|
Historisk Tidsskrift, Bind 15. række, 6 (1991)Henrik Becker-Christensen: Det tyske mindretal i Nordslesvig 1920-1932 Odense Universitet, 319 + 380 s.Sven Tägil Side 547
Henrik Becker-Christensen har i sin doktorsavhandling tagit upp ett tema av klassiskt slag i dansk historieforskning: det slesvigska grånslandets historia.* Avhandlingen innehåller en analys av den tyska folkgruppen i Nordslesvig under dennas forstå tid som minoritet i Danmark efter grånsdragningen 1920. Det slesvigska grånslandets historia har varit en hjårteangelågenhet for generationer av både tyska och danska historiker, vårs framstållningar ofta pråglats av vederborandes nationella hemvist. Minoritetshistoria, vare sig den skildras inifrån eller utifrån, ståller stora krav på uttolkaren och fSrmedlaren. Det kan från borjan slås fast, att Becker-Christensens arbete fyller krav på objektivitet, saklighet, relevans och neutral presentation i hogre grad an många av foregångarna på detta problemfalt. Helt kan forfattaren naturligtvis inte dolja sin danska hemvist. Någon gang avslqjar språkbruket detta, formodligen omedvetet, till exempel når han applicerar ett uttryck som »fiske i rørte vande« vid flera tillfållen om tyskarna, aldrig om danskarna i likartade situationer. Delvis år sådana »olycksfall« en foljd av att Becker-Christensen skriver på ett spånstigt och levande sprak, dår han inte vajer for målande uttryck och tråffande formuleringar. For det mesta haller han nodvåndig distans till sitt forskningsobjekt och skildrar foreteelserna på ett neutralt sått, dock utan at hemfalla åt blodloshet och likgiltighet. Becker-Christensen har valt at disponera stoffet i två delar, forst en strukturellt uppbyggd analys av det tyska mindretalets sammansåttning och organisation och dårefter en aktorsorienterad analys av sjålva grånspolitiken. Frågestållningarna i de båda delarna år alltså olika, kållmaterialet dåremot i många fall overlappande. Den valda tidsavgrånsningen år rimlig. Avhandlingen borjar med Nordslesvigs avstående till Danmark efter folkomrostningen 1920 och slutar med dodlåget efter 1932, då Weimarrepubliken gick i graven och det nazistiska maktovertagandet skapade helt nya forutsåttningar for såvål det tyska mindretalet i Danmark som for grannrelationerna mellan Tyskland och Danmark. Dispositionen år klar och redig, åven om det till foljd av den stora detaljrikedomen ibland kan vara svårt for låsaren att hånga med i huvudtråden. Stoffmångden gor att boken kommer att vara anvåndbar som uppslagsverk. * Anmålan år en bearbetning av forste opponentens inlågg vid avhandlingens forsvarende vid Odense Universitet 30. november 1990. Side 548
Ifråga om det digra omfanget (ca.700 sidor) foljer avhandlingen en dansk tradition, som tycks innebåra en hog uppskattning av omfangsrika arbeten. Historiska avhandlingar i Danmark ter sig dårfor vid en forstå anblick imponerande, åtminstone om man jåmfor med dagens svenska betydligt tunnare alster i den hår genren. Olikheterna i dansk och nyare svensk tradition avspeglar uppenbarligen olikheter i vetenskapssyn. Om man låter exempelvis arkivmaterialet styra framstållningen blir det lått så att detaljrikedomen svåller till det ooverskådliga. Om man dåremot strikt låter frågestållningarna styra kommer de teoretiskt och systematiskt relevanta frågorna att avgora vad som skall behandlas och vad som faller utanfor ramen och dårmed inte behover belasta framstållningen. Olikheterna i synsått gor att svenska och danska historiker ibland numera missforstår varandra. Svenska forskare kan tala om konturlosa danska »støvsuger«-avhandlingar, dår allt tycks finnas med. Danska historiker å sin sida ser alla forsok till teoristyrning som oberåttigade, vilket exempelvis den helt oforstående reaktionen på Kim Salomons avhandling »Konflikt i grænseland« for några år sedan gav tydliga prov på.1 Bågge dessa traditioner har sina både fortjånster och nackdelar. Henrik Becker-Christensens avhandling