March & Simon uppståller i »Organizations« två krav på ctt optimalt handlingsalternativ, nåmligen (1), att det existerar en mangd kriteria, som tillåter jåmforelse av alia alternativ, och (2), at det valda alternativet, mot bakgrund av nåmnda kriteria, foredrages framfor alia andra alternativ. Om krav (1) skall tillgodoses innebår detta, att beslutsfattaren måsta ha fullståndig information om potentiellt tillgangliga alternativ och om dessa alternativs konsekvenser i uppsatta målvariabler.

Tolkningarna av optimeringstankegången har varierat från mer inskrånkta, dår man likstållt optimering med maximering/minimering av ekonomiska variabler utan hansyn till beslutsfattarens informationsmångd, till ytterst extensiva. Odhnoff anser, for alt ta ett exempel, »at optimeringsmodellens losning går ut på en sammanvågning av alia målt, som anger måluppfyllelse till ett enda mått, t. ex. långsiktig vinst eller vålfård, som ar definierat i forhållande till varje alternativ i alternativmångden«. Langefors, for att ta ett annat exempel, anser uppenbarligen inte (till skillnad från Odhnoff) att optimcringsbegreppet tidigare innefattat sådana variabler, som kostnaderna for informationsanskaffning och analys samt det minskade nyttovårde det av en fullståndigare information och analys fcirdrojda beslutet medfor.

Han definierar dårfor vad han kallar »executiv optimering«, dvs. en »optimering«
med hånsyn till de sårkostnader ett utokat informationssokande medfor.

Sammanfattningsvis kan sagas att forvirringen betråffande tolkningen av optimeringsbcgreppetar ytterst stor. Definitionens stora generalitet har medgivit en mångd olika tolkningar av vad som avses med optimering. Men detta ar inte den alvarligaste bristen med definitionen. Låt oss angripa definitionen från ett annat hall och fråga oss vad for slags beslut optimeraren fattar. For att klargora tankegangen år det låmpligt, at anknyta diskussionen till Ackoff's identifiering av komponenterna i beslutsfattarens problem. Ackoff anser således, att i dessa komponenter maste bl. a. innefattas de exogena variablernastillstånd och foråndringar over planeringsperioden samt vad som forsvenskat kan benåmnas »ett tillstånd av tvivel betråffande vilket av handlingsalternativen som år båst«. Dessa två komponenter år naturligtvis relaterade till varandra, men kontentan år, att ett reellt beslut, til skillnad från en passiv registrering av ett håndelseforlopp, maste innefatta en analys av interaktionen mellan de i beslutsmodellen ingående variablerna,eller, for att såtta anspråksnivån lagt, åtminstone en viss grad av tankeverksamhet. Optimeraren har emellertid ingen anledning att varken analysera nåmnda interaktion eller utsåtta sig for någon tankemoda. Han har definitionsmåssigt fullståndig information om samtliga tillgangliga alternativ och deras konsekvenser i uppsatta mål eller någon entydig kriteriefunktion. Fattandet av ett optimalt beslut blir inget annat an en definitionav rationalitet, man har ju inget val! Ett båttre exempel på ett pseudo-beslut an

---

1) Foretagsekonomiska Institutionen, Umeå Universitet,

2) Nationalekonomiska Institutionen, Umeå Universitet.

detta år tåmligen svårt att firma. Vårdet av definitionen, sådan den framgår i »Organizations«,år
ytters liten (for att inte saga lika med noil) genom at den bortrationaliserar
allt vad beslutsproblematik heter.

Om vi nu nodvåndigtvis må.ste definiera optimering som skild från satisfieritig, låt oss då gora det med sikte på att definitionen skall ha någon mening. En mojlighet år då att låta optimeringen anknyta till den situation dår beslutsfattaren utifrån given information fattar det basta beslutet. Satisfiering innebår då, att beslutsfattaien fattar ett beslut, som år såmre ån »det basta«.

For at klargora vad som i varje situation avses med »det basta« beslutet kan hånvisas till det forhållandet at optimering ofta uppfattas som en garanti for objektiv och fullståndig rationalitet, medan satisfiering analogt leder til subjektiv och begrånsad rationalitet. Distinktionen mellan objektivitet och subjektivitet år sådan den framgår hår och sådan den vanligen uppfattas naturligtvis meningslos i en situation karakteriserad av begrånsad kunskap. Den har dock visst intresse då den antyder en analytiskt mera fruktbar och mer realistisk syn på beslutsproblematiken. Man kan nåmligen, om man noggrannt har definierat de mål-medel relationer som ingår i beslutsfattarens universum vid en given tidpunkt, oversåtta objektiviteten i frånvaron av risk for konflikt mellan individens och organisationens (gruppens, fore tagets) mål. Det som vanligen kallas subjektivitet hos »satisfieraren« år enligt vår mening inget annat ån ett dåligt uttryck for den okade risk for målkonflikt som uppkommer t. ex. når en beslutsfattare tillåter sig att bruka praktiska tumregler av ur organisationens synpunkt alltfor begrånsad råekvidd.

Vår slutsats blir att det existerar inga optimerare i den vedertagne meningen. Likaså har begreppet objektivitet blivit en koloss på lerfotter genoin at man framhåller det orealistiska och det meningslosa i antagandet att en beslutsfattare besitter fullståndig information. Låt oss reservera begreppet optimerare for den beslutsfattare, vårs beslut, for honom sjålv och den organisation inom vilken han år verksam, ter sig som det basta mojliga mot bakgrund av den faktiska informationsnivån. Denna nivå maste, enligt vår mening, ligga under den fullståndiga informationens nivå.

Litteratur:

Ackoff, R. L., Scientific Mctod: optimizing applied research decisions, New York 1965.

Langefors, 8., Theoretical Analysis of Information Systems, Lund 1966.

March, J. G. & Simon, H. A., Organizations, New York 1966.

Odhnoff, J., Samhållsekonomin som spel, Halmstad 1967.