Når jag har valt att tala om samhallets stållning till monopolen en så ofta diskuterad fråga — år det på sin plats, att jag forst sager ett par ord till forklaring, varfor jag ansett detta åmne kunna ån en gang upptagas till diskussion. Som regei har man benandlat samhallets stållning till vissa beståmda slag av varumonopol — fråmst karteller och truster — utan att insåtta denna fråga i sitt vidare sammanhang. Enligt min mening år det for en djupare forståelse av hitrorande fenomen no'dvåndigt att inrikta uppmårksamheten icke blott på de mera utbildade formerna av varumonopol utan på den mera allmånna tendens till gruppaktion, till kollektivt handlande, varav de forrå aro ett utslag. Vidara bor man stålla denna tendens på varumarknadens i relation till liknande tendenser på arbetsmarknaden, de sista decennierna i allt starkare grad gjort sig gållande. Åven dessa tendenser leda nåmligen under vissa forutsåttningar till en monopolistisk prissåttning, med verkningar analoga till varumonopolens.

I. Gruppaktion versus individuell aktion.

Den allmånna tendensen till kollektivt i stållet for individuellthandlande blivit allt mera utmårkande for det modernanåringslivet. sagt varje branch inom industri, handel,jordbruk m. har sin forening, som forsoker att tillvaratagamedlemmarnes genom forsok att påverka konkurrensforhållandena,samhallets och många andra saker. Unter inflytande av dessa stromningar ha på många hall mentalitetenforåndrats ett sådant sått, att den fria konkurrensens

prisreglerande formåga våsentligt minskats, ehuru man alldeles icke kan tala om att något monopol foreligger. Ett bra exempelpå jag menar erbjuder en detaljhandlarforening i Stockholm. Under krigsåren hade marginalen mellan grosshandels og minutpris kommit att vasentligt okas, samtidigt med att antalet detaljahandlare våxte, formodligen beroende på de under denna period goda vinstutsikterna. Når nu freden så småningom medforde en viss stabilisering av priserna inom denna branch, funnos de stora marginalerna kvar for många varor. Omsåttningen per affar var emellertid nu så mycket mindre an fore kriget, varfor en storre marginal erfordrades for att så många affarer skulle kunna hållas vid liv. Trots den mycket skarpa konkurrensen inom branchen skedde icke någon minskning av marginalerna, ty var och en visste, att en prissankningfrån sida skulle motas av en prissankning också från konkurrenterna, och alltså forsåmra laget for alla. Man finner hår något av samma mentalitet, som den vilken leder en industriman att hålla sitt pris uppe langt over de rorliga omkostnaderna for att ej „spoil the market". Verkan blir emellertidsannolikt betydande inom detaljhandeln, i det konkurrencendår en rått lang tid kan forlora så gott som all prisreglerande verkan.

Det ar samma tendenser till sammanslutning och samarbete, — å ena sidan framkallande en åndrad mentalitet och å andra sidan for sin existens beroende av denna — framtråda arhetames och arbetsgivames organisationer. I en del fa!! inverka dcssa i hug grad på pnsoildningen, i andra fall gora de det icke. Man kan tydligen icke draga någon bestame mellan de kollektiva tendenser, som utgora monopol egentlig mening, och de som icke gora det.

Det avgorande for denna utveckling mot gruppaktion år uppkomsten av en mentalitet, som avbojer ohejdad konkurrens till forman for samarbete. Arbetarne konkurrera icke långre om arbetstillfållena på samma sått som for 50 år sedan, lika litet som arbetsgivarne på samma satt som då konkurrera om arbetskraften. Handelns foreningar faststålla bestammelser, som reglera konkurrensen emellan sina medlemmar. Exemplen skulle kunna mångfaldigas. Det år nodvandigt att observera vilken avgorande betydelse detta har på det moderna nåringslivet. Alltfor ofta gores det gållande att det år makten over råvarukållornao. som år monopolproblemets kårna. Enligt min mening aro de rena monopolen, vara sig de sammanhånga med råvarukallornas begrånsning eller icke, ett led i de allmannasammanslutnings

mannasammanslutnings- och samarbetstendenserna, som karakteriseradet nåringslivet och som i framsta rummet bero på en successiv forandring av de affårsidkandes mentalitet,ehuru också denna forandring står i ett intimt sammanhang med andra foråndringar sedan storindustrialismens genombrott

