|
Historisk Tidsskrift, Bind 16. række, 4 (1995) 2Tradition och förändringAV Carl-Axel Gemzell Det kalla kriget år over - men inte for historikerna. Nazitiden och det andra vårldskriget har lange stått i centrum for samtidshistorikernas intresse. Nu riktas emellertid uppmårksamheten alltmera på det kalla krigets epok.1 Poul Villaume ror sig således inom ett mycket aktuellt område. Med ett format på nåstan tusen sidor år hans avhandling redan till sitt yttre uppseendevåckande och imponerande. Den foreligger i en fornåmlig, inbunden utgåva med utforliga nothånvisningar, bibliografi, sak- och personregister, organisationsoversikter, etc., allt pråglat av minutios noggrannhet och exakthet. Avhandlingen år vålgorande fri från tryckfel och dylika skavanker. De 161 bildillustrationerna år samtliga vålplacerade och utforligt kommenterade. En bred sludig sammanfattning och konklusion summerar resultaten av hela undersokningen. Många delsammanfattningar och delkonklusioner hjålper också låsaren att komma igenom den långa framstållningen. Resonemangen år klara och precisa i den noggrant vetenskapligt underbyggda och ytterst våldokumenterade framstållningen. Villaumes avhandling år vård en langt mer omfattande och ingående diskussion, ån det hår kan finnas utrymme for. Jag år nodsakad att snåvt begrånsa mig till några få punkter. De ror fråmst åmnesval, perspektiv, teser och materialgrundval. Det kalla kriget efterlåmnar många olika frågor - frågor betråffande dess betydelse for månniskornas liv och villkor, for den andliga och materiella utvecklingen, for relationerna mellan individer, grupper och folk och naturligtvis inte minst betråffande vad som utspelade sig i det fordolda, mellan och inom de båda rivaliserande maktblocken. Villaume behandlar Danmarks tolv forstå år som medlem av NATO, 1 I en något forkortad och overarbetad form återges hår mitt inlågg som 2. officiell opponent vid Poul Villaumes disputation.
Side 440
»forstå« kalla kriget (till skillnad från det »andra« på 1980-talet), en period, då spånningen ibland stod på sin hojdpunkt, då NATO och Warszawapakten byggdes upp - och då Danmark maste finna och avklara sin roll som medlem av den ena av dessa båda allianser. Åmnet for undersokningen anges i inledningen (s. 17 f) som »det danske politiske systems reaktion på og grad af tilpasning til det nye alliancemedlemskabs vilkår og krav især i militær og politisk, herunder ideologisk, men også (forsvars)økonomisk forstand.« Det forfattaren vill år forst och fråmst att belysa den hållning Danmark (eller det danska politiska systemet) intar till NATO och dess ledande makt, USA och dårnåst, som det heter, »de allieredes/USAs syn på og politisk-militære interesser i Danmark,« som forfattaren vill undersoka »i det omfang, det skønnes nødvendigt for at forstå og vurdere de kræfter, der stod bag de allieredes politik og henstillinger (krav) over for Danmark.« Vi kan notera, att forfattaren definierar det danska politiska systemet som »regeringen, de politiske partier og deres ledere, rigsdagen/folketinget med relevante udvalg, centrale ministerielle embedsmænd, samt vælgerholdninger og opinion i bred forstand.« Massmedia, intresseorganisationerna och informella, dårunder korporatistiska, organ innefattas således in te i definitionen och in te heller i undersokningen. Forfattaren våljer nårmare beståmt att granska, »i hvilket omfang der var sammenfald mellem de forsvars- og sikkerhedspolitiske opfattelser, målsætninger og forventninger hos på den ene side de ledende danske politikere, embedsmænd og officerer og på den anden de allierede topbeslutningstagere i og uden for Atlantpagten/NATO-organerne, i særdeleshed i Washington og (i mindre omfang) i London; årsagerne til manglende sammenfald vil blive søgt afdækket og forklaret især gennem analyser af en lang række konkrete forsvars- og sikkerhedspolitiske beslutningsprocesser.« Undersokningen uppdelas i en rad tematiska delundersokningar eller kapitel. I dessa analyseras, fråga for fråga, NATOs/USAs utspel samt de danska reaktionerna hårpå. Det år tveksamt, om denna disposition uppfyller den forhoppning, som forfattaren knyter till den i inledningen (s. 32), nåmligen att gora framstållningen mera overskådlig och låttlåst. Den kronologiskt framskridandeformen i de olika kapitlen betyder, att låsaren gang på gang maste starta bakifrån igen, gå tillbaka i tiden och att det inte alltid år så lått att se, hur håndeiser, som skildras i olika kapitel, hånger samman inbordes och tidsmåssigt. Det man fdrlorar i overblick vinner man emellertid mqjligen i precision. Forfattaren granskar mycket intrångande,hur Danmarks politik gestaltade sig i de olika frågorna, vilka svåra avgoranden det stålldes infor genom de krav, som NATO-samarbetet
Side 441
