Enligt den klassiska liberalismens uppfattning borde staten så litet som mojligt ingripa i nåringslivet. Såtillvida måsta beskatningen alltid gora detta, som dess uppgift år att skapa realt utrymme for de offentliga utgifterna genom att reducera den enskildes konsumtion och realkapitalbildning. Med realt utrymme forstå vi, att beskatningen skall genom att inskrånka efterfrågan frigora de produktionsfaktorer och valutor, som erfordras for den offentliga verksamheten. Hårutover borde den ej påverka foretagens investerings- och driftkalkyler eller allmånhetens

For att hålla oss till foretagen ansåg man, att det privatekonomiska vinstintresset gav den ej blott ur foretagens egen utan åven ur samhållets synpunkt riktiga prduktionsfordelningen. Foretagen erhollo storst vinst genom att med lågsta produktionskostnad tillhandahålla de nyttigheter allmånheten helst ville ha. Genom att ordna sin produktion på ur sin egen synpunkt mest rationella sått gåvo de basta mojliga produktionsresultat. Det år klart att det ror sig om politiska vårderingar, når man talar om ur samhållets synpunkt mest onskvårda produktionsresultat. Den ekonomiska liberalismen utgick från att allmånhetens kopkraftiga efterfrågan borde dirigera produktionen och kom dårigenom till resultat, att råntabilitet var kriterium på samhållsnytta. Det år dock ej alltid staten år villig att godta allmånhetens efterfrågan som beståmmande for produktion och import. Detta kan åven komma till uttryck i beskattningen.

Så kan staten anse att allmånheten alltfor mycket efterfrågar importvaroroch
dårfor minska efterfrågan å dessa medelst tullar eller

---

* Efter foredrag, hållet å Handelshøjskolen i Kopenhamn den 20. september 1955.

** Professor, Universitetet, Lund.

inforselavgifter. Den kan anse att allmånhetens intresse for alkoholdryckerår for stort - som bekant i Sverige en aktuell fråga. Ett annat bekymmer vi ha i Sverige år bilismens expansion. For nårvarande beråknas denna direkt eller indirekt ta i anspråk over fem procent av nationalprodukten. Vi ha dårfor utover den vanliga bilbeskattningen nodgats infora en sårskild inkopsavgift å c:a 10 procent. Aven efterfrågan å margarin och elektrisk kraft begrånsas genom sårskilda skatter.

Å andra sidan kan beskattningen anvåndas till att gynna sådan produktion som man anser sårskilt onskvård. Under kriget uppmuntrade vi vissa investeringar genom att ge dem sårskilt gynnsamma avskrivningsmojligheter och/eller frihet från krigskonjunkturskatt. Inhemsk motorsprit år lågre beskattad ån bensin. En relativ uppmuntran ge vi genom. att den investeringsavgift, som nu uttas i syfte att bromsa foretagens realkapitalbildning, ej vilar å bostader.

Utover sådanna skål, dår speciella regler tala for belastning eller uppmuntran av viss produktion, kan man saga, att det år en allmån regel, att beskattningen bor vara neutral, så att den ej diskriminerar viss foretagsamhet i jåmforelse med annan. Detta år ett specialfall av kravet på likhet infor lagen - samhållet skall i princip stå opartiskt gentemot sina medlemmar. Vi skola hår berora frågan hur detta krav tillåmpas ifråga om foretagens inkomstbeskattning. Vi ta alltså ej hånsyn till de fall, dår man avsiktligt sårbeskattar viss produktion e. d. utan hålla oss till den allmånna beskattningen.

Vid denna kan man summariskt sagt finna tre former av diskrimination: Beskattningen kan diskriminera i fråga om foretagens och dårmed hela nåringslivets struktur, den kan diskriminera ifråga om incitament till sparande och investering samt ifråga om incitamentet till att overhuvudtaget

Beskattningen och foretagens struktur.

Ifråga om diskriminering av viss foretagsstruktur ligger det nårmast till hands att tånka på aktiebolagsskatten. Liksom i Danmark åro aktiebolagen åven i Sverige såtillvida dubbelbeskattade som forst deras vinst och sedan dividenderna inkomstbeskattas. De forsok som gjorts att motivera denna dubbelbeskattning med att aktiebolagsformen mojliggorstordrift och dårmed monopolisering av marknaden eller med att den erbjuder aktieågarna speciella formåner genom att befria dem från personlig ansvarighet for foretagets skulder åro ej overtygande. då ej all stordrift eller alia råttsliga privilegier sårbeskattas. De verkligaskålen for dubbelbeskattningen åro givetvis, att den offentliga

sektorns inkomstbehov år så stort, att man ej velat avstå från denna skattekålla, att majoriteten av våljarna ej ha några aktier, varfor skatten år politiskt acceptabel - politik år nu en gang det moj ligas konst - samt att den med rått eller orått ej ansetts vålla foretagsamheten några storre skador.

