Oljan har under den senaste mansåldern spelat en storre ekonomisk-politisk roll an någon annan vara. Detta år helt naturligt. Oljeprodukterna ingriper numera i alia den materiella civilisationens funktioner. Det moderna samhall et år helt enkelt icke tånkbart utan tillråcklig, oavbruten tillforsel av olja2). Oljan år numera också en av månsklighetens viktigaste energikållor och tåcker sannolikt nåra hålften av dess energibehov³);; den år också en „strategisk råvara" av allra storsta betydelse, utslagsgivande for varje maktkonstellations krigsberedskap i våra dagar¹).

Men utvinningen, transporten och forarbetningen av mineralolja, liksom också distributionen och forsåljningen av dess otaliga produkte r⁵) forutsåtter genom sin teknisk-ekonomiska karaktår både kapitalkoncentration och foretagsintegration i kanske hogre grad an någon annan nåringsgren ;av betydelse. Detta har satt sin speciella prågel på oljeindustrins utveckliing och dess ekonomiska struktur. Under året 1952_—53 har just denna vid olika tillfållen kommit i brånnpunkten for vårldsopinionens intressen genom amerikanska myndigheters påstående, att de ledande oljekoncernerna bildat en „internationell oljekartell", och deras forsok till en juridisk aktion mot den formenta kartellen

---

1) Civilekonom, dipl. från Hanclelshogskolan i Stockholm.

2) Jfr. not i) till sid. 68.

3) Olja och naturgas svarade '949 for tillsammans 43% av vårldens energiforsorjning mot 30% år 1938, medan kolets andel samtidigt minskats från 65% till 51% (enligt data franr.agd på Fjarde Vårldskraftkonferensen i London 1950 och Tredje Internationella Oljekongressen i Haag 1951).

4) Se „Fremtiden" h. 5 (juni) 1352: E. Langlet, Vest og Øst og Olien.

5) Oljeprodukternas anvåndnine; sprider sig med varje dag till nya omraden; allt flera viktiga varor framstålles nu ur olja i ståndigt storre utstråckning: språngåmnen, konstgummi, ])lastics, syntetiska hartser (harpix), syntetiska godningsåmnen och ett otal andra kemiska produkter: fårgåmnen, låkemedel, tvått- och rengoringsmedel, losnings- och desinfektionsmedel, aromatica, etc. Den unga „oljekemiska" industrin oppnar verkligt svindlande perspektiv!

Det torde icke finnas någon verklig vårldsindustri, dår stordriftens fordelar år så påtagliga som just inom oljeindustrin, inte heller någon annan vårldshanclelsartikel som så val låmpar sig for att bearbetas genom „kombinationer",^{kombinationer"} — horisontella och vertikala -_— som just oljan. Oljeindustrins numera mycket talrika produkter år alia foremål for massframstållning och starkt standardiserade. De fiesta år dess- Litom, i motsats till nåstan alia andra vårldshandelsvaror, flytande och erf ordrar dår for ett eget transportsystem, som ej kan utnyttjas for andra artiklar. Produktionen av råvaran, råoljan, år vidare starkt lokaliserad, ehuni med utvinningscentra på många olika hall i vårlden.

De allmånna omkostnaderna (overhead expenses)l) år synnerligen hoga, och en stor del både av dessa och av driftskostnaderna faller på det specialiserade transportsystemet. Men det år också uppenbart, att omkostnaderna per enhet fårdigprodukt mycket snabbt s junker vid behandling i storre skala, vare sig det nu galler råvaruutvinningen, forarbetningens olika stadier, transporten och lagringen eller distributionen och forsåljningen2). Vid arbete i stor skala blir det numera också vida låttare for foretagaren att fol ja marknadens fluktuationer i efterfrågan på olika oljeprodukter. Dessa och andra omståndigheter har i hog grad befråmjat uppkomsten av storforetag inom denna nåringsgren. Tendensen dårtill har ytterligare understrukits av att mycket stora kapitalinvesteringar erfordras for framgångsrik verksamhet inom praktiskt taget alia stadier av produktionsprocessen — det enda undantaget år kanske detaljforsåljningen av vissa oljeprodukter.

---

1) Allmanna omkostnader (overhead expenses) inbegriper har, forutom råntor, avskrivningar och skatter, åven sådana driftomkostnader, som icke variera med produktionens storlek och som sålunda ej bortfaller, når denna helt instiillas.

2) Driftsomkostnaderna i ett raffinaderi sjunker starkt med stegrad forarbetningskapacitet. Denna anges i Amerika vanligen i b/d eller barreis dailg, d. v. s. fat (om ca. 159 liter) dagligen, ett mått som också brukar anvåndas for att ange riirledningars transportkapacitet och ofta aven i fråga om råoljautvinningen i oljefåltet. Denna amerikanska terminologi har forovrigt på senare år borjat anvåndas åven i andra engelskspråkiga lander. 1920 beråknades driftskostnaderna for raffinaderier av olika storlek till foljande belopp i dollars per barrel: vid 5000 b/d $ 0,337 15000 0,259 60000 0,201 Aven rorledningars driftsomkostnader sjunker vid storre transporter. Man beraknade 1947 for den stora rorledningen Big Inch att de vid en transport av 150,000 b/d skulle bli 18,9 cts per barrel men vid utnyttjande av 24-tums ledningens fulla kapacitet, 300,000 b/d, sjunka till 12,8 cts per barrel.

Sårskilt stora kapitalinvesteringar kraver råoljeutvinningen i »underutvecklade»
lander, såsom av nedan anforda exempel framgår.

Den forstå koncessionen på exploatering av de persiska oljefyndigheterna beviljades i maj 1901. Under de nårmast foljande åren gjordes en del borrningar vid d. v. persiska-turkiska grånsen med rail: blygsamma resultat. Forst i maj 1908, efter sju års omfaitande forarbeten och efter investering av efter tidens mått våldiga kapital, gjordes uppe i bergen 200 km. nordvåst om kusten, en verkligt lovande oljeborrning. Men forst efter j'tterligare fyra-fem år kunde de persiska oljeprodukterna foras på vårldsmarknaden, och det tog ånnu åtskilliga år, innan landet blev en producent av verklig betydelse. Ett omfattande rorledningsnåt maste anlåggas, ett jåtteraffinaderi uppforas — i Abadan, som med tiden blev det storsta i vårlden — och en stor tankfartygsflotta anskaf fas. Men år 1950 var Persien med en råoljeutvinning av 32 milj. ton den fjårde i ordningen bland producenterna och nåststorsta exportoren i hela vårlden. I mars 1951 kom så den »persiska oljekrisen», oljeindustrin nationaliserades, och det britiska foretag, som under ett halvt sekel bygget upp den, gick forlustig investeringar till ett varde av omkring en miljard dollars.

I Saudi Arabien, beviljades den forstå koncessionen 1933, men forst 1938 kunde en borrning goras som tycktes utsiktsrik. Utvinningen stannade dock 1939 vid foga over V2 milj. ton och hade ånnu 1944 icke nått mer an det dubbla. Dårefter okades den ernellertid med kometlik snabbhet och 1952 var Saudi Arabien med en produktion av nåra 42 milj. ton på Persiens gamla plats som det fjårde i ordningen Mand vårldens oljelånder. Men då hade under tiden en jåttelik rorledning, Tapline — Transarabian Pipe Line — på 1100 km till Medelhavskusten mast anlåggas for en kostnad av 230 milj. dollars, ett stort raffinaderi byggts vid Persiska Vikens kust, och den totala summan av investeringarna overskridit 500 milj. dollars.

Denna enorma kapitalinvestgring har ståndigt givit. en mycket god avkastning och torde i motsats till c.e brittiska i Persien också ha de basta utsikter for att visa sig lonande också i framtiden, då sådana overraskningar som dem vilka drabbade britterna i Persien synes vara foga troliga i Saudi Arabien.

Men bortsett från politiska forvecklingar, som kan kullkasta åven teknisktekonomiskt mycket val baserade kalkyler, så år de stora kapitalinvesteringar, som oljeindustrin ofta maste gora i underutvecklade lander, utsatta också for de betydande »normala« risker som verksamhetens karaktår av gigantiskt hasardspel innebår med få men mycket vårdefulla vinster på ett stort antal dyrbara och ofta vårdelosa letter. Sålunda gav den stora amerikanska Essokoncernens egyptiska dotterbolag under en foljd av år inalles ut over 15 milj. dollars på undersokningar och forsoksborringar vid Egyptens Roda Havskust utan att få fram så myckst råolja, att den råekte till att tåeka de lopande driftsomkostnaderna. Och i en annan del av vårlden gav de båda storsta oljekoncernerna, Esso och Royal Dutch Shell, ut miljoner dollars under många år på forsoksverksamhet i Ecuador utan att hittills nå något som helst resultat.

I Canada borjade man soka efter olja i ostra delen af det våldiga landet kort efter det att de forstå lyekade borrningarna gjorts i nordostra USA. Under over 80 år arbetade hår otaliga småforetag och enskilda lyeksokare dårmed utan att någonsin uppnå nåmnvård framgång. Men i borjan af 1940taletsatte Essos canadensiska dotterforetag in koncernens ofantliga resurser

på att lota efter olja i våstra delen av landet, på Albertas bordiga prårier vaster om Klippiga Bergens fot. Man fick forgåves sånka ned over hundrataletborrhål och ge ut 23 milj. dollars, innan 1947 åntligen ett givande fynd gjordes, som emellertid nu har gjort Canada till ett stort framtidsland också i fråga om olja.

Men man kan finna talande exempel på nårmare hall. Den stora amerikanska Gulf Oil koncernen borjade 1938 leta efter olja i Danmark. Fram till 1 januari 1952 hade utforts ett stort antal forsoksborringar i olika delar av landet — forutom de erforderliga geologiska och geofysiska undersokningarna och forberedande arbete. Av dessa var två A^erkliga djup>borringar som forts ned till mer an 3000 m. djup. Inalles hade till nåmnda dag 7,7 milj. dollars eller c. 54 milj, kronor utgivits — utan något som helst påtagligt resultal. Och dock uppgav man icke forsoken. Under 1952 fordes ytterligare en borrning ned till n:ier an 3000 meters djup och en annan till ca. 1500 meter, innan bågge också uppgavs, en annan djupborrning fortsåttes ånnu i mars 1953 på 1800 m. djup.

Oljeutvinning, framforallt i outvecklade eller underutvecklade omraden år dårfor en ytierst kapitalkråvande nåringsgren. Nåstan obegrånsade kapitalresurser, otrolig uthållighet — och dessutom en god portion tur — år dårfor nodvåndiga om man skall kunna hoppas på slutlig framgång. Men åven i sådana omraden, dår man redan har en h6gt utvecklad oljeindustri och dår alia tekniska hjålpmedel finnas tillgångliga i nårheten, år oljeutvinningen ett kapitalkråvande vågspel. I Venezuela, vårldens storsta oljeexporterande land, råknade man 1948 med en genomsnittskostnad av over 100 000 dollars for varje ny, produktiv oljebrunn och i USA, dår over 40 000 nyborrningar gores varje år, år endast var åttonde givande och kostnaderna varierar mellan ett par tiotusental och ett par hundratusental dollars.

