1. Jordbrukets nutida nödläge är icke krisartat och företer internationellt delvis olikartade orsaker och symptom.

Kris — en term, som den moderna läkekonsten tagit i arv från de gamla grekerna — är i det medicinska språkbruket beteckningen för den avgörande vändningen till det bättre efter hög feber, t. ex. vid lunginflammation. Vid krisen sjunker hastigt den stegrade kroppstemperaturen hos. patienten, stundom under det normala. Tillståndet efter krisen, med föregående stark svettning och följande avmattning, inleder en visserligen ömtålig, men hoppfull rekonvalescenstid.

Högkonjunkturen under världskriget med dess i alla länder våldsamma prisstegring, försatte näringslivet i en feber, som utan tvivel framkallade yrsel i vida affärskretsar. Reaktionen inträdde efter fredsslutet, och med dess våldsamma prisfall, på jordbruksprodukter redan fr. o. m. försommaren 1920, hade denna reaktion utpräglad karaktär av kris i ordets rätta mening, uti vilken det också per analogiam vunnit hävd såsom beteckning för ett plötsligt konjunkturomslag i det allmänna språkbruket och i det nationalekonomiska fackspråket.

Internationell blev den uti den allmänna fredskrisen ingåendeagrarkrisen, trots alla nationella skillnader i jordbrukets omfattning i förhållande till respektive lands övriga näringar och i dess art, ock förvisso i hög grad och i största utsträckninggenom det våldsamma prisfallet fr. o. m. försommaren 1920, vilket närmast utgick från Förenta Staterna och, om än på olika tider och i olika grad, medförde prisfall på spannmål m. m. i spannmålsimporterande länder i Europa, bl. a. i Sverige. Under det första året efter Versaillesfreden stegrade, som bekant, varuhungerni Europa och de europeiska regeringarnas finanspolitik

och bankernas kreditpolitik ånyo de vid vapenstilleståndet i november1918 under några månader sjunkande priserna. Det definitiva omslaget inträffade först år 1920 med avbrottet i den nordamerikanska kreditgivningen till segrarmakterna och de förbundnanordamerikanska centralbankernas övergång till en restriktivkreditgivning med höga räntor även på den amerikanska lånemarknaden samt flera europeiska makters omedelbara tgärderför tillämpning av Briisselkonferensens ortodoxa rekommendationer rörande åtgärder till återställande av jämvikten mellan utgifter och inkomster i statsbudgeten, återgång til guldmyntfotoch ordnandet av de rnellanfolkliga krediterna samt hävandet av importförbud m. m.¹). Av dessa mångahanda deflationsåtgärderpåskyndades och förstärktes det allmänna prisfallet,vilket övergången från en reglerad kommissionshushållningmed höga minimipriser, exportlicenser o. s. v. till fri marknadi sig själv var ägnad att brådstörta, när utbudet från Förenta Staternas överflödsproduktion måste ske till ett utarmat Europa.

„Die Herabdriickung ihrer Kaufkraft — der Kaufkraft der Einfuhrländer — hat die grosse Krisis von 1920_—1924 hervorgerufen und lässt eine schwere Depression bis zur Gegenwart fortdauern"^). Denna slutsats av en omfattande utredning rörande jordbrukets läge vid mitten av 1920-talet i världens alla länder, utom de tropiska, äger alltjämt full giltighet. Dock bör man icke tala om depression, ett uttryck som leder tanken på konjunkturväxlingar, utan om ett ekonomiskt nödläge under en svår samhällsekonomisk brytningstid.

Det avgörande omslaget kring årsskiftet 1920^—1921 drabbadegivetvis även jordbruket, och detta desto hårdare i samma mån som jordbruket utgjorde en huvudnäring inom sitt land och dragits in i krigskonjunkturen, även utan dettas inträde i världskriget, genom livsmedelsexportens betydelse för de krigförandeoch möjligheterna att utnyttja den exceptionella efterfråganpå livsmedel till miljonarméerna. I så måtto kan man med fullt skäl tala även om en agrarkris såsom en viktig del av den allmänna fredskrisen i början av 1920-talet. Men det

---

1) International financial conference Brussels 1920, Proceedings of the conference Vol. I: Report.

2) M. Sering, Internationale Preisbewegung und Lage der Landwirtschaft in den aussertropischen Ländern 75 (1927). — Se även det nedan citerade arbetet av Strakosch. — Slutsatsen rubbas icke av den kritik, som eljest med skäl riktats mot Serings utredning, både i fråga om det statistiska materialet och dess utnyttjande, t. ex. av Kurt Ritter, Der Getreideverkehr der Welt vor und nach dem Kriege (1926).

ligger då vikt uppå, att man icke släpper det allmänna sambandetmed omslaget från krig till fred, och att man sålunda fasthållergrundbetydelsen i ordet kris: ett akut omslag från febril högkonjunktur, därvid brytningen gör sig märkbar i ett plötsligt fall i abnormt stegrade priser.

Verkningarna av en agrarkris framträda däruti, att jordbrukarne, även de som icke startat eller byggt ut sina företag under högkonjunkturen, göra förluster på driften efter prisfallet, vilka i talrika fall sätta dem ur stånd att fullgöra sina betalningsförbindelser eller erhålla kredit. Detta medför betalningsinställelser och därmed följande tvångsförsäljningar. Många jordbrukare få gå från gård och grund. Mycken jord kan därvid gå tillbaka i kultur eller t. o. m. råka i vanhävd. Men det stora flertalet jordbrukare fortsätta att plöja sin jord och så sin skörd i dåliga tider som i goda. Efter en tidigare exceptionell stegring i spannmålspriser och jordvärden utgör krisen en reaktion, Som närmast går ut över de under högkonjunkturen och särskilt under dess senare del nytillkomna brukarna och ägarna. Många jordbrukare föllo i de nordiska länderna och även i andra länder under krisen 1920^—1922 och åren närmast därefter offer för förluster, som de lidit icke i sin egenskap av jordbrukare, utan såsom innehavare av aktier, inköpta till kursvärden, som stegrats orimligt under högkonjunkturen, eller i rena kristidsföretag, som gingo överända efter freden. Dessa jordbrukares ruin berodde på spekulationer under krigsåren, som icke föllo inom spekulanternas yrke, även om de främjats av högkonjunkturen också inom jordbruket och i någon mån bidragit till jordbrukets svårigheter efter världsfreden. Däremot måste de jordbrukare, som i Sverige drabbades av deflationen 1920^—1923, emedan de inköpt fastigheter och kanske framför allt levande och döda inventarier under inflationsperioden, och jordbrukare i andra länder, som samtidigt eller senare delade deras öde, anses såsom förtjänta av all medkänsla. Åtminstone det stora flertalet bland dem hade gjort inköpen för att skaffa sig ett eget, ett större eller bättre jordbruk, och därvid hade de inte tänkt annat än att behålla och bruka den förvärvade egendomen i framtiden. Det är penningvärdet, som varit bedrägligt, och de, som burit det officiella ansvaret för penningpolitiken, ha ett visst ansvar även för de jordbrukare, som gjort sina penningaffärer i de under de sista krigsåren gällande penningvärdena.

Att fredskrisen i början av 1920-talet åttöljdes av verkningar,som
visa alla de yttre tecknen på, att den tillika innefattadeen

fattadeenagrarkris, framgår av den officiella statistiken från flera länder. Under det att försäljningarna av fast egendom pä landsbygden i följd av utmätning eller konkurs i den svenska officiella statistiken upptogos till ett saluvärde av 4 miljoner kronor årligen i medeltal för åren 1916^—1920 och endast till 4Va miljoner år 1921, stegrades beloppet till 16 miljoner kronorår 1922, 26Va miljoner kronor år 1923, 20 resp. 21 milj. kr. 1924 och 1925 samt 14 milj. kr. år 1926 och stannade därefter på omkring 12 milj. kr. för vart dera av åren 1927 och 1928, vilket torde få anses tämligen normalt.

När dylika symptom på en agrarkris försvunno i Sverige, framträdde de med ökad tydlighet i Tyskland. Under de sista förkrigsåren försåldes i Preussen (förkrigsarealen) 2000 — 2500 jordbruksfastigheter årligen exekutivt med en areal om 20,000 —25,000 hektar. Under krigsåren och inflationsåren efter freden, som medförde nedskrivning av skulder och skatter, upphörde auktionerna, och t. o. m. 1924^—-1925, efter penningstabiliseringen, undgingos de med upptagande av nya krediter. Så mycket talrikare ha de blivit under senare år.

Stegringen har sedermera fortgått1), fortfarande med övervikt
för storbruken, såsom det framgår av antals- och arealsiffror.

Em jämförelse endast mellan Sverige och Preussen på grundvalen av statistik över tvångsauktioner å jordbruksfastigheter visar, att „agrarkris en" på 1920-talet icke drabbat de båda länderna under samma år. En utvidgning av jämförelsen till andra länder på basis av sådan statistik skulle säkerligen visa andra skiljaktigheter med hänsyn ti! tiden för krisens höjdpunkt, sådan den framträder i jordbrukares fallissemang²). Därvid har, liksom i fråga om Sverige och Preussen, tidpunkten och sättet för penningstabiliseringen varit av avgörande betydelse.

Den anförda statistiken för Preussen räcker emellertid icke
som bevis för inträdet av en „agrarkris". Den relativt svagt
ökade skuldbördan, som i stigande grad motsvaras av produktionskrediter,och

---

1) H. Wilbrandt, Agrarkrise und Rationalisierung 5 (1930).

2) I nyss antörda arbete utnyttjas det statistiska materialet föi påvisande av olika krisområden inom Preussen o. s. v.

tionskrediter,ochökningen av sparmedlen i jordbrukskassor o. d. synes tvärtom antyda en viss förbättring i jordbrukets ekonomiefter 1923. Men denna har otvivelaktigt för det stora flertalet bondebruk vunnits genom en sparsamhet och arbetsamhet,på vilka det nutida ekonomiska läget alltjämt ställer anspråk, som tvinga bönderna till personliga uppoffringar för bevarandet av den egna torvan, vilka icke synas förenliga med sund jordbruks- och nationalekonomi. Det tyska jordbruket delar numera jordbrukets internationella nödläge, ehuru fredskrisenmildrades för detsamma av markfallet.

Det danska jordbruket nåddes av krisen med „den Tilstand, der satte ind i Slutningen af Aaret 1925"¹). Vid den tidpunkt, på vilken uttalandet trycktes, uphörde talet om „kris" i Danmark, men hörs nu åter vid årsskiftet 1930_—1931.

Den akuta agrarkrisen drabbade Förenta Staterna däremot något tidigare än Sverige, liksom den drabbade Danmark senare än Sverige²). Penningpolitikens inflytelser röjas i tidsskillnaderne=

Prisfall på jordbrukets produkter, nedgående arrenden och jordvärden, tvångsförsäljningarnas starka tilltagande i antal och andra dylika yttre tecken på försämrat ekonomiskt läge för jordbruket plär man i den nationalekonomiska litteraturen, med dess beklagliga oreda i terminologien, emellertid allmänt beteckna såsom indicier på en agrarkris, även om tillståndet icke yttrar sig såsom en akut reaktion efter en tillfällig högkonjunktur. Ett sådant missbruk av kristerminologien torde i hög grad vara ägnat att försvåra diagnosticeringen av tillstånd, under vilka jordbruket ekonomiskt lider, när orsakerna i all huvudsak äro att söka i andra företeelser och förhållanden inom det ekonomiska samhällslivet än dem, som taga sig uttryck i mera eller mindre våldsamma konjunkturväxlingar³).

