Näslund & Sellstedts bok om ökad löntagarmakt

En bok kan vara bra genom att den våeker frågor hos låsaren, tander låsaren. »Okad lontagarmakt, bakgrund, utveckling och ekonomiska konsekvenser« (Studieforbundet Nåringsliv och Samhålle, 1977) av foretagsekonomerna Bertil Nåslund och Bo Sellstedt år en sådan bok.

Inte minst borde forskare - och då inte bara foretagsekonomer - kunna
få många uppslag till frågor for vidare forskning kring inflytandeproblem.

Boken inleds med historisk utveckling och former for okat lontagarinflytande i Europa. Begrepp som klass, demokrati, organisation diskuteras i anknytning till olika samhållsteorier. Dårefter beskrivs teorier for lontagarekonomier och organisationsteorier. I de tre avslutande kapitlen utvecklar forfattarna sin ram och sina verktyg for att analysera okat lontagarinflytande och genomfor en sådan analys.

Nåslund & Sellstedt arbetar med tre olika paradigm vilka baseras på tre olika »viktigaste beslutsenhet i samhållet«, nåmligen klass, organisation(foretag, eliter etc) samt individ. Inom de olika paradigmen år det olika slag av frågor man forsoker besvara. Eftersom forfattarna vill diskutera inflytandefrågor blir de två forstnåmnda paradigmen av storst intresse. De finner då att på makroteorinivå blir en s k postkeynesianskekonomisk

*) Elton, lic, docent vid Uppsala universitet. Artiklen modtaget juni 1978.

nesianskekonomiskmakroteori låmplig att anvånda vid analys av frågorsom eventuell forandring i nationalproduktens storlek och fordelningvid okat lontagarinflytande. Det blir också naturligt att på mikroteorinivå vålja en post-keynesiansk teori, d v s en teori dår foretagetses som en organisation med en fbretagsledningsnivå och en lågrenivå for lopande beslut. Denna mikroteori har en sådan spånnviddatt man, enligt forfattarna, kan fora in olika organisationsteorier i den.

Det år analyser på teorinivå som Nåslund & Sellstedt utfor och det år dår deras styrka ligger. Det år dårfor svårt att dra direkta slutsatser for det svenska samhållet. De år sjålva mycket forsiktiga som framgår av foljande citat rorande några av deras viktigaste slutsatser:

»Dei fore jailer som om ett starkt lontagarinflytande man agande kan komma att sa starkt forsvaga foretagsmarknadens (aktiemarknadens) satt att kontrollera det ekonomiska systemct att vi aven den vagen far ett annat ekonomiskt system an det vi nu har. Nar lontagarna far ett storre inflytande, t ex i form av styrelserepresentation eller genom medbestammandelagen, kan dessutom aktiernas varde pdverkas genom att utdelningarna paverkas.

Vi har tidigare diskuterat att det ur lontagarnas synvinkel kan vara nodvdndigt att forena ett inflytande utan agande med nagon form av agande for att saval kortsiktiga som langsiktiga mal skall uppnas. Detta kan liven vara ett villkor for att det skall ga att forena ett ekonomiskt system som liknar det nuvarande med den okning av lontagarinflytande som nu ager rum. Detforejaller som om det kravs nagon form av lontagaragande for att viktiga delar av vart nuvarande ekonomiska systems satt att fungera skall kunna besta i en tid da lontagarinflytandet kraftigt 6kar«.

(S 206, mina kursiveringar).

Det faktum att praktiska slutsatser blir av denna vaga karaktår innebår dock inte att jag anser forfattarnas bidrag oviktigt. Tvårtom år det bra att teoretiska analyser av den typ som forfattarna redovisar i sin bok får storre vikt i debatten kring samhållsproblem som medbeståmmandelag och lontagarfonder.

I fortsåttningen kommer jag huvudsakligen att koncentrera mig på två
sammanhångande problem som jag anser att forfattarna behandlat på

ett alltfor forenklat satt. Det ar fragor som narmast hor hemma pa
mikro- och organisationsteorinivaerna, namligen

(1) fackforeningarnas roll, och

(2) forhållandet ågare - foretagsledning.

Som ytterligare problem kommer jag att berora
(3) foretagens hierarkiska struktur.

Dessa tre problemområden beror nårmast »hur man teoretiskt skall beskriva en ekonomi som karakteriseras av okat lontagarinflytande« (s 13). I ett avslutande avsnitt ska jag sammanfatta om och hur forfattarnas slutsatser om effekter påverkas av min analys.

