Knut den heliges gåvobrev av 1085 ar en av grundstenarna
i Danmarks och Skånes hisloria. Det hårror
från en tid, då ånnu alia likartade och likvårdiga dokument
saknas i Norden. Det faller från det val for forstå
gang ett såkert ljus over en nordisk stats och ett nordiskt
samhålles struktur, konung och folk, stand och klasser;
diplomet sjålv år dårtill ett led i den kamp mellan skiida
politiska idéer och partier, som fyllde Knut den heliges
tid och med hans fall 1086 nådde en forstå avslutning.
Men dårmed var detta diploms roll icke utspelad. Stråvandena
att nå fram till kyrklig immunitet anknot under
foljande århundrade till diplomet och forverkligades dårmed
omsider i den nordiska kyrkans centrum, i Lund.

Under hår framhållna omståndigheter blir en kritisk vårdesåttning och exakt tolkning av gåvobrevet historiskt av allmånnare vikt; en forandring och forskjutning i uppfattningen av diplomet kommer mer eller mindre de dåri berorda forhållandena att foråndras och forskjutas. Denna kritiska vårdesåttning och tolkning, gåvobrevets insåttande på dess plats i utvecklingen skall i det foljande forsokas.

I.

Knut den heliges gåvobrev forelåg ånnu i slutet av
1600-talet i original; det ingick då i den stora brevskatt,.

som på Karl 11.s befallning 1689 fordes från Lund till Stockholm och dår forvarades nårmast under Antikvitetskollegietsvård. 1696 nedlånades det till Malmo. Om det efter återkomsten gått under i Stockholms slottsbrand eller utsatt for samma vanvård som breven i ovrigt, under den foljande tiden bortkommit, år okånt; sedan denna tid år det i varje fall forsvunnet¹.

For faststållande av gåvobrevets text foreligger trenne från olika tider hårrorande avskrifter. Den ålsta i NecrologiumLundens e²; den hårror från tiden såkerligen något fore 30 juni 1123³. Nåsta avskrift, tagen efter originalet,, ingår i det av kantorn vid Lunds domkyrka Boéthius Johannis1494 upplagda Registrum ecclesie Lundensis⁴. Den tredje avskriften ar från 1662 och inford i domkapitlets i Lund privilegiebok, som detta år upplades och vidimerades av generalprokuratorn vid kapitlet Oluf Johansen Bagger; ursprungligen en avskrift av avskriften från 1494, har denna avskrift senare kollationerats och råttats efter originale t⁰. Nekrologiets avskrift år genom rasurer och tillskrifterdelvis korrumperad; den visar vissa skiljaktigheter från de båda ovriga i dateringsformeln; i den godsuppråkningdiplomet innehåller saknas ett bol i Venestad i Gers

---

1 Lauritz Weibull, Bibliotek och arkiv i Skåne under medeltiden,, 76. Jmfr. Carl Gustaf Weibull i Hist. tidskrift for Skåneland IV, 173.

2 Tryckt Kilian Stobæus, Tria antiqua monumenta historica Lundensia, 20; Sven Bring, Monumenta Scanensia 11, 198; Gustav Sommelius, De templo cath. Lundensi, 12; S. R. D. 111, 425; Dipl. Arnamagn. I, 1; Thorsen, De danske Runemindesmærker I, 106. Jmfr. D. S. I, 42. Referat och utdrag hos Magnus Matthiæ, Episcoporum ecclesiæ Lundensis series, 17; jmfr. Huitfeld, Bispekrøniken, N v.

3 Se nedan 123.

4 Tryckt Suhm, Historie af Danmark IV, 781; D. S. I, 42. Jmfr. Bringe Mon. Sean. I, 199.

5 Privilegieboken nu i landsarkivet i Lund. Jmfr. Wilhelm Faxe_v Privilegia capituli Lundensis, 9, dår gåvobrevet tryckts efter Baggers avskrift, och Lauritz Weibull i Hist. tidskrift for Skåneland IV, 265. — Lagerbring, i vårs innehav 1662 års privilegiebok varit, har dårifrån anfort varianter i sitt avtryck av gåvobrevet i Mon. Sean. 11, 199

hårad. De båda ovriga handskrifterna, begge med beskrivningarav gåvobrevets sigill, stammer i det våsentliga med varandra; det kan icke råda tvivel om att de, frånsett 1/₂ bol i Sovestad.uteslutet idenena, riktigt återger originalbrevets text.

Texten1 har foljande lydelse:

Invocatio: In nomine Sancte et indiuidue trinitatis, patris et fllii et spiritus sancti. Publicatio: Notiun omnibus in cristo fidelibusesse cupimus Qualiter Intitulatio: ego Cnuto. quartus magni regis films. Narratio: post susceptum paterne hereditatis regnum. ecclesiam sancti laurencij que sita est in lunde² licet nondum perfectam. dotaui. Vt illius agni qui tollit peccata mundi sit perpetimsponsa. sancta sancti. immaculata immaculati. digna digni. Dispositio: Desponsale autem huius ecclesie. quod vel quale sit. patefacimus. et sub biis³ testibus Ricwaldo⁴. suenone. siwardo⁵ episcopis. Haquino duce. Presbiteris Arnoldo. theoderico". Heinrico7. godescaldo⁸. Stabulariis. Allone. Haquino. petro. suenone. ascero achonis⁹ filio. Deo preside, ratum et eternaliter stabilitum.Desideramus Pertinensformel; Est igitur terra ilia quam æpe¹⁰. filius thorbiorn¹¹ in lunde, pro pace sua emendauit. In vpaccri australi. quatuor mansi et dimidius. In altero vpaccri.totidem mansi. In Heruestadum¹². octo mansi. In scialshøg e¹³ duo mansi. In flatoige. quinque mansi et dimidius. quem dedit Hacon. regi In Hildeshoge¹⁴. dimidius. In hastathum¹⁵. vnus mansus. Ageri. In Winistadum. vnus mansus¹⁰. In sceftelungu m¹⁷. dimidius mansus. In seuestathum. vnus¹⁸ mansus, quem persoluebat pro pace sua. scora. Et dimidius mansus in Karlebi u¹⁹. quem dedit idem scora regi pro pace sua. In bruneslef. dimidius. quem soluebat rex a thurgislo²⁰ filio gunstens. A gothesb o²¹. In sandby. vnus mansus A seolandi²². In ramseherathi Øyim²³. duo mansi. In seinherathi. terby²⁴. duo mansi. In timmaherathi.

---

1 Texten efter 1494-års avskrift. A: 1662-års avskrift; B: avskriften i Necrologium lundense.

2 B: est lunDE

3 A: his B: patefecimus et sub his

B: Ricvvalo 4 A: Ricuvalto

5 A: Siuvardo B: Siwardo

6 A : Theodorico

rico 7 A: Hen-

8 B: Godescalco

9 B: akonis

10 B: (Epi

11 A: Torbiorn

Hervesthadum. 12 A:

13 B: scialshoge

14 A: Hildelshoge B: hildeshoge

Hastatum 15 A :

16 Ageri till mansus saknas \ B

jungum 17 i B andrat till Scæftel-

I8 A : dimidium mansus; in sevesthatum dimidium B: dimidius

19 A : Karlebui B: karlæbui

B: thurgislu 20 A: dimidius mansus; qvem etc. turgislo

21 B: guthisbo

22 B: a Selandia

Oiin B: Oem 23 A: Ramzseherridt

24 A : Sem-herridt Terbv B: semaherathi tiarbv.

winnincgawe₁. duo mansi. In hornsherathi in sculdalef². vnus mansus. In othense. vnus mansus. In smørhem. minore. duo mansi. In liungahereht. byurstincgarythi⁸. duo mansi. In jurlundahereht.tollethor p⁴. vnus mansus. In scenkilse⁵. vnus mansusIn insula amacum. in suntby⁰ occidentali. quinque mansi In brunby⁷. tres mansi. De annuali pecunia que datur pro areis in lummeby⁸. tres marce. De eadem pecunia in helsingaburgh⁰. tres marce. De areis in lunde¹⁰, viginti marce et vna¹' Sanctio: Si quis prepotens. nobilis vel ignobilis. natus vel non natus. contumaciinflatus audacia. contra sancte religionis propositum. huius pacti decretum violare studuerit. sit anathema maranatha. sit supplicio deputatus eterno. vbi vermis non moritur. et ignis non extinguitur ffiat mensa eius coram ipso in laqueum. et in retribucioneset in scandalum. Cum hiis 12 qui dixerunt domino deo. Recede a nobis. scienciam viarum tuarum nolumus. Tillågg till dispositio: Quod autem ad regiam pertinet iusticiam. ex quacunquecausa flat de prenominata terra, in potestate sit prepositi et ceterorum fratrum, in hoc loco Deo seruiencium. tribus culpis exceptis^!S Si extra pacem positus fuerit. emat pacem a rege¹⁴. substanciam illius¹⁵. tollat prepositus et fratres. Si expedicionem neglexerit. erga regem¹⁶ emendet. Reddarios equos non dent, nisi cum rex ipse venerit¹⁷. Datering: Actum lundi duodecimo¹⁸ kalendasjunii.Anno incarnacionis dominice. octogesimo quinto Indictioneviii Epac xxii concurr. ii Anno regni domini kanuti regis, quinto. predictis presentibus episcopis et conflrmantibus⁸ Auctore domino nostro ihesu cristo. qui est benedictus in secula seculorumAme n¹⁹.

---

1 A: Tima-herridt Winnincgaune B: tunaherathi winningavve

Hørnszherridt in Scudalef B: hornsherathi sculdalef 2A:

herridt Biurstincgarythi B: liungaherathi broestingarythi 3 A: Liunga-

herridt Tolletorp B: iurlunda herathi tollathorp 4 Jurlunda-

5 B: scenkilsio

amacum. sundby 6 B:

7 B: brundby

8 B: lumaby

burg 9 A och B: Helsinga-

10 B: areis lunde.

11 B: . xx. marce et. i: na.

12 A och B: eis.

13 tribus culpis exceptis saknas i B; hår istållet tre streckar på rasur, under vilken skymtar: trib .... lp . . . . x. . ptis.

på rasur, under vilken skymtar: g . 14 B: fuerit. quis. illud emendetur. De tre sista orden med sarama blåck som de i foregående not nåmnda linjerna, annan hand an skriften i ovrigt och skrivna

15 A och B: eius.

på rasur 16 B: jpsos

17 Reddarios till venerit saknas i B; hår i stållet en lang streck med samma blåck som de foregående på rasur, under vilken skymtar: Redarios equos

18 A: duodecima

19 JS: Actum lunde. XII. kal. Junij. Indictione nona. Jncarnationis dominicg. anno. millesimo. octogesimo quinto. Regni autem dominj CXVTONIS. anno quinto. predictis episcopis presentibus et confirmantibus.

Med faststållande av originalbrevets text (ir ingenting sagt om denna texts autenticitet. Denna textens autenticitet har i aldre tid aldrig betvivlats; brevet har, sedan det forst infordes i den historiska litteraturen, godtagits såsom i foreliggande form utfårdat av Knut den helige. Autenticiteten har emellertid i senare tid bestritts, och i samband dårmed en ny uppfattning av gåvobrevet framlagts av Arthur Kocher i hans avhandling: »Kongebrevet fra 1085. Studie i det ældste danske Diplom- og Brevvæsen«¹. Vilken år hår den allmånna gangen i bevisforingen och vilka de dårav vunna resultaten?