hor som sig bor hemma i en val beprovad dansk forskningstradition och kan bedomas utifrån dessa fbrutsåttningar. Det kan dock ha sitt interesse att någon gang också konfrontera dessa fbrutsåttningar med andra som hor hemma i en annan forskningstradition. Becker-Christensens ambition har varit att ge en heltåckande bild av den tyska minoritetens villkor i Nordslesvig. Forteckningen over anvånt arkivmaterial år imponerande: centrala tyska och danska arkiv, liksom regionala och lokala arkiv år omsorgsfullt utnyttjade. Endast ett par randanmårkningar kan goras, exempelvis att Auswårtiges Amts material foretrådesvis utnyttjats i form af Rigsarkivets fotokopior. Detta år trots allt ett urval, om ån fylligt. Vidare har Potsdamarkivet inte konsulterats. Hår ligger exempelvis materialet från Deutsche Stiftung, ett organ som spelade en central roll i den rikstyska, rent faktiska styrningen av det tyska mindretalets grånspolitik. Glådjande år dåremot att minoritetens eget arkiv, liksom Ernst Schroders privatarkiv, nu utan restriktioner oppnats for forskningen och utnyttjats. Det kanske allra viktigaste arkivet fbr Becker-Christensen har varit mindretalsledaren Johannes Schmidt- 1 Se t.ex. Dorrit Andersen i Historie (Jyske Samlinger, Nr XIV) 1981-83 s. 193(T. Bjørn Svensson i Sønderjysk Månedsskrift, Marts 1980 s.6BfF. Side 549
Wodders
omfångsrika privatsamling på Gottorps slott, en
veritabel Trots utforligheten i framstållningen år Becker-Christensen påfallande sparsam ifråga om hånvisningar till foregående forskning. Som exempel kan nåmnas redovisningen av den s.k. jordkampen och Kreditanstalt Vogelgesangs uppråttande. Av sammanlagt 114 noter i kapitel 9 (band II) som behandlar detta åmne, forekommer 5 hånvisningar till Gudmund Tybjergs opublicerade, men mycket noggranna studie, 1 hånvisning till Kim Salomons doktorsavhandling och ingen till Kielhistorikern Peter Hopp, vilken dock behandlat de hår problemen i en grundlåggande, utforlig uppsats 1975.2 Sparsamheten med litteraturhånvisningar gor att forskningens kumulativa karaktår lått går forlorad. Den nationella kampen om jord i Nordslesvig kan som Becker- Christensen också noterat såttas in i ett storre sammanhang, nåmligen som ett led i den tyska ostpolitik, som weimarrepubliken på 1920-talet forsokte återuppvåcka efter dvalan under vårldskrigsåren. Jordkampen i Nordslesvig var i och for sig ingenting som intresserade Berlins tongivande regeringskretsar på samma sått som ostpolitiken, men den tyska mindretalsledningen i Nordslesvig hakade skickligt på den rikstyska, hemliga ostpolitiken och lyckades också till sist utverka de vålbehovliga stodpengarna från Tyskland. Det hår framgår klart om man ser efter i Deutsche Stiftungs arkiv. Den politiska temperaturen i Nordslesvig regierades enkelt i Berlin av Krahmer-Mollenberg och några till med access till den rikstyska utrikesledningen. Det år dårmed heller inte vare sig den danska motståndaren eller Schmidt-Wodder eller advokat Vogelgesang som kan ta åt sig åran eller ansvaret for den tydliga nedtrappning av den nationella kampen om jord i Nordslesvig som kan konstateras de nårmaste åren efter 1928, utan det år de centrala beslutsfattarna i Berlin. Nordslevig skulle alltså i avhandlingen ånnu mer ån som varit fallet ha kunnat såttas in i ett vidare sammanhang, i synnerhet som det numera också finns en hel del litteratur i kolvattnet på Fischer-skolans intresse for Tysklands expansiva utrikespolitik, inte minst kopplad till de olika tyska minoriteterna utanfor det dåtida Tysklands statsgrånser. . En omståndighet som
frapperar en svensk låsare av denna avhandling 2 Peter Hopp, Bodenkampf und Bauernbewegung. Von der Anfangsphase der Kreditanstalt Vogelgesang bis zum Ende der Sammlungsbewegung (Zeitschrift fur Schleswig- Holsteinische Geschichte, Bd 100, 1975). Se också Gosta Toft, Die båuerliche Struktur der deutschen Volksgruppe in Nordschleswig (Institut fur Regionale Forschung und Information, Side 550
