|
Historisk Tidsskrift, Bind 15. række, 1 (1986) 1Ny och äldre historieskrivning om Danmark under tidig medeltidAV Curt Weibull 1.Knappast någon tid i Danmarks historia torde under 1900-talet ha tilldragit sig ett livligare historiskt intresse an tiden från Sven Estridsens dod år 1074 till Knud VI åren 1182-1202. Tiden år de stora Lundensiska årkebiskoparnas - Askers, Eskils, Absalons och Andreas Sunesens - och de beromda månnens av det danska kungahuset - Knud den heliges, Erik Ejegods, Knud Lavards och Valdemar den stores. Sedan långliga tider var helgonlegender och Saxos Gesta danorum huvudkållorna for denna tids Danmarks historia. År 1915 disputerade jag på en avhandling: »Saxo. Kritiska undersokningar i Danmarks historia från Sven Estridsens dod till Knut VI«. Min Saxoforskning våckte en håftig och nedgorande kritik från tidens danska historiker. Av dessa skrev Knud Fabricius och Jørgen Olrik sammanlagt 300 sidor i dansk Historisk Tidsskrift.1 De underkånde min Saxoforskning. I den fann de knappast en detalj av varde. I Erik Arups »Danmarks historie« från år 1925 och i Hal Kochs »Danmarks Kirke i den begyndende Højmiddelalder« från år 1936 kom nya signaler. Mina synpunkter och resultat borjade vinna erkånnande och har numera sedan lange åtnjutit det. »De detroniserade Saxo«, skriver Aksel E. Christensen, »som det store sandhedsvidne om Dan- I denne afhandling imødegår Curt Weibull Carsten Breengaards disputats fra 1982, Muren om Israels hus. Regnum og sacerdotium i Danmark 1050-1170. 1 Fabricius, K., Saxos Valdemarskrønike og hans Danesaga. Historisk Tidsskrift, VIII:6, s. 285-386; Olrik, J., Om Forholdet mellem Sakses og Knytlingesagas Fremstilling af Danmarks Historie 1146-1187. Historisk Tidsskrift, X:l, s. 131-190. Den samme, Studier over Sakses historiske Kilder. Historisk Tidsskrift, X:2, s. 149-289.
Side 2
marks ældste historie«.2 Carsten Breengaard inleder också sin avhandling »Muren om Israels hus« med orden: »Med Curt Weibulls analytiske Saxo-studier blev ikke blot tilliden til Saxos detaljer afgørende svækket. Selve det, der kunne kaldes Saxo-syntesen, blev problematiseret. Og det så gennemgribende, at hele den hidtidige helhedsforståelse af perioden fra Svensønnerne til Valdemar den Store måtte forekomme at ligge i ruiner«.3 Vid återuppbyggandet av denna tids Danmarks historia har enligt Carsten Breengaard Erik Arup i sin »Danmarks historie« och Lauritz Weibull gått i spetsen; den senare genom en liten uppsats på 28 sidor i forstå bandet av tidskriften Scandia. Dess titel var »Nekrologierna från Lund, Roskildekronikan och Saxo. Grunddrag i Danmarks historia under 12. århundradet«. Uppslaget till uppsatsen fick min bror från min Saxoavhandling. Han drog konsekvenserna av denna, liksom jag en gang i min bok om »Sverige och dess nordiska grannmakter« fått uppslaget och dragit konsekvenserna av hans »Kritiska undersokningar«. I sin uppsats håvdade Lauritz Weibull, att »Danmarks historia i det 12. århundradet år knuten till två man: Eskil och Absalon. De år bårarna av de ledande inbordes kåmpande idéer, som behårskar århundradet. Den ena idéstrømningen fbrnimmes i Roskildekronikan och Liber daticus. Den andra når oss hos Saxo«. Lauritz Weibulls uppsats fick, sager Carsten Breengaard, »en umådelig indflydelse på opfattelsen af hundredåret efter Sven Estridsens død...« Dess betydelse år enligt honom »massiv« for de sista två månniskoåldrarnas historieskrivning, »ja, det er formodentlig uden sidestykke, at en i omfang så beskeden artikel har indeholdt en så gigantisk inspiration«.4 2.I sin, vid Kopenhamns universitets Teologiska Fakultet ventilerade avhandling »Muren om Israels hus« på 327 sidor, loper Carsten Breengaard — liksom en gang Knud Fabricius och Jørgen Olrik mot min avhandling - till storms mot Lauritz Weibulls uppsats på 28 sidor om »Nekrologierna från Lund, Roskildekronikan och Saxo«. Stormen når åven de delar av min Saxo-avhandling, som galler helgonlegendernas 2 Christensen, Aksel E., Mellem vikingetid og Valdemarstid. Historisk Tidsskrift, XII:2, s. 31; omtryckt i Danmark, Norden og Østersøen. Udvalgte Afhandlinger, s. 9. 3 Breengaard, Carsten, s. 13, I det fbljande C.B. 4 Idem, s. 14, 320.
Side 3
varde som historiska kållor, Roskildekronikans och den islåndska Knudsagans uppfattning av Knud den helige, kung Valdemars instållning till den påvliga schismen åren 1159—1162 och orsakerna till årkebiskop Eskils landsflykt åren 1161-1167. Praktiskt taget allt i dessa delar av min avhandling bor enligt Carsten Breengaard »afvises« eller år »uholdbart«. Han stannar inte med att avvisa vad han med ett underligt namn kallar »Weibull-syntesen«. Med ofbrminskad styrka drabbar stormen åven så gott som hela den danska historieskrivningen om denna period från tiden efter Johannes Steenstrup och Hans Olrik. Fråmst drabbar stormen två - liksom deras foregångare Erik Arup - utmårkta historiker, Hal Koch och Aksel E. Christensen. Båda har sokt losa problemet att skriva Danmarks historia under denna period utan att endast referera helgonlegender och Saxos Gesta danorum. Stormen når åven Ernst Bernheim, efter min mening en av medeltidsforskningens stora historiker. Han har gjort många bestående iakttagelser. En av dessa år, att latinska ord under medeltiden ofta nog inte haft den betydelse som står att vinna från nutida latinlexika. Dessa återger deras klassiska och senklassiska betydelse. Beklagligtvis sker avvisandet, som Carsten Breengaard sjålv sager, med »skarphed«. Hans avhandling pråglas av ett »odium teologicum«, som till och med riktar sig mot den for 800 år sedan avlidne »partigængeren« årkebiskop Eskil. Trots alla Carsten Breengaards »afvisninger« bibehåller jag ånnu i stort sett den uppfattning av Danmarks historia efter Sven Estridsens dod, som Lauritz Weibull och jag for nårmare 60 och for 70 år sedan framlade och som godtagits av och ligger tiil grund for en fbljande dansk historieskrivning. Jag har sålunda inte blivit overtygad av Carsten Breengaards uppfattning av forhållandet mellan »Regnum och Sacerdotium« i Danmark under åren 1050—1170, inte heller av mangt och mycket annat i hans avhandling. Denna innebår i mycket ett återvåndande till Johannes Steenstrups, Hans Olriks och deras samtidas historieskrivning. En i detalj genomford diskussion av Carsten Breengaards stora avhandling skulle kråva en bok. Jag avstår från att skrive en sådan. Jag låmnar åt en framtida historieforskning att eventuellt ta stållning till Carsten Breengaards angrepp på Lauritz Weibulls »gigantiska inspiration« samt på Hal Kochs och Aksel E. Christensens forskning. I en Exkurs har jag dock tagit upp några få av dessa angrepp på min brors uppsats. Jag skall dåremot hår mera ingående diskutera angreppen på vissa delar av min egen avhandling om Saxo. Av denna diskussion torde man åven kunna dra slutsatser om ovriga delar av Carsten Breengaards avhandling.