Arthur Kocher har i denna avhandling underkastat de formler, på vilka gåvobrevet uppbyggts, en ingående undersokning.Han har val genom denna undersokning icke lyckats fastslå ett beståmt område, från vilket ett inflytande på dokumentet i dess helhet egt rum, men han anser sig kunna håvda, att medan publicatio, intitulatio, delar av sanctio, foljden i dateringselementen och apprecatio, alltså våsentligen inledning och avslutning, år tyska, sjålva pertinensformelnoch det i diplomet forekommande tillågget till dispositio år av angelsachsiskt ursprung²; han har dårutover också gjort gållande, att vissa element i de tyska

---

1 H. T. 9. R. 11, 129 if.

2 Kocher tillågger 150, att iiven dateringsfoljden i Nekrologiets avskrift år angelsachsisk. Påståendet ar framstållt utan bevisforing, jmfr. 148; då det dårtill år oriktigt — vid en genomgång av 1000-talets dokumenter i Kembles Codex diplomaticus ævi Saxonici III^—IV återfinnes sålunda den ifrågavarande dateringsfoljden ingenstådes — och då Nekrologiets avskrift icke kan tillerkånnas vitsord på de andra avskrifternas bekostnad, forbigås påståendet hår. — Enligt Kocher år »dertil muligvis Vidnerækken, Seglet og Dele af Sanctio« angelsachsiska. Vad »Vidnerækken« angår, maste saken vara mycket tvivelaktig, då Kocher på annat stalle (138) har uttalandet, att »det ikke er ganske udelukket, at vi har at gøre med tysk Paavirkning«; sigillet år icke angelsachsiskt, varom mera nedan 135; de delar av sanctio, om vilka hår kan vara fråga —• dess form av enbart poena spiritualis och anathemat maranatha (143, 144) — visa inga specielt angelsachsiska sårdrag, Se hårom nedan 132.

formlerna hånvisar icke till 1085, utan till forrå hålften av 12. årh., å ena sidan till en forbindelse med de danska årkebiskopsdokumenten från denna tid, från och med år 1133, å den andra med tyska biskopsbrev, sårskilt från Koln. Kocher har emellertid icke stannat hårvid. Sida om sida med formlerna har han åven undersokt den allmånna avfattningen av diplomet i dess helhet. Han utsdndrar hår en subjektiv och en objektiv del. Den senare moter i de formler han anser sig tidigare ha konstaterat såsom angelsachsiska,i pertinensformeln och i tillågget till dispositio, och då han år bojd att anse åven den i dispositio ingående vittnesuppråkningen vara av angelsachsiskt ursprung, hånforhan också denna till den objektiva delen. Sedan på detta sått ett objektivt angelsachsiskt och ett subjektivt tyskt skickt utsondrats, når Kocher fram till sin nya uppfattningav diplomet. Den objektiva, angelsachsiskt influerade delen år enligt honom det ursprungliga dokumentet; detta dokument bildar forlaget for det nu foreliggande diplomet. Tiden då detta ursprungliga dokument, en objektiv mottagareakt,omarbetats till ett subjektivt diplom, såtter han till 1145 eller mojligen senare. Omarbetningen skall ha gållt åstadkommandet av ett diplom, som helt skulle ha utseende av att hårrora från 1085. En formel forfalskning år dårmed konstaterad; Kocher lemnar oppet, om denna forfalskning stråckt sig åven till de i diplomet ingående realiteterna.

Kocher har fortjånsten att i denna avhandling for forstå gangen ha underkastat gåvobrevet av 1085 en diplomatarisk undersokning. Men år verkligen den dårav framgångna, till synes vål dokumenterade, genom sitt sjelvståndiga grepp på åmnet alltid beaktansvårda uppfattningen av brevet riktigoch detta sålunda icke autentiskt? Det år tydligt, att om det kan visas å ena sidan att pertinensformeln och tillågget till dispositio icke, såsom påstås, åro angelsachsiskaoch att den objektiva delen av diplomet icke endast vål går samman med den subjektiva, utan har sin sårskiida,utslagsgivande

skiida,utslagsgivandemotivering, å andra sidan att diplometstext ånnu den dag i dag foreligger i en nedskrift, som verkstållts långl fore 1145 och foregår de åberopade rkebiskopsdokumenten,grunderna hela den av Kocher givna framstållningen faller samman.

Knut den helige stadlaster i sitt gåvobrev for all framtid den »brudgåva« han skånkt S:t Laurentii kyrka i Lund. Denna brudgåva specificeras nårmare i den till dispositio anknutna pertinensformeln: forst terra ilia, som Æpe Thorbjorns son i Lund gav i bot for sin frid; dårefter ett stort antal bol, mansi, på olika stållen i Skåne, på Sjælland och Amager; slutligen ett storre antal andelar i den årliga, i mark utgående tomtskatten i Lomma, Helsingborg och Lund. På den dårefter i gåvobrevet inforda sanctio foljer i tillågget till dispositio beståmmelsen, att av den forutnåmda terra, de prenominata terra, all konungslig rått skall tillfalla prosten och de andra broderna i Lund, dock med undantag for fredkop, ledingsvite och håstar i redskud, for den håndelse konungen sjålv kommit¹.

Den bevisforing, på grundval av vilken Kocher håvdar, att dessa båda formler, pertinensformeln och tillågget till dispositio, år av angelsachsiskt ursprung, låter sig sammanfattapå foljande sått. I angelsachsiska dokument, uttalar han, gor sig ifråga om numerus av ordet terra som oftast en annan hånsyn gållande ån den klassiskt grammatikaliska.Jordstycke och dokument år hår nåra forbundna och

---

1 Kocher gor 136 gållande, att då det i narratio omtalas, att Knut den helige, efter att ha mottagit riket i arv efter sin fader, doterat S:t Laurentii kyrka i Lund, detta snarast har avseende på en gåva, som icke direkt vidkommer 1085-dokumenteringen. Han har dårvid oversett,. att på detta meddelande om dotationen omedelbart foljer om kyrkan: ut illius agni, qui tollit peccata mundi, sit perpetim sponsa; dårefter: desponsale autem huius ecclesie quod uel quale sit patefacimus, och i foljd dårmed, i pertinensformeln, vari detta desponsale består. Det torde vara ofrånkomligt, att gåvobrevet ger en sammanfattning av de gåvor, ingående i desponsale, som Knut efter tronbestigningen givit till S:t Laurentii

verkar beståmmande på numerus: singularis av terra brukasfor en possession, som år overlåten genom ett dokument,pluralis, dår flera dokument foreligger. Jordbesittningensstorlek och art, om den ligger samlad eller spridd, spelar ingen roll. Detta egenartade angelsachsiska språkbrukskall det nu vara, som enligt Kocher gor sig gållande i gåvobrevet av 1085. Terra illa i pertinensformeln har hår ett slags kollektiv betydelse: uttrycket galler icke en sårskildjord i Lund, utan hela den jordbesittning, 19 mansi, som specificeras i det foljande, intill dess dokumentet sjålvt anger ett nytt proprietetsforhållande; prenominata terra hånvisar till alia forut specificerade mansi, trots det att terra år singularis. Terra får visserligen på detta sått, anmårkerKocher, ett olika omfang på de båda stållena, men ett privilegium av Æthelstan från 939 skall hår erbjuda en analogi. I pertinensformeln år enligt Kocher singularis begagnad under hånsynstagande till att den i fredkop erhållnajordbesittningen overlåtits till konungen genom en enda råttshandling; att tillågget till dispositio har singularis,skall ha sin grund dåri, att samtliga bol overlåtits till kyrkan i Lund genom ett enda privilegium, det foreliggand e¹.

Det framgår av det hår givna referatet, at Kochers bevisforingfor
pertinensformelns och tillåggets till dispositio
angelsachsiska ursprung helt och hållet år avhångig av det

---

1 Kocher 139, 145. — Den anforda analogien från 939 år ingen analogi. Det heter i dokumentet: Ego Athelstanus ... do et concedo et hac presenti carta mea . . . confirmo . . . viginti et sex hidas terre cum pertinentiis suis apud Muleborn et quinque apud Wonlonde et tres apud Fromemuthe apud insulam, que dicitur la ye, duas in mari et unam in terra, scilicet apud Ore, et tres apud Clyve cum prato etc. Dårefter: Et ego volo, quod tota ista terra cum pertinenciis etc. Jordbesittningen på 26 hidas år hår alls icke karakteriserad som en terra dårfor att den år dokumenterad genom ett enda dokument; det år lika omojligt saga 26 hidas terrarum som 26 bol eller tunnland jordar; terra står hår icke, som i diplomet av 1085, i betydelse område, possession, utan år jord i egentligaste mening.

i dessa formler forekommande ordet terra. Detta ord i singularformhar i angelsachsiska dokument giirna den kollektivabetydelsen av jordpossession, rus, åven om egoviddernaicke bilda ett sammanhångande helt; men den presumeraderegeln om vexlingen av numerus år icke mera genomford an att i ett och samma dokument numerus kan vexla utan tillåmpning av denna¹, och Brunner har heller icke i det av Kocher i detta sammanhang anforda arbetet² framhållit det olika bruket av en- och llertal och de grunderfor detta bruk, som Kocher utan bevisforing gor gållande.Kocher tolkar emellertid utan vidare ordet terra i Knut den heliges gåvobrev i overensståmmelse med den av honom givna regeln for det angelsachsiska språkbruket; sedan detta val skett, anser han beviset definitivt fort for formlernas angelsachsiska hårkomst. Det kan icke nog betonas,att detta icke år något bevis, utan endast en tolkning.Och, frågar man sig, varfor just denna tolkning efter angelsachsiskt språkbruk? Det kan under inga omståndighetervara metodiskt riktigt, att då det galler ett ord i ett dokument, utan vidare taga utgångspunkten for tolkningen i språkbruket inom ett fråmmande kulturområde; utslagsgivandemaste alltid och i forstå hand vara språkbruket på den ort, dår dokumentet avfattats, i varje fall i det land, dår det skett.

I hår foreliggande fall år det i fråga om terra icke mqjligtatt nå så langt tillbaka som till år 1085, men språkbruket,sådant det var i Lund något senare, på 1130- och 1140-talen, år fullt klart. I den konfirmation årkebiskop Asker utfårdade i Lund 7 januari 1133 har han låmnat

---

1 Exempelvis Cartularium Saxonicum, ed. Birch 267 (år 793): Unde €go Offa rex Merciorum ... terram quinquaginta mansionum in locis infradictis ... sancto Albano martyri ... donabo, quatinus prefata terra sancti mart}'ris Albani ecclesiæ deseruiat .. . Hoc uero monasterium cum his prefatis terris Willigoda presbiter habeat et regat . . .

2 Brunner, Zur Rechtsgeschichte der romischen und germanischen Urkunde, 168.

detaljerade uppgifter om de gårdar, gods och formåner lian 30 juni 1123 gav till kryptkyrkan i sin årkebiskopsstad; konfirmationen utgor sjålva donationsbrevet, och efter uppråknandetav de olika possessionerna sammanfattar han dem hår i kollektivuttrycket: has omnes terras och prenominataspossessione s¹. Två år senare, 6 januari 1135, var Erik Emune i Lund; han donerade då i en dår utfårdad konstitution ett flertal gods till domkyrkan for uppråttande av ett prebende; efter uppråknande av dessa sammanfattar åven han de donerade godsen i kollektivuttrycket: terras has². Och når tio år senare, 1 september 1145, den konstitutionutfårdas, som innehåller uppgifterna om de vid invigningen av Lunds domkyrka av årkebiskop Eskil gjorda donationerna, forekommer hår icke heller singularformen terra i betydelsen av ett flertal gods, endast terre. rkebiskopenuppråttade tillfållet bland annat ett prebende; jordar och skatt, som tillades det, uppråknas; sammanfattningenlyder: cum terris et censu subscripto⁸.

Det visar sig sålunda, att i dessa dokument från 1130och1140-talen det allmånt europeiska, det »klassiskt grammatikaliska«språkbruket i fråga om ordet terra, icke det angelsachsiska, år det rådande i sjålva den stad, dår Knut den heliges gåvobrev utfårdats⁴. Tiden år densamma som

---

1 D. s. i, 45.

2 Aarb. f. nord. Oldk. 1882, 224; D. S. I, 49.

3 D. S. I, 52; jmfr. 50.

4 Kocher uttaler 141, att samma forhållande, som enligt honom gor sig gållande i 1085-dokumentet, haller sig lokalt ned i tiden i Esrom, dår man overallt, så snart man icke harmed flera råttshandlingar att gora, finner singularis av terra, oavsett jordens storlek. Såsom belågg anfores Cod. Esrom. 86 och 94 f. På det forrå stållet uttalar årkebiskop Eskil, att han till broderna i Esrom givit villam, que dicitur Aswarboth, quam partim pecunia nostra redemimus, partim vero a possessoribus suis terram pro terra cambientes commutauimus; på det senare konung Valdemar 1„ att Petrus Scalle, som gjort anspråk på halva bj'n Sande, vilken konungen gett till Esrom, eandem quam calumpniatus fuerat terram super altare more terre scutauit. Ingendera av dessa stållen har något med angelsachsiskt språkbruk att gora. På det forrå mage- skiftar Eskil till de tidigare possessorerna jordstycke mot jordstycke; på det senare år det liksom på ovriga av Kocher anforda stållen (Cod. Esrom. 57, 59 och 228), dår »grånsbeståmmelserna inledas med singularis, av terra«, fråga om ett samhorande, beståmt avgrånsat jordområde, en jordpossession. Språkbruket år »klassiskt grammatikaliskt«.

den, då Knut den heliges gåvobrev enligt Kocher skall ha redigerats. Med utgångspunkt från dessa dokument ar det, som gåvobrevet sjålvfallet skall tolkas. Men det låter sig också fora det direkta beviset for vad terra ilia i gåvobrevetspertinensformel avser. Beviset ligger i Prebendelistani Necrologium Lundense\ Denna lista vilar ytterst på gåvobrevet; de i detta brev givna godsen fordelas hår på de olika prebendena. Jag avtrycker den del av listan det hår galler paralellt med dårtill svarande stalle i gåvobrevet.