I Sverige utgår den statliga inkomstskatten å aktiebolag efter den senaste hojningen med 50 procent av deri redovisade inkomsten. Tar man åver hånsyn till den kommunala inkomstskatten, vilken får avdras från inkomsten vid taxering (ligning) till statslig inkomstskatt - det enda avdrag vi i Sverige ha for allmånna skatter - kommer man upp till en genomsnittsbelastning av 56-57 procent, vartill kommer aktieågarnas inkomst- och formogenhetsskatt. En sådan beskattning innebår i realiteten en partieli socialisering av de storre aktiebolagen, dår dubbelbeskattningen år effektiv. Det ligger nåra till hands att anta, att detta borde uppmuntra foretagen att val ja andra råttsliga former an aktiebolagets. I forstå hand kan handelsbolaget (intressentskapet) då komma ifråga. Genom att anordna detta som ett komanditbolag kunna samtliga andelsågare, frånsett en, befrias från personlig ansvarighet utan att deras stållning dårigenom i något annat avseende år såmre an den ansvarige delågarens. Kommanditbolagen åro enkelbeskattade genom att bolaget ej betraktas som ett skattesubjekt utan varje delågare beskattas for sin andel i bolagets vinst.

Hittills ha dock kommanditbolag relativt sållan startats i syfte att driva en sjålvståndig rorelse. Dels ha aktiebolag haft låttare att erhålla kredit, dels och ha de mindre aktiebolagen hittills haft fordelar framfor kommanditbolag med hånsyn till avskrivningar o. d. samtidigt som de ofta haft goda mojligheter att undvika dubbelbeskattningen - en fråga vartill vi återkomma. Når kommanditbolag startats har det fråmst skett i syfte alt låtta beskattningen for ett aktiebolag. Så har det t. ex. forekommit att man startat ett kommanditbolag, som haft till uppgift att forsål ja ett aktiebolags produkter, varvid man lagt vinsten på det lindrigare beskattade kommanditbolaget. Genom att overlåta andelar i ett sådant kommanditbolag på sina barn har en foretagare haft mojlighet att uppdela sin inkomst på flera personer och dårmed reducera beskattningen av densamma, samtidigt som han behållit hela kontrollen over sjålva aktiebolaget. Genom att gora kommanditbolagets andelskapital mycket litet, har man kunnat undvika nåmnvård gåvobeskattning å de till barnen overlåtna andelarna. Det år dock osåkert om skattepraxis i långden kommer att godta dessa konstruktioner, i de fall dår de uppenbarligen ha till syfte att undvika skatt.

Man skulle vi dare kunna tånka sig att till foljd av aktiebolagskatten kapital sokte over till sådana nåringsgrenar, dår stordrift i aktiebolagsform år mindre nodvåndig, t. ex. handel eller jordbruk. Hårtill har man dock ej kunnat konstatera någon tendens i Sverige. De goda konjunkturerna ha gjort, att den svenska storindustrien vål håvdat sig i jåmforelse med andra former av foretag.

Dåremot år det uppenbart att aktiebolagskatten starkt påverkat startandet av nya foretag. Trots att vi i Sverige genomgå en stark industriell expansion, startas ej nya storre foretag. Når en ny aktie introduceras på fondborsen, ror det sig om redan tidigare existerande foretag. Detta år också ganska naturligt. Den nuvarande aktiebolagsbeskattningen år så hog, att foretag - åven om det kunde utdela hela sin vinst -i regel maste fortjåna mer an 11 procent på det egna kapitalet for att kunna utdela 5 procent på detta. Dessutom kan ej hela vinsten utdelas. Intill dess reservfonden uppnått 20 procent av aktiekapitalet, skola 10 procent av nettovinsten foras till denna. Ytterligare vinstreservationer kunna erfodras for att konsolidera och utbygga foretaget.

De aktiebolag som bildas åro uteslutande mindre eller medelstora bolag, vilja kunna drivas som s. k. familje- eller fåmansbolag. Ages huvudparten av aktierna av en person, blir denne verkstållande direktor och uttar vinsten i form av lon. Då bolaget på så sått ej visar någon vinst, intrader ingen dubbelbeskattning. Givetvis åro skattemyndigheterna ej skyldiga att medge bolaget avdrag for lonekostnader, vilka uppenbarligen utgora maskerad vinstutdelning, men år det frågan om lon till en person, som verkligen arbetar i foretaget, bruka myndigheterna ej prova huruvida beloppet ej år storre ån som kan anses rimligt.

Tidigare ha iamiljebolagen intagit en gynnad stållning i beskattningshånseende i jåmforelse med å ena sidan de anonyma aktiebolagen, d.v.s. bolag med ett stort antal aktieågare, och å andra sidan fysiska personer och handelsbolag. I motsats till de forrå ha de ofta kunnat undvika dubbelbeskattning, och i motsats till de senare ha de haft rått til „fria" avskrivningar. Många mindre foretag ha dårfor valt aktiebolagsformen utan att detta rent foretagsekonomiskt sett varit motiverat. Då de fria avskrivningar nu erstatts med „råkenskapsenliga" avskrivninger, vilka få anvåndas av samtliga foretag oavsett deras juridiska form, år det antagligt att aktiebolaget blir en mindre brukad foretagsform når det galler mindre foretag, ån hittilis varit fallet.