Side 4
3.Vid tiden omkring senaste århundradeskiftet, den tid, då min avhandling om Saxo tillkom, var historieforskningen i Tyskland och Frankrike i hog grad inriktad på metodiska frågor och kållkritik. Bland de frågor, som under denna tid diskuterades, var helgonlegender som historiska kållor. De stod i låg kurs. »De torde numera«, skrev jag i min avhandling, »vara allmånt erkånda såsom en av tidevarvets vårdelosaste litteråra produkter, når det galler att faststålla historiska fakta eller att folja ett historiskt håndelsesforlopp« .5.5 Dansk historieskrivning var oberord av denna vårdesåttning av helgonlengender ute i Europa. Knud den heliges och Knud Lavards historia skrevs i all huvudsak på grundval av helgonlegenderna. Historikerna var bundna av gamla traditioner. I spetsen for en ny uppfattning gick både i Danmark och i Sverige icke-historiker. I Danmark var det en klassisk filolog, M. Cl. Gertz, i Sverige en blivande arkeolog, Knut Stjerna. Ar 1907 utgav Gertz skriften »Knud den heliges Martyrhistorie«. I denna och i utgåvan av helgonlegenderna om Knud den helige karaktåriserade han dessa inte, som Carsten Breengaard på ett stalle sager, »noget vagt«, utan med all onskvård skårpa såsom »religiøse tendensskrifter af reneste vand«.6 Gertz brot nya vågar for historisk forskning. I min avhandling om Saxo Under studiet av den medeltida helgonlitteraturen och annan medeltida litteratur hade jag gjort iakttagelsen, att samma, nutiden fråmmande synpunkter och ofta nog samma uttryckssått, ståndigt återkom i denna litteratur. Kyrkans mån, som flertalet forfattare var, inpressade de med sållsynta undantag, av vilka Saxo var ett, den kunskap, som de hade om en person, i allmånna fraser och schemata. Jag fann senare, att Ernst Bernheim gjort samma iakttagelse. Hans skrifter hade tidigare inte uppmårksammats i nordisk historieforskning. Han hade åven, betydelsefullast av allt, lett i bevis, att allt detta ytterst hårflot ur Augustinus verk »De civitate Dei« och dettas efterfbljare. Bland de många av dessa senare var forfattaren av ett arbete, som numera allmånt kallas Pseudo- Cyprianus, av betydelse. Dess inflytande over medeltida forestållningsliv har, for att låna en medeltidsforskares ord varit så stort, att man inte lått kan råka i fara att fbrirra sig i hyperboler. Carsten Breengaard står fråmmande for allt detta, som jag utforligt redogjort for i min avhandling 3 Weibull, Curt, Saxo, s. 52; C.8., s. 124. C.B. tillskriver mig ensam denna uppfattning. Han forbiser, att jag skriver, att uppfattningen »torde vara allmånt erkånd«. Frågan år obetydlig, men skillnaden år markant. 6 Gertz, M.CI., ovan a.a. s. 85, 43; C.8., s. 128.
Side 5
om Saxo. Denna Ernst Bernheims insats i medeltidsforskningen, enligt min mening en av de mest betydelsefulla under de senaste 100 åren, avfårdar han overlågset som »i hovedsagen et idéhistorisk modefænomen fra perioden omkring århundredskiftet«.7 Carsten Breengaard soker till sitt varde nedsåtta min uppfattning i denna fråga. Det synes, skriver han, for det forstå »ikke af Curt Weibull at være ført noget egentlig bevis for konkret forbindelse mellem Pseudo- Cyprian og Odenselitteraturen. Der fremføres i undersøgelsen intet, der konkret sandsynligør, at Odenselitteraturens forfattere skulle have læst denne tidligmiddelalderlige traktat. Den parallelopstilling, der er en af Curt Weibulls mest benyttede metoder til afsløring af afhængighed mellem kilder, mangler ganske her«.8 Det senaste ar riktigt. Nar jag i yngre dagar, for mer an 70 ar sedan, skrev min Saxoavhandling, gjorde jag mig skyldig till ett forbiseende. Jag forbisag ett parallellstalle, som evident visar, att Pseudo-Cyprianus varit kand och anvand i Lund.
Pseudo- Cyprianus: Advenis et pupillis et viduis
Liber daticus 10 juli: Pauperes alebat ... orphanorum Odenselegendernas forfattare har inte varit mindre kunniga ån pråsterna i Lund. De har endast i Passio kap. 111, av Ailnoth i kap. VII och om Sven Estridsen i kap. II något omskrivit Pseudo-Cyprianus ord, men innehållet år det samma. Jag har ytterligare uppvisat hur den augustinska vårids- och historieuppfattningen med sina efterfoljare, och bland dem Pseudo-Cyprianus, »med sin stereotypa personuppfattning helt genomsyrat Odenselitteraturen«. Detta galler inte blott i karaktåristiken av Knud den helige och hans liv och dod, utan åven av Sven Estridsen. Jag anvånder inte mindre ån 13 sidor hårtill. Dessa sidor har undgått Carsten Breengaards uppmårksamthet. Han forriger dem.9 7 C.8., s. 128, 129. 8 Niels Skyum-Nielsen har enligt C.B. s. 126 i boken »Kvinde og Slave« gett en positiv vårdering av Knuds kungadome »idet kilderne (helgonlegenderna) efter Skyum-Nielsens opfattelse synes udvise en kongelig omsorg for det han forstår som det virkelige folk, de fattige og sultende menneskehobe«. Skyum-Nielsen har forbisett, att denna helgonlegendernas uppfattning inte år originell for Knuds kungadome. Den tillhor Pseudo-Cyprianus bild av en »rex iustus«. 9 Vitae sanctorum danorum, s. 64, 93, 86. Weibull, Curt, s. 58-71, 82.
Side 6
For det andra »synes« jag fornekande besvara frågan om »de interesser, der ligger bag Odenselitteraturen har noget med den politiske og kirkelige virkelighed at gøre«. Detta hor enligt Carsten Breengaard »utvivlsomt« samman med att jag skall uppfatta både Passio och Ailnoth som rena legender. Hår tillågger Carsten Breengaard mig en uppfattning, som jag aldrig haft och polemiserar mot den. Jag har till och med i min avhandling sokt faststalla det historiskt vårdefulla, som Odenselitteraturen ger till Danmarks historia. Åven detta har undgått Carsten Breengaards uppmårksamhet. Han fortiger åven detta.10 Carsten Breengaard har i sin avhandling återvånt till den uppfattning av helgonlegendernas varde som historisk kålla, som man i Danmark hade for inemot 100 år sedan. »Efter min mening«, skriver han, »er denne historie (den politiska och kyrkliga) så massivt placeret, at det er rimeligt at tale om historieværker med visse sekundære legendariske træk«. Odenselitteraturen, heter det vidare, har »karakter af krøniker«.11 Min uppfattning år den rakt motsatta. Odenselitteraturen år legender med vissa sekundart historiska drag. Carsten Breengaards uppfattning, att Odenselitteraturen skulle vara historieverk eller kronikor, faller redan på att i denna litteratur en huvuddel av Kristi passionshistoria, som Gertz visat, overflyttats på kung Knud. Mycket annat har overflyttats på honom från den bild av en medeltida idealkung, en »rex iustus«, som med utgångspunkt i augustinsk vårids- och historieuppfattning fått ett nedslag i Pseudo-Cyprianus. Carsten Breengaards uppfattning motsåges åven av den roll, som Djåvulen och Gud i Odenselitteraturen spelar i kung Knuds hela historia. Denna år i Odenselitteraturen forvandlad till en strid mellan Djåvulens rike och Guds rike. Striden har borjat redan i kung Knuds ungdom och fortsåtter ånda till hans dod. Djåvulen utspånner listiga snaror, såges i Odenselitteraturen, och går omkring som ett rytande lejon, vilket soker vem han uppsluka mande. Guds straff till folkets fbrbåttring drabbar Danmark med hungersnod efter mordet på Knud den helige. Odenselitteraturens fbrfattare har aldrig avsett att skriva historieverk eller kronikor. De skrev sina helgonlegender fbr att fastslå kung Knuds helighet och ge »lectiones« for helgongudstjånsten vid kyrkorna i Odense och annorstådes. Ett annat syfte var, som det såges i Passio sancti 10 Uppfattningen att helgonlegenderna om kung Knud år rena legender synes tminstone bero på en egendomlig missuppfattning. Jag har inte overallt utskrivet ordet helgonlegender utan fbrkortat det till legender. Så s. 75, som C.B. anfbr till stod for sin uppfattning. Jfr. Gad, T., Legenden i dansk Middelalder, s. 151, 152. 11 C.8., s. 130.