Gåvobrevet.

Desponsale autem huius ecclesie quod vel quale sit patefacimus et ... ratum et eternaliter stabilitum

Est igitur terra ilia, quam Æpe filius Thorbiorn in Lunde pro pace sua emendauit, In Vpaccri australi quatuor mansi et dimidius. In altero Vpaccri totidem mansi etc.

Preben del i s tan.

Ex his redditibus (o: in edicto donatis) . . . rex Kanutus . . . x prebendas et beneficium prepositure constituit. Hec autem sunt que ad preposituram pertinent.

Terra in ciuitate soluens VI libras. Hoc loco prebende. Jn uilla Vpacre maiore 1111 mansi et dimidius. Jn australi Vpacre similiter 1111 mansi et dimidius. Singuli soluentes singulas libras denariorum.

Terra ilia och prenominata terra låter sig icke tolkas. med ledning av angelsachsiskt diplomatariskt språkbruk; de ger icke vid hånden, att de formler, i vilka de forekommer,år angelsachsiska. Terra illa år i enlighet med det i Lund under forrå delen av 1100-talet gångse diplomatariskaspråkbruket en beståmd jord; denna jord år, som Prebendelistan visar, en jord i staden Lund, terra in ciuitate. Jorden har enligt listan gett en så stor avkomst, att denna svarat till avkomsten av icke mindre an 6 hela

---

1 S. R. D. 111, 428.

bol i Skånes och det dåtida Nordens bordigaste trakt; den har tjenat prosten i kaniksamfundet, dess hogste styresman,loco prebende¹. Vad som avses med prenominata terra kan icke vara tvivelaktigt. Gåvobrevet år ett råttsligt, icke ett historiskt dokument, och historikern har liksom domaren att tolka det efter bokstaven. Prenominata terra maste syfta på terra ilia, den enda forut nåmnda terra i gåvobrevet; av denna jord och endast av denna år det, som Knut den helige beviljat Laurentiibroderna immunitet.

Såsom stod for utsondrandet av en ursprunglig aldre akt ur gåvobrevet av 1085 har Kocher utover det formenta angelsachsiska ursprunget till pertinensformeln och tillågget till dispositio framhållit, att dessa båda formler i motsats till det i ovrigt — naturligtvis med undantag av dateringen — subjektivt avfattade diplomet avfattats i objektiv form. Diplometbegynner subjektivt i pluralis majestatis: notum . . . esse cupimus; intitulatio har egoinledning med dårefterfoljande dotaui i narratio; dispositio i sin ordning patefacimus och desideramus. I motsats hårtill omtalas konungen i pertinensformeln i tredje person singularis: quem dedit Hacon regi i stållet for, sager Kocher, vad man skulle våntat av det foregående, nobis, och senare: quem dedit idem Scora regi och quem soluebat rex a Thurgislu

---

1 Det heter i tillågget till dispositio: Quod autem ad regiam pertinet iusticiam, ex quacunque causa fiat de prenominata terra, in potestate sit prepositi et ceterorum fratrum in hoc loco Deo seruiencium. Kocher forklarar 145: »Hoc loco viser hen til Lund, saaledes som den nævnes i Adressen«. Denna tolkning av den så ytterligt vanliga formeln: in hoc loco, ibi eller inibi famulantes eller seruientes, kan icke vara riktig. In hoc loco etc. hånfor sig i detta sammanhang alltid till en i satsen foregående ortsbeståmning; hundratals belågg hårpå skulle enbart från senare hålften av 1000-talet kunna anforas. I Lund fattade man också på 1100-talet gåvobrevets: in hoc loco, såsom S:t Laurentius; det heter i referatet 1186: De omnibus terris, quas Deo et glorioso martiri Laurencio dedit, omnem regiam iusticiam fratribus inibi Deo pro tempore famulantibus perpetim annuit. Broderna i Lund tjena enligt gåvobrevet Gud på den jord, prenominata terra, for vilken de erhållit immunitet.

filio Gunstens1. Denna objektiva form moter åven i tillåggettill
dispositio i dess emat pacem a rege ... erga regem
emendet . . . nisi cum rex ipse uenerit2.

Mot den av Kocher givna redogorelsen for diplomets subjektiva och objektiva avfattning kan ingen anmarkning riktas. Men av den objektiva formen i pertinensformeln och i tillågget till dispositio kan, allraminst efter det att hår det formenta angelsachsiska inflytandet borteliminerats, icke utan vidare dragas slutsatsen om en aldre och ursprungligareobjektiv akt. Frånsett att den i dispositio forekommandevittnesuppråkningen icke ådagalagts ursprungligenha ingått i den formodade objektiva akten, har det icke tagits i betraktande, att det icke år alldeles sållsynt i tidens diplomer, att den subjektiva avfattningen stållvis med full avsikt får vika for en objektiv; det sker for att med borteliminerande av det personliga momentet betona begreppet myndighet och stat³. Kocher sjelv har icke varit blind for detta forhållande. Han godtager på ett stalle i

---

1 Kocher later hår folja: a Gothesbo. Orden horer till foljande punkt: In Sandby vnus mansus. Det heter också i Prebendelistan under 7. prebendet: Prebenda Svenonis diaconi. In uilla Sandby a Guthisbo mansus. S. R. D. 111, 429.

2 Kocher 151.

3 Jmfr. Erben, Urkundenlehre, 296. — I regel moter den objektiva formen foretrådesvis i uttryck som fiscus regius, fiscus regalis, regia potestate constrictus, regie dignitatis sigillo corroborari, que regii iuris erant, saluo iure regio etc. Sida om sida harmed forekommer emellertid åven uttryck som foljande: Regiæ majestatis sancimus auctoritate, ut deinceps in prædicta basilica . . . non regia manus, non aliqua quæcumque potestas aliquid sibi juris usurpet (1061); si quis autem his in aliquo contraire aut contradicere voluerit, centum libras auri persoluat et bannum regis et quod tentaverit irritum fiat (1066); donum illud, regis concessione roboratum (1077); cum monetis et thcloneis . . . que ad forum et regiam pertinet potestatem (1057); saluo tamen regis seu imperatoris consensu (1059); exsoluat ad partern regis auri talenta 111 (1081). Recueil des actes de Philippe ler,I^er, publ. par M. Prou, 33, 75, 233; Hamburgisches Urkundenbuch I, 79; Regesta historiæ Westfaliæ. Accedit Codex diplomaticus I, 117; Recueil des chartes de l'abbaye de Cluny IV, 721.

sin avhandling sjelva faktum. I fråga om tillågget till dispositioframhåller han, att visserligen de angelsachsiska forebilderna, sårskilt kollektivbruket av terra, talar for att denna del av gåvobrevet hort till den ursprungliga akten, men att sjelva den objektiva avfattningen icke ar utslagsgivande,då det år det naturligaste, om an icke naturnodvåndigt,att beståmmelser, som skall galla for tid och evighet,avfattas objektivt¹. Uppfattningen år synneriigen beaktansvård.Beståmmelsen om de tre undantagen från donationenav den kungliga ratten har fdljande formulering: Tribus culpis exceptis. Si extra pacem positus fuerit, emat pacem a rege, substanciam illius tollat prepositus et fratres. Si expedicionem neglexerit, erga regem emendet. Reddarios equos non dent, nisi cum rex ipse venerit. I stållet for dessa rege, regem och rex later sig icke med fordel ett nobis eller nos insåttas; rex år hår icke Knut den helige, utan konungen av Danmark, den då och i kommande tider regerande. Och vad som galler i fråga om tillågget till dispositio galler också de i objektiv form avfattade stållena i pertinensformeln. Rex er konungen, mqjligen i Knut den heliges tid, men lika mqjligt i Harald Heins eller Sven Estridsens, och likavål som det i angelsachsiska och franska konungadokument och ty ska kej sardiplom år till fiscus regius i stållet for fiscus noster, som boterna och sekvestrerade gods ingår, år det hår icke till Knut, Harald eller Sven, utan till rex, konungen, som det skett. En direktparallel till vexlingen mellan subjektiv och objektiv form i gåvobrevet moter i Eskils stiftelsebrev for Næstveds kloster 1135. Den subjektiva formen slår hår, utan att en ursprungligare akt kan ha forelegat, plotsligen over i en objektiv for att betona den i nårvarande och kommande tid regerande biskopens funktioner gentemot klostret².

Med det hår sagda år givetvis icke sagt, att icke en
objektiv akt mqjligen från borjan kan ha forelegat. Det år

---

1 Kocher 153.

2 Dipl. Arnamagn. I, 6.

endast sagt, att denna objektiva akts existens icke bevisats. Den låter sig overhuvud icke bevisas på den vag, som inslagits.Gåvobrevet bar en enhetlig karaktår, och varken pertinensformeln eller tillågget till dispositio betecknar ett brott på denna¹.

Då det galler att faststålla och låmna bevisen for hur och når den presumerade objektiva akten omvandlats i ett subjektivt diplom, det nu foreliggande Knut den heliges gåvobrev, finner Kocher det icke rimligt, att diplomet skulle vara ungefår samtidigt med akten, då varje motiv saknas till att dokumenteringen foretagits på två sått, och forklarardetta rent av omojligt i betraktande av att aktens beståndsdelar år angelsachsiska, de andra i diplomet tyska. I denna riktning pekar också, framhåller han, de paraleller till gåvobrevets inledningsformler, dess sanctio och datering,som enligt hans mening moter i danska dokument, utfårdade av årkebiskoparna Asker och Eskil under 1130och1140-talen, och i tyska dokument, samtidiga med dessa och hårrorande sårskilt från Koln. Motivet till omvandlingenser han dåri, att man onskat ett fullt råttsgiltigt diplomi stållet for en akt, som genom vittnenas dod under tidens lopp blivit vårdelos. På denna punkt i undersokningeninfores nu Herman, tidigare abbot i Dunewald i diæcesen Koln, under året 1135 Eskils kapellan, senare kanik i Lund. Denne Herman, som alltså i fråga om tid och verksamhetsområde forenar alia de forutsåttningar, som kraves, år i tidens danska kulturhistoria den alltid oundviklige. Så snart det år fråga om ett inflytande från Tyskland, det må galla byggnadskonst eller skulptur eller vad som helst annat, kan man på forhånd vara såker om att detta inflytande direkt eller indirekt tillskrives honom. Enligt Kocher år han nu också icke blott upphovet till att det ålsta lundensiska diplomvåsendet år tyskpreglat, nårmare

---

1 For tillågg till dispositio i urkunder jmfr. Ficker, Beitråge zur Urkundenlehre 11, 48; Erben, Urkundenlehre, 355. Jmfr. åven det i konstitutionen 1145 V 9V₉ forekommande likartade tilliigget. D. S. I, 53.

beståmt under inflytande från Koln — det år, heter det, han som dikterat Eskils brev intill 1145, rimligtvis också Askers av 1133 —: med denne Hermans ankomst till Lund glider också hela det danska brevvåsendet in i en ny fas. Den tidigare aktuppteckningen forsvinner; hogtidligt avfattadediplom tråder i dess stalle. En dnskan om att få aktenfrån 1085 ersatt med ett dylikt privilegium skall ha blivit levande. Herman har då med begagnande av akten dikterat detta, det diplom med årtalet 1085, vi nu kånner. Tiden fastslås, såsom tidigare anmårkt, till 1145 eller mojligensenar e^l.