reste samt vilka reservationer gentemot detta samarbete, som utvecklade sig. På basis av material från opinionsmåtningar konstaterar han (s. 843), att ånnu langt in på 1950-talet genomsnittligt endast hålften av befolkningenforklarade sig som anhångare av det danska NATO-medlemsskapetoch att omkring en fjårdedel var direkta motstån dare. Forfattaren betonar, att detta svaga engagement for NATO i hog grad delades av eliten i form av de ledande politikerna. Intressant och fint tecknas bilden av dessa samt av ledande åmbetsmån och deras agerande. Undersokningenår overhuvud energiskt analyserande och visar en allvarlig stråvanefter att gå till grunden med de frågor, som behandlas. Den foranlederdock vissa erinringar. De utvalda frågorna innefattar Danmarks stållningstagande till Våsttysklands upprustning, forsvarsbidraget till NATO, NATOs/USAs onskningar om fredstida stationering av flygstyrkor och senare atomvapen på dansk jord, NATOs atomstrategi, dess engagement i andra delar av Europa och vårlden samt dess »ikke militære front« i form av politiskt samarbete, propagandakrig, ekonomisk krigforing etc. Ett forhållande, dår olika individer, eller som hår olika stater, med olika erfarenheter, intressen etc. skall lånkas samman, karakteriseras som regel av både samarbete och konflikt. Om man skall undersoka relationerna mellan parter i en allians år således både samarbete och konflikt intressanta. Både samarbete och konflikt år också hela tiden nårvarande i den bild av relationerna mellan Danmark och NATO/USA, som forfattaren tecknar. Han betonar emellertid mera konflikten. Det år, som framgår av ovan angivna citat från inledningen, inte orsakerna till »sammenfald« utan till »manglende sammenfald« i hållningarna, som han vill klargora. Det år inte samarbetet, inte Danmarks anpassning till NATO, som står i centrum for intresset utan icke-samarbetet, icke-anpassningen och icke-bidragen till forsvarsorganisationen, inte frågan om varfor Danmark gick med i och forblev i NATO utan oppositionen mot NATO/USA. Men for att forstå motståndet och konflikten maste man också se på samarbetet, se relationerna mellan Danmark och NATO/USA som en helhet, vilken innefattar båda delarna. For att vårdera motståndet och konflikten år det åven viktigt att se, var man kunde forvånta sig konflikt men var det inte uppstod någon samt att se till olika nivåer och grader av konflikt, se i vilka tillfållen de båda parterna agerar med olika intensitet. Det kan saga något om vad som år viktigast for dem, motstånd eller samarbete. Mot den bakgrunden år det viktigt, att forfattaren visar, att Danmark (av såkerhetspolitiska skål) tog energiskt och positivt stållning till NATOs/USAs politik i fråga om Våsttysklands upprustning, trots de
Side 442
starka ressentiments den tyska ockupationen under det andra vårldskrigetkvarlåmnat i den danska befolkningen. Dåremot år det synd, att forfattaren våljer att inte nårmare analysera frågan om amerikanska baser på Grønland, en fråga, dår Danmark visade sårskilt stort tillmotesgående.Detta motiveras fråmst med att det foreligger så mycket och så svårtillgångligt material kring denna fråga. Materialet får således styra problemstållningen och dess avgrånsning. Det år kanske svårt att undvikai detta tillfålle men likafullt beklagligt och det begrånsar råckvidden av de slutsatser, som kan dras. Forfattaren år också forsiktig. Han nqjer sig med att konstatera, att Danmark intog en motstråvig och reserverad hållning till NATO-samarbetet på fler omraden och med storre konsekvens, ån man tidigare kant till. Danmark var en »allieret med forbehold« - det år den tåmligen återhållsamma huvudkonklusionen och den återfinnes åven i titeln på avhandlingen. Denna utgor ett inlågg, dels i en debatt om man med NATO-medlemsskapet som utgångspunkt kan tala om brott eller kontinuitet i dansk såkerhetspolitik, dels i en debatt om historieforskningen och dess inriktning. Dessa båda frågor bindes, som vi skall se, i hog grad samman. Under de senaste åren, eller det senaste decenniet, har en ny slags politisk historia och idéhistoria borjat gora sig gållande, en ny vårdering av politikens och idéernas betydelse i historien eller vad som också betecknats som en »neohistorism.« Den norske historikern Francis Sejerstedbeskriver den nya vågen som ett forsok att knyta banden tillbaka till det forrå århundradets historieskrivning, att åter ge politiken en egen tyngd, relativt oavhångig av bakomliggande intressen och att bryta med en utveckling av historieåmnet under detta århundrade, vilken har varit forenad med en langvarig devaluering av den politiska historien. Man riktar uppmårksamheten på de politiska beslutsfattarna och forsoker att forstå dem utifrån deras egna forutsåttningar, såtta sig in i den tankevårldeller meningshorisont, inom vilken de agerar (jfr. det nya intresset for politisk biografi). Centralt står betonandet av politiken som forklaringssystem,av politikens relativa autonomi och av det voluntaristiska inslaget i politiken, definierat som forsok till medveten styrning samt forkastande av ekonomisk och social determinism. Det politiska fåltet får sin relativa autonomi som bårare av den speciella politiska kulturen. Centralt år också intresset for denna, således for de underliggande normer, ideal, forestållningar, verklighetsuppfattningar etc. som anger riktlinjerna i den politiska processen och verkar styrande på beteendet i det politiska systemet, de nationella, kulturella sårdragen och de langvariga,fast
Side 443
