Med anledning av Ole Fengers anmålan av min bok »Sveriges medeltidslagar«
(DHT 89:2) ber jag om plats for foljande kommentar.

1.

Angående normativa texters kållvårde. Fenger refererar till en tidigare diskussion med mig dår han efterlyst en redogorelse for detta. Jag har både då och nu forutsatt att mina låsare har den metodiska skolning att jag inte behover upplysa dem om elementa i åmnet. Men jag borde ha lårt av det tidigare mellanhavandet med Fenger.

Låt mig alltså konstatera: Normer kan bara anvåndas som kvarlevor av sin tillkomstsituation. I medeltidslagarna finns dessutom inslag av beråttande karaktår, exempelvis hånsyftning på tidigare lagstiftning. Dessa passager maste behandlas efter sin art.

Når jag i boken sager att normerna maste referera till en social verklighet, annars vore de meningslosa, menar jag helt enkelt, att om man enas om en regel for hur kreatur ska omhåndertagas, så maste det finnas kreatur att omhåndertaga, annars år regeln meningslos. Detta galler material tillkommet i en lagstiftningssituation, forutsåttningen for min analys av maktstrukturen. Mekaniskt avskrivna normer kan dåremot reglera sådant som for lange sedan kommit ur bruk, exempelvis hållandet av trålar.

Fenger drar emellertid av uttalandet ifråga slutsatsen att »Gesetze sind Vorgånge« enligt min teori. Dårmed menar han att det blev »sat magt bag lovens regler«. »Lovgivningssituationen, eller rettere overenskomsten bag lovens endelige udformning, er ikke blot et pålideligt billede afmagtspillet bag udformningen, men også af forholdene i samfundet.« (s. 445) Fenger menar alltså att min analys av makstrukturen i lagen också skulle avspegla hur lagen tillåmpades.

Detta år ett fatalt misstag. Det blir inte mindre fatalt av att Fenger efterlyser en kontroll av de resultat som jag enligt hans mening skulle ha vunnit den vågen. Han vantolkar foljdriktigt vad jag kallat »det tredje steget« till att vara en kontrollstation for resultaten av maktstrukturanalysen. »Den kontrol afstår Elsa Sjoholm fra«, (s. 445).

Når jag analyserar maktstrukturen i lagarna anvånder jag normerna som kvarlevor av deras tillkomstsituation. Jag får dem att beråtta om de krafter som frambringade dem. Om tillåmpningen av lagen, praxis, sager normerna sjålvfallet ingenting. I uppgiftens natur ligger alltså att den år avslutad, når alla mqjligheter till analys av lagmaterialet år uttomda. Någon »kontroll« genom annat material, som Fenger foreskriver, år helt utesluten.

»Det tredje steget« galler dateringen av odaterade lagar. Jag anger uppgiften på foljande sått: »Den skulle bestå i att med hjalp av annat kållmaterial som diplomen och genom analys av den politiska situationen soka att nårmare ange tillkomstdatum for de odaterade lagarna och for huvudhandskrifterna av de daterade. Detta vore av sårskilt varde for en lag som Ostgotalagen, som jag radikalt omdaterar i relation till ovriga svenska lagar«. (min bok s. 27).

En viktig »biprodukt« av maktstrukturanalysen år nåmligen omdateringen av flera lagar och i ett fall - den s.k. Dalalagen - en ny identifiering som en Vårmlandslag. Att folja upp dessa teorier har jag inte haft mqjlighet till, det år en uppgift for kommande forskare. Men det har ingenting med maktstrukturanalysen att g6ra som Fenger tror.

Denna totala missuppfattning av vad mitt arbete går ut på rqjer sig också i kravet på att jag skulle ha tagit hånsyn till allt det som inte står i lagarna. »Specielt for kirken må det være fatalt, at dens position alene skal udlæses af magtkampe om indholdet af verdslige love. Hvad med kirkebyggeriet, hvad med klostervæsenet, hvad med den kanoniske ret og den gejstlige jurisdiktion?« (s. 446).

2.

Normers kållvårde borde i sig inte vara någon kontroversiell fråga bland historiker. Dåremot kompliceras saken av den etablerade åsikten att lagtexterna dessutom i vissa fall utgor fbrkristen, muntligt traderad sedvanerått. Då år det inte långre fråga om enbart normer utan också om kvarlevor av folkens liv. Dessa har ett helt annat kållvårde. Det år med hjalp av dessa påstådda kvarlevor som germanistiken byggt upp bilden av det forngermanska samhållet.

