Ylva Stubbergaard: Stat, kris och demokrati. Lapporörelsens inflytande i Finland 1929-1933. Akademisk avhandling. Lund, Arkiv, 1996. 246 s.

Demokratin, dess utveckling och genomslagskraft i olika delar av vårlden år i dag ett mycket aktuellt forskningstema. Dårvid år det viktigt, att man ågnar sig, inte bara åt demokratins utbredning och forutsåttningarna hårfor, utan åven åt dess kriser. Det år dårfor vålkommet, når politologen Ylva Stubbergaard - med danskt-finskt påbrå - valt att i en avhandling i Lund granska den unga finska demokratins hantering av en dylik kris under mellankrigstiden.

I en massdemonstration, som har likheter både med Mussolinis marsch till Rom och 1914 års svenska Bondetåg, marscherade den 7 juli 1930 12.000 månniskor till Helsingfors, dår de fick ett officiellt mottagande av statens hogsta representanter. Marschcn var organiserad av den hogerextremistiska Lappororelsen,som grundats ett år tidigare. Den genomfordes mitt under behandlingen av forslag till en rad undantagslagar mot samhållsomstortande verksamhet, riktade mot kommunisterna och hade till syfte bl.a. att tvinga igenom dessa lagar. Demonstrationen genomfordes i lugna former. Statsmakterna å sin sida valde forst en mjuk linje, dår man stråvade efter att undgå konfrontation och tillmotesgickkrav från roreisens sida samtidigt med att man forsokte nedtona dess betydelse. Man ingrep inte mot Lappororeisen, når den bekåmpade kommunismenoch t.ex. forstorde kommunistiska tryckerier - tvårtom understoddes dylik verksamhet - utan forst når den i det s.k. Måntsålå-upproret år 1932 gjorde ett dåligt forberett forsok till statskupp. Med stod av undantagslagarna upploste

statsmakterna roreisen. De lagar som denna medverkat till att genomdriva
utnyttjades således mot den sjålv.

Lappororelsen år våldokumenterad genom tidigare forskning och avhandlingens varde ligger inte i att den kastar nytt ljus over sjålva roreisen — det år inte heller dess syfte. Vårdet ligger i stållet i att den mer systematiskt studerar Lappororelsens betydelse i forhållande till demokratiutvecklingen i Finland och att den såtter in detta i ett intressant teoretiskt sammanhang. Stubbergaard knyter an till en forskningstradition, bland vars foretrådare hon sårskilt lyfter fram Anthony Giddens och Lennart Lundquist men gårna också kunde ha framhållit t.ex. Torsten Hågerstrand. Nyckeln till forståelsen av demokratikriser generellt liksom mera specifikt till den finska krisen finner hon i relationerna mellan aktorer och strukturer och i forestållningarna om en strukturell selektivitet, som de utvecklats av de nåmnda forfattarna. Strukturer beskrivs som innebårande »monster av tidigare ideer och beteenden,« vilka »verkar sanktionerande eller som resurser for månniskors ideer och handlingar.« Stubbergaard håmtar vidare inspiration från det nya intresset for staten som analysobjekt («bring the state back«) samt från den renåssans for studiet av institutioner och organisationer, som beror åven historieåmnet och som gett eko bl.a. i ett av de senaste numren av Norsk Historisk Tidsskrift (1996:1). Staten ses som en aktor med relativ autonomi men som samtidigt bestående av olika institutioner och organisationer, vilka i sin tur har en relativ autonomi. Denna komplexa stat år for sin handlingsfrihet beroende av att den kan vinna legitimitet och stod i relation till vidtagna åtgårder. Den befinner sig i ståndig interaktion med omgivande strukturer, både over tid och rum, dår det forflutna i form av traditioner ståndigt år nårvarande och påverkar handlingar i nuet.

Det år Stubbergaards tes, att krisen for den finska demokratin udostes av spånningar mellan demokrati och nationalism och att de demokratiska principerna inte kunde institutionaliseras och konsolideras fullt ut forrån de i en slags modifierad demokrati anpassats till en av de bårande principerna i den nationella traditionen, nåmligen antikommunismen. Kommunisterna uppfattades som ett hot, dårfor att de inte legitimerade den finska nationen och inte respekterade den nyvunna sjålvståndigheten.

Stubbergaard betonar, hur Lappororelsen var djupt forankrad i en finsk nationalistisk tradition, som institutionaliserats under inbordeskriget och ytterligare forstårkts under mellankrigstiden. Roreisen hade sårskilt i starten betydande stod i borgerliga grupper. Inte minst kunde den appellera till de nationalistiska, paramilitåra skyddskårer, som organiserats under inbordeskriget och som fortfarande till numeråren var langt storre ån det reguljåra forsvaret. Den instabila statsmakten i det nyligen sjålvståndiga Finland var avhångig av accept från nåmnda institutioner och grupper. Samtidigt oroade Lappororelsens alltmer våldsbetonade agerande bl.a. måktiga grupper inom nåringslivet. Staten var således pressad mellan skoldarna, vilket nodvåndigjorde ett forsiktigt och kompromissfyllt agerande.

Lappororelsen kan också ses som del av en bred antidemokratisk stromning, vilken med varierande och delvis skiljaktiga hogerextremistiska och fascistiska inriktningar gjorde sig gållande runt om i Europa. Liksom Lappororelsen hade denna bredare stromning en grogrund i håndeiser och ståmningar under forstå vårldskriget. Liksom Lappororelsen spelade den på en fruktan for kommunismenoch en skepsis mot de demokratiska institutionernas effektivitet och livsduglighet.Mellankrigstidens

duglighet.Mellankrigstidensekonomiska kriser skårpte denna skepsis och utlostekriser for demokratin. Medan dessa kriser i vissa lander forde till ett sammanbrott for demokratin uppnåddes i andra lander en marginalisering och neutralisering av de antidemokratiska krafterna - ofta som i Finland efter en inledande flirt med dem.

Man saknar i någon mån hånvisningar till en dylik internationell kontext. Stubbergaard haller emellertid strikt och konsekvent fast vid sina metodiska infallsvinklar. Den vålskrivna och mycket inspirerande framstållningen har stort intresse for alia som intresserar sig for demokratins problem och for nya teoretiska utgångspunkter, når det galler att studera dessa.