variga,fastetablerade och till sjålvklarhet forvandlade, icke ifrågasatta Den nya vågen har forstårkts av det kalla krigets slut, vilket inneburit, att många tidigare fortrångda problem aktualiserats. Åven en ledande foretrådare for socialhistoria som Jiirgen Kocka har mast medge, att de stora forandringar, som nyss har agt rum och de erfarenheter vi har gjort på internationellt plan, har konsekvenser for socialhistoriens resp. den politiska historiens stållning och forklaringskraft. Det år åter beråttigat att håvda (utrikes-)politikens primat, att politiken år mycket mer ån en reflex på sociala och ekonomiska processer, att den har en egenvikt och en sjålvdynamik, att den inte bara år socioekonomiskt betingad utan åven kulturellt-normativt samt att den nationella samhorighetens och de handlande personernas betydelse for politiken inte får undervårderas.3 Det som uppråtthåller en vetenskaplig tradition och dess perspektiv år inte minst den gemensamma awisningen av konkurrerande perspektiv som varande naiva, fantasilosa eller på annat sått ofruktbara, bristfålliga eller ohållbara. En viktig roll, når det galler att håvda en ny metodisk inriktning - och att avlåsa en sådan - spelas således av dess angrepp på alternativa infallsvinklar.4 Representanterna for den nya inriktning vi hår har beskrivit ansluter sig gårna till kritiken av de positivistiska vetenskapsidealenmed deras betoning av lagbundenheter, noggranna måtningar, kvantitativa tekniker etc. Forfattaren distanserar sig i sin inledning (s. 19 f, 28f) från och nåmner som i apologetiskt syfte missbrukade de forsok, som gjorts i tidigare forskning att tolka den danska utrikes- och såkerhetspolitikeni termer av »ydre nødvendighed« och som »i alt væsentligt en tilpasning til og ofte underkastelse under de givne ydre konjunkturer, som regel stormagternes (skiftende) magtkoncentrationer og-konstellationer.«Med tydlig adress till anhångare av en positivistisk, hypotetisktdeduktivmetod beskriver han sin undersokning som »ikke en deduktiv analyse, hvor det empiriske materiale lægges på generaliserende småstats - og international politikteoriers prokrustesseng.« Med tydlig adress till tidigare forskning framhåller han också sin (och andras) skepsis gentemot »muligheden for alene på grundlag af (et beskedent antal) offentlige kilder at bringe studiet af udenrigspolitik, herunder alliancepolitikpå 2 Francis Sejersted, »Politik og kultur: Om den politiske histories fall og vekst,« i Demokratisk kapitalisme, Oslo 1993, s. 329-342. Jfr. åven nyligen Bernard Eric Jensen, »Historisme,« i Humanistisk videnskabsteori, eds. Finn Collin etc., København 1995, s. 140-157 (154 f). 3 Jurgen Kocka, »Überraschung und Erklårung: Was die Umbruche von 1989/90 fur die Gesellschaftsgeschichte bedeuten konnten,« i Was ist Gesellschaftsgeschichte? Positionen, Themen, Analysen (festskrift till Hans-Ulrich Wehler), Bielefeld 1991, s. 11-21. 4 Jensen, s. 143 f.
Side 444
cepolitikpåsimple, helst kvantificerbare (tal-)formler« liksom mot att finna »lovmæssigheder eller regler med prædikativ kraft inden for internationalpolitik, herunder den udenrigspolitiske beslutningsproces - f.eks i Danmark.« Han citerar andra forfattare, som kritiserat småstatsteorieroch forklarar: »Under alle omstændigheder forekommer det ikke relevant, endsige dækkende, at definere småstaten og dens sikkerheds - og forsvarspolitiske adfærd ved hjælp af kvantitative eller andre 'hårde' variabler alene - areal- og befolkningsstørrelse, bruttonationalprodukt,geostrategisk placering, osv.« I stallet formulerar forfattaren ett annat ideal. Som sin uppfattning betråffande studiet av utrikes- och såkerhetspolitik och som sin infallsvinkel anger han (s. 29): »Analyser af beslutningstagernes og det politiske systems karakter, historiske erfaringer, traditioner og værdinormer må inddrages som de centrale elementer; en given småstats konkrete udenrigs - eller alliancepolitik kan næppe føres tilbage til nogen nødvendighed', om 'tilpasning' i et bestemt omfang til omgivende stormagter, og er under alle omstændigheder altid udtryk for et politisk valg.« Forfattaren betonar således politikens voluntaristiska inslag och dess autonomi. I sin analys av den danska NATO-politiken fokuserar han på de politiska beslutsfattarna och forsoker visa, att de styrdes av sin egen overtygelse. Det heter (s. 51): »På hvert enkelt niveau var hver fase i den formulerede og førte politik udtryk for menneskelige beslutninger, for valg.« Forfattaren tar (s. 31) fasta på att Erling Bjøl framhållit, att »de 'arkimediske punkter' i den danske udenrigspolitiske beslutningsproces er samspillet mellem departementer og politikere, eller rettere: mellem topembedsmænd og toppolitikere, samt at regeringen og fremfor nogen statsministeren - men også afhængigt af de enkelte aktørers personligheder - har haft den endelige og afgørende indflydelse på, hvilken politik der førtes; specielt i NATOpolitikken (sikkerhedspolitikken) i 1950erne lå tyngdepunktet ifølge Bjøl i Socialdemokratiet, specielt partiledelsen. «5 Forfattaren driver detta som en av sina viktigaste teser. Den socialdemokratiska ledningen, sårskilt Hans Hedtoft, får inkarnera ambivalensen gentemot NATO-samarbetet. Inrikespolitiska och ekonomiska faktorers betydelse diskuteras men nedtonas. Sammanfattningsvis heter det t. ex. (s. 861), att »Danmarks forbeholdne NATO-politik langt fra alene, og i mange tilfælde næppe engang primært (var) bestemt af de ledende politikeres indenrigspolitiskeog partitaktiske hensyn og overvejelser. »I stallet lyfter forfattaren 5 Bjøl betonade dock, att inflytandet over utrikespolitiken varierar starkt från situation till situation. Erling Bjøl, Hvem bestemmer: Studier i den udenrigspolitiske beslutningsproces, København 1983, s. 334.