Det är icke rekommendabelt att inlägga en helt annan betydelsei
ordet agrarkris än i ordet kris. Detta gör dock exempelvisSiegfried
von Strakosch4). Medan de vanliga kriserna i

---

1) Thomas Junker, Dansk Landbrug under Krisen, i Nationaløkonomisk Tidsskrift 1929, S. 89 K.

2) Yearbook of agriculture 1930, s. 1007.

3) En måttfull och övertygande framställning av, huru skörderesultaten alltjämt inverka konjunkturmässigt, återfinnes hos Vladimir P. Timoschenko, The role of agricultural fluctuations in the business cycle (Michigan business studies Vol. 11, N:o 9, June 1930).

4) Wesen und Bekämpfung der internationalen Agrarkrise, i Berichte über Landwirtschaft N. F. XIII: 3, S. 391. — Det här kritiserade missbruket finnes så att säga sanktionerat av J. Conrad i arlikeln „Agrarkrisis" i Hand- wörterbuch der Staatswissenschaften, Dritte Aufl. (1909), och det är allmänt gängse i litteraturen på alla språk, såsom titlarna på böcker, tidskriftsoch tidningsartiklar visa. Arthur Spiethoff definierar däremot i artikeln „Krisen" i Handwörterbuch, Vierte Auflage (1925), kris såsom „die Spänne Zeit, in der sich unter plötzlichen, heftigen Erscheinungen die Umwandlung eines krankhaften wirtschaftlichcn Zusiandes entscheidet". Denna riktiga definition, i enlighet med vilken också sammansättningen agrarkris bör förstås, upptages också såsom den „moderna" i det översiktliga arbete över kristeorier o. d., som intagits i serien „Deutsche Beiträge zur Wirtschaftsund Gesellschaftslehre, herausgegeben von Othmar Spann und Georg von Below", såsom Band 5 under titeln „Grundlagen einer universalistischen Kriseniehre", von Walter Heinrich (Jena. Fischer, 1928).

näringslivet inträda akut, oftast med utgångspunker i kreditväsendet,är en agrarkris, i den mening han vill tillägga ordet,tvärtom ett kroniskt, jordbrukets ekonomi till en början ofta omärkligt undergrävande tillstånd. Med detta våldförande av språket gör han „die lange Dauer" karaktäristisk för agrarkriserna.Andra tyska författare ha också infört ordet „Dauerkrisis".Utan skuld torde ett dylikt missbruk av kristerminogienicke vara till det förhållandet, som kommit även Strakosch att medge, att „der Landwirt mit dem Worte Ågrarkrise nicht gerade sparsam umzugehen pflegt".

Med inträdet fr. o. m. efteråret 1929 av ett förnyat starkt fall i den allmänna prisnivån, markerat av börskrisen i New- York, och med den under 1930 allt märkbarare depressionen inom näringslivet kan det måhända ifrågasättas, om icke förutsättningarnaånyo vore givna för att tala om en agrarkris såsomföljande på börskrisen och den industriella lågkonjunkturen1930. Detta torde emelletid böra bestridas, dels emedan jordbruket icke under åren 1927 och 1928 haft någon känningav högkonjunktur med starkt stegrade produktpriser och jordvärden, och dels emedan 1929 års kris icke medfört någon akut försämring av jordbrukets ekonomiska läge under skördeåret192 9_—1930, åtminstone icke uti Europa, utan tvärtom industrikrisen medfört vissa fördelar för jordbruket, bl. a. genom den styrka med vilken prisfallet drabbat konstgödningm. m. Inom den nordamerikanska kontinenten kan icke krisen fr. o. m. 1929 anses ha utgjort någon huvudorsak till det amerikanska och kanadensiska jordbrukets ännu fortvarandeoch t. o. m. skärpta ekonomiska svårigheter. I Europa torde dessutom 1930 kunna betecknas såsom ett gott skördeår. — Frankrike, vars centralbank uppgivit 28 miljarder francs guld i kassan och 58 miljarder francs sedlar i den allmänna rörelsen år 1929, men respektive 53 och 75 miljarderår 1930,

---

4) Wesen und Bekämpfung der internationalen Agrarkrise, i Berichte über Landwirtschaft N. F. XIII: 3, S. 391. — Det här kritiserade missbruket finnes så att säga sanktionerat av J. Conrad i arlikeln „Agrarkrisis" i Hand- wörterbuch der Staatswissenschaften, Dritte Aufl. (1909), och det är allmänt gängse i litteraturen på alla språk, såsom titlarna på böcker, tidskriftsoch tidningsartiklar visa. Arthur Spiethoff definierar däremot i artikeln „Krisen" i Handwörterbuch, Vierte Auflage (1925), kris såsom „die Spänne Zeit, in der sich unter plötzlichen, heftigen Erscheinungen die Umwandlung eines krankhaften wirtschaftlichcn Zusiandes entscheidet". Denna riktiga definition, i enlighet med vilken också sammansättningen agrarkris bör förstås, upptages också såsom den „moderna" i det översiktliga arbete över kristeorier o. d., som intagits i serien „Deutsche Beiträge zur Wirtschaftsund Gesellschaftslehre, herausgegeben von Othmar Spann und Georg von Below", såsom Band 5 under titeln „Grundlagen einer universalistischen Kriseniehre", von Walter Heinrich (Jena. Fischer, 1928).

genljuder av klagomål över stigande livsmedelspriser år 1930, men samtidigt klagas i detta land, där antalet arbetslösa i slutetav året officiellt uppgavs till föga över 10,000, över „la crise agricole"¹), till vilken dock den ökade världsproduktionen på vin och därmed följande prisfall är en huvudanledning.

Förräntningsprocenten för jordbruket i Sverige, vilken uträknas ur bokföringsresultat i lantbrukssälskapet för varje skördeår, hade stegrats till 6,6 för skördeåret 1918^—19, men sjönk till 0,2 för 1920—21 och 0,6 för 1921—22. Den har under senare år hållit sig kring 2,5 och synes komma at visa detta jämförelsetal även för 1929^—30. Beräkningarnas resultat visa, at den i fredskrisen ingående agrarkrisen varit övergående, men att jordbrukets läge sedan förblivit tryckt.

Det ständigt mera eller mindre tryckta ekonomiska läget inom jordbruket i skilda länder även under senare hälften av 1920-talet bör icke uppfattas såsom en kris eller ens som en agrarkris i vanlig mening. Ett dylikt missbruk i terminologien kan endast med ordets makt över tanken leda till oklarhet och möjligen förleda till den oriktiga föreställningen, att jordbrukets svårigheter i skillda länder äro övergående, och att de skola lättas av sig själva efter jämförelsesvis kort tid, liksom en på en verklig kris följande depression regelbundet följes av nytt uppsving och en ny högkonjunktur.

En sådan uppfattning av den rådande situationen i världen med hänsyn till jordbrukets nutida ekonomiska läge och dettas sannolika utveckling i framtiden vore säkerligen mycket ogrundad och felaktig.

„Den internationella agrarkrisen" är även i så måtto en föga lycklig beteckning för jordbrukets ekonomiska läge i skilda länder, som uttrycket lätteligen kan förleda till förbiseende av de viktiga nationella skiljaktigheterna mellan olika länders jordbruk.Inom de europeiska länderna äro skiljaktigheterna betydandemellan exempelvis Danmark med dess dominerande exportav jordbruksalster och Sverige med dess expansiva storindustrioch köpkraftiga inhemska marknad å ena sidan och å den andra exempelvis Lettland, Polen och Rumänien, i vilka länder jordbruket efter kriget revolutionerats från grunden i detta ords bokstavliga mening genom expropriationer och utstyckningartill beredande av framtida fördelar för breda lager inom den jordbrukande befolkningen. Den väldiga godsslaktningenoch

---

1) R. Courton et P. Fromont, Essai sur la crise agricole, i Revue d'économie politique 1930, n:o 4.

ningenochutstyckningen i småbruk draga i dessa länder ekonomiskakonsekvenser i många riktningar¹). De skandinaviska ländernas och flera andra europeiska länders historiskt nedärvdabondestånd och därmed följande besittningsförhållanden saknas i Förenta Staterna och Kanada, Argentina, Nya Zeelandoch Nya Syd-Wales, där spannmålsodling och boskapsskötselbedrivas för världsmarknaden. Inom dessa väldiga odlingsdistrikt synes en industrialiserad stordift framtvinga sammanläggningarav jord till större brukningsdelar än förr. Hela den nord- och sydamerikanska kontinenten bildar emellertid ett område på världsmarknaden, inom vilket skiljaktighererna äro mångahanda och växlande, liksom inom Brittiska imperiet med dess dominions, kolonier, mandatterritorier, protektorater och intressesfärer. Utom de amerikanska och brittiska delarna av världsmarknaden har man att räkna med Östern (Japan och Kina), där jordbruket är av särskild art och konsumtionen blott långsamt med inträngandet av europeisk kultur inriktas mera på vete och mindre på ris, samt med Sovjet-Ryssland, där jordbrukets kollektivisering pågår enligt femårsplanen 1928^— 1933, som numera förnyats för åren 1931 —1935.

Framför allt måste man ihågkomma de ekonomisk-geografiska skillnaderna mellan jordens länder, samt att samfärds- och handelsförhållandena visserligen delvis revolutionerats under och efter världskriget och att revolutioneringen alltjämt fortgår, men avstånden ingalunda förlorat betydelse och än mindre de regionala marknader, i vilka världsmarknaden är uppdelad-).

Ivrarna för det svenska jordbrukets omläggning efter danskt mönster med export av smör, fläsk och ägg huvudsakligen på England borde exempelvis ur dylika rent geografiska synpunkter beakta, att betesmarkerna i Sönderjylland grönska en månad tidigare än i Skåne-Halland, och att avståndet till den engelska marknaden också ger fördelar ät Danmark.

Geografiska förhållanden av vitt skild natur förekomma ju
också inom varje särskilt land:i). Och inom varje särskilt mindre
geografiskt område förekomma jordbruk av mycket olika storlekoch

---

1) United States Department of Agriculture fortsätter i Technical Bulletin en Agricultural Survey of Europe, som år av intresse såsom översikt, vid sidan av speciallitteraturen för enskilda länder.

2) C. I. Hoffer, Notwendigkeit der Wirtschaftsgeographie fiir den Landwirt und Agrarpoliliker (1929).

3) N. Wohlin, Det svenska jordbrukets inrikes avsättningsförhållanden (1914). ■-■ P. Hesse, Die deutschen Wirtschaftsgebiete in ihrer Bedeutung fur die landwirtscliaftliche Erzeugnung und Versorgung Deutschlands (1929).

lekochdriftsläggning samt jordbrukare i mycket olika ekonomiskavillkor.

2. Orsakerna till jordbrukets internationella nödläge.

Orsakerna till det svåra läget inom jordbruket, som inleddes med fredskrisen, visa sina verkningar, långt sedan de egentliga krisfenomenen försvunnit, den våldsamma nedgången i prisnivån inom deflationsländerna o. s. v.

Huvudorsaken är allom bekant: världskriget. Kriget 1914^— 1919 framtvang den omgripande omläggning inom hela världshuhållet från freds- til krigshushållning, från vilken en tervändo efter fredsslutet kommit till stånd med upphörandet av krigföringens extraordinära behov, men från vilken återgången till förkrigsläget i viktiga hänseenden synes utesluten för all framtid.

