Firma och märke

Anders Koskull och Georg Bogislaus Staél von Holstein voro två officerare i Karl XII:s armé vilkas avancemang i rikets tjånst icke avbrots genom konungens dod 1718. Vi finna dem båda 1741 som landshovdingar, Koskull i Kronobergs lån och Staél v. H. i Kalmar lån; de två lånen grånsa till varandra. Sistnåmnda år anlades på en plats i Ekeberga socken i sodra Småland inom Kronobergs lån ett glasbruk. De båda landshovdingarna voro brukets grundare, och minnet hårav lever kvar i namnet Kosta, till vilket de forna vapenbroderna var och en låmnat en stavelse av sitt namn (Ko-Sta).

Glasbruket, som numera år ett aktiebolag med firma Aktiebolaget Kosta glasbruk och som från 1903 tillhort Aktiebolaget De Svenska Kristallglasbruken, år Sveriges åldsta ånnu i verksamhet varande glasbruk. Detta år i och for sig anmårkningsvårt nog, men till brukets internationella ryktbarhet har naturligtvis fråmst bidragit dess formåga att folja tidens krav på konstnårlig utformning av glasprodukterna. Kosta gick hårvid i spetsen for det uppsving som år påtagligt från tiden omkring 1917 (året for en utstållning i Stockholm). Som bevis på brukets ambitioner kan nåmftas, att bruket redan vid denna tid borj at samarbeta med kåncla konstnårer som formgivare.

Kosta år nu icke blott dominanten i glasbrukets firma utan också namn på det samhålle som bildats omkring bruket och dår det nu finns talrika mindre foretag som syssla med glasfb'rådling. Hårigenom ha uppkommit forvecklingar av juridisk art.

I ett råttsfall, refererat i NIR 1950 s. 206, meddelas foljande:

Allmån åklagare yrkade ansvar å resanden K A Pålsson jåmlikt
§12 lagen om varumårken 1884 och anforde dårvid: Genom mångårig
omfattande verksamhet hade beteckningen »Kostaglas« blivit en vedertagenoch

tagenochallmånt kånd benåmning å de glasvaror bolaget salufor over hela landet. I annonser i en angiven tidning hade Pålsson, som icke saluforde bolagets produkter, erbjudit forsåljning av glas, som han betecknat som »Kostaglas« och »Glas från Kosta«. Pålsson hade genom dessa annonser for kånnetecknande av sina varor obehorigen brukat bolagets firmanamn och givit forestållning om att de voro av bolagets tillverkning. Bolaget inståmde i åklagarens ansvarstalan men yrkade dårjåmte, att Pålsson skulle domas till ansvar jåmlikt §§ 1 och 9 i lagen mot illojal konkurrens (och utge skadestånd).

Underdomstolen, vårs dom faststålldes av Hovß och HD, yttrade
bl. a.

Ehuru bolagets firma icke oforåndrat återgivits i de av Pålsson inforda annonserna, har genom att ordet Kosta begagnats forvåxling med bolagets firma lått kunnat åstadkommas. Då de av Pålsson saluforda glasvarorna icke hårrora från Kostabolagets produktion, har Pålsson gjort sig forfallen till ansvar for firmaintrång jåmlikt §§12 och 13 lagen om varumårken. Pålsson har genom sin annonsering åven forbrutit sig mot § 9 lagen mot illojal konkurrens (som stadgar straff for uppsåtligt framkallande av forvåxling med inarbetat kånnetecken, hår »Kosta«), men hårfor utdomdes ej sårskilt straff. Yrkandet om ansvar enligt § 1 samma lag for illojal reklam bifolls icke.

Till grund for sitt avgorande lågger domstolen två satser: den ena år den, att, når firma anvåndas som varubeteckning, denna åtnjuter samma intrångsskydd som registrerat varumårke, den andra, att genom inarbetning intrångsskydd kan vinnas for icke registrerad varubeteckning. Den forrå satsen avser glasbrukets firma »Aktiebolag Kosta glasbruk«, den andra satsen ordet »Kosta«.

Nu får man emellertid icke av det gemensamma intrångsskydd som lagstiftningen ger draga slutsatsen, att skiljaktigheterna mellan firma och inarbetat (eller registrerat) varumårke inskrånka sig till att forutsåttningenfor tillgång till intrångstalan i det ena fallet år firmaanvåndning,i det andra inarbetande (registrering). Det finns en mer djupgående,ja konstitutiv skillnad. Om det aktiebolag, som i vart fall kånnetecknas med firman Aktiebolaget Kosta glasbruk, likvideras, forlorarfirman sitt underlag och upphor icke blott i sin egenskap av foretagsbeteckningutan åven i sin funktion som varukånnetecken, ty det år enligt varumårkeslagstiftningen firman som åtnjuter intrångsskyddet,icke ett från denna avsondrat varumårke. Firmas funktion som varukånnetecken kan dårfor lika litet som sjålva firman overlåtas i vanlig ordning. Det forhaller sig annorlunda med det inarbetade eller

registrerade varumårket. Aven detta har naturligtvis en innehavare, men markets anknytning till honom år icke namnråttsligt utan beståmmesi stort sett av formogenbetsråttliga regler. Detta innebår framfor allt, att market kan overlåtas, i eller utan samband med den rorelse vartill det hort.

Det nu anforda kan innesluta ett motiv for en firmainnehavares onskan att komplettera sitt firmaskydd med ett sårskilt vammårkesskydd for den del av firman som framstår som dess dominant. Harmed åro vi framme vid presentationen av ett nyligen i det svenska patentverket avgjort registreringsårende, dår Aktiebolaget Kosta glasbruk ansokt om registrering av varumårket »Kosta«. (NIR 1964 s. 86).

