Foretagsekonomins teoribildning står infor och genomgår for nårvarende ett paradigmskifte. Detta uttryckssått år oklart av två orsaker: (i) ett paradigmskifte år inte något vi precis kan observera i sinnevårlden, och (ii) det år relativt oklart vad ett paradigm år (Thomas S. Kuhn ger omkring 20 definitioner). Inte desto mindre sker en serie omvålvningar i foretagsekonomins sått att hantera foretagsproblem, omvålvningar som vi har noterat vid våra storre, internationella kongresser och i våra tidsskrifter. Det att vi betecknar dem som ett paradigmskifte år ett uttryck for att foretagsekonomins forskningsmålsåttningar och metodlåra haller på att foråndras.

Resumé

Modem foretagsekonomi skiftar som bast sin forskningsideologt Under ett par decennier har vi stråvat till attfånga situationslogiken i klasser eller kategorier av beluts- och planeringsproblem, for att dårefter beskriva, forklara ochfb'rutsåga en kommande utveckling ifenomen eller fenomenrelationer som konstituerar dessa problem. I stållet har vi nu en utveckling mot beslutsstodande system som forfram en interaktiv och iterativ avbildning av besluts- och planeringsproblem i relativt osofistikerad form, och som erbjuder datorstodda verktygfb'r kreativ och interaktiv problemlosning. Dessa verktyg har visat sig mera anvåndbara och relevantafor de verkliga anvdndarna ån de mera avancerade och sofistikerade analysverktygen. Foretagsekonomins relevans for ledande planerare och beslutsfattare kommer dårfor att oka.

---

*) Professor, Installationsforelåsning vid Åbo Akademi, 1.3.85.

Med denna ideologi i minnet kan vi fråga oss om foretagsekonomin, som vi uppfattar den idag, kan erbjuda en metodlåra som formår utveckla (i) valida, (ii) relevanta och (iii) anvåndbara metoder for planering, problemlosning och beslutsfattande? Vi kan vidare fråga oss om dessa metoder de facto anvånds i levande foretag i ett fungerande nåringsliv?

For att en metod, t.ex. for problemlosning, skall vara valid for ett specifikt problem kravs att den år begreppsmåssigt konsistent med aktiviteter som år nodvåndiga och tillråckliga for att vi skall kunna formulera och losa problemet.

Detta innebår att vi med hjalp av metoder for planering, problemlosning och beslutsfattande bor kunna (i) beskriva specifika, våsentliga fenomen i besluts- och planeringsproblem som forekommer vid foretagsledning, och (ii) formulera allmångiltiga principer som underlag for att forklara och forutsåga dessa fenomen (jfr. Hempel (1972)), samt komma till råtta med dem på basta sått. Det år ingen tvekan om att dessa år kråvande målsåttningar.

Foretagsekonomin har under årens lopp utvecklat en rad ansatser for att hantera besluts- och planeringsproblem; låt oss nårmare granska operationsanalysen, som år en av dem. Operationsanalysen har utvecklat en matematisk begreppsapparat for att beskriva, forklara och forutsåga fenomen i besluts- och planeringsproblem. Det står relativt klart att besluts- och planeringsproblem inte kan avbildas isomorft med matematiska begrepp, utan det operationsanalysen efterstråvar år att fånga situationslogiken i klasser eller kategorier av sådana problem. En logisk struktur kan studeras med strikt vetenskapliga metoder, kan bearbetas, utvecklas och generaliseras. Detta blev mojligt inom operationsanalysen genom insikten att situationslogik kan studeras med hjalp av en modell, utan att vi behover gå in i och arbeta med verkliga besluts- och planeringsproblem. Om ån detta år en fordel - en foretagsekonomisk teoretiker ges inte tillfålle till odesdigra besluts- och planeringsinsatser i ett fungerande foretag — har denna metodik nackdelar, som vi kommer att se i det foljande.

Ett matematiskt avbildningsspråk år abstrakt och ofta avancerat, i den meningen att det ståller speciella krav på dem som skall anvånda sig av det. Det kraver formåga att fånga logiska strukturer och identifiera kausalsamband, samt ge dem en adekvat matematisk representation. Det våsentliga år att fånga situationslogiken i besluts- och planeringsproblemoch

problemochoperationsanalysen har varit anvåndbar for detta ndamål:den
med framgång validerats for flera olika kategorier av besluts
- och planeringsproblem.

