Månsson, P. & Sköldberg, K., 1983, Symboliska organisationsmonster. Sju typer av planeringskultur under osäkerhet och stress i ett metamorfosperspektiv. Studier i företagsekonomi, Umeå universitet, ak. avh., 599 sid.

1968 var inte bara studentrevolternas år. Det var också ur en annan synpunkt ett viktigt år for det svenska universitetsvåsendet. Då utsågs nåmligen en parlamentarisk utredning, den s k U 68-udredningen, for att behandla den framtida hogre utbildningen i Sverige. Ijanuari 1973 låmnade utredningen sitt huvudbetånkande, som efter remisser och kompromisser mellan politiska partier och intresseorganisationer ledde fram till 197 7 års hogskolelag. For att studera effekterna av

denna reform startade Universitets- och Hogskoleambetet (UHA) ett reformuppfoljningsprogram, som bl a riktades mot de organisatoriska forandringar som den nya hogskolelagen innebar. Resultaten av detta program har tidigare redovisats i olika delrapporter, som framfor allt behandlat olika empiriska undersokningar. Dessa foljs nu av en avhandlingi foretagsekonomi av tva medarbetare inom projektet.

Avhandlingen innebar en intresseforskjutning från utredningsuppdragets sokande efter dysfunktioner i den nya hogskoleorganisationen till att forsoka besvara den mera generella frågan om hur olika planeringskulturer uppkommer i organisationer. For att klara denna uppgift har forfattarna utvecklat en egen teori om planering. I denna tar de fasta på hur organisationer utsåtts for osåkerhet och stress samt hur dessa faktorer leder fram till olika slag av planerings- och organisationskulturer. Bland de senare identifierar forfattarna inte bara sådana traditionella organisationsformer som Burns och Stalkers mekanistiska — organiska, utan också former som de kallar anomi, organiserad anarki, slentrian, rutin och generativ planeringskultur. Dessa sju olika varianter placeras sedan in på olika nivåer i en s k topologisk modeli. Forfattarna behandlar vidare olika karaktåristiska egenskaper hos de olika kulturtyperna samt ett antal metamorfosregler, som anger hur man kan forvånta sig att organisationer ror sig mellan de olika formerna. I avhandlingens empiriska del analyseras tolv fallstudier av universitet och hogskolor m h t de nåmnda metamorfosreglerna. Fallstudierna år håmtade från det tidigare utredningsprojektet, men utsåtts nu for en mera teoretisk analys. Vid denna s k reinterpretation av fallen finner forfattarna att deras teori år vål skickad att beskriva de foråndringar som de observerat empiriskt i sina fallstudier.

Den teori som forfattarna ståller upp for att forklara forekomsten av olika typer av planeringskulturer anknyter till de teorier om situationsanpassadeorganisationer som varit dominerande inom organisationsteorinunder de senaste tjugo åren. I korthet går forfattarnas resonemangut på att en organisation maste anpassa sin planeringskultur till inslagen av osåkerhet och stress i omgivningen for att uppnå »maximalproblemfrihet«, vilket antas vara ett overordnat mål for organisationersom system. Infor detta kan man notera att osåkerhet forekommersom oberoende variabel i de fiesta teorier om situationsanpassning,men

ning,menatt stress år en ny variabel som forfattarna tillfor i sammanhangetoch att detta maste betraktas som en intressant vidareutvecklingav teoribildningen på området. En viktig invåndning år dock att effektivitet och effektivitetsovervåganden, som utgor viktiga beståndsdelari de teorier som forfattarna utgår ifrån, inte forekommer i deras egen modeli, såvida man inte ser planeringskultur som en målvariabel. En ytterligare reflektion i samband med teoriutvecklingen år att planeringslitteraturenfått en forhållandevis blygsam uppmårksamhet. Namn som Ackoff, Dror, Ewing, Wildawsky m fl lyser således med sin frånvaro. Mojligen år denna svaga anknytning till planeringslitteratur också en forklaring till att forfattarna år vaga i sin definition av sjålva planeringsbegreppet. Deras huvudbegrepp i sammanhanget, planeringskultur,omfattar nåmligen såvål intentioner (strategier for att hantera olika problem i omgivningen) som konsekvenser (den grad av frihet och makt gentemot omgivningen som organisationen åtnjuter). Begreppet tåcker dessutom, enligt forfattarna, både strukturer och processeri en organisation. Denna allmånna och overgripande definition medfor emellertid att begreppet blir svårt att avgrånsa — både teoretisktoch

For att utveckla relationerna mellan olika typer av planeringskulturer anknyter forfattarna sina resonemang till den franske matematikern René Thoms »théorie de catastrophe« (Thorn, R., 1972, Stabilité structurelle et morphogénése. Reading, Mass.: Benjamin). Utnyttjandet av denna modell år ett annat kreativt inslag i avhandlingen och ett intressant bidrag till organisations- och planeringsteorin. En nårmare presentation av Thoms teori hade understrukit detta ytterligare. Sannolikt hade en sådan redogorelse också givit låsaren båttre utdelning ån de relativt omfattande vetenskapsteoretiska resonemang som nu fors i avhandlingen med syfte att argumentera for ett vetenskapsteoretiskt nytånkande, bl a når det galler teoriformulering och kausalitet. I vilken utstråckning detta nytånkande tillåmpats i avhandlingen år nåmligen svårt att bedoma. Mojligen kan det bero på svårigheter att vid avrapporteringen formedia den strukturella kausalitet och den empiriskt grundade teorigenerering som forfattarna forespråkar.