Industristaterna i Europa, vilkas importbehov av brödsäd före världskriget huvudsakligen tillgodosågs från Östeuropa med övermakt för Ryssland, fingo under kriget snart uteslutande lita till de transoceana länderna, främst till Förenta Staterna, Kanadaoch Argentina, där den ökade efterfrågan och de stegradepriserna medförde rask utvidgning av odlingsarealerna, medan dessa gingo tillbaka både i omfång och avkastning per hektar i vår krigshärjade värlsdel. Världsmarknadens exportöverskottav vete stegrades i miljoner bushels (1 bushel c:a Ys hektoliter) från genomsnittet för de fem åren närmast före världskrigettill ett genomsnitt för de fyra åren närmast efter världsfredeni proportionerna för Förenta Staterna från 105 till 290, Kanada 92 till 207, Argentina 90 till 126, medan Rysslands förkrigsexportav vete 162 miljoner bushels, helt försvann. År 1923 var importen av vete till Europa nära 30 pct. större än före världskriget,och brödförsörjningen inom Europa redan i stort sett återförd på förkrigsnivån¹). En stegrad import blev givetvis mindre behövligmed återställandet av odlingen i Väst- och Mellan-Europa, där återställelsen också måste finnas alltför viktig för att icke allt skulle göras för att påskynda den. Export- och saluöverskottenha under dessa förhållanden allt mera kommit att trycka spannmålsmarknaden, vars sanering därföre också blivit ett kardinalproblem.Dess svårlöslighet utgör en huvudorsak till världsbetrycketinom jordbruket, så mycket mera som pristrycket på spannmål kännbart påverkar prisläget på fodermedel och

---

1) Se utförligare hos Kurt Ritter, a. a., s. 32 o. flerst.

därmed överför pristrycket på de animaliska jordbruksprodukterna,om
vilkas tillsvidare mera lönande produktion och export
konkurrensen hastigt skärpts.

Mindre hastigt än Europa efter världskriget lyckats återställa sin vegetabiliska och animaliska produktion, ha dess industristater förmått återvinna sina utomeuropeiska marknader. Krigets långvarighet tvang utomeuropeiska länder att utveckla egna industrier, medan de europeiska voro förvandlade till krigsindustrier, och att lita till Förenta Staterna, som uppdrevo sin industriella export, bl. a. på Syd-Amerika. Med all makt utvecklas industrien numera även i Sovjet-Ryssland.

En återgång till förkrigsläget är i dessa hänseenden otänkbar, vilket faktum icke bör lämnas ur räkningen vid bedömandet av jordbrukets världsekonomiska läge. Rubbningarna på den industriella världsmarknaden försvåras för övrigt genom verkningarna av en andra orsak till jordbrukets nödläge, som här nedenföre skall beröras. Den ekonomiska utvecklingens logik synes dessutom inom väsentliga gebit av jordklotet med nödvändighet föra bort från förkrigstidens uppdelning på agraroch industristater, såsom det ådagalägges bl. a. genom industrialiseringsarbetet i Sovjet-Ryssland.

Versaillesfreden och de med densamma i förbindelse genomförda fredssluten utgöra den andra kvarstående orsaken till jordbrukets nödläge. Fredsfördragen skapade ju 11,000 kilometer nya tullgränser inom Europa och gjorde en rad nya nationalstater ivriga att även ekonomiskt bli självförsörjande på egen mark. Detta kan man förstå, och man kan också förstå, att dessa ungdomar bland de suveräna staterna under nationella ledare måste komma att göra sig skyldiga till missgrepp och överdrifter i sin nationalistiska hänförelse, icke minst mot grannstaterna. Detta allt hör emellertid till konsekvenserna av fredsslut, vid vilka politiken i alltför hög grad lät sig ledas av de förflutna årens och årtiondenas känslostämningar, sympatier och antipatier, med begagnande av det genom segrarna och nederlagen skapade tillfälliga maktläget, men tog alltför ringa hänsyn till den ekonomiska geografien och dess betydelse för världsekonomien och framtiden. — Den ekonomiska desorganisation, som gränsförskjutningarna mellan gamla och nya stater måste medföra, är en väsentligt bidragande orsak til jordbrukets nödläge icke blott i Europa, utan även i länder, vilka värlsdelen erbjöd den förnämsta marknaden för exportöverskotten av jordbruksprodukter, Förenta Staterna och Kanada m. fl.

Den ekonomiska desorganisationen har i sin ordning medförten

förtenprotektionistisk renässans, mot vilken skäligen platoniska varningar influtit redan i Versaillesfördraget. —■ Intet är vanligare,än att detta sammanhang vändes bakfram, så at tullkrigetmed dess urartningar göres till en primär orsak till den ekonomiska desorganisationen i stället för att räknas till en av dess verkningar, givetvis med återverkningar till accentuering av desorganisationens följder. Ingenting kan dock vara ofruktbarareän att predika frihandel som ett internationellt universalmedelinom ett europeiskt statssystem i dess utformning på 1920-talet och för ett världshushåll, helt annorlunda organiserat än det, för vars uppblomstring Richard Cobden gav en tidsenligoch på sin tid framtidsduglig lösen på 1840-talet. På den tiden hade teknikens utveckling ännu icke möjliggjort eller ens gett aningar om en nationell och internationell koncernbildning,sådan som den numera inom viktiga gebit av råvaruanskaffningoch industriell förädling, handel och transport dominerande, och de internationella krediterna hade icke samma genomgripande betydelse inom näringslivet, som de fått i storbankernastid, då centralbankerna med deras sedelmonopol i själva verket långt intimare och mäktigare än förr samverka med de statsfinansiella ledningarna, vilkas nationella och internationellauppgifter utvidgats långt utöver, vad som skulle varit förenligt med gammalliberala principer.

De skillda ländernas nationella jordbrukspolitik låter icke längre sina gränser dikteras av non-interfere-maximen för statens förhåliande till enskild företagarverksamhet inom näringslivet. Jordbrukets fördelning på storbruk och småbruk, inriktning på växtproduktion eller animalieproduktiou, på inhemsk marknad eller export o. s. v. beror i hög grad av statsåtgärderna i skillda länder.

Under världskriget var ju statsregin t. o. m. i neutrala länder mycket långt genomförd med kommissioner, maximi- och minimipriser, leveransplikt o. s. v. Under fredskrisen fortsattes regin delvis, särskilt i de förut krigförande länderna och framför allt i de nyupprättade nationalstaterna, inom vilka omfattande jordreformer upptogos¹).

Det är mot denna bakgrund, som den i Europa florerande högprotektionismen bör ses. Den kan visserligen närmast ledas tillbaka till åren för fredskrisen, men har, som bekant, långt äldre historiska anor och har alltid i första hand motiverats med faror för grannlandskonkurrens, även om den fr. o. m.

---

1) Arthur Wauters, La reforme agraire en Europe (1928).

fredskrisen i hög grad, evad det gäller jordbruksskydd, vänt
udden mot Förenta Staterna1).

Tullförhöjningarna i de spannmålsimporterande länderna och det i några av dem införda inmalningstvånget till säkrande av den inhemska skördens företräde på marknaden, t. o. m. förbundetmed minimipriser såsom i Sverige²), ha successivt allt mera försvårat avsättningen av exportöverskotten från de transoceana exportländerna³). Lagerbehållningen av vete från föregående års skörd vid tiden för tröskning och saluföring av det löpande årets skörd („the carry-over") har vuxit år från år och tryckt priserna, tills ett sammanbrott på vetemarknaden inträffadei okt.^—nov. 1930. Sovjet-Ryssland började nämligen efter 1930 års skörd vecka efter vecka saluföra lika mycket vete på den engelska marknaden, som det gjort före världskrige t¹¹), ingalunda fullgott vete, men till underpris som säkerligenicke täckt rimligt beräknade ryska odlings- och transportkostnader.När ryssarna sålde till underpris på den engelska marknaden — detta lilla örike med dess 45 miljoner inbyggare,som,

---

1) Ten years of world cooperation, by The Secretariat of the Leagne of Nations, 1930, s. 201.

2) Se Tillägg! — vid uppsatsens slut,

3) »The world's visible supply" av vete den I augusti fluktuerade beräkningsvis under de tio åren 1919^—1928 på följande sätt: År Totalt utbud i miljoner bushels 1919 146,5 1920 143.6 1921 134,2 1922 120,7 1923 138,9 1924 162,2 1925 130,9 1926 139,5 1927 168,3 1928 218,0 På den engelska spannmålsmarknaden i Liverpool utbjudes australiskt vete fr. o. m. mars under fyra eller fem månader, argentinskt vete fr. o. m. februari eller mars till nästa skörd („generally plentiful throughout the rest of the year"), manitobavete fr. o. m. oktober till fram i januari (sedan friare tillgängligt först när hamnarna åter blivit isfria), amerikanskt vintervete fr. o. m. september ti!! fram i december (med tillfälliga utbud andra tider av året), amerikanskt vårvete „is only in intermittent supply and very little is tendered on contracts". Broomhall's Corn trade yearbook 1929 (published april 1929), s. 67 and s. VII; senare upplaga har tyvärr icke varit tillgänglig.

4) The Economist 1930, okt.^—nov. — Se även Russian-Supplement, November 1, 1920.

gare,som,evad det gäller svensk jordbruksexport, nästan ensamtger verklig mening åt det så missbrukade och vilseledandeuttrycket „världsmarknaden" — omöjliggjordes avsättningenfrån Förenta Staterna, där riksåtgärderna för stödjande av spannmålsmarknaden genom Federal Farm Board hollo prisernai överkant. Den kanadensiska vetepoolen måste sluta att omhändertaga veteexporten på Europa, och ett katastrofalt prisfallnedbrakte priset till farmarne, som i november 1929 beräknatsefter 109 cents per bushel, till 44 cents i november 1930. Australien påskyndade vid sistnämnda tid sina utbud för att förekomma Argentina, vars skörd föres i marknaden på nyåret. Världsmarknadspriset, som beror av världsskörden samt av exportöverskottet från många länder och importbehovet från andra, och som graviterar mot tyngdpunkten i England, förloradeall fasthet, liksom priset på varje marknad, där flera säljare gripas av fruktan för att inte bli av med sin vara till något pris och därföre ta, vad de kunna få, d. v. s. ta förlusten,om än så svår, i hopp at kunna reparera den i framtiden.

Sverige blev tämligen oberört av denna katastrof på vetemarknaden.
En marknadskatastrof var nämligen det inträffade,
icke en „agrarkris".

Enär den argentinska skörden utfallit sämre, än väntat, kan
viss återhämtning i priserna förutses, men exportöverskott och
lagerbehållningar komma alltjämt att trycka marknaden1).

Debakeln nå spannmålsmarknaden torde kunna betraktas såsom €tt slags sluteffekt av de orsaker till jordbrukets nödläge, som i det föregående hänförts till världskriget med dess omvälvningar inom produktion och utbud. Den kommer sannolikt att stärka protektionismen.

The Manchester Guardian Weekly 1931, Febr. 6, bebådar framläggandet under innevarande parlamentssession av en „Wheat Quota Bill", d. v. s. ett förslag att reglera den engelska veteimportengenom fastställande av maximital för importen från olika exportländer, utgörande fixa procenttal av det statistiskt beräknade totala importbehovet, därvid antagligen viss preferensi enlighet med imperiepolitiska principer ges Kanada såsomengelsk dominion o. s. v. — Lantbruksattachén vid svenska beskickningen i London har uttalat farhågor för att en sålunda inledd kvotapolitik, till vilken första steget ju dock ännu icke tagits och blir beroende av möjligheten att för ett sådant vinna

---

1) The London Grain, Seed and Oil Reporter, Dec. 1930, s. 871.

majoritet i underhuset, i sinom tid kunde följas av en kvotaregiering även för andra importartiklar, bl. a. smör. En kontingeringav veteinförseln till England gynnar Kanada långt framför Australien, som redan förbättrat sin avsättning på Ost- Asien, och Australien skulle därföre kunna tänkas fordra kompensation av moderlandet genom preferens för animalier.