Side 7
Kanuti, att tjåna till efterliknelse av alla kristna, enligt Ailnoth till efterliknelse av kung Niels.12 Den religiosa tendensen har, i motsats till vad Carsten Breengaard anser, medvetet trått i forstå linjen. De historiskabeståndsdelarna år sedda ur religiosa synvinklar. De har overgått till att i forstå hånd endast bilda staffaget for religiosa betraktelser och moraliska lårdomar. Carsten Breengaard synes mig inte ha insett skillnaden mellan helgonlegender och historieverk. Denna framgår dock tydligt av en jåmforelse mellan de danska helgonlegenderna om Knud den helige och Knud Lavard och de danska historieverken, Roskildekronikans, Sven Agesens och Saxos Danmarks historia. De forrå år religiosa skrifter med klar religios tendens; de senare år historiska skrifter med klar politisk tendens. 4.Pråster och munkar i Odense har gjort den av jyllåndare och fynbor ihjålslagne kung Knud till martyr och helgon. Ett mårkligt foretag, ett måsterstycke. Det har vasentligen skett genom att skickligt utnyttja den hungersnod, som drabbade Danmark efter kung Knuds dod. Dårtill kom, vad många av dessa pråster och munkar såkerligen sjålva trodde, att man lårde ett låttroget folk, att mirakler gav klar kunskap om kung Knuds helighet. Två kyrkans mån skrev var sin helgonlegend om kung Knud. De gav en i allo panegyrisk framstållning. De skildrade honom som en medeltida idealkung, en »rex iustus«, en from Gudsrikets forkåmpe, vårs blanka skold inte flåckades av någon skugga. Vid sidan av denna uppfattning och tradition gick emellertid enligt min mening en annan, den politiska. Dess ursprung år att soka i kretsen av kung Knuds motståndare. I denna betraktade man honom såsom en våldshårskare och tyrann. Till en eftervårld har denna uppfattning bevarats av två kållor, Roskildekronikan och den islåndska Knudsagan. Den omtalas åven av Sven Agesen och Saxo. Roskildekronikans korta kung Knuds historia lyder: »Då Knud genom en ny ohord lag, 'nova lege et inaudita', tvingade folket att betala en skatt, som de våra kallar nefgjald, blev han fordriven från Jylland over till Fyn och led, »magna confessione cordis«, martyrdoden framfor altaret i den helige martyren Albans kyrka i Odense. Hans kropp hedras med stora mirakler, Kristus forhårligas i sin martyr«.13 Orden »magna confessione cordis« har av mig och andra oversatts med »stor anger i 12 Vitae sanctorum danorum, s. 62, 79. 13 Scriptores minores, I, s. 23.
Side 8
hjårtat« eller liknande. Min och andras oversåttning må enligt Carsten Breengaard awisas. »'Magna confessione cordis' udtrykker nemlig ikke indrømmelse af synd, men bekendelse af synd«. For denna uppfattning hånvisar Carsten Breengaard till Odenselitteraturen, i vilken uttrycket också forekommer. Mojligheten att uttrycket i Odenselitteraturen skulle innehålla »en politisk indrømmelse«, idet kung Knud »tilslutter sig en negativ vurdering af sin regeringstid«, år enligt honom »naturligvis« uteslutet. Så otroligt det kan forefalla, har Carsten Breengaard emellertid stympat den åldsta och tillforlitligaste helgonlegendens, Passios, utsago. Det såges i denna: Kung Knud »gentog bekendelsen af sine fejl og overtrædelser og forøgede angerens velfortjente løn, modtog med ærefrygt og inderlig fremhed Herrens legemes sakramente« (Hans Olriks overs.). Orden »fructus penitentie dignos adauxit«, i vilka kung Knud genom anger ansluter sig till en negativ vårdering av sin regeringstid, har av Carsten Breengaard ersatts med en rad punkter.14 I motsats till Odenselitteraturen har Roskildekronikan inte ett enda ord om kung Knuds kyrkliga och religiosa stråvanden och inte heller om hans fromhet. Helgonglorian har han inte vunnit genom dessa. Han har vunnit den genom »magna confessione cordis« och genom att hans kropp hedrats med stora mirakler. Carsten Breengaard driver uppfattningen, att kronikan genom anvåndandet av begreppen »nova lege et inaudita« »ikke vurderer konfliktens årsag, men refererer blot en historisk kendsgerning«. Han forbiser hår två fbrhållanden. Det ena år, att bakom orden »nova lege et inaudita« ligger en anklagelse for ett kungligt politiskt maktovergrepp. Den danske kungen hade på kung Knuds tid ingen lagstiftningsrått, allra minst någon rått att stifta rikslagar. Lag stiftades på tingen i de danska huvudlanden och gållde endast i dessa. Reaktionen mot kung Knuds lagstiftning var så stark, att ingen dansk kung, mojligen med undantag av Erik Ejegod, under mer an 100 år efter Knuds drap med såkerhet kan visas ha stiftat någon lag. Den forstå med full såkerhet av en dansk kung stiftad lag år Knud Vl:s lag om mansdråp av den 20 september år 1200, men denna var ingen rikslag. Den gållde endast i Skåne.15 Ailnoth beråttar i sin helgonlegend att åven upprorsmånnen betraktadekungens 14 C.8., s. 54; Olrik, Hans, Danske helgeners levned, s. 16. Confessionem etiam pro erratibus ae delectis iteravit, fructus penitentie dignos adauxit, dominici corporis sacramentum ... accepit. Vitae sanctorum danorum, s. 69. 15 Jørgensen, P.J., Dansk retshistorie, § 2 111, IV, § 4 I; C.8., s. 56.
Side 9
ringare an kungen«.15a Om våldshårskaren, tyrannen kung Knud vittnar i Roskildekronikans korta framstållning inte blott detta politiska maktovergrepp.Hårom vittnar for det andra, att kung Knud genom den nya och ohorda lagen tvingade danska folket att betala en skatt, en »nefgjald«. Sven Agesen och Saxo har kant Roskildekronikan. Båda har gett sig i direkt polemik mot dess uppfattning av kung Knud. »Det var inte«, skriver den forre, »som vissa folk menar, på grund av alltfor stor grymhet och hårdhet eller på grund av det otåliga ok, som han i sin grymhet hade lagt på allmogen, »plebi«, som han blev dråpt.« Anledningen var en annan, sager han, och framlågger denna.16 Saxo sager: Allteftersom miraklernas antal våxte, nodgades Knuds »nidske avindsmend« tillstå deras kraft, men dråpet vidblev de dock att forsvara; de erkånde visserligen kung Knuds helighet, men påstod, att denna var vunnen inte genom hans fSrtjånster i livet utan genom hans botgoring i sina sista stunder. Deras efterkommande år medskyldiga i forna tiders villfarelser. Det år inte mqjligt att få dem till att låta sitt hat fara och uppriktigt erkånna kung Knuds helighet. Sven Agesens och Saxos ord visar, att på deras tid, omkring år 1200, i Danmark funnits två markanta, varandra politiskt-ideologiskt motsatta traditioner om kung Knud. Sjålvfallet har jag dåremot inte, som Carsten Breengaard sager, »synes (min kursiv) at have tolket Roskildekrøniken ud fra Saxos ord«, eller ha letat efter en Knud-kritisk tradition och tolkat den åldra kållan, Roskildekronikan, utifrån den yngre Saxo.17 Carsten Breengaard har gett en ny tolkning av Roskildekronikan. Han konkluderar av denna, att kronikan »ikke vurderer Knud negativt«.18 Konklusionen faller, når orden »magna confessione cordis« enligt Passio betyder, att han bekånde sina fel och overtrådeiser och forokade ångerns vålfortjånta lon. En betydelse av dessa ord, i vilken en auktioritet i fråga om tidens latinska sprak som Saxo åven inståmt. Han har kant de av Carsten Breengaard fbrtigna orden i Passio och skriver: Kung Knud »gjorde ved bitre Taarer Bod for svundne Dages Synd og vandt gavnlig Angers gode Løn«. (Jørgen Olriks overs.) I grund och botten faller Carsten Breengaards tolkning av Roskildekronikan redan, når Roskildekronikans ord om en ny och ohord lag innebår ett politiskt maktovergrepp. Den faller åven, når kronikan sager, att han tvingade folket att betala en »nefgjald«. 15a Vitae sanctorum danorum, s. 104. 16 Scriptores minores I, s. 126-127. 17 Saxo, Gesta danorum ed. Muller-Velschow, s. 592-594; ed. Olrik-Ræder, s. 328. I det foljande Saxo I och Saxo 11. C.8., s. 54, 131. 18 C.8., s. 56, 65.