Fackföreningarnas roll

Nåslund 8c Sellstedt har ambitionen »att ge en plats for fackforeningarna i foretagsekonomisk teori« (s 213), vilket inte år någon lått uppgif t. De gor detta »genom att åtminstone i en kortsiktig analys anta att penningloncrna beståms genom forhandlingar mellan arbetsmarknadens parter«, (s 17 7). Som ett resultat av detta antagande menar de »att lontagarna i vissa frågor maste agera kollektivt inom foretaget, och dår kommer fackforeningarna in i organisationsteorin på ett naturligt sått« (s 78-79). De menar också att det år »skål att anta att individerna skulle overlåta beslut på policynivå på sina valda eller andra representanter« (s 135).

Detta kan man inståmma i, men forfattarnas resonemang blir inte overtygande eftersom de talar om fackforeningarna på ett vagt sått: lontagarna«, »lontagarkollektivet«, »lontagarna som grupp«. (Jfr t ex s 168-169, 214). Ibland skiljer de dock på direktdemokrati och vald representation.

Man kan definiera lontagare på många olika sått. Hår foljer ett antal -
varandra icke uteslutande - tånkbara dimensioner i sådana definitioner:

- anstållda i ett foretag, t ex som juridisk enhet

- anstallda i del av ett foretag, t ex som ett dotterforetag, division, arbetsstalle
pa viss ort

- alia anstallda pa viss ort
- alia anstallda i viss bransch

- alia anstållda med viss utbildning eller tillhorande viss yrkeskategori
- alia anstållda i Sverige

- alia anstallda i Sverige samt i svenska dotterforetag i utlandet anstallda

- alia anstållda exklusive foretagsledande personal
- alia idag anstållda (d v s ej framtida anstållda).

Som representerande lontagares - i ovanstående betydelser - intressen
kan man se t ex:

- de anstållda i ovanstående betydelser direkt
- de av dessa som år fackligt anslutna
- fackliga klubbar sedda som organisationer
- ledningar i fackliga klubbar (jfr foretagsledningar)
- fackliga organisationer på viss ort
- fackforbund

-LO,TCO, SACOetc.

Att anta att det råder overensståmmelse mellan intressen som foretråds av dessa olika represen_tanter år naturligtvis mojligt men forefaller ånnu mindre klokt ån att utan diskussion anta att det råder full intresseoverensståmmelse mellan kapitalågare och foretagsledningar, vilket gors i en del aldre i foretagsekonomiska teorier.

Jag foreståller mig att man bor vålja andra definitioner av lontagare och andra representanter for intressen om man år intresserad av inflytande i form av direkt medbeståmmande snarare ån inflytande i form av beslutsinflytande i representativ form. Vidare att åter andra definitioner blir relevanta om man år intresserad av ågande snarare ån av inflytande.

Det år inte lått att beståmma vilka definitioner som år mest fruktbara for de frågor som forfattarna vill belysa. Jag skulle tro att definitioner som bygger på lontagares organisationer som fackklubbar, fackforbund och centralorganisationer skulle vara mest givande. Att som forfattarna endast skilja på direktdemokrati och indirekt representation (jfrs s 138) forefaller vara en vål stark forenkling.

Ägare - företagsledning

Liksom betråffande lontagare och lontagarintressen saknas ifråga om
ågare och foretagsledning preciserade definitioner. Inte så mycket be-

tråffande foretagsledning som betråffande ågare. Foretagsledningsbegreppet synes dock forfattarna reservera for foretaget som juridisk enhet. Det skulle for vissa typer av frågor kunna vara av intresse att tala om fbretagsledningar åven for divisioner, arbetsstållen på vissorts_ort o dyl.

Forfattarna skriver på s 87 i sin bok att de »finner sålunda att foretagsledningarna kommit att åtnjuta en betydande frihet i forhållande till ågarna, som dock formeilt via styrelsen ger foretagsledningen dess inf - lytande«. På nårmast foregående sida har de dock pekat på mojligheten »att foretagsledningen skoter foretaget helt i ågarnas intressen«, en tanke som jag inte kan finna att forfattarna ger några starka argument emot. De bara glommer bort den. En andra invåndning mot forfattarnas resonemang år att de faster stort avseende vid att aktieågandet nu år mer spntt an tidigare så att den storsta aktieågaren i stora svenska foretag nu ofta kanske har mindre an tio procent av aktiestocken. (jfr åven s 155). De bortser hår, enligt min uppfattning, från att den storsta ågarens inflytande på olika sått kan vara mycket storre an vad sjålva ågarandelen antyder. For det tredje hånfor sig anvånda empiriska data till tidsperioder då det gått ganska bra for många foretag. Vi har (an så lange) inte så mycket data i Sverige om ågarinflytande i dåliga tider efter andra vårldskriget.