Att storre aktiebolag ej bildats i Sverige innebår dock ej att t. ex. ny

storindustri ej startas. Den nygrimdade storre foretagsamheten omhånderhasi stållet av redan existerande aktiebolag, som uppta ny produktion.De existerande bolagen få på så sått forråntning av sina reserverade vinstmedel, vilka motsvara en mycket stor del av nysparandeti Sverige. Ur skattesynpunkt har det tvenne fordelar att starta ett nytt foretag inom ramen for ett redan existerande aktiebolag i jåmforelse med att bilda ett nytt bolag:

Skall ett nytt bolag bildas genom kapitaltillskott från en grupp personer, vilka åro for många for att på ovan berorda sått kunna undvika dubbelbeskattning, maste som nåmnts avkastningen å det tillskjutna kapitalet uppgå till over 11 procent - kanske åtskilligt mera - for att det skall stålla sig mera lonande att starta ett bolag ån att placera pengarna i t. ex. obligationer - vi bortse hår från den betydelse inflationsforvåntningar kunna få for kapitalplacernas kalkyler. Daremot innebår dubbelbeskattningen ej någon diskriminering av realinvesteringar inom redan existerande foretag. Foredrar ett aktiebolag att t. ex. starta en ny fabrik for sina reserverade vinstmedel framfor att kopa obligationer for dessa, blir det blott beskattat en gang for vinsten å denna. Visserligen få aktieågarna betala skatt å vinsten, når denna sedan utdelas, men det hade de åven fått gora om den hårrort från obligationer. Vill ett aktiebolag i stållet anvånda sina reserverade vinstmedel till att starta ett dotterbolag, år utdelningen från aktierna i detta skattefri. Vi ha nåmligen som huvudregel i Sverige, att ett bolag ej beskattes for dividenderna från ett annat. Denna regel har tillkommit for att ej hindra foretagsekonomiskt motiverade koncernforhållanden*. Visserligen blir dotterbolagets vinst beskattad, men detta innebår ej någon diskriminering i jåmforelse med om moderbolaget i stållet placerat sina vinstmedel i t. ex. obligationer.

Ett annat skål till att det ur skattesynpunkt ståller sig fordelaktigare att uppta ny foretagsamhet inom ett redan existerande bolag ån att starta ett nytt sjålvståndigt sådant år den storre mojligheten till kvittningmellan vinster och forluster som i forrå fallet foreligger. Startas ett nytt foretag, åro de forstå åren ej sållan forlustbringande. I viss omfattning kan man dolja forrusten genom att t. ex. foreta små avskrivningaroch dårmed gora den avdragsgill i framtiden, då den kan kvittas mot vinster. I obegrånsad omfattning får detta dock ej ske, och

---

* Den har ej sållan missbrukats så, att t. ex. en person mot en revers overlåtit sina aktier till ett av honom bildat forvaltningsbolag. Detta kunde lyfta dividenderna skattefritt och anvånde sedan dessa till at amortera sin skuld till aktieågaren. Numera erhålla ej sådana bolag skattefrihet for de dividender de lyfta.

skulle vinstår overhuvudtaget aldrig komma utan foretaget visa sig vara en definitiv felinvestering, bli forlusterna aldrig avdragna vid beskattningen. Har dåremot den nya foretagsamheten upptagits inom ett redan existerande bolag, som åven driver annan verksamhet, kan detta vanligen kvitta forlusten å den forrå mot vinster å den senare. Har den nya foretagsamheten ej startats inom ett existerande bolag utan som ett dotterbolag till detta, åro kvittningsmojligheterna ej lika stora. I princip skola nåmligen moder- och dotterbolag behandlas som fristående skattesubjekt. I praxis har man dock i vissa fall medgivit avdrag for „koncernbidrag" från ett foretag till ett annat, givna i syfte att kvitta vinst mot forlust. Vidare finnas i praktiken mojligheter till en maskerad kvittning gennom vinstoverforing i form av låga priser å de produkter, dotterbolaget koper från moderbolaget e. d.

Det år uppenbart att beskattningsregler av detta slag minska konkurrensen på marknaden. Ar ett foretag val inarbetat på en marknad, mb'ter det under alia forhållanden svårigheter att starta ett konkurrentforetag, och dessa okas ytterligare genom att beskattningsreglerna diskriminera nystartade sjålvståndiga foretag. Detta har såkert i många fall bidragit till att de svenska storforetagen kunnat båra den hoga beskattningen, enår denna delvis kunnat overvåltras på koparna, en fråga vartill jag- återkommer.

Företagsbeskattningens inverkan å sparande och investering.