Side 10
Den andra kållan, som enligt min mening till en eftervårld bevarat Carsten Breengaard medger, att jag har rått i, att Knudsagans framstållning av kung Knud på en rad punkter avviker våsentligt från Odenselitteraturen. Han undviker emellertid att anfora något exempel hårpå. Han forklarar endast, att dessa avvikelser inte betyder, att den islåndska sagan representerar en tradition, som år opåverkad av kyrklig uppfattning av kung Knuds kungadome. Redan 1946 skall Gustav Albeck i sin avhandling »Knytlinga« med råtta ha framhåvt, att i sagan forekommer flera »enkelttræk«, som visar en direkt avhångighet av Odenselitteraturen. Detta referat av Albecks uppfattning år oriktigt. Albecks slutsats av de »enkelttræk« han anfbr år endast, att »Muligheden (min kursiv.) af, at Knudsagaens Forlæg har Forbindelse med den Tradition, som afspejler sig i den ældste Odenselitteratur, maa siges at være til Stede«. Han finner val också någon likhet mellan Ailnoth och sagan. »Men ellers er Ailnoth og Knudsagaen forskellige, direkte Forbindelser mellem dem synes udelukket«.19 Når Carsten Breengaard finner, att »kong Knud netop kristeligt var noget særligt og bemærkelsesværdigt«, skulle man gårna ha sett anforas belågg hårfor. Slutsatsen av hans undersokning av Knudsagan blir, att »Curt Weibulls opfattelse af Knytlinga må, ligesom hans tolkning af Roskildekrøniken, afvises«. Det kan inte nekas, att om Carsten Breengaards framstållning skulle vara riktig, så skulle denna hans slutsats också vara riktig. Men år den riktig? Svaret torde bli ett Nej. I sagan år Knuds kungagårning en helt annan ån i Odenselitteraturen. Sagan har, liksom Roskildekronikan, intet att beråtta om hans kyrkliga och religiosa stråvanden, intet om hans fromhet. Om detta senare har den, vad Albeck i avhandlingen »Knytlinga« ån sager, endast några allmånna fraser. Kung Knud inleder i sagan sin kungagårning med en forklaring: I motsats till min broder Harald, som var mild och blid, skall jag bli en »hård hvæssesten«. På ett ting i Halland kråvde han mer ån lagen stadgade. En bonde, en ledare for bonderna, forklarade, att bonderna inte ville låta pålågga sig hårdare bordor ån lagen stadgade. Under hot om att forbjuda bonderna att låta sina djur beta i de skogar, som han sade sig åga, genomdrev han dock sina krav. »I detsamma«, såges i sagan, »blev den bonde dråpt, som mest hade talat mot kungen«. Aven i 19 Albeck, G., Knytlinga, s. 124; C.8., s. 131.
Side 11
Skåne genomdrev han sina krav. Hår genom hot om att forbjuda Ett i sagan utmårkande drag for kung Knud år att han inte tåler någon opposition. Når han låter fangsla sin broder Olof, såges i sagan, att det stod så stor skråck om kungen, att ingen tordes handia mot hans order. Inte heller, såges i sagan, att någon dristade sig tala emot kungen, når han fallde domar over dem, hog eller låg, som brutit den mot England samlade ledungen. Samma forhållanden mellan kung Knud och hans undersåtar framgår åven av sagans beråttelse om honom och den vackra pråstfrun. Ailnoth beråttar, att kung Knud undgick den osedlighet, som utmårker flera kungar, ja, till och med Salomon; han foraktade frillors okyska famn. Sagan beråttar dåremot, att han inte, vilket kristligt var ån vårre, fbraktade en gift kvinnas famn. Helgonkungen var på ett stort gille och såg dår en kvinna, som var gift med en pråst och var så vacker, att han nåstan inte sett någon vackrare kvinna. Han sade sin fortroendeman, att han skulle ordna så, att pråstfrun var i sangen hos honom om natten. Ingen torde tala eller handia mot hans vilja och hans befallning blev utford. Kvinnan låg i sangen, når helgonkungen var avklådd och steg upp i sangen. Han avstod från samlag, men inte av fromhet utan av rådslå for Guds straff. Han år tyrannen, som inte tål någon opposition. Sagan har åven ett yttrande, som den med rått eller orått tillskriver hans broder Olof. »Jag vet månget i kung Knuds liv, som rikligt kan bevisa, att han aldrig blev ett helgon«.21 Carsten Breengaards slutsats av sin analys av Roskildekronikan och Knudsagan blir, att alla beråttande kållor, »om end på forskellig måde, afspejler den opfattelse, at Knuds kongedømme var en helgen værdig«.22 Slutsatsen år ohållbar. Brister vidlåder Carsten Breengaards analys av Roskildekronikans Den enda regeringshandling, som Roskildekronikan tillskriver Erik Orden år de skarpast fordomande, som medeltidslatinet kånner. 20 Søgur Danakonunga, ed. af Petersen C, och Olsen E., kap. 28. 21 Ibid., kap. 42, 43, 31, 66. 22 C.B. s. 132. 23 Scriptores minores I, s. 25.
Side 12
indsats, der vurderes, men derimod hans antastelse af Roskildekirkens kår«. Han finner det också »overordentlig let at vise, at Eriks regeringsperiode betød en afgørende svækkelse af Roskildekirken i det kirkelige magt- og prestigekapløb«. Bevisen hårfbr år emellertid endast antaganden. Ett av dessa antaganden år »opbygningen af Knudskulten i S:t Albanskirken i Odense«. Klart år, att med denna, sager Carsten Breengaard, »var der sat en udvikling i gang, som hurtigt kom til at true Roskildekirkens traditionelt tætte relation til kongeslægten«. Ett annat antagande år, att »Erik Ejegods placering af ærkesædet i Lund har næppe heller gavnet hans omdømme i Roskilde«. Med Asker i Lund som biskop och med Erik som kung skall det ha skett en fundamental forandring av det kyrkliga maktforhållandet i Danmark. Kung Erik Ejegods åktenskap med Thrugotten (Sven Thrundsens slåkt) Bodil var tidigare endast kant genom en uppgift hos Saxo. Han uppger, att hon var kårleksfull mor fSr Eriks frillor och dårigenom vann ett hårligt eftermåle. I Carsten Breengaards avhandling blir detta åktenskap av rikshistorisk betydelse. Asker, som åven var en Thrugott, kom genom detta åktenskap »så tæt på magtens kærne, at den hidtidige begunstigelse af Roskilde hurtigt lod sig bryde«. Carsten Breengaard utgår från att svågrarna, kungen och biskopen, samarbetade, inte motsatsen, något som inte år helt ovanligt. Kållor for denna hans uppfattning saknas inte helt. Men de år svaga. Markus Skeggjasons dikt om Erik Ejegod år en lovsang. Uppgiften i Necrologium år en nekrolog. Historieskrivare och nekrologforfattare har i alla tider tillskrivit kungar bragder som år andra personers verk. Carsten Breengaard fortsåtter med andra antaganden. »Formodentlig har Erik i løbet af sine år som konge yderligere udsat Roskildekirken for en vis økonomisk reduktion«. Biskopssåtets myntrått »synes« sålunda ha gått forlorad. Då det inte år mqjligt att konstatera de av Passio omtalade kung Knuds gåvor, år det nårliggande att »antaga«, att de kan vara indragna av Erik Ejegod. Carsten Breengaards slutsats av dessa många antaganden blir: »Med disse for Roskildekirken direkte og indirekte negative konsekvenser af Erik Ejegods kirkepolitik, må der siges at være givet en rimelig baggrund for krønikens stærkt negative vurdering« av Erik Ejegod.24 En virvel av losa antaganden år 1982 kan aldrig våntas ge en rimlig 24 C.8., s. 66; C.B. s. 275 tillåter sig en lustighet. Han skriver: »Fra 1158« (då Absalon blev biskop i Roskilde) »begynder unægtelig opfyldelsen af den gamle drøm, som også Roskildekrøniken har, om Roskilde som landets centrale bispesæde, ærkesædet indbefattet... og udviklingen fyldbyrdes i 1177, hvor ærkesædet reelt blev placeret som annex til Roskilde«.
