Gardner, Richard N. & Millikan, Max F., The Global Partnership, Frederick A. Praeger, New York, 1968.

Denna bok utgor en kritisk analys av - vad undertiteln sager - internationella oigan (international agencies) och ekonomisk utveckling. Det galler enligt boken att utjåmna klyftan mellan rika och fattiga lander, att effektivera kriget mot fattigdomen. Man går kritiskt igenom alia multinationella program av någon betydelse från de senaste två årtiondena. Man drar lårdomar av denna erfarenhet och skisserar nya riktlinjer for det frarntida arbete.

Det behovs, framhålls det genomgående,
nya strategier och dessa år, kort uttryekt:

1) Flera lander behgver se till att de, vart och ett, blir sjålva integrerade, innan de effektivt kan medverka till integration mellan lander i regioner eller globalt.

2) »Sjålva moderniseringsprocessen inom samhållena tenderar att skapa internationell integration utan hjalp av externa institutioner«. Men institutioner av genemsam natur kan medvetet påskyndai processen. - På detta sått kommer utrikeshandeln att oka, folk kommer att immigrera till och emigrera från utvecklingsområden, idéer kommer attlåttare cirkulera och teknologien kan låttare utnyttjas av alia.

3) Man bor efterstråva mera homogena interregionala block (varigenom historia och kulturella svårigheter gradvis avlågsnas) for att kunna nå mera av global integration.

4) Internationellt ågarskap av viktiga
resurser liksom internationella myndigheter
med rått att beskatta lander, kan stadkomma
kommabl. a. en rationellare styrning for
uppnående av de viktigaste målen, såsom
vårldssvåltens avskaffande.

5) Man kommer att arbeta efter principer, som man når fram till genom erfarenhet, och som ersåtter det lappverk, som nu kånnetecknar mycket av vårldens forsok hittills att losa de stora problemen.

Fråmst Jan Tinbergen skisserar dylika
principer i en artikel, Wanted: A World
Development Plan.

Boken tåeker en mycket stor del av de problem och de metoder och resurser som har anvånts for att komma till råtta med vårldsproblemen. Det kan de gora på sina 498 sidor, dårigenom att den innehåller ett tjugutal olika forfattares bidrag i en mycket komprimerad form.

Det år svårt att saga vilket arbete som år det basta rorande losningen av vårldsproblemen. Det aktuella tillhor det absolut basta. (Forordet år undertecknat september 1967) och arbetet år dårfor så rimligt up to date, man kan vånta).

Arbetet år till sin ton optimistiskt. Man betonar på flera stållen att det var forst vid andra vårldskrigets slut, som man borjade allmånt diskutera u-låndernas problem. Man hade dessforinnan inte mera allmånt medveten om problemen.

Bor man inte på någon punkt såtta något frågetecken for boken? Man borde - tyeker anmålaren - mera explicit ha satt fosoken till kooperationen i relation till det faktum att konflikt år en så tungt vågande faktor i månniskans historia och kan våntas så forbli. Konflikten betraktas ju numera som något positivt, rått kanaliserad.