For att kunna bestrida sina nyinvesteringar med reserverade vinstmedel, maste foretagen tydligen kunna spara. I och for sig har aktiebolagens dubbelbeskattning uppmuntrat dem hårtill. De vinster, som ej utdelas, slippa ju dubbelbeskattning. I stållet for att utdela vinsterna ha bolagen i stor omfattning låtit dem komma aktieågarna till godo genom att lågga dem till grund for emissioner av fondaktier (gratisaktier). En emission av sådana betraktas ej som skattepliktig utdelning. Vil ja aktieågarna sedan avyttra fondaktierna, behova de ej riskera beskattning, forsåvitt de innehaft stamaktierna i fem år eller erhållit dessa genom ett benefikt forvårv.

Fordelen av att reservera vinstmedel har an mera 6'kats genom att detta - framfor allt tidigare - kunnat ske på sådant sått, att de reserveradevinsterna ej heller beskattats hos bolaget. Fråmst har detta skett genom att utnyttja den aktiebolagen tillkommande mojligheten till fria avskrivningar å maskiner och andra inventarier, vilken infordes 1938. Hårigenom kunde dessa tillgångar i praktiken omedelbart avskrivas.Foretaget

skrivas.Foretageterholl på så sått en råntenfri „skattekredit" å ett belopp, motsvarande skillnaden mellan de avskrivningar som foretagits och dem, som i och for sig varit foretagsekonomiskt motiverade. Aven lagervårderingen erbjod tidigare vidstråckta mojligheter att lågga upp skattefria „dolda" reserver. Denna mojlighet forelåg for alia foretag och ej blott for aktiebolagen. Vidare ågde foretagen - fråmst aktiebolagen - tidigare stora mojligheter att gora skattefria avsåttningar for pensionsåndamål. Aktiebolagen kunde då bilda en pensionsstiftelse, till vilken de kunde avsåtta medel, aven om de overhuvudtaget ej åtagit sig några som helst pensionsforpliktelser. Skålet till denna liberala instållning från skattmyndigheternas sida var, att dessa medel ej kunde utdelas till aktieågarna. Avsåttningen behovde ej innebåra, att kontantere. d. overfordes till stiftelsen, utan det råckte med att bolaget i sin balansråkning bland sina passiva upptog en skuld till denna. Slutligenkan nåmnas att aktiebolagen haft rått att gora vissa avsåttningar till skattefria investeringsfonder.

Når jag sager, att dessa avsåttnings- och avdragsmojligheter uppmuntrat aktiebolagens sparande, menar jag ej att detta varit mindre om någon skatt overhuvudtaget ej utgått å aktiebolagen. Dåremot har det uppenbarligen varit storre an vad skulle vara fallet, om aktiebolagen tvingats redovisa och skatta for hela sin inkomst.

En annan orsak till foretagens starka sparande har varit de exceptionellt gynnsamma konjunkturerna. Vi ha i Sverige haft hogkonjunktur i over tjugo år - jag betraktar då aven krigsårens inflationskonjunktur som en hogkonjunktur - och den fortsatta inflationen har gjort det ytterligare lonande att investera. Ofta ha foretagen varit obenågna att låna till sina investeringar — ej fråmst for råntans och amorteringarnas skull - utan dårfor att man ej velat bli beroende av bankerna. Investeringarna ha på så sått framtvingat ett starkt foretagssparande.

Ur aktieågarnas synpunkt kan det vara en nackdel att ej direkt få del av det skattefria sparandet inom bolaget - i varje fall galler detta om ej deras marginella inkomstbeskattning år så hog att de blott få behålla en mindre del av en dividendokning. Genom att det skattefriasparandet går till dolda reserver, kan det ofta ej heller låggas till grund for en fondemission, då en sådan forutsåtter att foretagets redovisade aktiva okats. En mojlighet till fondemission kan dock folja av att den svenska aktiebolagslagen tillåter uppskrivning av tillgångar, vilka kunna antas ha ett bestående varde, våsentligt overstigande det vartill de åro bokforda. Åtskilliga foretag ha ansett bildandet av stora dolda reserver gora det forsvarbart, att uppskriva det bokforda vårdet

av naturtillgångar o. d., vilkas nominella varde okats till foljd av
inflationen.

De formåner ur beskattningssynpunkt foretagssparandet åtmjutit åro
dock till stor del forbi. I stort sett ha tvenne invåndningar riktats mot
att gynna foretagssparandet på det sått, som tidigare skett i Sverige:

Helt naturligt grundar sig en invåndning på fiskaliska synpunkter. Foretagssparandet har inneburit en minskning av det allmånnas skatteinkomster. Man kan visserligen ej saga, att det medfort en definitiv skattebefrielse, men foretagen ha kunnat uppskjuta en stor del av sin beskattning på obeståmd tid. Hur mycket detta betytt for stat och kommun i minskade skatteinkomster kan ej exakt anges, men som evempel kan nåmnas att enligt av Nils Våsthagen foretagna beråkningar voro industriens avskrivningar å maskiner och andra inventarier år 1950 till foljd av fria avskrivningar 355 milj. kr. storre ån de skulle varit om foretagen tillåmpat så stora avskrivningar, som varit foretagsekonomiskt motiverade till foljd av slitage, teknikens utveckling o. d.* Då dessa siffror åro minimisiffror som ej inkludera t. ex. rederiernas avskrivningar å fartyg, vilka uppgått till stora belopp, kan man anta, att den fria avskrivningsråtten år 1950 medfort en skatteminskning for det allmånna på omkring en kvarts milj ard kr.