Side 13
åren omkring 1140. Man far inte en mera an 800-årig kålla att tala 5.Vi vånder oss till frågan om kung Valdemars och de danska biskoparnas I historisk forskning finns ett oeftergivligt krav: Alla efter kritisk analys Vid påvevalet 1159 ansåg sig två kardinaler vara lagligen valda. Den ene tog namnet Alexander 111, den andre namnet Viktor IV. For bilåggande av denna påvliga schism sammankallade kejsar Fredrik Barbarossa ett kyrkomote till Pavia att sammantråda i januari år 1160. Kung Valdemar, de danska biskoparna och andra danska andliga var bland de sammankallade. Kung Valdemar skall enligt Carsten Breengaard ha sånt en gesant, »formodentlig« sin kansler Radulf till Pavia. En sida långre fram blir »formodentlig« ett faktum. Radulf blir kungens representant vid kyrkomotet. Hans namn skall också enligt Carsten Breengaard finnas under kyrkomotets encyklika. Båda uppgifterna år oriktiga. Det finns ingen uppgift, att Radulf bevistat kyrkomotet.25 Hans namn finns inte under kyrkomotets encyklika. Den ende kande representanten fSr Danmark år biskopen i Ribe. Om kung Valdemars instållning till denna påvliga schism under åren 1160-1161 foreligger inte mindre an fem kållor. Tre av dessa år samtida, två nåra samtida. Av de fSrra år den forstå en encyklika, en rundskrivelse om kyrkomotet, utfårdad av de andliga vid motet. Den andra år ett brev från kejsar Fredrik Barbarossa av år 1160. Den tredje år en beråttelse om ett nytt kyrkomote i Lodi år 1161. Beråttelsen hårror från den i Lodi hemmahorande historikern Acerbus Morena. De nåra samtida kållorna år annalnotiser under år 1162 i Chronica Regis Coloniensis och Annales Palidenses.26 I encyklikan från kyrkomotet i Pavia såges, att kyrkomotet erkånt den av Fredrik Barbarossa gynnade Viktor IV såsom pave. Kung Valdemar har genom legat och brev (min kursiv.) gett sitt samtycke hårtill. Biskopen i Ribe har varit nårvarande och gett sitt samtycke, heter det i encyklikans underskrifter. I sitt brev av år 1160 uppger Fredrik Barbarossa, att 25 Den enda kållan for Radulfs såndefard till kejsar Fredrik Barbarossa år Saxo. Saxo I, s. 775 och 11, s. 439. Saxo låter i denna kejsaren for Radulf omtala kyrkomotet i Pavia. Kung Valdemars legat till kyrkomotet år okånd. 26 Hånvisningar om var dessa kållor år tryckta i min Saxo, s. 248.
Side 14
Danmark lyder under Viktor IV. Acerbus Morena beråttar, att på kyrkomotet i Lodi upplåstes brev (min kursiv.) bland andra från kung Valdemar. I alla dessa brev sade sig kungarna sjålva med alla sina land och de fSrut nåmnda årkebiskopar, abbotar och prostar vilja erkånna Viktor IV såsom pave och herre. I annalnotiserna heter det i den ena, att kung Valdemar ånnu en gang erkånt Viktor IV såsom pave; i den andra, att detta skett liksom vid den forstå och andra synoden, varmed tydligen avses kyrkomotena i Pavia och Lodi. Det år en sållsynthet, att en håndelse i nordisk historia under aldre medeltid år omvittnad av så många samtida eller nåra samtida kållor. En analys visar, att kållorna hårror från fem personer och år samståmmande. Jag drog slutsatsen, att kung Valdemar redan åren 1160-1161 erkånt Viktor IV och sålunda redan under dessa år varit schismatisk. Av andra kållor framgår, att han varit det åven år 1162 och foljande år. Carsten Breengaard polemiserar mot denna min slutsats och forfåktar en annan uppfattning. I forstå hånd vilar hans uppfattning på subjektiva antaganden. Han anser sig efter 800 år veta vad som »utvivlsomt« år bakgrunden for att kung Valdemar utsånt en dansk gesant till kyrkomotet i Pavia. Bakgrunden år, att kung Valdemar inte kan ha haft något in tresse av att avvisa den kejserliga hånvåndelsen och att hans mqjligheter att overhuvud kunna bilda sig en »fornemmelse« av schismen var avhångig av precisa informationer från kyrkomotet. Slutsatsen av dessa antaganden blir: »Intet berettiger således til at forklare den danske politiske deltagelse (i Paviamotet) med andet end ønsket om at sikre sig orientering om skismaets politiske og kirkelige karakter«.27 Slutsatsen stammer inte med kållorna och saknar alla kållbelågg. Den år endast Carsten Breengaards personliga uppfattning. Forst och fråmst mqjliggores emellertid Carsten Breengaards uppfattningav kung Valdemars instållning till den påvliga schismen genom att han, hår som tidigare, fortiger en del av kållmaterialet. Utsagon i encyklikan från kyrkomotet i Pavia, att kung Valdemar genom brev samtyckt till erkånnandet av Viktor IV tappas bort. Dessexistens forriges. Brevet visar dock, något som Carsten Breengaard fornekar, »officiel dansk støtte til Victors papat«. Aven kejsar Fredrik Barbarossas uppgift i ett sitt brev, att Danmark lydde under Viktor IV, forbigås med tystnad. Brevet omtalas overhuvud inte i hela avhandlingen. Tystnad galler ytterligare Acerbus Morenas beråttelse om kung Valdemars brev till kyrkomotet i Lodi 1161, i vilket han sager sig vilja erkånna Viktor IV såsom pave. Det enda, som Carsten Breengaard har att saga om 27 C.8., s. 281.
Side 15
kyrkomotet i Lodi år, att den tyskviktorianska propagandan skall ha tagit kung Valdemars ursåkt for uteblivande från motet som ett uttryck for anslutning till motets beslut. Carsten Breengaards fullståndiga tystnad om kung Valdemars brev till motet i Lodi mojliggor hans uppfattning, att inte minst detta mote skall demonstrera, »at den danske holdning i denne første periode (av schismen) var afventende og orienterende og uden aktiv støtte til nogen af parterne«.28 Denna fullståndiga tystnad galler slutligen åven uppgifterna i annalerna från år 1162 om kung Valdemars erkånnande av Viktor IV som pave. Sammanfatter jag det hår sagda blir resultatet: Carsten Breengaard har i frågan om kung Valdemars instållning till den påvliga schismen under åren 1160—1161 forsyndat sig mot oeftergivliga krav i historisk forskning. Han har fortigit kållstållen av avgorande betydelse. Han har dårigenom misslett låsarna av sin avhandling. Så langt om grundvalarna for Carsten Breengaards uppfattning om kung Valdemars instållning till den påvliga schismen. Han stannar emellertid inte hårmed i sin framstållning av Danmark och den påvliga schismen. Han soker faststålla åven de danska biskoparnas instållning till den påvliga schismen. Endast två kållstållen omtalar detta. Den ena år encyklikan från kyrkomotet i Pavia. Enligt denna har biskopen i Ribe samtyckt till motets beslut att erkånna Viktor IV såsom pave. Carsten Breengaard ser i detta kållstålle kejserlig propaganda. Han skriver: »De kejserlige kirkepolitikeres og historikeres identifikation mellem deltagelse og politisk accept, et i politiske sammenhænge ikke ualmindeligt kneb, må naturligvis forstås som et banalt led i denne demonstration«. Något bevis eller ens en antydan om att denna allmånna sats haft någon betydelse i fråga om uppgifterna om Valdemars och Ribebiskopens instållning till Paviamotets beslut saknas helt. Utan att kunna åberopa en enda positiv kålla och med bortseende från alla befintliga samtida och nåra samtida kållor, skriver Carsten Breengaard: »Der er efter min mening intet, der berettiger en antagelse af dansk skismatisk holdning i betydningen aktiv tilslutning til Viktor IV fra starten i 1159—1160. Situationen i Danmark har utvivlsomt generelt været præget af ønsket om orientering med undtagelse af Eskil, der har ønsket officielt at bekende sig til Alexander III«.29 Det andra kållstållet om de danska biskoparnas instållning till den 28 C.8., s. 283. 29 C.8., s. 282-283.