Modellen och i synnerhet metamorfosreglerna provas i avhandlingens
empiriska del på ett antal universitets- och hogskolestyrelser samt linjenåmnder.Urvalskriterierna

nåmnder.Urvalskriteriernahar hår varit geografisk spridning når det galler styrelserna och graden av turbulens då det galler utbildningslinjerna.Dessa kriterier kan givetvis diskuteras, specieilt den geografiska variabeln, eftersom denna inte år kopplad till de teoretiska resonemangen.Urvalet maste dock ses i sitt sammanhang, att det har gjorts inom ramen for en utredning, dår många olika intressen har behovt tillfredsstållas.

I presentationen av fallstudierna redovisar forfattarna ett omfattande datamaterial, som ger ingående och intressanta skildringar av planering och beslutsfattande från olika universitet och hogskolor. Framstållningen hade dock vunnit på att fallbeskrivningarna gjorts kortare och mer distinkta. På så sått hade det nåmligen blivit låttare att folja den roda tråden i praktikfallen och kanske också att båttre bedoma forfattarnas tolkningar i slutet av varje empiriskt kapitel utifrån den tidigare teorin. Det senare hade åven ur forfattarnas synpunkt varit en stor fordel, eftersom man nu kan resa en del invåndningar mot deras tolkningar. En grundlåggande kommentar år dårvid att teorin egentligen inte borde ståmma så bra mot fallbeskrivningarna som forfattarna sager att den gor, eftersom de valt att studera organisationer som befinner sig mitt inne i en svar anpassningsprocess, medan teorin handlar om anpassade samband mellan olika omgivningar och planeringskulturer. Man kan också i fallbeskrivningarna fmna en viss overvikt for den rationeilt - mekanistiska planeringskulturen, vilken motsvarar vad man skulle kunna kalla den konventionella klokheten på planeringsområdet. Både lårobocker på området och de utfårdade instruktionerna i samband med hogskolereformen foreskriver en sådan planeringskukur. Man kan då fråga sig om organisationerna med rationellt - mekanistisk planeringskukur har anpassat sig till egenskaper i sin omgivning, eller om det helt enkelt år så att dessa enheter foljt hogskolereformens intentioner till punkt och pricka. Forfattarna ståils hår infor liknande problem som vissa kritiker har påtalat når det galler teorierna om situationsanpassade organisationer: att organisationernas strukturella utformning många ganger styrs mera av moderiktningar och konsulters standardlosningar ån av medvetna situationsanpassningar.

Ett annat problem med tolkningarna år att de inte kan anses vara helt

sjålvklara. Som låsare har man exempelvis lått att resa invåndningar når universitetsstyrelsen i B-stad (Stockholm) tolkas som en slendriankulturtrots forekomsten av en rad konflikter i styrelsen. Det år också svårt att hålla med forfattarna om att universitetsstyrelsen i C-stad (Umeå) skulle vara mera av en organiserad anarki an de ovriga stude - rade enheterna. En viktig forklaring till de nåmnda problemen år av allt att doma att såvål begrepp som operationaliseringar år oklara. Att hoja precisionen i dessa avseenden hade varit ett sått att begrånsa invåndningarnamot tolkningarna. Ett annzit hade varit att anlita utomståendebedomare for att tolka fallen.

En ytterligare komplikation i samband med fallstudierna år att de studerade enheterna år svåra att jåmfora och att det dårfor år oklart vilka slutsatser man kan dra av att vissa enheter uppvisar likartade monster. Det år också svårt att jåmfora omgivningarnas egenskaper och bedoma deras inslag av osåkerhet och stress. Forfattarna talar t ex om att småhogskolorna har haft en marginell forandring av sin verksamhet efter hogskolereformen. Vår erfarenhet av dessa mindre hogskolor gor att vi finner denna bedomning något tveksam, vilket tillsammans med de ovriga svårigheterna medfor att man hade onskat se fallstudierna som illustrationer till olika deler av teorin snarare ån som en teoriprovning.

I forfattarnas avslutande normativa rekommendationer år det intressant att notera att de kritiserar hogskolereformens stråvan efter enhetlighet och menar att man maste acceptera att det uppstår olika typer av planeringskulturer i olika typer av organisationer. En sådan slutsats år tilltalande på många sått. Frågan år emellertid om forfattarna åven tolererar icke-planerade kulturer, eftersom de hela tiden utgår ifrån att man bor forsoka få till stand en »tillråcklig planeringsberedskap« i organisationer. Enligt teorin borde man också kunna gå en motsatt våg och skapa en låmplig icke-planerande kultur i en omgivning med liten osåkerhet och stress. I en sådan omgivning finns det ju inte heller några behov av planeringsberedskap.

Ser man på avhandlingen som helhet kan det konstateras att den hade mått bra av en storre grad av bearbetning. Hårigenom skulle den ha fått en mera lagom omfattning och dessutom hade vissa formella svagheter kunnat korrigeras. Sannolikt hade det vidare varit lampligareatt

ligareattlåta praktikfallen utgora illustrationer till teorin och dårmed undvika den tveksamhet som låsaren kan kånna infor teoriprovningen p g a urvalsproblem och tolkningarnas tillforlighet. Det bor dock framhållasatt Per Månssons och Kaj Skoldbergs avhandling har flera positivadrag som uppvåger de påtalade bristerna. Det mest positiva år dess idérikedom, framfor allt i form av tillåmpningen av stressbegreppetpå organisationer samt utvecklandet av den topologiska modellen over olika situationsanpassade planeringskulturer. Det bor också i dettasammanhang understrykas att forfattarna i sitt arbete visat prov på belåsenhet och formåga att hantera ett omfattande empiriskt material som de insamlat med olika metoder.