Resumé

Vdrderingarharfått en a lit centra lare betydelse forforståelsen av foretags ledning och foretagsledare. Detta galler dels argumenteringen kring fb'retagets roll som en integrerad del av en omgivande kultur och ett omgivande samhålle. Dels galler det foretagens sdtt attfungera. I det senarefalletframstår det a lit klarare attforetag alltidfungerar inom ett ndtverk av starka interna moralregler och vdrderingar. Vad mera ar, de skulle inte kunna fungera utan dem. Artikeln forsokerforstå foretagsledarvdrderingar både som ett teoretiskt och som ett empiriskt fenomen.

Misstanken

Jag deltog for en tid sedan i ett seminarium som bland annat behandlade foretag och moral i de osteuropeiska landerna. En polsk forskare berå'ttade dår om det stora misstroende som polackerna har mot det de kallar »business«, dvs. alia former av affarsverksamhet, vilket forsvårar inforandet av marknadsekonomi i landet. Under den kommunistiska perioden har folket nå'mligen så starkt indoktrinerats i tanken att affarer, dvs. privat vinstgenererande verksamhet, ar något i grundlaggande mening ohederligt. Trots att man lyckats kasta av sig det kommunistiska oket och gått in for

ett samhallssystem baserat pa privat foretagsamhet, har man uppenbarligen svart att frigora sig fran tanken att affarsman pa nagot satt ar i grunden omoraliska och att privatekonomisk verksamhet i sig ar nagot ont.

Det samma har man också hort från andra post-sovjetiska lander, så icke minst Ryssland. Dår betraktar många privatekonomisk verksamhet - speciellt så handel - som »spekulation« och dem som sysslar darmed som nåra nog brottslingar. Detta ar ju inte heller så underligt - fram till for några år sedan var dessa månniskor faktiskt forbrytare enligt de sovjetiska lagarna. Alia som sysslade med privatekonomisk verksamhet hånfordes automatiskt till den samhallsgrupp som numera kailas »den ryska maffian».

Det vore dock ett misstag att tro att misstrogenheten mot privat foretagsamhet enbart år en foljd av den kommunistiska indoktrineringen. Tvårtom, kan man saga, kom kommunismen bara att bygga vidare på och foreviga ett samhallsmoraliskt forestållningssått som kånnetecknat vår kultur under tusentals år. Inom den vasterlåndska kultursfaren har man alltid varit misstanksam mot kopman. Denna misstanksamhet finner vi redan hos Platon, då han lyckas forlojliga sina filosofiska konkurrenter,

Sofisterna, genom att jamstålla dem med kopmån. Det intressanta ar inte att Platon personligen såg ned på kopmannen, utan att uppenbarligen alia gjorde det. Darfor gick hans forolampning hem. Hitler, å sin sida, forolampade på samma satt britterna genom att kalla dem »en nation av kråmare» och Richard Nixon forlorade på sextiotalet kampen om presidentposten till foljd av att han jåmfordes med bilhandlare.

Genom hela vår historia går sålunda ett stråk av misstanksamhet och forakt, riktade mot dem som forsorjer sig genom handel och kopenskap. Den snikne och krypande kopmannen som prackar på oss riktiga månniskor undermåliga varor och som ockrar och utsuger de svaga och beroende, utgor en mytologiskt livskraftig arketyp i vår civilisation. Hans motsats, den »riktiga månniskan», var i det gamla Grekland filosof, politiker eller krigare. Den moderna tiden har med socialismen tillfort proletaren, den utsugne arbetaren.

Ocksa religionen, icke minst sa kristendomen, betraktar affarsverksamhet och vinst som omoralisk - eller, i dagens varld, atminstone som misstankt. Det var, som vi minns, under Jesu tid naturligt och sjalvklart att just manglarna, kopmannen, skulle drivas ur Templet. Varfor det var sa sjalvklart, det kunde man val fraga sig. Svaret pa den fragan ar det ovanstaende: kopman betraktades i den datida kulturen som missta'nkta. En stor del av denna traditionella misstanksamhet mot kopmannen, och darmed mot den privata ekonomiska verksamheten, har fortlevt sedan dess, fbrsta'rkt av en tvatusenarig religios tradition.