Om avbildningsspråket, analysinstrumenten och problemlosningsmetoderna kan utvecklas och forbåttras, så att flere kategorier av problem kan losas med storre precision och framgång, kan man saga att validiteten okat for en metodik. Det kan vi saga att har skett med operationsanalysen om vi studerar dess utveckling under de senaste 10 åren: dess avbildningsspråk år rikare och mera avancerat, och dess problemlosningsverktyg mera kraftfulla. Detta har samtidigt inneburit en motsvarande utveckling i foretagsekonomins metodlåra, och i dess formåga att hantera foretagsledningsproblem. Men hår upptråder ett overraskande dilemma: dessa mera utvecklade och avancerade metoder anvånds alltmer sållan - av allt fårre foretagsledare.

Vi kommer hår in på det andra problemområdet: de metoder vi utvecklar inom foretagsekonomin bor vara relevanta for dem som skall utnyttja dem. Metodernas relevans år en fråga om i vilken utstråckning foretagsledare med hjalp av dem kan skaffa sig mera information och kunskap om besluts- och planeringsproblem, och blir båttre skickade att hantera och losa dessa problem. Under det senaste decenniet har vi haft en livlig debatt om operationsanalysens metodlåra; huvudargumentet år att den kunskap vi får om besluts- och planeringsproblem genom att basera våra modeller på orsak-verkan samband inte år den basta mojliga (jfr. Checkland (1981)). Kausalmodeller år forvisso något av en standard inom naturvetenskaperna: de ger underlag for en strikt, logisk analys, som i sin tur producerar val underbyggda problemlosningar, men en kausalstruktur innebår likvål en alltfor stark forenkling av många av de fenomenrelationer som skapar besluts- och planeringsproblem.

Inom systemforskningen har det småningom vuxit fram en metodlåra, som gjort det mojligt att basera modellutvecklingen på mera komplexaformer av samband: (i) samverkan mellan fenomen, (ii) feedbackrelationerav 1., 2. eller 3. ordningen, (iii) samvariation och (iv) teleologiskarelationer. Med dessa samband har det visat sig mojligt att nå hogre kunskapsnivåer vid avbildningen av fenomen och fenomenrelationersom skapar besluts- och planeringsproblem. Det kan också visas att modeller som år mera relevanta, genom att de ger modellanvåndarnamera information och mera avancerad kunskap om de avbildadefenomen,

dadefenomen,också visar en hogre grad av validitet. Genom att byta
metodlåra kan vi dårfor utveckla foretagsekonomins formåga att
hantera besluts- och planeringsproblem.

Men fortfarande kvarstår en besvårande fråga: år en foretagsledare
båttre skickad att hantera besluts- och planeringsproblem om han får
tillgång till båttre kunskap och mera utvecklade metoder?
Problemen med validitet och relevans forblir enbart akademiska så
lange problemldsningsmetoderna inte anvånds regelmåssigt och i
storre omfattning, vilket skulle ge dem ett avgorande inflytande på hur
ledningsgruppen i ett foretag tacklar besluts- och planeringsproblem.
Det hår år mest en fråga om hur anvåndbara metoderna år, vilket år en
fråga om hur lått det år att anvånda metoderna, och hur langt anvåndarna
- utan hogre matematik - kan såtta sig in i hur metoderna arbetar,
och hur de skall utnyttjas for problemlosning.

Vår a analytiskt orienterade operationsanalysmetoder år idag inte anvåndbara: (i) de år for avancerade, eftersom den matematiska basen år for sofistikerad for att kunna utredas och forklaras for i cke-specialister; (ii) avancerade, matematiskt baserade metoder ger ofta upphov till datorprogram som år avancerade och komplexa, vilket gor att de år svåra att forklara och anvånda; (iii) algoritmiska losningar med metoder som år oforståeliga, och med datorprogram som inte kan forklaras, får formodligen inte någon nåmnvård betydelse når ett foretags ledningsgrupp skall losa mera komplexa och betydelsesfulla problem. Dessa omståndigheter utgor åtminstone en delforklaring till att operationsanalysens metoder inte anvånds idag, om ån de år både valida och relevanta for att tackla besluts- och planeringsproblem.

