Tradition og Kritik. Festskrift til Svend Ellehøj. Kbh., Den Danske Historiske Forening, 1984. 435 s. 230 kr. for medlemmer.

Svend Ellehøjs festskrift inledes av Karl-Erik Frandsen med viktiga observationer om lantbruksreformer och verklighet i Barup, dår Svend Ellehøjs fodelsegård ligger, i nårheten av den »rigtiga« Elverhqj. Sist kommer en esså av Niels Steensgaard »Set fra 1984. En model for nyere tids verdenshistorie«, dår Orwells visioner blir utgångspunkt for en mycket stimulerande diskussion om det globala perspektivet och om stat, produktionssått och bondeekonomi i olika kulturer och forskningstraditioner. Men boken handlar inte bara om landsbyn och vårlden; den ger i sin helhet ett rikt urval av dansk historisk forskning med många anknytningar till åven i Sverige aktuella frågor.

Jag noterar att Mikael Venge genom Anders Billes dagbok kan ge stod for uppfattningen att Kristian III.s forlikning med kejsar Karl betingades av att kungen nu var beredd att overge sina schmalkaldiska bundsforvanter. Formediarevar den åven av Gustav Vasa utnyttjade, gemensamme slåktingen Henrik av Braunschweig-Wolfenbiittel. Steffen Heiberg demonstrerar vad de många samtidaportråtten

daportråttenhar att saga om Frederik II:s stråvan att styrka kungadomets prestige, något som också framgår av hans forsok att hålla tillbaka de stora adliga gravmonumenten. Gunner Engberg Lind behandlar maktkampen i Danmark efter Roskildefreden 1658, som bl.a. gållde kontrollen over armen och riksstyrelsen.Det var frågor av vikt åven i Sverige, dår 1634 års regeringsform hade etablerat en losning och det senare envåldet kom med en annan.

Bland de råttshistoriska bidragen ingår Thelma Jexlevs principiellt viktiga analys av lånsråkenskapernas sakfallsregister och de komplikationer som uppstår, om man med dem som grund vill draga slutsatser om råttspraxis och brottslighet.

Kvinnoforskningen år representerad av Benito Scocozza med »Sigbrit - en studie i kvindeforståelse«, dår han kritiskt granskar fbrsoken att forklara denna Sigbrits mårkliga position. Han tar då avstånd från den psykologiska variant, som utgår från den moder-roll som Sigbrit skulle ha intagit i forhållande till kungafamiljen, dår Kristian II sjålv saknat ett nåra forhållande till sin moder; i likhet med vål de flesta kungabarn. Sjålv påpekar han att det i samtiden fanns en niche, dår kvinnor kunde verka sjålvståndigt, nåmligen i handel; kvinnor som Inger Diibeck kallar »købekoner«. En sådan hade Sigbrit varit, vilket blev av betydelse når hon sedan fick hånd om rikets finanser. Kombinationen år intressant, alldeles oberoende av att Scocozza torde ha undervårderat tidens finansforvaltning, »kalkyler, budgetlægning og økonomisk helhedspolitik« skulle hora senare tider till. Som Birgitta Oden visat, hade dock samtiden — åven i Danmark — redan kommit ett stycke på denna budgetkalkylernas våg.

Leo Tandrup åter år »På sporet af en progressiv historieskrivning«. Liksom tidigare plåderar han for den historiska beråttelsen med månniskan i centrum och med historikern-beråttaren aktivt medverkande; hans livssyn og inlevelse år for historieskrivningen nodvåndiga forutsåttningar. Liksom syftet; den progressiva historieskrivningen skall vare »båret af en tendens, af et ønske om at forandre verden og menneskene til det bedre«. Men denna didaktiska historieskrivning skall också vara »sand eller realistisk« - hur nu det skall gå till.

lill sist tva uppsatser som tor in bonaer ocft adel pa arenan, i bada laiien i ett samhålle i forandring. Troels Dahlerup drar i »En bonde i kongens råd. Bidrag til Østjyllands politiske historie i Grevefejdens tid« fram en storbondeslåkt i Ostjylland, som i flera generationer rekryterat fogdetjånsterna och bevarat sin stållning trots den råfst som på andra hall gått ut over bonderna. Han framhåller den viktiga roll som denna intressanta mellangrupp spelat i det rådande systemet, dår de som låns-, gods- og håradsfogdar var helt nodvåndiga. Gruppen år rikt foretrådd i både Sverige och Finland, dår for ovrigt grånsen mellan frålse och ofrålse lange var oskarp.

Till låget hundra år senare for oss Erling Ladewig Petersen i »Adelige godsejertyper i 1600-talet«. Den fortgående strukturomvandlingen har då gått hårtutt_ut over inte bara bonder utan åven lågadeln, vårs gods i okande grad kommit i den egentliga aristokratins hånder. Det år denna som på ett mycket intressant sått typologiseras. Av analyserna framgår - forefaller det mig - att det vid 1600-talets mitt inte långre år mqjligt att bilda nya godskomplex utan betydande tillskott utifrån, fråmst av åmbets- och lånsinkomster. Vi får också exempel på militåra entreprenorer som placerat vad de vunnit i Tyskland i danska gods. Tidens svårigheter beror tydligen på den okande statliga pressen och på den vid 1600-talets mitt ogynnsamma prisutvecklingen. En jåmforelse

med Sverige-Finland visar stora likheter, men också den våsentliga skillnaden att stats- och åmbetstjånst dår spelat en langt storre roll an i Danmark, framfor allt militår sådan. I det svenska systemet har det dessutom ingått beneficier i form av evårdliga godsavsondringar, som i allt storre utstråckning utdelats som allmån erkånsla for statstjånst.