I Sverige ha dock ej de fiskaliska synpunkterna framforts som de våsentliga i debatten. I stållet har man ansett, att foretagssparandet alltfor mycket uppmuntrat till investeringar. Låget år alltså ett annat ån under 30-talet, då ett av den ekonomiska politikens fråmsta problem ansågs vara, hur man skulle erhålla en tillråckligt hog investeringskvot for att kunna uppnå resp. bevara full sysselsåttning. Medan man då - i anslutning till Keynes - fruktade, att sparandet skulle bli for stort, ha vi efter kriget haft ett i forhållande till investeringsvolymen for litet sparande, vilket i Sverige, liksom på så många andra hall, lett till inflation och otillfredsstållande handelsbalans.

Givetvis år det en fråga om politisk vårdering, hur den mojliga investeringsvolymen bor fordelas mellan foretagens investeringar, bostadsbyggandeoch offentliga investeringar for att nåmna de tre huvudkategorierna.Se vi till den faktiska utvecklingen i Sverige, kunna vi forst konstatera, att investeringsvolymen efter kriget legat på en hogre nivå ån fore kriget - for nårvarande uppgår den till c:a 30 procent av bruttonationalprodukten. Bostadsbyggandets relativa andel dårav år mindre ån fore kriget, medan såvål den offentliga sektorns som foretagensinvesteringar

---

* Nils Våsthagen. De fria avskrivningarna 1938-51, 1951.

tagensinvesteringari genomsnitt haft en storre andel. De stora offentligainvesteringarna forklaras fråmst av att vi utbyggt vår vattenkraft i snabb takt samt foretagit vågforbåttringar och stora militåra investeringar,medan byggandet av skolor, sjukhus o. d. visserligen okats men likvål slåpar efter behovet på ett sått, som ej år vårdigt en kulturnation.Då bostadsbristen gor att man ogårna vill inskrånka bostadsbyggandet,år det naturligt att foretagens investeringar kommit i ett politiskt utsatt låge.

Nu kan man dock ej utan vidare saga, att det år det starka foretagsoparandet, som givit upphov till foretagens stora investeringar. Saken ligger ej så enkelt till att foretagen automatiskt spara en stor del av sin vinst och sedan investera denna for att få någon anvåndning for pengarna. I regel ha investeringarna varit mer eller mindre nodvåndiga, och detta har i sin tur nodvåndigjort det stora foretagssparandet. Hade foretagen ej haft mojlighet att spara, hade de dock ej investerat så mycket som skett. Foretagssparandet har ofta varit en nodvåndig forutsåttning for investeringar, utan att dårfor varit en tillråcklig orsak till dessa.

I och for sig år det obestridligt att den fria avskrivningsrått vi tidigare haft gynnat investeringarna. Dels har den givit foretagen de for investeringar nodvåndiga medlen dels ock har den ej kunnat utnyttjas utan tillråcklig tillgång på avskrivningsobjekt. Antag t. ex. att ett foretag har en vinst på 2 milj. kr., var av det onskar undanta 1 milj. kr. från beskattning. Så lange man hade fri avskrivningsrått, kunde detta ske genom att foretagen inkopte nya maskiner for detta belopp samt omedelbart helt avskrevo dessa. Det allmånna fick i så fall båra halva den omedelbare utgiften for investeringen. Under f6l j ånde år okades visserligen den redovisade vinsten så mycket mera genom att några ytterligare avskrivningar ej kunde ske å tillgången ifråga, men detta kunde utgora ett skål till att foreta nya investeringar i syfte att skapa ytterligare avskrivningsobjekt. Tidigare har man stundom gjort gållande, att detta uppmuntrat till investeringar, vilka foretagsekonomiskt sett ej voro motiverade, men så stort som foretagens investeringsbehov varit, torde detta sållan varit fallet. Dåremot år det mojligt att investeringarna erhållit en något ensidig inriktning genom att i och for sig mera lonande men ur beskattningssynpunkt mindre gynnade investeringar skjutits åt sidan till forman for dem, dår man kunnat foreta fria avskrivningar, se vidare nedan.

Aven om foretagssparandet uppmuntrat realkapitalbildningen, fol jer

ej dårav att det verkat inflatoriskt. En expansiv effekt har realkapitalbildningenblott i den mån den overstiger sparandet, så att den medfor en kreditexpansion. Och åven då irmebår den endast ett hot mot penningvårdetforsåvitt efterfrågeokningen år storre an den genom den utbyggdaproduktionskapaciteten mojliggjorda utbudsokningen. Nu åro foretagens investeringar de som proportionsvis ta kreditmarknade minst i anspråk. Foretagsbeskattningskommitten har sokt uppskatta vårdet av foretagens bruttosparande 1950-52 i jåmforelse med deras bruttoinvesteringar*.I bruttosparandet inråkas avskrivningar och avsåttningar til pensionsstif teiser och i bruttoinvesteringarna reinvesteringar och lagerokningar. Under nåmda år uppgick foretagens sparande till 4 273 och deras investeringar till 4 634 milj. kr.