Glasbrukets ansokan avsåg ordet »Kosta i klass 21 for glasvaror ej inbegripna i andra klasser«. Glassliperiernas Branschforening gjorde invåndning. Foreningen har som medlemmar bl. a. sju i Kosta verksamma foretag, vilka grundats åren 1929-1952. Foreningen drog i tvivelsmål, att Kosta, som vore ett ortsnamn, kunde med ensamrått forbehållas sokanden. Registrering beviljades emellertid av varumårkesbyrån, och besvårsavdelningen låmnade invåndarens besvar utan bifall.

Det som hår i forstå rummet år av intresse år registreringsmyndighetens tolkning av § 13 i varumårkeslagen 1960. §:s innehåll år i tillåmpliga delar foljande. (1) Varumårke får registrér as allenast om det år ågnat att sårskilja innehavarens varor från andras. (2) Mårke som uteslutande anger varas geografiska ursprung skall icke i och for sig anses åga sårskiljningsformåga. (3) Vid bedomande av om mårke åger sårskiljningsformåga skall hånsyn tagas till alia foreliggande omståndigheter och sårskilt till den tid och omfattning market varit i bruk. (4) Kånnetecken enbart bestående av något som år ågnat att uppfattas såsom firma får icke registreras såsom varumårke.

Om nu ordet Kosta infores i stållet for lagtextens anonyma mårke resp. kånnetecken, finna vi foljaktigen, att Kosta år oregistrerbart enligt p. 1 och 2, att mojligen p. 3, hånforande sig till de två sekel Kosta varit i bruk, innefattar en modifikation i p. 1 och 2, men att p. 4 kategoriskt forbjuder att brukets firma registreras som varumårke.

Registreringsmyndigheten, som i besvårsinstansen åberopar ett utlåtande av Stockholms handelskammare, faster avgorande vikt vid p. 3 men bortser helt från p. 4. Vidare påstår myndigheten, att Kosta år ett inarbetat kånnetecken.

Betydelsen av nyssnåmnda § 13 (ovan pp l-4( torde kunna belysas med
en kort historisk tillbakablick. År 1890 foretogs en åndring i den svenska
strafflagen innebårande, att ett stadgande som hotade den med straff,

som olovligen satte annans mårke ån rått tillverkares på tillverkning som holls till salu, upphåvdes. Detta lagrum hade tidigare haft en motsvarigheti handelsbalken 1734, dår det hette, att den, som såtter annan hantverkares mårke på sitt arbete, skulle bb'ta. Andringen 1890, dår straffbeståmmelsen riktad mot anbringande av oriktig ursprungsbeteckningupphåvdes, skedde under hånvisning till att lagen om varumårken 1884 dåmera inneholl motsvarande straffbeståmmelse: lagens § 12 hotade den med straff som å saluhållna varor obehorigen satte annans namn eller firma. Denna foreskrift, som vi sett tillåmpad i vart forstå råttsfall, innebår alltså den sentida formen for skydd mot oriktig ursprungsbeteckning,skyddet nu knutet till ett foretags firma dår denna anvåndes som varu kånnetecken.

Detta firmaskydd år något annat ån varumårkeskyddet. I sin ursprungliga lydelse skyddade lagen 1884 blott figurmårken, men då det 1897, mer ån ett årtionde efter lagens tillkomst, blev tillåtet att åven anvånda ord som varumårke, fick regeln hårom denna utformning »dock att registrering ej må vågras, om market består av ord, som kunna anses såsom en for vissa . . . uppgivna varuslag sårskilt uppfunnen benåmning", vilken ej avser att angiva varans ursprung, beskaffenhet, beståmmelse, myckenhet eller pris.« Ordmårket år alltså ett fantasinamn, och det har behållit denna karaktår åven i varumårkeslagen 1960. Detta framgår av lagens § 13, åven om dennas formulering avviker från citatet ur den aldre lagen.

Vi bora på sått redan påpekats hålla isår de två typerna av kånnetecken. firma, vårs råttsverkningar falla inom namnråtten, och varumårke, som då det år ett ordmårke år en fantasibeteckning med råttsverkningar hemmahorande inom formogenhetsråtten. Firma behåller sin namnråttsliga karaktår åven då den anvåndes som varubeteckning och får endast då lagen anger det tillåggas en eller flera av ordmårkets egenskaper. § 13 p. 4 visar, att enligt lagstif_tårens mening grånslinjen mellan firma och varumårke bor hållas klar.

Ordet Kosta som firmadominant år naturligtvis sårskiljande, men dess sårskiljningsformåga år den som en ursprungsbeteckning alltid forvåntas ha. Så lange ordet Kosta kunde betraktas som ett fantasinamn - jåmfor »Astra« -, kunde det dårjåmte vara varumårke, men sedan Kosta blivit namnet på en ort har denna mojlighet fallit bort. Dagens Kosta år icke en fantasibeteckning, och § 13 pp 1-3 sakna tillåmpning; endast p. 4 med dess forbud mot registrering av firma kvarstår.

Medfor »inarbetande« någon åndring i dessa forhållanden? Ett inarbetandeokar
inte den sårskiljningsformåga som Kostaredan har i

egenskap av firmadominant och år alltså irrelevant for firmaskyddet. Om ordet Kosta, sedan samhållsbildningen Kosta blivit ett faktum, icke år registrerbart som varumårke, kan det ej heller genom inarbetande få varumårkeskaraktår. Inarbetande betyder att gora allmånt kant. Naturligtvis år Kosta allmånt kant och kan vål genom fortsatt firmaanvåndningbli kant mer och mer, men att hårigenom ordets nuvarande karaktår av ortsnamn skulle åndras till fantasibeteckning forefaller otånkbart.