Når en forsåljare skall låmna offert på en produkt med okånt marknadspris eller når han skall undersoka lonsamheten av att tillverka en vara med givet forsåljningspris, ståller han sig måhånda undrande infor forkalkylens sammansåttning. Kan den ena produktkalkylen gora anspråk på att utgora ett lika gott underlag ur lonsamhetssynpunkt som den andra?

En forkalkyl kan sammanstållas på olika sått, beroende på vilka faktorer som medtages och på vilken instållning man har till eventuella pålågg for att vara såker på att ej råkna for lagt. Som foljd av de alternativa mojligheterna till sammanstållning av forkalkylen, går meningarna ofta isår om vilken typkalkyl, som kan anses vara den riktigaste. Frånsett detta, kan man fastslå, att de siffror kalkylatorn presenterar vederborande, bor utgora resultatet av en praktisk kalkylering, i vilken alia for ett stållningstagende ovidkommande faktorer uteslutits. Forkalkylen bor vara ett låtthanterligt instrument i hånderna på dem, som har till uppgift att bedoma lonsamheten och faststålla

Så år emellertid ej alltid fallet. Det kan hånda, att kalkylunderlagets betydelse år holjt i dunkel for forsåljaren. Som ledstjårna for vinstpålågget får i sådana fall tidigare procentsatser fungera, något som ger prissåttningsarbetet en slentrianmåssig; anstrykning.

Ej sållan hånder det, att kalkyl- och forsåljningsavdelningarna år strångt skiida åt. Foretagsorganisationen kan vara sådan, att kalkylavdelningenår placerad i nåra anslutning till fabrikationen, medan forsåljningsavdelningenkan utgora en sårskild organisation, placerad på

---

*) Ingenjor, Kalkylator vid Uddeholms AB, Hagfors Jårnverk.

en helt annan ort, varigeom en ofta vålbehovlig kontakt mellan avdelningarnauteblir.

I denna situation stålles således stora krav på det material, som tillstålles forsåljningsavdelningen som underlag for beråknande av lonsamheten. For att ge efterstråvad upplysning erfordras nåmligen till att bor ja med två saker. For det forstå råttvisande och hanterliga lonsamhetsuttryck. For det andra tillgång till pålitliga sifferunderlag. Det år når samma produktionsresurser kan anvåndas for alternativa tillverkningar, som den lopande, kortfristiga lonsamhetskalkyleringen har en viktig ekonomisk uppgift att fylla, men samtidigt år det då sårskilt svårt att uppfylla kravet på råttvisande och hanterliga lonsamhetsuttryck.

Det år således en viktig uppgift att ge upplysning om vilka alternativ, som ger det basta ekonomiska utbytet, når valmojligheter finns. Dårmed har kalkylatorn normalt gjort sitt. Sedan år det forsåljningens sak att vid sin lonsamhetsbedomning ta vederborlig hånsyn åven till forsåljningspolitiska motiv for sitt slutgiltiga stållningstagande.

Lönsamhetsbedömning.

Beroende av forsåljningspolitiken kan bedomningen av en produkts lonsamhet avse långre eller kortare perioder. Prispolitiken kan gå ut på att en vara i reklamsyfte sålj es med minimal vinst, något som en framtida storre avsåttning och dårigenom nedbringade kostnader tankes kompensera. Inom industrier med bestållningstillverkning torde det vanliga dock vara, att lonsamhetsbedomningen avser en eller flera fristående order åt gangen.

Om det nu galler en lonsamhetsbedomning, som skall vara aktuell med hånsyn till olika forhållanden, år det viktigt, att man skil jer på vad som kan och bor återges i en kalkyl å ena sidan och vad som beror på allmånna bedemanden å andra sidan. Vidare bor man gora klart for sig vilken valfrihet, som i verkligheten foreligger i det aktuella fallet - for de produkter, dår man inte har något val, behovs ingen vågledning. Ofta år man bunden till vissa kunder och produkter. Man kan således inte utan vidare tacka nej till viss kundorder, når man helst vill koncentrera sig på mera lonande tillverkningar, och vid behov komma och be att få dessa tillbaka. Ej heller kan man vålja och vraka bland posterna i en storre kundorder, om man nu har mojlighet att tillverka detaljerne i befir.itlig produktionsutrustning.

Kalkylsystem.

