. For en kortare tid kan det givetvis vara rimligt att underkasta sig vilka offer som helst for att bevara en båttre utgångsstållning infor den nya hogkonjunkturen. Hyser man daremot farhågor for en langvarigvårldsdepression råcker det knappast ens med en expansionistiskpenningpolitik.

sionistiskpenningpolitik.Forr eller senare kommer då huvudsynpunktenatt allmånt bliva den, hur vi i vart land tillfalligtvisskola kunna organisera upp vart nåringsliv på ett sådant satt, att vi kunna utnyttja våra produktionskrafter i maximal utstrackning och genom en viss avskarmning utåt bevara stabiliteti vart nåringsliv i hogsta mojliga grad, medan stormen sveper over vårlden.