Denna misstanksamhet har sjålvfallet en alldeles naturlig bas, nåmligen erfarenheten av att det faktiskt funnits och finns månniskor - kopmån, ockrare, m.fl. — vilka kunnat utnyttja sin position till att berika sig sjålva på andras bekostnad. Undra på att Karl Marx åstadkom en explosion då han byggde samman denna misstanksamhet och detta hat till en teori om kapitalets komplott mot den goda manniskan. Krutdurken fanns redan dar, han bara tande luntan.

I dagens vasterlåndska samhalle ar situationen en annan. Få fomekar att de privata foretagen ar en forutsattning for vart valstånd, både genom att de ger oss en god ekonomi och genom att de faktiskt producerar de nyttigheter vi behover. Inte heller ar vi mera i hogre grad påverkade av de gamla religiosa forestallningarna om att vinst och rikedom vore omoraliska i sig. Tvårtom har det blivit något av en samhallelig plikt for envar att bli »foretagare».

Det vore dock ett misstag att tro att vår kulturella barlast, misstånksamheten mot foretagen, har forsvunnit for alltid. Tvårtom lever denna tvåtusenåriga barlast kvar under ytan också i vår kultur, i vår verklighetsforståelse. I viss fall verkar den t.o.m. vara på tillvaxt. Ockraren, penninghandlaren, denna girighetens symbol, ersattes under det senaste århundradet av den stranga men hederliga bankdirektoren. Skotte man blott sjalv sin ekonomi på ett ansvarsfullt satt, kunde man med gott fortroende vanda sig till banken. Hur många ser numera så på bankerna? T.o.m. bland småforetagare, dessa den privata fo'retagsamhetens symboler, hor man numera att »skall du forhandla med banken, så maste du ta med dig en jurist, annars blir du lurad». Djungeltelegrafen berattar om foretagare vilka i sten havdar att deras bank helt enkelt rånat dem, fifflat till sig deras foretag och satt dem på bar backe: »Numera bor bankdirektbren sjalv i min villa«.

Eller ta chefslonerna. Både i USA och Europa vacks allt starkare protester mot de gigantiska loner toppledare i storforetag låter sig beviljas av styrelser dår deras kompisar sitter. Var finns det sociala ansvaret, frågar man sig i tidningarna, var

kanslan for skalighet, for solidaritet med det omgivande samhållet. I verkligheten befinner vi oss inte alls så langt ifrån de gammalmodiga ryssarna, verkar det.

Företagsledare och värderingar

På femtio-sextiotalet sags foretagsledares drivkrafter och personlighets-karakteristika som en individualpsykologisk fråga. McClellands studie, med prestationsmotiv, maktmotiv och behov av social kontakt bildade skola också i Norden. Man matte grader av nAch, nPow och nAff och tyckte sig få en insikt i foretagsledarens sjal. (Se t.ex. Kock 1965) Vad denna insikt egentligen bestod av, vad den betydde utover den insiktsupplevelse ett signifikant statistiskt mått ger, det blev dock oklart.

Så drev i stallet intresset over till ledarstilar, beteendemonster, och ledarskapslitteraturen oversvåmmades av fyrfåltare med djungelkrigare och ambassadorer, av kannande ledare och tånkande ledare, av personinriktade ledare och arbetsinriktade ledare, osv. Också dessa gav upphov till starka insiktskanslor och kunde uppenbarligen nyttjas i ledarkursernas standardelement av introspektion — »hurudan ar jag egentligen - ganska bra, trots allt».

Behovspsykologin har i det stora hela forsvunnit ur ledarskapsforskningen, ledarstilarna har flutit ut i »contingeny theory«, som också den småningom glomts bort. Nu talar vi om visioner, vilja och vårderingar. På satt och vis ar vi tillbaka dår vi borjade, fast kanske andå inte.