Och de enorma kapitalinvesteringarnal) hor icke upp med råvarans framskaffande. De år i lika hog grad betecknande for alia foljande stadier av verksamheten. Hår har redan nåmnts att en enda rorledning — visserligen den allra storsta ocl:i dyrbaraste, TAPline — kråvde ca. 230 milj. dollars. Andra rorledningar av mindre dimensioner och kortare långd har naturligtvis slukat forhållandevis mindre belopp men i varje fall erfordrat betydande anlåggningsutgifter. Den vigtigaste fasen i forarbetningen af råoljan, foradlingen i raffinadericrna, erfordrar åter kolossala summor. Man kan gott råkna med att i ett land som icke har egen råoljeproduktion och icke heller en stor marknad omedelbart utanfor raffinaderiets portar kan en anlåggning med en forarbeiningskapacitet på mindre an en halv milj. ton årligen knappast betala sig. Och både anlåggnings- och driftskostnader minskas betj^rdligt per enhet framstållda slutprodukter ju storra dimensioner anlåggningen har.

Att anlaggningarna forråntar sig båttre ju storre de år (intill ett visst optimum), har givetvis i forstå hand lett till en okning av de enstaka tekniska enheternas dimensioner. Man dårjåmte har detta i hog grad lockat till horisontella foretagskombinationer. Sådana syftarju att virma en monopolstållning på marknaden. Men oavsett detta kan de ju också galla ett rationeilt utnyttjande av stordriftens

---

1) Jfr. not i) till sid. 71.

fordelar: en kombination av ett flertal anlåggningar på samma stadiumav produktionsprocessen kan exempelvis gora en långtgående specialisering mojlig. Vidare kan man latt utnyttja fluktuationer i efterfrågan genom att låta en del anlaggningar arbeta med begrånsad kapacitet for att åter kunna stegra produktionen vid ett eller flera verk till fullt utnyttjande av hela kapaciteten if all efterfrågan okas — eller omvånt.

Under industrins forstå utvecklingsskede spelade de horisontella kombinationerna storsta rollen, forst inom raffinaderihanteringen men nåstan samtidigt i fråga om transporterna med jårnvåg och rorledningar, senare också på forsåljningsområdet, daremot till en borjan icke alls inom råoljeutvinningen.

I och med att efterfrågan på oljeprodukter — lange begrånsad till lysolja och smorjmedel -_— okades, men råoljeutvinningen ide forst exploaterade fyndigheterna i USA (de „appalachiska" i Pennsylvania och angrånsande stater) samtidigt borjade visa tecken att stagnera, maste raffinaderierna forsoka trygga sin råvarutillforsel och dårfor åven sjålva deltaga i oljetorrningarna. Å andra sidan maste man for att såkra sig en permanent och jåmn avsåttning av sina produkter alltmera utbygga egna forsåljningsorganisationer.

Dårmed borjade en ny tendens, ifråga om branschens industriella struktur vinna insteg, nåmligen den att knyta ihop de olika stadierna av produktionsprocessen till samma foretag eller i varje fall stålla dem under samma ekonomiska ledning, alltså till att bilda vertikala kombinationer, till integration.

Integrationen utgick sålu:ida från ral fineringen, det centrala ledet i produktionsprocessen och fordes både — forst — framåt och senare bakåt tilis den slutligen ornfattade oljans hela våg från kalian till konsumenten. Med tiden har den vunnit allt storre betydelse och utbredning inom oljeindustrin, som den numera faktiskt dominerar och skanker en alldeles speciell prågel.

Ett typiskt storre oljeforetag av idag — eller grupp av foretag, som vanligen sammanfattas under beteckningen „koncern" — har i regel avdelningar (resp. separata bolag eller firmor), som befattar sig med varje sårskilt led i produktionsprocessen: oljeletningen med dess geologiskaoch geofysiska undersokningsarbete i ett visst eller flera omraden,råoljeutvinningen, transporten av råoljan, som vanligen sker i rorledningar och från dessa eller — om fyndigheten år belågen helt nåra kusten — direkt i tankfartyg, raffineringen som numera ofta år forbunden med den oljekemiska forarbetningen av vissa halvfabrikat,

transporten av raffinaderiprodukterna (i smårre tankfartyg, i rorledningareller medelst cisternvagnar per jårnvåg eller bil) till distributionscentra,dår slutprodukterna overtages av gross- och detaljhandelsorganisationer.Och på alia stadier av verksamheten intrader lagringsmomentet, likaledes med utnyttjande av cisterner eller tanks.

Många faktorer har bidragit till att gora varje fas av verksamheten beroende av de ovriga; framforallt bindes de dock samman av det for denna nåringsgren såregna transportsystemet, vilket gor att transportmedlen ej kan begagnas annat an just for oljan och dess produkter. Å andra sidan kan oljeindustrin icke med fordel anvånda de for andra varor gangse transportmedlen, åtminstone inte for storre transportmjingder1).

Också oljeindustrins maskineri och apparatur år i allmånhet så speciell, att den ej kan komma till anvåndning inom andra branscher. Maskineriet for en oljeborrning ståller sig så kostsamt att det knappast skulle falla någon in att anvånda dylikt t. ex. for borrning efter vatten. Ett olieraffinaderis oerhort dyrbara anlåggningar kan inte heller forarbeta någon annan råvara an just råolja.

Att kapitalintensiteten²) år mycket hog inom produktionens fiesta faser (om de kånnetecknar blott en enda, så medfor detta benågenhet till bildande av horisontella kombinationer) och att produktions forberedel.serna ofta stråcker sig ut over mycket lang tid, gynnar också uppkomsten av vertikala kombinationer.

En integrerad foretagskoncern behover dock icke nodvåndigtvis ha uppnått fullståndig balans mellan olika stadier i verksamheten. Den kan t. ex. vara bast utvecklad på råoljeutvinningens område. Och om mer råolja produceras av en koncern an vad den sjålv kan transportera, resp. avsåtta, maste man sålja denna till andra foretag, kanske till konkurrenter. Det kan också hånda, att en koncernsraffinaderier år i stand att forarbeta mer råolja an vad dess egna fyndigheter levererar — då maste man kopa sådan från andra foretag kanske konkurrenter. Eller kan ett foretag eller en koncern åga en så stor och effektiv forsåljningsorganisation att den kan avsåttamera

---

1) Vissa. inera spcciella oljeprodukter, sårskilt smoroljor, av vilka typvarianterna iir ta'lrika, t.ransporteras fortfarande som styckegods i metallfat, barreis.

2) Kapitalintensiteten brukar i Amerika ibland anges som forhållandet mellan de totals, investeringarna och de årliga lonekostnaderna. I de fiesta tillverkningsindustrier i USA lår forhållandetalet vara mindre ån 5. Inom oljeindustrin ar det bland de hogsta kanda. År 1937 var enligt J. E. Pogue (Economies of thi¹ Petroleum Industry, New York 1939) motsvarande forhållandetal for raoljeutvinningen 28, for rorledningstransporterna 22, for raffineringen 22,5 samt for distribution och forsiiljning 5,7.

såttamerafårdigprodukter an vad de egna raffinaderierna kan leverera.I detta fall maste man kopa dylika från andra foretag. Mycket sail an hånder det for ovrigt, att en oljekoncern forfogar over till— råckliga egna transportresurser både for råoljan och fårdigprodukterna.Dårfor har också ett stort antal rederier, icke minst skandinaviska,specialiserat sig på fr aktfart med olja i tankfartyg och under senare år har också ett antal rederiforetag, som tidigare haft en verksamhetav mera allman typ, upptagit iankfartygstransporter på sitt program¹).

Men åven om integration och stordrift pråglar den moderna oljeindustrins struktur, så innebår detta icke att de år allenahårskande eller genomforda till sina yttersta konsekvenser. Det finns exempel på stora foretag eller koncerner, sårskilt i USA, som icke alls eller endast delvis år integrerade2), å andra sidan rymmer branschen, i varje fall likaledes i USA, gott om medelstora och små foretag. Men bortsett från de transmarina transporterna galler dock, åtminstone just for USA — vårldens storsta oljeland — att det inom denna nåringsgren framforallt år på „ytterflyglarna" — råoljeutvinning och forsåljning — som man finner talrika sjålvståndiga småforetagare.

Dåremot kan man tryggt. våga påstå, att det år svårt att finna något helt integrerat foretag (eller koncern) som icke år stort, vare sig man nu ser till verksamhetens omfattning, arbetarantalet eller de ekonomiska resurserna. Och det råder intet tvivel om att stora, integreradekoncerner svarar for overvågande delen av verksamheten inom denna nåringsgren — deras andel kan ju variera från år till år och år svar att fastslå exakt. Men om man gissar på att den i regel ligger mellan 70% och 80% kommer man nog sanningen ganska nåra. Man kan i alia håndeiser gott saga att oljemarknaden i vårlden nu dominerasav ett oligopol, vari fem amerikanska och två europeiska, overvågandebrittiska, koncerner ingår. Det innebår givetvis icke att någon „internationell oljekartell" skulle ha herravaldet over oljemarknåden.Detta

---

1) De stora oljekoncernerna Esso, Shell och AIOC, har var for sig tankfartygsflottor stora som Sveriges hela handelsflotta och år vårldens storsta rederiforetag. Dessutom maste de dock chartra mångder tonnage hos „oberoende" rederiforetag. Inklusive chartrade fartyg disponerar var och en av de nåmnda koncernerna ett storre tonnage an hela de svenska och danska handelsflottorna tilsammans.

2) Standard Oil Co. of Ohio år sålunda en stor koncern men dess verksamhet begrånsas till raffinering och forsåljning, medan det koper all sin råolja från diverse producenter. A andra sidan år Ohio Oil Co. också en stor koncern, men for denna spelar raffineringen och forsåljningen en underordnad roll. Tyngdpunkten av dess verksamhet ligger inom råoljeutvinningen och transporten.

nåden.Dettaberor kanske i fråmsta rummet på att marknaden under det senaste halvseklet vidgats så starkt att den nu faktiskt omfattar hela vårlden, efter andra vårldskriget med den begrånsningen att låndernabakom ostfolockets jårnridå kommit att bilda slutna marknader for sig sjålva, helt behårskade av hithorande landers statliga monopolorganisationer.Men den fria, demokratiska vårldens marknad, som har fortsåttningsvis betecknas som vårldsmarknaden år i sig sjålv viildig och befinner sig alltjåmt i våldsam utveckling, karakteriseradbåde av en oavbruten stegring av forbrukningen av alia oljeprodukteroch parallellt dårmed av ståndigt nya områdens intråde i producenter nas led. Det år dårfor, åven teoretiskt, svårt att tånka sig ett fast organiserat och effektivt uppråtthållet monopol på de viktigare oljeprodukterna.