från 1990 år att den borjar in medias res utan den nufbrtiden vanliga begreppsutredningen och presentationen av anvånd terminologi redan i ett inledande kapitel. Detta år så mycket mer påfallande som det faktiskt inte finns en av alla accepterad, enhetlig begreppsapparat att utgå ifrån. Det år inte såkert att tyskar och danskar lågger precis samma mening i de olika begreppen, och det år definitivt så, att historiker och samhållsvetare ofta har en helt olika, inbordes ofSrenlig begreppsapparat. Ett par exempel kan belysa denna problematik. Det centrala begreppsparet majoritet/minoritet uttrycker grundlåggande ett rent kvantitativt fdrhållande. Inom den danska staten var den tyska folkgruppen en minoritet; fore 1920 hade samma månniskor tillhort majoriteten. Detta kan vara vart att notera, eftersom det moderna språkbruket inte alltid syftar på ett rent numeriskt forhållande. Man talar exempelvis om de svarta i Sydafrika som en minoritet, trots att de ju år många ganger fler ån de vita. I ett sådant fall tanker man på fordelningen av makt som ett grundlåggande kriterium. De svarta år fortryckta eller underprivilegierade och dårmed i ett underlåge. Av storre relevans for det slesvigska grånsområdet år emellertid begreppsparet etnicitet I nationalitet. Hår år begreppsfbrvirringen inom den vetenskapliga vårlden besvårande. Oftast, men inte alltid anvånds inom historievetenskaplig litteratur »nation« for att beteckna en grupp månniskor som med utgångspunkt från en gemensam kultur bildat - eller stråvat eller att bilda - en egen stat. Nationsbegreppet har varit naturligt att anvånda i politiska sammanhang. I andra kontexter ån politiska har i stållet termen »etnisk grupp« kommit att anvåndas for att skilja ut sociala grupper med gemensam hårstamning, sprak och kultur. Termen år forhållandevis ny och lanserades forst inom anglo-sachsisk, samhållsvetenskaplig forskning. I de flesta definitioner ingår både hårstamning och kultur, alltså både medfodda och forvårvade egenskaper. Det vanligaste fSr oss månniskor år att vi fods in i en grupp, vårs kulturella arv vi sedan delar och identifierar oss med. I vissa fall kan man emellertid också flytta in i en sådan grupp och bli »ackulturerad«. En for problemet principiellt intressant diskussion fordes fbr drygt femton år sedan mellan historikern Troels Fink och etnologen Kai Detlev Sievers. Når det gållde den tyska minoriteten i Nordslesvig ansåg Fink hårstamningskriteriet irrelevant, eftersom det hår var fråga om sinnelaget: dansksinnad eller tysksinnad. Till det yttre finns det ju knappast några synliga skillnader. For Sievers var det emellertid en poång att kunna anknyta till den beteendevetenskapliga terminologin. Dessutom gållde sjålva grundprincipen också fbr Slesvig: i normalfallet foddes man Side 551
in i den ena
eller andra gruppen, precis som i alla andra blandade
Till ett sådant principiellt resonemang skulle Becker-Christensen med fordel ha kunnat anknyta. Hans i och fbr sig mycket intressanta kapitel 4 (i band I) Den faste stok hade vunnit på att fbrst diskutera kriterierna: hår opereras med »tysksinnade« och »dansksinnade« som beskrivande och nårmast oproblematiska begrepp, och hår infores på sid. 56 helt oformedlat termen »blakked«, en langt ifrån vårderingsfri, neutral beteckning på grånslandets svårfångade »tredje standpunkt«. Åven termen »hjemmetysk« år ett av motståndarna myntat uttryck. Det hade varit skål att ågna den grundlåggande problematiken bakom de på ytan oskyldiga termerna »tysk«, »tysksinnad« och »hjemmetysk« storre uppmårksamhet; det kan knappast vara så som fbrfattaren skriver på något stalle (II sid. 212) att sinnelag år ett »udefinerligt« ord. Ett tredje centralt begreppspar skulle också varit en hjalp når det gållt att fånga in undersokningsobjektet: identitet/identifikation. Problemet berors av fbrfattaren på flera olika stållen i det forstå avsnittet De efterladte, bl.a. i kapitel 9 Mindretallet, som borde