Tyske jordbruksministern Schiele höll den 28 januari 1931 ett stort programtal i Tyska riksdagens ekonomiutskott. Det innehöll hans „Gesamtplan" till inskränkning av råg-, havreoch sockerbetsarealen med V/2 miljon hektar för att utvidga vetearealen och animalieproduktionen. Effektiv kan planen enligt hans mening bli endast genom energisk tullpolitik, med övergivande av handelsavtal med klausuler om mest gynnad nation. Hur internationellt betänklig en dylik framtidspolitik än måste finnas, är den hotande, så mycket mera som den nationalsocialistiska oppositionen tydligen finner regerinspolitiken alltför moderat. Inom den nu sittande tyska regeringen resas starka invändningar mot Schieles plan, bl. a. av hänsyn till Danmark, Sverige, Norge, Holland och Belgien.

Motivet för en partiell omläggning av det tyska jordbruket i syfte att ernå större självförsörjning, särskilt i fråga om brödsäd och animalier, är den årliga tyska nettoimporten av jordbruksprodukter och jordbruksförnödenheter, vilken beräknas till 5 miljarder mark. Nödtvånget att nedbringa den ser man i skådeståndsbetalningarna.

Youngplanen förbinder Tyskland att fr. o. m. den 1 april 1930 t, o. m. den 31 mars 1966, alltså 37 år framåt, ärligen betala i krigsskadestånd genomsnittligen 2.050,6 miljoner riksmark och därefter under 19 år till år 1985 mellan 1.600 och 1.700 miljoner samt under därpå följande tre år t. o. m. år 1988 årligen 900 miljoner riksmark. Därtill kommer f. n. ett årligt minus om 735 miljoner riksmark för räntor och amorteringar på enskilda tyska utlandsskulder. — Att öka det tyska exportöverskottet för att få utländska betalningsmedel till att gälda dessa enorma belopp går inte lätt¹-), så mycket mindre som varken Frankrike, England eller Förenta Staterna önska mottaga en ökad import av tyska industrivaror, vilka göras allt bättre och billigare genom tekniska framsteg och „Preis-Abbau", d. v. s. nedsättning av priser och arbetslöner. Denna tyska politik berör även jordbruket²) liksom den berör världsmarknaden.

---

1) Karl Weber, Die Einwirkungen der Reparationen auf die Weltwirtschaft (1931).

2) Georg Solmssen, Youngplan und Agrarpolitik (1929).

Krigsskadestånden och krigsskulderna få därför anses som den tredje och för framtiden icke minst viktiga stora orsaken till jordbrukets nödläge, som världskriget grundlagt, fredssluten försvårat och de internationella skuldbetalningarna äro ägnade att förlänga genom det ekonomiska lågtryck, de vidmakthålla i Centraleuropa, och de svåra störningar de måste åstadkomma i hela den världsekonomiska atmosfären.

För den civila och militära organisationen ha de nya nationalstaterna dessutom att bestrida exceptionella kostnader, liksom för inrikes reformer, bl. a. jordreformerna och genom dem påkallade statsunderstöd och långfristiga krediter till byggnader, inventarier m. m.

3. Om möjligheterna för lättnader i jordbrukets tryckta läge.

Samhällsekonomiska strukturförändringar, icke konjunkturförhålianden
äro i all huvudsak att betrakta såsom de väsentliga
orsakerna til jordbrukets nutida nödläge i skiilda länder.

Även i dessa brytningstider torde dock såsom främsta medlet för främjandet av en framtida förbättring i jordbrukets ekonomiska läge erbjuda sig det, som hejdar nedgången i den allmänna prisnivån och möjligast stabiliserar penningens köpkraft. Generalindices för partipriser utgjorde vid utgången av

Till att stoppa ett allmänt prisfall känner den nationalekonomiska vetenskapen intet effektivare medel än räntesänkning — och det är framför allt Knut Wicksell, som gjort medlet förstått. — Sedan prisfallet kommit i gång, verkar det medlet visserligen ej ögonblickligt, emedan fruktan för prisfallets fortgång avhåller folk från att köpa. När lagren slutligen måste anlitas, stiga dock åter beställningarna, och den billiga krediten stimulerar köplust och rationaliserad produktion samt åstadkommer något uppsving. På den punkten befinna vi oss väl redan, men återhämtningen blir sannolikt fördröjd med avbrott och långsam, tills en förtröstan om bättre tider småningom vunnit utbredning.

Detta enkla schema skall här icke vidare detaljeras.

Däremot kan man icke underlåta att beklaga, att tilltron till
diskontopolitikens verksamhet märkbart försvagats både bland
finanslivets praktiker och dess teoretiker.

Konjunkturväxlingarna, vilkas allmänna psykologiska verkningar äro så utbredda och starka, kunna visserligen inte väntas lämna den ekonomiska vetenskapens män oberörda, men ej ens den psykologiska chock, som börskrisen 1929 och det våldsamma konjunkturomslaget därefter berett samtiden, borde få beröra de vetenskapligt skolade nationalekonomernas nerver så djupt, att de skaka tilltron till så pass säkra förnuftsgrunder som dem, vilka utgöra det pris- och penningteoretiska grundstoffet och tillika underlaget för kunskapen otn medlet att rimligen stabilisera den allmänna prisnivån.

I en blick på de allmänna indextal för partipriser, levnadskostnader m. m., som numera publiceras lör så många länder, kan man fånga grunderna till den optimism, som kring 1920talets mitt föranledde så många av finanslivets teoretiker och praktiker att enas om, att problemet att stabilisera den allmänna prisnivån och penningens köpkraft efter världskrigets inflationer och deflationerna efter världsfreden funnit sin lösning inom trånga gränser för de länder, som återgått til guldmyntfot i en eller annan form med eller utan reducering av myntenhetens guldvärde, t. ex. kring genomsnittstalen 160^—140 i förhållande till jämförelsetalet 100 för år 1913. — De allierade makternas skuldavtal och Youngplanen sakna ju också motsvarigheter till den bestämmelse i Dawesplanen, som medgav korrigering av det tyska skadeståndets belopp vid varje förändring om 10%> i guldets köpkraft.

Indexkurvornas starka böjning nedåt efter den amerikanska börskrisen 1829 synes ha förbytt den ogrundade optimismen i en lika överdriven pessimism, som resulterat i tvivel på och allmän villrådighet om principerna för en rationell penningpolitik, ja t. o. m. överdriven misstro till måtten på förändringarna i penningens köpkraft, de med så mycket arbete stadkomna ¹).

Ingen praktisk lösning av ploblemet att månad efter månad,
kvartal efter kvartal o. s. v. med ledning av indexkedjor hålla
den allmänna prisnivån och penningens köpkraft möjligast stabilkan

---

1) Till diskussionen av dem se numera bl. a. de första partierna hos J. M. Keynes, A treatise on money (1930). — Av större intresse synas mig Haberler (1924) och Flaskämper (1928). — Se även Paul Borgedal, Jordbruksproduktionens prisindeks och kjöbekraft, i Nordisk jordbruksforskning 1930, h. 5, s. 355 fi.

bilkanemellertid någonsin bli hållbar, om den icke bygges på rationella teoretiska grunder, så långt dessa kunna finnas bärkraftiga. Insikten därom borde varit ägnad att reducera både optimismen vid mitten och pessimismen vid slutet av 1820talet.

Otvivelaktigt räcka nutida insikter i sambandet mellan penningräntan och vad Wicksell kallade den naturliga kapitalräntan till för att med ledning av nutidens låt vara bristfälliga indexmaterial effektivt inrikta bankpolitiken på en (relativ) stabilisering av penningens köpkraft. Det är därföre beklagligt, att strävandet för detta mål, vars möjliga uppnående, om också med ofullkomlighet, skulle innebära mycket gott, paralyseras av oklara idéer om en stabilisering av penningens köpkraft i omvänd proportion till framstegen i „allmän" produktivitet, om bankkreditens skaparkraft i annan mening än som hjälpmedel att bättre inrikta och kombinera de reella resurserna i arbetskraft, jord och kapital o. s. v., varigenom ett dunkelt och tillsvidare ouppnåbart teoretiskt och praktiskt bättre blir fiende till det realiserbara goda.

Strävandet att med ofullkomliga insikter och medel förbättra det allmänna ekonomiska läget genom möjligaste stabilisering av prisnivån medelst en därpå konsekvent inriktad penningochkreditpolitik måste under den närmaste framtiden, huru energiskt det än drives med hopp om endast ofullkomlig framgång,förbli förenat med så många praktiska svårigheter att all teoretisk och praktisk energi allt för väl behöver koncentreras kring detsamma. — Den särskilda delegation, vilken av NationernasFörbunds finanskommitté fått i uppdrag att studera guldfrågan, har avgivit en första rapport, som dock endast gäller guldproduktionens möjliga minskning under de närmaste tio åren¹), men icke förhållningsreglerna för de särskilda staternasguldpolitik, vilka givetvis måste utformas även med tanke på en eventuell ökning av guldproduktionen, t. ex. efter nu oförutsedda upptäckter och bearbetningar av nya guldfyndigheter.Sådana förhållningsregler kunna emellertid icke väntas följa förrän successivt med växande förståelse och god vilja, även om de bliva fastställda med enighet och auktoritet. En

---

1) För år 1930 beräknas världsproduktionen av guld till 85,5 miljoner pund (1 uns fint guld — 84 skilling 11 Va pence), av vilka 45,6 miljoner från Transvaal och 16,3 från övriga delar av det engelska imperiet (mot resp. 90,5 — 35,7 — 20,8 för år 1914). Från produktionsorterna i Sydafrika beräknas endast 41 3/o av det sist gångna årets guldutvinning påräknelig under år 1940, enligt årsuppgifterna från Samuel Montague & Co.

omfördelning av världens nutida guldförråd mellan länderna torde därför finnas nödvändig. En fortgående expansion av näringslivet i olika delar av världen kommer, även om den icke blir förenad med språngvisa framsteg inom produktion och transport i den grad, som fallet hittills varit under och efter världskriget, att öka guldbehovet med nu gängse guldmyntfotsystem,och än mera om systemet skulle återföras till automatismen före kriget, en utveckling som måhända kan synas mindre sannolik än en inställelse av den fria guldpräglingen,något slags världsmonopol inom guldproduktionen och slutligen övergång till fri myntfot efter överenskommelse mellande ledande kulturländerna.

Förhållandena göra det emellertid icke sannolikt, att prisnivåns stabilisering skall kunua garanteras för 1930-talet. För de första åren av årtiondet leda förhoppningarna till osäkra spådomar om en snart förestående uppgång. Konsekvenserna av det ekonomiska trycket på Centraleuropa och den tyska politik, som strävar mot „Preis-Abbau" äro dock svårberäkneliga, liksom överhuvud av produktions-, marknads- och de internationella kreditrelationernas utveckling till mindre labil jämvikt. Beständigheten och det slutliga beståendet av en högre allmän prisnivå än förkrigstidens kunna betvivlas, men en lägre prisnivå än den för 1930 genomsnittliga kunde göras omöjlig.