På sått och vis år denna nya mentalitet en ratt sen foreteelse. mot slutet av forrå århundradet borjade den få storre spridning och betydelse. Man kan emellertid också saga, att den år en mycket gammal sak. Samma anda ligger under skråvåsendets organisation, de medeltida stådemas handeisprivilegier annat som karakteriserade Europas nåringsliv många århundraden. I og for sig berodde denna organisation forstås på staternas och mindre enheters direkta åtgårder. Men dessa voro ett utslag av just en dylik mentalitet skulle aldrig forekommit utan denna. Hantverkarne i ett visst skrå på en viss plats ansågos ha rått till allt dår forekommande arbete av detta slag, och alltså också ratt att utestånga andra från detta arbete. Man moter har en liknande uppfattning som den vilken f. n. ofta ligger under de organiserade upptrådande. Murarne i Stockholm ansågo sig t. ex. ha ratt att utestånga icke blott icke yrkesutbildade arbetare från murningsarbete — denna princip ar val numera erkand i de flesta stora industriiander — utan också rnurare, som tillhorde landsortens fackforeningar.

Hår som på andra omraden går utvecklingen i en vågroelse. gruppaktion till individualism och tillbaka. Varje tid har sin organisation, som mer eller mindre svarar mot dess behov. Skråvasendet betydde utan tvivel på sin tid ett stort framsteg, ett medel att nå fram till hogre teknik inom hantverket. voro likaså sannolikt ågnade att stimulera handeln med orienten mer an fullkomlig frihet skulle ha formått. Efter hånd som forhållandena andra sig, blir emellertid bestående organisationen foråldrad, och kånnes alltmera tryckande. Vad som engang varit en utvecklingsform blir en tvångstroja. Då kommer reaktionen. Detta skedde i borjan av 1800-talet genom overgangen från det restriktiva systemet till det liberalistiska. Individualismen gav utlopp åt de bundna krafterna. Den tekniska revolutionen mot slutet av 1700-talet kunde icke snabbt utnyttjas under den tidigare restriktiva organisationen. Dårfor kandes regieringen som en tvångstroja och nåringsfrihetens som en befrielse.

Men så intråffar det redan ett halvsekel senare, att gruppaktionenåter

aktionenåterbanar sig vag. År det en tillfållighet att de starka fackforeningarne uppkommit samtidigt med industriens och handelns sammenslutningar i Europa? Åro de ej snarare ett utslag av att en ny mentalitet arbetar sig fram, en mentalitetsom sin sida maste sammanhånga med att den ohejdade individualismen visat sig icke motsvara lagets krav efter storindustrialismensgenombrott? skall icke har forsoka någon analys av orsakerna till att samarbetet mellan arbetare, foretagsledere,gross och detaljhandlare nu trångde sig fram. Man kan ju peka på en sådan omstandighet som att forutsattningarnefor genom kommunikationernas forbattring, dagspressens uppsving m. m. blevo langt battre an forr. Stordriftensfordelar genom de tekniska uppfinningarne, kapitalmarknadensutvekling transportmedlens forbattring helt andra an tidigare, vilket intensifierade konkurrensen och på många hall gjorde låget for de smårre foretagen ohållbar. Åven de storre foretagen hade emellertid svårigheter. Att genom ohejdad konkurrens slå ihjål ett tillråckligt antal foretag, så att de kvarvarande kunde ernå en låtnplig storlek var visserligen mojligt, men i varje fall en langvarig och forlustbringande processåven de segerrika foretagen. Under sådana omståndighetervar naturligt att lusten till samarbete och en viss monopolistisk regiering våxte. -_— Storindustriens utveckling okade givetvis också behovet av sammanslutningar på arbetarsidan.Många faktorer som det skuiie fora alltfor langt att har behandla maste eniellertid hava verkat i samma riktning, mct ett utsirackt kollektivt handlande på individualismens bekostnad.