Side 16
Herbertus beråttelse om Eskil i Clairvaux. I denna uppger Eskil, att fem (av hans sju) biskopar under schismen brot kyrkans enhet (anslot sig till Viktor IV). Biskop Elias i Ribe, skall han ha sagt Herbertus, var »detta ondas upphovsman och fbrsångare«. Uppgiften stammer synnerligen val med att Elias står som undertecknare av encyklikan från Pavia. Men Carsten Breengaard fbrkastar den. Anklageisen har framkommit »mange,mange« år senare an håndeisen och forekommer inte overbevisande år hans korta motivering.30 I sin polemik mot min uppfattning i fråga om kung Valdemars instållning till den påvliga schismen gor Carsten Breengaard ett stort nummer av, att jag inte genomfort en tendensundersokning av de tyska kållorna. Jag har endast framhållit, att dessa kållor, i motsats till Saxos beråttelse, år samtida eller nåra samtida. Carsten Breengaards anmårkning kan emellertid fbrefalla vara av betydelse. Orsaken till att en dylik tendensundersokning saknas i min avhandling år emellertid uppenbar. Kållmaterial, som ger ett såkert resultat i denna fråga, saknas. Den tendensundersokning av de tyska kållorna, som Carsten Breengaard sjålv soker genomfora, vilar, som han sjålv uppger, på en »formodan«. Om »Danmarks primære politiske funktion i relation til kejseren er«, som han antar, »at tjene dennes propaganda over for de europæiske stormagter, så er det oplagt, at benyttelsen af periodens tyske kilder er stærkt problematisk, idet disse dermed må formodes at have en stærk politisk interesse i at postulere en dansk loyalitet langt ud over, hvad der nødvendigvis er dækning for«. »Från denna formodan«, som på foljande sidor blir ett faktum, drar Carsten Breengaard slutsatsen, att »muligheden for at de tyske kilders intention er kejserens forherligelse på samme måde, som Saxos var Valdemars og Absalons forherligelse, synes ikke at foreligge for Curt Weibull«.31 For mangen låsare av Carsten Breengaards avhandling torde denna slutsats fbrefalla slående riktig. Men den strandar ohjålpligt på de av Carsten Breengaard fortigna brev, som kung Valdemar sånt till kyrkomotena i Pavia och Lodi. I dessa har han erkånt Viktor IV såsom pave. Dessa brev kan nåppeligen vara diktade av en kejserlig propaganda. Allra minst kan detta vara fallet med det i encyklikan från Pavia omtalade. Man visste i Pavia att encyklikan skulle nå åven till Danmark. Den har åven bevisligen nått dit. Saxo har kant och begagnat den. Jag ansåg det under detta forhållande uteslutet, och anser det fortfarande uteslutet, att encyklikan kan innehålla helt lognaktiga uppgifter om kung 30 Weibuli, Lauritz, En samtida beråttelse. Scandia IV, s. 281; C.8., s. 282. 31 C.8., s. 275, 281.
Side 17
Valdemars brev och om biskopens i Ribe samtycke till erkånnandet av Viktor IV:s papat. Hoga andliga, patriarker, årkebiskopar och biskopar kunna val inlåta sig på kejserlig propaganda, men så grov propaganda, som Carsten Breengaard tillskriver dem, torde vara dem helt fråmmande. Inte heller Fredrik Barbarossas ord, att Danmark lyder under Viktor IV kan gårna vara diktade. Man kan inte gårna påborda honom att fara med osanning. Det samma galler historikern Morenas uppgifter. Det finns ingen anledning misstro honom, når han, hemmahoranda i Lodi, sager att på kyrkomotet dårstådes upplåstes brev från kung Valdemar, i vilket denne sade sig vilja erkånna Viktor IV som pave. En los formodan om kejserlig propaganda år bakgrunden for Carsten Breengaards fortigande av kållmaterial och for hans framstållning av kung Valdemars instållning till den påvliga schismen år 1159. Ånnu några ord till forklaring av kung Valdemars instållning till den av Fredrik Barbarossa gynnade schismatiske paven Viktor IV. Sedan 1130-talet och senast i Merseburg år 1152 hade de danska kungarna hyllat den tyske kejsaren som sin lånsherre. En av kung Valdemars forstå regeringshandlingar var också att genom en beskickning till kejsaren anhålla om investitur på riket och stadsfåstelse av sitt val till Danmarks kung. Kejsaren, som rustade for ett krigståg till Italien, mottog av såndebuden edig fbrpliktelse, att kung Valdemar inom fyrtio dagar efter hans återkomst från Italien skulle infinna sig vid hans hov och av honom mottaga administrationen av sitt rike och avlågga trohetsed. Dessa, den samtida Rahewins uppgifter, har betvivlats. De bekråftas emellertid ofrånkomligt av att kung Valdemar kort tid efter kejsarens återkomst från Italien i augusti 1162 infann sig vid hans hov och av »kejsarens hånd mottog sin krona och blev hans man«. Danmark var i kung Valdemars tid en tysk vasallstat. Mångåriga tronstrider hade forsvagat landet. Venderna hade grundligt forhårjat det. Kung Valdemar har nåppeligen, åven om han velat, kunnat gora annat an folja sin lånsherres stållningstagande i den påvliga schismen och inte riskera sin investitur. En våldsam overskattning av Danmarks makt och stållning i Europa ligger bakom tron, att Danmark kunnat inta en sjålvståndig stållning i påveschismen. 6.I min avhandling om Saxo undersoker jag i kapitlet »Brytningen mellan I denna undersokning utgår jag från paven Alexander III:s båda
Side 18
något av åren 1166-1167. Pavens brev till kung Valdemar fastslår, att denne i den påvliga schismen åtminstone någon tid under fbrra hålften av 1160-talet varit schismatisk. Vid den tid, då pavebrevet skrevs, har han emellertid återvånt till kyrkans enhet. Av pavens båda brev framgår ytterligare, att Eskil levat i landsflykt, berovad sitt årkebiskopsåmbete, och att hans återvåndande till Danmark varit beroende av kung Valdemar. Den slutsats, som jag i ovrigt drog av dessa pavebrev var, att de ståller Eskils återvåndande till Danmark i ett helt nytt sammanhang. Det står i dem i beroende av kung Valdemars instållning till den påvliga schismen. En undersokning hårav gav till resultat, att kungen redan under påveschismens forstå år haft en schismatisk instållning. Slutsatsen blev, att brytningen mellan kung och årkebiskop var fbrorskadad hårav.32 Denna min uppfattning har, som Carsten Breengaard sager, varit beståmmande for i stort sett alla senare behandlingar av denna fråga. Sjålv har han en annan uppfattning. Något som år helt naturligt, då han i motsats till mig betraktar de tyska kållornas uppgifter, åven de i dem omtalade kung Valdemars brev till kyrkomotena i Pavia och Lodi, som kejserlig propaganda. Sin polemik mot min uppfattning inleder Carsten Breengaard med att jag skall ha låtit »Alexanders påstand om Valdemar fra midten af 1160'erne tolke motiverne til den landflygtighed, der begyndte flere år tidligere. Anderledes udtrykt kan man sige, at det er problematisk at slutte fra positionerne i 1165-1167 til positionerne i 1160-1161«.33 Sjålvfallet har jag inte gjort mig skyldig till något så ovetenskapligt, som Carsten Breengaard hår tillvitar mig. I sin polemik mot min uppfattning soker Carsten Breengaard uppvisa, »hvad det var i parternes (Eskils och Valdemars) handlinger, der konkret udfordrede den anden«. Han griper hårfor till Saxo. »Så vidt jeg kan se«, skriver han, »må der her tillægges Saxos beretning om Occos genindtrædensom biskop i Slesvig en afgørende betydning« ... Og problemet ved Occo var ikke, at han var Victoriner (anhångare av Viktor IV), men at han som indsat af ærkebiskoppen i Hamburg-Bremen i henhold til pavebullerne af 27. maj 1133, udtrykte en afvisning af Eskils stilling som ærkebiskop. Som vi har set, var en anerkendelse af Occo for Eskil ensbetydende med en anerkendelse af Hamburg-Bremens kirkelige overhøjhedover Danmark«. Han år så overtygad av detta sitt antagande, att han sager: »Når man har anvendt antagelsen af eksistensen af et dansk skismatisk parti eller af en skismatisk indenrigs-kirkepolitisk holdning i 32 Weibull, Curt, Saxo, s. 242. 33 C.8., s. 281.