Visserligen kan man saga, att om foretagen investerat mindre men det oaktat sparat lika mycket, hade inflationstrycket på kort sikt varit mindre - obs. att jag sager på kort sikt då mindre investeringar lett till minskat varuutbud. Men detta utgor en rent teoretisk konstruktion. Hade man hindrat foretagen att investera, hade man åven miskat deras sparande, såvål emedan deras behov att spara i så fall varit mindre som foretagen ej på samma sått kunnat utnyttja sitt sparande i skattehånseende. Hade vinsterna i stållet for att sparas och anvåndas til investeringar anvånts till att oka dividenderna, hade de åven då kommit ut i cirkulationen och okat kopkraften utan att någon produktionsokning agt rum. Visserligen hade en del av dividenderna gått till det allmånna i form av skatt, men det år ej såkert att pengarna sparats dår då de kunnat uppmuntra till okade offentliga utgifter.

I Sverige ha dessa synpunkter som redan antytts dock skjutits åt sidan. Man har ej nojt sig med att soka bromsa foretagens investeringar medelst råntehojning och kreditrestriktioner utan har for detta åndamål åven nyttjat beskattningen. Ett skål hårtill har varit, att man menat att foretag, vilka ågo god likviditet, ej kunna tråffas genom kreditpolitiska medel. I syfte att minska foretagens likviditet har man infort restriktioner ifråga om avskrivningar, lagervårdering och avsåttning till pensionsstiftelser, vilka gjort foretagssparandet mindre lonande ur skattesynpunkt. Samtidigt har inforts en direkt investeringsavgift av 12 procent. Slutligen foretogs en hojning av aktiebolagens inkomstskatt till staten från 40 till 50 procent. Resultatet av dessa åtgårder har blivit en åtstramning av det ekonomiska låget, framfor allt på kreditmarknaden. Annu har detta dock ej hurinit påverka foretagens investeringar, vilka forst på sista tid slutat att våxa.

---

* Forslag till åndrad foretagsbeskattning, SOU 1954:19, s. 43 f.

Oavsett dagens konjunkturlåge år foretagens investeringsbehov så gott som obegrånsat. Den tekniska utvecklingen går allt snabbare, och en oavbruten rationalisering av driften år nodvåndig for att mota ståndiga lonekrav. Vi ha redan framhållit, att det ur penningolitisk synpunkt år onskvårt, att de investeringar som hårigenom bli erforderliga fråmst bekostas med foretagens egna medel. Aven ur foretagsekonomisk synpunkt år detta motiverat. Aven om nåmnda investeringar åro ofrånkomliga, år det dårfor ej såkert att de åro i privatekonomisk mening råntabla. Om ett foretag t. ex. investerar 1 milj. kr. i en mekanisering av driften, som blivit lonande till foljd av en lonehojning, fol jer ej hårav att vinsten i jåmforelse med fore lonehojningen okas med vad som erfordras for att forrånta och amortera detta belopp. Oavsett att foretagen ej onska bli alltfor beroende av bankerna, år det dårfor naturligt att de bestrida en del av sina investeringar medelst reserverade vinstmedel. Hårtill kommer att under en prisstegringsperiod åro avskrivningar, beråknade å de ursprungliga anskaffningskostnaderna, ej tillråckliga for att bekosta reinvesteringar. Reserveras ej en del av vinsten for detta åndamål, kommer foretagets reella kapital att forbrukas.

En våsentlig uppgift for beskattningen maste dårfor vara att uppmuntra foretagen att konsolidera sig genom att foreta vinstreservationer. I Sverige har detta som nåmnts - framfor allt tidigare - skett genom att beskattningen gynnat bildandet av dolda reserver. Ar detta det råtta såttet?

Det år utan tvivel båttre ån intet alls, men knappast det basta tånkbara. Det maste verka ojåmnt ifråga om skiida slag av investeringar och dårmed åven ifråga om olika foretag. Man kan ej gårna medge lika fria avskrivningar vid byggnader som vid maskiner och andra inventarier. Dels år byggnadernas livslångd så lang, att det voro svårt att kontrollera att de, forsåvitt de helt finge avskrivas under de forstå åren, ej efter ett par decennier avskrevos på nytt, dels skulle rått till snabb avskrivning åven å byggnader ge vissa foretag alltfor stora mojligheter till uppskov med beskattningen. Detta gor att i Sverige de foretag, vilkas anlåggningstillgångar fråmst bestå av maskiner o. d., ha storre mojlighet till skattefri konsolidering ån de, som fråmst åga byggnader och mark.