II. Monopoliseringens natur och förutsättningar.

Jag har redan påpekat och sokt illustrera, att den monopolistiskatendensen så att saga en underavdelning av den almånna tendensen till gruppaktion. Vad år det då som karakteriserarden till skillnad från ovriga utslag av den senare?Det svaret torde vara, att monopolet verkar prishojande genom en begransning av tillgången. Anmårkningarkunna mot denna definition, men den torde vara tillråckligt god for hår ifrågavarande åndamål. Det bor emellertidunderstrykas, den prishojande verkan icke nodvåndigtvisinnebår konkurrensen mer eller mindre utestånges eller att en monopolvinst framkommer. Jag har redan berort det fall, då en detaljhandlarforening som fastståller marginalen mellan gross- och detaljhandelspriser, betalningsvillkor o. d.,

icke begrånsar antalet handlande och alltså icke haller ute konkurrenseller en monopolvinst. Verkan blir i stållet, att omkostnaderna stiga, dels genom att omsåttningen per affår nedgår, dels genom att konkurrensen, nar den icke kan gora sig gallande i fråga om priser, leder till forsok att erbjuda speciella fordelar framfor konkurrenterna, t. ex. hemskickning av varorna till kundernas bostad, eleganta forsåljningslokaler m. m. Man andrar således konkurrensmetoderna utan att eliminerakonkurrensen skapa någon monopolvinst. Sådana fall kunna betecknas som oegentliga monopol till skillnad från de egentliga monopolen, dår man har att gora med en eliminationav helt eller delvis, samt en verklig monopolvinst. Liksom de forrå kunna de senare vara såvål varu- som arbetsmonopol. („To monopolize tråde or commerce or a part thereof, is to exclude persons therefrom").

Forutsåttningarne for de s. k. oegentliga monopolen åro våsentligen av psykologisk art. Den enskilde detaljisten sånker sina priser, dårfor att det vore orått mot kamraterna i branchen, men framfor allt emedan han lått kunde framkalla en allmån prissankning och minskad vinst over hela linjen. Sådana hånsyn tagas nu mycket mera an forr i tiden. En foråndringav har agt rum parallellt med sammanslutningarnes och stigande inflytande.

Forutsåttningarne for de egentliga monopolen ligga i att konkurrensen kan utestångas eller mildras. Nar tilltrådet till vissa yrken begrånsas, foreligger ett sådant på arbetsmarknaden. Lonen stiger då over nivån for arbetskraft av motsvarande slag i andra yrken. Man maste hindra att arbetskraft utbjudes till lågre pris och dette kan ske endast genom att begrånsa till— gangen. Åven hår åro forutsåttningarne i huvudsak av psykologisk Det kraves att utanfor stående arbetare låta sig utestångas, att de respektera de beslut som fattas av den slutna fackfOreningen.

Villkoren for konkurrensens urestångande på varumarknaden åro av mera mångskiftande karaktår. Ofta nog år det statliga åtgårder som dårvidlag spela den storsta rollen. Tullar begrånsamarknaden gora dårigenom uppehållandet av en monopolistisk sammanslutning langt låttare, an når man har att råkna med utlåndsk konkurrens. Ej sållan går den ekonomiska lagstiftningen direkt ut på att forhindra konkurrens mer ån i viss omfattning, som t. ex. når polislicens erfordras for att få kora en droskbil i trafik. Under hogkonjunkturen hade dylika licenser i Stockholm ett till många tusen kronor uppgående

saluvårde, på grund av den monopolvinst den skafiade innehaveren.— begrånsning av antalet bryggerier och antalet banker har givetvis också till omedelbar foljd, att konkurrensen i vissa fall utestanges. — Daremot ar det relativt sallsynt att monopolen bero på herravalde over naturtillgångarne. Det tyska kalisyndikatet for kriget var ett av de få betydande exemplen dårpå. — Herravalde over transportmedlen spelar en liknande roll men torde icke heller ha den betydelse, man ofta tillskriverdet. Oil, som ju ar det mest markanta exemplet på ett monopol av detta slag, lyckades endast under en kort period uppehålla sin monopolstallning. — Av storre betydelse ar troligen att i en del industrier optimum for foretagsstorleken ligger så hogt, att endast ett mycket litet antal foretag inom ett tullskyddat land eller rentutav i hela varlden kunna existera. Under sådana omstandigheter år det ett svårt och dyrbart experimentatt nya foretag, aven om de existerande skulle fora en monopolistisk prispolitik.