Lokalt och temporårt gållande konkurrensbegrånsande avtal har visser_ligen emellanåt ingåtts mellan de ledande oljekoncernerna, men åven om dessa samverkat i vissa hånseenden har de oftast samtidigt konkurrerat i andra, sårskilt ifråga om effektiv reklam och god service. De forsok som enstaka ganger gjorts att skapa en vårldsomspånnande kartell har icke heller varit framgångsrika. Till den slutsatsen kom också en utredning („World Minerals and World Peace"), som 1943 gjordes av den bekanta The Brookings Institution i Washington¹). Något overtygande bevis for motsatsen har inte heller presterats av den omfångsrika, synnerligen detaljerade och mycket våldokumenterade undersokning om The International Petroleum Cartel, som under åren 1949_—51. utarbetades av Federal Trade Commission i USA²).

Till en bor jan var oligopolstrukturen icke kånnetecknande for
oljeindustrin, den satte icke sin prågel på vårldsmarknaden for oljeprodukter.
Denna karakteriserades då i stållet av andra drag.

Rockefellertrusten.

Under sin allra forstå tid var oljeindustrin en mycket blygsam, man kan nåstan saga hantverksmåssig hantering. Ett stort antal småforetagoch privata nåringsbrukare borrade oljebrunnar på bjergsluttningarnai Pennsylvania, och den från några tiotals meters djup utvunnaråoljan fraktades i silltunnor av forman till de primitiva anlåggningari vilka man genom en enkel destillationsprocess forsokte få

---

1) Se not i) till sicl. 72.

2) Se not 3) till sid. 68.

ut den storsta mojliga mångd lysolja ur råvaran. Under mer an en
mansålder forblev denna också den viktigaste oljeprodukten, ånnu
vid sekelskiftet gållde 90% av oljehandeln just lysolja.

Den avgorande våndpunkten i utvecklingen intrådde år 1870, då John D. Rockefellers foretag, Standard Oil Co., grundades som ett raffinaderibolag i Cleveland, Ohio, men snart utstråckte sin verksamhet till transporterna. Inom dessa hade på slutet 1860-talet dels jarnvågsfrakt av den fårdiga lysoljan i plåtfat, dels rorledningar for transporten av råolja slagit igenom,

Rockefeller och hans medarbetare ingrep med ordnande hand i de kaotiska forhållanden som rådde inom den unga industrin. J. D. Rockefeller var utan tvivei ett av de storsta organisatoriska snillen som vårlden sett. Han brot nya banor for utvecklingen och kom att såtta sin stampel på oljeindustrins — och for ovrigt på hela det amerikanska nåringslivets — utveckling under ett halvt sekel framåt. Han hade också funnit en krets av sållsynt skickliga, dessutom mycket hånsynslosa och skrupolt'ria man till medarbetare. Tillsammans kunde de snart effektivt organisera och rationalisera den nya industrin.

Redan innan Rockefeller framtrådde som industriledare hade en tendens till bildande av horisontella kombinationer gjort sig gållande inom det amerikanska nåringslivet. Det var mestadels overenskommelser i konkurrensbegrån sande syfte, vanligen losligt organiserade „Pooling arrangements", t. ex. „Gentlemens' agreements" — i Europa kan som bekant verkliga, klart formulerade kartellavtal påvisas från samma tid eller ånnu tidigare. Rockefeller inforde emellertid en banbrytande, fast organisationsform, „trusten",, På ett knappt årtionde lyckades han och hans medhjålpare icke blott monopolisera oljeindustrin, delvis genom metoder som i våra dagar kan te sig bryska men som val harmonierade med tidsandan inom det då unga, snabbt expanderande amerikanska nåringslivet. Han bildade dårvid 1879 den forstå verkliga „trusten" och av det ursprungliga avtalet dårom (Standard Oil Trust Agreement av 8 april 1879) hårleder sig också sjålva trustbegreppet som beteckning for en stramt sammanhållen monopolorganisation. Senaire (1898) introducerade han också foreteelsen och begreppet holding company, „ågarbolag", som sedan dess overallt blivit den dominerande organisationsformen for ekonomisk kontroll.

Hår kan ej nårmare ingås på Rockefellertrustens historia mot bakgrundenavoljeindustrins
och det amerikanska nåringslivets allmånna

utveckling, som den i hog grad praglade under mansåldern fram till åren narmast fore forstå vårldskriget (1880^—1911). Denna ar kand hade från utforliga specialarbetenl) och aven kortare berord i den allmanna ekonomiska literaturen rorande konkurrrensbegrånsande åtgiirder2). Hiir må blott erinras om att Rockfellertrusten mycket snart efterbildades inom många andra branscher: man såg snart hur en hel bransch lått kunde rationaliseras genom trustformen, stordriftensfordelareffektivt utnyttjas och framforallt att trusterna genom sin inonopolstållning kunde inhosta enorma affårsvinster. Men amerikanerna har ju alltid hyllat „den fria konkurrensen" som ett allena saliggorande evangelium for det ekonomiska livets utveckling.Ochredan på mitten av 1880-talet bor jade man kånna, att monopolorganisationerna och forsoken att bilda monopol inom allt flera branscher utgjorde ett allvarligt hot mot den fria konkurrensen inom nåringslivet. Trusterna kunde slå ned sina konkurrenter med snart sagt vilka medel som helst eller kopa in deras foretag till spottpris.Manfruktade dårfor deras makt och det ofta hemlighetsfulla i deras organisation, som ibland forefoll alldeles oangriplig, stående utanfor eller ovan lagen. Under intryck av den våxande oppositionen bland allmånheten mot den tilltagande trustbildningen inforde flera av delstaterna lagar mot konkurrensbegriinsning, och sedan de båda politiska partierna, demokrater såvål som republikaner, till parlamentsvalen1888tagit upp antitrustlagstiftning på sitt program, antog kongressen i juli 1890 den bekanta och under årens lopp oupphorligt omtalade lag, som blivit kailad Shermanlagen. Men trots dennas tillkomst blomstrade de konkurrensbegrånsande organisationerna fortfarandeinomdet amerikanska naringslivet och bredde ut sig till allt flera omraden. 1903 skapade emellertid den dåvarande republikanska regimen the Bureau of Corporations, sorterande under handels- och arbetsministeriet och med uppgift att hålla kontroll over alla foretag som arbetade inom den mellanstatliga handeln (Interstate Commerce). Kort efter sin tillkomst borjade denna byrå en undersokning av Rockfeller-trustens verksamhet. Den ledde till att justitieministeriet 1906 oppnade en råttegång mot trusten for att ha overtrått Shermanlagen.Domenfoil

---

1) Sårskilt G. 11. Montague, The Rise and Progress of the Standard Oil Co. (New York 1903) och Ida M. Tarbell, The History of the Standard Oil Co. (2 vol. New York 1904).

2) Framforallt den liekante tyske nationalekononen Robert Liefmans stora verk om karteller och truster (senaste upplaga på engelska: International Cartels, Combines and Trusts, 1927) och verk av den kande amerikanske nationalekonomen f. M. Clark.

lagen.Domenfoilefter tre; års råttsforhandlingar i november 1909. Trustledningen appellerade givetvis hos Hogsta Domstolen (U.S. Supreme Court). Men dennas domslut, som foil i maj 1911, bekråftade blott det ursprungliga, och trusten maste alltså upplosas, narmast decentraliseras, och dess olika enheter åter goras till sjålvståndiga foretagl).

Fri konkurrens vinner överhand.

Som ett tankeexperiment kan man ju fråga sig om Rockfellertrusten skulle ha kunnat behålla sitt fasta grepp om den amerikanska oljemarknaden, ifall den icke hade sonderdelats genom det statliga maktspråket

Det forefaller foga troligt. Men utvecklingen påskyndades såkerligen genom den decentralisering som upplosningsdekretet i forstå hand medforde. Och oljeindustrins expansion -_— i olika riktningar — blev redan under den nårmaste tiden alltfor snabb och våldsam, den antog alltfor gigantiska dimensioner for att en liten grupp mån, hur skickliga och framstående i alia avseenden de an må varit, skulle ha kunnat bibehålla kontrollen over den. 1910-talet kånnetecknades nåmligen av en ytterligare starkt ok ad forbrukning af oljeprodukter av alia slag, som forstarktes av den stora efterfrågan, framforallt på bensin och brånnolja, som foranleddes av forstå vårldskriget. For att tåcka det okade och under krigsåren sårskilt pressande behovet intensifierades oljeletningen både i USA och i andra delar av vårlden, dår nya storproducenter framtradde undan for undan. Till foljd dårav okades råoljeproduktionen mycket snabbt. Den hade 1901^—1910 fordubblats och 1911^—1920 fordubblades den nu ånnu en gang.

Forutsattningen for detta var emellertid att nya rika oljefålt hade
upptåckts och exploaterats på mångå hall, både inom och utanfor
USA, och med tiden kommit att spela en allt storre roll.

Dårfor maste nu allt storre vikt låggas vid sjålva råoljeproduktionen.Anlåggningarna for oljans forarbetande hade med tiden också blivit både så talrika och ofta så stora, såvål i USA som åven i andra lander, att foretagarna maste gora sitt yttersta for att trygga sig en riklig och permanent råoljetillforsel på en a sidan, organisera och såkra sin avsåttning av slutprodukterna på den andra. Detta gjorde

---

1) Avtalen om Standard Oil trustens bildande finnes återgivna i originalavfattning i W. S. Stevens, Industrial Combinations and Trusts (New York 1924), en vårdefull dokumentsamling, som också innehåller Sherman-lagen och de olika domstolsutslagen mot Rockefellertrusten med dessas begrundande.

citt integrationen korn att vinna ytterligare terrång, och denna tendens har sedermera fortsatt att prågla oljeindustrin i hela vårlden. Likaså har stordriftens betydelse ytterligare understrukits under den vidare utvecklingen, med an de horisontella kombinationerna, sårskilt monopolbildningen,nurnera knappast år av så stor vikt som under industrinsgenombrottstid.

Expansionen. foranledde en stor tillstromning av nytt kapital och nya foretagare til oljeindustrin, sårskilt i USA, dår upplosningen av Rockfellertrusten och myndigheternas ståvan att bevara och befråmja den fria konkurrensen såkerligen verkade uppmuntrande och gav en viss trygghetsvånsla åt de nykomna. I varje fall synes den fria konkurrensen på 1910-taletter blivit kånnetecknande for deri amerikanska oljeindustrin och oljemarknaden. Officiella undersokningar visade oekså, att 1919 kontrollerade de forutvarande trustforetagen endast 68 % av rorledningstransporterna mot gott 90 % fore trustens upplosning, och mot slutet av 1921 stod endast 45 % av USA:s totala raffinaderikapacitet under de gamla trustbolagens kontroll mot tidigare ca„ 85 %. Det kan icke råda tvivel om att Shermanlagen och myndigheternas antitrustpolitik oppnat dorren på vid gavel tor den fria konkurrensen¹).