I huvudsak tillåmpas två olika system vid kortfristig kostnadsberåkning.Det
ena, det s k traditionella systemet, bygger på att alia fasta

kostnaderna. Huruvida man skall få tåckning for dessa, beror uteslutankostnaderskall
fordelas efter någon metod och direkt belasta produkterna.Man
kallar dårfor detta system for fordelningsmetoden.

Grundtanken vid tillåmpning av denna metod kan vara olika inom olika foretag. I regel tanker man sig val situationen som så, att inom en viss tidsrymd maste en del maskiner på grund av alder och slitage bytas ut, och då galler det att ha återfått det i ifrågavarande maskiner nedlagda kapitalet, så att en nyinvestering kan goras.

Man utgår således ifrån att en befintlig produktionsutrustning en
gang bytes ut mot en likadan. Erfarenheten visar emellertid, att så åir ej
fallet.

All rationalisering medfor en allt storre mekanisering. Nya, mera fullåndade maskiner, som kraver mindre manuell arbetskraft, kommer att ersåtta gamla produktionsmedel. Detta leder i sin tur till att storre kapital erfordras for nyinvestering. Återanskaffningsvårdet for en befintlig produktionsutrustning har således en mycket ringa praktisk betydelse for kalkylåndamål.

Det andra systemet, bidragsprincipen, innebår, att man i den kortfristiga kalkylen bortser från de fasta kostnaderna. Detta motiveras med att de fasta kostnaderna år lika stora, oavsett vad och hur mycket man producerar i produktionsapparaten.

Genom att endast redovisa de rorliga kostnaderna i den kortfristiga kalkylen blir skillnaden mellari dessa och nettoforsåljningsvårdet en bruttovinst, som benåmnes tåckningsbidrag. Detta tåckningsbidrag avses dårvid tåcka fasta kostnader, reserveringar, nettovinst m m i den utstråckning marknaden tillåter. Hårav fol jer, att tåckningsbidraget kan bli for lagt under en lågkonjunktur. Kompensation hårfor bor emellertid kunna erhållas under goda tider, då marknaden medger ett så mycket hogre tåckningsbidrag. Detta mera moderna tånkesått har val ånnu ej på allvar slagit igenom men år dock på god våg.

Den våsentliga skillnaden mellan bidragsmetoden å ena sidan och fordelningsmetoden å andra sidan år, att bidragsmetoden tar hånsyn till de påverkbara kostnadernas beroende av den tidsperiod, for vilka kostnaderna betraktas. Vid tillåmpning av bidragsmetoden fixerar man med andra ord den kalkylsituation, som år tillåmplig i varje sårskilt fall.

Betraktar man kostnaderna ur en enskild produkts synpunkt, år det
en del kostnader, som år direkt hånforbara till produkten ifråga. Man
kallar dessa ibland produktens sårkostnader. I den kortfristiga kalkylsituationenutgors

situationenutgorsdessa sårkostnader normalt av direkt material och
forådlingskostnader.

Foretagsekonomer har vid ett flertal tillfållen under senare år sokt påvisa fordelarna med ett bortseende från de fasta kostnaderna i for forsåljningen avsedda kortfristiga forkalkyler. Från motståndarhåll har då varnats for bristande koordination i prispolitiken genom vårdsloshet vid fixerandet av forsåljningspriset och mycket annat, som anses omojliggora en lonsamhetsbedomning utan hånsynstagande till de fasta kostnaderna.

Vid tillåmpning av bidragsprincipen resonerar man emellertid som så - och det lår ej heller motståndarna till denna princip bortse ifrån - att det kapital, som nedlagts i en produktionsutrustning år och forblir borta, såvida man ser det hela ur driftssynpunkt. En forandring i produktionen, ett val mellan olika produkter, som kan tillverkas i en befintlig produktionsapparat, påverkar kortfristigt sett icke de fasta kostnaderna. De enda kostnader, som kan påverka produktvalet på kort sikt, år de rorliga kostnaderna.

Kalkylsituationer.

En kalkyl kan som bekant avse olika tidslångder. Kalkylen kan sagas vara långfristig, den kan vara medelfristig, och den kan vara kortfristig. De olika situationer man befinner sig i vid uppgorandet av olika kalkyltyper, brukar man kalla kalkylsituationer. Nedanstående skiss utgor ett exempel på olika kalkylsituationer.

AG kan betecknas som foretagets kapacitetskostnader och OA som foretagets kostnader for utnyttjande av kapaciteten. Av kapacitetskostnaderna ar BG utgifter for anlåggningar (byggnader, maskiner m m). Dessa utgifter har foretrådesvis skett i forfluten tid. AB år utgifter for fast organisation (forvaltning i vidstråckt bemårkelse) Utnyttjandekostnaderna OA slutligen avser produktionens rorliga kostnader. Utgifterna OB gors i huvudsak under ifrågavarande period (utgift hår = kostnad).