III. Några exempel på monopol i Sverige.

Jag skall icke hår ingå på monopoliseringens verkningar, i vad mån de aro gynnsamma eller ogynnsamma, eftersom denna Mga så ofta gjorts till foremål for behandling. I stållet skall jag noja mig med att giva några exempel på svenska monopol av mera allrnant intresse.

En av de starkaste monopolistiska sammanslutningarne f. n. ar galoschkartellen, som omfattar samtliga fyra svenska galosuiiabriker. fastståller detaljpriser, rabatter, betalningsvillkor m. Priserna hållas mycket hoga utan att någon nåmnvård import av utlandska galoscher forekommer. Orsakerna hartill torde vara flera. Stor roll spelar det att de utlandska fabrikerna ej fora de modeller, som allmanheten i Sverige vill ha. Dessutom maste naturligtvis galoschtyperna anpassas efter de varierande skotyperna, vilket ar mycket låttare for en „hemmaindustri" for utlandska fabriker. Det bor emellertid tillaggas, kvalitén på de svenska galoscherna står mycket hogt, vilket visas av deras konkurrensformåga på vårldsmarkanden. sist torde nog olika slag av påtryckningsmedel ha kommit till anvandning for att motarbeta importen.

Resultatet av denna politik ar intressant. Å 1911 hade foretagen ett kapital på 4 milj. kronor, men år 1920 hade det stigit till 14,23 milj. kr., varav endast 390,000 kr. nytecknats, under det att resten tillkommit genom gratisaktier. Den redovisade under dessa 10 år utgjorde cirka 35 milj. kr.

Inom jårnhandeln finnes ett gott exempel på hur fo'reningarne erhålla betydande monopolistiska verkningar. Flertalet i landet, dåribland så gott som alla på landsbygden, anslutna till 16 lokala foreningar, vilka å sin sida åro forenade i Svenska Jarnhandlareforeningens Centralforbund. Var och en av de 16 foreningarne fastståller sin prislista, som omfattar de flesta saluforda artiklar i branchen. Centralforbundet med de viktigaste leverantorerna avtalat om hogre rabatter sina medlemmar an åt utomstående. Det år hårigenom prissåttningen kan få monopolistisk karaktår, ty startandet nya jårnaffårer utan samtycke från den lokala foreningen mycket svårt. De nya handlarne ha ju att råkna med hogre inkopspriser an de redan forut existerande. Visserligen det utsikter att så småningom kunna vinna medlemsskap foreningen och dårigenom komma i åtnjutande av samma formåner, men detta kan drSja och under tiden kan roreisen vara forlustbringande. Det råder darfor intet tvivel om att sammanslutningen forsvårar uppkomsten av konkurrens.

Blandt Centralforbundets avtal markas ett med gjuterierna, vilka forbinda sig att giva extra 5 % rabatt å katalogpriser, samt att vid direkt forsåljning åt forbrukare tiliampa jårnhandlareforeningen Å sin sida forbinder sig Centralforbundets att verka for att jårnhandlarne gora sina inkop hos gjuterikonventionens medlemmar. Genom liknande avtal har man forsakrat sig om 10 % extra rabatt från byggnadssmidestillverkarne, fabrikanterna av håstskor m. m.

Resultatet har blivit att på många medelstora platser ute i landet med några tusen invånare finnes det blott en jarnhandel, denna lonar sig av naturliga skål mycket bra. På en plats, dår jag vistades for ett par månader sedan, låg en fortjusande uppe på en hojd med utsikt over en stor sjo. På min fråga vem som agde den fick jag till svar: „Jårnhandlarn". „Nå men villan narmast intill?" — „Jo, den åger jarnhandlarn också", blev svaret.

Inom livsmedelsbranchen åro antalet av de sammanslutningar på ett eller annat sått soka inverka på prisbildningen stort. Många av dem utova visserligen intet nåmnvårt darå, men en forteckning å de viktigaste i Stockholm likval vara av intresse: Margarinkattellen, Kvarnforeningen, Grynkvarnarnes Forsaljningsaktiebolag, Mjolkgrossistforeningen, Smorengrossistforening, Stockholms Bagerikareforeningen, Svenska Sockerfabriksaktiebolaget.