Efter dekretet om trustens upplosning 1911 blev dess olika enheter tristående, sjålvståndiga foretag. Till en borjan uppråttholls dock en rått nåra samverkan mellan dessa, som ju i huvudsak hade samma iktieågare. Men med tiden splittrades alia storre aktieposter och så småningom tillkorn ett allt storre antal nya aktieågare utifrån, sårskilt sedan de storre, f. d. trustforetagens aktier introducerats på borserna och folk gårna bor jade investera sina sparmedel i oljeaktier; senare bcirjade man också i rått stor omfattning inom denna, liksom inom andra industrier, utdela aktier till de anstållda. Sammansåttningen av de olika foretagens aktieågare kom dårfor rått snart att avvika avsevårt från varandra; deras intressen var ibland helt skiljaktliga och foretagen kunde dårfor också råka i konflikt med varandra.

Ursprungligen hade de olika foretagen inom trusten varit starkt
specialiserade, i regel endast verksamma på ett stadium av produktionen.De

---

1) Data hiimtade ur den amerikanske nationalekonomen prof. George Ward Stocking, The Oil Industry and the Competitive System, A Study in Waste (New York 1925) ur vilket åven en del andra uppgifter och citat i detta avsnitt Mmtats. Arbetet ger en fyllig bild av overgangen från monopolstruktur till fri konkurrens i den amerikanska oljeindustrin. Prof. Stockings slutomdome iir for ovrigt: „Competition in the oil industry means waste." (!)

tionen.Desom distribuerade och sålclle slutprodukter hade sina beståmda,skarpt avgrånsade marknader — malles hade trusten elva forsåljningsområden i USA — och kunde icke konkurrera med de ovriga på dessas territorier. Men nu borjade många av dem bygga ut sin organisation både bakåt till råoljeutvinningen och framåt till forsåljningen. Detta medforde, att man i flera fall inkråktade på tidigare trustpartners arbetsområden och en inbordes konkurrens mellan de forut friktionsfiitt samarbetande foretagen uppstod många ganger. Flera av de forutvarande Rockefellerenheterna forvårvade tidigare „oberoende" foretag eller sammanslogs med sådana som ett led i integrationsprocessen. I regel bibeholl man dock gårna det gamla, vål inarbetade namnet och firmamårket, delvis av tradition och pietet, delvis och kanske framfcrallt på grund av den goodwill som var forbunden dårmed.

Inom den foretagsgrupp, som bildat kårnan i Rockefellertrusten, utbildade sig dårfor så småningom ett flertal helt integrerade koncerner av vilka några tidvis och i vissa avseenden uppråttholl ett rått intimt samarbete, andrater konkurrerade rått håftigt med varandra; några utstråckte for ovrigt åven sin verksamhet till utlandet, dår från borjan gruppens centralforetag. Standard Oil Co. of New Jersey, intagit en ledande stallning och på senare år åven andra f. d. Standardkoncerner kommit att bli måktiga faktorer.

Åven utanfor den forutvarande trustgruppen gick utvecklingen vidare efter samma linjer: ett fåtal mycket stora, helt eller delvis integrerade koncerner bilclades och vid sidan av dessa våxte upp ett stort antal medelstora, ibland helt eller partieilt integrerade foretag, och smårre sådana, oftast begrånsande sin verksamhet till en viss fas av produktionen och vanligen leverantorer av råolja eller en eller annan produkt till de stora eller också kopare av sådana från dessa.

Man kan råkna med att i borjan av 1920-talet den fria konkurrensen i stort sett var återstålld på den amerikanska marknaden. Det håvdades i varje fall mycket kategoriskt av ledande man, både bland de forutvarande trustforetagen och bland de s. k. oberoende. Sålunda framholl en av de senare, H. L. Doherty, chef for Cities Service Corp., i ett anforande infor American Petroleum Institute, 1920, att:

„The oil business of this country is now,, and has been for a long time, a highly competitive business; in fact, too much so for the good of the public." Och A. C. Bedford, under många år ledare av Standard Oil Co. of New Jersey, upprepade samma tes infor institutet ett par år senare, 1922:

„The oil industry remains essentially a free industry. Its very
nature prevents monopolization or group control."

Det var just vid denna tid, i borjan av 1920-talet, som bilden av oljeindustriens struktur i USA — och for 6'vrigt åven i vårlden over- Uuvud — bor jade anta klara linjer, desamma som pråglar den i dag: nåmligen ett fåtal dominerande stora, mycket kapitalkraftiga, integrerade koncerner och vid sidan av dem en del medelstora och en niångd smårre foretag, framfor allt inom råoljeutvinning samt distri- Diition och forsåljning. 1950 var ca. 6 000 bolag och dessutom ett liotusental privata firmor och foretagare verksamma inom råoljeutvinningcn. Det fanns samtidigt over 200 000 sjalvståndiga forsåljare av bensin, men endast 347 raffinaderier, drivna av ett hundratal .iktiebolag, och rorledningsforetagen var ånnu fårre.

Ett raffinaderi kan namligen endast drivas i något så når stor >-kala, en rorledning endast anlåggas av foretagare som disponerar 'iver mycket stora ekonomiska resurser. Inom dessa grenar av industrien år stordriften en ekonomisk nodvåndighet om roreisen skall kunna bli lonande, medan inom andra grenar åven mindre foretag atminstone har mojlighet att gora sig gållande, i varje fall i USA.

Men inom den amerikanska oljeindustrin som helhet betraktad arbetar sålunda, sedan minst ett kvart sekel tillbaka, stora integrerade koncerner sida vid sida med smårre bolag och individuella foretagare, ot'tast i basta harmoni. Ingen enda ens av de allra storsta koncernerna ::r namligen fullt „sjålvforsorjande" på alia stadier av produktions- I»rosessen — åven den allra storsta, Essokoncernen, kan sålunda, ehuru den också år USA:s (och vårldens) storsta råoljeproducent, i fke tåeka sitt eget råoljebehov utan maste inkopa åtskilligt från andra, till stor del små foretag, liksom koncernen också avsåtter iⁱn stor del av sina slutprodukter till fritstående distributorer.

Men den overvågande delen både av råoljeutvinningen och forsåljningen, liksom framforallt av mellanstadierna, kontrolleras dock av det lilla fåtal et stora integrerade koncerner. Åven om dessa inalles ;ir 20^—30, sii år åven inom denna grupp några få av ojåmforligt *torre betydelse ån de andra: „market leaders", tongivande på marknaden. Några av dessa år framgångna ur den gamla trustgruppen kring Rockefellers Standard Oil, andra ur de oberoendes grupp, the independents.

Det kan vara skål. att hår nåmna de viktigaste (jfr. vidstående
lnbell).

Ur den forutvarande trustens krets har med tiden fyra våldiga
koncerner ut\ecklat sig som alia står i fråmsta ledet.

Ledande amerikanska oljekoncerner.

Den obestridligen mest betydande icke blott bland dessa utan overhuvud inom oljeindustrin, både i USA och i vårlden som helhet, år Standard Oil Co. (N.J.), som har framgått ur trustens gamla huvudbolag, Standard Oil Co. of New Jersey, vilken differens gårna betonas. Vanligen kallas koncernen .„Jersey Standard" eller — sarskilt i Europa —- också „Esso-koncernen" efter det bekanta varumårket. Både ifråga om produktion och omsåttning och betråffande nettovinsten står denna koncern på den fråmsta platsen i oljans vårld men torde for ovrigt ifråga om storlek och ekonomiska resurser vara det måktigaste foretagskomplex, som over huvud finnes. Essokoncernen ar också verksam på nåstan alia marknader i den fria varlden och inom de allra fiesta produktionsområden.

Ehuru deras operationer icke sker i samma skala och omfattning

---

1) Till jåmforelse kan nåmnas, att Royal Dutch Shell gruppen for 1951 redovisade en samlad nettovinst av £ 120 milj., for 1952 av £ 125,6 milj. (ca. § 355 milj.).

som Essos år dock åven tre andra koncerner med rotter inom den Manila Rockefelleitrusten åven idag verkliga giganter. Det galler Standard Oil Co. of California, vanligen kant som „California-Standard''och Socony-Vacuum, som bildats genom fusion mellan Standard Oil Co. of New York och Vacuum Oil Co., vilket tidigare specialiserade sig på smorjoljor. Båda dessa koncerner iir åven internationellt verksamraapå bred basis. Det galler daremot icke den fjårde av „the big tour", nåmligen Standard Oil Co. of Indiana (varumårket „Stanolind"), som sedan mer an 20 år tillbaka hållit sin verksamhet begrånsad till USA:s territorium men som dår har en verkligt stor betydelse.

Ur de aldre oberoendes krets har också åtminstone två jåttekoncerner framgått, fullt ut jåmnforliga med de tre sistnåmnda. Det ar The Texas Co. och Gulf Oil Corporation, som båda också år Miternationellt verksamma på bred basis. Texaskoncernen har for ovrigt upptagit en intim samverkan med California Standard over hela o'stra halvklotet, dår de båda storkoncernerna fullståndigt sammanslagit alia sina intressen och arbetar som en koncern under beteekningen och med varumårket Caltex. I USA daremot konkurrerar de; dår har California Standard t. o. m. ett eget forsåljningsbolag i staten Texas (Standard of Texas).

Forutom de hår nåmnda sex koncernerna, vilkas huvudbolag allesammansunder de senaste två åren haft nettovinster på over 100 milj. dollars mårkas ytterligare ett par, vilkas verksamhet kommit mycket nåra nåmnda resultat: Shell Oil Corp., som intar en sårstållning såsom en dotterorganisation av en utlåndsk koncern, Royal Dutch Shell, den enda sådana som har något verksamhet av betydelse i USA, samt .Smc/ai'rkoncernen, som tidigare både hade omfattande lorsåljning i Europa och gjorde en del på sin tid mycket uppmårksammadeframtrådanden i internationella oljepolitiska sammanhang. Numera har denna koncern blott forsåljning i ett par mindre europeiskalander samt produktionsintressen i ostra Venezuela. Också vn av de modelstora koncerner, som framtrått ur Rockefellertrusten, Atlantic Refing, har produktion i Venezuela och forsåljning i ett par t-uropeiska lander och delar av Afrika. Också ett par andra av de stdrre amerikanska „andra-rangs" koncernerna har på senare år adagalagt en intressant och ibland framgångsrik aktivitet utomlands. Men den står dock helt i skuggan for de fem ledandes verksamhet (Esso, Socony-Vacuum, California Standard samt Gulf och Texas). De utgor de amerikanska komponenterna i det oligopol, som sedan ott par årtionden satt sin prågel på den fria vårldens oljemarknad.