Som framgår av det sagda, befinner man sig i den långfristiga kalkylsituationen, innan man fattat ett investeringsbeslut. Man har fullt fria hånder betråffande samtliga kostnader OG. Når investeringen vål år gjord, foråndras situationen på så sått, att man endast kan påverka kostnaderna 08. Detta tillstånd kan emellertid inte vara lange. Har man skaffat anlåggningar for en industri, maste ju den fasta organisationen snabbt byggas upp for att driften skall komma igång.

Man år då framme vid det som man kallar den kortfristiga kalkylsituationen,i

situationen,idet att det nu år endast de rent rorliga kostnaderna, som år påverkbara. I denna situation kan man således inte påverka de fasta de på kundernas villighet att betala, dvs marknadslåget beståmmer, hur stort bidraget till dessa kostnader kommer att bli. Hårav framgår, att tåckningsbidraget år helt oberoende av på forhånd fixerade fasta kostnader. Det galler foljaktligen - som tidigare nåmnts - att under goda tider soka uppnå så hogt tåckningsbidrag som mojligt, att detta kompenserar det lågre tåckningsbidrag man otvivelaktigt maste no ja sig med under mindre goda tider.

Det sagda avser att ge en strångt forenklad bild av kostnadernas allmånna påverkbarhet på olika sikt. Således bortses i detta exempel - liksom i f6l j_ånde exempel - helt avsiktligt från de vid olika produktionsforhållanden upptrådande progressiva och degressiva kostnadsforloppen.

Förkalkylen.

En fristående siffra har som bekant intet varde som bedomningsgrund. Den maste alltid stållas i relation till någon annan siffra for att kunna bedomas. En forkalkyl sager oss således ingenting, såvida vi inte kan stålla dess slutsumma mot något annat. Gråller det en fb'rsåljning och marknadspriset år kant, år således marknadspriset det relationstal man anvånder sig av for att kunna konstatera lonsamheten.

---

*) Delvis håmtat ur Kling-Wadstein: Industriforetagets ekonomi. Stockholm 1952.

Nar det galler vissa produkter, år det lått att finna marknadspris. Når det galler andra, kan det vara mycket svårt; ja, ibland, for nykonstruktioner och dylikt, kan det vara omojligt. Det galler då att finna en riktpunkt for ett låmpligt pris.

Vid tillåmpning av fordelningsprincipen råknar man fram priset genom att på s jålvkostnaden, inkluderande fasta och rorliga kostnader, lågga en viss handelsvinst, allt efter den kånsla man har for marknadslåget. Detta kan medfora, att vinstdifferentieringen blir alltfor snav, dårigenom att forsåljarens rorelsefrihet vid vinstpålågget ofta inskrånks till några få procents avvikelse från ett på foretagets totalkostnader grundat s k riktpris.

Forfaringssåttet anses emellertid kunna tillskrivas en stabiliserande
betydelse, t ex vid prissåttning av produkter for vilka marknadspris
saknas, och detta kan innebåra fordelar.

Bidragsprincipens anhångare framhåller dåremot, att den riktiga vågen år, att prissåttningen sker med hjalp av produktens s k alternativ - kostnad. Har mcm t ex att val ja mellan två produkter, år den ena produktens marginalvinst (tåckningsbidrag) alternativkostnad for den andra produkten. Detta forfarande verkar ju synnerligen enkelt, då de jåmforda produkterna tar produktionsutrustningen i anspråk på lika sått. Mera komplicerad blir jåmforelsen, om produkterna passerar helt olika produktionsstållen. Likaså kan olika ianspråktagande av samma produktionsstållen snedvrida jåmforelsen.

Vad skall vinsten baseras på?

Om man nu accepterar en bruttovinstredovisning som underlag for lonsamhetsbedomningen, ståils man infor problemet: Mot vilken bas skall man stålla bruttovinsten for att erhålla ett råttvisande lonsamhetsuttryck? Det ligger nåra till hands att hårvid tånka sig kapitalkostnaderna. Tåckning av dessa år ju viktig på långre sikt. Arbetslonen kan också tånkas. Det finns ofta en viss relation mellan denna och obundna marknadspriser. Forådlingskostnaden har också sina forespråkare. Eftersom det vid full sysselsåttning oftast år tiden, som begrånsar produktionen, anses forådlingskostnaden som ett praktiskt uttryck for tiden kunna anvåndas som bas.