Det år uppenbart, att i och med det att de framforda bevisen for den sårskilda, i gåvobrevet ingående akten icke visat sig bårande, sporsmålet om tiden for denna akts forvandling till ett subjektivt diplom overgått till ett rent tankeexperiment. Experimentet år redan från borjan domt att stranda. Enligt Kocher skall gåvobrevet ha tillkommit 1145 eller mojligen senare; det forutsåtter, om man tar hånsyn till bruket av terra i de tidigare omnåmnda lundensiska årkebiskopsdokumenten från 1133^—1145, att samtidigt i samma kansli och av samme person, biskop Herman, sjelva det for gåvobrevet avgorande ordet terra i de utgående dokumenten anvånts i två olika betydelser. Man forstår, till vilken oerhord forbistring detta maste ha lett; redan for de samtida maste det hava varit fullståndigt omojligt att tolka det for den lundensiska kyrkans hela ekonomiska existens grundlåggande diplomet. Men den angivna tidpunkten forutsåtter också med nodvåndighet, att den alsta diplomavskriften, avskriften i Necrologium Lundense, icke, såsom hår tidigare gjorts gållande, blivit verkstålld såkerligen något fore 30 juni 1123. Vilka år hår bevisen?

Den odaterade avskriften i Necrologium Lundense foregåromedelbart den i samma håndskrift inforda s. k. Prebendelistan;på samma sida, dår avskriften slutar, och i direkt foljd efter denna, fortsåtter listan². Avskriften maste

---

1 Kocher 156. 2 S. R. D. 111, 428.

av denna grund vara giord fore inskrivandet av Prebendelistan,denna
senares datering vara utslagsgivande for dateringenav

Prebendelistan ar en forteckning over prebendena vid Lunds domkyrka och upptager namnen på deras innehavare, dem tilliggande gods och andra formåner. Den faller i tre avdelningar: forst de 10 ålsta prebendena, dårefter tvenne av årkebiskop Asker stiftade, sist trenne, stiftade av årkebiskop Eskil.

Enligt C. Weeke, som i likhet med vad forf. tidigare gjort, satte likhetstecken mellan olika skrifttyper och olika hånder, skall »forstå hånden« ha inskrivit i listan de elva forstå prebendena, alltså allt till och med Askers forstå prebende. Denna ålsta hand skall ha skrivit såkerligen efter 1123, men fore den 4 juni 1134¹. Det sista av dessa data år givetvis baserat dårpå, att den såsom innehavare av tionde prebendet upptagne subdiakonen Branto enligt Memoriale fratrum i Nekrologiet stupade i slaget vid Hammar nåmnda dag; det forstå åter torde efter all sannolikhet vila dårpå, att det sista med Weekes ålsta hand i listan inskrivna prebendet år identiskt med det ena av de två prebenden, som Asker enligt sin konfirmation den 7 januari 1133 skall ha stiftat vid invigningen av kryptkyrkan i Lund den 30 juni 1123². Terminus ante quern år ofrånkomligen såker. Prebendelistan maste på anfort skål ursprungligen hårrora från tiden fore den 4 juni 1134. Men terminus post quem år icke eo ipso lika såker. I konfirmationen 1133 ger Asker tillkånna, att han vid invigningen av kryptkyrkan meddelat alia, som då var i staden, vilka gods han givit åt samma kyrka till brodernas bruk; for att alia må veta det, har han i konfirmationen låtit uppteckna samma gårdar och egendomar. Det nåmnes efter detta bland annat_> att han stiftat de två prebendena. Dessa forefunnos alltså

---

1 Lunde Domkapitels Gavebøger, 28. Jmfr. Ny Kongl. Saml. 1744. Fol. Kongl. Bibliotek. København.

2 Dipl. Suec. I, 45.

r ■

.

den 30 juni 1123. Men dårmed år, såsom sammanhanget visar, icke konstaterat, att prebendena, hogtidligen kungjorda denna dag, stiftats just då. De kan — det ena eller bådadera — ha stiftats tidigare.

Den terminus ante quern, den 4 juni 1134, som hår konstaterats for Prebendelistan, kan sjålvfallet under inga omståndigheter galla den del av densamma, som upptager de av Eskil stiftade prebendena — dessa prebenden inråttades forst vid Laurentiikyrkans vigning den 1 september 1145. Men tydligen galler denna terminus, såsom Weeke vill, utover de ålsta tio prebendena åven det forstå av Askers. Den ålsta hånden år visserligen icke inskrånkt endast till dessa elva prebenden; den fortsåtter vidare. Men icke desto mindre har hela denna forstå del av listan paleografiskt en enhetlig, mot det foljande starkt kontrasterande karaktår. Askers forstå prebende, inskrivet med den ålsta hånden, visar i skriftens hela hållning och in i de minsta detaljer minutiost overensståmmande skriftdrag med allt det foregående i listan — efter detta prebende åndrar dåremot skriften hållning och glider med det andra Askersprebendet oformedlat over till en ny form, som den sedan bibehåller genom alia de tre Eskilsprebendena. Det tvåra avbrottet visar, ått hånden icke skrivit i en foljd. Det forstå Askersprebendet — och endast detta av de två — tillhor den ålsta delen av Prebendelistan.

Från den hår vunna utgångspunkten — den 4 juni 1134 såsom terminus ante quern for uppgifterna om de elva forstå prebendena i Prebendelistan — har man att undersoka, om denna terminus later flytta sig långre tillbaka i tiden.

Prebendelistan upptager såsom innehavare av de efter preposituran uppråknade nio prebendena: presbytern Siward,dekanen Conrad, magister Bernhard, magister Cristian,prosten Bertold, diakonen Sven och Findor, subdiakonenOthmar och Brant. Samtliga dessa med undantag av Findor återfinnes i de till Memoriale fratrum fogade

listorna over i S:t Laurentius i Lund doda kaniker; icke mindre an 7 av dem uppfores vid listornas upplåggande — tiden mellan 4 juni 1134 och december 1136 * — i dessa såsom doda. Det foljer hårav, att Prebendelistan, vilken upptager de 7 såsom levande, maste till tiden ligga avsevårtfore mitten av 1130-talet. Men dårtill kommer också, att fem av dessa prebendeinnehavare i Memoriale fratrum inskrivits såsom doda med den dår under senare hålften av 1120-talet ordinårt skrivande hånden och att en, presbyternSiward, år inford såsom dod med den ålsta forekommandehånde n². Denna hand skrev 1123, fore samtliga andra, vilka begynner med foljande år³.

Med det hår sagda år terminus ante quern for tillkomsten av den ålsta delen av Prebendelistan skjuten i varje fall tillbaka i 1120-talet. Men denna terminus torde låta skjuta sig ån ytterligare bakåt. Enligt Askers konfirmation den 7 januari 1133 skall det dåri upptagna godsbeståndet ha forefunnits redan den 30 juni 1123; men i Prebendelistan år detta godsbestånd for det forstå prebendets vidkommande ett annat. Då nu terminus ante quern for Prebendelistans ålsta del faller i varje fall under 1120talet, och två av de dåri nåmnda godsen ingenstådes forekommer i konfirmationen, skulle terminus ante quern bli den 30 juni 1123. Forhållandet vinner stod dåri, att endast detta forstå Askers prebende inforts i listan i foljd med de foregående. Begge prebendena ha existerat den 30 juni 1123; då endast det ena återfinnes i den ursprungliga Prebendelistan, torde dårav framgå, att endast detta existerat vid listans uppsåttande. Stiftade av den fungerande årkebiskopen, hade bådadera annars icke gårna kunnat saknas.

Den hår givna framstållningen ger vid hånden, att Prebendelistanstillkomst
i varje fall år att forlågga tillbaka i
1120-talet, forutsatt riktigheten av det senast sagda, så pass

---

1 Lauritz Weibull i Hist. tidskrift for Skåneland IV, 287.

2 S. R. D. 111, 455.

3 Lauritz Weibull i Hist. tidskrift for Skåneland IV, 280.

mycket fore den 30 juni 1123, att en forandring i fråga om prebendegodset under mellantiden hunnit foretagas. Men såkerligen icke alltfor langt tillbaka i tiden från 1123 — den såsom innehavare av det nionde prebendet upptagne subdiakonen Othmar har fungerat såsom dekan vid kaniksamfundeti Lund i varje fall in i året 1168 och år antecknaddod i Memoriale fratrum med en hand, av vilken en notis från 1174 foreligger.

Kocher har (166) återupptagit Paludan-Miillers i hans alltigenom svaga och foråldrade avhandling av 1861: »Hvad var Saxo Grammaticus? og hvor er hans Grav?« framburna åsikt, att Prebendelistan skrivits av en hand och på engang. Enligt Kochers mening »vil den palæografiske Afgørelse af et Tilfælde som dette i Reglen bero paa et ganske subjektivt Skøn, og det er derfor«, fortsatter han, »heldigt, at man ad en ganske anden Vej kan vise, at der ingen Standsning har været i Indførelsen af Askers to Præbender. I Brevet af 1133 Jan. 7, hvor Oprettelsen af Præbenderne dokumenteres, indføres første Præbende med Udtrykket item statui, andet med constitui. Der er foretaget en Variation i Verbalbenyttelsen, og samme Variation finder vi anvendt i Præbendelisten. Vi har da her en Verbaloverensstemmelse, der tydelig viser, at 1133-Brevet har dannet Forlæg for Præbendelistens Skriver. Kun derved lader det sig forklare, at det dispositive Verbum varieres paa netop samme Maade«. Den av Kocher hår framhållna verbaloverensståmmelsen mellan Prebendelistan och konfirmationen av 1133 visar en forbindelse mellan de två dokumenten. Men konfirmationen kan, i belysning av vad ovan anforts, icke från borjan ha bildat forlag for Prebendelistan, då konfirmationen forst tillkommit efter denna. Tvårtom maste verbaloverensståmmelsen ifråga om det forstå prebendet ha for konfirmationens del sin grund i listan eller en dermed nåra overensståmmande uppteckning; konfirmationen kan forst — vad den otvivelaktigt också gjort — i fråga om det andra prebendet ha inverkat på formuleringen i listan.

Med Paludan-Miillers åsikt om Prebendelistan forenar Kocher den av mig¹ framstållda, att andra hånden (= 1. hand andra gangen) skrivit efter 1 september 1145: då denna datering for »den s. k. andra hånden« enligt honom år »tvingende rigtig«, drager den, uttalar han, sedan det visats, att »der intet Tidsskel er mellem Askers første og andet Præbende, det første AskerpræbendesIndførelse

---

1 Hist. tidskrift for Skåneland IV, 275.

præbendesIndførelsemed ind under Dateringen for anden Haand, og dette Præbende drager antagelig ogsaa de ti Knudspræbender ind under samme terminus post quem: 1145«. Kocher vågar emellertid icke fastslå, vad år ogorligt, att avskriften av Knut den heliges gåvobrev år gjord med samma hand, som skrivit Prebendelistan;icke desto mindre fortsåtter han: »Samme terminus post qvem kan vel sættes for Afskriften i Necrologiet af Knud 2.s Gavebrev«. Det var detta — sit venia verbo — som skulle bevisas.

Hur fullståndigt orimlig Kochers datering av den ålsta delen av Prebendelistan år, framgår dårav, att med denna datering listan skulle upptaga såsom prebendeinnehavare personer, som avlidit decennier fore dess upplåggande.

