1.

Historieprofessorn Niels Skyum-Nielsen har i sin bok, »Blodbadet i Stockholm og dets juridiske maskering«, tillåmpat en ny historieskrivning. Han har sjålv antytt det och sjålv beskrivet sitt tillvågagångssått. Utgångspunkten for denna historieskrivning år en av honom på forhånd och på rent teoretiska studier uppbyggd »processmodell«. Denna vilar på lagbud och råttsprinciper i kanonisk rått och i svensk kyrkorått. En sjålvklar fbrutsåttning fSr att en sådan historisk metod med framgång skall kunna tillåmpas år och maste vara att verkligheten, sådan den återspeglas i de från blodbadet bevarade aktstyckena, overensståmmer med »processmodellen«. Men de samtida bevarade aktstyckena från blodbadet ger punkt for punkt belågg for att så inte år fallet. Skyum- Nielsen maste for att kunna inpassa aktstyckena i sin »processmodell« i tystnad forbigå vissa moment och ord, tolka dessa senare efter sin »processmodells« krav och bortfbrklara eller återge kållstållena ofullståndigt. Med andra ord: Skyum-Nielsen har hårdhånt och tendensiost tvingat aktstyckena att foga sig efter »processmodellen«. En metod sådan som Skyum-Nielsens kan inte med framgång anvåndas i historieskrivning. Livet har i gångna tider, liksom i nutiden, langt ifrån alltid foljt »processmodeller«. Metoden kan lått nog få forodande konsekvenser och leda till ohållbara resultat. Skyum-Nielsens bok »Blodbadet i Stockholm« och två fbljande uppsatser om samma åmne år också enligt min mening ett totalt misslyckande. De år lårorika och varnande exempel på en i historisk vetenskap obrukbar metod. Utgångspunkt for en historisk undersokning skall aldrig vara en »processmodell«. Den skall vara bevarade aktstycken eller om sådana saknas bevarade beråttelser.¹

1 Niels Skyum-Nielsen, uppsatser i Scandia 35, s. 284; 37 s. 248; Curt Weibull sammaståds 31, s. 1; 35 s. 272; 36 s. 121; 37 s. 264; samt framfor allt »Den svenska kyrkan och Stockholms blodbad«. Historielårarnas forenings årsskrift 1978-79 s. 35.

2.

Carsten Breengaards historieskrivning både skiljer sig från Skyum- Nielsens och visar likheter med denna. Han har ingen »processmodell« som denne. Han ansluter sig dåremot till de troende katolikernas uppfattning om helgonlegenderna från Odense om Knud den helige. Både M.CI. Gertz och jag anser att dessa sjålvklart år religibsa tendensskrifter av renaste vatten. Carsten Breengaard håvdar dåremot liksom troende katoliker, att det ifråga om dem år rimligt tala om »historieverk med vissa legendariska drag«. De skall ha »karaktår av krbnikor«. Helgonlegenderna år emellertid tillkomna for att fastslå kung Knuds helighet och ge »lectiones« for helgongudstjånsten vid kyrkorna i Odense och annorstådes. De foljer i forvåg fastlagda normer. De blir liksom Skyum-Nielsens »processmodell« sjålva utgångspunkten for Carsten Breengaards historieskrivning. Denna vilar mera på tro ån på empiriskt konstaterbart vetande. Målet for den år att bekåmpa och forgora Roskildekrbnikans och den islåndska Knudsagans uppfattning, att Knud den helige varit en våldshårskare och tyrann. Carsten Breengaard anser sig ha lyckats hårmed. Han skriver, att alla beråttande kållor, »om end på forskellig måde, afspejler den opfattelse, at Knuds kongedømme var en helge værdig«. Denna uppfattning har liksom Skyum-Nielsens i fråga om Stockholms blodbad vunnits genom en rad fbrtiganden och bortfbrklaringar av kållmaterial av avgorande betydelse. Jag skall inte trotta låsaren med att återupprepa dessa fbrtiganden och bortforklaringar. Jag endast konstaterar, att Carsten Breengaard i sitt svar på min uppsats inte bemott påpekandet av dessa fbrtiganden och bortforklaringar.

3.

I sin svarsskrift på min uppsats har Carsten Breengaard slagit in på
andra linjer ån ett bembtande av de av mig påvisade fortigandena och
bortforklaringarna.

En av dessa linjer år, att min nya artikel skall vara »en gentagelse af den positivistiske distinktion mellem religion og politik«. Han fortsåtter, att for mig skall »kun det politiske begreb forbindes med historie«. For mig skall Odenselitteraturen »alene arbejde på det idéhistoriske-litterære plan«. Uppfattningen år så oriktig som gårna mbjligt.