Jordpriserna, vilkas fall i proportion till den allmänna prisnivån, skulle innebära ett försvårande av jordbrukets nuvarande ekonomiska läge, stödjas av låga räntesatser och en växande kapitalrikedom i samband med avtagande folkökning i kulturländerna. På det hela taget torde en allvarlig nedgång i jordpriserna efter 1931 knappast böra befaras för exempelvis Sverige, om prisnivån stabiliseras kring 120 i förhållande till 100 för år 1913.

En tid av låga räntor bör tillgodose jordbruket med förbilligadkredit, i den måu sådan kan bli lönande använd, ty eljest verkar ju ökad kredit stjälpande och icke hjälpande. — Förbilligandetav krediten genom offentligt understöd i en eller annan form har redan försökts i flera länder²). Organiserandet

---

1) Ökningen i guldinnehav 1930 för U. S. A. och Frankrike motsvarar 2 års totala guldproduktion.

2) I Sverige bl. a. indirekt genom statsingripanden till stöd åt Jordbrukarbanken för avskrivning av fordringar hos samorganisationer bland jordbrukarna, företrädesvis inköps- och försäljningsföreningar anslutna till riksförbundet. Dylik kredithjälp genom tillskott för täckande av redan gjorda förluster till upprätthållande av organisationernas fortsatta verksamhet och utveckling har dikterats av tillfälligt nödtvång.

av permanent tillgång till billigare driftskredit möter praktiska svårigheter och principiella betänkligheter av nationalekonomisktlätt insedda skäl, utom för så vitt det kan ske genom inrättningar för jordbrukets driftskredit, vilka genom enkla verksamhetsformeroch avlägsnandet av vissa riskmoment bli i stånd att verkställa kreditförmedlingen billigare än de vanliga privatbankernamed deras växelkrediter, vilka icke äro anpassade för den längre omslagstiden vid jordbruksdrift¹). —Ur dylika synpunkterkan man för Sveriges del beklaga hypoteksinrättningarnasföga moderna arbetssätt och framför allt sparbankernas avhållsamhet från verkliga försök att realisera en sedan 1920taletsbörjan planerad och med långa mellanrum tämligen ointresseratdiskuterad samverkan med jordbrukskassor.

De relativa priserna på jordbrukets produkter ha visat en diskrepans med priserna på jordbrukets förnödenheter under 1920-talet²), vilken vid relativ stabilisering av den allmänna prisnivån på 1930-talet måste motverkas med tjänliga medel, om lättnader i jordbrukets betryck icke skola sökas fruktlöst. Jordbrukarne, som i stort sett — och bortsett från fall, då avstånd och transportkostnader begränsa marknaden — sälja under trycket av en allsidigt fri konkurrens och tvånget att avyttra produkterna, så snart de blivit salufärdiga, finna sig på inhemska marknader och på världsmarknaden såsom producentgruppställda gentemot en långt starkare organiserad producentgruppur den moderna storindustrien, vilken inom skillda branscher (jordbruksredskap, maskiner, konstgödning m. m.) är i stånd att monopolistiskt påverka prisbildningen till sin förmån,särskilt genom minskande återhåll och fördröjning av prisreduktioner i tider av starkt sjunkande prisnivå. I alla länder har man observerat en sådan „Preisschere" mellan prisernapå jordbrukets produkter och priserna på dess förnödenheter.Under 1920-talet har den varit en viktig orsak till jordbruketsringa bärighet och till en tilltagande skuldsättning³).

---

1) Virgil P. Lee, Principles of agricultural credit (1930).

2) Georg Gothein, Die klaffende Preisschere als Ursache der Weltwirtschaftskrise (1930), utnyttjar ämnet agitatoriskt i en småskrift för lantmän, vars titel är signifikativ.

3) I en skrift om „Die Notlage der Landwirtschaif, utgiven från Deutsche agrarische Druckerei in Prag av Geschäftsstelle der deutschen Landund Forstwirtschaft (1929) heter det (s. 4): „Das Missverhältniss zwischen den Preisen der landwirtschaftlichen und jenen der nicht landwirtschaftlichen Erzeugnisse hat eine Wiederverschuldung der Landwirtschaft in einem bedrohlichen Ausmass herbeigeffihrt".

Däremot har det icke allmänt eller tillräckligt beaktats, att en dylik prisdiskrepans har en tendens att förstärka sig av sig själv, när den en gång uppstått. Diskrepansen betyder ju, att jordbrukarna med den del av årsavkastningen ur jordbruksföretagen,för vilken penninginkomsten måste användas till inköp av industri- (och köpmans-) varor, göra ett mycket ofördelaktigtbyte, i det att de få avyttra jämförelsevis mera av sina egna produkter för att få de behövliga förnödenheterna, ju större diskrepansen är. Situationen driver jordbrukarna att ytterligareöka utbudet av sina egna produkter för att få tillräckligtpengar att köpa förnödenheterna. Jordbrukarnas inbördeskonkurrens skarpes, så mycket mera som någras ruin ofta gör det möjligt för andra att övertaga jordbruksfastigheterpå billigare villkor och därefter fortsätta konkurrensen med större styrka.

Icke samorganiserade jordbrukare sälja ju också sina produkter tili partiprisnoteringar, med avräkning från locopriset per gård av kostnaderna för fraktning till avsättningsorten, vare sig denna utföres av producenten själv eller av uppköpare, men vid inköpen få jordbrukarna som regel räkna med minutprisnoteringar, till vilka komma kostnader för hemtransporten till gården¹), Vid fallande allmän prisnivå inträder alltid en tendens til vidgning av marginalen mellan minuthandelspriserna och partihandelspriserna, icke endast därföre att prisregleringen vid de förra vanligen fördröjes, utan också därför att marginalen av minuthandlaren ofta räknas i visst antal örens tillägg till gällande partipris, och om detta antal icke reduceras med nedgången i prisnivån, blir minuthandlartilläggets procent på minutpriset högre.

En stabilisering av prisnivån är i och för sig ägnad att delvis motverka olägenheterna av berörda prisdiskrepanser för jordbrukarna och bildar en viktig förutsättning för framgång i strävandena att minska nackdelarna.

---

1) Jämförelser mellan priser på jordbruksprodukter, som betalas jordbrukaren på hans gård, och priser på jordbruksförnödenheter till partiprisnoteringar, efter vilka jämförelser prisdiskrepansen vanligen beräknas, bli föga verklighetstrogna. Sedan ett par år har emellertid Division of statistical and historical research of the United States Bureau of agricultural economics utarbetat en index för minutpriser, som faktiskt betalas av farmare. Se A. B. Gerning, The recent trend in the purchasing power of farm products, i samlingsverket „Farm relief", utgivet såsom Vol. CXLII, Number 231, March 1929, av The annals of the American Academy of political and social science. — Studier av priser och avsättningsförhållanden ingå såsom vanliga bidrag i The journal of farm economics.

Organiserandet av jordbrukarna för ordnandet av försäljningar och inköp utgör emellertid rätta utvägen att i dessa viktiga hänseenden förbättra jordbrukets ekonomiska läge. Förenta Staternas statliga och enskilda organisationer och institutioner torde, åtminstone utom Danmark, ha gått i spetsen för modern rationalisering av „the marketing of farm products"¹). Resultaten av moderniseringsförsöken ha tilldragit sig mycken uppmärksamhet i andra länder, kanske framför allt i Tyskland, där exempelvis lantbrukshögskolan i Berlin också inrättat en avdelning för „Marktforschung""). Kommer i Sverige äntligen en lantbrukshögskola till stånd vid sidan av eller med utbyggnad av ettdera av de två lantbruksinstituten å Alnarp och Ultuna, vore intet tidsenligare, än att däri inrymdes en avdelning för marknadsforskning till att följa tendenserna på den inhemska och på utlandsmarknaden samt till att i enlighet med dem vägleda produktionen, inom vilken enskilda, halvoffentliga och offentliga institutioner med olika uppgifter utöva mycken förtjänstfull verksamhet för förbättrandet av jordbrukets avsättnings- och inköpsförhåiianden genom organisation, noteringsväsen m. m., utan att äga en officiell central med allsidigt och speciellt utbildade tjänstemän för alla de uppgifter, som falla inom området för „landwirtschaftliche Marktforschung".

Dessa uppgifter, som stå i intimt samband med standardiseringssträvanden och kvalitetsförbättringar av jordbrukets produkter samt därigenom med jordbrukets driitsekonomiska och driftstekniska problem, synas naturligast falla inom ramen för lantbrukshögskolans organisation. Uppgifterna beröra givetvis även kommunikationsförhållandena, vilkas planmässiga utveckling väl i regel försvårats genom den överraskande övergången till motortrafik, liksom jordbrukets elektrifiering allt för mycket överlämnats åt enskilt initiativ med alltför begränsade ortsynpunkter, där en tidigare och mera förutseende allmän planläggning kunde medfört besparingar både i anläggning och drift.

---

1) Se uppsatserna „A half century of cooperative marketing in the United States and Canada", „Recent trends in cooperative marketing" m. fl., i det förut citerade samlingsverket „Farm relief".

2) Blatter fur landwirtschaftliche Marktforschung, herausgegeben von Prof. Dr. Karl Brandt, Institut för landwirtschaftliche Marktforschung, Berlin, innehålla i varje häfte översikter över prisernas förändringar. Bland uppsalser i oktoberhäftet 1930 märkas exempelvis „Schweinekrise?", „Deutschland und Grossbritannien als Abnemer der nordwesteuropäischen Eiemberschusse" samt i nov.-dec.-häftet 1930: „Grundsätzliches zum genossenschaftlichen

Diskrepansen mellan priserna på jordbrukets produkter och priserna på dess förnödenheter betingas emellertid å andra sidan av monopolistiska tendenser inom modern storindustri, vilkas motverkande faller vida utom jordbrukspolitikens ram. I tullskyddade länder aktualiseras därvid frågan om proportionerna mellan agrarskydd och industriskydd, ävensom avvägningen av fraktsatserna på järnvägar mellan jordbruksprodukter och industriprodukter, vilken avvägning hittills otvivelaktigt varit ogynnsam för jordbruket i Sverige. Slutligen ankommer mycket på avvägningen av skattetrycket medelst lämpligen utformat skattesystem och för jordbruket avpassade skatteformer, bland vilka objektskatterna säkerligen allt för mycket eftersatts för statlig och kommunal inkomstbeskattning genom de senaste beskattningsreformerna i Sverige.

En rationellare ordning av marknaden för jordbrukets viktigaste produkter eftersträvas i aila de länder, inom vilka jordbrukets ekonomiska läge är tryckt. En indirekt internationell samverkan äger visserligen rum vid strävandena att förbättra jordbrukets läge genom det internationella utbytet av erfarenheter och rön inom jordbruksforskningen i alla dess grenar, men till direkt internationell samverkan för vinnande av ömsesidiga lättnader märks ringa benägenhet. Internationellt enhetliga åtgärder ha hittills inskränkts till växtsjukdomar o. d.

Europa rymmer nämligen alltjämt motsättningen mellan agrarochindustristater. Den har i senaste tid kommit till skarpt uttryck vid förhandlingarna i Geneve, där de östeuropeiska agrarstaterna förenat sig i anspråk på, att de västeuropeiska industristaterna, vilkas industriprodukter de köpa, skola förse sig med deras spannmål m. m.¹) Emedan denna spannmål är av mindre god och enhetlig kvalitet än den transoceanska, finna industristaterna sig icke kunna medge den preferens, så mycket mindre som de alla främst ha omtanke om eget jordbruk. Men då är företräde för västeuropeiska fabrikat icke heller att påräknai de östeuropeiska agrarstaterna, så mycket mindre som i dem höga tullar synas oumbärliga för att hålla statsfinanserna flytande år från år. Finansiell hjälp genom krediter till det östeuropeiska jordbruket, med vilka särskilt Frankrike är benäget att soulagera sina östeuropeiska förbundne, försvåras genom bristande säkerheter i jordbruksfastigheter, som redan äro högt belånade och drivas med hjälp av dyrbara inhemska krediter,

---

1) Resumé mensuel des travaux de la Société des Nations Vol. X, No. 11, s. 373 ff. (Nov. 1930).

vilkas förräntning synes ruinerande. Situationen underhåller en ekonomisk krigföring inom vår världsdel¹), under vilken även strandhugg med dumping i skilda former ske i ett så pass neutralt land som Sverige.