Men i detta ingår också två europeiska, i det våsentliga brittiska
storkoncerner.

Oljeindustrin utanfor U.S.A.

Utanfdr USA uppvisar oljeindustrin i stort sett samma utveckling
som den amerikanska och har med tiden också fått en likartad
ekonomisk struktur.

Vissa skiljaktigheter ar dock påfallande. I huvudsak har dessa betingats att vårlden utanfor USA omfattar ett mycket stort antal olika avsåttningsområden, oerhort skiftande till sin karaktår: från de starkt industrialiserade, kopkraftiga marknaderna i vissa delar av Europa och de brittiska dominions till ytterligt glest befolkade lantbruksdistrikt i de underutvecklade lånderna och nåstan folktomma oknar och urskogar. I de senare påtråffas for ovrigt vissa av de rikaste oljeforekomsterna, medan sådana for det mesta saknas i de tåttbefolkade industrilånderna. Detta har varit av den storsta betydelse for industrins utveckling.

Horisontella kombinationer i monopoliseringssyfte nådde aldrig samma betydelse utanfor USA, i varje fall aldrig samma territoriella utstråckning som i nåmnda land med dess stora, enhetliga och kopkraftiga marknad. Visserligen hade Rockefeller-trusten under sin forstå tid faktiskt ett effektivt monopol på lysoljemarknaden i många lander och tråffade åven kartellavtal med konkurrenterna, når sådana med tiden dok upp och inte kunde konkurreras ut. Men detta var då territoriellt och temporårt begrånsade foreteelser.

I stållet blir de vertikala kombinatiomernas betydelse redan tidigare och i hogre grad uppenbar utanfor USA an inom detta land. Just det forhållandet, att oljan olta påtråffats i avlågsna, svårt tillgångliga, glest befolkade trakter i underutvecklade eller fullståndigt outvecklade lander men huvudsakligen funnit sin avsåttning i de få hogre utvecklade och folkrika industrilånderna, har dels givit transportmomentet, sårskilt det transmarina, en ånnu storre betydelse ån i USA, dels har det begrånsade antalet foretagare till sådana som haft tillråckliga finansiella och tekniska resurser och mojligheter till ekonomisk uthållighet¹).

Icke desto mindre har antalet foretagare som — åven utanfor USA — lockats av det „svarta guldets" trollmakt varit mycket stort, specieilt når oljeforekomsterna — om de också ej varit sårskilt rika efter amerikansk måttstock — legat relativt nåra tått befolkade bygder.

---

1) Jfr. sid. 49—50 och not till sid. 71.

Men i stort sett liar de viktigaste oljeforekomsterna utanfor USA icke påtråffats i sådana trakter utan på mycket avlågsna hall. Undantagsvis har det hånt, att „nykomlingar" inom industrin dår kunnat gora stora och viirdefulla fynd. Men i regel har exploateringen kommit att ledas av de stora integrerade koncernerna, antingen av amerikanska sådana eller av någon av de båda europeiska. Når småforetagare ront framgång i sin verksamhet ■—- och det har då nåstan alltid gållt råoljeutvinning — har de mycket snart funnit, att råoljan under oknar, i djunglar eller tundror i sig sjålv år vårdelos, forsåvitt den icke kan tillforas vårldsmarknaden som forådlade slutprodukter. De lyckliga oljeletare, som gjort stora råoljefynd i avlågsna nej der, har dart or nodgats vånda sig till de stora integrerade koncernerna for transporterna i rorledningar eller tankfartyg och for foradling och distribution.

Stordriftens fordelar har dårfor varit ånnu mera påtagliga inom
oljeindustrin utanfor USA an i detta land.

Forst under 1920-talet klarnade dock bilden av den icke-amerikanska oljeindustrin. Utvinning och foradling hade då redan lange pågått i Ryssland (Baku), som kring sekelskiftet under fyra år t. o. m. distanscrat USA som oljeproducent, i Rumånien och Galizien, i Burma och Nederlåndska Indien samt slutligen också i Mexiko. Den ryska oljeindustrin hade ej kunnat hålla jåmna steg med den amerikanska, den stagnerade och nationaliserades så 1918, ett 6de som efter andra vårldskriget a'ven drabbade Rumaniens och Galiziens, liksom senare också Ungerns och Osterrikes.

Alia de statsdrivna oljefyndigheterna inom ostblocket representerar dock icke mer an knappa 10 % av vårldsproduktionen och tåeker dessa avspårrade marknaders behov nodtorftigt genom de kommunistiska statliga monopolorganisationerna.

Åven inom några lander utanfor ostblocket har oljeindustrin nationaliserats: I Mexiko sålunda redan 1938 och efter andra vårldskriget delvis också i Argentina, vartill 1951 kom Persien. Dessa lander svarade 1950 tillsammans for cirka 8 % av vårldsproduktionen.

Bortsett från dem och ostblocket representerer alltså den demokratiskavårldens fria marknader något over 80% av vårldens produktionoch forbrukning av olja. Det år vad som hår kallats „vårldsmarknaden"och som sedan minst ett trettiotal år tillbaka pråglats av fri konkurrens med några få vårldsomspånnande, integrerade koncernersom tongivande faktorer, „market leaders". Fem av dessa år hemmahorande i USA och har omnåmnts i det foregående. Två år

europeiska, den ena brittisk-hollandsk, nåmligen den s.k. „Royal Dutch Shell gruppen", den andra, Anglo-Iranian Oil Co., rent brittisk. Hår må nu sagas några ord om dessas utveckling och struktur. Men på historien om deras utveckling till vårldsomspånnande storforetagkan naturligtvis har ej nårmare ingås, hur intressant och rik på dramatiska moment den an må vara, lika lite som utrymmet medgav en ingående skildring av Rockefeller trusten eller dess olika arvtagarc

Det må blott framhållas, alt de europeiska koncernerna från borjan skiide sig från Rockefellertrusten dåri, att de hade sin forstå upprinnelsei råoljeproducerancle foretag utanfor hemlandet. Men också i deras utveckling spelade transportmomentet en utslagsgivande roll. Royal Dutch Shell¹) borjade snart utstråcka sin verksamhet till utvinningenoch forarbetningen av olja i olika lander och synes tidigt ha lagt vikt vid att ha tillgång både till egen råolja och forådlade produkterfrån omraden belågna så nåra dess olika marknader som mojligt2).Royal Dutch Shell kom att från begynnelsen dårigenom ofta att gora en pionjårinsats for utvecklandet av oljeindustrin i olika lander, vilka i tur och ordning blev betydande faktorer for vårldens oljeforsorjning.Dårunder led koncernen många ganger också kånnbara bakslag som kunde ha blivit cidesdigra for en foretagsgrupp utan Royal Dutch Shells skickliga, insiktfulla ledning och utan de våldiga ekonomiskaresurser koncernen med tiden forskaffade sig. Dess kraftiga expansion såvål på produktions- som på transport- och forsåljningsområdetforde R.D.S. fram i forstå ledet av vårldens stora, integrerade oljekoncerner redan innan forstå årtiondet av detta sekel gått till ånda. Rockefellertrustens upplosning och den fria konkurrensens terstållandeinom amerikanska oljeindustrin gjorde det sedan mojligtfor Royal Dutch Shell att också fatta fast fot i USA, dår dess

---

1) Det hollåndska foretaget grundades 1890 under namnet Koninklijke Nederlandsche Maatschappij tot Exploitatie van Petroleumbronnen in Nederlandsch- Indie, sedermera i Holland po puiårt kallat endast „Koninklijke", internationellt Royal Dutch. Det engelska foretaget var ett av M. Samuel & Co. i London agt bolag, Shell Transport & Trading Co., som bedrev handel på Indiska Oceanens hamnar och mellan dessa och Storbritannien och som från 1897 specialiserade sig på oljeprodukter. Dessa båda foretag, som redan på 1890-talet samarbetade intimt, i det Shell verkade som forsåljningsorgan for Royal Dutch, forenades 1907 till en koncern sedan bekant som Royal Dutch Shell gruppen. Nåmnda år grundade de båda huvudforetagen två centrala holding companies (med 60% av aktierna hos Royal Dutch, 40% hos Shell) Anglo-Saxon Petroleum Co. och Bataafsche Petroleum Mij., av vilka det forstnåmnda skulle stå for transport och forsåljning, det senare for råoljeutvinning och raffinering.

2) I P. H. Frankel, Essentials of Petroleum, London 1946, ges (i Part IV) en klarlåggande skildring av Royal Dutch's utveckling till integrerad storkoncern och belyses vari denna skiljer sig från Rockefellertrustens.

dotterorganisation ånda sedan forstå vårldskriget kan anses tillhora åven de ledande amerikanska koncernerna. Royal Dutch Shell år idag, som den varit i mer an 40 år, den nåst efter Jersey Standard (Esso) viktigaste faktorn på den fria vårldens oljemarknad och ostra Halvklotets ojåmforligt storsta oljekoncern, antagligen också dess overhuvud storsta privata industri- och affårsorganisation.

I motsats till Royal Dutch Shell hade AIOC — Anglo-Iranian Oil Co., tidigare Anglo-Persian Oil Co. (APOC) — sina intressen lange koncentrerade pa ett enda produktionsområde, nåmligen Persien (Iran), dår det i gengåld hade en verklig monopolstållning både ifråga om produktion och forsåljning ånda fram till våren 1951. Då antog persiska parlamentet en lag som nationaliserade oljeindustrin utan att det brittiska foretaget fick — eller ånnu lyckats få — någon som helst ersåttning. Men under ett halvt sekel var dess makt hår oinskrånkt, vilket ingen annan oljekoncern någonsin uppnått i ett område av motsvarande utstråckning och betydelse. Och det maste erkånnas, att foretaget utnyttjade sin stållning forebildligt och anvånde den till att på det mest åndamålsenliga sått gradvis utbygga alia stadier av produktionen inom ramen for en storstilad integration. Utgångspunkten var som sagt också hår råoljeutvinningen men liksom for Royal Dutch Shell har for AIOC transportfrågornas losning spelat en dominerande roll i utvecklingen. Från persiskt nationalisthåll har anmårkts på att foretaget icke tillråckligt tidigt forcerat råoljeutvinningen i storre omfattning an vad som skedde. Om det hade gjort så, skulle persiska staten ha haft storre inkomster av sin royalty på verksamheten, menade man. Dårtill kan genmålas, att foretags ledningens klokhet och framsynthet just visade sig dåri, att man aldrig producerade mer råolja ån vad man hade transport- och raffineringsmojligheter for. I och med att man kunde stegra dessa och sål ja mer slutprodukter, så okade man också råoljeutvinningen tilis foretaget blev en av de storsta producenterna i vårlden liksom dess stora huvudraffinaderi, den bekanta anlåggningen i Abadan, blev den storsta i vårlden och 1950 kunde leverera 25 milj. ton — 185 milj. barrels — oljeprodukter.