Vi har under 1980-talet observerat de forstå ansatserna till en ny problemlosningsmetodologinår det galler besluts- och planeringsproblem:DSS, eller decision support systems, vilket oversåtts med begreppetbeslutsstodande system. For utveckla och realisera ett DSS-system utnyttjasen metodologi som avviker från den som vunnit håvd inom operationsanalysen: (i) systemet utvecklas genom en interaktiv och iterativprocess i stållet for operationsanalysens traditionella deduktiva metod; (ii) for DSS-systemet betonas flexibilitet och anpassningsbarhet till forånderliga anvåndarbehov; (ii) med ett DSS-system tacklas dåligt strukturerade problem, och hanteras problemsituationen med osåkert och bristfålligt informationsunderlag; (iv) med ett DSS- system efterstråvasen integration av dataunderlaget och modellerna, så att modellanvåndningenblir

anvåndningenblirrationeli, bekvåm och effektiv; (v) ett DSS -system
byggs for och av de slutliga anvåndarna, inte av matematiskt orienteradedatorvirtuoser.

Ett beslutsstodande system skapas genom integration av tre moduler
(jfr. fig. 1).

vilka, då de realiseras med hjalp av en sk. DSS-generator, kommer at få
foljande utforande (jfr. fig. 2):

i. kunskapssystemet realiseras i databasen och i modellsystemets
modellstrukturer;

ii. språksystemet år DSS-generatorns avbildningsspråk, och ingår i
samtliga tre delsystem (jfr. fig. 2); avbildningsspråket år ett sk. hognivåspråk,
och/eller en tillåmpningsgenerator (jfr. IFPS);

iii. det problemlosande systemet år i huvudsak realiserat i modellsystemet,
men ingår också delvis i anvåndar interface-systemet;

Ett beslutsstodande system realiseras m.a.o. som ett system av datorprogrami
vilket inbyggts bl.a. den avbildningskunskap vi forvårvat

inom operationsanalysen, men också mqjligheter till kreativ, interaktiv
problemlosning.

Vid en jåmforelse med operationsanalysens modellsystem har DSSsystemen idag några relativt klara fordelar; (i) modellarna byggs for interaktiv anvåndning, vilket gor att de inte kraver avancerade algoritmer; (ii) moderna hognivåspråk och tillåmpningsgeneratorer gor det mojligt att bygga besluts- och planeringsmodeller, som år enkla och vålstrukturerade, låtta att forklara, forstå och anvånda, och dårmed låtta for en anvåndare att acceptera som valida och relevanta avbildningar; (iii) modellanvåndarna år folk med erfarenhet av de problem de skall losa, och DSS-systemet gor det mojligt for dem att tackla problemen effektivt och to.m. kreativt. Dessutom kan en DSS-anvåndare inte undgå att fascineras av sitt samspel med datorn.

Interaktiv datoranvåndning inom ramen for ett DSS har många positiva sekundåreffekter. Den stoder och stimulerar modellanvåndarens formåga, vilket bl.a. resulterar i att det formuleras och testas många fler handlingsalternativ. Det har också visat sig att det med interaktiva, datorstodda modeller an mojligt att formulera alternativa planer, och prova vilka utfall de'ger i begrepp och termer som år bekanta for modellanvåndarna, eftersom de år deras egna. Med ett system av interaktiva, datorstodda modeller får vi en kontinuerlig planeringsverksamhet, då ny information enkelt kan integreras i systemet och konsekvenserna av den snabbt kan provas. DSS-systemen forefaller idag att ha en avsevård potential for vidareutveckling, och for att forbåttra vår kunskap om hur besluts- och planeringsproblem skall hanteras.

Modern foretagsekonomi bedriver forskning i och utveckling av beslutsstodande system, och stråvar att vidareutveckla foretagsekonomins metodlåra i riktning mot okad validitet, mot storre relevans for att avbilda och losa besluts- och planeringproblem, och en hogre grad av anvåndbarhet for praktisk foretagsledning.

Modelling:

making the world to believe in its image, and changing the world towards that image, (travesti på
Devil's Dictionary).

Referenser:

Checkland, Peter, System Thinking, System Practice, John Wiley & Sons, Chichester 1980.

Hempel, Carl G., Fundamental of Concept Formation in Empirical Science, University of Chicago
Press, London 1972.