Side 19
Danmark i året 1161-62 til at bekræfte påstanden om, at det var kongens skismatiskhed, der drev Eskil i landflygtighed, må det afvises. Der er intet her, der kan ændre ved antagelsen af. at det først og fremmest var Occo-sagen, der motiverede Eskil til et brud med Valdemar«.34 Något kållbelågg for denna uppfattning har Carsten Breengaard inte anfbrt. Den år, som han sjålv sager, ett hans antagande, en personlig konstruktion. Han tillågger Saxos beråttelse en »afgørende betydning«, men forbiser, att Saxo inte med ett ord omtalar, att Occo insatts som biskop i Slesvig av Hamburg-Bremen, eller att Hamburg-Bremen haft något att gora med hans återintrådande som biskop dårstådes under borjan av 1160-talet. Om Occos återintrådande som biskop i Slesvig finns endast en kålla. Denna år Saxos Gesta danorum. Problemet med Occo år hår rakt motsatt det som Carsten Breengaard gor gållande. Problemet år, att Occo var »Victoriner«, var schismatiker. Saxo skriver: »Under allt detta, hade Occo, vilken på grund av sin schismatiskhet under den forut omtalade påvestriden mast nedlågga sitt biskopsåmbete, återfatt sin vårdighet av Octavianus (Viktor IV) och efter att ha vunnit kungens gunst satt sig i besittning av Slesvigs biskopsstol; men Eskil bannlyste i sin nitålskan for råttrogenheten denne kyrkans forbrytare och hans anhang mitt under gudstjånsten och uppretade hårigenom i hog grad kungen«. På två andra stållen återvånder Saxo till Occo-frågan. På det ena sager han, att biskopen Esbern i Slesvig begett sig utomlands och fallit i en sjukdom. »Når Occo horde detta, återtog han med fullmakt av Octavianus (Viktor IV) det biskopssåte, som han en gang innchaft och falskligen kallats biskop«. På det andra stållet låter Saxo Eskil saga: »Kung Valdemar hade brottsligen inlåtit sig med den schismatiske biskopen och dårigenom gett motståndarna av den kyrkliga enheten ett fordomligt tillhåll«. Saxos Gesta danorum år vål ingen helt tillforlitlig kålla. Dess uppgifter bor i regel endast godtas, om de bestyrkas av andra kållor. Carsten Breengaard godtar dock Saxos uppgifter: att kung Valdemar accepterat Occo som biskop i Slesvig och dennes forbindelse med paven Viktor IV.35 Sin vana trogen fotiger han i detta sammanhang Saxos alla ovriga uppgifter såvål att den schismatiske paven tillsatt Occo som biskop i 34 C.8., s. 285, 288. 35 Saxo I, s. 764, 773; 11, s. 435, 438. Orden »biskopssåte, som han en gang innehaft och falskeligen kallats biskop« torde åsyfta något eller några av åren 1145-1157. »Occo episcopus« har bevittnat en av kung Erik Lam utfårdad urkund från 1145, men av okånd orsak har han mist sitt åmbete något av åren fore 1157—1158. En av kung Valdemar utfårdad urkund från något av dessa år bevittnad av en rad biskopar och bland dem »Osbernus Slesvicensis«. Diplomatarium danicum, 1:2, nr. 91, 120. C.8., s. 285.
Side 20
Slesvig som den schismatiskhet, som Saxo låter Eskil tillågga kung Historisk forskning har att vålja mellan Carsten Breengaards av kållor 7.Utmårkande for Carstens Breengaards avhandling år en oråknelig mångd antaganden och liknande begrepp. Dessa mojliggor for honom att med låtthet vinna onskade resultat. En av sina hojdpunkter når dessa begrepp i den del av avhandlingen, som behandlar brytningen mellan kung Valdemar och årkebiskop Eskil. Hår skriver han om kung Valdemars fard till konciliet i S:t Jean de Losne år 1162: »Det er efter min mening en rimeligt begrundet hypotese, at det under disse specielle omstændigheder (at den danske og svenske kirkes primas, der ikke mindst efter 1157 jo ikke var en hr. hvemsomhelst for kejseren) ikke mere var muligt for Valdemar at holde, hvad man i vore dage ville kalde en lav profil. Hvis Valdemar ikke skulle udfordre den kejserlige velvilje, hvad fortiden havde belært om kunne være farligt, var han tvunget til personligt at demonstrere, at Danmarks udenrigspolitik ikke var styret af en person (årkebiskop Eskil), der for kejseren var selve den institutionaliserede formindskelse af'hans rige og hans krone'«.36 Carsten Breengaard glommer hår bort, att kung Valdemars personliga instållelse i S: t Jean de Losne ofrånkomligt var en vasalls fard till sin lånsherre for att av dennes hånd mottaga sin krona och bli hans man. I Saxos redogorelse hårfor finner Carsten Breengaard ytterligare ett element, »der meget vel kan have en vis rimelighed for sig. Det drejer sig om oplysningen om, at det under forhandlingen blev aftalt, at kongens efterfølger (søn) skulle være frit stillet til at opsige lensforholdet«.37 Ett dylikt avtal torde vara helt unikt i lånsforhållandenas historia. Det motsåges åven direkt av Fredrik Barbarossas ihårdiga kamp att fa Knud att erkånna sitt vasaliskap, om vilket den samtida Saxo beråttar.38 Carsten Breengaard kan i sin avhandling gora en och annan god kritisk iakttagelse. Men han år, som framgår av vad i denna uppsats redovisats, ingen kållkritisk historiker. I sin historieskrivning utgår Carsten Breengaard från en på forhånd fastslagen uppfattning, något som år lått att upptåcka. Liksom sin låromåstare Niels Skyum-Nielsen i 36 C.8., s. 288. 37 Saxo I, s. 443; 11, s. 780; C.8., s. 289. 38 Saxo I, s. 465; 11, s. 531.
Side 21
boken om Stockholms blodbad, fortiger Carsten Breengaard dårvid Erik Arup har fallt de beromda orden om historieskrivningen fore det 13. århundradet: »Problemet her er kun det at digte over kendsgerninger, der virkelig kan udsondres af kilderne som tilforladelige, over dem alle, ikke imod dem og ikke udover dem«. Problemet år inte att dikta over antaganden, formodanden och hypoteser — stundum, med fSrtigande eller bortforklaringar och i direkt strid med samtida kållor. ExkursCarsten Breengaard har gjort en god iakttagelse, når han upptåckt en rasur i Liber daticus den 10. juli. Han finner av den, att det inte kan positivt håvdas, att det inte dår stått en text om de båda kungarna Knud och Erik. Upptåckten år dock inte så fullt såkerstålld, som man skulle onska. Carsten Breengaard konstaterar val, att pergamentet i Liber daticus fol. 65 v år »markant tyndere end den øvrige del af fol. 65. Dette forhold kan rimeligvis kun skyldes rasur«. Han sager dåremot obeståmt, att »det synes (min kursiv) da også muligt at skelne enkelte uidentificerbare bogstavrester af den tidligere og senere gennem rasur fjernede tekst«. Låsaren stannar i viss tvekan: Finns dessa bokstavsrester och finns de i de tre rader, som efter den utraderade texten på fol. 65v låmnades fria for nekrolognotiser. En efterprøvning synes mig onskvård. En något nedsatt synfbrmåga har hindrat mig att sjålv utfora en dylik. Som inte sållan år fallet, har den vackra upptåckten forlett upptåckaren till viss overdrift. Det i Liber daticus den 10. juli utraderade år olåsligt. Man vet sålunda inte ens om Liber daticus ursprungligen haft en text om de båda kungarna. Carsten Breengaard menar dock, att sannolikheten hårfor må anses vara »overordentlig stor«. Motiveringen år, »at der oprindeligt har været en tekst i nekrologienotitsfeltet og at Liber daticus som forlæg for sine nekrologienotiser har benyttet Memoriale fratrum«. Motiveringen år inte stark. En annan motivering synes mig ha lika eller storre sannolikhet. Notisen i Memoriale fratrum om de båda kungarna år berommande: Kung Knud såges ha varit domkyrkans forste grundare: Kung Erik genom driftigt arbete ha av paven utverkat palliet åt vår kyrka. Begynnelsebokstaven i Knuds namn år tecknad i rott, vilket visar, att hans dodsdag i Lund firats som stor kyrklig festdag. Trots detta har notisen, om den overforts, utraderats och sedan återinforts med tillågg av en lovsang over kung Knud, som år håmtad från Odenselittera-
Side 22
turen och Pseudo-Cyprianus och med ett tillågg om kung Erik: »vir prudens et strenuus«. Vid den tid då Liber daticus upplades, var Roskildekronikan kånd i Lund. Under inflytande från den, kan en utraderad notis om de båda kungarna ha innehållit något, som man funnit missvisande eller diskrediterande for dem. I reaktion håremot kan Memoriale fratrums notis om kung Knud ha i den nya texten utbyggts med en lovsang om kung Knud och med ett tillågg om kung Erik. Notisen i Liber daticus år av utgivaren C. Weeke tidsatt till andra tredjedelen av 1100-talet, av Lauritz Weibull till sista tredjedelen av samma rhundrade. år sålunda skriven något tidigare eller samtidigt med att Saxo såtter in med sin polemik mot Roskildekronikan.39 Man kan formoda och finna sannolikt. Någon såkerhet står hårav inte att vinna. Ett ofrånkomligt faktum kvarstår dock. Man vet ingenting och kommer aldrig att veta någonting om det ursprungligen funnits en notis i Liber daticus om kung Knud och kung Erik. Av den nuvarande Liber daticus-texten den 10. juli kan dock ett faktum av betydelse utvinnas. Begynnelsebokstaven i Knud den heliges namn år i Liber daticus inte som i Memoriale fratrum tecknad i rod fårg eller som notisen om Erik Emune på annat sått utmårkt. Hans dødsdag har i Lunds domkyrka inte långre hogtidlighållits som stor kyrklig fest. En annan overdrift, som val åven står i samband med Carsten Breengaards upptåckarglådje. Han skriver: »Udgangspunktet for Weibulls syntese er en analyse af forholdet mellem Memoriale fratrum og Liber daticus. Denne analyse er indiskutabelt artikelns centrum, det hvormed hele syntesen står og falder«.40 Sjålvfallet år denna analys av vikt. Men Carsten Breengaard forbiser, att i Lauritz Weibulls artikel också finns andra centrala analyser. Annars skulle artikeln aldrig kunnat ha fått den »gigantiske inspiration«, som Carsten Breengaard tillskriver den. De åldsta litteråra kållorna till Harald Héns historia år tre brev till honom från paven Gregorius VII. I hog grad intresserar Carsten Breengaard sig for dessa brev, framfor allt for brevet av den 19 april 1080. Paven skriver i detta, att han erfarit, att Edert folk »giver præsterne skylden for stærke udsving i årstidernes temperatur, stormvejrs forstyrrelserog alle mulige legemlige sygdomme«. Paven anser, att detta »i højeste grad burde forbydes under straf af apostolisk banlysning« och pålågger kungen med apostolisk myndighet, »at I ganske udrydder 39 C.8., s. 31, 33, Weeke, C, s. 172; L.W., s. 86. 40 C.8., s. 16.