Kocher drager av sin slutsats om 1145 såsom terminus post quem for Prebendelistan den nya slutsatsen, att den prebendeinnehavareBrant, som nåmnes i listan, icke kan vara densamme, som enligt Memoriale fratrum foil vid Hammar 1134, och fortsåtter:»Med vanlig Grundighed har allerede Pal.-Miiller taget Afstandfra en saadan Identifikation, idet han bemærkede, at Brant i Præbendelisten ikke benævnes med nogen gejstlig Grad, mens den Brant, der nævnes i Memoriale fratrum, er Subdiakon. Skulde nu hans Præbende være et Subdiakonpræbende, blev der tre saadannei Listen, hvilket ikke stemmer med Midsommergældslisten, der kun angiver to. Brant i Præbendelisten er da Diakon og ikke at identificere med den Subdiakon, der falder ved Hammar. Selvfølgeligkan der være delte Meninger om denne hans BetragtningsRigtighed, men lagttagelsen af at Brant slet ikke kaldes Subdiakon i Præbendelisten, gør Identifikationens Rigtighed end mere tvivlsom«. I sjålva vårket kan det icke finnas delade meningarom att Paludan-Mullers betraktelse hår år oriktig. I den del av Prebendelistan, som upptager de tio forstå, på Knut den heliges godsdonationer grundade prebendena, upptages forst, efter beneficium prepositure, prebenda Siwardi presbiteri, prebenda Gonradi decani, prebenda magistri Bernhardi, prebenda magistri Cristiani och prebenda Bertoldi prepositi, dårefter prebenda Svenonisdiaconi och prebenda Findoris, slutligen prebenda Othmari subdiaconi och prebenda Brantonis. Godsbeståndet i de fem forstå prebendena vexlar mellan 6V2 till 57a bol, i de två nåsta år det 5, i de två sista 4; den till den forste prebendeinnehavaren i var och en av de tre grupperna knutna titeln maste galla åven de foljande i gruppen, och ordningen i listan år forst presbiter-, dårefterdiakon-, sist subdiakonprebendena. Denna sjålvfallna ordningår densamma, som åven moter i kaniklistorna mot slutet av

Nckrologiet. For (ivrigt år samtliga kaniker i Lund efter tiden omkring 1123 kånda; endast en, den subdiakon som foil vid Haramar1134, bar under 1100-talet namnet Brant; han kan icke fore 1123 ha varit diakon, 1134 subdiakon. Jåmfo reisen med Midsommargåldslistan,som endast upptager ett, icke två subdiakonprebenden,år obrukbar: medan Prebendelistan år från tiden såkerligenfore 30 juni 1123, år denna lista forst från mitten av 13. årh. och upptager endast prebenden, som då voro tillagda andel i midsommargåldeni Lund¹.

Tiden for Prebendelistans tillkomst år med det hår sagda fastslagen. Men dårmed år också den omedelbart fore listan inskrivna avskriften av gåvobrevet tidsatt: terminus ultimus for denna avskrift år tiden såkerligen något fore 30 juni 1123. Slutsatsen kan endast bliva en: gåvobrevet kan icke vara och år icke en forfalskning från 1145 eller senare.

Det behover icke sagas, att det efter denna slutsats saknar intresse ur synpunkten av gåvobrevets tidsåttning att nårmare ingå på den samhorighet i diktatet, som enligt Kocher skall finnas mellan å ena sidan vissa formler i gåvobrevet och å den andra de dårtill svarande formlerna i de lundensiska årkebiskopsdokumenten från 1130- och 1140-talen samt de liktidiga dokumenten från Koln. Sjålvfallet år det uteslutet, att denna samhorighet kan bero av ett direkt inflytande på gåvobrevet. Samhorigheten foreligger icke heller på sått som gjorts gållande. En granskning av dateringarna, apprecatio och sanctio² torde hår gora till— fyllest.

Om dateringen i 1085-brevet uttalar Kocher, att foljden mellan dateringselementen, som år tysk, ofta antråffas i Koln under forrå delen av 1100-talet och år densamma som i Askers brev 7 januari 1133 och i Eskils brev 29 november1135, 8 augusti 1139, 4 januari 1142 och 1 september1145, endast att dagsbeteckningen år något vackland

---

1 For Kochers felaktiga referat nederst 165 kan hånvisas till Hist, tidskrift for Skåneland IV, 275.

2 For de subjektiva inledningsformlerna hiinvisas till 130 nedan.

lande¹. Att foljden mellan dateringselementen ofta antråffas i Koln under forrå delen av 1100-talet år oriktigt; det kan endast sagas, att den antråffas, om man bortser från att epakt och konkurrent hår saknas och tillågger den nårmare forklaringen, att av cirka 60 kånda, av rkebiskoparnaFredrik, och Arnold 1100^—1150 utfårdade dokument de 2, sager två, har den och dårtill ytterligare ånnu 2, om man likståller regeringsår med ett enkelt regnant e². Av de anforda danska breven år brevet av 1142 icke ett Eskilsbrev, utan ett konfirmationsdokument av Erik Lam; i detta som i de ovriga år foljden mellan dateringselementen,tvårtemot vad som uppgives, en helt annanån i gåvobrevet. Detta senare har, frånsett epakt och konkurrent, som helt saknas åven i dessa rkebiskopsdokument,dateringsordningen: månadsdag, inkarnationsår,indiktion, konungens regeringsår; brevet 1133: år, indiktion, månadsdag; 1135: inkarnationsår, indiktion, imperanteLotharo Romanorum Cesare Augusto, den danske konungens regeringsår, brevutfårdarens episkopalår, ort och, efter vittnesråckan, månadsdag, dårtill sist: presidente catholiceecclesie dompno uniuersali Innocentio papa secundo;1139: ort, inkarnationsår, indiktion, månadsdag, rkebiskopensoch regeringsår; 1145 slutligen: ort, inkarnationsår, indiktion, den presiderande paven, rkebiskopensregeringsår efter vittnesråckan, månadsdag³. Det torde icke for alia falla sig latt att konstatera forbindelsenmellan dessa dateringsfoljder och den i gåvobrevet av 1085.

Samhorigheten i diktatet skall enligt Kocher alldeles
sårskilt framgå av apprecatio och sanctio.

Den såsom apprecatio rubricerade formeln lyder i gåvobrevet:
auctore domino nostro Jesu Christo, qui est benedictusin

---

1 Kocher 159, 148.

2 Urkundenbuch fur die Geschichte des Niederrheins herausgeg. von Lacomblet I, 198, 238, 174, 180.

3 D. S. I, 45 Dipl. Arnamagn. I, 6, 246; D. S. I, 53.

dictusinsecula seculorum. Amen. I Askers konfirmation 1133 svarar hårtill: auctore domino nostro Jesu Christo, cui est honor et gloria in secula seculorum. Amen; i Eskils konstitution 1139: regnante domino nostro Jhesu Christo; de ovriga årkebiskopsdokumenten sakna dylika dateringsslut.Liknande formler mota i Koln summa 2: 1131 regnantedomino nostro Jhesu Christo, cui est honor et gloria in secula. Amen; och 1138: In nomine Christi Jesu, cui est honor et gloria cum deo patre et spiritu sancto per immortalia secula seculorum. Amen³. Man maste forvånas over att dessa fattiga fyra, temligen olika formulerade stållenbevisa någonting alls. De återgå till den sedan 17. årh. i litteraturen mångomskrivna formeln Regnante Christo, som forekommer redan i Merowingertidens Formulæ Marculfioch i aldre tid var i flitigt bruk, i Frankrike dock endast in i borjan av 12. årh., i Tyskland något långre, i Danmark sporadiskt ånnu under forrå hålvten av 1200tale t². Formeln år i Koln ytterligt sållsynt och forekommer icke under 1000-talet; foreligger det i denna punkt en forbindelsemellan gåvobrevet och Askers diplom 1133, år det hår ett inflytande från det forrå på det senare, icke tvårtom.

Vad sanctio angår, skall enligt Kocher sårmårket for diplomgruppenKnut den helige^—Eskil vara sanctioelementet anathema maranatha; det återfinnes utom i gåvobrevet i tre av Eskilsdokumenten 1135^—1145, från en senare tid i ånnu två av dessa beroende, och Kocher pointerar uttryckligen,att forklaringen till forekomsten av detta såregna sanctioelement maste ligga i den omståndigheten, att dokumentendikterats av samme man³. Slutsatsen år nog så

---

1 D. S. I, 46; Dipl. Arnamagn. I, 246; Ennen und Eckertz, Quellen zur Geschichte der Stadt Koln I, 504; Lacomblet I, 219. — Det av Kocher från Lacomblet I, 209, citerade diplomet 1133 med formeln: ad laudem et gloriam illius, qui est benedictus in secula. Amen, ar utfårdat av Walram, hertig av Lothringen.

2 Giry, Manuel de diplomatique, 579; Dipl. Arnamagn. I, 303 (1238;.

3 Kocher 143, 161. — På senare stållet har Kocher av utgivarens datering i D. S. I, 49, låtit forleda sig till uppfattningen, att den hår tryckta konstitutionen om Eskils donationer skulle hårrora från året 1145; 159 kallar han den »Udkastet till 1145 Sept. 1.« En jåmforelse mellan innehållet i de båda konstitutionerna visar, att det s. k. »Udkastet« icke kan vara ett sådant, utan maste vara avsevårt yngre an dokumentet 1145 V». Det år också skrivet på grundval av det senare och kan forst vara utfårdat efter 1164 5/e, D. S. I, 70, då Eskil erholl primatet over Sverige. Konstitutionen omtalar nåmligen Eskils donation till kanikerna i Lund av tionde, som utgick av deras gods (D. S. I, 51); denna donation år bebrevad i ett odaterat diplom, i vilket Eskil utom sancte lundensis ecclesie archiepiscopus, apostolice sedis legatus, nåmner sig Dacie et Suecie primas (D. S. I, 58).

hastig. Kocher har helt låmnat åsido den stora utbredning, som anathema maranatha haft inom ett vidstråckt, diplomatarisktavgrånsat område redan under 11. årh.¹, och icke beaktat den fullståndigt olikartade utformningen for ovrigt av sanctioformeln i gåvobrevet och i dokumenten från Eskils tid. En paralellåsning av dessa formler visar på ingen punkt en direkt forbindelse mellan gåvobrevet 1085 och Eskilsdokumenten.

Granskningen av de argument, som framburits mot autenticiteten av Knut den heliges gåvobrev år slutford. Det har visat sig ogorligt att på anforda grunder utsondra ur diplomet en sårskild del som en akt for sig, grundlåggande for det nuvarande gåvobrevet; den del, med vilken detta forsokts, skiljer sig icke ut ur sammanhanget såsom angelsachsisk och dess objektiva form går på en gang val samman med diplomets i ovrigt subjektiva avfattning och har sin sårskilda utslagsgivande motivering. Den presumerade omvandlingen av den objektiva akten till det nuvarande diplomet, dettas tillkomst overhuvud, kan icke, såsom påståtts, ligga efter 1145: frånsett annat, år den ålsta, ånnu bevarade diplomavskriften verkstålld såkerligen något fore år 1123. Dårmed år allt tal om ett inflytande på gåvobrevet från de danska årkebiskopsdokumenten från 1130- och 1140talen liksom från dårmed samtida kolnska dokument brakt ur verlden; i vad mån de framhållna overensståmmelserna overhuvud foreligger, har nyss påvisats.

---

1 Jmfr. nedan 132.

De framburna argumenten ha sålunda icke rubbat autenticiteten av Knut den heliges gåvobrev. Och i sjålva verket år det endast ringa eller ingen utsikt till att detta med anvåndande av nya argument skall lyckas båttre i framtiden. En undersokning på bakgrund av 1000-talets diplomvåsen av de i gåvobrevet ingående formlerna, sigillet och till detta knutna forhållanden belyser låget.

Gåvobrevets forstå formel invocatio har lydeisen: In nomine sancte et indiuidue trinitatis, patris et filii et spiritussancti. Formeln år sammansatt av två: In nomine sancte et indiuidue trinitatis och In nomine patris et filii et spiritus sancti. Var for sig hor dessa formler till de allmånnast brukade under 1000-talet. Kombinationen år dåremot i Tyskland vid denna tid nåra nog lika sållsynt som inom angelsachsiskt område, dår den år okånd; men inom franskt mycket vanlig, såvål i konungadiplom som i synnerhet i seigneuriala och ecklesiastika dokument¹. Gåvobrevetspublicatio: notum omnibus in Cristo fidelibus esse cupimus, år under senare hålvten av 1000-talet lika allmåntbrukad inom tyskt och franskt brevvåsen, men helt fråmmande for angelsachsiskt². Att denna formel med ett qualiter eller dårtill svarande ord glider over i intitulatio_r inledd med ego, år åvenledes en vid samma tid allmån foreteelse; det sker undantagsvis i diplom, utgångna från det kungliga kansliet i Frankrike, ståndigt och jåmt i tyska och franska seigneuriala och ecklesiastika dokument³. Vad

---

1 Jmfr. Kdcher 132. Belågg for formelns forekomst inom franskt diplomvåsen torde vara onodiga, då exempel i mångd finnas i varje fransk urkundssamling. Jmfr. Nouveau traité de diplomatique, V, 759, 760; Giry, Manuel de diplomatique, 733; Recueil des actes de Philippe ler,I^er, pubL par M. Prou, XCI.