Ej sållan hånder det, att man forsoker anvånda någon trang sektion som bas. Som bekant har man alltid någon trang sektion inom ett foretag - undanrojer man en trang sektion, uppstår ju en annan trang sektion.

Den trånga sektionen kan vara beroende av olika faktorer. Det kan

t ex rora sig om tid, kapital, en viss maskin eller maskingrupp, arbetare eller någon råvara - faktorer, som alia var for sig under vissa forutsåttningarkan anvåndas som bas for ett lonsamhetsuttryck. For att man med framgång skall kunna anvånda sig av någon av de nåmnda trånga sektionerna fordras, att den år någorlunda stabil och ej endast tillfållig. Tiden torde dårvid varø den minst forånderliga faktorn. Som ovan nåmnts, kan man saga, att det år den,, som begrånsar produktionen vid full ordertillgång. Denna artikel avser också endast att behandla lonsamhetsberåkning med tiden som bas, och dårvid kommer forådlingskostnadenatt anvåndas som eit praktiskt utrryck for tiden.

Det maste dock poångteras, att de i forådlingskostnaden ingående kostnaderna noga maste observeras, så att; dessa inte uppvisar alltfor stora variationer från tid till annan, beroende på anvånda å-priser. Dårfor kan det ibland erfordras, att forådlingskostnaden renodlas, d v s vissa ingående kostnader utesluts vid beråkning av produktionskostnaden och i stållet tåcks genom en hogre bidragståckning.

Ett sådant lonsamhetsuttryck, dvs marginalvinsten (— nettoforsåljningsvarde minus produktens rorliga forådlingskronor), år utan vidare anvåndbart, når de jåmforda produkterna tar samma produktionsapparat i anspråk på lika sått. Ar så icke fallet, maste kompletterande beråkningar goras. Bl a har det absoluta tåckningsbidraget for på kortare sikt fasta kostnader betydelse.

Vid bedomning av en kalkyl, som inrymmer enbart de på kort sikt rorliga kostnaderna, maste man gå forsiktigt till våga. Den mot den rorliga forådlingskostnaden stålida marginalvinsten kan vid vissa tillverkningar vara flera ganger storre an basen. Inom en verkstadsindustri t ex kan de olika maskinernas varden ofta variera mellan ett par tusen kronor och ett par hundra tusen kronor. Ett tåckningsbidrag, presenterat som en procentsiffra av den rorliga forådlingskostnaden, blir under sådana forhållanden missvisande, når man onskar jåmfora produkter, som tar såvål billigare som dyrøre maskingrupper i anspråk. Ibland år de billigare dominerande, ibland de dyrare.

Fig 2 a och b avser att visa, hur forhållandet mellan fasta och rorliga
kostnader kan variera vid tillverkning i dyrare resp billigare maskiner
vid olika sysselsåttningsgrad.

Genomloppstiden år i regel kortare i en dyrbar maskin ån i en bil ligare. Vid tillverkning i den dyprare maskinen kan forådlingskostnaden hårigenom komma att omfatta blott en mindre del av forsåljningspriset, medan den kan utgora den dominerande faktorn vid tillverkning i den billigare maskinen. Med forådlingskostnaden som bas for lonsamhetsuttrycketkommer

uttrycketkommerdet procentuella tåckningsbidraget att visa helt olika
siffror vid en hkartad lonsamhet for produkter, som tar dyrare resp
billigare maskiner i anspråk.

I figurerna antas material- och fb'rådlingskostnader pr enhet hålla sig konstanta vid olika produktionsvolymer. Detta år givetvis i praktiken en sanning med modifikation, enår produktionen vid olika grånser kan forbilligas, såvål når det galler material som arbetslon.

F
Kurvan for de fasta kostnaderna (F) har formeln y = ~^z, varvid de
A.
fasta kostnaderna per tillverkad enhet år overvåldigande vid liten
produktion - y-axeln bildar asymptot till kurvan - men avtar undan
for undan, allteftersom produktionen stiger. Totalkostnaden per enhet
F
vid ett visst antal blir materialkostnad + rorlig forådlingskostnad -|- -tt

Vid en studie av de båda figurerna finner man, att vinstpålågget maste differentieras i hog grad, dårest man vill anvånda forådlingskostnaden som bas for detta tillågg. Ju storre de fasta kostnaderna år i forhållande till de rorliga, desto storre maste det procentuella vinstpålågget vara for att tillverkningen skall lona sig på långre sikt.