Vad ar då »va'rderingar»? Det visar sig inte vara helt latt att besvara den frågan, men vi behover inte med nodvåndighet någon exakt definition. Låt oss diirfor helt vagt beskriva dem som kanslor, ofta omed-

vetna och oproblematiserade, om hur något borde vara, om vad som ar ratt och riktigt, om vad som ar onskvårt — eller icke onskvårt - »hur-det-borde-vara-kånslor». Dylika kånslor, ideer och visioner styr vart handlande, de står så att saga bakom våra syften och våra intentioner.

Tanken kan belysas med ett exempel: en person som uttalar sig kritiskt om landets socialpolitik. Varfor gor hon det? Ja, i forstå hand for att hon anser att regeringen satsar alltfor litet pengar på varden av sjuka gamlingar. Men, vad innebår det att hon »anser» t. ex. detta? Ett enkelt svar ar då det, att hon har vissa varderingar, mojligen att hon utan att dess mera reflektera darpå ar av åsikten att gamla sjuka månniskor bor behandlas val. Denna vaga och oreflekterade kånsla ligger bakom hennes agerande, den styr hennes handlande.

Så vad år det då som styr foretagsledares
handlande, vilka år de varderingar foretagsledare
har eller borde ha?

Den klassiska ekonomin har två svar på denna fråga. Det ena svaret år en frågande blick: man tanker helt enkelt inte på saken, utan utgår från att foretagsledare på något odefinierat satt fungerar som ett slags ekonomiautomater - satta infor en ekonomisk situation, borjar de omedelbart planera, organisera och leda i enlighet med godtagbara ekonomiska principer. Denna bild år dock inte mera så vanlig i ekonomiskt teoretiska texter - dår har man så småningom lårt sig att skarpare definiera sin teoris komponenter. I den dagliga samhållsdebatten, då forskare och praktiker så att saga »glommer sig», år den dåremot mycket vanlig.

Det andra svaret år mera sofistikerat och finns de facto inbyggt redan i det forsta. sta.Det lutar sig mot nationalekonomins aktorskonstruktion homo economicus, den ekonomiska manniskan. Dess mest aktuella representant finner vi formodligen i Oliver Williamssons konstruktion, i den abstrakta valfunktion som binder samman hans »Transaction Cost Economics». (Williamsson, 1975) Economic man drivs i denna av nyttomaximering - eller optimering, om vi sa vill. Han kannetecknas av tva personlighetsdrag, a ena sidan en konsekvent och standigt verkande egoism - han formar endast tanka pa sin egen fordel - och a den andra en lika absolut opportunism.

Det senare innebar att hans sociala relationer, hans relationer till andra individer och grupper, styrs enbart av hans egoism. Den ekonomiska manniskan samarbetar om det ar lonsamt. Han lovar evig trohet om detta ar lonsamt. Han bryter detta samarbete och sviker fortroendet om detta visar sig vara mera lonsamt. Fragar man honom varfbr han brot sitt lofte sa snart sveket blev lonsamt, forstar han inte fragan. Vem sbker svar pa sjalvklarheter; alia rationella manniskor sviker ju varann, sa fort det lonar sig.

Den ekonomiska månniska transaktionskostnadsteorin postulerar, motsvarar i hog grad den månniska den kulturella misstanken genom årtusendena riktat sig mot. Han år fullståndigt vårderingsfri. Mojligen ar han också fullståndigt vårdelos - både som teoretisk konstruktion och som tånkt levande månniska.

Transaktionkostnadsteorin bor dock inte underskattas. Den utgor en av mycket få genomforda forsok att knyta den ekonomiskagrundteorins aktorssyn, dvs. den rationalistiskaaktoren, till verkligheten. Inom sina egna ramar fungerar den någorlunda

hyfsat - sjålvfallet inte fullstandigt. I mångasituationer, sager den, fungerar den klassiska Adam Smithska »fria marknaden»mycket val: moraliska krymplingar lurar varann så mycket de hinner och som vore alk styrt av en osynlig hand går alk val for alia.