Side 445
(s. 859) fram »variable som de politiske lederes ... grundholdninger og dybereliggende tankesæt i øvrigt, deres generelle historiske referenceramme«eller m.a.o. den politiska kultur, på vilken politikens autonomienligt ovannåmnda resonemang vilar. Avhandlingens huvudtes, presenterad i inledningen (s. 22), år, att »Danmarks formelle brud med neutralitetspolitikken ved indmeldelsen i Adantpagten i 1949 kun til en vis grad førte til også et reelt brud med den hidtil førte forsvars- og udenrigspolitik, og at såvel de ydre som de indre vilkår for denne politiks udformning begunstigede en vis kontinuitet i den førte politik. Den danske kurs internt i alliancens organer i medlemsskabets første dusin år viste sig med større konsekvens og på flere områder, end det hidtil har været almindeligt antaget eller kendt, at være præget af elementer fra den hidtidige neutralistiske, 'brobyggende' og ikke-provokerende danskeudenrigs - og forsvarspolitik.« Forfattaren ansluter sig dårmed till en riktning i dansk (och norsk) forskning, som håvdat, att NATO-anslutningen ej innebår något avgorande brott med de traditionella riktlinjerna for såkerhetspolitiken och att denna åven fortsåttningsvis bevarade en betydande kontinuitet. Avhandlingen år en argumentation for denna tes. Dårvid utnyttjar och exponerar forfattaren den ovan beskrivna nya metoden eller infallsvinkeln. Denna utmårkes som nåmnts bl.a. av ett intresse for nationen och dess politiska kultur. I de forsok, som gjorts att fånga och beskriva denna kultur i Danmark, spelar grundtvigianismen en framtrådande roll. Forfattaren framhåller i den avslutande sammanfattningen och konklusionen (s. 858) nationens betydelse som langvarig »konstant« for danskarna som forklaring till den reserverade politiken, når det gållde suverånitetsavgivelse och integration i NATO. Mqjligheten nåmns också, att grundtvigianismen kan ha spelat en roll for den danska »NATO-profilen.« Sårskild uppmårksamhet ågnar forfattaren arvet från och kontinuitetenav Danmarks traditionella neutralitetspolitik. Den »neutralistiska« overtygelsen och traditionen tecknas mycket utforligt och i ett langt perspektiv (s. 91-100). Forfattaren framhåller neutralitetstanken som ett ledmotiv i dansk politik ånda från avslutningen av det stora nordiska kriget i borjan av 1700-talet och med ett kort avbrott endast for Napoleonkrigenssista år - dåju Danmark tvangs in i en allians med kontinentalmaktenFrankrike. Som forfattaren sjålv framhåller (s. 91 ff), maste Danmark också från 1864 i okande grad anpassa sig till krav från grannen (Preussen-)Tyskland som kontinentens nya starka militårmakt. Forfattarenbetecknar politiken gentemot Tyskland fram till forstå vårldskriget och dårefter igen efter 1933 som ej en »ren neutralitetspolitik« utan en
Side 446
»tilpasningspolitik« eller en neutralitetspolitik »med tysk hældning.« Vid sidan om neutralitetstanken betonar forfattaren den nordiska samhorighetstanken och dess starka och långvariga grepp, sårskilt over den ledande socialdemokratin. Han klargor (kap. 3,) att man från dess sida år 1949 hade foredragit ett nordiskt forsvarsforbund fore en NATOanslutning. Åven efter 1949 holls den nordiska tanken levande på olika sått, bl.a. i form av stråvandena att skapa ett lågspånningsområde i norr och en s.k. nordisk balans. Om man skall tala om kontinuitet och tradition, bor man också peka på samhorigheten med våsdånderna, inklusive USA, och de varden det representerar. I den avslutande sammanfattningen och konklusionen frågar sig forfattaren (s. 865 f), varfor Danmark inte gick långre i sina forbehåll gentemot NATO/USA an det gjorde. Han skriver, att man inte får glomma bort, att »det råstoffattige, stærkt udlandsafhængige Danmark i et overordnet perspektiv ... i høj grad havde materiel gavn og tjente på den tidlige kolde krigs Pax Americana-system.« Det satte, heter det, »klare skranker for, hvor langt de ansvarlige danske politikere både var i stand til og havde ønske om at distancere sig fra den USA-anførte nordatlantiske alliances overordnede politik og strategi i den kolde krig frem til begyndelsen af 1960erne.« Den ekonomiska, materiella intressegemenskapen med USA nåmns således, dåremot inte den andliga, kulturella och ideologiska gemenskapen - och inte heller USAs overmåktiga formåga att penetrera dessa omraden och dess overlågsna maktstållning dår efter det andra vårldskriget.6 Danmark hade inte bara en tradition av neutralitet och nordism utan åven av t.ex. militår sparsamhet. Betydelsen av den sistnåmnda traditionennedtonas emellertid. Den norske historikern Egil Førland har framhålliten militår sparsamhet som karakteristisk for både Norges och Danmarks NATO-politik. Han betonar, att »both did their best to reap the profits of membership while seeking to avoid commitments that might cost money or provoke the Kremlin.«7 Forfattaren håvdar (s. 861 6 I amerikansk litteratur har bl.a. Charles S. Maier framhållit dylika faktorer. Han har pekat på betydelsen av den amerikanska demokratiska och pluralistiska traditionen, med dess former for konfliktlosning, kompromisser, »give and take« etc. for relationerna med de ovriga NATO-medlemmarna. Det skapade en kånsla av intressegemenskap och omsesidigavhångighet, vilken mqjliggjorde, att organisationen kunde fungera och hålla samman så lange. Charles S. Maier, Alliance and Autonomy: European Identity and US. Foreign Policy Objectives in the Truman Years,« iThe Truman Presidency, ed. Michaael Lacey, New York 1989, s. 173-298. 7 Egil Førland, »Foreign Policy Profiles of the Scandinavian Countries: making Use of CoCom,« Scandinavian Journal of History 1994, s. 165-184.