Hårigenom snedvridas investeringskalkylerna. Det år ur skattesynpunktmera lonande att investera i maskiner o. d. - och åven i lager - ån i byggnader. Man brukar saga, att den viktigaste medlemmen av foretagets ledning år skatteexperten, och att ingenting kan goras utan

att rådfråga honom. Dette år val en overdrift, men uppenbart åro foretagarnastarkt instållda på att lågga sina investeringskalkyler så, att de bli mest gynnsamma ur skattesynpunkt. Ett originellt exempel hårpå såg man for några år sedan, når det i tidningarna annonserades att „låmpliga avskrivningsobjekt" voro till salu. Nu har det val varit få foretagare som resonnerat så, att det var likgiltigt vad man kopte, blott det kunde anvåndas till avskrivningar, men annonsen kan i alia fall tas som ett tidens tecken.

Aven om det år onskvårt, att foretagen konsolidera sig, år det dock knappast låmpligt om detta i alltfor hog grad sker genom upplåggandet av dolda reserver. Ett bokslut bor ge en något så når riktig bild av foretagets stållning. Viktigast år visserligen att det ej uppvisar for stora aktiva, men del; bor ej heller ange orimligt låga varden. Så lange vi ånnu hade helt fri avskrivningsrått, kunde man se stora foretag uppta hela sin maskinpark till 1 kr. eller ett rederi uppta moderna fartyg till samma belopp.

En mojlighet till reservbildning utan forvanskning av bokslutet voro att låta foretagen få uppskriva sina aktiva i takt med penningvårdets fall, och sedan råkna avskrivningarna å de uppskrivna vårdena. De komma i så fall ej attråknas å den ursprungliga anskaffningskostnaden utan å den aktuella ersåttningskostnaden. Det år uppenbart att man genom att beråkna avskrivningarna å den forrå får en falsk bild av foretagets vinst Man kan fråga, hur många foretag som verkligen gave någon storre vinst, forsåvitt de råknade med avskrivningar å ersåttningskostnaderna. Når i Sverige jårnvågarna overgingo till detta system, ledde detta snart till en tredubbling av avskrivningarna varigenom den redovisade vinsten så gott som helt forsvann. Någon vinstreservation i egentlig mening skulle tydligen detta system ej innebåra.

En annan mojlighet voro att oppet medge en viss skattefri vinstreservation. En sådan kan ej blott motiveras med att avskrivningar å de ursprungliga anskaf fningskostnaderna åro for små. Vil ja foretagen ej sacka efter i utvecklingen, maste de som nåmnts foreta nyinvesteringar, vilka ej alltid åro råntabla och som de dårfor ogårna låna till. Detta så att saga ofrånkomliga investeringsbehov bor skonas i skattehånseende.

En mojlighet hårtill år att medge skattefri avsåttning till investeringsfonderav den typ vi ha i Sverige. Aktiebolag och ekonomiska foreningaråga rått att skattefritt avsåtta hogst 40 procent av nettovinsten till en investeringsfond. Av det avsatta beloppet skall 40 procent insåttaspå konto i riksbanken, medan återstoden får behållas i foretaget.

Fonden får kort sagt anvåndas till att avskriva ny- eller reinvesteringar i byggnader, maskiner o. d. och lager samt till att bekosta reparation och underhall av industribyggnader. lanspråktagandet av fondet blir på så sått beskattat, att avskrivningarna eller underhållet ej får avdras vid taxeringen. Staten beståmmer, når fonden skall eller får utnyttjas. Någon rånta utgår ej å de i riksbanken insatta medlen, men foretagaren får gora ett skattefritt avdrag från sin vinst med 10 procent av vad som tas i anspråk av fonden. Dessutom åger foretagaren rått att på tidpunkthan sjålv val jer disponera en del av de avsatta fondsmedlen - dock i så fall utan rått att erhålla nåmnda 10 procentavdrag. Disponerarhan fonden mot lagens beståmmelser, okas hans skattepliktiga inkomst i stållet med dessa 10 procent.

Ur konjunkturpolitisk synpunkt år syftet med dessa beståmmelser, att man skall formå foretagen att koncentrera sina investeringar till tidpunkter, då staten finner det onskvårt. Ur foretagens synpunkt år det fordelaktigt att kunna få ett uppskov med beskattningen utan att omedelbart behova foreta en investering, varpå de gora avskrivningar. De kunna alltså uppsamla medel for framtida investeringar, vilka de sedan omedelbart kunna avskriva. Hittills har denna mojlighet utnyttjats i relativt ringa omfattning. Dels ha foretagen haft andra konsolideringsmojligheter, dels ock ha de avskråckts av att de ej fått nyttja fonden vid den tidpunkt de sjålv onskat - staten har givetvis i regel ej ansett det konjunkturpolitiska låget vara sådant, att fonderna borde nyttjas till investeringar. Genom att man detta år infort en viss frihet for foretagen att disponera en del av fonden når de onska, hoppas man att mojligheten till skattefri fondering skall verka mera lockande.

Beskattningens betydelse for arbetsviljan.

