Karin Lützen og Bente Rosenbeck: Den moderne tid. Gyldendal Det europæiske hus bd.s. København, Gyldendal, 1992. 353_5., ill.

Vardagshistoria, gråsrotshistoria, kvinnohistoria, de marginaliserade gruppernas historia, historia underifrån i stållet for ovanifrån, historia på djupet i stållet for på bredden, minoritetskultur i stållet for majoritetskultur var nyckelord i den nya modevåg, vilken under 1960-talet och 1970-talet gjorde sig gållande i historieåmnet. Emancipatorisk historia — kvinnohistoria, de fattigas och utslagnas historia — stålides i forgrunden medan den »stora« historien innefattande maktpolitik, utrikespolitik etc. betraktades som ointressant. Uppmårksamheten vreds bort från åmnen som makt, frihet, religion och nation. Kronologins traditionella betydelse skots i bakgrunden. Krav restes på »the revival of narrative«, på en renåssans for beråttelsen.

Dessa krav och forestållningar verkade starkt inspirerande, befruktande och nyorienterande på historieforskningen. Det år emellertid betånkligt, når en sådan modevåg, vilken dessutom står under hård attack och på många sått år på tydlig retur, i så hog grad har fatt prågla framstållningen av en hel tidsepok. Femte delen i serien Det europæiske hus bår titeln »Den moderne tid» och behandlar perioden 1870-1945. Uppdraget att skildra denna tid har gått till två unga kvinnliga historiker, både verksamma inom kvinno- och minoritetsforskning. Liksom ovriga band i serien år det fråga om en påkostad utgåva med vackert tryck och fint bildmaterial. Arbetet består av en rad essays, vilka huvudsakligen haller sig till det socialhistoriska och idéhistoriska området. De skildrar detaljerat situationen for kvinnorna, barnen, de fattiga, de sexuella minoriteterna etc. men också for framgångsrika »matadorer« som Carl M.Cohr (anfader till en av forfattarna) - skildringen av huset Cohr och dess uppstigande tillhor de mera spånnande avsnitten.

Verket har avjort sina fbrtjånster. Det år låttlåst och underhållande. Framstållningen år emellertid mycket rapsodisk. Avsaknaden av en fast kronologisk uppbyggnad bidrar till att gora den något konturlos. Boken inleds och avslutas med skildringar av och reflexioner rorande vetenskapens roll under tidsperioden i fråga men varken forvetenskapligandet eller moderniseringen bildar något tydligt, sammanbindande tema. I hog grad nqjer sig verket med att presentera slutresultaten av en utveckling utan alltfor många sidoblickar på sjålva fundamenten for denna. Skildringen av de teknologiska framstegen, organiseringen av nåringslivet, den statliga indelningen etc. far stå tillbaka for en starkt ensidig fokusering på social- och idéhistorien eller råttare sagt på ovan nåmnda aspekter av denna. Orimligt stor uppmårksamhet ges åt mer eller mindre kuriosa foreteelser som den fascination for vanskapta individer (»elefantmannen« etc.) vilken gjorde sig gållande i slutet av 1800-talet. Alpinismen ågnas 20 sidor medan idrottsrorelsen med dess storre folkliga betydelse gloms bort. I de idéhistoriska avsnitten skildras utvecklingen av kommunismen, fascismen och nazismen under mellankrigstiden, dåremot inte utvecklingen av liberalismen och socialdemokratin, de i långa loppet segrande ideologierna. Det religiosa livet och dess upplosning, den etniska och nationella splittringen och motsåttningen, konflikten mellan individualism och kollektivism far inget eller ytterst litet utrymme.

Uppmårksamheten år starkt inriktad mot Danmark och Våsteuropa. Osteuropa och Sydeuropa behandlas mera sporadiskt. Spanska inbordeskriget och Moskvaprocesserna skildras men vi får intet veta om t.ex. upplosningen av bondeståndet i Ryssland och om Osterrike-Ungerns sonderfall, fbråndringar som år viktiga att kånna till for att ge perspektiv på nuet. Betråffande delningen av Polen år 1939 nåmns (s. 295) slarvigt att storre delen gick till Tyskland (Sovjetunionen fick den till arealen storre delen, åven om befolkningen dår var mindre ån i den tyska delen). Forfattarna låter också Mussolini hylla nyblivna italienska modrar genom att till dem utdela Pius Xl's »encyclopedi« — det skall naturligtvis vara pavens encyclica (»Quadragesimo anno«).

Att skriva en syntes tillhor de svåraste uppgifterna for en historiker. Det ståller
stora krav på overblick och mognad och det innebår alltid stora risker. Band 5 av
Gyldendals serie om Det europæiske hus utgor en erinran hårom.