Side 447
not 38), att forsvarsbudgetens storlek »kun i beskedent omfang direkte påvirkede Danmarks udenrigs- og sikkerhedspolitiske profil udadtil« och han betecknar (s. 355) spelet kring denna fråga som rorande sig om »mere politik end økonomi.«8 Dåremot konstaterar forfattaren (s. 389), att »stigningstakten i de sociale ydelser sandsynligvis ville have været højere uden den gennemførte oprustning.« Han nåmner också flera ganger (s. 321, 327 och 389) en konflikt mellan vålfårds- och forsvarsutgifter. Vi vet från England, att de stora vålfårdspolitiska åtagandena efter 1945 verkade bindande på utrikespolitiken. Bl.a. mot bakgrund dårav hade det varit intressant, om forfattaren nårmare hade diskuterat, in te bara hur de militåra utgifterna påverkade utvecklingen av vålfårdsstaten utan också hur den okande forpliktelsen till vålfårdsstaten påverkade och foråndrade de betingelser, under vilka de danska såkerhetspolitiska beslutsfattarna agerade. De såkerhetspolitiska problemen åndrade våsentligt karaktår med en overgang till en militår planering, vilken byggde forst på forestållningar om atomkrig och massiv vedergållning och dårefter, från borjan av 1960-talet på en ny doktrin som mera betonade begrånsat krig och flexibelt svar.9 Denna nya doktrin avspeglas i den danska forsvarspolitiska debatt som forfattaren skildrar (s. 592 f, 606, 613, 622 samt stickordsregistret). Han nåmner (s. 613, 622 f), att de danska beslutsfattarna - till skillnad från den bredare offentligheten - var uppmårksamma på den nya doktrinen och klara over dess betydelse. NATOs atomstrategi syntes dårmed från omkring 1960 rora sig i den riktning, som danskarna onskade (d.v.s. mindre vikt vid massiv vedergållning med kårnvapen), konstaterar forfattaren (s. 625). Han nåmner, att detta bidrog till att skapa den »højere og mere aktiv(e) profil,« som fortsåttningsvis kom att utmårka Danmarks NATO-politik. Också kortsiktiga foråndringar fick således viktigt genomslag. Forfattaren framhåller emellertid i enlighet med sitt perspektiv de långsiktiga forandringarna och erfarenheterna framfor de mera kortsiktiga. På basis av en jåmforelse mellan å ena sidan Danmark och Norge och å den andra Holland och Belgien, dår han konstaterar, att de fyra lånderna hade likartade erfarenheter av 1930-talets neutralitetspolitik och det andra vårldskrigets ockupation men gick på helt olika linjer i sin NATO-politik, nedvårderar han (s. 858 f) betydelsen av omedelbara historiska erfarenheter. 8 Jfr. åven avhandlingen s. 469 ff. 9 Om denna se nårmare Nordal Åkerman, On the Doctrine of Limited War, Lund 1972. Se också min opposition på Akermans doktorsavhandling, tryckt i Svensk Historisk Tidskrift 1973, s. 296-306.