Hur skall man nu klara av en dylik uppgift, att med utgång från forådlingskostnaden faststålla ett forsåljningspris for en produkt, då den enda jåmforelsen man har, år en annan produkt, som tar produktionsmaskineriet i anspråk på annat sått? Man maste tydligen ta med ånnu en faktor i bilden. Hårvid ligger det nåra till hands att medtaga den, som komplicerar lonsambets jåmforelsen, nåmligen maskingruppernas kapitalkostnader. Man frångår då den kortfristiga kalkylsituationen genom att man ser det hela på långre sikt och tar hånsyn åven till dessa kostnader i forkalkylen.

I fig 3 har maskingruppernas kapitalkostnader inritats som en del av de fasta kostnaderna och har liksom de senare gjorts beroende av produktionens storlek. På detta sått kan man dock inte se fb'rhållandet vid uppgorande av en lonsamhetskalkyl, utan man maste anvånda sig av den s k normalårsmetoden, d v s man utgår från en budgeterad produktionsstorlek, baserad på ett normalår.

Hur skall man då konstruera lonsamhetsutrycket i denna kalkylsituation?. Man kan tånka sig att forst stålla kostnadsstållenas rorliga forådlingskostnader i relation till deras kapitalkostnader, varigenom man så att saga får fram en poångvårdering av forådlingskostnaden. Hårigenom kan man underlåtta lonsamhetsjåmforelsen mellan olika produkter.

Antar man nu. att kapitalkostnaden pr tidsenhet år lika stor som den rorliga forådlingskostnaden vid ett kostnadsstålle, kan forådlingskronan åsåttas ett varde = 1. Ar kapitalkostnaden dåremot dubbelt så stor som forådlingskostnaden blir poångvårdet = 2. Och år kapitalkostnaden t ex 40 kronor och forådlingskostnaden 100 kr kommer poångtalet att stanna vid 0,4.

Nedanstående exempel avser att visa, hur två olika produkter kan ta
tre olika delar av en produktionsapparat i anspråk på olika sått.

Av uppstållningen framgår, att de olika produkternas foradlingskronor
bor ha olika varden. Produkten A bor ur foretagets synpunkt
låmna ett hogre tåckningsbidrag ån produkten B.

Med hjalp av kapitalkostnaderna kan man således få fram en relationsbeståmning for de båda produkterna. Nu år det ju dock så, att kunderna inte har något intresse for hur vederborande industri beråknar sina kapitalkostnader. Vid fri konkurrens beståmmes inte priset av dessa utan av tillgång och efterfrågan. Dårfor bor man vid jåmforande lonsamhetsbedomning ta hånsyn till, vad marknaden år villig att betala for de fasta kostnaderna overhuvudtaget.

Nomografin som. hjälpmedel vid lönsamhetsjämförelsen.

Om man nu snabbt och effektivt vill jåmfora lonsamheten mellan
olika produkter med hånsyn till det sagda, kan en nomografisk uppstållning
utgora ett gott hjålpmedel.

Nomogrammet utformas låmpligen som ett syftlinjenomogram med tre skalor. I foljande exempel, fig 4, betecknar ytterskalorna forådlingskostnaden resp poångvårderingen av denna. Mellanskalan blir således en funktion av ytterskalorna, och man avlåser på denna, vilken marginalvinst som svarar mot marginalvinsten på någon annan, normgivande

Marginalvinsten skall emellertid icke tåcka enbart maskingruppernas kapitalkostnader utan åven ovriga fasta kostnader, nettovinst och reserveringar m m. Mellanskalan maste dårfor konstrueras så, att d« angivna vårdena inkluderar åven denna tåckning.

For att på så sått kunna konstruera nomogrammet, får man från
bokforingsunderlaget inhåmta uppgifter om budgeterat antal forådlingskronoroch

lingskronorocherforderligt tåckningsbidrag, från vilket man subtraherarde redan framtagna kapitalkostnaderna for maskingrupperna. Den kvarvarande delen ståils dårefter i relation till antalet forådlingskronor, varvid man erhåller antalet „tåckningskronor" i forhållande till dessa.

Om man nu utgår från att det budgeterade totala tåckningsbidraget ligger på t ex 90 % av forådlingskostnaden och man antar, att den genomsnittliga poångvårderingen faststållts till 0,8 per forådlingskrona, kan man uppråtta ett nomogram i enlighet med fig 4.