Ibland fungerar dock marknaden inte, bedrageriet blir for dyrt. Detta ar hos Williamsson uppenbarligen en praktiskt empirisk axelryckning: verkligheten visar, att vissa former av ekonomisk aktivitet år så komplicerade och kraver så långvariga samarbetsrelationer, att den fria marknadens standiga elasticitet och flexibilitet blir olonsam eller till och med skadlig. Då binder man upp sig med kontrakt, regler, overvakning och sanktioner. »Organisationen» sager transaktionskostnadsteorin, ar resultatet av de kontrakt, de bindningar man tvingas till på de punkter i verkligheten dår den fria marknaden inte fungerar. En intressant och elegant logisk konstruktion, å'ven om den också på detta abstrakta plan har vissa bppna andor. (For en nårmare kritik se Perrow 1986, Etzioni 1988)

Empirins ledare

Uppenbarligen fungerar denna bild av aktorer och organisation om inte fullstandigt, så i varje fall teoretiskt sett ganska bra. Den har egentligen bara en enda svaghet: den harså_gottsom ingenting med verkliga levande ekonomiska aktorer att gora.

I en nylig studie av entreprenorer och deras livssituation, befanns dessa framom allt annat betona lojalitetens och fbrtroendets centrala betydelse for deras affarsverksamhet. Fråga var då om den ekonomiska teorins verkliga hjaltar, små entreprenorer prenorerframst inom handel, med tre fyra egna foretag på fickan. Deras aktiviteter byggdes - så som natverksteorin framhåller - på natverk av affårskontakter. Inom dessa ramar fungerade alk utifrån fbrtroende.

Fråga var darvid inte om något slags godtrogna och vå'lmenande bonnlåppar, sjalvklara offer for marknadens bondfångare. Poangen var tvartom att fortroendet var relativt, det balanserades hela tiden mot praktiska rimlighetbedomningar samt av att man opererade inom ett kant natverk av fortroende. Man litade på sina affårskontakter for att man visste att de var att lita på - eller for att andra, trovardiga personer gått i godo for dem.

Den ekonomiska teorins hjalte, entreprenoren, ar sålunda inte opportunist - i varje fall inte enbart opportunist. Inte heller ar han åndlbst och endimensionellt girig. Tvartom kånnetecknas han av generositet, av frikostighet, vilket innebar att

»no one shall have more than is rightfully
his - neither shall he have less
.... Generosity meant among other
things that all profits should be divided
according to input - no-one was to expect
more. More than that, generosity
meant that what someone can have
without others suffering from it, it was
rightfully his.» (Gustafsson, 1996 b, s. 3)

Generositet behover dock inte forvaxlas
med allmån godhet eller filantropi:

»It could rather be put like this: you must never be jealous of your colleagues but you don't have to feel sorry for them either... (Gustafsson, 1996 b, s. 3)

Egentligen ar detta inte speciellt fdrvånande.
Vilken som helst empirisk kontakt

med foretagsledare visar att dessa - liksom alia andra manniskor - ar fulla av varderingar och moraliska kanslor. Manniskan, inte den biologiskt genetiska organismen, men den kannande, tankande, planerande, organiserande - men ocksa vardande, alskande, skrattande eller gratande varelsen - ar sa gott som i sin helhet en kulturprodukt. Allt vad vi ar, vad vi gor och vad vi tanker ar kultur, resultat av hundratals tusen ar av kulturavlagring och kulturevolution.

En central del av denna kulturella kokkenmodding består av moral och vårderingar, vilka styr vår perception, våra kanslor och våra tankar. Varderingar utgor så djupt liggande kulturella fakta, att det till och med blir meningslost att fråga sig hur en vårderingsfri månniska skulle kunna se ut. Med en parafras på en tanke uttryckt av Clifford Geertz (1973) kunde man saga att en vårderingsfri månniska inte finns, aldrig har funnits och aldrig kommer att finnas av det enkla skalet att det ar omb'jligt. Vad han vidare sager om kultur, kan med stor traffsakerhet tillå'mpas också på varderingar, dessa kulturen centrala element