Side 448
Sejersted har varnat for en allt for stark fokusering på den politiska kulturen och for att man i stållet for att tidigare ha hamnat i en socialdeterminism eller ekonomisk determinism i stållet hamnar i en »kulturdeterminism.« "10 Med sin betoning av kontinuitet och langvarig tradition i dansk politik riskerar forfattaren att allt for mycket homogenisera bilden av denna och dolja forandringar. Det år viktigt, att han pekar på att dansk såkerhetspolitik har en forbindelse bakåt i tiden. Tiden år dock en dynamisk faktor. Den skapar ståndigt nya forutsåttningar, nya intryck och kånslor, som konfronterar tidigare erfarenheter och smalter dem samman till nya kombinationer.11 Det år Danmark, den danska såkerhetspolitiken och dess drivkrafter, som står i centrum for forfattarens uppmårksamhet. Som vi har konstaterat, intresserar han sig endast sekundart for NATO/USAs såkerhetspolitik. De grundlåggande dragen i denna och USAs roll i det kalla kriget (fram till 1961) skildras emellertid i kapitel 2, huvudsakligen på basis av tidigare litteratur. Forfattaren konstaterar (s. 80), att det kalla kriget i den undersokta perioden var »en kompliceret geostrategisk, ideologiskpolitisk og økonomisk betinget international - global - konflikt på flere forskellige niveauer.« Samtidigt betonar han emellertid (s. 57), att »USAs politik i den kolde krig kan ... ikke alene eller primært tilskrives et mere eller mindre apriorisk sikkerhedspolitisk, geostrategisk imperativ.« På viktiga punkter igenkånner man hår revisionisternas syn på det kalla kriget och dess orsaker. Forfattaren skriver t.ex. (s. 57), att »Washington behøvede ... ikke at blive overtalt til at bekæmpe soyjetkommunismen.« Detframhållesvidare (s. 59 och not 11 sammas.), attTrumanregeringen medverkade till att skapa en »krigshysteri« både i USA och Våsteuropa genom att medvetet overdriva hotet från Sovjetunionen i syfte att fråmja sina egna inrikespolitiska och ekonomiska intressen. Denna manipulativa amerikanska politik kontrasteras (s. 60) mot den som representerades av ett »tilbageholdende Moskva« och »Kreml-ledelsens forsigtige og konservative udenrigspolitik« (5.83). Overhuvud nedtonas hotet från Sovjetunionen. I sin framstållning av den amerikanska politiken och det kalla kriget associerar forfattaren sig således med en tolkning, som representerar en annan inriktning, ån den han valt i rekonstruktionen av den danska politiken och till skillnad hårifrån betonar inrikespolitiska och ekonomiska determinanter for utrikes- och såkerhetspolitiken. 10 Sejersted, s. 337 ff. 11 Jfr. Torsten Hågerstrand i Om tidens vidd och tingens ordning: Texter av Torsten Hågerstrand, eds. Gosta Cariestam och Barbro Sollbe, Stockholm 1991, s. 141.
Side 449
Forfatteren anvånder således en annan forestållningsram, andra frågor gentemot USA an det egna landet. En sådan assymetri uppstår lått, når man som i detta tillfålle bygger en del av framstållningen på tidigare litteratur och en annan del på egen arkivforskning. Det aktualiserar frågan om forfattarens materialsokning, dess omfattning, inriktning och konsekvenser. I Norge har historikerna ågnat sig åt det kalla kriget langt tidigare och i langt storre omfattning an i Danmark (och Sverige). Som en viktig orsak hårtill har den norske historikern Helge Pharo framhållit den generosare norska arkivpolitiken.12 Forfattaren har inte kunnat få tillgång till utrikesministeriets och forsvarsministeriets arkiv. De fiesta skulle ha resignerat i en sådan situation och valt ett annat åmne, men så inte Poul Villaume. Den restriktiva danska arkivpolitiken har i stållet verkat som en utmaning och som han sjålv skriver (s. 38) avgorande medverkat till att han i en sållsynt omfattning sokt sig till utlåndska arkiv. Sammanlagt har han utnyttjat 26 arkiv, dårav 19 i utlandet, 12 av dem i USA och resten i Canada, England och Norge. Huvudsakligen handlar det om ofnciella, diplomatiska och militåra arkiv, men forfattaren har också anvånt sig av en lang rad privatarkiv. En viktig roll i avhandlingen spelar rapporteringen från den amerikanska ambassaden i Kdpenhamn, vilken forfattaren har kunnat rekonstruera med hjalp av olika arkivserier i det amerikanska utrikesministeriets arkiv. Denna rapportering har kompletterats och jåmforts med dels rapporteringen från den amerikanska ambassaden i Oslo, dels ett privatarkiv från Eugenie Anderson, som var ambassador i Kopenhamn. Vidare har forfattaren utnyttjat protokoll i det amerikanska utrikesministeriets arkiv från moten i NATOs permanenta råd och arkiven från USAs diplomatiska NATO-mission i Paris, aktmaterial från det amerikanska forsvarsministeriet, forsvarsledningen och flygvapnet samt från de s.k. presidentbiblioteken, d.v.s. privat- och personarkiv från de amerikanska presidenterna (Truman, Eisenhower och Kennedy). Bland de amerikanska privatarkiven marks också det från utrikesminister John Foster Dulles. Till grund for avhandlingen ligger vidare diplomatiskt och militårt material från engelska arkiv - dåribland rapporteringen från den engelskaKopenhamnsambassaden - samt, i mera blygsam omfattning - från norska och canadensiska arkiv. Forfattaren har också anvånt sig av de 12 Helge Pharo, »Scandinavia,« i The Origins of the Cold War in Europe, s. 194-293 (195).