En sanering i stor stil av den internationella krediten synes
oundgänglig för avhjälpandet av misförhållanden.

„The problem of agricultural surpluses", som varit aktuellt i Förenta Staterna alltsedan fredsslutet, och som debatterats sedan år 1920 bland jordbrukare och jordbruksekonomer, nationalekonomeroch politiker m. fl., anknytes med en viss obestämdheti definitionen, vilken icke kan undvikas, till överskott i utbudet på marknaden, vilka icke kunna finna köpare till priser, som täcka produktions- och transportkostnaderna med skälig vinst för producenter, kommunikationsverk och köpmän. Eftersom transportkostnaderna till stor del bero av järnvägstaxoro. d., och eftersom upphandlare av jordbruksprodukter icke göra inköp utan utsikt till skälig vinst vid terförsäljningen,medföra av här ifrågavarande slag antingen osäljbara restlager hos jordbrukarna eller underbetalning i jämförelsemed produktionskostnaderna. I sista hand blir det senare fallet, och denna eventualitet leder i regel till att jordbrukarna tvingas att inskränka sig, d. v. s. till en nedgång i jordbrukarnaslevnadsstandar d²). Enligt den internationella statistik, som sammanställts i Nationernas Förbund, beräknades produktionenav livsmedel i Europa ännu under åren 1923 och 1924 ligga 13 % under förkrigsnivån, men redan år 1928 antogs den europeiska livsmedelsproduktionen ha nått 8 % över förkrigsnivån.Nordamerika, d. v. s. Förenta Staterna och Kanada, vilkas livsmedelsproduktion under åren 1923 och 1924 antogs ligga 19 °/o över förkrigsnivån, hade överträffat denna nivå med 25 °/o år 1928. Medan världsproduktionen av livsmedel sålunda till 1928 stegrats över 16 °/o utöver förkrigsnivån³), torde jordklotets folkmängd ha ökats endast 10 % under samma

---

1) Emile M. Brancovicl, La crise agricole en Roumanie dans le cadre de la crise économique internationale, i Bull, period, de la Société beige d'études et d'expansion, 1931, No. 79, s. 80ff.

2) Vid jordbruksekonomernas internationella konferens i Ithaca, New York, den 18 augusti 1930 höll den såsom chef för ekonomiska avdelningen vid Federal Farm Board bekante E. Mordecai ett föredrag, vari han hänförde „överskotten" direkt till priser, som medföra nedgång i den jordbrukande befolkningens levnadsstandard.

3) Råvaruproduktionen 40 °/o.

tid. Per huvud av jordens folkmängd skulle produceras 6 % mera livsmedel år 1928 än år 1913, om man vågar sluta av denna mycket inexakta statistik, som dock i huvudsak riktigt torde avspegla utvecklingen. Givetvis borde en förbättring i folkförsörjningen vara den naturliga följden av framstegen. Men bland Kinas 460 miljoner och Indiens 340 utgör det utbredda eländet hinder för att tillgodogöra sig kulturländernas livsmedelsöverskott,hur billigt det än säljes, och huru naturligt billigt vete än skulle synas kunna uttränga ris, som alltjämt utgör huvudfödoämnet för en tredjedel av jordens befolkning.

Under den fria konkurrensens system måste i princip producenter, som med tillgodogörande av tekniska framsteg framställa sina produkter med långt billigare produktionskostnader än konkurrenter, som vidhålla äldre produktionsmetoder, komma att erövra marknaden, med utträngande av tidigare produktionsmetoder, vilkas representanter slutligen tvingas att övergå till annan verksamhet. Inom jordbruket, vars iukare som regel få sälja sina produkter under konkurrens i den fria marknaden, försiggår omvälvningen vid genomförandet av nya produktionsmetoder dock under långt segare motstånd från de äldre produktionsmetodernas utövare. De nya metoderna äro ofta icke tillämpliga uti deras trakter på grund av jordens läge och beskaffenhet eller på grund av klimatet. De gamla metoderna måste bibehållas. Att nedlägga driften är uteslutet, dels emedan jordbruksfastigheten, i vilken den egna förmögenheten i huvudsak är placerad, då skulle förlora i värde, långt mera än den redan gjort på grund av marknadsläget för produkterna, dels emedan brukaren icke kan övergå till annan lönande verksamhet. Till det nya produkttillskottet kommer därföre en föga och endast långsamt minskad produktmängd från de gamla distrikten, där jordbrukarna år efter år kämpa sig fram under försämrad ekonomi, som kommer till uttryck i illa underhållna byggnader, allt mera utsugen jord och förtvivlade människor.

Farmarne i Förenta Staterna, liksom numera även i Kanada, manas till att begränsa den ensidiga veteodlingen genom arealanvändningarför andra ändamål, särskilt till försörjning av den inhemska marknaden, eftersom försöken till utomeuropeisk exportendast långsamt kunna ge framgång, bl. a. till Japan, där vetekonsumtionen ökats med införande av europeisk kultur, och till Kina. Det är lätt att råda jordbrukarna att odla något annat än vete, även om man tar i betraktande, att omläggningendrar kostnader. Men det är icke lätt att säga, vad farmarne skola odla i stället. Vetetillskottet, jämfört med skördemängden

före kriget, beräknas för senaste år till 200 miljoner bushels. Att överföra större delen av detta tillskott på annan odling måste leda till överskott och ruinerande prisfall, vilken odlingsväxtman än väljer, för så vitt det icke skulle vara timmerskog,varpå bristen är märkbar. Men en farmare kan ju inte plantera skog på sina vetefält utan att bli ruinerad.

Dry-farming-systemet, som gjort det möjligt att räkna med två års nederbörd för veteskörden i torra distrikt, har vidgat odlingsarealerna i de västliga staterna, liksom i Australien, och även för detta odlingssystem har utsädesförädlingen skapat ett mera givande sortval, liksom den med tidigare mognande sorter av sommarvete drivit veteodlingen allt längre mot norr i Kanada. Goda betesmarker ha förvandlats till vetearealer i Argentina.

Denna konkurrens från odlingsdistrikt med lägre produktionskostnaderhar blivit ödesdiger för de gamla vetedistrikten i Förenta Staterna. Jordpriserna ha också fallit med över 30 %. i Ohio år 1929, jämfört med genomsnittspriserna för åren 1912 —1914 (och korrektion för ändringar i penningvärdet),¹) „Hur viktiga dry-farming-metoder och sortiörädlingar än varit under de senast förflutna 15^—20 åren för utökningen av odlingsarealernaoch för stegringen av arealskördama, så har dock den avgörande faktorn, som sänkt produktionskostnaderna, utan allt tvivel i senaste tid varit den växande mekaniseringen av den extensiva spannmålsodlingen. Denna mekanisering begynte med användningen av traktorer vid jordens bearbetning för sådden, och den har fortgått med användningen av traktorer även för skörden och dess transport till järnvägslinjerna. Sålänge traktorernaendast begagnades för jordens beredning, medförde deras användning ringa besparing i driftskostnaderna, emedan maximalbehovetav dragare och arbetskraft i skördetiden inte nedbraktes.Men sedan självbindare och tröskverk kunnat ersättas med de kombinerade skörde- och tröskmaskinerna, har inte endast toppbehovet under skörden av dragare och arbetskraft kunnat elimineras, utan traktorerna också kunnat bättre utnyttjas. Besparingen av dragare och skördefolk beräknas i gynnsamma fall ha sänkt produktionskostnaderna med 20 °/o. Hästarnas umbärlighet har emellertid dessutom frigjort arealer från odlingen av foder för odling av brödspannmål, som inom vissa områden nu kan drivas så ensidigt, att de därinom belägna jordbruken

---

1) Utförlig tabell hos N. G. Nourse: Some economic and social accompaniments of the mechanisation of agriculture, i The american economic review XX. I, s. 19 (1930).

med skäl kunna kallas spannmålsfabriker^ul). Efterhand utbreder sig denna mekaniserade driftsform i Förenta Staterna med undanröjandeav alla de hinder, som möta i kullriga marker, nederbörd under skördetiden, växlande växtföljder och olämpliga brukningsenheter, både ull storlek og form. Tillskottet i exportöverskottetav vete är ännu jämförelsevis ringa från dessa modernamekaniserade jordbruk, men tillskottet kan säljas med vinst till priser, som icke betäcka odlingskostnaderna på andra håll, och tillskottet trycker därför marknadspriset långt mera, än dess relativa ringhet skulla låta förmoda bland dem, som icke beakta, vilket inflytande på marknader med fri konkurrens som tillfaller de producenter, som producera marknadsgill vara billigast.De nya produktionsmetoderna för den viktigaste brödsädenoch dessa nya metoders konkurrenskraft göra det sannolikt, att utbudet av exportvete skall bestå til! tryckta priser flere år framåt i synnerhet från Förenta Staterna, Kanada og Argentina. Man kan m. a. o. icke räkna på, att den transoceanska konkurrensenav sig själv mildras, vad angår utbudet på världsmarknadenför sådana europeiska länders räkning, som pläga importerabrödsä d²).

Att märka är ju också den minskade efterfrågan på foder till dragare, som nyss antytts, och som automobilväsendet länge gjort märkbar. Förenta Staternas hästbestånd nedgick från 26,6 till 19,6 miljoner eller med 7 miljoner hästar under årtiondet 1919_—1929, och Australiens hästbestånd med Va miljon från 2,5 till 2 miljoner 1918—1927. Statistik saknas för'Kanada och Argentina, där minskningen sannolikt skett i svagare och långsammare tempo, men där tendensen torde vara densamma. Tendensen går mot frigörande från odlingen av fodermedel för odling av brödspannmål.

Den transoceanska konkurrensen har skärpts med stegringen
och förbättringen av världstonnaget och nedgången i de genom
statssubvention sänkta8) sjöfrakterna, ävensom genom förbilligade

---

1) H. Warmbold, i Berichte fiber Landwirtschaft, N. F. XIII. 3, s. 582 f. (1930).

2) Förhållandet mellan produktionskostnader och produktpriser för veteodlare i allmänhet inom de viktigaste vetedistrikten i Förenta Staterna, Kanada och Argentina var t. o. m. år 1928 inganlunda så ofördelaktigt, som det ofta antagits. N. Jasny, Die Konkurrenzfähigkeit der wichtigsten Überseeländer auf dem Weizenmarkt, i Berichte fiber Landwirtschaft N. F. IX, s. 1 ff. (1929).

3) Internationella överenskommelser om avstående från respektive länders subventionspolitik på skeppsfartens område skulle sannolikt vara til gagn för lättande av „Den internationella agrarkrisen".

transporter till exporthamnarna å automobilvägarna, genom vilka järnvägarnas fraktsatser tryckas. Även i de europeiska importländernagör sig denna konkurrens mellan järnvägslinjer och autolinjer kännbar.