Denna fråga har kanske ej så stor betydelse for de storre foretagen. Ofta år ju ledaren en avlonad tjånsteman, och leder ågaren sjålv foretaget, arbetar han vål ofta ej fråmst av vinstbegår utan av intresse for att fora sitt foretag framåt. Han såtter sin stolthet i att kunna uppvisa ett ansett och effektivt foretag och påtar sig for den skull åven sådant arbete, som ger ringa ersåttning i pengar råknat. Hade han ej haft denna instållning, skulle det nuvarande skattetrycket å foretagen overhuvudtaget ej kunnat båras.

Något annorlunda ligger saken till, når det galler hantverkare, fria
yrkesutovare o. d., och framfor allt ifråga om de anstålldas intresse av
att påta sig overtidsarbete eller okat ackordarbete. Man har i Sverige

talat om Wigforsdagar och dårmed menat, att t. ex. många låkare och tandlåkare sagt det ej lonat sig att arbeta mer an fyra dagar i veckan, då skatten tog for mycket av den inkomst, som en full arbetsvecka skulle ge. Nu får man val ej fåsta for stort avseende vid sådant tal. Ofta skall man nog finna, att de trots skatten arbetat mer an de gjort gållande eller att orsaken till den minskade arbetstiden varit en helt annan an beskattningen, fast det passat att skylla på denna. For de anstålldasdel år det dock sannorlikt att kållskatten i hog grad skarpt deras „skattetånkande". Man lågger mårke till beskattningen på ett annat sått, om den omedelbart avdras från lonen, når denna lyftes, ån om det drojer omkring två år till dess man skall betala den skatt som beloper å inkomsten.

Man har i Sverige ofta framhållit, att en omlåggning av skattesystemet gentemot okad konsumtionsbeskattning skulle verka mindre håmmande å arbetsviljan. Detta blir dock beroende på skattefordelningen. Antag att man stode infor valet att tråffa all inkomst medelst en inkomstskatt av 20 procent eller omsåttningsskatt å alia nyttigheter. I båda fallen reduceras det reella vårdet av en inkomstokning lika mycket. Det år dårfor ej såkert att i detta fall inkomstskatten vore farligare for vil jan att ta overtidsarbete o. d. ån omsåttningsskatten. Effekten av att sånka dem bleve densamma som av en lonehojning resp. prissankning, och båda dessa kunna tånkas leda till att en inkomsttagare i syfte att „kopa fritid" minskar sin arbetstid - i den mån han disponerar over densamma. Detta exempel år dock såtillvida verklighetsfråmmande som en inkomstskatt antingen år progressiv eller degressiv. Tar den i genomsnitt 20 procent av den totala inkomsten, utgår den med hogre procentsats vid inkomstgrånsen och tråffar dårfor en inkomstokning hårdare ån vad en motsvarande konsumtionsskatt gor. Men detta betyder att en overgang från direkt till indirekt beskattning medfor en okad ojåmnhet i den reella inkomstfordelningen. Endast om man accepterar en sådan, torde en skattereform kunna i nåmnvård grad fråmja arbetsviljan.

En annan iråga, som den hoga inkomstbeskattningen i hog grad aktualiserat, år hur beskattningen påverkat foretagens kostnader. Det har i Sverige, liksom i så många andra lander, rått stark brist på arbetskraftoch stundom åven på vissa råvaror eller andra nyttigheter, och man har menat att beskattningen uppmuntrat foretagen till onodig anvånding dårav, då det allmånna får båra så stor del av kostnadernadårfor. Detta har lett till att man foreslagit, att beskattningen av foretagens nettovinst delvis borde ersåttas med en beskattning av

deras bruttaintåkt, totala driftutgifter e. d. En sådan skatt komme dock i huvudsak att fungera som en allmån omsåttningsskatt, och någon nårmare undersokning av dess fordelningsverkningar o. d. har ej skett. Aven om projektet framforts från officiellt hål, forefaller det losligt och torde ej få praktisk betydelse.* Tvårtom har man som nåmnts i år ytterligare hojt aktiebolagens inkomstbeskattning, samtidigt som man åtstramat deras mojligheter att bilda skattefria dolda reserver - eller råttare sagt gjort tidigare provisoriskt inforda begrånsningar håri permanenta.

Det år for ovrigt ej såkert att hog inkomstbeskattning uppmuntrar till stora driftutgifter. Visserligen får det allmånna båra en del av dessa, men å andra sidan år den vinst, som reduceras genom utgifterna, så mycket mindre. Antag t. ex. att vi ej haft någon beskattning av aktiebolagen. Det år osannolikt att dessa behållna vinster varit i motsvarande grad storre. Delvis hade vål en skarpt konkurrens foretagen emellan lett till prissånkningar, men delvis hade vinsterna antagligen gått til okade loner. De anstålldas organisationer hade konstaterat, att mera fanns att ta, och dårfor skarpt sina lonekrav.

---

* 1950 års långtidsutredning, SOU 1951:30. Ifråga om dessa frågor se vidare Bent Hansen: Finanspolitikens ekonomiska teori, SOU 1955:25.