Det mest omtalade exemplet på monopol på arbetsmarknaden murarefackforeningen i Stockholm. Under åren 1923^—24 genomforde denna mot Landsorganisationens vilja en strejk, genom vilken lonerna pressades upp på en fortit oanad hojd. For att nå dit och for att kunna uppehålla lonerna, har man begrånsat tillstromningen av murare till huvudstaden. For det forstå utestångas alla murare, som åro medlemmar av landsortens från arbete i Stockholm. For det andra antagas larlingar i mycket ringa utstråckning. T. o. m. nar Stockholms majoritet beslutat att oka antalet larlingar fackskolan, vagrade fackforeningen att gå med harpå. Tack vare denna lyckligt genomforda politik har man det sista året lyckats uppehålla ackordssatser, som ligga våsentligt over de i avtalet faststållda, ehuru redan dessa aro oproportionerligt

Liknande tendenser gora sig gållande overallt inom den s. k. hemmamarknadsindustrien, vilken icke i hogre grad besvåras utlandsk konkurrens. Resultatet har blivit att man kan tala om en priviligierad grupp, som har cirka 20^—30 °/o hogre loner an exportindustriens arbetare.

IV. Samhällets ställning til monopolen.

Om den ovanstående framstållningen av monopolens samband den allmånna tendensen till kollektivt handlandc a? riktig, så ar det tydligt att samhallets åtgarder mot monopolen maste hållas inom relativt snåva granser. Samhailet kan ej upp trada emot tendensen till sammanslutningar och helt enkelt forbjuda Om det år nåringsfriheten man vill forsvara gentemot sammanslutningarne, så bor man komma ihåg, att nåringsfrihet inte bara frihet att konkurrera utan också frihet samarbeta. Intet tvivel kan råda att sammanslutningarne svara mot ett verkligt behov och att de fullgora en viktig mission i produktionens och darfor också i konsumtionens tjanst. Åven om de i viss mån minska konkurrensen, så kan samhållet såkert ej forhindra detta genom att helt enkelt soka tvinga folk att konkurrera. De forsok man i Forenta Staterna gjort med tvångsupplosning truster tala i varja fall ej for ett upptagande av liknande åtgarder ens i de extrema fallen. Hur mycket mindre mojligheter har man då ej att utratta något på den vågen i de mindre extrema?

Betraktar man forst de s. k. egentliga varumonopolen, så
kan samhållet formodligen gora en hel del i riktning mot ett

mildrande av deras olågenheter, ja kanske t. o. m. forhindra deras uppkomst, genom att forsåmra forutsåttningarne for en monopolistisk aktion. Forst och fråmst maste samhållet låta bli att direkt skapa sådana genom sin ekonomiska politik. Genom en revision av tulltaxan skulle man i Sverige kunna utratta mycket i den vågen, alldeies oberoende av hur man ståller sig till den allmånna frågan om tullskydd eller frihandel. At bibehållaen obetydlig tull å galoscher verkar ju infor fakta sådana som dem jag meddelat narmast groteskt. Jag har forut namnt flera exempel på monopol, som direkt berodde på statensåtgårder som skulle bringas att upphora genom en andring av dessa.

Samhållet kan också minska forutsåttningarne for monopol genom att understodja dem som organisera konkurrens. I konsumentkooperationen har man darvidlag ett smidigt instrument. min mening bora statsmakteme dårfor intaga en mot denna vålvillig hållning. Dår andra medel ej hjålpa, kan just en kooperativ affår vara allt som behovs. Man tanke t. ex. på en liten plats, dar de tre slaktarne beslutat hålla gemensama och hoga — priser. Skall man i sådana fall skicka ner en undersokningskommission for att utreda om prisen aro skåliga eller ej, samt på grundval av några kilo protokoll låta något samhålleligt organ faststålla andra priser? Det vore ju helt enkelt orimligt. Allt som behovs ar en kooperativ affar, som om den skotes någorlunda val utgor ett tillråckligt skydd mot oberåttigade prisuppskruvningar.