Lange hade koncernens industriella verksamhet varit begrånsad till enbart Persien, men når man hade byggt ut en tillråckligt stor transport- och forsåljningsorganisation utvidgades också produktionsintressenatill manga andra lander, men framforallt till angrånsande omraden i Mellanostern, sårskilt Irak och Kuwait. Att man varit forutseende nog att i tid bygga ut både transportsystemet och distributionsapparatenoch

butionsapparatenochsamtidigt sorja for att man hade en råoljeutvinningsreservi beredskap om den persiska sviktade, gjorde att AIOG kunde overleva det dråpslag, som nationaliseringen av den persiskaoljeindustrin innebar utan att dess position på vårldsmarknaden eller ens dess finansiella stållning rubbades. Det visar betydelsen av att en verkligt stor oljekoncern icke har sina intressen koncentrerade till ett enda område.

En betydelsefull faktor i AIOC:s utveckling har for ovrigt varit, att brittiska staten på ett relativt tidigt stadium (1913) ingick som delågare i huvudbolaget, vårs aktiemajoritet (56%) den också nu innehar. AIOC år nu vid sidan av Royal Dutch Shell den enda verkligt stora oljekoncernen på Ostra Halvklotet och ful.lt ut jåmforlig med de amerikanska storkoncernerna, men har i motsats till de ovriga sex stora endast intressen på denna sidan Atlanten.

Utom de båda hårovan nåmnda koncernerna finnes eljes på Ostra Halvklotet blott en enda som nått verkliga dimensioner, åtmintone i finansiellt avseende, nåmligen det brittiska Burmah Oil Co. Denna koncern har sitt ursprung i ett foretag med sagda namn, som grundats 1902 for att exploatera oljefålten i Burma. Produktionen dår nådde dock aldrig storre betydelse och sjonk genom andra vårldskriget och det politiska kaos, som sedermera rått dår, till en ren bagatell. Burmah Oil var emellertid från borjan en av huvudaktionårerna i Anglo- Persian (AIOC) och åger nu 22% av dess aktier samt dårjåmte en mycket stor post av aktie:~na i det engelska Shellbolaget. Det kan dårfor nu visserligen i huvudsak anses som ett investeringsforetag,, ett holding company, vilket år en sammanbindande lånk mellan AIOC¹ och Royal Dutch Shell. Men det har dock i sarnarbete med det senare forsåljningsorganisationer i. Indien och andra lander kring Indiska Oceanen, dår det, likaledes tillsammans med Shell, uppfor en del nya raffinaderier som ersåttning for dem i Burma, vilka forstorts under andra vårldskriget.

Vid sidan av de nåmnda finns ytterligare några mindre, delvis integrerade koncerner på den europeiska kontinenten och i olika europeiskalander ett antal „sjålvståndiga" mindre foretag, inte minst for framstållning av vissa smoroljetyper eller andra specialiteter. Fore nationaliseringen av oljeindustrin i ostblockslånderna fanns också ett otal småforetag såvål i Ryssland och Rumånien som sårskilt i Galizien,både når detta land iillhorde osterrike-Ungarn och senare underden polska tiden. En del av dessa var faktiskt uppbyggda som integrerade koncerner i miniatyr., men de fiesta begrånsade sig dock

till ett visst led av produktionsprocessen, antingen till råoljeutvinning eller raffinering, till transport eller forsåljning. Nu ligger all verksamheti dessa lander i handerna på de statliga monopolorganisationerna.Och utanfor Ostblocket och de få ovriga lander, dår oljemarknadenockså behårskas av statsmonopol, domineras den som sagt av de sjustoraustora oligopolkoneernerna.

Efterkrigstidens oligopol.

Ett av de mest karakteristiska dragen hos oljeindustrin ar utan tvivel dess mycket starka koncentration, sårskilt i ekonomiskt avseende. Det torde icke finnas många andra verkligt stora vårldshandelsartikla r¹) for vilka oligopolgraden år så hog som for oljeprodukterna.

For oljemarknaden har oligopolstrukturen faktiskt varit typisk under de senaste 30^—40 åren, praktiskt taget alltsedan Rockefellertrustens monopol i USA brots genom den statliga aktion, som kulminerade i Hogsta Domstolens beslut 1911 om trustens upplosning.

Denna for oljan typiska marknadsstruktur har dock icke mycket uppmårksammats i den ekonomiska litteraturen, ens i USA, forrån på de allra senaste åren, (den synes sålunda icke ha omnåmnts i National Ressources Committee av 1939, icke heller i de utredningar som 1941_—47 gjordes av Temporary National Economic Committee eller F.T.C.:s The (koncentration of Productive Facilities (1949), (vilka alla refererats²) i Handelsvidenskabeligt Tidsskrift)) sårskilt genom F.T.C.rs stora utredning under åren 1949^—52^:s).

Denna undersokning utmynnar med att fastslå det sedan lange

---

1) Vilkcn viktig roll oljeprodukterna spelar i det moderna samhållet framgår bl. a. dårav, att inemot hålften av vårldshandeln till sjoss numera galler transporter av olja och oljeprodukter, ombesorjda av tankfartygen. Detta visas klart av uppgifter som FN:s statistiska byrå offentliggjort våren 1953 angående den internationella handeln till sjoss, „Seaborne International Tråde". Denna uppskattades 1950 ha omfattat inalles 530 milj. ton, varav icke mindre an 230 milj. ton — 44% — utgjordes av tankfrakter under det att alla andra varor tillsammans, „dry cargo", icke kom upp i mer an 300 milj. ton — 56%. Den sjogående internationella handeln utgjorde enligt FN i milj. meter ton: År Dry cargo Tanker cargo Hela varldshandeln till sjoss Tankfrakt 1929 385 70 455 15% 1937 375 105 480 22% 1950 300 230 530 44%

2) H.T. nr. 85-86 (1951).

3) Publicerad 22 augusti 1952 av amerikanska senatens „Select Committee on Small Business" under titeln The International Petroleum Cartel, Staff Report to the Federal Tråde Commission.

bekanta faktum, som hår redan framhållits, att oljeindustrin i vårlden domineras av sju integrerade jåttekoncerner, fem amerikanska och två europeiska, våsentligen brittiska, vid sidan av vilka man dock sarskilt i USA finner ett antal medelstora, helt eller delvis integrerade foretag och en stor mångd smårre, mestadels verksamma blott inom ett eller ett par led av produktionsprocessen.

Men „vårldsmarknaden" — d.v.s. den fria demokratiska vårldens avsåttningsomraden — behårskas dock rått fullståndigt av de „sju stora". F.T.C. kom till den slutsatsen, att oligopolet 1949 hade kontroll over 54.6% av hela vårldens råoljeproduktion, (44,4% på Våstra Halvklotet, 96,1% på ostra Halvklotet). Av vårldens då kanda, men ånnu outnyttjade oljereserver var 33,6% av dem i USA men 82,1% av dem i vårlden i ovrigt i oligopolets hånder, vilket gav en genomsnittssiffra for hela vårlden av 65% oligopolkontroll. Vad raffineringen betråffar ågde oligopolet 1950 51% av raffinaderierna på Våstra Halvklotet och 79% av dem på ostra Halvklotet, vilket gav en genonisnittssiflra for hela vårlden av 56,7% oligopolkontroll.

Inom industrins transportsektor torde oligopolets forhårskade stallning vara åndå inera utpråglad — som hår tidigare också framhållits (sid. 53) — men den år svårare att fastslå i exakta procentsiffror. Man kan dock lugnt råkna med, att oligopolet åger eller chartrar på langtidskontrakt 2f3 av vårldens hela tankfartygsflotta. Praktiskt taget alia storre rorledningar utanfor USA och de fiesta sådana i USA åges av oligopolet i olika kombinationer av dess medlemmar. Betråffande forsåljningen har det varit svårt åven for F.T.C, att siffermåssigt fastslå graden av oligopolkontroll. Man maste dock råkna med, att den torde vara betydligt hogre ån oligopolets andel i råoljeutvinning och raffinering. Åtminstone utanfor USA år i varje fall nåstan alia foretag inom branschen, och åven i USA de fiesta, nodsakade att, också om de icke tillhor oligopolet, anlita dettas mcdlemmar som leverantorer antingen av råolja, av halvfabrikat, eller av slutprodukter.

Var och en av oligopolkoncernerna år uppbyggd kring ett centralt huvudbolag eller moderbolag. Detta åger och driver vanligen en del av de storsta anlåggningarna men år samtidigt ett holding company, som genom innehav av aktier (oftast men icke alltid aktiemajoriteten) kontrollerar ett stort antal foretag, vilka i sin tur vart och ett åter har talrika genom aktieinnehav kontrollerande dotterforetag. Alia de stora koncernernas centralbolag kontrollerar hundratals dotterbolag i tiotalsolika lander. I många av dessa år två eller flera av oligopolkoncernernasamtidigt

cernernasamtidigtdelågare: „Joint ownership of affiliated companies
is probably more widespread in the international petroleum industry
than in any other field of entreprise". (F'.T.C).

Genom detta nåtverk av gemensamt ågda foretag kontrollerar „de sju stora" alia faser av industrin. „Thus control of the oil from the well to ultimate consumer is retained in one corporate family or group of families". (F.T.C.).

Systemet med gemensamt ågande av olika foretag („Control through the joint ownership device'") medfor givetvis att de „sjustora" tillsåtter styrelsemedlemmar i de olika kontrol] erade foretagen, och då två eller flera koncerner ofta ar representerade i samma styrelse ger detta naturligtvis rikliga til 1 fallen till diskussion av produktions- och prisproblem samt andra frågor av gemensamt intresse. Forbindelserna mellan de olika koncernerna har, åtminstone på vissa punkter, ratt ingående kartlagts av FTC-rapporten, som också illustrerar dem genom ett stort antal overskåclliga grafiska framstållningar. I varje fall kan man antaga, att genom kontakten mellari de stora oligopolkoncernerna industrins ekonomiska politik och allmånna problem sakerligen ingående dryftas mellan dessas ledningar: „this close association of policy making officials can readily result in a unified management of the various combinations of interest, and thus tends to lessen the opportunity for effective competition between the major jj companies in their foreign operations". (F.T.C.).