» ... there is no such a thing as a human nature independent of culture. Men without culture would not be the clever savages of Golding's Lord of the Flies thrown back upon the cruel wisdom of their animal instincts; nor would they be the nature's noblemen of Enlightenment primitivsm or even, as classical anthropological theory would imply, intrinsically talented apes who had somehow failed to find themselves. They would be unworkable monstrosities with very few useful instincts, fewer

recognizable sentiments, and no intellect:
mental basket cases.» (Geertz,
1973, s. 49)

Citatet kan utvidgas till andra, mera narliggande exempel. Economic man, fungerande enligt en egoism och opportunismnyckel mycket enklare an en fiffig apa, ar sjålvfallet just en dylik »mental basket case» - ett slags intellektuell skraphog som inte skulle kunna leva en dag i ett verkligt liv. Economic man skulle gora konkurs innan han avslutat sin forstå arbetsdag. Han ar helt enkelt ett intellektualiserat tankefoster - missfoster - hos månniskor som driver teoretiserandet om ekonomi alltfor langt från den empiriska verkligheten.

Verklighetens ekonomiska månniska, enteprenoren, år en annan. En annan år också den professionella foretagsledaren, som inte utan vidare skall likstållas med entreprenoren. Frågar man sig vilka varderingar som sårskilt utmårker en modem foretagsledare, vill jag foreslå foljande: arbete, fornuft, utveckling och effektivitet. Vad jag då avser, år att just till dessa begrepp knutna fenomen, aktiviteter och till stand av foretagsledare upplevs som viktiga - de engaerar dem och vacker deras moraliska kånslor.

Varden och vördeförändringar

Jag har i andra sammanhang (Gustafsson, 1988, 1992, 1994) håvdat att just »effektivitet« år en for foretag och foretagsledare speciellt hogutvecklad vårderingsmåssig ram, att foretagsledare starkt styrs av en »effektivitetsmoral». Effektiviteten - kombinationen av flit och fornuft - år i många fall ett slags det ekonomiska livets kategoriska imperativ, mot vårs logiska

påbud alia andra typer av moraliska overvåganden hjålplost studsar. I effektivitetens och den abstrakta lonsamhetens tecken begås många foretagsetiska overtramp och ibland direkta brott.

Detta har ofta lett till att man i den omgivande varden, helt i den gamla misstånksamhetens tradition, automatiskt utgår från att foretag på ett grundlåggande satt utgdr moraliska hot. Ett vanligt exempel ar miljoproblematiken. For foretag i gemen utgor miljoproblemen en storande och besvarande restriktion på verksamheten. Man ar tvungen att anpassa sig till allehanda begransningar, ofta med stora kostnader och ingrepp i den effektiva driften som foljd.

Ett exempel på detta finner vi inom den finska skogssektorn, som forst forfoljdes av hårda reningskrav for avfallvatten och, nar dessa tillfredsstållts, attackerades från ett helt annat hall - som producent av vå'rldsomfattande avfallsproblem. Papper och forpackningar utgor nåmligen en betydelsefull del av de vaxande avfallsbergen. Den finska industrins svar på detta nya tryck utgor samtidigt ett intressant exempel på dynamisk forandring i foretagsledarvarderingar. (Jag stoder mig hår i huvudsak på studier av fo'retagsledninglogiken - »managerial paradigm« - i foretaget UPM (United Paper Mills). Se Halme 1995, 1996 a och b.)

Fram till borjan av nittiotalet ansåg man sig vid Walki Pap, en division vid UPM, inte ha några storre miljoproblem. Man kopte ren cellulosa - andras problem - och tillverkade kartong for forpackningar. Produktionen var i det stora hela »ren». Då uppstod dock, framfor allt i Tyskland, alk starkare kritik av det faktum att just kartongfbrpackningar utgjorde ett vaxande

avfallsproblem. Lagstiftning om teranvandning liksom okade krav på återvinnbara produkter från storre kunder i Europa. Man krå'vde också okade anvandning av returfiber i produktionen.

Till en borjan bemotte ledningen dessa krav som storande restriktioner - man såg sig tvungen att beakta kraven, men ansåg, naturligt nog, att de forsvårade verksamheten, minskade effektivitet och lonsamhet. Så småningom foråndrades dock bedomningarna. Man borjade i ledningen alltmera se miljoproblemen som integrerade i marknaden som helhet.