LJtom genom att forsamra forutsåttningarne for monopolens och vidmakthållande kan samhållet ingripa genom betråffande deras verksamhet. En undersokningskommission relativt vidstråckt myndighet kan utan att overskrida lampliga grånser giva den stora allmånheten kunskap monopolens prispolitik i de fall, dar man efter undersokningen att denna ar samhallsskadlig. Hari ligger utan tvivel en viss garanti mot att en dylik prispolitik skulle komma att foras, då den allmanna opinionens stallning for de flesta affarsforetag spelar en betydande roll. Framfor allt torde man emellertid forebygga anvåndandet av illojala konkurrensmetoder d., eftersom kunskap dårom hos allmånheten skulle vara utomordentligt skadlig for de ifrågavarende foretagen. I Sverige foreligger just nu en kunglig proposition, som bygger på denna tankegang, och som aven från naringslivets organisationer ett relativt gynnsamt mottagande.

Dåremot tror jag for min del icke att samhållet bor ingripagenom

gripagenomen direkt prisreglering utom i vissa undantagsfall. Både i Forenta Staterna och England faststållas jarnvagstariffernaav almånnas organ, vilket åtminstone i det senare landet år en naturlig konsekvens av att staten framtvingat en sammanslutning av jårnvågarne i ett fåtal stora grupper, som var och en for sig inom vissa omraden har monopol på jårnvågstransporter.Av skal ar det ganska vanligt att stadernas organ beståmma spårvågstaxorna aven nar bolagen åro privata. Men såvitt jag forstår maste detta forbli undantagsfall.Sårskilt naringsgrenar, dår forhållandena våxla med konjunkturerna i hog grad, vore det orimligt att det allmånnaskulle på prispolitiken genom direkta åtgårder. For det forstå skulle ett dylikt ingripande vara utomordentligt hinderligt for affårslivet, och dårfor liksom allting annat som minskar smidigheten och rorligheten reducera produktionens effektivitet. For det andra bli samhållets organ, efter hvad erfarenhetenvisar, alltid dragna vid nåsan i sådana fall, helt naturligt emedan de aldrig kunna forvårva den intima kunskapom som foretagens ledning. Dålig kontroll år såkerligenvårre ingen alls, bl. a. emedan den såtter samhålletssanktionsståmpel mycket som i hog grad fortjånar kritik.Svårigheterna en effektiv kontroll av prispolitiken bottna framfor allt dåri, att man i de flesta fall maste utgå från råntabiliteten vid ett bedomande av om priserna åro skå- Hga eller ej; foretagens faktiska rantabiliiet år emeliertid mycket svar att faststålla. Man skulle rentutav kunna saga att ett foretagsnettovinst ett rent fiktivt begrepp, och att vinstens storlekinom grånser kan varieras utan att oriktig bokforing foreligger. Hårtili kommer att en manipulation med omkostnadskontona,vilken nog år beråttigad for att konsolidera foretagets stållning, svårligen kan helt forhindras av offentliga revisionsorgan. Åtminstone så lange konjunkturvåxlingar av samma styrka som dem vi hade fore kriget forekomma, torde svårigheterna for en offentlig prisreglering, som skall taga hånsyntill skiftande forhållanden vara ooverkomliga.

Bland de medel som foreslagits mot monopolen nåmnes ofta beskattningen. Givetvis kan och bor samhållet hår som i andra fall hårt beskatta de stora inkomsttagarne. Frågan om monopol foreligger eller icke synes emeliertid icke ha något med rationella skattegrunder att gora och alltså icke heller bora inverka på skattetryckets fordelning. Principiellt bor man f. 6. icke noja sig med att genom beskattning uttaga en del av monopolvinsten utan bor efterstråva antingen att helt forhindra

att någon sådan uppkomrner eller ock soka i sin helhet overforaden
det allmånna.