ha inlett hela avsnittet, inte som nu faktiskt avsluta det. Undersokningen kunde på ett mera aktivt sått ha tagit sin utgångspunkt i de forsok som Elklit-Noack-Tonsgaard gjort att finna en gemensam minsta nåmnare for den svårfångade etno-nationella tillhorigheten.4 »Identitet« hånfor sig till ett mer grundlåggande tillstånd, medan »identifikation« innebår ett aktivt medvetandegorande av identiteten. Ofta år det en kombination av olika kulturfaktorer som bildar bas for den etniska eller nationella identiteten: språket, religionen, seder, bruk, symboler, historia. Språket har i många fall en nyckelroll, eftersom det utgor grundfbrutsåttningen for kommunikation inom gruppen. Hår år som framgår av kapitel 8 (band I, sid. 91-98) Nordslesvig något av ett undantag. De tysksinnade i Nordslesvig har inte varit språkligt starkt skiida från den ovriga befolkningen. Forfattaren konstaterar också kort och gott, att Heinz Kloss i sitt magistrala verk om Ethnopolitik gick »galt i byen« når han trodde att så var fallet. 3 Kai Detlev Sievers (utg.), Beitr'åge zur Frage der ethnischen Identifikation des Bundes deutscher Nordschleswiger (1975), Troels Fink, »Hjemmetyskernes identifikationsproblem«, Senderjysk Månedsskrift, okt/nov 1975, Kai Detlev Sievers, »Einige prinzipielle Bemerkungen zu Troels Finks Kritik...«, Sønderjysk Månedsskrift, 1976. 4 Jørgen Elklit - Johan Peter Noack - Ole Tonsgaard, »Nationale tilhørsforhold i Nordslesvig«, Acta Jutlandica 49 (1978). Side 552
Detta betyder naturligtvis inte att språkfrågan varit betydelselos i Nordslesvig. Langt ifrån. Språket har en stor symbolbetydelse, och det galler också for folk som har accepterat omgivningens sprak som vardagsspråk, t.ex. i Baskien eller på Irland. Ett sådant symbolvårde har naturligtvis det rikstyska skriftspråket haft for tyskarna i Nordslesvig, på samma sått som riksdanskan varit ett ideal for den danska minoriteten i Sydslevig. Med detta vill jag ha sagt, att Becker-Christensens kapitel 8 om Sproget skulle blivit mycket mer spånnande om framstållningen problematiserats. Som det nu år, år det en rent beskrivande framstållning med långa citat från aktorerna men praktiskt taget utan analys. I ett viktigt avseende år Henrik Becker-Christensen ytterst konservativ: han saknar helt ambitionen att låta avhandlingen knytas till teori. Fakta får tala for sig sjålv. Ambitionen har varit att beskriva en struktur och ett håndelsefirlopp så ingående ochfullståndigt som mojligt, inte att jbrklara varfor det blivit som det blivit. Forfattaren har klart dragit upp sin grans mot samhållsvetenskapen med dess nomotetiska, generaliserande ambitioner. Strategin kan ha sina fordelar i ett visst arbetsbesparande syfte, men man forlorar i andranden viktiga styrinstrument, som skulle kunnat hålla den svållande empirin inom mer hanterliga ramar. Vi maste nåmligen ha klart for oss, att just det hår området - etno-nationell konflikt - år ett av samhållsvetenskapens mest ålskade åmnen, dår politologer, sociologer tillsammans med etnologer, geografer, jurister och foretrådare for många andra discipliner varit involverade och på olika sått forsokt forklara vad det år som sker når månniskor identifierar sig med en beståmd folkgrupp, hur denna identifikation går till, hur den kan bilda bas for massorganisation, hur den kan politiseras och leda till konflikter som ofta år svårare att finna losningar på ån t.ex. klasskonflikter och andra typer av samhållskonflikter. Det år naturligtvis inte så, att samhållsvetenskaplig teori alltid år till hjalp då det galler att forklara fenomen som etno-nationell mobilisering och etno-nationell konflikt. Ofta har den nåmligen en alltfbr generell syftning. Det finns exempelvis en uppsåttning av (liberala) teorier om modernisering och integration som utgår från tanken att historiskt nedårvda skillnader mellan olika folkgrupper successivt minskar allteftersom staterna utvecklas. Vi har också sett marxistiska tankeskolor betona, att etniska motsåttningar skulle forsvinna i takt med att de sociala motsåttningarna i samhållet utjåmnades. Verkligheten har, tycks det, dementerat dessa utsagor eftertryckligt. Det år heller