Då några år gått, visade det sig, hade hela miljodimensionen bytt plats i foretagsledningens strategiska tankande. Från att ha varit ett besvar och en restriktion hade miljbn blivit en central strategisk parameter. Man såg sin produktion och sina konkurrensmojligheter vaxa just på miljoområdet. Genom att producera kartong med stor hållfasthet men med liten massa, kunde man konkurrera effektivare. Målet var inte att salja så mycket cellulosa som mojligt, utan att salja så lite som mojligt - men så mycket kartong, sjalvfallet, som man bara kunde. Vidare blev tervinningen Material - t.ex. nylonforstarkning - som forsvårade tervinningsprocessen, inte få finnas med, och inte heller fårger med dylika effekter.

Det »nya» tankandet startade i toppledningen, men det spred sig småningom nedåt i organisationen. Från att man, levande i en klassisk teknologikultur, hade sett miljororelsen och dess krav som illegitima, som stridande mot centrala varderingar i foretaget, integrerade man dem långsamt i bilden av de centrala målsattningarna.

Också andra delar av foretaget åndrade långsamt sitt forhållande till miljokrav. UPM åger och utnyttjar stora skogsområden. Inom dessa bedrevs »enligt vetenskapliga principer» ett rationellt skogsbruk, med utnyttjande av tunga maskiner vilka kalhogg stora ytor. Hår var inte endast fråga om ekonomisk rationalitet. En så gott som enhållig skogsforskning håvdade i sten att man på detta satt åstadkom den absolut basta behandlingen av skogen.

I borjan av nittiotalet utsattes finsk skogshantering for kraftiga attacker i tysk press. Bl.a. Greenpeace var inblandade. Kritiken rorde kaihyggen och rovdrift, vilka ansågs utrota de sista europeiska urskogarna. Den forstå reaktionen inom finsk skogsindustri var den samma som ovan med avfallsproblematiken: »Vi vet vad som år bast for skogen, och ett slut på storhyggena skulle innebår ett slut for hela den finska ekonomin». Stora kunder i Tyskland borjade dock agera och man var tvungen att beakta kritiken. Detta resulterade inom några år att hela »skogsbrukets teori» foråndrades. En enig skogsexpertis, både inom industrin och inom skogsforskning, intygar nu att den effektivaste ekonomin uppnås om man bibehåller biodiversitet, anvånder små låtta maskiner och avstår från stora kaihyggen. Det visade sig också att det funnits personer inom foretaget som redan lange håvdat just detta, men som inte lyckats gora sin ståmma hord infor den dominerande enigheten.

Det de två exemplen ovan visar, år att ekonomiska fakta inte existerar som ett slags vårderingsfria naturlagsliknande fenomen, utan att de produceras, får sin form och forandras av de olika vårderingar som dominerar beslutsfattares och intres-

senters bedomningar. De visar vidare att dessa relativistiska fakta inte ar evigt bestående, utan att de foråndras - ibland till och med på ett forvånande sått. Varderingar år på det såttet inga marginella fenomen; tvårtom utgor de kårnan i all handling, kårnan i all ekonomi.

Hur uppstår ett varde?

Men hur uppstår då ett varde, hur forandras det? Hur kan det komma sig att en foreteelse som tidigare kanske betraktats som irrelevant och ointressant, kanske t.o.m. som storande, efter en tid i stållet framtråder som något vårdefullt? Vad jag avser år då inte så mycket frågan om att man plotsligt inser att fenomenet i fråga år lonsamt eller dyrbart - »min gamla inrokta malning visade sig i sjålva verket vara en Schjerfbeck». Vad jag avser ar att fenomenet plotsligt får »ett varde i sig».

Alasdair Maclntyre har i sin bok »After Virtue» (1985) givit en mycket belysande beskrivning av just den frågan. Han forestaller sig en person som ålskar att spela schack - han sjå'lv - men som inte har någon att spela med. Hans enda såliskap år ett barn, en sjuåring, så han besluter sig for att forsoka lura barnet att spela. Han erbjuder henne dårfor godsaker till ett varde av 50 cent for varje gang hon spelar schack med honom. For att gbra spelet intressantare for sig sjålv tillågger han att hon får ytterligare karameller for 50 cent, om hon lyckas vinna. Han tillågger att detta inte skall vara alltfor svårt.