Jag menar att forfattarnas tes om foretagsledningarnas frihet mer år ett påstående, ett antagande, an en slutsats utifrån deras analyser. Forfattarna borde hår också ha deflnierat vilka de avser representera ett ågarintresse. Trots antagandet om ågarnas minskande inflytande antar forfattarna att »foretagsledningen betraktar utdelningarna som en fast forpliktelse« (s 155) som ogårna justeras nedåt åven om resultatet skulle ha forsåmrats. Vidare sager de att om lontagarna får igenom en loneokning så år det »troligt att aktieågarna kraver, och har goda utsikter att också få, en hojning av aktieutdelningarna« (s 167). År inte detta delvis ett uttryck for ågarinflytande? Det år fråga om en analys på kort sikt men synes, enligt forfattarna, åven galla på lang sikt. Se t ex s 174.

Låt oss nu se på hur ågarintresset kan representeras. I aktiebolag har
vi bolagsståmma dår ofta styrelsen, andra foretag, stiftelser, fonder
kan ha dominerade inflytande. Det kan vara svårt att gora generella

antaganden om hur ågarintresset ser ut beroende på de mål en dominerandekoalition
på en bolagsståmma kan ha med sitt ågande.
Vi har vidare, liksom på lontagarsidan, frågan om organisationer
som kan antas representera ågarintressen, såsom branschforeningar,
SAF. Forfattarna diskuterar inte arbetsgivarsidans organisationer annatan
som part i loneforhandlingar. Vi moter hår, det såvitt jag vet i
svensk debatt obeaktade problemet, om dessa organisationer i egenskapav
arbetsgivarorganisationer kan sagas representera ett garintresseeller
foretagsledningsintresse. Det år mojligt att det år mer
realistiskt att anta att SAF idag foretråder ett foretagsledningsintresse
och inte ett ågarintresse. Jfr. G Lindencrona, Arbetstagare och akiieågarei
aktiebolagsstyrelser, Norstedts, 1978, s 109.

Det vore onskvårt med klarare preciseringar av både foretagsledningsoch
ågarintressen och dessas representanter (organisationer).

Är hierarkin en »naturlag« ?

Nåslund & Sellstedt drar slutsatsen att »utifrån organisationsteoretiska utgångspunkter kan man vånta att den hierarkiska organisationsformen i stort sett kommer att bestå« (s 217). Det år, menar jag, en forhastad slutsats som bygger på ett kort och missvisande utnyttjande av O E Williamson, Markets and Hierarchies (The Free Press 1975), nårmast hans diskussion om grupper och inte om (storre) organisationer (se s 134-135).

Forfattarna pekar på det vålkånda forhållandet att om alia medlem - mar i en grupp ska kunna kommunicera med varandra blir antalet kanaler mycket stort åven med en måttligt stor grupp. De menar dårtor att hierarkiformen år overlågsen eftersom den inte kraver så många kanaler.

Forfattarna argumenterar också mot ett system dår alia gruppmedlemmar turas om att vara chef. De menar att ett sådant system blir ineffektivt på grund av inlårningsproblem etc. Också hår, menar forfattarna, år hierarkiformen med en chef overlågsen.

Forfattarna behandlar dock inte andra organisationsformer for grupper.En tånkbar form år den grupp dår varje gruppmedlem har overlappandekompetens med några andra - men inte alia - gruppmedlemmar,vad Herbst kallar matrix groups. (Herbst, Ph.G., Alternatives to Hierarchies, Leiden, 1976). I en sådan grupp blir antalet kanaler

fårre an i en grupp dår alia kommunicerar med alia och effektiviteten
kan kanske t o rn bli hogre an i forfattarnas hierarkiska grupp.
Nu menar jag inte att mojligheter med t ex matrisgrupper gor det
rimligare att utifrån resonemang om grupper dra slutsatser for foretag
och andra organisationer.