Detta samarbete, som ibland naturligtvis medfort en begrånsning av konkurrensen i vissa avseende, betingas av oljeindustrins speciella karaktår och icke minst av de krav på gigantiska kapitalinvesteringa r¹) som den ofta ståller. Utan dessa stora investeringar, som ofta haft sådana dimensioner, att en enda av oljans jåttekoncerner icke ensam skulle ha måktat gå i land med dem utan ett samarbete mellan flera av dem visat sig nodvåndigt, skulle vårldens oljeindustri aldrig

---

1) Under åren 1946—52 inveslerades av den. amerikanska oljeindustrin inalles 19,73 miljarder dollars, dår£LV 59,5% på oljeletning och råoljeutvinning, 13,5% på transportsystemet, 17,7% på foradlingen (dårav 15% på den egentliga raffineringen och 2,7% på oljekemiska och andra biproduktsanlåggningar) samt 9,3% på lagring, distribution och forsåljning. Karakteristiskt for oljeindustrin år också att den i huvudsak år sjålvfinansierande, att investeringarna till overvågande del bestrides med industrins egna vinstmedel, vilka också till fråmst anvåndes for detta åndamål samt till avskrivningar och skatter, icke till utdelningar å.t aktieågarna. En amerikansk storbank, Chase National Bank, som i viss rnån spieeialiserat sig på oljeaktier, låmnar regelbundet analyser av de 30 storsta oljeforetagens i USA råkenskaper. I en av dessa ges en oversikt for åren 1931^—50 som visar att de 30 storsta foretagen under denna tid tillsammans hade 25,2 miljarder dollars i nettovinst. Dårav anvåndes dock endast 5,3 miljarder till utdelningar. Inalles investerades 19,4 miljarder, varav endast 3 miljarder maste håmtas utifrån. Den amerikanska industrin svarar naturligtvis for den overvågande delen av oljeinvesteringarna i vårlden. Financial Times antog att dessa (2 februari 1953) for hela vårlden med undantag for Ostblocket) uppgått till 25 miljarder dollars for tiden. 1946^—195*2, varav 19 miljarder foll på USA och de resterande 6 miljarderna på ovriga delar av den fria vårlden, huvudsakligen Storbritannien (och Canada).

fått den fantastiska utveckling som den genomgått under de sista
decennierna.

Vårlden skulle då icke heller ha kunnat få en ny billig och framforallt bekvåm kraftkålla vid sidan av kolet, miljoner av konsumenter icke ha kunnat forses med de otaliga olika oljeprodukterna till i jåmforelse med praktiskt taget alia andra varor forvånansvårt stabila och låga pris.

Naturligtvis har den hoga koncentrationsgraden hos industrin och dess oligopolstruktur varit en forutsattning for detta samarbete, som principiellt kunde sagas gynna monopolisering: „concentration facilitates the development and observance of international agreements regarding price and production policies", sager F.T.C., „Indeed the concentration of an industry into a few hands may be regarded as the sine qua non of effective cartel operations."

Men a'ven om lokalt och temporårt gållande konkurrensbegrånsandeavtal visserligen emellanåt ingåtts mellan de ledande oljekoncernerna,så har dessa dock icke brukat galla for långre tider eller storre omraden. Och åven om de „sju stora" samverkat i vissa hånseenden,så har de dock oftast samtidigt konkurrerat hårt i andra, siirskilt i fråga om effektiv reklam och god service. De forsok som enstaka ganger gjorts att skapa en vårldsomspånnande kartell har aldrig heller haft bestående framgång. Till den slutsatsen kom också en utredning som 1943 gjordes av ett vålmeriterat forskarlag vid den forna'mliga Brookings Institution i Washington2). Något overtygande

---

1) Under åren 1946—52 inveslerades av den. amerikanska oljeindustrin inalles 19,73 miljarder dollars, dår£LV 59,5% på oljeletning och råoljeutvinning, 13,5% på transportsystemet, 17,7% på foradlingen (dårav 15% på den egentliga raffineringen och 2,7% på oljekemiska och andra biproduktsanlåggningar) samt 9,3% på lagring, distribution och forsåljning. Karakteristiskt for oljeindustrin år också att den i huvudsak år sjålvfinansierande, att investeringarna till overvågande del bestrides med industrins egna vinstmedel, vilka också till fråmst anvåndes for detta åndamål samt till avskrivningar och skatter, icke till utdelningar å.t aktieågarna. En amerikansk storbank, Chase National Bank, som i viss rnån spieeialiserat sig på oljeaktier, låmnar regelbundet analyser av de 30 storsta oljeforetagens i USA råkenskaper. I en av dessa ges en oversikt for åren 1931^—50 som visar att de 30 storsta foretagen under denna tid tillsammans hade 25,2 miljarder dollars i nettovinst. Dårav anvåndes dock endast 5,3 miljarder till utdelningar. Inalles investerades 19,4 miljarder, varav endast 3 miljarder maste håmtas utifrån. Den amerikanska industrin svarar naturligtvis for den overvågande delen av oljeinvesteringarna i vårlden. Financial Times antog att dessa (2 februari 1953) for hela vårlden med undantag for Ostblocket) uppgått till 25 miljarder dollars for tiden. 1946^—195*2, varav 19 miljarder foll på USA och de resterande 6 miljarderna på ovriga delar av den fria vårlden, huvudsakligen Storbritannien (och Canada).

1) „World Minerals and World Peace", Washington 1944; av dr. C. Å'. Leith vid universitet i Wisconsin, dr. Cleona Lewis, „author of several of our volumes in the field of international eeonomic relations", samt J. W. Furness, „formerly Chief of the Economics and Statistics Branch of the Bureau of Mines". I „Part II: Recent Trends in Political and Eeonomic Controll", kap. VIII: „International Cartel Schemes: Monopolies and Cartels" heter det under rubriken „Petroleum" (sid. 114) : „In petroleum as in copper, no organized effort at market control has ever achieved succes. Temporary affiliations have been formed among the large petroleum producers, but in every case these have lasted only a short time, usually not long enough for the plan of organisation to be perfected. Competition among the large producers has been keen, and price cutting has been common in the industry. The result has been that nations all over the world have been supplied with oil at low prices. In faet, many nations with insufficient reserves have erected tariff walls againt the oil offered by the big producers. These tariffs have furnished revenue for the taxing government, but as a rule they have penalized domestic eonsumers without achieving much, if any, increase in the oil output of the countries concerned."

bevis for motsatsen har inte heller presterats av F.T.C.:s tidigare omnåmnda,omfångsrika, synnerligen våldokumenterade och mycket detaljeradeundersokning av åren 1949_—52. I samband med utarbetandet av FTC-rapporten och med del: amerikanska presidentvalet i 1952 som bakgrund sattes em ellertid en våldsam aktion i gang i U.S.A. mot de sju stora oligopolkoncernernas formenta „internationella oljekartell",som påstods ha overtratt den amerikanska antitrust-lagen.

Utvecklingen av denna aktion skall skårskådas i ett f6l j ånde avsnitt: Hår må det vara nog att framhålla, att den slutsats en utomstående betraktare nu kommer till vid forsok att objektivt bedoma forhållandena år, att de „sjustora" oligopolkoncernerna obestridligen dominerar vårldsmarknaden men dock icke bildat en internationell kartell på denna och att de i varje fall icke utnyttjat sin maktstållning till forbrukarnas forfång utan tvårtom betjånat dem i så stor omfattning och med en så effektiv service att ingen annan vårldsindustri torde kunna uppvisa ett motstycke dårtill.

De frågor man maste stålla sig, når det galler att avgora en industris formåga att tillgodose konsumenternes behov, blir vål nårmast foljande: Har den kunnat tillhandahålla kunderna de onskade varorna? Har dessa levererats till rimliga pris (i forhållande till andra varor) ?

For oljeindustrins del maste bågge dessa frågor utan tvekan besv.'iras
j åkande.

Den enorma stegringen i vårldens efterfrågan på oljeprodukter har kunnat tillfredstållas genom en motsvarande okning av i forstå hand råojleutvinningen. Denna nådde 1952 en kvantitet som var mer an den sexdubbla av 1920 års och mer an tio ganger så stor som den av 1913¹). Parallellt dårmed har också oljeraffinaderiernas mojlighet att forarbetade tillgångliga okade råoljemångderna stegrats i motsvarande

---

1) Råoljeutvinningen i vårlden under de senaste hO åren. År Milj. barreis 1000-tals Milj. metr. ton (fat om ca. 15fi ltr.) b/d (ungefårligen) 1913 385,4 1 040 53 1920 688,9 1 887 93 1938 1 988,0 5 446 272 1952 4 479,8 12 240 625 I ovan angivna siffror iir dock icke framstållningen av bensin ur naturgas inkluderad. Denna synes under senELre år i U.S.A. ha belopt sig till en mångd, som svarar mot ca. 10^—12% av råoljeutvinningen. I ovriga delar av vårlden tillvaratages naturgasen icke tillnårmelsevis i samma omfattning som i U.S.A. Man torde dock kunna antaga, att tack vare naturgasen vårldsproduktionen av flytande olja i sjålva verket ligger 6—8%6_—8% hogre an siffran for råoljeutvinningen och for 1952 bor ha overskriclit 660 milj. ton, under 1953 sannolikt kommer att overstiga 700 milj. ton.

gradl), liksom också tekniska forbåttringar satt forådlingsindustrin
i stand att snabbt mota alia de forskjutningar efterfrågan på olika
slutprodukter kan undergå.

Samtidigt har varken råolj ep risen eller prisen på de olika viktigare
slutprodukterna stegrats utover vad den allmånna prisnivån hojts
genom penningvårdets fall over hela vårlden.

1930 kostade råolja från det amerikanska Mid-Continentfaltet 3.07
dollars per barrel, idag noteras den i 2.52.

1920 kostade motorbensin (medelpris for 50 amerikanska stader)
29.83 cts per gallon (3,8 liter), varav 0.09 utgjorde skatt. Nu kostar
den 27.52 cts (och kvaliteten år båttre), varav skatten utgor 7.32 cts.

Men låt oss hellre se på indexsiffrorna. Enligt den amerikanska Survey of Current Business var det amerikanska engrosprisindex (1926 — 100) for år 1918 131.3 och for råolja och oljeprodukter 135.3. Under hogkonjunkturen efter forstå vårldskrigets slut steg oljeprisen tått starkt i forhållande till andra varor, beroende dels på att råoljeprisen rusade i hojden i samband med farhågor for att oljetillgångarna, sårskilt i USA, snabbt skulle uttommas, dels på att efterfrågan, framforallt: av bensin, kraftigt okades efter krigets slut. Oljeindex steg dårlor till 183.5 for 1920, medan det allmånna engrosprisindexet icke hojdes mer an till 154.4. Dårefter har emellertid olje]>risindex praktiskt taget ståndigt hållit sig under engrosprisets. For 1949 var detta sålunda 155.0 medan oljans prisindex stannade vid 112.4 for 1952 var motsvarande indextal resp. 180.2 och 120.1.

