Signild Vallgårda: Sjukhus och fattigpolitik. Ett bidrag till de danska sjukhusens historia 1750-1880. Institut for social medicin, Københavns Universitet, publ. 17. Kbh., FADL's forlag, 1985. 141 s. 129,75 kr.

Medicinens sociala historia ågnas idag allt storre uppmårksamhet. Det innebår att de inomvetenskapliga teorierna inte sjålvklart står i fokus, utan mera problemområden som vårdideologier och vardens praktiska utformning, attityder till hålsa, sjukdom och dod, relationer mellan skolmedicin och alternativ medicin, eller mellan patienter och låkare. Det innebår kort sagt att man belyser medicinens insatser i relation till den sjuka månniskan mera an till vetenskapen. I basta fall medfbr sådana perspektiv en vårdefull omprovning av vålkånda

positioner. Det galler t.ex. folkmedicinens stållning, antagandet att den offentliga sjukvården i forstå hånd har styrts av humanitåra motiv, eller det ofta upprepade påståendet att den tidiga sjukhusvården snarare skadade an gagnade patienten (en mytbildning som for 6'vrigt grundlades redan på 1700-talet). Bl.a. visar just Vallgårda att mortaliteten på de danska sjukhusen under den undersokta perioden inte var hogre an 5-10 procent. Lika vårdefullt år att socialmedicinska perspektiv tillåter djårvare utblickar, storre grepp an den traditionella medicinhistoriensofta nårsynta och positivistiska framstållningar och centrering till enskilda insatser eller personer. (Ett lysande undantag utgor hår Henry Sigerist och hans skola).

Vallgårdas studie exemplifierar flera av dessa goda egenskaper. Hon vill se de danska sjukhusens framvåxt och utvecklingshistoria som en exponent for grundlåggande materiella och ideologiska samhållsforåndringar och lågga tyngdpunkten på klassintressen som avgorande styrfaktorer. Hon våcker dårvid en rad viktiga frågor. I Sverige spelade t.ex. ekonomiska och befolkningspolitiska argument en central roll for samma snabba utbyggnad av sjukhusen fr.o.m. 1700talets andra hålft. Med sympatisk tydlighet redogor Vallgårda for sina mål och utgångspunkter, men också for svårigheterna att finna entydiga samband. Och visst år problemen stora. Det framgår inte minst av det inledande avsnittet som ror sig med allt for trubbiga instrument for att bli riktigt meningsfull som historisk analys. Forf. placerar in sjukhusens utveckling i ett grundschema uppbyggt av overgangen från feodalt agrarsamhålle till kapitalistiskt industrisamhålle, då feodalismens patriarkaliska ansvar for sina undersåtar ersattes av en profithungrig kapitalistklass' behov av friska och disciplinerade arbetskadrar. De fattiga, sjuka och genom urbaniseringen anonymiserade arbetarna fann sig utlåmnade åt ett iskallt kapitalistisk system som i sjukhusen såg maktinstitutioner for att snabbast mojligt slussa tillbaka arbetskraft till fabrikernas maskiner. En sådan forklaringsmodell blir forenklad. For det forstå sker denna overgang mellan feodalism och kapitalism så gradvis och med så många mellanformer att den blir alltfor svårhanterlig som arbetsredskap. Modellen rymmer heller inte den typ av centralmakt som i nationalekonomiskt interesse lade betydligt naknare cost-benefit-aspekter på den medicinska varden an vad den nya kapitalistklassen skulle gora. Exempel år merkantilismens extremt rationaliserade månniskopolitik i England under 1600-talets andra hålft, och i Sverige hundra år senare; likaså de tyska furstestaternas strånga medicinska kontrollpolitik som drevs till sin spets med 1800-talets s.k. Medizinische Polizei.

En annan viktig fråga som Vallgårda beror år sambandet mellan sjukvårdens utformning och skiida medicinska grundpositioner. Så urskiljer hon vid 1800talets borjan en konflikt mellan en strikt naturvetenskapligt baserad medicin och en mera intuitiv och individualistiskt orienterad »helhetsmedicin«. Den konflikten, påpekar hon, år igenkånnelig i dagens sjukvårdsdebatt och kritik. Det har ofta påtalats att de viktiga kliniska och statistiska studier som mojliggjordes genom sjukhusens framvåxt samtidigt ryckte ut månniskan ur hennes sociala miljo, anonymiserade henne och fjårmade medicinen från individen och det rådda månniskohjårtat bakom sjålva symtomen. Detta år hogrelevanta frågor som bidrar till att dechiffrera de ideologiska fb'rutsåttningarna for den vård vi har idag.

Vallgårdas bok snuddar med andra ord vid en rad centrala frågor. Den ror sig
over en lang tidsperiod pråglad av stora strukturomvandlingar, den analyserar

breda samband och diskuterar de motiv som styr den skenbart sjålvklara
handlingen. Samtidigt såtter den månniskans intresse i centrum. Det år just en
sådan medicinhistoria vi behover.