Med rikligare användning av billig konstgödning och strängare hushållning med dragar- och framför allt arbetskraft kan man väl tänka sig ett nedbringande av odlingskostnaderna för vete m. m. i de europeiska länderna. Utsädesförädlingen står ju här också på en hög nivå. Större arealökningar för brödsädesodlingen torde man däremot knappast böra räkna med, utan snarare successivt någon inskränkning. Den mekaniska driften är av allehanda skäl säkerligen mindre exploaterbar i Europa än i de transoceanska länderna, även om den lämpar sig för vissa arealer, särskilt i Östeuropa.

Den roll, som i europeiska länder eget och familjens arbete alltjämt spelar inom bondejordbruket, gör det möjligt att balansera produktionskostnader och produktionsresultat, även om utgifter och inkomster räknade i pengar, med beräkning av arbetsmarknadens penninglöner för det egna arbetet, skulle visa underskott. Så länge det sålunda reder sig, tillgripas nyheter i driften med mycken betänksamhet. Odlingsjordens jämförelsevis starka uppdelning på många brukningsdelar och egendomarnas bristande arrondering kring driftsbyggnaderna utgöra, utom de psykologiska, reella hinder för en rask mekanisering av jordbruksdriften efter amerikanska metoder.

Men på de bördiga slättbygderna synes jordbrukets mekanisering
invarsla en renässans för stordriften.

Förenta Staternas växande folktäthet och överhandtagande industrialisering ha ökat kraven på dess egen livsmedelsproduktionoch sedan 18-talets sista årtionde i stort sett minskat dess exportöverskott av spannmål, kött och fläsk¹), liksom av viktiga industriella råmaterial, t. ex. bomull och koppar. Men spannmålsexportenhar stigit så mycket mera från Kanada, köttexportenmed kylteknikens framsteg från andra transoceanska länder,bomullsodlingen utvidgats i Egypten (m. fl. brittiska intressesfäreri Afrika) och Indien o. s. v. — Ur befolkningssynpunkt ha de pessimistiska profetiorna om stundande svårigheter att

---

1) Förenta Staternas export av vete (omalet och malet) nedgick från 235 miljoner bushels 1902 till 79 i medeltal för åren 1910—1912; nedgången i fläskexporten framgår av siffrorna 650 miljoner pounds 1898 till 152 år 1910, i köttexporten från 352 miljoner pounds år 1907 till 6 miljoner år 1914. Exporten av smör och ost hade nedgått till en obetydlighet 1914.

upprätthålla livsmedelsproduktionen och levnadsstandarden visat sig förhastade och överdrivna¹), men den varning, de inneburit och alltjämt innebära, är allvarligt beaktansvärd, ty det kommerdock i sista hand an på, om livsmedelsproduktionen i världenkan stegras lika raskt och starkt som den förutsebara folkökningen,låt säga att livsmedelsproduktionen kan bli 21/2¹/-₅ gånger större under närmast kommande 100 år). Inför nödvändigheten att ge svaret på detta allvarliga spörsmål med ett stort frågeteckensynes det knappast tillrådligt att försumma, vad som kan göras för att hålla livsmedelsproduktionen vid makt samt om möjligt stärka och förbättra den, för så vitt nämligen politikenvidkännes ansvaret för ekonomien inför icke endast den nu levande generationen, utan jämväl inför dess barn och barnbarn.— Denna synpunkt torde vara beaktansvärd i Sverige.

Kvalitativt har konsumtionen, även med hänsyn till förbrukningenavlivsmedel, undergått stora förskjutningar under den senaste generationen, som i kulturstaterna så allmänt utbytt ullochbomullsstrumpormot silkesstrumpor och linneskjortorna mot sidenpyjamas. I brödkonsumtionen har sedan länge pågått och under senaste år starkt accentuerats en övergång från rågbrödtillvetebröd i hela den civiliserade världen^s). En mängd samverkande faktorer både inom konsumtionen och inom produktionen(ochtransporten) utgöra förklaringen till vetets framgångar:flyktenfrån landsbygden till städerna och den inom

---

1) Notorisk överbefolkning råder dock i Indien, där hungersnöd är en ofta återkommande företeelse, även i senaste tid. — En överbefolkning inom jordbruksbefolkningen har otvivelaktigt kunnat statistiskt påvisas fr.o.m. slutet av 1800-talet för stora delar av Syd-Ryssland med dess fruktbara svarta jord, där antalet jordlösa starkt stegrades, ehuru utvandringen var betydande och övergången till binäringar var stark; brukningsdelarna minskades inom vissa områden och brukningsvillkoren föusämrades, betesmarkerna avtogo och därmed kreaturshållningen o. s. v. Däremot har samtidigt underbefolkningsfenomen visat sig inom vissa franska jordbruksbygder, där den nödiga arbetskraften rekryteras från grannländer. H. J. Seraphim, Die statistische Erfassung der landwirtschaftlichen Übervölkerung und Untervölkerung; Leo Drescher, Das französische Bevölkerungsproblem und seine Bedeutung fur die Landwirtschaft — båda undersökningarna i Berichte über Landwirtschaffc N. F. XIII, 2 (1930).

2) Vid övergång till mera vegetabilisk kost skulle svårigheterna givetvis minskas avsevärt. Vegetarianerna ha det bästa näringsfysiologiska stöd för påståendet, att en utfodring exempelvis av svin med spannmål för stadkommande fläsk, i stället för spannmålens användning direkt till människoföda, innebär slöseri med „kalorierna".

3) (Helgo Lindstedt), Les changements dans la consommation du pain: causes et consequences, i Revue internationale d'agriculture 1929, n:r 10, s. 423 ff., n:r 11, s. 463 ff.

breda folklager stegrade levnadsstandarden, utsädesförädlingens tidigare inriktning på vetet och snabba resultat ifråga om utvaletavräntablare sorter, konstgödningens och den moderna jordbruksteknikens användbarhet vid veteodling framför rågodling,förvaringensoch transportens underlättande genom modern sädestorkning, kvarnteknikens revolutionering till förmån för s. k. hårda vetesorter, de förbättrade mjölsorternas företräden vid bakningen (stort, vitt bröd) o. s. v.¹). En tillräcklig ökning i konsumtionen, för att vid den starka produktionsökningen jämvikt skulle upprätthållas, har hindrats dels av en i vida befolkningslageriEuropa och sårskilt inom de i världskriget besegradeländernaalltjämt rådande brist på köpkraft, som markerasavden stadigvarande arbetslösheten, vilken, även om den uppstått vid fredskrisen, genom kvarståendet blir en fortvarigdepressionsfaktor;dels av en differentiering i arbetslönernatillförmån för breda lager av den fullt sysselsatta industriarbetarebefolkningen,vilkeni första taget medfört en användningavde förbättrade lönerna till större omväxling i kosten med relativt större konsumtion av kött, därvid även andra näringsämnen än bröd fått vidgat utrymme, t. ex. socker, choklad, bananer och sydfrukter, och framför allt för tillgodoseendeavandra behov än livsmedelsbehovet; t. ex. i autobussarnasochbilarnas tidehvarv reslusten, liksom behovet av förströelser(dans - och fotbollsbanor, biografer, radioapparater m. m.).

---

1) Totalförbrukningen såväl i form av brödsäd som för industriella ändamål och för utfodring m. m. per invånare och år förändrades pä föijande sätt enligt den svenska statistiken endast under perioden 1913 till 1929: t^ i- » ™j,,,, .. . Vete Råg Konsumtionsar Medelfolkmangd „ . . \ ö (kg per invånare) 1913—1916 5.656.977 78,2 108,4 1927—1929 6.096.557 106,1 74,9 Åren 1913^—1916 disponerades för vete- och rågodling en totalareal om 504.000 hektar (i medeltal), varav 24 °/o kom på vete, medan totalarealen utgjorde 498.000 hektar 1927—1929, varav 46 % för vete. Enligt skördestatistiken har veteskörden ökats avsevärt mera än vetearealen, medan rågskörden per arealenhet varit praktiskt taget oförändrad i genomsnitt för goda och dåliga skördeår. Skördeökningen per hektar beräknas från 1919^—1920 till 1928—1929 ha uppgått för vetet fill c:a 20 °/o och för höstvetet enbart till c:a 15 °/o. Utom en kraftig ökning av såväl höstvete- som i ännu högre grad av vårvetearealen i de landsdelar, till vilka veteodlingen av gammalt i allt väsentligt varit lokaliserad, d. v. s. rikets egentliga slättbygder, har man haft att räkna med en betydande utbredning av höstveteodlingen i södra och mellersta Sveriges mera skogrika trakter. Tendenserna äro både ifråga om konsumtionen och produktionen internationella för alla de delar av världen, som komma i fråga.

Den ökade fritiden har medverkat till dessa förskjutningar i budgeten, beträffande vilken lantbefolkningen följer med, så gott den kan. Då brödbehovet är i och för sig föga elastiskt, kommer veteproduktionens ökning därföre att inkräkta på efterfråganefterråg. Den totala brödkonsumtionen går vid den avtagande folkökningen på grund av dessa kombinerade orsakertillbaka.„Slankheten" på modet är medverkande. Efter någorlunda tillförlitliga uppgifter har brödkonsumtionen i FörentaStaternamellan 1913 och 1929 avtagit omkring 15 % per individ och år. Tyskland företer en liknande tillbakagång och i andra länder gör den sig också successivt gällande.

Konsumtionsutvecklingen gör det rimligt, att en förskjutning sker från spannmålsodling till ökad produktion av animalier samt till udvidgning av vissa jordbrukets binäringar (fjäderfäskötsel m. m.V

I flera länder, bl. a. i Sverige¹) har, oftast med hänvisningar till Danmark och dess export på England, en rask Övergång till animalieproduktion rekommenderats som den lämpliga utvägen ur jordbrukets nödläge.

Det kan emellertid ifrågasättas, om icke utvägen leder in i en återvändsgränd, så starkt som inslåendet på densamma redan befordras av prisfallet på spannmål och fodermedel, av statsunderstöd till utveckling av marknadsväsen m. m. (mejerihantering m. m.) och av de i flera länder genomgripande jordreformerna till stark ökning av småbrukens antal, — I varje fall torde räddningen icke kunna beredas många länder genom stark ökning av anirnalieexporten på den s. k. „världsmarknaden."

Nationellt torde jordbrukets betryck icke kunna lättas utan en planmässig närings-, social- og skattepolitik, som tar allsidigt sikte på strukturförändringarna inom de enskilda folkhushållen och inom världshushållet.

De omfattande jordbruksutredningarna i Sverige2) torde ha
klarlagt behovet av en dylik plan. Såsom steg till planhushållningtorde

---

1) „Växtodling eller husdjursskjötsel?" har i Sverige genom politikens inblandning — högern törfäktar med stöd av anslutna jordbrukare stärkt skydd för spannmålsodlingen, medan det sedan föga mer än ett årtionde i politiskt inflytande växande bondeförbundet företräder animalieproduktionen — gjorts till en antingen-eller-fråga, för vars tillspetsning nationalekonomien måste ställa sig myeket oförstående, eftersom denna vetenskap icke som regel i dylika fall känner något antingen-eller, utan tvärtom i princip företräder det rätta lagom med hänsyn till produktionskostnader och produktpriser, med iakttagande av marknadens tendenser.