I min Saxoavhandling framhbll jag med skårpa, att helgonuppfattning och schema får helgonlegender, som jag sade, »lagt sina garn over det historiska materialet de båda Odenselegenderna innehåller«. Orsaken hårtill var, framhbll jag, att vederlågga den tidigare forskningens teori,

att helgonlegenderna om Knud den helige var historiska kållskrifter av hogt varde. Något som Carsten Breengaard fortiger. Jag framholl samtidigt det historiskt vårdefulla, som Odenselitteraturen ger till Danmarkshistoria. Jag sokte nårmare precisera detta. »Det innehåller«, skrev jag, »i det nårmaste allt, som kan konstateras om Knud den helige«. Bakom dessa mina for lange sedan fållda ord låg tanken på hur fattig den historiska bilden av Knud den helige skulle varit utan Odenselitteraturen och hur nåra nog obegripligt det skulle varit, att han blivit Danmarks helgonkung.

En annan linje i Carsten Breengaards uppsats år, att jag år en okunnig vetenskapsman. Han sjålv en kunnig. Denna linje år min »manglende orientering vedrørende den moderne behandling af religiøse tekster som samfundsmæssige kilder«. ... »Hvis Curt Weibull havde fulgt med i de sidste mange års debat om historie og sociologi (ikke mindst religionssociologi)«, fortsåtter Breengaard, »ville han måske have haft en fornemmelse af, hvor passé hans bærende distinktion er« (d.v.s. mellan religion och politik). Carsten Breengaard sjålv har »i overensstemmelse med sit religionssociologiske sigte stillet spørgsmålet om Odenselitteraturen bearbejder sociale erfaringer? Og - i givet fall — hvis sociale erfaringer«. Han sager sig ha givit en »bevisførelse for, at der i Odenselitteraturen sker en markant religiøs og politisk kreativ bearbejdning af sociale erfaringer«. ... »Curt Weibulls forældede distinktion« (mellan religion och politik), skriver Breengaard, »hindrer ham i at se, at Odenselitteraturen kan vare (min kurs.) historieværker for de sociale institutioner regnum og sacerdotium i Danmark i 11. århundredes sidste år«. Till grund for dessa utsagor ligger en overskattning av det historiska varde, som helgonlitteraturen från Odense har. Dårtill kommer ett helt kritiklost godtagande av de resultat, som vunnits av de sista årens debatt om historia och sociologi (inte minst religionssociologi). Liksom Skyum-Nielsen (i boken Kvinde og Slave s. 2) har Carsten Breengaard inte ens uppmårksammat, att åtskilliga av dessa »markant religiøse og politisk kreative bearbejdninger af sociale erfaringer« inte år något for Odenselitteraturen originellt och enastående. De står, med viss verbal anklang, att låsa redan i Pseudo- Cyprianus skildring av en »rex iustus« och i många helgonlegender. De tillhor schemat for dessa och år vårdelosa for en teckning av en bild av Knud den helige.

Carsten Breengaard gor hår, som på andra punkter, svepande generellakonstateranden. Stundom sker det med utgångspunkt från ett rent felcitat. Jag har skrivit, att Carsten Breengaards avhandling »innebår i mycket (min kurs.) ett återvåndande till Johannes Steenstrups, Hans Olriks och deras samtidas historieskrivning«. Carsten Breengaard ersåtterJohannes

terJohannesSteenstrup med A.D. Jorgensen. Han utesluter i sin svarsuppsats orden i mycket. Foljden av denna senare felcitering blir vittgående. Han finner, som jag tidigare i denna uppsats i annat sammanhang sagt, att »betragtningen er afslørende for Curt Weibulls manglende orientering vedrørende den moderne behandling af religiøse tekster som samfundsmæssige kilder«.²

Nårmast lqjevåckande år når Carsten Breengaard menar, att jag »ikke fulgt med i forskningens udvikling« och hånvisar mig till två vål av alla forskare i Danmarks historia under medeltiden vålkånda artiklar. Mitt svar år, att jag inte polemiserar mot dessa. Jag polemiserar mot Carsten Breengaards artikel. På foljande sida sager han, att det »ikke findes et enkelt data, som dokumenterer«, at Radulf var Valdemars utsånde till Kyrkomotet i Pavia år 1160, men han fortiger, att Saxo har en uppgift, som omqjliggor detta. På s. 281 i sin avhandling formodar han dock, att så varit fallet. På s. 283 har denna formodan blivit ett faktum.

4.

Vi vånder oss till ett huvudproblem i denna diskussion: frågan om orsaken till Eskils landsfiykt. Jag har håvdat, att det var kung Valdemars schismatiskhet som drev Eskil i landsfiykt. Carsten Breengaard betraktar detta som ett antagande. Han avvisar denna uppfattning. »Det er intet her«, sager han, »der kan ændre ved antagelsen af, at det først og fremst var Occosagen (hans återtagande av biskopsstolen i Slesvig), der motiveredeEskil til et brud med Valdemar«. Jag har tidigare framhållit, att Saxos Gesta danorum år den enda kållan om Occofrågan och att Carsten Breengaard ersatt Saxos framstållning med ett »antagande, en personlig konstruktion«. Han bygger denna på att Occo mer ån 20 år fore påvevalet år 1159 skulle ha varit insatt som biskop i Slesvig av årkebiskopen i Hamburg-Bremen. Men han har inte ett ord om att Occo har varit avsatt och ersatt av en ny biskop i Slesvig vid namn Osbernus.