2 Kocher, 134.

3 Kocher uttalar 133, att exempel på att publicatio brytes av intitulatio icke antråffas i samtida konungabrev; jmfr. hårom Giry, Manuel de diplomatique, 733, och Recueil des actes de Philippe ler,I^er, publ. par M. Prou, XCV, 247, 342. I privatdokument år brytningen alltfor alldaglig for att belågg skulle behovas.

det i gåvobrevets intitulatio: Ego Cnvto quartus Magni regisfilius, forekommande ordningstalet angår, saknar det paraleller i franska och engelska konungadiplom, men har sådana i Henrik 4.s samtida diplomer¹; då dessa sakna egoinledning och intitulatio har sin plats omedelbart efter invocatio, år ordningstalet emellertid snarast påverkat från samtida privatdokument. Dylikt ordningstal kan sjålvfallet i regel endast våntas, dår man antingen tagit hånsyn till antalet foretrådare, exempelvis på en biskopsstol, eller dår foretrådare med lika namn funnits. Erpho av Mimigardevordnåmner sig sålunda i ett diplom av 3 januari 1085 septimus decimus sancte Mimigardeuordensis ecclesie diuina miserante dementia episcopus²; i Koln for årkebiskop Anno (1055^—1075) mestadels ordningstalet secundus³. Tillsatsen till brevutfårdarens namn av faderns, foregått eller såsom i gåvobrevet efterfoljt av filius, år i privatdokument från hår ifrågavarande tid vanligt⁴.

Av ovriga gåvobrevets formler år dispositio anmårkningsvårdpå grund av den dåri ingående vittnesforteckningen,inledd med orden: sub testibus. Omnåmnandet i denna formel eller i narratio av vid råttshandlingen nårvarandepersoner intrader i tyska diplom utfårdade av Henrik4., sårskilt under och efter 1070-talet, for att inom kort

---

1 Erben, Urkundenlehre, 312, 313. — Om ordningstalet quartus for Knut den helige jmfr. Curt Weibull, Sverige och dess nordiska grannmakter,

2 Regesta historiæ Westfaliæ. Accedit Codex diplomaticus I, 128.

3 Kocher anmårker 135: »Ordenstal i Bispedokumenter kender jeg kun fra 12. Aarh., hvor de almindeligere anvendes i Køln«. For dylika i Koln under senare halvten av 1000-talet kan hånvisas till Lacomblet I, 123, 129, 130, 135, 137, 141, 144, 145, 157, 161, 163.

4 Talrika belågg sårskilt i franska urkundssamlingar. Jmfr. Giry, Manuel de diplomatique, 360. — Kocher forklarar 136 det enastående, att Sven Estridsen i gåvobrevet nåmnes endast med tillnamnet Magnus, icke som annars Sven Magnus. Bruket av endast ett av de burna dubbelnamnen år i samtida diplom vanligt. Jmfr. Nouveau traité de diplomatique IV, 565, och Giry, Manuel de diplomatique, 358.

overforas från sin tidigare plats till slutet av texten¹; i tyska privatdokument moter samtidigt vittnesforteckningarna,såvitt man kan se, endast efter den senare². Gåvobrevetssanctio har, såsom tidigare framhållet, anathemat maranatha. Anathemat saknas helt i Tyskland, forekommernågon gang inom angelsachsiskt område³, år i Frankrikevanligt under 1000-talet⁴. Uteslutandet av corroboratio, den formel, i vilken det fastslås, att urkunden genom underskrifternaoch sigillet erhåller full kraft och giltighet, år i samtida tyska privatdokument, exempelvis årkebiskoparnas i Koln, icke sållsynt⁵; i franska seigneuriala dokument, som sigillerats, år det in i mitten av 12. årh. regel, att sigilleringenicke omnåmnes sårskilt⁶. Foljden mellan dateringselementenår under 1000-talet overallt vacklande utom i de tyska kejsare- och konungadiplomen, dår anordningen i regel år: Data dag — inkarnationsår — indiktion — regeringsår^—Actum ort^— apprecatio; epakt och konkurrentsaknas hår⁷, men moter dåremot icke alldeles sållsynt inom franskt, mycket vanligt inom angelsachsiskt brevvåsend e⁸. Inom dessa hor också, med grundformuleringen: Regnante domino nostro Jhesu Cristo etc., de till dateringen knutna avslutningsorden i gåvobrevet nårmast hemma⁹.

---

1 Erben, Urkundenlehre, 349, 351; Bresslau, Handbuch der Urkundenlehre 11, 201.

2 Jmfr. exempelvis for årkebiskopsdokument från Koln under Sigewin (1078—1089) Lacomblet I, 149—156.

3 Kocher 143.

4 Talrika belågg i franska urkundsamlingar. Exempelvis for tiden 1060—1090 Recueil des cbartes de l'abbaye de Cluny IV, 456, 551, 679, 734, 752, 755, 797, 822.

5 For årkebiskop Sigewins tid Lacomblet I, 151, 152, 153, 154.

6 Giry, Manuel de diplomatique, 818.

7 Erben, Urkundenlehre, 335.

8 Giry, Manuel de diplomatique, 740; Recueil des actes de Philippe ler,I^er, publ. par M. Prou, CLXII; Kocher 147.

9 Jmfr. for Frankrike och tiden 1067 —1090 exempelvis Recueil des chartes de l'abbaye de Cluny IV, 521, 523, 524, 527, 537, 564, 576, 581, 615, 674, 716, 757, 785, 811.

Det till Knut den heliges gåvobrev horande sigillet, nu forlorat, år bevarat genom en avbildning i Peringskiolds Åttartal for Swea och Gotha koningahus. Denna avbildning jåmte de efter originalet gjorda beskrivningarna i avskrifterna 1494 och 1662 \ låmnar en inblick i sigillforhållandena.

Knut den heliges sigill har varit ett dubbelsigill och vidhångt gåvorlrevet. Avbildningen visarena åena sidan konungen på sin tronstol, med fotterna stodda mot en pall, med ena hånden hållande om riksåpplet och med kronan på huvudet; tronstolen har sidostycken och kloartade fotter. Å sigillets andra sida visar avbildningen konungen till hast, åven hår med krona på huvudet; i hogra hånden haller han en falk, i den vånstra tommarna. Den forstå sidanger bilden av konungen såsom majestas och omskriften understryker det ytterligare: Presenti regem signo cognosce Cnvtonem; den senare framståller honom tydligen såsom prins av blodet: Hic natvm regis Magni svb nomine cernis.

De hos Peringskiold bevarade avbildningarna av Knut den heliges dubbelsigill båra ofortydbara spår av den tid, då de tillkommit, och av en fritt supplerande fantasi. Linjeforingenår våsentligen barockens; man marker det kanske ingenstådes tydligare an ifråga om hastens framdel; denna framdel år som tecknad i en Sebastien Bourdons eller Ehrenstrahls atelier. En fri stilisering moter i återgivandet

---

1 Peringskiolds Åttartal (1725), 71 ; Kilian Stobæus, De numis et sigillis Lundensibus, 43; Dipl. Arnamagn. I, Tab. I. — Sigillbeskrivningen 1494 (D. S. I, 44): In sigillo sancti kanuti regis huic littere appenso jn vna parte est ymago regis in solio sedentis sculpta. Cuius ymaginis superscriptio hec est: Presenti regem signo cognosce Cnutonem. Ex aduersa parte est ymago quasi ducis vel equitis sculpta. Cuius superscriptio est: Hic natum regis magni sub nomine cernis. 1662 års sigillbeskrivning inleder framsidans omskrift med orden: Susceptio [o: Superscriptio] Imaginis Regiæ in solio sculptæ magis illo lumine [o: in sigillo littere] huic appenso; baksidans omskrift med orden: Susceptio (!) ejus ex adultera parte tandemque [o: tandem qvasi] eqvitis seu ducis; dårunder: Locus sigilli appensi. Vidj.

av kronorna, dock icke Mare an att 1000-talsformerna skimra igenom. De kloartade fotterna på tronstolen ge narmastintryck av ornklor, armstoden av grenklykor; framstållningensaknar paraleller från 1000-talet; otvivelaktigt har sigillbilden hår varit otydlig, och lejonfotter och lejonhuvudmisstytts. Sak samma maste lallet ha varit med den kunglige ryttarens sporre, som fått formen av en hjulsporre;denna senare går icke långre tillbaka an till 13. årh., och originalet maste ha haft piksporre. I stort sett år emellertid dessa brister icke storre ån de kunnat våntas och moter åven annorstådes i tidens sigillavritningar¹. Något skål att icke i det våsentliga tillerkånna avbildningarna vitsord foreligger icke.

For faststållande av de influenser, under vilka detta Knut den heliges dubbelsigill och dess anbringande såsom hångsigill under 1085-brevet kan ha stått, ligger det nåra att forst vånda sig till Tyskland. Dubbelsigillet upptråder emellertid hår forst under forrå hålften av 13. årh.². Majeståtssigillet med konungen eller kejsaren på tronen fores visserligen redan av Otto 3. 997 och blir dårefter med få avbrott i bruk in i nyare tid, men utstyrseln skiljer sig under 1000-talet starkt från den på Knut den heliges majeståtssigill: formerna år genomgående styft onaturliga, tronen år ånnu endast den enkla banken och dess forvandling till tronstol med karmar och fotter kommer forst i borjan av 14. årh.³. Vaxsigillets anbringande såsom hångsigill borjar i Tyskland icke tidigare ån inemot mitten av 12. årh.⁴. De influenser, under vilka Knut den heliges sigill står, kunna icke ha utgått dårifrån.

---

1 Jmfr. exempelvis avbildningen av Wilhelm Erovrarens lyttaresigill i Nouveau traité de diplomatique IV, 206, efter Joannes Seldenus' upplaga av Eadmer, dar, karakteristiskt nog, ryttaren åven har hjulsporre.

2 Th. Ugen, Sphragistik (Meisters Grundriss der Geschichtswissenschaft 1:4), 32; Erben, Urkundenlehre I, 27.3.

3 Erben, Urkundenlehre, 273.

4 Erben, Urkundenlehre, 227. Jmfr. Bresslau i Archiv fur Urkundenforschung VI, 56.

Vi vånda oss till de kungliga kanslien i England och Frankrike. Redan Eadward Confessor forde i England dubhelsigill, men detta sigill visar på bågge sidor, med den lika lydande omskriften: Sigillum Eadwardi Anglorum basilei, en likartad stel majestastyp, influerad från de ty ska kejsarnas, i forstå hand Konrad 2.S¹; sigillet kan, ehuru sjålvfallet hångande, lika litet som dessa ha något med Knut den heliges att skaffa. Den franske konungens sigill anbragtes visserligen under Philip 1. undantagsvis hångande², men detta sigill år intet dubbelsigill; forst Ludvig 7. låt efter sitt åktenskap med Alienor av Aquitanien 1141 infora ett sådant — det visar honom å baksidan som dux Aquitanorum; å framsidan har det majestastyp³. Lika litet hår som i det angelsachsiska England år någon direkt forebild till Knut den heliges sigill att finna.

Majeståtsbilden å sigillet var i Frankrike principiellt forbehållen konungen ensam. Men den har under medeltiden forts åven av andra franska furstar — i allt fyra till antalet — som med sina franska hertig- eller grevskap forenade eller stållde anspråk på konungadomen utanfor riket. Dessa fyra furstar forde alia dubbelsigill; ett av dem moter redan under 1000-talet, hertigens av Normandie och Aqvitanien, konungens av England. Sigillet fordes forstå gang av Wilhelm Erovraren 1069 och anvåndes av honom till hans dod 1087 4.

Harry Bresslau har forst fast uppmårksamheten på overensståmmelserna mellan detta dubbelsigill och Knut den heliges — båda med majestasbild å framsidan, ryttarebildå baksidan, båda med likartade omskrifter i leoninska

---

1 Wyon, Great seals of England. Tab. I; Lecoy de la Marche, Les sceaux, 151. Jmfr. Bresslau i Archiv fiir Urkundenforschung VI, 58.