Side 450
stora tryckta utgåvorna av amerikanskt diplomatiskt material, av material från kongressens undersokningskommissioner etc. Dårtill kommer så, att forfattaren trots allt har fått fram ett mycket omfattande danskt material, fråmst från de politiska partierna och från enskilda politiker, åmbetsmån och militårer etc. Sammanlagt år det en alldeles overvåldigande mångd kållmaterial. Forfattaren har for den skull inte forsummat att såtta sig grundligt in i den mycket stora relevanta litteraturen. Listan over kållor och litteratur fyller sammanlagt 20 sidor. Det kan inte understrykas tydligt nog, att forfattaren inte minst genom sin omfattande materialgenomgång har gjort en bestående insats for dansk forskning. Materialgrundlaget år avhandlingens storsta styrka och det vittnar om en osedvanligt stor arbetsinsats. Samtidigt år det dock en styrka med visst forbehåll. Ett stort material år inte alltid bara en fordel. Det kan lått komma att styra en undersokning, så att det blir materialet, som beståmmer problemstållningarna och inte problemstållningarna, som beståmmer valet av material. I varje fall utgor det ingen garanti for att man våljer de våsentligaste och mest intressanta problemstållningarna. Åven om materialet år stort, så har det också sina tydliga begrånsningar. Forfattaren har inte kunnat utnyttja akterna från utrikesministeriet och forsvarsministeriet och inte heller från ostblocksstaterna, dår de har borjat bli tillgångliga i nåmnvård grad forst under de allra senaste åren, efter det kalla krigets slut. Åven om den amerikanska arkivpolitiken i princip varit mycket generos, har det ofta gått långsamt med »deklassificeringen« och mycket material från 1950-talet har tilis helt nyligen varit otillgångligt.13 Framfor allt år det emellertid omqjligt for en enskild forskare att sjålv såtta sig in i hela den ofantliga mångden av kållmaterial. For våsentliga aspekter av amerikansk politik har forfattaren dårfor mast bygga på tidigare litteratur. Denna bygger återigen på ett ofullståndigt kållmaterial, den innehåller mycket olika tolkningar och den har som forfattaren skildrar (s. 56-60) genomgått en komplicerad och svåroverskådlig historiografisk utveckling. Oberoende av om det år be tingat av den amerikanska litteratur forfattarenhar 13 For nårmare upplysningar hårom och for olika vårderingar av betydelsen av denna situation set.ex.et.ex. diskussionen mellan å den ena sidan Zachary Karabell och Timothy Naftali samt å den andraj. Kenneth McDonald i Diplomatic History 1994: (Fall), s. 615-634. Seven Stephen G. Råbe, »Eisenhower Revisionism: A Decade of Scholarship,« Diplomatic History 1991:1 (Winter), s. 97-116; Michael H. Hunt, »The Long Crisis in US. Diplomatic History: Coming to Closure,« Diplomatic History 1992:1 (Winter), s. 115-140 (137).
Side 451
danskt material, så firms det emellertid både historiografiskt och konkret Revisionisterna år inte en enhetlig riktning eller skola.14 Mycket typisk for dem år emellertid, som Inga Floto har formulerat det, uppfattningen, att i 1950-talets kalla krig »skurken ... ikke ... var Sovjetunionen, men USA.«15 Den amerikanska politiken var enligt denna tolkning olycklig, ofornuftig, omoralisk och ond.16 Det spånnande med revisionisterna år, att de år så starkt sjålvkritiska, angriper det egna landet och dess politik så våldsamt. Det år rått enastående och sager något om debattklimatet och dess nivå i USA.17 Revisionisterna ser således mycket kritiskt på USAs politik och forfattaren ansluter sig, som vi sett, till denna kritiska hållning. Frågan år emellertid: hur ser han på sitt eget land, hur vårderar han dess politik? En norsk forskare, Nils Orvik, har kritiserat både den norska, svenska och danska politiken i det kalla kriget som oklok. Orvik, som skulle ha foredragit ett skandinaviskt forsvarssamarbete, angriper de nordiska låndernas politik som byggande på illusioner om att det skulle vara mqjligt att undgå ett nytt 9. april vid hjalp av vad han betecknar som Danmarks och Norges »halv-allianse« med NATO.18 I inledningen (s. 21), skriver forfattaren dåremot: »Jeg ser med forståelse på overbevisningenhos flertallet af de ledende danske beslutningstagere i 1949 - kun fire år efter afslutningen af den traumatiske besættelsestid under Nazityskland - om at Danmarks forsvar i fremtiden kun kunne be trygges, om ikke andet på det politisk-psykologiske plan, gennem en alliance med sikkerhedsgarantier fra de store vestmagter.« Det heter vidare: »På den anden side har jeg lige så stor forståelse for de forbehold og den (med Hans Hedtoft) 'i øvrigt sunde skepsis over for alle stormagter', som ikke blot brede kredse i befolkningen, men - som vi skal se også ledende politikere og andre beslutningstagere, nærede over for at følge nogle af de mere vidtgående militære og politiske oprustnings-, integrations- og 14 For en diskussion hårom set.ex.et.ex. Bruce Cumings, »Revising Postrevisionism,« Diplomatic History 1993:4 (Fall), s. 539-569 samt Anders Stephanson, »The United States,« i The Origins of the Cold War in Europe: International Perspectives, ed. David Reynolds, New Haven & New York 1994, s. 23-52. 15 Inga Floto, Historie: Nyere og nyeste tid, København 1985, s. 167. 16 Jfr. Svein O. Sæther, »Korstag eller selvforsvar? En analyse av ulike teorier om amerikansk opdemmingspolitikk,« Internasjonal Politikk 1975:1, s. 45-69. 17 De amerikanska historikernas uppgorelser med det egna landets politik har inte bara varit begrånsad till det kalla kriget. Se ibid., s. 57. 18 Nils Orvik, »Neutralitet og sikkerhet: Et skandinavisk perspektiv,« i Urladdning: 1940 - blixtkrigens år, red. Bo Hugemark, Stockholm 1990, s. 362-390.