inte samhållsvetenskaplig teori på detta hoga generella
Side 553
finns också mer preciserade teorier, av samhållsvetarna sjålva betecknade som »theories ofthe middle range« - teorier på en mellannivå med mera måttliga ambitioner - som kan vara anvåndbara. Inom exempelvis den omfattande nationalism-forskningen finns intressanta utgångspunkter for en diskussion av drivkrafter i etno-nationell mobilisering av den typ som forekommer i Slesvig (Walker Connor, Hobsbawm, Gellner m.fl.).5 Också teorier rorande centrum/'periferi-relationer kan ha sitt interesse (Gunder Frank, Galtung, Wallerstein m.fl.). Betydelsen av motsåttningar mellan eliter i centrum och eliter i periferin borde vara en tacksam uppgift att undersoka mot bakgrund av den tydliga rollfordelning som fanns i Slesvig mellan aktorerna i Berlin, i Schleswig-Holstein och inom den tyska minoriteten i Nordslesvig å ena sidan och liknande också på den danska mellan beslutsfattarna i Kopenhamn och i sjålva provinsen Sonderjylland. En teori av alldeles sårskilt intresse for utvecklingen i Nordslesvig borde vara Michael Hechters tolkning af utvecklingen i Storbritanniens periferier, »the Celtic Fringe«. Teorin om »internal colonialism« tar sin utgångspunkt i ett dominansfbrhållande, dår centrum har den ekonomiska makten och fbrdelar de ekonomiska resurserna. Genom s.k. »cultural division of labour« foljer fordelningen de kulturella och etniska skiljélinjerna .6 Teorin år framfor allt intressant genom att uppfatta den etniska identifikationen som mera central och avgorande an den klassmåssiga. Också detta borde varit tacksamt att testa på Nordslesvig med dess på samma gang etno-nationella uppdelning och speciella sociala struktur, med en under hela mellankrigstiden dominerande agrar sektor och en i vissa hånseenden svagare utvecklad industri. De tysksinnade socialdemokraterna år ett intressant fall som demonstrerar problemet att måta etno-nationell identifikation i relation till klassmåssig tillhorighet. Genom sitt programmatiska avståndstagande från varje form av teori har Becker-Chris tensen avskårmat sig från mojligheten att såtta in Nordslesvigproblematiken i ett storre sammanhang. Det skulle ha varit intressant att se hur exempelvis teorierna om »relativ deprivation« eller »korstryck« skulle ha kunnat inspirera forfattaren till fbrdjupning av sina 5 Se exempelvis den kommenterade bibliografm hos Lorenz Rerup, »Hovedtræk i nationalismeforskningen« (Dansk identitetshistorie 1, 1991). Jfr. också S.Tågil (ed.), Regions in Upheaval. Ethnic Conjlkt and Political Moblilization (Lund Studies in International History 22, 1984). 6 Michael Hechter, Internal Colonialism. The Celtic Fringe in British National Development 1586-1966 (1975). Side 554
i sig viktiga
resultat. Och nog kunde en del av de speciella
grånskonflikktteorier Becker-Christensens styrka ligger emellertid i den empiriska framstållningen, en for en historiker nog så naturlig och rimlig uttrycksform. Vi får i avhandlingens forstå band som redan nåmnts en gedigen och overtygande bild av det tyska mindretalets organisatoriska struktur. Forfattaren bygger hår i våsentliga hånseenden på ett tidigare av forskningen outnyttjat kållmaterial. Vi får också intressanta portrått av mindretalsledarna, inte minst de som verkat bakom kulisserna, exempelvis skeppsredaren Jacob Jebsen i Åbenrå, vilken i kraft av sin samhållsstållning hade stort inflytande, och advokaten Georg Vogelgesang, som forenade en låg profil utåt med stor kraft innanfor mindretalsledningen. Intressant år också fbrfattarens framdragande av den militanta Kongeå-kretsen i Haderslev, mindretalets »enfants terribles«, som stållde till problem for alla medagerande oavsett den nationella hemvisten. I andra fall år de tecknade personportråtten