2) Statens offentliga utredningar, jordbruksdepartementet, 1930.

hållningtordeman också kunna uppfatta införandet av inmalningstvånget(med därav följande organisation av upphandlingen,utsädesförädlingens inriktning från arbetet på kvantitativt rnera givande till kvalitativt bättre sorter, skärpningen av kraven på marknadsgill vara o. s. v.), den statligt ledda och understöddaomorganisationen av mejeriväsendet m. m. Politiskt spåras den i sockersubventionens anpassning för nedbringande av sockerbetsarealen, ävensom i planerade åtgärder till förbättringav lantarbetarnas bostäder, nedsättning av jordbruksfastighetersandel i vägskatten o. s. v. De politiska åtgärderna paralyserasvisserligen delvis av partimotsåttningarna og därtill knuten oenighet om politikens mål: Skall jordbruksarealen bibehållasi dess nutida vidd, eventuellt med vidsträcktare betesskötseloch därigenom möjliggjord bättre skogsvård, eller skall övergång ske till vidgat skogsbruk för industriella ändamål? — Skall småbruksnybildningen drivas vidare med ytterligare parcellering även inom slättbygderna med deras större gårdar?

— Skall jordbruksdriften främst tillgodose svenska folkets självförsörjning
eller utvecklas mera i exportriktning?

De politiska avgörandena för dagen bli icke utan inflytelse på situationen i ögonblicket eller under närmaste framtid. På lång sikt bli åtgärderna dock måhända mindre avgörande, än de ekonomiska faktorernas verkningar bli i längden.

Sverige med dess expansionskraftiga industri torde icke ha anledning at inskränka den nutida livsmedelsproduktionen för sin inhemska marknad. För dess animalieproduktion erbjuder en utvidgad betesskötsel, för vilken kostnaderna delvis betalas av betesskyddet för skogen, möjligheter att öka produktionen med billigare produktionskostnader, bl. a. genom minskning av den kraftfoderimport, som nu ger anledning till så dyra växelkrediter.Utrymmet för spannmålsodling inskränkes givetvis något med vidgning av betesvallarna. Men i stort sett torde den kunna bestå med nutida omfattning. Inom uärmaste rtiondestiger till 6,5 miljoner, även om den sedan stagnerar och något avtar. I senare fallet bör kapitalökning medgiva högre levnadsfot. Hur mycket för tidigt farorna förespåttsav en för långt driven industrialisering¹), med förbiseeende av fortgången i den internationella arbetsdelningen, är det dock självklart, att industrialiseringen icke kan fortgå i det oändliga,

---

1) Lujo Brentano, Die Schrecken des überwiegenden Industriestaats (1901} och Adolph Wagner, Agrar- und Industriestaat, die Kehrseite des Industriestaates und die Rechtfertigung des agrarischen Zollschutzes, mit besonderer Rficksicht aui die Bevölkerungsfrage (1901; ny uppl. 1902).

utan måste föra industrifolken till skiljovägen. Med agrarstaternasoch kolonialländernas uppammande av egna industrier, tvingas en industristat som Sverige att återfalla på sitt eget jordbruk. Även om den svenska folkstammen stagnerar inom hundra år, bör för övrigt, som sagt, efter ett århundrades förloppjordklotets befolkning i nutida tempo ha vuxit från nära 2 till 5 miljarder.

Jordbrukets avveckling eller nedbringande av livsmedelspro=
duktionen vore den orimligaste av alla utvägar ur betrycket,
även om den icke bjöde emot företagarskapets framstegsvilja.

Anpassning till väsentligt ändrade marknadsförhållanden med
tillämpning av nya tekniska metoder är, vad situationen kräver.

Betingelserna för anpassningen äro olika i skillda länder och
landsdelar. Det är därföre problemen i första hand äro nationella.

Maximering av avkastningen kan måhända inom en eller annan av lantbrukets produktionsgrenar i skillda länder eller landsdelar ha eftersträvats, utan att tillräckliga strängt ekonomiska hänsyn tagits till, att optimum överskridits, isynnerhet vid numera gällande lägre produktpriser. I den mån och där så skett, är en nedsättning i bruttot utan tvivel rekommendabel. I stora delar av Sverige kan detta tänkas vara fallet vid mjölkproduktionen, som till 71 °/o alltjämt finner avsättning inom landet, men för vilken exportöverskottet är helt prisreglerande och dess höjning eftersträvats med en uppdrivning av mjölkavkastningen per mjölkdjur, som medfört foder- och rekryteringskostnader, vilka givetvis stegrats mera än proportionellt till tillskottet i brutto (4,000 kg. per ko och däröver), även sedan exportpriset på smör gett ett mjölkpris endast om c:a 8 öre. Exporten av nötkött är alldeles obetydlig, men avgörande för köttnoteringen i Malmö och indirekt för hela landet. Man kan därföre förstå den kritik, som riktas mot mejerihanteringens fortsatta intensifiering i exportsyfte, med hänvisning till landets outnyttjade möjligheter inom betesskötseln och fördelarna av at hålla och främja aveln av nötkreatur, som nöjas med inhemskt bete.

Internationellt samförstånd kan inom viktiga områden främja
lättandet av nationella svårigheter och därmed bana väg för
vidgat internationellt samarbete även inom andra områden.

Formerna för detta internationella samarbete kunna näppeligen
bli de gamla eller bestå blott i en öppen-dörr-politik efter
föråldrade ideal.

Främsta förutsättningen för att finna och utveckla dessa nya
former för internationellt samarbete torde vara krigsskadeståndensog

densogkrigsskuldernas reducering. De undergräva välståndet
och försvåra det internationella samarbetet i hela världen.

Framtida internationellt samarbete måste fullföljas med iakttagande av grundligt förändrade former för „produktionsprocessens organisation, forløb og midler under højkapitalismen" (Birck).

Utvecklingen går mot ett slags planhushållning, byggd på
näringarnas nationella solidaritet och genom sammanslutningar
och avtal reglerade internationella samverkan.

I svensk politik ha icke vidtagits några direkt eller indirekt protektionistiska åtgärder til skydd för jordbruket, förrän 1930. Utförselbevis för råg och vete infördes på sommaren 1926 för att ge effektivitet åt gällande tullsatser (kr. 3:70 per 100 kg omalet), vilka för de sydliga provinserna med deras spannmålsöverskott eljest delvis neutraliserats genom fraktkostnaderna till underskottsområdena i Norrland. Tullsatserna, som fastställdes år 1911 (1891), ha givetvis realiter reducerats genom penningvärdets fall änder senast förflutna 20 (40) år, från år 1911 till år 1929 beräkningsvis 40 °/o, såsom det antogs i motiveringen för en höjning {till kr. 6:^—) i högerregeringen Lindmans proposition till 1930 års riksdag. Regeringen föll på detta tulihöjningsförslag och efterträddes av folkfrisinnade partichefen C. G. Ekman som statsminister i juni 1930.

Tack vare den relativt starkare nedgången i fodermedelspriserna än i priserna på animaliska livsmedel har det medelstora och mindre jordbruket i Sverige, som driver en betydande animalisk produktion, knappast berörts av prisfallet på sådant sätt, att driften blivit förlustbringande. Ett fallande av jordvärdena har även motverkats av den allmänna nedgången i räntesatsernapå penningmarknaden. Däremot har def större jordbruket, i samma mån som odlingsarealen överstigit 50 hektar, trots den starka nedgången i priserna på artificiella gödningsmedel, blivit föriustbringande, bl. a. på grund av svårigheten att bära de i och för sig tämligen låga och i jämförelse med den industriella arbetsmarknaden mycket låga arbetslönerna (Vs i timlönoch 2/3 i årsinkomst för statare i förhållande till grovarbetare i industrien).I landets sydligaste delar ha emellertid förlusterna mångenstädes delvisneutraliserats av 1930 års rika sockerbetsskörd, för vilken staten enligt beslut vid 1930 års riksdag garanterat ett minipris av 2 kronor och 80 öre för 100 kilogram om 16 procent sockerhalt, utgående för vissa arealdelar (⁹/io av tillägget till det kontraktsenliga grundpriset ur ett extra förslagsanslagom 3 miljoner kronor, som i verkligheten uppgått til 7,5 milj.; Vio av sockerbolaget). För vete och råg tillämpas inmalningstvång och minipriser.1930 års riksdag bemyndigade nämligen (i skrivelse n:r 376) K. m:t att, där så prövades nödigt, förordna, att envar, som dreve kvarn och därvidförmalde utländskt vete, skulle vara pliktig att vid framställning av mjöl, innehållande vete, använda inhemskt vete i sådan omfattning, att det svenska vetet minst utgjorde i genomsnitt viss procent av det i varje parti ingående vetemjölet; samt att, där så prövades nödigt, stadga, att den, som till riket införde mjöl, innehållande vete, skulle vara pliktig att låta däri inblanda mjöl av svenskt vete i den grad, som gällde i fråga om förmalning. I enlighetmed riksdagens bemyndigande utfärdade regeringen den 13 juni 1930

utförlig förordning om inmalningstvång, med tillämpningsföreskrifter av den 14 aug. 1930, och träffade med representanter för den svenska kvarnindustrienen överenskommelse för tiden intill den 15 september 1930, enligt vilken svenskt vete skulle inmalas till 45 °/o och svensk råg till 50 °/o. Därjämte förbundo sig kvarnarna att för vete betala minst 19 kr. och för råg minst IS kr, per löö kg, frisk oskadad vara med vikt av 77,5 resp. 72,8 kg per hl. Den 14 juli 1930 utfärdade regeringen instruktion för statensspannmålsnämd (fem ledamöter), som har att besörja åtgärderna för avsättningen av svensk spannmål, d. v. s. fastställa förslag (och med kvarnarnaöverenskomma) om inmalningsprocent och förmalningsperioder rn. m. Nämnden offentliggjorde den 15 augusti 1930 en kommuniké, enligt vilken kvarnarna förbundo sig att för fullgod vara betala

Inmalningsprocenten höjdes fr. o. m. den 15 juli till 55 °/o för vetemjöl och 60 % för rågmjöl samt till 60 resp. 70 °/o för förmalningsperioden i september^—31 oktober 1930 och till 75 resp. 85 °/o för förmalningsperioden 1 november^—31 december 1930. Höjning till 85, resp. 95% är nu överenskommen. — De i praxis tillämpade modifikationerna ha föranlett vissa oregeibundeniheter i rågmarknaden. Till kvarnavtalet om minimipriser, vilket genomförts utan stöd i riksdagens beslut, vad prisreguleringen angår, ha anslutit sig 27 kvarnar, omfattande icke mindre än 97 % av allt enligt industristatistiken framställt vetemjöl och i det närmaste 90 % av motsvarande mängd rågmjöl. Godkännande av prisavtalet medför för de anslutna kvarnarna rätt till 10 % lägre inmalning, än den för varje inmalningsperiod fastställda. Under september^—oktober inköpte ifrågavarande kvarnar 23.000 ton mera svenskt vete än under samma månader 1929. Inköpen av svensk råg ha varit mera än dubbelt så stora. Det synes knappast lida tvivel, att den inhemska brödsäden vinner full avsättning under konsumtionsåret. Importbehovet av utländskt vete och utländsk råg har sålunda betydligt nedbringats genom inmalningstvånget, och den därmed förbundna prisreguleringen har tillförsäkrat de inhemska odlarna högre priser, än de hade kunnat påräkna, om marknaden och importen varit fria.

1930 års svenska jordbrukspolitik, som medförde en rad åtgärder till jordbrukets stöd utom de här nämnda, och som genom dem åtminstone tillsvidare synes ha avvärjt en agrarkris, är i mycket representativ för politiken i ett flertal andra europeiska länder, där inmalningstvång (Tyskland, Frankrike, Tjeckoslovakien m. fl.), höjda tullar (Finland, Polen m. fl.), införselförbud (lör levande djur Danmark, England) m. m. och statsunderstöd i olika former tillgripits. Se vidare Emil Sommarin, Folkhushållningsvetenskap och jordbruksekonomi (1930).