---

2 Carsten Breengaard fortiger fortfarande de ord i Passio, i vilka kung Knud genom anger ansluter sig till en negativ vardering av sin regering. Pa ett obegripligt satt tillskriver han mig den »absurde« uppfattningen, att »det helgenkvalificerende bestod i Knuds afstandstagan fra sin kongegerning«. Carsten Breensgaard s. 276. Det ar inte uteslutet, att Carsten Breensgaard har ratt, nar han anser, att Liber daticus 10 juli inte citerar Pseudo-Cyprianus utan Ailnoth kap. 7. Om sa ar fallet, innebar detta ett bevis for min uppfattning, att Pseudo-Cyprianus varit kand i Odense. Min »elementaere fejllaesning af Roskildekronikens tekst«, (C.8.) ar ingen fellasning utan en min tolkning av denna. Jag fann detta sa uppenbart, att det inte behovde sagas. Men jeg bedrog mig. Helt ratt har C.B. daremot, nar jag tillskrivet det nagon betydelse, att Knud den heliges begynnelsebokstav inte i Liber daticus ar tecknad med rott. Orsaken ar att jag inte haft tillgang till Liber daticus i original.

Han fbrtiger åven Saxos uppgift, att det var med fullmakt av den
schismatiske paven Viktor IV, som han återtagit sitt biskopsdome. Han
talar endast om hans »forbindelse« med Viktor IV.

En sammanstållning av det bevarade kållmaterialet ger en annan
uppfattning an den av Carsten Breengaard håvdade.

Efter slutet av kyrkomotet i Pavia såndes legationer till flera av Europas lander, åven till Danmark. De skulle kungora motets beslut. Som bevis hårpå medfbrde de en encyklika hårom. I denna fick Eskil låsa, att kyrkomotet erkånt Viktor IV som rått pave, men forklarat kanslern Roland (Alexander III) for »schismaticus«, bannlyst honom och anfortrott honom till Satan. Kung Valdemar hade genom legat och brev gett sitt samtycke hårtill. Aven en av Eskils biskopar, biskopen i Ribe, hade gjort det. Eskils situation var kritisk. Han hade slutit upp kring Alexander 111. Om man far tro Saxo, hade han till och med mitt under gudstjånsten bannlyst Occo, som med fullmakt av Viktor IV och efter att ha vunnit kung Valdemars gunst, satt sig i besittning av Slesvigs biskopsdome. Arkebiskop Eskil hade hårigenom i hog grad uppretat kungen. Danmark kunde inte ha två på var, kungen och årkebiskopen var sin. Eskil stod infor ett val. Antingen kunde han overge Alexander 111 och sluta upp kring paven Viktor IV eller hålla fast vid Alexander 111 och gå i landsflykt. Eskil valde det senare. Landsflykten skulle han antråda under uppgift av en »pilgrimsresa« till Jerusalem. En dylik kunde kung Valdemar enligt tidens uppfattning nåppeligen forhindra. Men detta beslut har Eskil av okånd anledning inte kunnat omedelbart verkstålla. Ett av kung Valdemar utfardat privilegium for Tomarps kloster visar, att Eskil ånnu den 27 mårs år 1161 har varit i Danmark. Han har denna dag tillsammans med kungens kansler Radulf bevittnat detta privilegium. Bevittningen ger vid hånden, att Eskil inte låtit motsåttningen i påvefrågan gå till 6ppen brytning med kung Valdemar. Enligt Necrologium Lundense har han gett sig ivåg på »pilgrimsresan« i kung Valdemars 7. regeringsår, det vill saga någon gang mellan hosten år 1160 och hosten 1161. »Pilgrimsresan« blev langvarig. Den slutade forst år 1167. Kung Valdemar betraktade under denna tid Eskil som avsatt. Men han kunde aldrig få en ny och annan årkebiskop. Paven Alexander 111, Eskils van, skulle aldrig ha erkånt en sådan. Slutligen ingrep Alexander 111 i den danska årkebiskopsstriden. I brev till kung Valdemar från något av åren 1165—1166 uppmanade han denne att återkalla Eskil. Kungen gav vika. Efter sin långa landsflykt satt Eskil åter år 1167 som Danmarks årkebiskop i Lund.

Denna bevisforing for Eskils landsflykt synes mig vara bindande.
Orsaken till hans landsflykt år en storplitisk håndelse. Påveschismen år

1159 var under åtskilliga år dominant i europeisk politik. Tillsåttningen av en biskop i Slesvig, en lokal håndelse, har inte varit anledningen till Eskils landsflykt. Skvalp av vågorna från en stor politisk strid har åven nått Danmark. Detta har varit orsaken till Eskils landsflykt.

5.

Til slut: Carsten Breengaards avhandling har berett mig mycken glådje. Den visar, att min avhandling om Saxo ånnu mer an 70 år efter dess tillkomst år aktuell i Danmark. Annu kan den framkalla motskrifter, nu från teologiskt hall. Annu kan den framkalla en ny historieskrivning med rrt^nga antaganden och fbrmodanden, med fortiganden och bortforklaringar av kållmaterial.