Den som vill anvånda medeltidslagarna som historiska kållor maste ta stållning till det problemet. Finns det regler i våra bevarade lagar som år muntligt traderade sedan fbrkristen tid? Exakt vilka regler galler det i så fall och vilka belågg finns det får påståendet? Jag kan visserligen analysera maktstrukturen i exempelvis Upplandslagen som ett normsystem tillkommet 1296 utan att bry mig om lagtexternas fårhistoria. Men får de vidare slutsatser jag kan dra av dessa resultat har det betydelse om jag vet att vissa normer dessutom utgor sedan lange etablerad rått.

Når man tar itu med lagtexternas férhistoria hamnar man vare sig man vill eller inte i ett snar av gamla teorier och resultat, som fortfarande spokar i dagens lårobocker utan någon som helst kritisk utvårdering. Det år kutym att man redogor får »vetenskapens nuvarande standpunkt« når man framståller en ny teori. Om den ska bli begriplig i detta fall maste man visa dess rotter. Dårav det historiografiska kapitlet. En del rotter anses féråldrade åven av germanisterna. Det galler bl.a. urråtten och det vet Fenger lika bra som jag, det finns dårfor ingen anledning låtsas att jag ser urråtten som ett levande alternativ. Den år enbart nåmnd som den åldsta forklaringen. Numera fårklarar man likheterna mellan våsterlåndska medeltidslagar med likheter i den sociala utvecklingen - dår man overhuvud bryr sig om någon forklaring. Jag har kallat den teorin for parallellteorin.

Jag férklarar likheterna med skriftlig reception. Den gemensamma nåmnaren
får alla våsterlåndska lagar år bibeln (detta år inte sedan »nyanserat« som Fenger
påstår s. 444) och det år den samlade traditionen av mosaisk, romersk och aldre

kontinental rått, som recipieras, vilket sker med den kyrkliga koloniseringen av Norden. Vid alla råttsliga avtal skiljer jag mellan vad jag definierar som maktfrågor och vad jag råknar som juridiska formfrågor. Det år den juridiska formtraditionen som recipieras, maktfrågorna dåremot avgors av den aktuella politiska situationen.

Med den skriftliga receptionsteorin blir det omqjligt att behandla vissa lagpartier som kvarlevor av gammal muntligt traderad sedvanerått. Dårmed faller de germanistiska konstruktionerna om det forngermanska åttsamhållet, som år byggda på den muntliga traditionsteorin.

Eftersom man maste ta stållning till kållvårdet av det material man arbetar med, maste man beståmma sig for vilken teori om lagtexternas forhistoria som år sannolikast. Fenger visar emellertid inte att han år medveten om problemet. Han forstår overhuvud inte varfor en sårskild undersokning av lagtexternas forhistoria år påkallad. (s. 444).

3.

Angående litteraturlistan. Jag har klargjort under vilka betingelser jag kan anvånda andras forskningsresultat som kålla i min egen framstållning. Av aldre litteratur blir det huvudsakligen faktasamlingar. For mig relevanta forskningsresultat år sådana som år tillkomna efter samma metodologi som min egen. Det basta hade varit ett samnordiskt projekt, dår vi kunde ha diskuterat oss fram till en gemensam teoretisk ram for maktstrukturanalysen. Nu var jag tvungen att gora det arbetet ensam.

Fenger sager att litteraturlistan år »helt utilstrækkelig«, (s. 444) Otillråcklig for
vem?

4.

»Hvor meget siger love så om livet?« frågar Fenger sammanfattningsvis. »At
'Sveriges medeltidslagar' viser livet lyder næsten for godt til at være sandt«
(s. 444).

Fenger vill inte acceptera att min metod med analys av maktstrukturen i lagarna verkligen visar en del av livet. Eftersom den inte visar hela livet, så kan inte den del som visas vara sann, menar han. Det år anmårkningsvårt att han som råttshistoriker underkånner just lagarna som kålla till en betydelsefull del av samhållslivet, nåmligen i deras egenskap av kvarlevor av de strider och kompromisser som resulterade i en lagfås_t ordning i viktiga samhållsfrågor.

Fenger framtråder mer som apologet for kyrka och kristendom ån som vetenskapsman. Eftersom han anser att mina resultat år ofordelaktiga for kyrkan vill han dels påstå att de inte år sanna, dels att de år intetsågande. En annan recensent, professor Stig Stromholm, anser att mina resultat »punkt for punkt ståller traditionen på huvudet«. Fenger år i motsats till Stromholm part i målet, han foretråder den aldre forskningsriktning som jag år kritisk mot. Det år kanske for mycket begårt att Fenger sjålv ska folja uppmaningen i sitt avslutande citat: »at det i al videnskab gælder om at være åben for modforestillinger«.