2 Mabillon, De re diplomatica, 41; Recueil des actes de Philippe ler,I^er, publ. par M. Prou, CXXV, CCVI.

3 Gir}% Manuel de diplomatique, 641; Roman, Manuel de sigillographie francaise, 76; Erben, Urkundenlehre, 232.

4 Roman, Manuel de sigillographie francaise, 78, 81; PL VII; "Wyon, Great seals of England, Tab. II; Lecoy de la Marche, Les sceaux, 177.

vers, de kring Wilhelm Erovrarens ryttarbild: Hoc normannorumWillelmum nosce patronum, kring majestasbilden:Hoc anglis regem signo fatearis eundem. Men på samma gang Bresslau framhåvt dessa overensståmmelser, har han tillbakavisat tanken på att Knut den helige skulle ha låtit efterbilda Wilhelm Erovrarens sigill och erinrat om att den senare var en fiende, med vilken den forre redan under fadrens tid legat i kamp. Istållet har han framsatt den formodan, att begge sigillen återgår till en gemensam forebild och funnit denna i ett dubbelsigill, som skulle forts av Knut den store och framstållt denne, Wilhelms och Knuts gemensamma foretrådare, på en gang som konungav England och Danmark¹. Bresslaus standpunkt låter sig icke godtagas. Det år icke kant, att Knut den store någonsin fort dubbelsigill; det sigill hans eftertrådare Eadward Confessor fort år varken ifråga om bildframstållningeller omskrift att betrakta som ett mellanled mellan detta och de foljande, och rivaliteten mellan Wilhelm Erovrarenoch Knut den helige bor snarast ha drivit den senare till en efterbildning av den forres praktfulla sigill². Efterbildningen år så mycket såkrare, som vid sidan av overensståmmelserna i omskrifterna och bildframstållningarnasallmånna karakter, ryttareframstållningarna också i detalj visar de mest slående likheter. Ryttarnes emblem år visserligen olika, men hasten år på båda densamma. Denna hast år framstålld i galopp, med frambenen lyfta paralellt med varandra; den svångda bakdelen har svansfåstet på bågge bilderna ett stycke ned; bakbenens stållning år densammaoch det hogra når med sin undre del ned i omskriftsraden.

Wilhelm Erovrarens och Knut den heliges sigill år de
enda dubbelsigillen med majestas- och ryttarebilder från
1000-talet; det kan icke vara ringaste tvivel om att det

---

1 Bresslau i Archiv fur Urkundenforschung VI, 57.

2 Jmfr. Kr. Erslev i H. T. 8 R. VI, 277, och Lauritz Weibull i Hist. tidskrift for Skåneland VII, 160.

senare och yngre har sin nårmaste forebild i det forrå och
aldre1.

Det framgår av den hår gjorda undersokningen, att Knut den heliges gåvobrev, dess formler, besegling och sigill icke står i strid med, utan tvårtom återspeglar diplomatariska forhållanden under 1000-talets senare hålft, och att sålunda icke heller hår bevis mot autenticiteten år att hemta. Men det framgår också, att i detta gåvobrev inflytanden från olika hall korsat varandra: vid sidan om tyskt inflytande, nårmast ett vesttyskt, moter också ett vesteuropeiskt. Det år foga antagligt, att detta for gåvobrevet karakteristiska drag år beroende av någon beståmd forebild från något i Knut den heliges tid existerande kansli: antagligare torde vara, att man vid komponerandet av brevet haft tillgång till en eller annan formulårsamling med dertill horande diplomatariska anvisningar, en av tidens många artes dictaminum.

Det outredda skick, i vilket denna del av diplomatiken befmner sig, gor det emellertid icke mojligt att narmare precisera forhållandet. Formulårsamlingen kan endast, och med stor sannolikhet, formodas ha hårrort från grånsområdet mellan tyskt och franskt brevvåsen.

II.

Når Knut den helige 10 juli 1086 foil i S:t Albans kyrka
i Odense, stod en nåra enhållig folkmening bakom dråpsmånnen;for

---

1 Det år redan framhållet, att majeståtssidan av Knut den heliges. sigill visar en tronstol med sidostycken och kloartade fotter. Vid framstållningen av detaljerna hår, som skiljer sig från dem å Wilhelm Erovrarens sigill, kan mojligen Philip I:s av Frankrike majeståtssigill (Revue archéologique III: 1, 737, och PI. 61; Recueil des actes de Philippe ler, publ. par M. Prou, CXXVII och PI. VIII), bevarat tidigast åtryckt ett diplom av 1080, med dess tronstol, djurhuvuden och djurfotter, ha influerat. — Kocher gor 150 gållande, attorn man betraktar Knut den heliges sigill »for sig uden at lægge Vægt paa dets ydre Forbindelse med et Dokument, der er dateret 1085, passer dets Legender og heraldiske Udstyr bedre paa Knud Magnussøn i 12. Aarh. end paa Knud 2., Søn af Svend Magnus«. Legender som heraldisk utstyrsel tillhor 1000-talet.

månnen;formassan av folket har Knut tett sig som en våldsherskare, vilken med sitt grymma och hårda regementetvungit undersåtarna under oket. Denna uppfattning levde lange kvar. Den genljuder hos Roskildeklerken, målsmannenfor ett måktigt schickt i det danska samhållet, då han i sin kronika från c. 1140 talar om det nya och ohorda påbud, med vilket konungen tvingade folket att utge den skatt, man kallar »nefgjald«; den var ånnu mot slutet av århundradet så stark och utbredd, att både Sven Ågesen och Saxo såg sig tvungna att bekåmpa den. Men sida om sida med denna uppfattning gick en annan. Den hade knåsattsredan åren efter konungens drap; den uppbars av pråsterskapet och munkarna, och fick sitt mest pregnanta uttryck i legenderna om Knut. I dessa tecknas Knut som den råttfårdige herskaren i en verld av idel oråttfårdiga, helgonkonungen, som i oskrymtad fromhet såtter allt in på att osjålviskt håvda kyrkans och trons sak och som till sist i gudsrikets kamp mot djevulens rike som en Kristi stridsman, atletha Christi, forlorar krona och liv. Uppfattningen blev i Valdemarstiden den dominerande; under många århundraden och in i senaste tid kom den att beståmma historieskrivarnas standpunkt.

Når det galler att skilja mellan dessa båda divergerande uppfattningar, kan det icke vara tvivel underkastat, att den senare och yngre tillhor dikten, och att den forrå och aldre kommer sanningen nårmast. Knut den helige år, åven i legenderna, når forgyllningen skrapas bort, alltigenom en herskarenatur; den kamp han forde var en kamp om makten. Den gamla bondearistokratien hade under vikingatågenoch raiderna till England vuxit sig stark nog att hålla konungamakten nere; den hade herskat under Sven Estridsen och hans ålste son Harald Hein. Knut den helige inaugurerade en ny politik: hans stråvan har gått ut på att skapa en stark konungamakt i Danmark, en konungamakt,sådan man tånkte sig den ha varit i Harald Gormsenstid och sådan man såg den i Wilhelm Erovrarens

England, och i denna sin stråvan har han sokt och funnit ett stod i den samhållsgrupp, som vuxit fram under 1000talet,i hågn av konungen, och vårs styrka låg i dess makt over massorna, pråsterskapet. Bekroningen av denna inre politik skulle ges av den yttre; Englands erovring skulle tvinga motståndet i knå. Men bondearistokratien har forståttdet 6de, som hotade den; hovdingarna svek med haren i det avgorande ogonblicket, och lyckoomkastningen ledde i ett drag till den av maktforhållandena betingade, oundvikliga och tragiska upplosningen på ett livs drama.

Knut den heliges gåvobrev till Lunds domkyrka hor hemma i detta allmånna historiska sammanhang. I detta stora privilegiebrev tecknar sig arten av Knut den heliges stållningstagande till olika samhållsgrupper, i forstå hand till kyrkan. Saxo beråttar på ett stalle, att då konungen såg, att biskoparna icke holls i tillborlig vordnad av folket,satte han dem genom ett dekret i lika klass med stormånnenoch gav dem rang som var de jarlar¹; i brevet tager biskoparna Ricwald, Sven och Siward plats fore den vid dess utfårdande nårvarande dux, Håkon, de nårvarande presbytererna platsen fore stallarna. Sven Estridsen hade givit åt kyrkan i Lund, S:t Laurentii kyrka, 21/s2¹/s bol; Knut den heliges gåva år utom den forut nåmnda jorden i Lund 52V2 bol, dårav 30^l/2 i Skåne, 14 på Sjålland och Bpå Amager. Till någon del hade dessa gods tillfallit konungen i fredkop. Men dårutover begynner med gåvobrevet åven bortskånkandet av de kungliga skatterna till kyrkan: S:t Laurentii kyrka erhåller 3 mark av den årliga tomtskatten i Lomma by, lika många av den i Helsingborg, 21 mark av den i Lund. Och mera betydande an allt annat: for forstå gang inom nordiskt område moter spåren av en kyrkligimmunitet. Den år val ånnu starkt begrånsad, men gåvobrevet beståmmer, att all kunglig rått av den jord i Lund, som anslagits till S:t Laurentii kyrka och dår prostenoch broderna tjenar Gud, skall tillfalla dem, endast med

---

1 Saxo 575.

undantag for fredkop, ledingsvite och håstar i redskud, om
konungen sjålv kommit. Den fredloses egendom blev kaniksamfundets.

Knut den heliges gåvobrev till Lunds domkyrka år det såkra, for efterveriden gripbara uttrycket for några av de mest pregnanta dragen i hans politik. Det visar, till vilken stållning kyrkan redan nu och genom Knut blivit ford i Danmark, dess våxande rikedom, dess gynnande från konungens sida på de andra samhållsgruppernas bekostnad^ dess borjande undantagsstållning i samhållet. For konungamaktens utveckling kom Knut den heliges fall att bli odesdigert; i kyrkans gjorde det knappast något skår. Och når Knuts kyrkliga politik några år senare återupptogs, kom den fortsatta utvecklingen hår att i det ostra Danmark anknyta till det av honom utfårdade gåvobrevet. Med detta hade S:t Laurentius i Lund fått sin stållning tryggad; Laurentiiklostret med dess byggnader och prebendestiftelser våxte fram, och pråsterskapet dår kunde skrida till sin omfattande kulturgerning. Men i en punkt betecknade detta gåvobrev endast en forstå borjan, i immunitetsklausulen. Det var hår det knots an; den enda jorden i Lund maste forvandlas till kyrkans alia jordar och undantagen i klausulen

Utvecklingen utlåses i forstå hand på grundval av de nårmast foljande konungabreven for S:t Laurentius. Det forstå av dessa konungabrev år utfårdat av Erik Emune 6 januari 1135. Det inbordes krig, som efter Knut Lavards fall och hans broder Erik Emunes utropande till konung i Skåne 1131 bragt oro och oreda over landet, hade då nått en avslutning. Under trycket av håndelsernas utvecklinghade årkebiskop Asker av Lund omsider beståmt sig for att låmna den illegitime tronpretendenten Erik Emune sitt stod; det slag vid Fotevik, som flyttade Danmarks krona från konung Niels over på Erik Emune, var hans verk. Når den nye konungen, foljd av sin drottning, den slaviska Malfrid, och sin son Sven i januari året efter infannsig

fannsigi Lund, korn han for att i årkebiskopens kyrka bringa Gud, som han sjålv uttrycker det, sitt tack for att denne befriat sitt folk, återstållt honom sjålv rike och arv och uppsatt honom på hans faders tron. Ett gynnsammareogonblick att fora gåvobrevet och dess immunitet på tal kunde knappast tånkas. Genom brevet 6 januari 1135 uppråttade Erik Emune ett prebende vid domkyrkan; samtidigtgav han åt de gods han donerade till detta full immunitet.Immuniteten var dårmed utstråckt åven utanfor Lund. Men vida betydelsefullare an detta var det sammanhang,i vilket den insattes. Det heter i brevet, att de donerade godsen skulle vara immuna och helt och hållet fria for utgivande av konungen tillkommande rått efter forebilden av de gods, vilka donators foretrådare, saliga i åminnelse, Sven Magnus och Knut, de råttrogna konungarna,givit (terras has a iusticia regali immunes et omnino liberas esse uolumus ad imitacionem earum, quas dederunt felicis memorie predecessores nostri Sveno Magnus et Canutus,reges catholici¹).