Side 452
konfrontationsskridt, som alliansen med USA i spidsen anbefalede og/ eller tilskyndede Danmark til at tage i den undersøgte årrække.« Både når det galler politiken for och emot NATO-samarbetet år forfattaren således benågen att se med positiva ogon på det danska agerandet. De fiesta ledande danska politikernas hållning till kommunismen karakteriserasockså (s. 863 f) som langt mera upplyst och sansad an de amerikanskapolitikernas. Denna forestållning, att amerikanarna medvetet overdrivithotet från Sovjet och kommunismen och att de danska beslutsfattarna haft en mera fornuftig och realistisk syn, når de nedtonadedetta hot, spelar genomgående en viktig roll i forfattarens forklaringartill (och forsvar for) den danska politiken. Till skillnad från den amerikanska politiken år dåremot den danska klok och fornuftig. Under senare år har vi borjat att bli mera medvetna om de bindningar inte bara politikerna utan åven forskarna år underlagda. Bl.a. den franske vetenskapssociologen Pierre Bourdieu har framhållit nodvåndigheten av att vi som forskare kritiskt reflekterar over vår egen vetenskapliga praktik och vår egen synvinkel, kritiserar den och forsoker att overvinna vart partiella perspektiv, se dår vi år blinda.19 len artikel i tidskriften Diplomatic History for hosten 1993 har en amerikansk forskare, Robert Jer vis, framfort några synpunkter på detta problem, speciellt i forbindelse med det kalla kriget. Jervis framhåller, att både for den amerikanska politiken och for forskarnas tolkning av denna spelar forestållningen om vad som år »reasonable,« d.v.s. fornuftigt, skåligt, eller ej, en nyckelroll. Han framhåller, att USA liksom de fiesta andra stater såg sitt eget beteende som »reasonable« och dårmed var predistinerat att se motsatta reaktioner från andra staters sida som »unreasonable.« Man kan också tala om en slags dubbelmoral, dår stater liksom individer vågrar att anvånda samma måttstock vid vårderingen av sitt eget beteende, som de anvånder gentemot andras, dårfor att de tror, att deras eget beteende år »benign«, gott, råttrådigt, moraliskt (jfr. bellum justum argument i nutida historisk diskussion!). Det samma galler betråffande forskarnas vårdering av det egna landets politik i forhållande till andra staters. Dårfor år det svårt for en historiker att utveckla och framfora kritiska synpunkter på det egna landets historia.20 19 Pierre Bourdieu, Homo academicus, Paris 1984, eng. oversåttning, Cambridge 1990, sårskilt s. XI-XXVI, 6. 20 Robert Jervis, »The End of the Cold War on the Cold War?, »Diplomatic History 1993:4 (Fall), s. 651-660.
Side 453
Jervis' synpunkter passar val samman med erfarenheterna från t.ex. forskningen om nazitiden och det andra vårldskriget. Det har varit mycket låttare och mott mycket mindre motstånd att håvda, att det egna landets politik år »benign« an »malign« samt att skildra en opposition mot an en kollaboration med »det onda.« Det kånner vi bl.a. från diskussionen i den bredare offentligheten om besættelsestiden i Danmark. Kanske spelar också metoden, perspektivet, en roll i detta sammanhang. Poul Villaumes avhandling ger uttryck for inte bara ett nytt, starkare in tresse for politisk historia utan åven for en ny sjålvmedvetenhet, ett nytt sjålvfortroende på historikerhåll, når det galler studiet av utrikes- och såkerhetspolitik, ett område, som lange varit starkt dominerat av samhållsvetare och samhållsvetenskapliga metoder. De invåndningar och reservationer, som hår gjorts, får inte undanskymma, att avhandlingen utgor en ovanligt stor prestation och att den år utomordentligt inspirerande. Genom sitt samvetsgranna, metodiska och sakliga grepp har Villaume tillfort oss ny och noggrannt underbyggd kunskap om viktiga sidor av dansk såkerhetspolitik under 1950-talets kalla krig. Genom att tillåmpa ett nytt perspektiv har han fast uppmårksamheten på dess historiska betingelser samt vimnit ny forståelse for dess politiska och idémåssiga bakgrund och kontext. Varje god avhandling aktualiserar en mångd frågor. Så åven denna. Den nya internationella situationen, genom vilken inte bara nytt, viktigt amerikanskt utan också ryskt, polskt, osttyskt, kinesisktete.tetc. arkivmaterial har blivit tillgångligt, innebår, att många forskare kommer att soka sig till detta område i framtiden. Kanske kan vi då få svar på en del av de frågor, som finns kvar efter låsningen av Villaumes avhandling. Vad var det t.ex. som gjorde, att vårlden hamnade i en ny och langvarig global konflikt så nåra efter det andra vårldskriget och vad betydde denna konflikt av risker for Danmark? Hur hanterades dessa risker och hur forhaller sig dårvid tradition och forandring till varandra - i historien och i historieforskningen, i de perspektiv historikern har att vålja mellan? 21 Jfr. betråffande USA och revisionisterna Sæther, s. 57. |