Side 23
denne fordærvelige uskik i Eders rige og ikke yderligere fordrister Eder til at udsætte præster og gejstlige, hvem I skylder ære og ærbødighed for slig skændig beskyldning«. Paven har åven erfarit, att Harald Hén »handler ugudeligt med hensyn til kvinder, der af samme grund ved en lignende übillighed er kendt skyldige i kraft af en umenneskelig og barbarisk skik«. Han »farer frem med dødsstraf mod disse uskyldige kvinder«.41 I sin tolkning av detta pavens brev gor Carsten Breengaard sig skyldig till våldsam overdrift och losa formodanden. Paven karaktåriserar i sitt brev folkets forsyndelser mot pråster och andliga endast som »fordærvelige uskik« och »skændig beskyldning« och menar, att de som gjort sig skyldiga hårtill, borde bannlysas. Brevet har inte ett enda ord om, att pråster och andliga, som Carsten Breengaard sager, utsatts for »forfølgelse« eller for »særdeles alvorlige repressalier« eller »afstraffelse«. Om detta skriver Carsten Breengaard: »Mens det af brevet fremgår, att kvinderne er blevet dødsdømt, konkretiseres præsternes straf ikke direkte, hvoraf vi formodentlig kan slutte, at disse ikke blev straffet med henrettelse. Hvilke afstraffelser, der så var tale om, kan ikke siges konkret, men hverken lemlæstelse af præster eller ødelæggelse af kirker kan anses for usandsynligt«. Tydligen har det helt undgått Carsten Breengaard att i pavens brev inte omtalas någon bestraffning av pråster och andliga. Carsten Breengaards formodanden stanner inte hårmed. Han menar också att, »af den fremstilling, Gregor giver, kan der ikke være nogen tvivl om, at den pågældende afstraffelse af præster og kvinder er forløbet inden for samfundets institutioner og i overensstemmelse med dets normer ... Den samfundsinstitution, forfølgelsen er blevet kanaliseret igennem, kan utvivlsomt kun være de lokale ting, og da ofret for 'forbrydelsen' er samfundet, formodentlig herreds- eller endog landsting« .42 Carsten Breengaard har utan spår av kållkritik godtagit underråttelsernai pavens brev. Brevet ger honom upplysningar om »den konkrete situation for kirke og menighed under Harald Héns kongedømme«? Det ger honom en bakgrund for framstållningen av helgonkungen, Knud den helige. Denna brist på kritik torde ha sin forklaring av att Carsten Breengaard menar, att pavens underråttelser om forhållandena i Danmark»utvivlsomt« hårror från den klerk, som han i ett tidigare brev begårt skulle såndas till Rom. Man vet inte om Harald Hén sånt någon klerk till Rom — en begåran hårom från år 1077 har han inte villfarit — och det år fbga sannolikt, om så varit fallet, att han sånt en klerk, som hade 41 Diplomatarium danicum, I, 2 nr. 20. 42 C.8., s. 117.
Side 24
den oformånliga uppfattning av hans kungadome, som paven gor Med detta sista må forhålla sig hur som helst. Det hade varit onskvårt, att Carsten Breengaard i sammanhang med detta pavens brev och sina egna fbrmodanden gett sina låsare kunskap åven om de två danska litteråra kållorna till Harald Héns historia. I den ena av dessa, Ailnoths helgonlegend om kung Knud, framståller forfattaren Harald Hén som den av danska folket ålskade lagstiftaren. Folket berommer och prisar honom som fredens och den offentliga frihetens fader på grund av de lagar han gett dem. Den andra danska kållan, Roskildekronikan, har en ånnu mera berdmmande uppfattning av Harald Hén. Ingen dansk kung har av Roskildekronikans fbrfattare karaktåriserats i så hoga toner som Harald Hén. Han såges ha varit den ypperste av man (vir optimus) och den råttfårdigaste regent (rector iustissimus). Orden år de hogst berommande, som medeltida latin kånnar. Han år åven en demokratisk kung. Skogarna i Danmark hade helt tagits i besittning av stormånnen. Han befallde, att de skulle vara gemensamma for allt folket.43 Dessa två danska kållor år sent nedskrivna; Ailnoths helgonlegend någon gang under tiden 1104-1125, snarast 1104-1117; Roskildekronikan fbrst under slutet av 1130-talet. Men de år inte vårdelosa. De återger den kyrkliga tradition, som levde om Harald Hén i två kyrkliga centra, Odense och Roskilde. Det mårkliga år, att denna kyrkliga tradition inte bevarat något om vad paven har att beråtta om »fordærvelige uskik« eller om »skændige beskyldninger« mot pråster och andliga, ån mindre om Carsten Breengaards många formodanden. Carsten Breengaard fbrtiger den tradition av Harald Héns kungadome, som levat i två danska kyrkliga centra. Han godtar dåremot kritiklost och med tillsats av fbrgrovande formodanden den bild, som paven Gregorius på grund av någon horsågen tecknat i det fjårran Rom. Denna senare bild blir bakgrunden for hans panegyriska teckning av Knud den helige. Två andra reflexioner. Trots att Magnus Nielsen i Liber daticus såges »vara frejdad av dygd (virtus)«, skall enligt Carsten Breengaard Liber daticus »reducere honom betydeligt«.44 Motiveringen hårfbr år, att MagnusNielsen i Memoriale fratrum år ståild fråmst bland de i Hammarslagetstupade, men i Liber daticus år ryckt ned efter de andliga. Carsten Breengaard misstar sig. Tydligen var detta normalt i kyrkliga dokument 43 Vitae sanctorum, s. 90; Scriptores minores, s. 23. 44 C.8., s. 38.
Side 25
vid tiden omkring 1145. I ett annat kyrkligt dokument, notitian om Eskils Om Erik Emune såges i Liber daticus att han hållit riket i sin hånd med sitt principats hogsta maktfullkomlighet: »Tenens regnum cum summa sui principatus potentia«. Skarpt motsatta tolkningar av dessa ord har gjorts gållande. Enligt Lauritz Weibulls tolkning år Erik Emune i dessa ord karaktåriserad som »målsman for en kungamakt, frigjord från all hånsyn, som den medeltida tyrannen«. Carsten Breengaards mening år, att orden »uden mindste tvivl må være ment som en hyldest«. Det foljer hårav, att i motsåttning till L.W:s upfattning »Liber daticus og Roskildekrønikens vurdering af Erik Emune er så motstridende, at det må anses for udelukket, at de kan være båret af samme person«.46 Avgorande for tolkningen år några ord i Roskildekronikan om biskop Vilhelm. I dessa såges om denne: Måktig till sjals- og kroppskrafter, full av iver, nedkåmpade han vårldens måktiga och skonade i sin vrede ingen: »Impetuosus et qui sola uitute corporis, debellaret potentes, at animi uirtute nullique parens iratus«,47 »Potentes« hor till dem, som biskop Vilhelm nedkåmpade. Orden i Liber daticus kan inte vara en hyllning av Erik Emune. De år skrivna av någon, som anslutit sig till hans fiender. I forstå kapitlet av sin avhandling tillskriver Carsten Breengaard, Lauritz Weibull att anvånda en något speciell form for »silentioslutning«.48 Uppfattningen år så uppenbart oriktig, att den inte kraver något bemotande. 45 Diplomatarium danicum, 1:2, nr. 88. 46 L.W., s. 90, 91; C.8., s. 42, 22, 51. 47 Scriptores minores, s. 22. 48 C.8., s. 21. |