Det år mojligt att forfattarnas slutsats åndå år riktig i så måtto att åven framtidens organisationer kan komma att ha hierarkiska inslag. Det finns forskning som pekar på att hierarkier år allmånt fbrekommande i alia slag av system (jf'r s 58). Men Nåslund & Sellstedts slutsats år så formulerad att man dårutover får intrycket att framtidens organisationer inte kommer att se mycket annorlunda ut ån dagens.

Men forfattarnas resonemang på s 54-56 visar att system som kan vara relevanta att studera inte alltid kan begrånsas till foretaget som hierarkisk organisations utan bor omfattar fackklubbar och arbetsgivarorganisationer. I forfattarnas exempel kan en fackforeningsrepresentant dels sitta i foretagets styrelse, dels forhandla lokalt med foretagsledningen, dels forhandla centralt med en arbetsgivarforening. Dessa system kan ses som komplicerade samspel mellan olika hierarkiska delsystem. For många frågor blir på så sått foretaget i traditioneli mening ett ganska ointressant objekt att studera. Man skulle också kunna tånka sig en utveckling mot andra former - med inslag av hierarki. Dels skulle basenheten, eller byggstenen, kunna se annorlunda ut ån idag. Byggstenen skulle kunna vara grupper av alia de tre slag som diskuterats ovan. Dels skulle byggstenar kunna såttas ihop till andra slag av system ån dagens relativt enkla hierarkier. Man skulle kunna tånka sig system dår flera hierarkier overlappar varandra i olika dimensioner. Matrisorganisationer, divisionaliserade foretag och »tåltorganisationer« år exempel idag.

Jag medger gårna att det år svårt att komma med ett alternativt antagande
som år så precist att det skulle kunna ligga till grund for analyser
av de slag som forf attarna utfor i sin bok.

Effekter av ökat löntagarinflytande

Som framholls inledningsvis år Nåslund Se Sellstedt forsiktiga i sina
slutsatser om effekter. Jag ska hår ta upp några effekter som berors av
min diskussion ovan.

Betråffande organisatoriska effekter menar forfattarna bl a att åven i

lontagardominerande foretag »den hierarkiska organisationsformen i stort sett kommer att bestå« (s 217). Som framgår av min diskussion kan denna slutsats inte dras utifrån forfattarnas organisationsteoretiskaanalys.

Betråffande ekonomiska effekter skiljer fdrfattarna på effekter av lontagarinflytande med och utan ågande. Låt oss se på fallet utan ågande. Ett okat inflytande med hjalp av metoder som medbeståmmandelagen sags kunna leda till bl a reducering av aktieutdelningarna och dårmed forsvagad roll for aktiemarknaden. Jag år tveksam till denna slutsats. Som jag visade ovan, for Nåslund 8c Sellstedt ett resonemang som går ut på att utdelningarna ses som en fast forpliktelse och att också hojningar år tånkbara. Det stammer inte med forfattarnas diskussion i bokens avslutande del (s 218) dår man menar att »det forefaller troligt att en utveckling av lontagarmakten utan del i ågandet gradvis leder till att utdelningarna reduceras. Det år mojligt att slutsatsen år riktig men jag kan inte se att den foljer av forfattarnas analys. Och dårmed blir jåmforelser med fallet lontagarinflytande med ågande inte så intressant långre. Nåslund Se Sellstedt menar att nåmnda effekt inte intråffar eftersom en del av motsåttningarna mellan lontagare och kapitalågare skulle bortfalla.

Mer av djärv forskning!

De synpunkter jag framfort i denna artikel får inte undanskymma det faktum att Bertil Nåslunds och Bo Sellstedts bok år ett vålkommet och kvalificerat bidrag till en lite djårvare forskning med ordentlig anknytning till de ekonomiska vetenskaperna ån vad man vanligen ser i Sverige.

Kan den fungera som avstamp for ytterligare forskning av foretagsekonomer, nationalekonomer, sociologer, statsvetare och jurister - gårna i samverkan - har den fyllt ett viktigt syfte. (Ett råttsvetenskapligt underlag som fortjånar uppmårksamhet i detta sammanhang år Lindencronas ovan nåmnda arbete).

Vad som fråmst skulle behovas i fortsatta analyser år klarare antaganden om hur organisationer som fackklubbar, fackforbund o s v kommer in som aktorer i medbeståmmande-, inflytande- och gandefrågor.