2 Till grund for exemplet ligger vidare, att -^ av tåckningsbidragets 90 %, d.v.s. 60 % tankes utgora tåckning for kapitalkostnaderna och att resterande 30 % avser bidrag till tåckning av ovrigt.

Skalindelningarna gores likformigt. Z-skalans avstand fran resp
x- och y-skalan bestammes av forhallandet mellan kapitalkostnaderna
f\C\
och bidraget till ovrigt. I detta fall blir saledes avstandet x - z = 57:
2 o 1
= -_ och avstandet z - y = — av nomogrammets bredd.
5 o

Nedanstående uppstållning visar, hur de i nomogrammet inritade
vårdena framtasi på matematisk våg.

Ex 1 Forådlingskostnad = 200 kr, poång =160
ger 200X0,3 + 200X0,6X1,0* = 180 kr (tåckningsbidrag)

„ 2 Forådlingskostnad = 200 kr, poång = 240
ger 200X0,3 + 200X0,6X1,5* = 240 kr

„ 3 Forådlingskostnad = 200 kr, poång = 320
ger 200X0,3 + 200X0,6X2,0* = 300 kr

„ 4 Forådlingskostnad =100 kr, poång = 400
ger 100X0,3+100X0,6X5,0* = 330 kr

„ 5 Forådlingskostnad = 700 kr, poång = 140
ger 700X0,3 + 700X0,6Xj^-= 315 kr

Foråndras det normgivande tåckningsbidraget, kan nomogrammet lått omkonstrueras till att galla vilket annat varde som helst. Hårfor behover endast z-skalans modul åndras i overensståmmelse med det nya normtalet.

Skulle t ex marknadslåget forsåmras och endast medge en genom-30

snittlig kostnadiitåckning av 60 %, okas z-skalans intervaller med ™
= 50 % i forhållande till den efter 90 % konstruerade skalan. Analogt
*) Relationstal till genomsnittlig poångvårdering.

20
harmed okas intervallerna med y^ = 28,5 % vid en tåckning, uppgående
15
till 70 %, och med =1= 20 %, når marknaden år villig att betala
ett tåckningsbidrag av 75 %. (Angivna procentuella tåckningsbidrag
avser deras forhållande till forådlingskostnaden).

Sammanfattning.

Någon undrar kanske nu, om det skisserade systemet kan anses vara fordelningsprincipen eller bidragsprincipen nårstående. Det riktiga år nog att saga, att systemet innebår en utbyggnad av det på bidragsprincipen grundade lonsamhetsuttrycket med den rorliga forådlingskostnaden som bas. Genom att man arbetar med ett for tåckningsbidraget antaget normtal, vilket kan folja marknadslåget, bortfaller en olågenhet, som vidlåder fordelningsprincipen, nåmligen att kapitalkostnaderna for långre eller kortare tid år fastlåsta gentemot produktkostnaden i ovrigt.

Det galler att vid lonsamhetsbedomningar och -jåmforelser ha ett underlag, som lått kan anpassas efter skiftningarna i marknadslåget. En jåmforelse mellan olika produktionsalternativs lonsamhet maste baseras på vad kunderna år villiga att betala till tåckning av de opåverkbara kostnaderna, vinst m m. Till sin teoretiskt verkliga storlek har de fasta kostnaderna hårvidlag foljaktligen ingen betydelse. Ett system for jåmforande lonsamhetsbedomning får dock ej vara tungrott, utan det teoretiskta underlaget maste vara upbyggt helt och hållet med tanke på den praktiska anvåndbarheten.

Den jåmforande lonsamhetsbedomningen har sin storsta betydelse under tider med full sysselsåttning. Vid otillråcklig sysselsåttning bortfaller jåmforelsen mellan olika produkters lonsamhet. Då galler det endast att soka få sådana order, som overhuvudtaget ger någon vinst utover de rorliga kostnaderna. Bortser man dårvid från personalpolitiska overvåganden, har det ingen betydelse i vilken eller vilka maskingrupper tillverkning sker, såvida inte produkterna genom att dyrbara verktyg maste tillverkas, bindes till en viss maskin och detta skulle visa sig vara oekonomiskt under en återkommande hcigkonjunktur. Hårav framgår, att nomogrammet endast har_sin betydelse vid full sysselsåttning. Viktigt år också, att man ej tar det framtagna vårdet for gott utan endast anvånder det som riktpunkt vid jåmforelse med i samma utrustning tillverkad produkt med noterat marknadspris.