Overgår man nu till arbetsmonopolen, så frågar man sig, om samhållet också dår kan gora något for att forsåmra forutsåttningarne dess uppkomst och forsvåra dess vidmakthållande. den mån detta år mojligt, maste det innebara tgarder bevarande av arbetskraftens rorlighet. Det ar genom att forhindra overgang från en sysselsåttning till en annan och begrånsa tillstromningen av ung arbetskraft, som arbetsmonopolen mojliga. Så lange rorlighet existerar, kunna mera betydande olikheter i lonenivå for analogt arbete icke uppkomma i varje fall icke lange bliva bestående. Till forhindrande arbetsmonopol år det således icke alls nodvåndigt att faststalla vad som år „skålig Ion". Så tillvida år en regiering arbetsmonopolen i princip låttere an en regiering av varumonopolen. I praktiken torde det emellertid vara svårt for det allmannas organ att gora något for rorlighetens okande och vidmakthållande. Bast vore det om reaktionen mot de monopolistiska inom en del fackforeningar komme från andra grupper bland arbetarne sjålva, vilka ju bli lidande på de forrås taktik t. ex. genom att få hogre hyror an eljest. Måhånda kan samhållet genom att också i detta fall tillgripa publicitet, lågga en viss håtnsko på ifrågavarande tendenser. Jag tvivlar emellertid på att detta bleve synnerligen effektivt, en hojning af ievnadsstandarden ar i och for sig onskvard, och en på andras bekostnad genomford uppressning av lonenivån har dårfor icke for allmånheten samma osympatiska drag som ett uppskruvande av varupriserna.

Det år icke blott inom kroppsarbetarnes krets som arbetsmonopol Ett bekant exempel på monopol på mera kvalificerat arbete år det låge som uppkom på grund av begrånsningen elevantalet vid Tandlåkarinstitutet. Infor det snabbt våxande behovet av tandvård blev tillgången på tandlåkare med hoga priser på deras arbete som given foljd. Hår ligger orsaken till monopolet i statsmakternas egna åtgårder, och den kan alltså lått undanrodjas. Sent omsider har man också nu vaknat till insikt om varfor att tandvården år så dyr och tandlåkarnes inkomster så hoga, samt har medgivit okning av elevantalet vid hogskolan.

Vad till slut de s. k. oegentliga monopolen betraffar, så forekomma de huvudsakligen i detaljhandeln, dår kutymer lfråga om avancens storlek kunna hålla sig kvar låttare an i produktionen. De hårmed forenade problemen torde bora behandiasi

handiasiett sammanhang med hela mellanhandsproblemet. I det nuvarande samhållet år distributionen allrfor dyrbar. Medanproduktionen det sista halvseklet, ar distributioneninom brancher ungefar lika dan som for 50 år sedan. Den bedrives allt fortfarende genom massor av småaffå'rer,vilka hava en mycket obetydlig omsåttning. I viss mån ar detta nog ofrånkomligt, men att en omorganisationoch år mojlig, synes mer an sannolikt. På en del hall har konkurrensen lett till ett onodigt uppdrivande av omkostnaderna och dårav foljande stor marginal mellan fabriks och detaljpriset. På andra hall maste marginalen hållas bred på grund av risken for osålda lager, en risk som genom annan organisation skulle kunna minskas. Problemet att forenklaoch distributionen år emellertid svårt. Framfor allt kraves det hår som på andra omraden kunskap om de faktiska forhållandena, något som f. n. saknas. Man kånner mycket litet til handelns omkostnader, deras fordelning på olika varor o. d. Forst når material rorande alla hitrorande forhållandenfinnes år det mojligt att angripa problemet.

Att den s. k. fria konkurrensen icke i och for sig sjålv garanterar mojliga effektivitet synes otvivelaktigt. Mellanhandsproblemet dårfor verkligen. Måhånda vore det låttare att på detta område genomfora reformer ån inom produktionen, trots allt år val organiserad jåmfort med andra sidor av samhallslivet. Genom sarnarbete mejlari statens poiitiska representanter for naringslivet och den ekonomiska vetenskanen skuiip ett konstruktivt arbctc kunna utfuras i rlkining en forbåttring av den apparat varmed varor och tjånster Det vore dårfor sannolikt klokt, om statsmakterne inriktade sitt intresse uteslutande på ett negativt av en del som mindre onskvårda ansedda tendenser inom naringslivet, utan också grep sig an med positiva att oka det ekonomiska livets effektivitet. Hela monopolproblemet visar ju att „laissez faire"-politikens tid år forbi och att samhallets organ tvingas att taga konsekvenserna hårav. Varfor då icke taga dessa konsekvenser helt och fullt, erkånnande att de innebåra icke blott kontroll utan aktiv medverkan dessa organ i arbetet for en reformering av det ekonomiska samhallslivet?