mera vaga, t.ex. av mindretalets skolpolitiske expert och ledare Wilhelm Koopmann och kanske allra mest av mindretalets grå eminens, Ernst Schr'oder, en betydande både strategiker och taktiker, som alltid holl sig kvar i inflytelserika positioner, framfor allt genom att kontrollera mindretalspressen, men som inte brukade låta sig exponeras så mycket utåt. Det allra viktigaste portråttet i sammanhanget år det som tecknats av mindretalsledaren, pastor Johannes Carl Schmidt-Wodder, en person som sannerligen inte år lått at bliklok på. Pastor Schmidt ågnas ett eget kapitel (band I, kapitel 11) men forekommer sjålvfallet genom hela avhandlingen i många olika sammanhang. Schmidt-Wodder, som tyskarna kailade honom, har tidigare fortjånstfullt analyserats av Peter Hopp,7 men Becker-Christensen kan genom sin omsorgsfulla genomgång av det Schmidt-Wodderska arkivet foga flera nya, våsentliga drag till bilden av en skicklig politisk ledare med en kameleonts fbrmåga att ståndigt anpassa sig till nya situationer och maktfbrhållanden. Bakom det tyska mindretalets ledning stod som Becker-Christensen uttryckt det »støtter i Slesvig-Holstein og Berlin« (kapitel 13 i band I). Också i detta sammanhang hånvisas i huvudsak till otryckt kållmaterial utan att det blir nåmnt, att mycket av detta material faktiskt analyserats redan tidigare av andra forskare. For foreliggande avhandling borde det 7 Se Peter Hopps artikel i Schleswig-Holsteinisches Biographisches Lexikon, 8d.3 (1974) med litteraturhånvisningar. Side 555
ha varit sårskilt viktigt att få utrett den tyska hierarkiska maktstrukturen, speciellt hur Schmidt-Wodder och andra mindretalsledare hela tiden forsokte spela ut centralmyndigheterna i Berlin mot olika organ och intressegrupper i Schleswig-Holstein. Det tyska mindretalet var helt beroende av det ekonomiska stodet från Tyskland for alla sina viktiga funktioner, skola, press, kulturliv och politisk organisation. Alla de strukturella fbrutsåttningar som Becker-Christensen tecknat i forstå bandet bildar utgångspunkt for den kronologiska, mera aktorsinriktade analysen av den tyska minoritetens grånspolitik i andra bandet. Liksom framstållningen i band I år det hår fråga om en gedigen och elegant forskningsinsats som upphovsmannen har all heder av. Helt har det inte varit mojligt att alltid hålla isår struktur- och aktorsanalysen. Andra delen tvingas ofta gripa tillbaka till omståndigheter som antingen redan berorts i del 1 eller borde ha behandlats dår. Dessutom ståller forfattaren mycket stora krav på låsaren att verkligen hånga med i den roda tråd som loper igenom hela band 2, nåmligen grånsrevisionskravet. Långa tider tvingas man nåmligen till abberationer om kyrkostrider, pressbekymmer och allehanda praktiska besvar som mindretalet hade att kåmpa med, parallellt med den viktigaste uppgiften - att åstadkomma en revision av grånsen, en grans som de inte kunde acceptera, som de inte fann ha tillkommit på ett råttvist sått och som de dårfor till snart sagt varje pris ville åndra. I denna avhandlingens andra del - handlande om grånskampen - år perspektivet dynamiskt. De overtygade tyskarna accepterade aldrig under mellankrigstiden 1920 års grans. Dårmed var målsåttningen given for mindretalets politiska huvudlinje: att fbrsdka åstadkomma en revision av grånsen. Hur detta skulle ske eller var denna grans råtteligen borde gå, det var en fråga som emellertid inte fick ett entydigt svar. Grånsfrågan år också denna avhandlings kårnsporsmål, den axel kring vilken hela mindretalspolitiken rorde sig och som vållade danskarna, men inte minst mindretalet sjålv stora problem. For den som vill fblja denna dramatiska historia i dess olika faser utgor Becker-Christensens magistrala avhandling en sjålvklar och rekommenderad låsning. Det år, randanmårkningarna till trots, fråga om en helgjuten forskningsinsats. Historisk vetenskap, som år så elegant och medryckande presenterad, har sin egen inneboende styrka. |