Barnet, fortjust i godsaker, spelar då gårna ett spel med honom då och då, och det spelar for att vinna. Men, noterar Maclntyre, barnets motiv, basen for hennes vilja att spela, ligger i karamellerna. Om han

tillfalligt lamnar spelet, ar barnet frestat att fuska, for att pa sa satt fa mera karameller. Tror hon sig kunna fuska utan att bli fast, gor hon det. For det instrumentellt inriktade barnet ar karamellerna malet och spelandet blott ett medel, ett oundvikligt besva'r.

Så går tiden med återkommande schackspel och så småningom blir barnet allt skickligare. Men vana och skicklighet kommer ett nytt element in i spelet - det blir helt enkelt intressant, spånnande och utmanande. Barnet spelar inte mera for att få karameller — hon ålskar att spela, hon alskar att testa sin skicklighet och hon ålskar att vinna. Plotsligt får spelandet ett varde i sig - att prova skickligheten, att planera avancerade och eleganta strategier, det blir huvudsaken. Ja, vem vill forresten ha karameller, man blir ju bara fet av dem. Samtidigt forsvinner intresset for att fuska, då ju detta omedelbart skulle forgo'ra hela idén med schackspelet.

Maclntyres exempel med det schackspelande barnet visar på ett enkelt sått varderingars betydelse samt hur de uppstår och foråndras. Vi vet alia att dylika foråndringar sker inom oss på ett praktiskt plan. Plotsligt kan något som tidigare varit ointressant eller motbjudande for oss få ett varde i sig. Hur det går till, vad som hånder i hjårnan, det vet vi inte, och det år faktiskt inte i vart perspektiv speciellt viktigt att utreda. Det intressanta år att det sker och att olika foreteelser på detta sått kan få ett varde i sig. Att något får ett varde i sig innebar då att det så att saga år till for sig sjålvt. Vi vill inte ha det i ett instrumenteilt perspektiv, som ett medel for att nå något annat. En handling som har ett varde i sig motiveras på det såttet av sig

sjalv: du gor den just for och enbart for att du vill gora det. Den har, i Maclntyres terminologi, »an intrinsic value». Det samma galler det inneboende vårdet i en sak eller ett tillstånd.

Det ar ungefår detta vi kan tånka oss att hånde i det ovan behandlade kartongtillverkande foretaget. Tvungna att aktivt befatta sig med miljoproblematiken i samband med kartongtillverkning, att tackla de olika tekniska problem detta innebar, internaliserade ledningen i foretaget det miljbteknologiska tånkandet. Excellens och effektivitet på just det området krop in i tankestrukturerna och knots så småningom alk fastare till den ekonomiska helhetsbild - foretagsledarparadigmet - som varje foretagsledare utvecklar kring sin verksamhet. Men, man behovde den hjalp det omgivande samhållet - i detta fall tyska kopare och lagstiftare - gav.

Att upprätthålla värden

Om det år något som empirin också visar, betraktad i stort, så ar det att ekonomi fungerar bast i samhållen med ordning och reda, i samhållen dår foretag och individer har balanserade råttigheter och skyldigheter. Drammen om den »fria ekonomin» dår den starke och rike får gora fullståndigt hur han vill, år ett romantiskt misstag. Det ar nåmligen en vårld dår ekonomi inte fungerar, eller dår den fungerar halvbra for ett litet fåtal. Ett ordnat och balanserat samhålle ligger i allmånhet i foretagens intresse.

Dåremot ligger det inte alltid i den enstaka aktorens intresse. I varje samhålle, hur vålordnat det an kan vara, finns det alltid ett utrymme for free riders. Inte ens ett strikt genomforande av en polisstat kan

bryta denna samhallsvetenskapliga grundlag.
Fornuftig samhallsplanering har salunda
att kryssa mellan tva ytterligheter: a
ena sidan att i libertariansk iver riva ner
alia begransningar for foretagens agerande,
och a den andra att i moraliserande
skrack for free riders lasa allt. I foretagens
intresse ligger sjalvfallet inte att de samhalleliga
institutionerna rivs. Inte heller
ligger det i en strangt reglerad stat - det
ligger mittemellan, dar som ett relativt
stort ansvar laggs pa det enskilda foretaget.