Uttalandet, att Erik Emunes immunitetsdonation foretagitsefter forebilden av Sven Estridsens och Knut den heliges donationer, ger vid hånden, att beskaffenheten av denna motiverats med beskaffenheten av deras. Sven Estridsensdonation av de 21/s2¹/s bolen har efter all sannolikhet aldrig forts i pennan; någon urkund, på vilken man i fråga om denna kunnat stodja sig, torde icke ha forelegat. Knut den heliges gåvobrev har ett helt annat innehåll an vad Erik Emunes brev låter påskina; det senare vilar i denna punkt på ett falsifierat grundlag. Det år tydligt, att årkebiskop Asker 1135 utnyttjat den makt han vunnit och den sinnesståmning, i vilken konungen var; den senare har, medveten eller omedveten om de verkliga forhållandena,bojt sig, och dårmed, utan att till synes inaugurera någon ny rått, endast sanktionerande en aldre, enligt uppgiftvid tillfållet bestående, åt S:t Laurentius i Lund, farbrodernKnut

---

1 Aarb. f. nord. Oldk. 1882, 224; D. S. I, 49.

brodernKnutden heliges stora skapelse framfor andra, tillforsåkrat samma formåner, som han senare på året skulle tillforsåkra sin håmnade broder Knut Lavards gravkyrkai Ringsted 1.

Det behover icke sagas, att den nya innebord, som 1135 gavs åt Knut den heliges gåvobrev, innebar en fullståndig omvålvning av de ekonomiska forhållandena vid S:t Laurentius; om det motstånd denna omvålvning utloste, då den omsattes i praktiken, synes Saxo ha bevarat en erinring. I Knut den heliges historia har denne ett referat av gåvobrevet. Referatet ger ifråga om immuniteten brevet med dess nya innebord: nåra nog hela den kungliga ratten av det donerade godsbeståndet, heter det hos Saxo, blev av Knut den helige tillerkånd korherrarna i Lund. Till detta referat fogar Saxo uttalandet, att gåvobrevet i det foljande varit utsatt for hånsynslosa angrepp av många. Det torde icke gårna kunna vara annorlunda ån att angreppen gållt den enda omtvistbara punkten, immuniteten, och att de »många« nårmast varit de som kunnat kånna sig krånkta i sin rått: bårarna av den kungliga makten. Men, fortsåtter Saxo, gåvobrevet står ånnu vid sin gamla kraft².

I Erik Emunes konstitution av 1135 var den immunitet,som Knut den helige skall ha beviljat for de av honom donerade godsen, endast mera i forbigående omtalad; denna konstitution var under inga omståndigheter av beskaffenhetatt kunna ersåtta gåvobrevet och ge såkerhet for immunitetsinnehavet.Stråvandena inom kaniksamfundet i Lund maste i detta låge gå ut på att vinna en i hogtidlig form avfattad, verklig kunglig stadfåstelse å brevet, som på samma gang den kunde gora detta obehovligt, gav det

---

1 Dipl. Arnamagn. I, 4.

2 Saxo, 581. — Referatet av gåvobrevet hos Saxo vilar på en av de nedan i texten omnåmnda konstitutionerna av 1186 och 1203. Om referatets utformning mera i detalj jmfr. Lauritz Weibull i Hist. tidskrift for Skåneland V, 159.

med den innebord det sedan 1135 utgavs åga. Dessa stråvandenforde varken under Erik Lam, tronstridernas tid eller Valdemar 1. till resultat; forst under den senares ålste son och eftertrådare kom det lyckliga tillfållet.

I året 1186 voro etthundra år forflutna efter Knut den heliges dod; konung Knut 6. infann sig sjålv med sin drottning och sin broder Valdemar i Lund, och i den konstitutionhan utfårdade, stadfåste han sin foretrådares gåvor till Lunds domkyrka. I konstitutionen sanktioneras, med tydligt angivande av de tre undantagen från immuniteten, ståndpunkten i Erik Emunes diplom. Ur det i konstitutionenintagna referatet av Knut den heliges gåvobrev år jorden i Lund borta (quod autem ad regiam pertinet iusticiam,ex quacunque causa fiat de prenominata terra, in potestate sit prepositi et ceterorum fratrum in hoc loco deo seruiencium, tribus culpis exceptis); uttrycket år forvandlattill samtliga jordar (de omnibus terris, quas deo et glorioso martiri Laurencio dedit, omnem regiam iusticiamfratribus inibi pro tempore famulantibus perpetim annuit, jta vt in potestate sit prepositi ceterorumque fratrumquidquid cause emerserit, tribus exceptis); och man har låtit sig angelåget vara att skarpt inskårpa betydelsen hårav genom att inskjuta, att lantborna, coloni, var de som avsågs i undantagsbeståmmelserna — en specificering som icke kan forenas med gåvobrevet sjålft (1085: tribus culpis exceptis. Si extra pacem positus fuerit, emat pacem a rege, substanciam illius tollat prepositus et fratres; si expedicionem neglexerit, erga regem emendet; reddarios equos non dent, nisi cum rex ipse venerit; 1186: tribus exceptis. Hoc est, si quis colonorum extra pacem positus fuerit, pacem a rege redimat, substanciam eius prepositus et fratres tollant; jtem si expedicionem predictorum quispiamneglexerit, erga regem emendet; equos reddarios non dent, nisi cum rex ipse venerit). Dessa åndringar fick oforåndradekvarstå i Valdemar 2.s på den tidigare konstitutionenskrivna

tionenskrivnakonstitution av 1203. I båda breven utstråcktessamtidigt prostens och brodernas privilegium på den kungliga ratten till att galla också alia de gods, som efter Knut den helige donerats till kanikerna¹.

Med konstitutionen av 1186 hade det definitivt lyckats broderna vid S:t Laurentius i Lund att genom ett nytt hogtidligt avfattat diplom få immuniteten utstråckt till hela det dem tillhoriga godsbeståndet. Motståndet var brutet. Men då Saxo formenar eller i varje fall uttalar, att Knut den heliges gåvobrev i hans tid stod vid sin gamla kraft, år, som vi vet, uttalandet oriktigt. Konstitutionen år i referatet av detta brev likavål som Erik Emunes diplom 1135 en falsifikation. Vilka år de nårmare omståndigheter, under vilka denna tillkommit?

Konstitutionen av 1186 vilar sjålvfallet i forstå hand på gåvobrevet. Men åven tvånne andra dokument har vid dess avfattande kommit till anvåndning. I referatet av gåvobrevet har i konstitutionen inforts ett stycke om att Knut den helige på grundval av det donerade godset uppråttat preposituran och nio prebenden jåmte ett beneficium; detta stycke saknas i gåvobrevet och år håmtat ur inledningsorden till Prebendelistan i Necrologium Lundense. Foljande paralellstållen belysa forhållandet:

Prebendelistan.

Ex his redditibus . . . beate memorie
rex Kanvtus ... X prebendas
■et beneficium prepositure constituit.

Konstitutionen 118 6.

Sancte igitur memorie rex Kanutus ... ex donatis preposituram et nouem sacerdotales prebendas cum scolarum beneficio constituit.

Det andra dokument, som kommit till anvåndning, år Erik Emunes konstitution av 1135². De stållen, som saknas i Knut den heliges gåvobrev och håmtats dårifrån, år foljande:

---

1 D. S. I, 121, 149.

2 Jmfr. Kocher 161.

Konstitutionen 1135.

Gratias deo referimus, quia ... me ipsum in solio patrum meorum collocauit. In reddenda igitur graciarum accione ei cuius sanctis meritis victoresnos esse confidimus

Hec vt rata sint, sigillo nostro cartam hane signauimus ad honorem regis regum, qui viuit et gloriatur Deus per omnia secula seculorum.

Konstitutionen 118 6.

Nos itaque in reddenda graciarum actione deo eiusque genitrici Marie ... quorum gracia et meritis nos in thronum patrum meorum conscendisse credimus et confitemur

Hec vt rata sint, sigillo nostro cartam hane signauimus ad honorem regis regum, qui viuit et gloriatur Deus benedictus in secula seculorum. Amen.

Det sager sig sjålvt, når man kanner det motstånd, som mott, och det bruk man i Lund gjorde av Knut den heliges gåvobrev, att detta icke kunnat i original forelåggas åmbetsmånnen i det kungliga kansliet. Men lika litet har detta kunnat ske med Prebendelistan: på samma sida som inledningsorden till denna var i Necrologium Lundense slutet av gåvobrevet med dess ursprungliga immunitetsbeståmmelser infort. Ett framlåggande av Erik Emunes konstitution ensam år visserligen mojligt, men denna konstitution har icke varit tillråcklig for avfattandet av diplomet 1186. Då alia dokumenten begagnats, foljer dårav, att avfattandet av konstitutionen i enlighet med vanligt dåtida bruk skett i mottagarens skrivarestuga. Men avfattandet har endast kunnat ske i samforstånd med en man: årkebiskop Absalon. Årkebiskopen var nyss återvånd från segrarna i Venden; han hade tidigare under Valdemar 1. rekonstituerat det danska riket; nu hade han också lagt Pommern och obotriternas land under sonens, Knut 6.s spira. Som Asker 1135 har han i jubelåret 1186 utnyttjat sin maktstållning i sin kyrkas tjånst.

Det återstod efter immunitetens fastslående endast borteliminerandetav de ånnu i konstitutionerna 1186 och 1203 bibehållna inskrånkande beståmmelserna om fredkopet, ledingsvitet och redskudet. Kort efter mitten av 1200-talet var åven hår ett resultat nått. I samband med sin kroning

i Lunds domkyrka tog konung Christopher genom brev 29 december 1252 icke blott kanikerna i Lund med deras gods och underlydande i sitt beskydd, utan låmnade dem samtidigt dessa senare fria från leding, korslor och all annan konungens rått (dimittentes eis omnes villicos eorum et colonos ceteramque eorum familiam ab omni expedicionisgrauamine, vectigalibus ceterisque omnibus juri regio attinentibus liberos et exemptos)¹. Detta nya privilegium blev visserligen icke for tillfållet av langt bestand: det upphåvdesånyo under striderna mellan Jakob Erlandsen och konung Christopher. Men 17 mars 1288 finner man ånyo ett liknande privilegium utfårdat av Erik Menved, endast med an tydligare angivande av kanikernas nyvunna friheter(dimittentes eis omnes villicos et colonos ceteramque eorum familiam ab omni expedicionis grauamine et jmpeticioneexactoria, jnne, stuuth, vectigalibus ceterisque solucionibus,oneribus et seruiciis juri regis attinentibus liberos pariter et exemtos)².

Om de nårmare forhållanden, under vilka det lyckades
att få bort de undantagsbeståmmelser, som ånnu efter utfårdandetav
konstitutionerna 1186 och 1203 vidlådde immuniteten,år
intet med visshet kant. Men i det sammanhang,varom
hår år fråga, har Knut den heliges gåvobrev
ånyo spelat en roll. I slutet av gåvobrevsavskriften i NecrologiumLundense
år en serie rasurer och åndringar vidtagna.I
stållet for vad gåvobrevet i dess originala avfattninghår
innehåller och som i avskriften skymtar under
rasurerna, heter det numera i den senare: Quod autem ad
regiam pertinet iusticiam ex quacunque causa fiat de prenominataterra
in potestate sit prepositi et ceterorum fratrumin
hoc loco deo seruientium.
Si extra pacem positus fuerit quis illud emendetur, substanciameius
tollat prepositus et fratres. Si expedicionem
neglexerit, erga jpsos emendet. Actum etc.

---

1 D. S. I, 360.

2 D. S. 11, 45.

Genom dessa rasurer och åndringar har de tre i gåvobrevetforefintliga undantagen från den kungliga ratten helt uteliminerats; det stadgas i stållet, att om någon utgiver fredkop, prosten och broderna skola taga den fredloses egendomoch ledingsvitet utgivas till dem¹.

Knut den heliges gåvobrev till Lunds domkyrka av 1085 år ingen forfalskning, varken formelt eller reelt. Men det har under utvecklingens gang lett till en serie falsifikationer, vilka fort den kyrka det gållde till en maktstållning på kronans bekostnad, som dess utfårdare i sin statspolitiska gårning aldrig dromt om. I århundraden bestod denna maktstållning; den brots forst, då staten, med ett an brutalare grepp an kyrkan, skred till återtagandet av det forlorade och det utplundrande av den forna rivalen, som ånnu fortgår.

---

1 S. R. D. 111, 427.