---

1) Utvecktingen av oljeraffineringen i vårlden. Hela vårlden U.S.A. Ar Antal raffina- Total kapacitet Antal raffina- Total kapacitet derier i b/d derier i b/d 1939 835 7 691 538 4 509 1950 689 12 753 347 6 857 I L'SA utnyttjades raffinaderierna till 90^—92% av deras genomsnittskapacitet, for vårlden i dess helhet maste man nog råkna med en något lagre utnyttjningsgrad, åven om många av de stora anlåggningarna t. ex. i Våstindien och tidigare den i Abadan, utnyttjades till i det nårmaste 100% av kapaciteten. Under 1951 forbrukade raffinaderierna i U.S.A. 6143 454 b/d råolja for sin forarbetning, i juni 1952 6 825 399 b/d, varfor man kan antaga, att kapaciteten också sedan 1950 okats med minst 10%. I hela vårlden forbrukade oljeraffinaderierna i slutet av juni 1952 12 137 665 b/d eller praktiskt taget lika mycket råolja som samtidigt utvanns (12 332 556 b/d). Forådlingsindustrin har sålunda hållit jåmna steg med råvaru-utvinningen efter att ha overvunnit den hotande kris, som framforallt fororsakades av brist på stål och jårn for nyanlåggningar, 1948_—49. Jfr. artikel av undertecknad („Raffineringen — oljeindustrins flaskhals") i Okonomi og Politik 1949, h. 4).

Sårskilt mårkligt år att :i den generella prisstegring som intrådde i vårlden i samband med Koreakriget och den allmånna upprustning detta och den tilltagande spånningen mellan Vast- och 6stblocken medforde, vilken ytterligare accentuerades av den over hela vårlden fortskridande inflationsvågen, oljan och dess produkter utgjorde ett påfallande undantag. Tider från sommaren 1950 till hosten 1951 kånnetecknadesju av mycket starkt okad efterfrågan på „strategiskt viktiga varor", och våldiga prisstegringar for dessa — till i många fall flere ganger prisen f::ån fore Koreakrigets utbrott¹). Men det senare gållde icke oljan och oljeprodukterna. Produktionen dårav kunde smidigt anpassas efter fluktuationerna i vårldsbehovet, men prisen samtidigt dock hållas relativt, låga och stabila. Detta var kanskeframforallt en foljd av oljeindustrins enastående effektiva, internationellaorganisation. Och det år ovedersagligt, att oligopolet på oljemarknaden icke till sina medlemmars berikande alls utnyttjade den mojlighet till stora prishojningar och enorma vinster som utan tvivel forelåg 1950 och 1951. Och 1951^—52 kunde oljeindustrin fira en verklig triumf, når en av de stora leverantorerna till vårldsmarknåden,Persien,

---

1) Under tiden från Koreakrigets utbrott 30.6.1950 och fram till slutet av november samma år flerdubblades prisen for de t'lesta „strategiskt viktiga varor" som av nedanstående engelska indexsiffiror framgår (1938 = 100). Vara: Index slutet november 1950 Ull („scoured" merino 66, latest London close) 1070 Bomnll (Middling upland) 490 Gummi (naturligt) 790 Tenn 588 Bly 362 Zink (Prime Western) 350 Koppar (elektrolytisk) 240 Noteringarna såvål for råolja som for alla viktigare oljeprodukter overskred dock icke eller endas.l. obetydligt det dubbla av forkrigsnivån såsom av nedanstående oversikt over indextalets utveckling framgår: Mid-Continent Produktindex: Gulf Coast Bulk Market crude 36°—36,9° (typisk tongi- Gasoline Kerosine Gas Oil Fuel Oil vande råolja Reg. grade*) 41/43 w.w. D.I. for bunkers 48/52 Grade C År (bensin) (lysolja) låttare tyngre brånnolja 1947 160.3 158.3 163.4 178.5 244.1 1949 216.1 186.9 191.7 201.9 196.1 1950 216.1 181.1 194.3 210.6 221.4 1951 216.1 192.1 198.0 226.7 231.0 1952 216.1 192.1 202.7 225.4 227.1 1953 mårs 216.1 192.1 206.4 225.5 223.1 *) På senare år „70-72 octanes leaded", tidigare „70 octanes unleaded" och „U.S. Motor gasoline".

nåden,Persien,foil bort utan att konsumenterna någonstans fick den
minsta kanning dårav.

Man har alia skiil att inståmma i den passus som avslutar ett av
avsnitten i en av de ledande oljekoncernernas årsoversikt for 1950:

„Riskfylld forelagsamhet och vad som låmpligen kan kallas det privata iniativ, som driver den, har spelat en allt overskuggande roll vid tillkomsten och utvecklingen av vår tids stora foretag och maste gora det åven i framtiden. Med sina vårldsomfattande organisationer år dessa foretag sårskilt viktiga for månsklighetens forsorjning med de nodvåndiga råvaror och de energikållor, vilka år en forutsåttning foi att vår tids livsform skall kunna vidmakthållas." (Royal Dutch).

De amerikanska myndigheterna och olje-oligopolet.

Sedan våren 1952 har olje-oligopolet såsom redan nåmnts varit utsatt for håftiga angrepp i USA, sårskilt från vissa kretsar av landets demokratiska parti. De har också våckt stort uppseende åven i andra landers press,,

Man anklagade de „sjustora" for att ha bildat en „internationell kartell" på den fria vårldens oljemarknad och for att ha overtrått den amerikanska antitrustlagens beståmmelser och genom sin prisoch produktionspolitik otillborligt ha utnyttjat sin maktstållning till forbrukarnas och de amerikanska skattebetalarnas forfång.

I verkligheten finnes, som hår tidigare framhållits, intet fog for en sådan anklagelse. FTC-rapporten kan icke heller — trots att vil jan såkerligen icke saknats och det samarbete, som åtminstone i vissa avseenden utan tvivel tidvis rått mellan „de sjustora"ustora" kanske val starkt betonats — påvisa, att en sådan kartell existerar.

Om bakgrunden till aktionen kan inte råda något tvivel — det var presidentvalet hosten 1952. Det kan inte heller betvivlas, att det demokratiskapartiet hoppades kunna vinna roster bland den breda publiken genom att ockra på dess traditionella motvilja mot „truster och karteller", overhuvud mot monopolsyftande åtgårder inom nåringslivetDemokraterna ville gårna gora gållande, att de vore speciellaforkåmpar for konsumenters och småforetagares intressen gentemot storindustrins ledare. Och de stora oljekoncernerna repre*enteraronekligen big business i dess hogsta potens. Det var såkerligeninte heller någon tillfållighet, att demokraternas kandidat till posten som vicepresident, senator John Sparkman, var ordforande i The Senate Select Committee on Small Business (den brukar i oversåttningkallas „Senatens Detaljhandelskommitté" — riktigare vore

val att saga „Senatens kommitté for småforetagare"). Denna har spelat storsta rollen i aktionen mot den formenta kartellen och publiceradeslutligen också utredningen om denna¹), sedan detta energiskt påyrkats av nitiska partimedlemmar, synbarligen sporrade dårtill av den kooperativa roreisen i USA — den år, sårskilt agrarkooperationen,också intresserad i oljehandeln.

På detaljerna av denna kampanj, som gick ut på att staten borde oppna en kriminalråttegång mot de „sjustora", skall hår ej nårmare ingås. Det må blott framhållas, att efter det demokratiska valnederlaget slappnade myndigheternas intresse for „oljesaken" betydligt. Och den 11 januari, alltså kort innan han låmnade sitt åmbete, låt president Truman meddela, att regeringen vore beredd att avstå från sitt krav på en kriminalundersokning mot oljekoncernerna, forutsatt att dessa vore villiga att vid en civil råttegång stålla allt det material till rattens forfogande som de ålagts att forete vid en kriminalundersokning.

Den demokratiska regimens retrått berodde formodligen på at Truman helst ville låta sin eftertrådare tråfi'a det slutliga avgorandet i den invecklade och delikata frågan. Den republikanska regeringen åter var icke beredd att omedelbart ta stållning dårtill. Den 27 januari, en vecka efter det att Eisenhower tilltrått presidentposten, tillkånnagavs, att man beviljat 90 dagars uppskov med sakens behandling. Detta motiverades av statsadvokaten Emmerglick, som redan tidigare handlagt årendet och fortfarande behandlade det i Justitieministeriet, med att den nye justitieministern Herbert Brownell J:or maste få tillråcklig tid på sig for att hinna studera, overvåga och med de nårmast intresserade statsorganen — Utrikesministeriet. (State Department) och Forsvarsministeriet — forhan dia om den påtånkta undersokningen, sårskilt vad dess betydeise for nationens såkerhet betråffade.

Och redan 9 april, tre veckor tidigare an forutsett, tillkånnagav justitieminister Brownell att han efter att ha rådfort sig både med presidenten och dåvarande hogste forsvarschefen general Omar D. Bradley („Chairman of the Joint Chiefs of Staff") att frågan om en „Storjury"-behandling²) av oljesaken skulle få forfalla („the Attorney General indicated that he would advise the federal district court

---

1) Se not 3) till sid. 68.

2) En Grand Jury, „Storjury" år en myndighet, sorn under tillkallande av edsvurna juryman har att avt;6ra huruvida ett straffråttsligt åtal skall våckas i en sak eller om denna endast skall goras till foremål for civilråttslig behandling. Den har alltså ungefår samme uppgift som en „undersokningsdomstol" i våsteuropeiske lander.

here to drop the criminal Grand Jury inquiry instituted by his predecessor",The Times, telegram från Washington av 9 april 1953), men att han skulle låta oppna en civil talan mot de stora oljekoncernerna(„prosecute an alleged oil cartel through a civil anti-trust suit", New York Herald 11 april 1953).

Civilprocessen lormodades ta sin borjan i maj månad. Justitieministeriets beslut att våcka ett civilt åtal i stållet for ett kriminellt mot oljekoncernerna blev enligt Times' Washington-korrespondent „warmly welcomed by State and Defence Departments, which were extremely alarmed as to the possible effects on American security of the publication of all the oil companies' secret documents, especially those concerned with the Middle East kingdoms. Under the Grand Jury proceedings there would have been no effective way of ensuring secrecy about the documents In civil proceedings Justice Department can control far more effectively what documents are submitted to the court and also prevent unauthorized publication of them."

Någon vecka efter det att amerikanska justitieministern tillkanna- L,^fav denna sin ansikt, meddelade brittiska utrikesministeriet, att det orubligt stod fast vid sitt beslut, att brittiska foretags affårsdokument icke skulle få forelaggas vid en rattegång i utlandet som endast ani^'inge overtradelser av ett annat lands lagar. Detta kommer givetvis att fordroja den i sig sjålv såkerligen mycket långdragna råttsproceduren.

Man vågar val anta att det for eller senare kommer till något slags „concent decree", I orlikning., så att justitieministeriet kan „bevara sitt .insikte" och oljekoncernema dock icke får sådana svårigheter for sin verksamhet, att de avskråckas från att fortsåtta den lika energiskt och effektivt som hittilis. Man maste instamma i de ord som Walter J. Levy, forre chefen for ECA:s oljekommitté, yttrat om „olje"vartellen" och darmed sammanhångande frågor:

„Any unilateral or narrow-minded approach to these problems by any country or company could jeopardize the entire Western position in foreign oil. The issues involved are certainly much too important to permit them to become a political football in national policy or international relations. Instead, it is essential for the nations of the free world to try to reconcile all interests concerned."