Foretag och foretagare ar i sig varken onda eller goda. De utgor en viktig integrerad del av den vårld dår de verkar och deras vårderingar avspeglar i det stora hela detta sarnhålles vårderingar. I den mån de awiker från dem, gor de det i lika grad åt det positiva hållet som åt det negativa. Ekonomisk verksamhet fungerar alltid inom de ramar det omgivande samhållet skapar och uppråtthåller. Den anpassar sig till dessa grånser, den flyter mot dem och over dem dår stångslet år lagt. Sjunker

stangsiet helt ned i glomskans mossa, glider foretagen omarkligt då'rover. Då vaxer misstå'nksamheten på nytt. Darfor ar det alltid lika viktigt - både for foretag och for samhålleliga beslutsfattare - att hålla gardsgården i skick.

Summary

Values have gained increasing importance for the understanding of management and managers. This applies partly to the argumentation of the role of business as integral part of the surrounding culture and society, and partly to the way that business functions. In the latter case it has become increasingly clear that business always functions within a network of strong internal moral codes and values. Even more so, they would not function without them. An attempt is made to see business values as both theoretical and empirical phenomena.

---

Noter

1. Se Gustafsson, 1995, 1996 a och b.

2. For liingre diskussioner i denna frdga, se Gustafsson 1994.

Litteratur

Etzioni, Amitai: The Moral Dimension: Toward a New
Economics, New York: The Free Press, 1988.

Geertz, Clifford: The Interpretation of Cultures, New
York: Basic Books, 1973.

Gustafsson, Claes: Om foretag, moraloch handling,
Lund: Studentlitteratur, 1988.

Gustafsson, Claes: Den dygderikaforetagsledaren, ingår i Sven-Erik Sjostrand och Ingalill Holmberg (red.) Foretagsledning bortom etablerad teori, Lund: Studentlitteratur, 1992.

Gustafsson, Clacs: Produttion ay allvar. Om (let
ekonomhkafonmftets metafysik, Stockholm: Nerenius
& Santerus Forlag, 1994.

Gustafsson, Magnus: Fortroende i affarer, opublicerat
arbete pro gradu, Foretagsekonomiska institutionen,
Åbo Akademi, Åbo, 1995.

Gustafsson, Magnus (1996, a): The Power of Trust,
Foretagsekonomiska Institutionen, Åbo Akademi.
Åbo (Available at www.aio.fi/~mgustafs), 1996.

Gustafsson, Magnus (1996, b): On Trust in Entrepreneurial
Networks, Foretagsekonomiska Institutionen, Åbo
Akademi, Åbo (Available at www.abo.fi/~mgustafs), 1996.

Halme, Minna: Environmental issues in product development process: paradigm shift in a packaging company, A1:39, University of Tampere, School of Business Administration, Tampere, 1995.

Halme, Minna (1996, a): Shifting environmental management paradigms in two Finnish paper facilities: A broaderview of institutional theory, Business Strategy and Environment, Vol. 5, No. 2, June, 1996.

Halme, Minna (1966, b): Environmental issues in a product development process: Paradigm shift in a Finnish packaging company. Business Ethics Quarterly, vol. 5, No. 4, 1996.

Kock, Sven-Emil: Foretagsledning och motivation,
skrifter utgivna av Svenska Handelshogskolan nr. 13,
Helsingfors, 1965.

Maclntyre, Alasdair: Aftervirtue. A Study in Moral
Theory, Second edition, London: Duckworth,
1985.

Perrow, Charles: Complex Organizations - a Critical
Essay, New York,... :McGraw-Hill, 1986.

Williamsson, Oliver: Markets and Hierarchies: Analysis
and Antitrust Implications, New York: Free Press,
1975.